Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

När jag var liten så sjöngs det alltid en sång i söndagsskolan som gick såhär: ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Jag vet inte om den sången är helt politiskt korrekt att sjunga i dag, men jag är helt övertygad om att den bygger på världens enklaste sanning: Oavsett hudfärg så är vi alla lika mycket värda för att Jesus älskar oss och har skapat oss till sin avbild. 

Men vi lever i en fallen värld, och tyvärr ser det inte ut så i samhället. Jag tror ingen missat händelsen med George Floyd, och hashtags som #blackouttuesday, #blacklivesmatter och liknande för att visa att det fortfarande är verklighet. Att rasism fortfarande år 2020 existerar. 

Jag har aldrig behövt uppleva rasism, jag har ingen aning om hur det känns att bli nedvärderad bara på grund av vilken hudfärg jag föddes med. Så jag kan bara försöka föreställa mig hur det skulle kunna kännas – och det är inte en rolig känsla, men tyvärr en verklighet för så många människor i vår värld. 

Det jag däremot kan säga är att jag har sett det ske. Jag har sett människors blickar mot människor med annat ursprung, jag har hört dem säga nedvärderande saker om dem, jag har sett dem agera annorlunda beroende på vem de har framför sig. Och tyvärr kan jag också säga att allt detta skett inom kyrkväggar. Det ställe som borde vara helt fritt, det ställe där alla borde få känna sig välkomna oavsett vem de är, vart de kommer ifrån, eller vilken hudfärg de har. Till och med här har det letat sig in. 

Därför tror jag att det är viktigt att jag, och andra med mig, väljer att göra någonting. Väljer att höja vår röst och säga att detta inte är okej. Och jag tror det är extra viktigt för oss kristna att tänka på. Vi som ska vara Jesu händer och fötter här på jorden. Vi som ska visa på Jesu kärlek till våra medmänniskor. Det rimmar otroligt illa om vi samtidigt agerar på ett sätt som går emot detta!

Vi är alla skapade till Guds avbild, och det är vårt uppdrag att visa på det i världen. Det kanske inte handlar om att man måste samlas för att demonstrera mitt under en pandemi, utan jag tror att det som verkligen gör skillnad är om vi förändrar hur vi agerar i vår vardag. Om vi väljer att stå upp för människors lika värde, om vi väljer att höja vår röst när vi hör andra tala nedvärderande om människor. Att vi i vår vardag, där vi går fram, väljer att stå upp för vad som är rätt och på så sätt visar på Jesu kärlek till våra medmänniskor.

För precis som den gamla söndagsskolesången säger så älskar Jesus alla barn på denna jorden, så snälla, låt oss också göra det! 

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå” säger Jesus i Johannesevangeliet 15:16.

Svindlande tanke att det är Jesus som utvalt oss och inte tvärtom. Men vad innebär det egentligen ”att bära frukt”? Låter väldigt vackert men rent konkret liksom, vad betyder det? Jag tror det betyder att mitt liv tillsammans med Gud på något sätt ger synliga effekter;

…i mitt eget liv:
”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning…” säger Galaterbrevet 5:22-23.

Ja tack Gud, alla de där frukterna vill jag ha mer utav och jag vet att när jag umgås med Dig fyller Du mig med allt det där goda. Jag blir mer lik Jesus helt enkelt.

…och i andras liv:
Människor runt mig vill också ta emot Jesus och bli hans efterföljare. Min församling/kår växer.

Jesus säger om sig själv i samma kapitel som jag inledde med att Han är den sanna vinstocken, att Gud är vinodlaren och att vi är grenarna förankrade i Jesus. Varje gren som inte bär frukt skär vinodlaren bort, men de som bär frukt rensar han för att de grenarna ska bära ännu mer frukt.

Jag längtar efter att mitt liv skulle få bära ännu mer frukt. Jag vill vara mer fylld av kärlek och tålamod. Jag vill leda fler människor till Jesus. Jag vill bygga en församling/kår som växer. Men hur ska detta bli verklighet?

Jesus säger: ”Förbli i mig, så förblir jag i er” (Joh 15:4). Stanna kvar hos Jesus, fortsätt hålla fast vid Jesus och Han lovar att finnas kvar hos dig och mig. Inte bara hos oss utan i oss. Att vara en gren som uthålligt håller sig förankrad i vinstocken Jesus ger rik frukt. Där den ”grenen” går fram kommer Guds rike spridas. ”Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt” säger Jesus tydligt och klart.

Jag kan inte ansvara för hur hårt andra grenar är förankrade i vinstocken, men jag kan se till att grenen som är jag förblir i Jesus. Genom jobbiga perioder, glädje och sorg. Genom tiden som är nu med Corona.

Jag vet att inte alla tillhör gruppen som har mer tid över i och med Covid-19. Vissa sliter som aldrig förr för att rädda liv. Somliga fick inte en lugnare lunk på jobbet utan ett riktigt slit. Personligen har jag lika mycket att göra på jobbet som innan, men en lugnare fritid, och det kanske är samma för dig? Nu när det inte går att umgås som vanligt och resa kanske du upplever att du har mer tid? Då skulle jag vilja uppmuntra dig att använda den här sällsynta perioden på ett värdefullt sätt. Se till att grenen som är du blir djupt förankrad i Jesus. Lyssna in Guds vägledning för ditt liv nu när bruset tystnat en aning. Det står i Bibeln att Gud rensar de grenar som bär frukt så de bär ännu mer frukt. Ja tack Gud, rensa gärna, gör en vårstädning i mig. Bort med det som jag formats och fyllts av som inte gett mig ett starkare fäste i Dig.

Oavsett hur din livssituation förändrades i och med Corona så är det alltid rätt tid att vara med Jesus. Han längtar efter att du ska umgås med Honom och bli djupare förankrad i Honom. Kanske kom den tiden som ”ett brev på posten”, helt oundvikligt, just nu?

/Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Idag är det inte ovanligt att höra denna kommentar: ”Vi lever i ovanliga tider”. Jag har hört ett antal predikningar börja med dessa, eller liknande ord. Att livet inte är som det brukar uttrycks i tidningsartiklar, av politiker och är en del av myndighetsuppdateringarna om Covid-19.

En annan kommentar som hörs ganska ofta är ”tillbaka till det normala”, eftersom människor tröttnar på den ovanliga, onormala situationen och längtar efter normalitet. Konstigt nog är detta något som få, om ens någon av oss behöver informeras om. Det är uppenbart för oss alla – för många smärtsamt uppenbart – att livet inte är som det brukade vara! Det här är ovanliga tider!

Omständigheterna är inte normala! På många sätt kan jag bekräfta detta. Coronavirusbegränsningarna har påverkat mitt personliga liv:

  • Jag kan inte åka över gränsen för att besöka mina barn som bor i Oslo,
  • min pollenallergi gör att jag, så snart jag har minsta snuva, behöver ”arbeta hemifrån”,
  • jag upptäcker att jag tvättar händerna mycket oftare än vanligt.

Mitt arbetsliv har också förändrats:

  • Trafiken är glesare och kollektivtrafiken är tommare,
  • färre är på kontoret eftersom flera har valt att arbeta hemifrån.
  • social distansering utövas,
  • andelen möten som sker via videokonferens har ökat.

Slutligen har mitt kyrkliga liv påverkats när vi ’deltar i’ gudstjänster online som sänds från Sverige och resten av armévärlden. Men det privilegiet är på bekostnad av gemenskapen som vi får genom att träffas tillsammans och de välsignelser som finns i den gemensamma tillbedjan. Jag tror att jag saknar de gemensamma församlingssångerna mest. Nej, livet är inte normalt i den här tiden av nedstängning och isolering, av tillbedjan online och videokonferensmöten!

Men vad är egentligen normalt? För vissa betyder normalt ”den gamla goda tiden”. Jag är säker på att du är medveten om att varje gång människor är missnöjda med förändringar och längtar tillbaka till ett förflutet som försvunnit för evigt, kommer de att uttrycka sin längtan genom att hävda att ”saker inte är som de brukade vara” – innebörden är alltid att hur saker var, är bättre än saker är nu. Jag hörde mina morföräldrar säga det, och jag hörde mina föräldrar säga det … ofta! Ibland pratade de om samhället och vid andra tillfällen pratade de om Frälsningsarmén. Jag minns, med visst nöje, min fars uppretade reaktion när vi ändrade vår uniform! Han förutspådde att det skulle bli Frälsningsarméns död!

Vill vi verkligen gå tillbaka till det normala? ”Normalt” inkluderar en tendens att:

  • fokusera på program snarare än människor,
  • oroa sig för resurser istället för relationer,
  • göra istället för att vara,
  • koncentrera sig på att bevara organisatoriska modeller snarare än att leva ut värderingarna i Guds rike.

Vill vi verkligen gå tillbaka till det? Jag tror att det som står i Bibeln – Romarbrevet 8:28 är sant: ”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.”

 … att Gud kan omvandla negativa saker och upplevelser till det bästa för de troende, kyrkan och hans rike. Jag tror att Gud förvandlar denna tvångsstängning av det normala för att hjälpa oss se att han leder kyrkan till något nytt … något utöver det normala … något extraordinärt! Det borde inte vara något nytt för oss, det extraordinära har alltid varit hans plan för kyrkan … vi som har nöjt oss med mindre, nöjt oss med det normala, nöjt oss med något som var vår plan för kyrkan snarare än Guds inspiration!

Vi tror på en kreativ Gud som är specialiserad på förvandling. Frälsningsarmén har baserat hela sin existens på den sanningen, en förvandlande Gud vars nåd är ny varje morgon. Vårt uppdrag är att skapa utrymme för hans förvandlande kraft att nå in i livet på dem vi tjänar och in i vår värld. Kanske har vi begränsat den förvandlande kraften. Vi har inte gett den, och Gud, tillräckligt med utrymme, eftersom vi har fastställt normer för hur kyrkan ska vara; skrivna och oskrivna regler, idéer och ideal genom vilka vi har ”gjort kyrka”, men som kvävt kreativ förvandling från att äga rum.

Så låt oss inte sträva efter normalitet, utan omfamna det nya som Han redan gör. Låt oss inte motstå förvandlingen och omformningen av vad det innebär att vara kyrka, utan modigt gå genom dörrarna som har öppnats för oss. Låt oss stänga dörren till normalitet! Låt oss stänga av slentrianen! Låt oss slå fast att vi aldrig kommer att bli detsamma igen. Förändrade, inte av effekterna av coronaviruset, utan av den Gud vi läser om i Romarbrevet 8:28.

Låt oss sluta göra kyrkan och börja vara kyrka!

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. (Rom 8:28)

Inga kommentarer

Kommentera

För några månader sedan gick vi i min kår igenom ett arbetsmaterial med namnet Generöst Liv. Det är ett material framtaget för kyrkor där man under fyra veckor har andakter varje dag, frågor att samtala om i smågrupper, och predikningar på söndagar som handlar om temat. En hel månad bara fokuserat på vad det innebär att leva ett generöst liv alltså.

Detta var tredje gången jag skulle gå igenom detta materialet, och jag hade kanske inte så stora förhoppningar om att det skulle ge mig lika mycket som det gett de två första gångerna. Men någonstans mitt i månaden så fick jag förståelse för en av de mest livsförvandlande tankarna någonsin. Det var tanken att hela mitt liv bara handlar om andra.

Låt mig förklara. Jag är kristen, jag tror på Gud, jag vill att Jesus ska vara Herre i mitt liv, och jag är helt övertygad om att jag en dag kommer få spendera evigheten ihop med Gud i himlen. Jag tror även att alla som tar emot Jesus i sitt liv kommer få vara med i evigheten när vi dör bort från denna jord. Dessutom tror jag att Gud vill det bästa för oss redan här och nu. Och det är här det krångliga kommer in. Om Gud vill det bästa för mig, och jag vet att himlen och evigheten kommer vara helt fantastisk, varför är jag då kvar på denna jorden där det finns så mycket lidande, sorg, ondska och liknande. Varför får jag inte bara direkt komma hem till Gud nu när jag är frälst? 

Svaret slog mig mitt under Generöst Liv-månaden. Det är för att mitt liv handlar om andra. 

Paulus skriver i Gal 2:20 ”Och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig.

Från den dagen jag tog emot Jesus så går mitt liv ut på att få med mig så många som möjligt till himlen. Det bästa för mig hade varit att få fara till Gud samma dag jag tog emot honom i mitt liv, men vem ska då berätta om honom för andra? 

Från den dagen vi har tagit emot Jesus i våra liv, handlar inte våra liv om oss själva längre. Det handlar om att bli så lik Jesus som möjlig, och genom sättet man lever försöka få med sig så många som möjligt på resan. Tänk om varje kristen började leva så! Vilken förändring vi skulle märka i kyrkan, på våra arbetsplatser, i var familjer. 

Det vill jag låta bli min bön för mitt liv, mindre av mig och mer av Jesus. Mindre egoism och mer utgivande kärlek till de i min omgivning. Det är min önskan för resten av året, kanske blir det också din?

/Evangelina Bergh, frälsningsofficer och biträdande kårledare i Örnsköldsvik

Inga kommentarer

Kommentera

Livet handlar mycket om att nå sina mål eller till och med att nå nya ”höjder”. Något som jag ofta strävar efter är att förbättra mig när det gäller träning för att få bättre kondition och må bättre. Jag sätter mål om att kunna lyfta tyngre vikter eller springa snabbare.

Ju mer jag pressar mig själv för att nå målen desto mer undrar jag om jag verkligen gör detta för min egen skull. Hur bra kommer jag egentligen må av att springa en minut snabbare jämfört med den senaste löpturen Behöver jag pressa mig själv för att må bra?

Ibland behöver vi kanske jobba under press och stress för att åstadkomma något extra svårt och krävande. Men det blir så uppenbart för mig att det handlar om mer än att ”bara må bra”, när jag redan efter varje träning direkt tänker på nästa.

Oftast när jag springer utomhus tänker jag bara på underlaget, och missar i själva verket naturen runt omkring. Även om jag är medveten om att jag springer längs med vatten eller i skogen fokuserar jag mer på musiken i mina hörlurar och på mobilen som säger hur långt jag har sprungit, än den vackra natur som Gud faktiskt skapat.

Ibland behöver vi stanna upp och tänka efter. Vem gör jag egentligen detta för? Och varför ska jag pressa mig själv till max när jag egentligen duger som jag är? Jag vet att jag mår så mycket bättre av att träna men ibland missar jag poängen med det hela. Att jag har förmånen att vara frisk, att kunna få träna i den vackra naturen och att jag duger som jag är, för att Gud älskar mig precis för den jag är, oavsett om jag springer en minut snabbare eller inte.

/Emilia Beijer, contentansvarig, Frälsningsarmén

Inga kommentarer

Kommentera

Ordet ”solidaritet” hörs ofta i dag. När myndigheterna berättar om de åtgärder som vidtas och de begränsningar som införs i vår pågående kamp mot coronavirus-pandemin, är en uppmaning till solidaritet ofta en del av budskapet. Det är en uppmaning som syftar till att motivera oss att vara omtänksam och osjälviska … att tänka och agera för samhällets bästa, även om det medför en personlig kostnad. Tanken bakom social distans och självisolering är att uppträda på ett ansvarsfullt sätt, att offra sina egna intressen och önskningar till förmån för det större goda, att vara i solidaritet med de som är sårbara.

Norsk kultur har ett sådant begrepp som en del av det nationella medvetandet. De kallar det en ”dugnad”. Det är svårt att definiera. Det betyder bokstavligen volontärtjänst eller -arbete, men har en mycket djupare betydelse. Det är en anda av gemenskap … en villighet att bidra till gruppens välbefinnande, ofta till en personlig kostnad. Det innebär en vilja att engagera sig, att stödja ett gemensamt initiativ,  att arbeta mot ett gemensamt mål. ”Dugnad” handlar om solidaritet!

Sydafrikaner har också ett liknande begrepp. ”Ubuntu” är ett ord som har blivit en idé och som ofta beskrivs med betydelsen: ”Jag är, för att du är”. Faktum är att ”ubuntu” härstammar från en zulufras – ”Umuntu ngumuntu ngabantu”, som bokstavligen betyder att en person är en person genom andra människor … att min mänsklighet har sitt ursprung genom min interaktion med andra människor. Begreppet ”ubuntu” har sina rötter i en afrikansk världsbild där tanken på gemenskap är en av byggstenarna i samhället. ”Ubuntu” är ett begrepp som innebär att vi är en mänsklighet tillsammans, i enhet: att vi är mänskliga – både du och jag, men tillsammans. ”Ubuntu” handlar om solidaritet!

Begreppet solidaritet finns i Bibeln. Ett särskilt ord, som används 19 gånger i Nya testamentet, har liknande innebörd som ”dugnad” för norrmän och ”ubuntu” för sydafrikaner. Det är ordet ”koinonia”. Det kan översättas på olika sätt, som kamratskap, gemenskap och att dela. Dess djupare betydelse inkluderar tankar som att vara involverad, dela intimt med andra, visa omsorg och omtanke för andra. Någon har beskrivit det som att ”kyrkan tar hand om, eller ser efter sig själv” … att man gör sitt bästa för gemenskapens bästa, att man är beredd att betala ett personligt pris för att gemenskapen ska vinna något. ”Koinonia” handlar om solidaritet!

Begreppet solidaritet personifieras i Jesus. Filipperbrevet 2 beskriver Jesu uppoffring av sina privilegier och rättigheter som Gud för att kunna identifiera sig med mänskligheten, för att bli en av oss, för att dela livet med oss, redo att ta emot vardagens glädjeämnen och sorger. Han stod i solidaritet med oss ​​när han firade livet med vänner och grannar, när han hungrade och törstade, när han grät av sorg, när han led och dog. Inkarnationen handlar om solidaritet!

Vi har gått in i stilla veckan samtidigt som vi försöker överleva och stoppa denna hemska pandemi. Under flera veckor har vi kontinuerligt blivit påminda om vårt behov av att leva i solidaritet med resten av samhället. Att undvika spridning av viruset är kärnan i allt vi gör i solidaritet med vårt samhälle.

Den här veckan – stilla veckan – kommer inte att bli annorlunda. Vi kommer att tvätta händerna, praktisera social distans, isolera oss vid minsta hosta, arbeta hemifrån … Men dessa handlingar av solidaritet – även om de är viktiga i vår kamp mot coronaviruset – bleknar i jämförelse med händelserna i stilla veckan.

I jämförelse med Jesu solidaritetshandling, när han arresterades, dömdes, hånades och piskades, och sedan tvingades genom Jerusalems gator på väg till avrättningsplatsen – Golgata, ”platsen för skallen”. Där, på dödens kulle, på ett romersk kors, korsfästes Jesus och dog en oerhört smärtsam död i det som var, och är, den yttersta handlingen av solidaritet. Han dog istället för mig … i stället för dig. Det finns inget större och bättre exempel på att offra sig för andras bästa! Korset handlar om solidaritet!

Så den här veckan – den här stilla veckan – när du agerar i solidaritet med ditt samhälle, reflektera över Jesu nådefulla handling av solidaritet: varje gång du tvättar händerna, håller ditt avstånd till andra människor eller vaknar upp till ytterligare en dag av isolering, tänk på korset – den yttersta symbolen för gudomlig solidaritet.

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Vi som jobbar med Frälsningsarméns internationella utvecklingsprojekt gör det med utgångspunkt på Högkvarteret i Stockholm (även om vi just nu till stor del jobbar hemifrån). Men man kan också säga att vi har hela världen som arbetsplats. Det gör att den globala effekten av coronavirusets spridning är extra tydlig för oss. Vi reser med jämna mellanrum ut och besöker våra projekt i Afrika, Asien och Sydamerika, och ganska ofta deltar vi i konferenser och kurser i andra länder.

Allt sånt är nu naturligtvis inställt, uppskjutet eller flyttat till digitala medier. Det gäller allt, från våra egna veckomöten, som vi för närvarande håller via Skype, till den årliga, internationella projektkonferensen som var planerad att hållas i Norge i maj.

För det är ju inte bara Sverige som har drabbats av Covid-19. Många länder tar inte längre emot internationella besökare, och de flesta flygbolag håller sina plan på marken. Arbetsplatser och skolor är stängda och samlingar av större (och i vissa fall även mindre) grupper är förbjudna.

Det är lätt att stanna vid att se hur allt det där påverkar en själv och de man har närmast, och lätt att missa allt annat som följer i pandemins spår. Tur är väl det, annars skulle man lätt bli överväldigad.

Utvecklingsprojekten som Frälsningsarmén arbetar med ute i världen är förstås något som för oss är både viktigt och nära. Utvecklingsarbetet är ett av de områden som redan påverkas väldigt mycket, även där smittan inte riktigt har fått fäste ännu.

Våra största insatser finns i Afrika och handlar om rent vatten och sanitet i skolor och samhällen, och om jordbruksförbättring för att öka matsäkerheten. Det mesta av den verksamheten kan inte genomföras just nu.

Det betyder bland annat att dricksvattensystem och nya toaletter inte kan byggas, och de som väntat på detta måste vänta ännu längre. Det i sin tur gör att de sjukdomar som i vanliga fall lätt sprids genom smittat dricksvatten och brist på toaletter kommer att fortsätta spridas.

När skolorna stänger är det också många barn som inte längre får tillgång till rent dricksvatten. De barn som genom skolans vattensystem har kunnat dricka rent vatten på dagarna och även kunnat ta med sig vatten hem på kvällen. Nu måste de återgå till hur det var förr: de måste gå långa vägar för att hämta vattnet, och riskerar att bli sjuka om det vatten som finns inte är rent och säkert.

I Malawi är de faktiska fallen av Covid-19 få än så länge, och myndigheterna kämpar för att det ska förbli så. Ett problem i det arbetet är att bara 11% av befolkningen har tillgång till tvål, och/eller kunskap om hur viktigt det är att tvätta händerna ordentligt. Våra vattenprojekt innehåller sån utbildning, och det gör det extra tungt att behöva ställa in eller dra ner på just den verksamheten.

I Kenya är smittan än så länge begränsad till storstäderna, och speciellt Nairobi, där även Frälsningsarméns högkvarter och det nationella projektkontoret ligger. En stor del av arbetet med projekten förutsätter att personal kan åka till projekten för att leda den lokala personalen, leda utbildningar och se till att verksamheten fungerar. Nu är resandet i landet begränsad, särskilt för dem som bor i Nairobi, för att skydda de delar av landet som ännu inte drabbats. Alla resor till projekten är därför stoppade, vilket givetvis hindrar arbetet.

Dessutom kan man inte längre samla stora grupper till utbildningar och workshops som planerat. Det sätter stopp för stora delar av projekten, och hindrar deltagarna att få den träning och kunskap som var meningen.

Coronasmittan finns som sagt än så länge mest i storstäderna, men det kan ändras fort och utan förvarning. De som bor ute i byarna, utan tillgång till internet och TV har kanske mindre kunskap om situationen än vad andra har, men eftersom alla åtgärder som myndigheterna vidtagit även gäller dem, har de ändå fått information, och förstår allvaret.  De är också rädda för att smittan ska nå dem, och det med rätta. Deras tillgång till sjukvård är ofta mycket dålig, och om pandemin får grepp även om de här områdena kommer många att drabbas hårt.

Projekten fortsätter så gott det går, genom lokal personal på plats och telefonkontakt med projektkontoren, men det ställer stora krav på flexibilitet från alla inblandade.

En ljusglimt i allt det här är ändå att vattenprojekten som vi stött under flera år har gett många tusentals människor kunskap om vikten av handtvätt, och att de redan från början lärt sig att hur man tvättar händerna på rätt sätt: hur viktigt det är med tvål, hur man kommer åt överallt, hur länge man ska hålla på, och vid vilka tillfällen det är extra viktigt att tvätta händerna. Det är framförallt skolbarnen som fått de här reglerna inpräntade i sig, men även invånarna i de deltagande samhällena har fått utbildningen. Dessutom har barnen tagit med sig sina kunskaper hem, och lärt upp sina föräldrar och syskon. Alla de här människorna har alltså redan fått verktyg som kan hjälpa dem att hålla sig friska och kanske klara sig undan även det nya coronaviruset.

Vi gör vårt bästa för att fortsätta vårt arbete, och stödja våra partner och kollegor som håller verksamheten flytande så mycket de bara kan, med förhoppningen att allt snart kan återgå till det normala.

Under tiden: be gärna för Frälsningsarmén i världen, för dess personal och – framförallt – för deltagarna i våra projekt.

Tack!

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

Inga kommentarer

Kommentera

Jag läste nyligen ett Facebook-inlägg som handlade om fru Ellis, en frälsningssoldat, som bodde i London under andra världskriget. Med hänvisning till de tunga bombningarna över London, citeras fru Ellis:

”Vi bara fortsatte; vi tog skydd under plattformen och sjöng högre!”

Jag är säker på att dagens säkerhetsföreskrifter inte skulle tillåta detta att hända idag, och jag ler när jag läser det nu, decennier senare. Jag försöker föreställa mig dem, hoptryckta under plattformsbrädorna, sjungandes för full hals … lungor som nästan spricker och öronen ringande av ljudet från den kraftfulla sången inne och den destruktiva bombningen utanför! Men för dessa frälsningssoldater var det inget att skratta åt. Det var en seriös, kraftfull demonstration av deras tro.

Fru Ellis och hennes krigare mötte livsfaror från en långvarig bombning med explosiva vapen. Det verkade inte ha något slut – natt efter natt fortsatte bomberna att falla, och så småningom även på dagtid. De mötte bombningarna med mod; de gjorde det med förnuft; de gjorde det med kreativitet.

En obeveklig anda av mod, tillsammans med en stor dos av kreativt sunt förnuft (de tog trots allt skydd under plattformen), är vad som behövs när vi står inför vårt eget bombardemang under dessa osäkra dagar. Och det är inte bara det verkliga hälsohotet som viruset medför, även om det är tillräckligt allvarligt. Vi bombarderas också med information – i vissa fall hjälpsam, i vissa spekulativ, och i andra rent missvisande. Det finns tydliga tecken på att rädsla, förvirring och ångest har börjat få fäste. Vi har sett de tomma hyllorna i våra butiker eftersom människor har gett efter för den panik de känner.

I tider med nationella och internationella kriser, krig och katastrofer har kyrkan varit en plats för tillflykt och hopp. Mitt i en kris, när människor känner sig hjälplösa och hopplösa, vilket får dem att tappa greppet, ser de sig efter något – eller någon – för att få hjälp att skapa stabilitet i sina liv igen. Något att hålla fast vid, någon som kan ge dem hopp. De vänder sig ofta till kyrkan i sådana desperata tider.

Vi kristna baserar våra liv på något mycket mer omfattande och varaktigt än de flyktiga saker som människor tenderar att bygga sina liv på … saker som börjar smulas sönder vid den sortens kris som detta coronavirus har skapat i vår värld. Låt oss, liksom fru Ellis och hennes medkrigare, vara modiga; låt oss vara förnuftiga; låt oss vara kreativa i de sätt som vi delar hopp och sprider hopp.

Den kristna kyrkan behöver låta denna tid av nödläge för mänskligheten bli en möjlighet att visa på Guds hopp in i hopplösheten och att sprida ljus i mörkret. Det är inspirerande att höra och läsa och se de bra och kreativa saker som görs i denna kris. Fortsätt med detta! Under hela denna kris, och därefter, uppmuntrar jag kyrkan – oavsett om det är Frälsningsarmén eller andra samfund – att fortsätta vara tillgängliga. När skakade och desperata människor kommer till hoppets plats, låt dem mötas av hoppets folk. Jag uppmuntrar er att fortsätta ha öppna hjärtan – att sprida frid; att flytta fokus från det som skapar oro till att peka på Världens Hopp; att nå ut till de desperata och ensamma. Med hjärtan som alltid är öppna uppmuntrar jag er att även hålla dörrar öppna när det är praktiskt möjligt. Och när det inte är praktiskt möjligt kan kanske andra dörrar öppnas med lite kreativitet och omtanke.  Kanske i den digitala världen, kanske genom att hjälpa kolleger i närheten som fortfarande har sina dörrar öppna.  

Låt Anden som inspirerade fru Ellis att sjunga högre, inspirera oss också!

Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.
1 Petrusbrev 3:15

Gud välsigne dig

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Covid-19, Corona. Inget annat ämne maler väl mer i tankarna bland jordens befolkning just nu och människor i Sverige befinner sig på olika ställen längs orosskalan. Vissa nöjer sig med diverse justeringar beträffande vanor och ovanor medan andra tycks leva i skräck och panik och har isolerat sig långt före sådana riktlinjer utfärdades. Oavsett så är det klart att en ökad medvetenhet är viktig i nuläget.

Kritiska röster hörs angående myndigheters hantering av situationen i vårt land, att större försiktighetsåtgärder borde ha satts in tidigare. Jag instämmer delvis och när jag i tidigt skede hörde sägas att det förmodligen skulle finnas många hundratals fall i vårt land i höst så tänkte jag att det har vi väl snarare om några veckor. Mycket riktigt.

Men oavsett vad som är ”rätt” och ”fel” i detta så vinner vi samtidigt ingenting på att paralyseras av rädslor och Bibeln är tydlig med att vi aldrig ska behöva göra det heller. Rädslor kommer inte från Gud: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.” (2 Timoteusbrevet 1:7)

Bibeln lär oss att bemöta oro med tro och bön: ”Var inte rädd, tro endast!” (Markusevangeliet 5:36). ”Oroa er inte för någonting, utan be och vädja alltid till Gud.” (Filipperbrevet 4:6) Femte Mosebok 31:8 deklarerar: ”Herren går själv framför dig och han skall vara med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad. ”

Detta är betryggande ord till Guds folk, till dem som är frälsta och som därmed får ta del av alla hans löften som Bibeln är proppfull av. Romarbrevet 10:9 talar om vad som gäller för att få tillhöra Guds familj: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.”  ”Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” (vers 13)

Enligt Bibeln innefattas vi genom vår gudstillhörighet av ett beskydd: ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger till Herren: ”Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på.”  Han ska rädda dig från…och den härjande pesten…Du ska inte frukta nattens fasor…inte pesten som smyger i mörkret eller sjukdomen som härjar mitt på dagen.” (Psaltaren 91:1-3, 5-6)

Det finns de som säger att fruktan i detta fall sprider sig snabbare och gör mer skada än själva coronaviruset. Kanske det. Många får inte särskilt allvarliga symtom och de allra flesta tillfrisknar av sig själva efter en tid och blir eventuellt även immuna. Men skulle vi insjukna finns betryggande ord i Bibeln för det med: “…han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar…” (Psaltaren 103:3) Vidare: ”…Han tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han.” (Matteusevangeliet 8:17)

Det är givetvis väldigt tragiskt att Covid-19 trots allt får en del människor att lämna jordelivet tidigare än planerat men i Psaltaren 23:4 står det: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig…” Vi kan även bära med oss hoppet om att få leva vidare där ”Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (Uppenbarelseboken 21:3-4)

Visst kan man mänskligt sett också rationalisera bort saker och ting och lära sig att tänka positivt men Jesus själv erbjuder en frid som inte är av denna värld: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” (Johannesevangeliet 14:27) ”Då ska Guds frid, som är djupare än vi någonsin kan förstå, skydda era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” (Filipperbrevet 4:7)

Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Hemkommen från mitt livs första skidläger. Eller första skidresa överhuvudtaget. Visst, jag har ju åkt endagsturer nere i Småland men jag tror inte att det räknas? Det tar max fem sekunder att komma ner för de backarna, helst för mig som inte alls fattar slalomtekniken utan kör störtlopp ända ner till liften.

Lägergänget på plats i Vemdalen!

Lägret samlade ett gäng på totalt 35 personer från fem utav Frälsningsarméns kårer(församlingar) i östra Sverige. 25 ungdomar och 10 ledare/vuxna för att vara exakt. Vasakåren i Stockholm och kåren i Västerås genomförde en liknande resa förra året och jag som ”barn- och ungdomskonsulent för Frälsningsarméns östra division” frågade om de var villiga att ”öppna” upp skidresan för hela divisionen det här året vilket de var positiva till! Så snällt!

Håkan, förmodligen världens bästa busschaufför, körde oss till Vemdalen och lägergården Björnen. Vi hade tre goa dagar i backen. Hur är det ens möjligt att få strålande sol tre dagar i rad? Tack Gud.

Tack Gud för strålande sol!

Jag hade förmånen att åka med nybörjargruppen (ja, tack gode Gud för det också) som bestod av flera som aldrig stått på skidor förut. Det märkte liftvärden ganska fort då vi ramlade av en efter en från knappliften i barnbacken. Men utvecklingskurvan för våra nybörjare var otrolig, plötsligt skulle flera av dem dra vidare till de röda backarna..! Bye bye, sa jag och lämnade över dessa modiga ungdomar till de mer erfarna ledarna. Fjärde dagen var vi på badhuset i Sveg.

Min Jesus-kära kollega Simon Hurtig tillsammans med två nöjda lägerdeltagare!

På kvällarna hölls andakter hemma på lägergården. Jag och min mycket Jesus-kära kollega Simon Hurtig predikade dessa fem kvällar. Temat var ”offpist” (Offpist är ett samlingsbegrepp för all alpin skidåkning som sker utanför markerade och preparerade nedfarter, pister  därav uttrycket ”offpist”) som en bild av livet med Jesus.

Precis som offpist-åk är fyllda med äventyr är också livet med Jesus det. Men även så som offpist-åk kan innebära motgångar kan livet som kristen göra det. Vi går igenom tuffa saker i livet, men det fantastiska är att Jesus seger på korset också är vår seger när vi väljer att tro på honom, så vi kan vara övertygade om att ”we’re on the winning-team” även när vi går igenom smärta.

Ibland fastnar vi i offpisten och känner inte att vår relation med Gud kommer framåt, vi trampar på samma ställe liksom, men vi kan läsa i Bibeln att Jesus söker upp oss. Han älskar oss så mycket och längtar efter att ha oss nära. Vi pratade också om vikten av att gå med Guds helige ande som Bibeln beskriver som vår hjälpare och vän.

Vi fick vara tydliga med att denna uppmuntran till ett liv i offpisten var menat som ett bildspråk då flertalet ungdomar blev sugna på att utmana sig med offpist-åk redan första dagen. Inget vi kunde erbjuda tyvärr då sådana åk inte täcktes av vår skidförsäkring. ”Typiskt”, haha. Älskar ivern! Efter andakterna höll Ruben Marthinussen i roliga, knasiga lekar precis som Ruben är känd för. Sen blev det sällskapsspel och pingis fram till läggdags.

Lekledaren Ruben Marhinussen!

Det blev verkligen en underbar resa. Allt gick ovanligt ”smooth”. Jag är så tacksam för hjältarna Nellie, Ruben, Simon och Frida som var ledare under resan, samt Emmy, Jon-Anders och Zeina som lagade galet god mat. Till och med fettisdagen kom de ihåg. Stort tack förstås till alla ungdomar! Det var en välsignelse att få hänga med er!

Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera