Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Den 19 november varje år firas Världstoalettdagen. Det är idag, det!

”Åh, vad hon tjatar om toaletter hela tiden!” tänker du nu. Och det gör jag, för det finns en jättebra orsak till det.

Tillgång till rena och säkra toaletter är – ursäkta uttrycket – skitviktigt.

Dags för ett tankeexperiment: tänk dig att du vaknar en morgon och din toalett därhemma plötsligt är borta. Istället för badrum har du nu en extra garderob. Du stirrar på garderoben i en full minut och försöker förstå vad som hänt. Sen inser du att du inte kan hålla dig tills du kommer till jobbet, funderar litet i panik och kissar sen i en hink.

På väg till jobbet köper du en ny tandborste, eftersom den gamla försvann med badrummet. När du går till toaletten på din våning för att borsta tänderna upptäcker du att den toan också är borta. Till din förvåning inser du att alla kontorets badrum har försvunnit.

Det visar sig att samma sak har hänt med alla badrum i hela stan. Det finns inte en toa kvar någonstans.

Myndigheterna ställer ut bajamajor vid varje kvarter, men det är inte tillräckligt. Det är ständigt kö, och det dröjer inte länge förrän toaletterna börjar gå sönder. På nätterna är det inte säkert att gå ensam till bajamajorna, eftersom du kan bli överfallen eller våldtagen där.

Efter hand börjar folk använda parker och sandlådor istället. Och vägkanter. I rännstenen rinner nästan alltid en gulaktig sörja, och lukten försvinner aldrig helt, ens när du är hemma.

Långsamt börjar magsjukor spridas. Du själv drabbas också regelbundet, fast du är noga med att sprita händerna ofta. Barnen är extra hårt drabbade. De har nästan alltid någon sorts diarré, och är hålögda och trötta för det mesta.

Grannens tvååring får en magsjuka för mycket och hans lilla kropp orkar till slut inte mer. På äldreboendet litet längre ner på gatan finns flera tomma rum efter gäster som inte klarat av alla smittor.

Tänk dig sen att du vaknar med ett ryck. Det är mitt i natten och du är alldeles kallsvettig – var det på riktigt eller var det en dröm? Hjärtat bultar när du tassar ut till garderoben som förut var ditt badrum och med darrande händer trycker ner handtaget. Dörren glider smidigt upp och du ser en toalett, ett handfat och en dusch. Allt bara för dig och din familj! Vilken lycka! Vilken lyx!

Det där var ju bara en mardröm alltihop. Men för många i världen är det verklighet och vardag. Visste du att över 4,5 miljarder människor, mer än hälften av världens befolkning, inte har tillgång till en säker toalett i eller nära hemmet? Och att 892 000 000 människor inte har tillgång till någon toalett alls? De går ut i skogen, till närmaste obebyggda plats, eller använder en plastpåse.

892 miljoner människor. Det är som om det inte fanns en enda toalett i hela Europa, inklusive Ryssland. OCH Mongoliet!

Idag är det som sagt Världstoalettdagen. Men för oss som jobbar med utvecklingsprojekt är varje dag en världstoalettdag. Vi har flera stora projekt i Malawi och Kenya som fokuserar på tillgång till rent vatten och säkra toaletter. Skolor och byar får både dricksvatten och fräscha toaletter, och både barn och vuxna får lära sig om hygien och sanitet, till exempel hur viktigt det är att tvätta händerna.

Om du vill lära dig mer om vikten av toaletter kan du leta upp Världstoalettdagens officiella hemsida. Där finns massor att läsa och lära sig. Även hemma i Sverige är det värt att ta toalettfrågan på allvar. Här är problemet inte att toaletter saknas på samma sätt som på många andra ställen, utan att vi är väldigt dåliga på att hålla koll på vad man får och inte får spola ner i de toaletter som finns. Den här svenska sidan ger klara och tydliga besked i den frågan.

Ha nu en härlig Världstoalettdag! Gläd dig över att du har 1) rent vatten, 2) en bra toalett, 3) ett väl fungerande avloppssystem och 4) en dörr att stänga om dig när du är i badrummet.

Och putsa gärna din toalett litet extra just idag. Bara för att visa din uppskattning!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Förra veckan gick en beväpnad man till en allmän plats i LA, Kalifornien och började skjuta. Undersökningen pågår och alla detaljer har inte samlats in. För närvarande rapporteras 12 personer död och mer än ett dussin har skadats… För tre veckor sedan mördades två afroamerikaner i Kentucky… Samma dag mördades elva amerikanska judar i Pittsburgh… Förrförra helgen mördades sju koptiska kristna i Egypten… På lördagsnatten sköts en taxichaufför i Malmö… På söndagsnatten skadades åtta personer och tretton arresterades vid en masskjutning i Mölnlycke

På måndagskvällen deltog jag i en konsert med Soweto gospelkör. Det var ett fantastiskt evenemang. Där fanns en storslagen passion, man sjöng och dansade med så mycket energi att jag kände hur min ande lyftes när jag njöt av mitt hemlands välbekanta harmonier. Kören sjöng om sin förtröstan på en trofast Gud som aldrig sviker ens under de mörkaste dagar, de sjöng om dessa mörka dagar, om kampen för frihet och rättvisa, deras sånger visade tacksamhet mot Nelson Rolihlanhla Mandela och den roll han spelade när det nya Sydafrika föddes. Mitt hjärta värmdes när de sjöng och dansade. När de afrikanska takterna och harmonierna sköljde över mig likt de rullande havsvågorna som sveper in över Kaphalvön, frossade jag riktigt i min identitet som sydafrikan. Jag kände mig stolt över att vara sydafrikan. Medvetet firade jag min identitet och historia, kultur och den bakgrund som ligger till grund för denna identitet och ger den, och mig, en stabil grund. Men jag firade inte enbart. När kören sjöng valde jag också att tänka tillbaka. Jag kom ihåg det jag varit med om, det jag delar med denna begåvade grupp sångare och musiker, minnen som förde med sig glädje och minnen som förde med sig smärta. Igen kände jag smärtan i lidandet och men också glädjen över att bli fri. Jag skrattade när jag kände igen personligheter från förr i de karaktärer som framträdde under sången och dansen. Jag kände mig sannerligen som en sydafrikan. När jag tittade mig omkring, såg jag hur den stora svenska publiken också blev gripen av sången och dansen. Faktum är att av vad jag kunde förstå av de stående ovationer kören fick efter konserten, är jag säker på att kören hade sjungit och dansat sig in i den företrädesvis svenska publiken! Ändå hade den mest sjungit på zuluspråket, sotho och xhsosa. De hade inte försökt sig på någon sång på svenska och sjöng bara några få på engelska. De flesta sånger de sjöng kunde inte förstås av de jublande svenskarna. Kören dansade som de alltid brukar göra, för att uttrycka en slags vild övergivenhet som få svenskar skulle uttrycka i dans på det sättet. Konserten var så sydafrikansk den kunde bli. Vi befann oss i Sveriges huvudstad men den enda synliga flaggan på konserten var den mångfärgade sydafrikanska.

Men svenskarna älskade dem och applåderade varmt och länge. Det var den längsta applåden jag någonsin varit med om under en konsert! Faktum är att jag tror att det var på grund av och inte trots att kören uttryckte sin afrikanska identitet som den uppskattades så. Den svenska publiken firade körens afrikanska identitet och uppskattade olikheterna i språk, kultur, musik och uttrycksformer. Långt ifrån att vara ett hinder, välkomnades dessa olikheter i stället som en bro. Det blev just olikheterna som sammanlänkade afrikaner och skandinaver.

När de förfärliga skjutningarna inträffade i Sverige för några veckor sedan, var jag på en ekumenisk samling I Uppsala för att fira 50-årsjubileet av Kyrkornas Världsråd som hölls I Uppsala i juli 1968. Mötet 1968 var mycket viktigt för Kyrkan och för Sydafrika. Vid det mötet bestämde sig Kyrkan för att ta avstånd från intolerans, rasism och diskriminering och Världsrådet sammanfattade att man ville koncentrera sig på att tala och verka för förändringar i apartheidens Sydafrika. Uppsala och minnena från 1968 kopplades samman med Soweto gospelkör och sångerna om frihet. När jag lyssnade och deltog med kristna ledare från hela världen och från hela det teologiska spektrat i den kristna kyrkan, kände jag viljan att bli förenade trots olikheterna. Vi valde enhet för att kunna fira enhet i mångfalden.

Tänk vilken vilja till enhet trots olikheter jag bevittnade under denna ekumeniska veckohelg! Tänk vilket glädjefyllt firande av kulturella och etniska olikheter jag bevittnade under gospelkonserten! En så omedelbar acceptans av ”de andra” är bara möjlig när man känner sig trygg. Tryggheten kommer när man är rotad i en tydlig identitet och deltar i en sund gemenskap. En förståelse för vem jag är och en förvissning om min tillhörighet gör att jag kan omfamna andra som varken delar samma identitet eller samma gemenskap.

Illdåden vi hört om nyligen, dödandet och våldet jag listade i början av denna text, representerar motsatsen till det jag upplevde i Uppsala i den internationella ekumeniska gemenskapen och på Skanlan med Soweto gospelkör. Jag tror att identitet och gemenskap är viktiga faktorer för att orsaka dessa motsatser. De som utför sådana här illdåd är människor som inte riktigt vet vilka de är och har en djupt felaktig uppfattning om identitet och gemenskap. De kan inte alls uppskatta ”de andra” därför att de ser det som är annorlunda som hot som kan utarma och inte gåvor som kan berika.

För kristna är vår identitet grundad i vår tro på Gud: kärleken från Gud, Fadern, nåden från Gud, Sonen och gemenskapen med Gud, den helige Ande. En identitet grundad i kärlek, nåd och gemenskap kommer att vara avgörande för att bygga ett samhälle i stället för att bryta ner det och det är också avgörande för att kunna uppskatta olikheter hellre än att skapa söndring. Det är dags för Kyrkan att leva ut sin identitet av kärlek, nåd och gemenskap. Det är tid för kristna att identifiera sig med Jesus Kristus, honom vi följer. Han är den som kom med nåd och sanning till alla,  utan undantag. Låt oss vägra acceptera denna tidsanda som envisas med att skapa söndring! Låt oss i stället förenas i att fira olikheter och mångfald precis så som vi gjorde i Uppsala och Skansen nyligen.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Att växa.

Visst är det intressant och ganska fantastiskt att vi människor kan kommunicera genom att ljuda eller skriva olika ord. I Wikipedia finns en förklaring vad ett ord är: Ett ord är en betydelsebärande ljud- eller teckenkombination som förekommer självständigt. Kärnan i ett ord är en rot, t.ex. bok, tvätt, klok eller eld.

Jag har fastnat för ordet växa. Det används i många olika sammanhang. Vi använder ordet växa när vi pratar ekonomi- en marknad som växer, ett företag som växer.. Under våren och sommaren har vi sett naturen växa. Jag själv stoppade ner solrosfrön i några krukor på balkongen i juni. Efter någon vecka började sex stycken frön gro och skicka upp små gröna blad ur jorden. Efter åtta veckor hade solrosorna växt två meter höga och de stora blommorna var nära att slå ut. Alla har vi säkert följt något barn som växer. Barn, som vi också alla faktiskt har varit en gång och själva växt. Men det går också att som människa växa på annat sätt än synligt, att utvecklas som person. Du kan utvecklas på många olika sätt. Jag kan lära mig en massa nytt och känna trygghet i nya kunskaper, lära känna nya personer och bli stimulerad av det. Vi tar också hjälp av vår tro och i kontakten med Gud växer vi andligt.

Naturligtvis går det inte alltid spikrakt framåt och uppåt, stundtals står det stilla men lyckligtvis är människan inte som delar av naturen som vissnar varje år för att börja om att växa upp igen. Samtidigt är det fantastiskt med naturens skiftningar – när allt som varit dött blir återfött som det står i sommarpsalmen framför alla andra.

Nu hoppas vi på en vinter med växtkraft i samhället och hos oss alla, som gör att vi kan ta itu med alla utmaningar som alla stora motsättningar i världen orsakar. Vi ser sedan också fram emot ett nytt år där vi i naturen så tydligt och bildligt kan se innebörden av ordet växa.

/ Lars Beijer

Inga kommentarer

Kommentera

Hur svårt är det inte ibland att förlåta någon som svikit eller behandlat oss illa? Personen ifråga kanske inte ens ber om förlåtelse. Ibland finns viljan att förlåta men klumpen av ilska och agg på insidan vill liksom inte lossna. Men frågan är, handlar förlåtelse om en känsla eller ett beslut? För egen del så var jag med om en händelse för omkring 20 år sedan som jag lärde mig ett och annat av.

Trots en kristen uppväxt så gled jag, i slutet av tonåren, ifrån allt som hade med Gud och kyrkan att göra. Jag hade fått en lite torftig undervisning och inte riktigt förstått innebörden av vad en relation med Gud innebär. Under ett års tid var jag tillsammans med en väldigt charmig kille som dock var både narkoman och kriminell även om jag inte riktigt fattade vidden av det hela då. Vi kan kalla honom Stefan. Han svek mig många gånger och efter en tid insåg jag att han dessutom var en notorisk lögnare. När jag kom på honom med att vara otrogen tog förhållandet slut.

Stefan gjorde väl något halvhjärtat försök att ställa saker tillrätta men han erkände inte att han hade gjort något fel och jag hade heller inte förmågan eller lusten att förlåta honom. Ett år passerade utan att vi hade någon kontakt och under den tiden började jag närma mig Gud igen. Jag hamnade i en kyrka där jag upplevde en oerhört varm och kärleksfull atmosfär och jag plöjde igenom massvis med kristen litteratur där människor i modern tid berättade om de mest fantastiska bönesvar och mirakler de varit med om.

En kväll läste jag en bok om bön och ett kapitel handlade om sådant som kan störa vår relation till Gud. En av dem var oförlåtelse. Genast kom jag att tänka på Stefan. Jag var tvungen att förlåta honom, jag förstod bara inte hur. Jag lade boken åt sidan och bad Gud att hjälpa mig med detta. I samma ögonblick kände jag bokstavligen hur mina känslor av agg rann ur mig och istället fylldes jag med värme och kärlek och jag började tycka synd om Stefan för att han hade betett sig som han gjort.

Morgonen efter gick jag till restaurangen där jag sommarjobbade och plötsligt stod HAN, Stefan, där framför mig. Först tänkte jag vända på klacken men sedan påminde jag mig själv om beslutet jag tagit kvällen innan om att förlåta honom. Stefan ville prata med mig och bjöd ut mig på middag. Den kvällen berättade han att han gick ett tolvstegsprogram för att bli av med drogmissbruket. Han hade nu kommit till det steg som innebar att han skulle kontakta de människor han sårat och gottgöra dem i den mån det gick. Orsaken till att han sökt upp mig och nu satt mittemot mig var för att fråga mig om jag kunde ge honom den förlåtelse han mänskligt sett inte förtjänade. Hade detta skett ett par dagar tidigare så vet jag inte hur utfallet hade blivit men jag såg det som att Gud hade en perfekt plan för det hela och därför förberedde mig kvällen innan för detta ögonblick. Det gjorde både mig och Stefan rörda och förundrade.

Stefan kom sedan att följa med mig till kyrkan och tog emot Jesus i sitt hjärta. Dock vet jag faktiskt inte hur han har det idag och om han fortfarande är vid liv. Jag har svårt att tro att den här händelsen bara var ett slumpmässigt sammanträffande. För mig var det ett tydliggörande från Gud om hur viktigt han tycker det är att vi förlåter. Jag kom också till insikten att det måste börja med ett beslut, hur motigt det än kan kännas, och därefter kan Gud hjälpa oss med resten.

Häromdagen berättade en väninna om en nära döden-upplevelse hon var med om som 15-åring. Anja, som vi kan benämna henne, hade en tro på Jesus även om hon inte levde särskilt nära honom. Hon hade trassliga hemförhållanden och bar på sår och agg mot sin familj, i synnerhet mot mamman. På grund av alkoholförgiftning hamnade hon en natt på sjukhus och när hon låg där medvetslös så kunde hon höra hur läkarna konstaterade inför hennes förtvivlade mor att dottern var död.

Själv upplevde Anja då hur hon färdades i den välkända ”tunneln” mot ett starkt ljus och för första gången i sitt liv kände hon sig inte rädd utan bara fridfull och älskad på ett sätt hon aldrig varit med om tidigare. När Anja närmade sig ljuset hörde hon en röst som sa: ”Finns det någon du behöver förlåta?” Anja insåg genast att det handlade om hennes mor. Hon fick också välja om hon ville återgå till jordelivet eller färdas vidare mot ljuset. Kanske var det behovet av att ge förlåtelse som gjorde att hon plötsligt var tillbaka i sjukhussängen och vid liv igen. Denna händelse fick Anja att göra en helomvändning i livet.

Just förlåtelse har en väldigt central roll i den kristna tron. I Bibeln kan vi läsa: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.” (Matteusevangeliet 6:14). Vidare står det: ”… Förlåt varandra såsom Gud har förlåtit er i Kristus.” (Efesierbrevet 4:32). Anledningen till att Gud sände sin son Jesus till oss var just för att vi skulle få förlåtelse för det vi gjort fel. Han offrade sig och tog vår skuld på sig. Genom honom blir vi rättfärdiga och får möjligheten att närma oss Gud, bli hans barn och tillbringa evigheten tillsammans med honom: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Johannesevangeliet 3:16-17).

/ Teresia Jansson

2 kommentarer

Kommentera

Vi lever i ett allt annat än integrerat samhälle. Sverige 2018 känns kyligare än på länge. Segregation är naturligtvis inget nytt fenomen, men det syns tydligare nu. Många grupper av människor får inte möjligheten att finna sin plats i vårt land. Hemlöshet, utsatthet och segregation är saker vi möts av i en allt högre utsträckning. En öppen famn, ett välkomnande och varmt sinnelag blir också inslag som vi tillsammans behöver få mer av. Och vem skall göra det då? kanske du frågar. En förändring måste alltid börja med sig själv!

Jag har rätt länge jobbat med människor i utsatthet. Att inte ha någonstans att bo är för de flesta av oss, en väldigt avlägsen situation. Jag kan försöka sätta mig in i en hemlös persons situation, men jag kan aldrig påstå att jag precis vet vad det innebär. Att inför varje natt behöva jaga sovplats oberoende av väder och vind. Tänk dig för en kort  stund att i natt är du hänvisad att sova på en offentlig toalett. Hur skulle det kännas? Vanmakt, ensamhet, inget människovärde, och så vidare. Det är en fullständig outhärdlig situationen att sätta sig in i, för de flesta av oss.

En sommar när jag lite senare på kvällen var på väg hem från jobbet åkte jag förbi en av Stockholms mest kunniga gatustråk. Vid en sängbutiks stora skyltfönster såg jag en medmänniska som gjorde i ordning sin sovplats inför natten. På trottoaren! Det blev en oerhört stark bild för mig. I Sverige finns det inte plats för natten! Frälsningsarmén vill vara och är en kyrka som sträcker ut handen för människor som lever långt ifrån ombonade hus. Vi har många boendeplatser för människor i hemlöshet av varierande slag, men det räcker inte. Det behövs fler övergripande politiska beslut som skulle hjälpa denna målgrupp.

/ Per Uno Åslund

Inga kommentarer

Kommentera

FN. De globala målen. Agenda 2030. Vad betyder det för dig?

Kanske känns det bara som tomma ord. Kanske känner du att de där globala målen bara gäller myndigheterna, länderna i Afrika, de ”stora” sammanhangen, och inte har så mycket att göra med dig?

Men faktum är att det har de. Världen kan inte nå de uppställda målen om vi inte allihop jobbar tillsammans. Myndigheter och stater har ett stort ansvar, men även vi, ”småfolket”, måste vara med på tåget och göra det vi kan i vår egen vardag.

Men vad innebär de då, de globala målen? Och varför ska jag bry mig?

Här är de, alla sjutton:

  1. Ingen fattigdom
  2. Ingen hunger
  3. Hälsa och välbefinnande
  4. God utbildning för alla
  5. Jämställdhet
  6. Rent vatten och sanitet
  7. Hållbar energi för alla
  8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
  9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
  10. Minskad ojämlikhet
  11. Hållbara städer och samhällen
  12. Hållbar konsumtion och produktion
  13. Bekämpa klimatförändringarna
  14. Hav och marina resurser
  15. Ekosystem och biologisk mångfald
  16. Fredliga och inkluderande samhällen
  17. Genomförande och globalt partnerskap

Titta på varje mål ett i taget. Är det något av allt detta du skulle vilja avstå från, för dig själv, din familj och platsen där du bor? Mat på bordet varje dag? Rent vatten i kranen? En bra skola för dina barn? Lika villkor för alla?

Ingenting? Inte jag heller.

Då blir nästa fråga: är det något av målen som du skulle vilja att *andra* får avstå ifrån? De där andra som bor på andra platser, i andra länder, som talar andra språk, tror på andra saker och äter annan mat? Borde det inte vara självklart att det svaret också blir ”ingenting”? Särskilt för den som ser sig som kristen. ”Älska din nästa”, du vet.

Vi har ett val: vi kan nöja oss med det vi har, luta oss tillbaka och bara titta på medan världen omkring oss kämpar. Eller också kan vi kavla upp ärmarna och hugga i vi också.

Häromdagen var jag på ett seminarium om de globala målen. En av deltagarna var Carolina Klüft. Hon berättade att i hela sitt liv har hon alltid reagerat väldigt starkt mot orättvisor av alla slag. Sen talade hon sig varm för hur viktigt det är att vi jobbar tillsammans, allihop, för att arbeta oss bort från orättvisorna i världen. Hon jämförde med sin idrottskarriär, där hon såg sig själv som en del av ett team som hon inte hade klarat sig utan.

Hon sa också att de globala målen kan kännas överväldigande. Hur ska en enskild människa kunna göra någonting alls åt allt det där? ”Ibland blir också jag modlös. Det finns så mycket att göra!” sa hon.

Men sen gick hon tillbaka och påminde oss om teamet hon hade runt sig när hon tävlade. Hon behövde inte kämpa ensam då, och det behöver inte vi heller. Ensamma kanske vi inte kommer så långt, men vi är inte ensamma  – vi är en del av ett team.

Både du och jag och alla andra behöver göra vad vi kan för att uppnå de globala målen och få en mer hållbar värld. Vi är en del av världen, och så länge inte hela världen har bra livsvillkor måste kampen fortsätta.

Stafettpinnen går vidare, och nu är det upp till oss. Världen behöver Agenda 2030. Och Agenda 2030 behöver dig!

/ Lena Wickberg

PS: På vår Facebooksida kommer vi under vintern att presentera alla de globala målen litet närmare. Vi kommer också att lägga fram förslag på vad man konkret kan göra själv, i sin egen vardag, för att hjälpa till att uppnå dem. Välkommen att följa oss redan nu, så missar du ingenting!

Inga kommentarer

Kommentera

Det var inte ett avsiktligt agerande. Vad jag tolkade in i det de gjorde var inte det som motiverade dem. De hade en mycket mer praktisk anledning att göra det de gjorde. Det kraftfulla budskap deras agerande förmedlade till mig rörde mig djupt.

Det var söndag förmiddag och familjegudstjänst på Söderkåren i Stockholm. Barnen gavs stora möjligheter att fira sin gudstjänst och lovsjunga Gud. Trots att kåren den dagen välsignats med musikgrupper, både vokalt och med brassband av hög klass, gavs både ett minibrassband (med några vuxna som stöttade på flera sätt) och en barnkör utrymme under mötet.

Jag la märke till uttrycken i de äldre hornmusikanternas ansikten när minibrasset spelade. Det är inte den enklaste sak i världen, milt uttryckt, att få allvarligt fokuserade hornmusikanter att le under en gudstjänst om det inte handlar om något ”internt skämt”. Men att kunna få en hel hornmusikkår att le på samma gång är något värt att notera, och jag noterade att de log, så som stolta föräldrar skulle ha gjort när deras barn spelade. Jag registrerade det som ett mycket positivt tecken… dessa människor ville att barnen skulle blomstra!

Några minuter senare pålyste mötesledaren att barnkören skulle sjunga. Och efter att ha justerat mikrofonerna, det hade man sagt oss att det var mycket viktigt för barnen, ville de försäkra sig om att de hördes (vilket är en tanke som i sig själv är värd att utforska!) och så började barnen sjunga.

Det var då det hände… medan de sjöng. Kören med de vuxna skulle sjunga därefter, och, medan barnen sjöng, gick medlemmarna i kören med vuxna från sina sittplatser för att göra sig beredda att sedan sjunga. Som jag sa, var jag övertygad om att detta var något praktiskt man gjorde för att försäkra sig om att en ganska stor kör skulle vara färdig att sjunga utan att förlora för mycket tid på att komma på plats. Men från platsen där jag satt var detta vad jag såg:

Kören med vuxna ställde sig bakom barnen, och när de stod där, stämde de in i den sång barnen sjöng. Barnen tycktes omedvetna om det stöd de fick, både moraliskt stöd då kören stod bakom dem och omringade dem med god vilja, men också praktiskt stöd genom att de hjälpte till med sången. Barnen upptäckte inte att, fastän de var mycket bra själva, sången blev ännu bättre genom det stöd de fick. Det kändes bra att se hur de vuxna musikanterna stöttade barnen.

Men det fanns en djupare tillämpning som jag funderade över när jag såg de vuxna omge barnen med goodwill och stöttning. Deras agerande tog inget från barnens eget framträdande, det förbättrade det… utan att barnen blev medvetna om det. Det slog mig att vi skulle kunna ge liknande stöd, stöd som är osjälviskt och okritiskt, stöd som fokuserar på att locka fram det bästa hos ”den andre”, stöd som är diskret och äkta. Och om vi gav ett sådant stöd till varandra, både i kyrkan och utanför, skulle världen uppleva större harmoni.

Låt oss frigöra oss själva för att ge och ta emot stöd, på samma sätt som kören med vuxna gjorde, för att ”lära världen att sjunga i perfekt harmoni”.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag grät nyss en skvätt. Stod i duschen och lyssnade på lovsång. Gud gav mig plötsligt en bild som berörde mig. Vadå ”Gud gav dig en bild” kanske du tänker? Relevant fråga. Gud visade mig en bild, en syn, innanför mina ögonlock. Han kan snacka med oss på olika sätt, bland annat genom bilder. Även genom tankar, drömmar, situationer eller genom andra människor. Bilden föreställde en becksvart gränd där föräldralösa barn satt längs sidorna. Jag kände hur Gud sa: ”Där ska du gå. Du ska vara med och dra barnen in i mitt ljus.”

För några år sedan fick jag en annan bild. En enkel sådan som jag ofta återkommer till i tanken. Synen föreställde mig sittandes på en otroligt hög gunga. Vinden blåste i mitt hår och benen dinglade fritt. Det var under en stressad och pressad period i mitt liv. Den gången tror jag att Gud ville visa mig mer av den frihet som han ger. ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig” Ps 18:20.

Hur reagerar du när jag skriver att Gud kan tala till oss? Har du tänkt den tanken någon gång? Ofta blir våra böner envägskommunikation från oss till Gud. Vi pratar med Gud eller kanske för Gud. Ger vi något utrymme för Gud att tala tillbaka till oss? Förväntar vi oss ens att Gud kan prata med oss? Och om han kan, vill han det?

Det tror jag. Jag tror att Gud kan och vill prata med just dig idag. Gud är inte död, han lever. Han är din kärleksfulla, himmelska Pappa.

Dock är det inte bara Gud som vill snacka med dig idag. Varenda minut slåss massa röster om att få din uppmärksamhet. Tankarna i ditt huvud, rösterna från andra människor, intrycken från mobilen. De kallar på ditt intresse och du påverkas vare sig du vill eller inte utav alla intryck.

Det finns två diken. Antingen kanske vi inte vågar tolka något tilltal som Guds röst. ”Det var nog bara min egen tanke” inbillar vi oss. Eller så tolkar vi kanske allt vi hör och tänker som om det vore från Gud. Hur kan vi då tyda om det är Gud som talar? Här kommer två tips!

  1. Gud talar alltid kärleksfullt. (Gud är kärlek. 1 Joh 4:16)
  2. Gud talar alltid i enhet med sitt eget ord, Bibeln.

Har du hört om Samuel i Gamla testamentet? Gud väckte honom tre gånger samma natt men Samuel fattade inte att det var Gud. Han trodde att det var mannen som han arbetade för, Eli, som hade ropat på honom. Inte så konstigt att han tänkte det, det var nämligen första gången Gud talade med honom. Den natten förändrades Samuels liv – Han började lära sig att identifiera Guds röst. Att i ett virrvarr av andra röster började han kunna urskilja Guds röst. Han blev så småningom känd över hela Israel för att vara Guds budbärare.

Om Gud har skapat dig.
Om Gud har en stor plan för ditt liv.
Om Gud älskar dig högre än någon annan.
Om Gud vill säga något till dig idag.
Kommer du då ta dig tiden att lyssna?

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Att ha en egen, permanent bostad borde vara en mänsklig rättighet i vårt land men tyvärr ser ju verkligheten inte ut så. Jag vet inte varför jag aldrig ställde mig i bostadskö i Stockholm som ung. Och när jag kände behovet av något eget så hade jag ingen fast anställning så jag riktade in mig på att skaffa mig en andrahandslägenhet. Detta, som var i slutet på 90-talet, var inte heller helt lätt men när jag såg en annons om en tvåa nära Globen, så rev jag ut den och lade den åt sidan. Något som bör nämnas i sammanhanget är att jag just hade tagit ett väldigt tufft beslut på ett område i livet. Strax efter det profeterade en tjej som inte visste något om detta över mig med orden: ”Gud är så glad för du har gjort rätt och han kommer att belöna dig och du kommer att få det du ber om.” Ett par av dessa böneämnen var lägenhet och fast anställning.

När jag ringde på annonsen efter några dagar så var jag den första som hörde av sig. Därför fick jag lägenheten med en hyra på 3500 kronor. Senare berättade lägenhetsinnehavaren att det tio minuter efter mitt samtal hade ringt ett företag som erbjöd honom 10 000 kronor i hyra. Han talade då om att bostaden redan var bortlovad. Vi hade inte skrivit på några papper men han höll ändå sitt löfte. Efter ett par månader fick jag även en tillsvidareanställning där jag arbetade, något som verkat omöjligt under en lång tid. Det gjorde att jag bestämde mig för att köpa en bostadsrätt. Jag har lärt mig att man ska vara konkret inför Gud för att man ska vara säker på att man verkligen får det man ber om. På min önskelista stod: En etta i Vasastan, trägolv, högt i tak, spröjsade fönster och gärna litet badrum och kök till förmån för själva boytan. Jag gick på några visningar och var med i någon budgivning som dock stack iväg prismässigt.

En lägenhet jag såg på Hemnet var omöblerad och hade byggställningar utanför. Den såg ut att ha lågt i tak och verkade allmänt omysig. I övrigt tycktes den ha det jag sökte så efter stor tvekan gick jag på visningen och var då ensam intressent. Ettan visade sig vara mycket trevligare än vad bilderna förespeglade och det var tvärtom högt i tak. Jag deltog i budgivningen tillsammans med endast tre andra och ganska snabbt fick jag beskedet att den var min. En oerhörd lycka förstås.

Efter fem år beslutade jag mig för att flytta till Uppsala då jag hade fått jobb där. Jag sålde bostadsrätten men var inte inställd på att köpa igen. Det var inte lätt att få bostad där heller men en kollega bodde då på en gård där de inte hade något vanligt kösystem. Hon kunde rekommendera mig för förvaltaren som bjöd dit mig. ”Vill du ha en etta eller tvåa?”, blev jag tillfrågad. Jag valde ettan då den var ganska stor och dessutom hade en väl tilltagen uteplats i söderläge. Den stod redo att flyttas in i och där kom jag att stortrivas i 4,5 år. Under den tiden övergick lägenheterna på gården till Stockholms bostadskö så det var i grevens tid jag haffade en där.

När det var dags att flytta tillbaka till huvudstaden var det inte heller då aktuellt med en bostadsrätt och fortfarande så stod jag inte i någon bostadskö, dumt nog. Ett andrahandskontrakt var inte heller av intresse för min del. Jag försökte byta bort lägenheten i Uppsala men då den inte låg så centralt (vilket jag gillade) var det ingen som var intresserad. Jag fick då nys om sajten fixakontraktet.nu då man mot en avgift dagligen får mail från hyresvärdar som har ett antal lägenheter med först till kvarn-principen. Även nu hade jag vissa önskemål: Balkong och helkaklat badrum med badkar, och jag sa faktiskt till Gud att jag inte behövde alla 55 kvadrat som jag hade i Uppsala, tio kvadratmeter mindre funkade lika bra.

Under ett års tid kämpade jag med sajten och fick gå på 5-6 visningar men jag ville inte ha någon av lägenheterna, främst på grund av att de låg i ”fel” område. Samtidigt kände jag mig tvungen att tacka ja vid eventuellt erbjudande. Jag fick inte någon av bostäderna och jag var stundtals väldigt förtvivlad.

Då dök det upp en lägenhet på 46 kvadratmeter i Vällingby, nordväst om Stockholm. Jag kom dit på visning och blev kär direkt. Den hade allt jag bett om, var nyrenoverad och jättefräsch. Dessutom känner jag mig hemma i västerort där jag vuxit upp, mina tre syskon bor på samma sida av stan och det är nära till köpcenter och tunnelbanenätet. Jag bad innerligt till Gud om att få just den lyan. Till saken hör att jag för tillfället var utförsäkrad från min långtidssjukskrivning och därmed stod som arbetssökande. Ett par dagar senare ringde telefonen. Kvinnan lät mig veta att valet hade fallit på mig beträffande lägenheten så när kunde jag komma och skriva på kontraktet? Lyckorus igen!

Efter en tid kände jag dock en längtan efter fler rum och jag visste att det fanns 2,5:or i området. Halvan var ett matrum som jag planerade att göra om till en walk in closet. Jag bad Gud om att få en sådan men också om en nära vän/granne i kvarteret att kunna hänga med. Jag annonserade på bytessajter och i trappuppgångar och tre personer hörde av sig. Men jag tvekade då två av lägenheterna låg för nära tunnelbanespåren exempelvis. Jag tackade nej till samtliga då de inte kändes helt rätt. Ingen av dem kändes som ”min” lägenhet.

Då ringde en tjej, Linda, som bodde tvärsöver gården. Hennes gavellägenhet som låg högst upp på tredje våningen var luftig och ljus och hade en stor balkong i söderläge. Den var bokstavligen min drömbostad och hon tyckte detsamma om min. Vi gjorde ett byte och under förberedelserna inför det växte en stark vänskap fram. Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamma livserfarenheter och intressen. Hon är även troende och idag är hon min allra bästa vän. Hade jag tackat ja till någon av de andra tre lägenheterna så hade jag varken fått den ”perfekta” lägenheten eller vänskapen med Linda.

För att citera Jesus: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matteusevangeliet 7:7-11)

Samtidigt vill jag påpeka att jag är ödmjuk inför det faktum att man alla gånger inte har den ”tur” jag har haft på det här området. Men dessa erfarenheter har styrkt mig i vetskapen om att vår himmelske far bryr sig om alla detaljer i våra liv. Det som verkar omöjligt kan bli möjligt, och inte bara bra utan mycket bättre än förväntat. Detta om vi vågar tro på bönens makt och Guds godhet.

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

”Har du kokat ditt vatten idag?”

Frågan slår emot mig från en affisch så fort jag stiger innanför dörrarna. Skylten skulle kunna finnas var som helst på någon av de platser dit jag och mina kolleger brukar resa för att besöka projekt.

Men inte riktigt: skylten är på svenska, och jag befinner mig i Lidköping. Stadens dricksvatten har drabbats av e-colibakterier och måste kokas innan man kan dricka det.

Frälsningsarmén i Lidköping skulle just den här dagen göra en insamling med anledning av att deras second hand-affär Fyndet firar 25-års jubileum. Insamlingen gjordes till förmån för ett vattenprojekt i Malawi, och jag var där för att berätta om projektet.

Naturligtvis missade man inte chansen att koppla vattensituationen i Malawi till det aktuella läget i sin egen stad.

Att överhuvudtaget stå inför verkligheten att behöva koka sitt vatten är en märklig situation för oss som bor i Sverige i dag. Det är en stor grej, något man måste påminna sig själv om för att inte glömma bort sig och dricka vatten direkt från kranen som vanligt.

För många andra är det annorlunda, till exempel för många av dem som bor i Malawi.

Visste du att bara 18% av invånarna i Malawi har tillgång till vatten i anslutning till sin bostad? Alla andra måste hämta vatten längre ifrån. 25% måste gå upp till 30 minuter till sin närmaste vattenkälla, och ytterligare 28% måste gå i upp till en timme.  Flera gånger varje dag. För en del är det bara jobbigt och tidsödande, för andra rent av farligt p.g.a att de riskerar att överfallas av vilda djur, rånare eller våldtäktsmän.

Många vet inte att när man väl släpat hem vattnet måste man koka det också innan man dricker det. Så de gör inte det, och alla föroreningar och parasiter i vattnet går rakt in i deras kroppar, och gör dem sjuka, ofta med diarré. De som inte vet att man ska koka vattnet vet förmodligen dessutom inte heller att man ska tvätta händerna.

Och så sprids smittan i byarna.

På en av mina projektresor till Ghana bodde jag en gång hemma hos projektofficeren. Varje dag kokade hon en enorm kastrull med vatten på spisen. När det svalnat hällde hon vattnet i ett stort filter, och efter filtrering fyllde hon på flaskor som hon sedan ställde i kylen. Det var rutin, något hon gjorde utan att knappt tänka på det.

Invånarna i Lidköping hade inte den rutinen. De fick hela tiden påminna sig själva om att inte dricka vatten direkt från kranen, och att koka tillräckligt med vatten för hela familjen. Jag kan tänka mig att de flesta tyckte att det hela var ganska besvärligt.

Trots allt är det nog ganska bra att då och då ställas inför en sån situation, som en påminnelse. Det är viktigt att vi aldrig glömmer hur bra vi har det när allting fungerar, och att vara tacksamma när ordningen återställs och vattnet återigen är så rent som vi är vana vid.

I just det här fallet passade påminnelsen också väldigt bra i tid med insamlingen till vattenprojektet. Det var nog många som kunde relatera till situationen i Malawi på ett helt nytt sätt – det blev ju så verkligt när man själv också var tvungen att koka sitt dricksvatten, och att uppskatta hur viktigt rent vatten är.

/ Lena Wickberg

1 kommentar

Kommentera