Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Jag fyllde nyss 25 år. En ganska häftig siffra om jag får säga det själv. Samlade på mig några extra vuxenpoäng genom att önska mig en dammsugare i present. Med min nya rosa Electrolux Ergorapido tar jag mig dansande fram i lägenheten. Förmodligen till mina rumskompisars stora förvåning då jag inte varit den flitigaste av oss tre på städfronten.

Kanske brukar du ta dig en titt i backspegeln när du fyller år? Det gjorde jag. En sammanfattande titt på mina 9131 dagar på jorden. Livet har bjudit på kärlek och skratt men det har också varit rätt många tunga uppförsbackar faktiskt. Inte direkt för att någon velat mig illa men för att vissa händelser tog hårt på det högkänsliga barn och den tonåring som var jag. Under flera perioder har jag frågat Gud varför han varit så seg på att ingripa i svåra situationer trots mina desperata böner.

Nu har bilden zoomats ut. Jag ser händelserna som gjort ont med större distans och blir faktiskt tacksam. Tacksam över alla erfarenheter som lagts i min ryggsäck. Jag tackar Gud för resan som gjort mig till den jag är idag. Jag älskar den person som han har format mig till att vara. Hur Gud har tröstat mig och låtit rädsla omvandlas till frihet. Hur han gjort min panna allt hårdare men bevarat hjärtat mjukt.

Idag vet jag att kampen inte varit förgäves. Varje dag får jag välsigna andra människor med de redskap som jag har samlat på mig. Som barn- och ungdomskonsulent ser jag ofta mig själv i de unga jag möter; jag läser snabbt av rädsla, prestationsångest och depression för en gång var det jag. Nu får jag med mina erfarenheter finnas där för att hjälpa och samtala. Jag brinner för att hämta barnen som alltid ”dräller” runt på stan och ta med dem till kyrkan, för jag vet att de behöver en trygg frizon. Jag predikar kärlek och sann identitet in i ungas liv, för en gång var jag den osäkra tjejen som skrek efter bekräftelse hos människor men som hade behövt förstå hur högt älskad och värdefull jag redan var i Guds ögon.

Jag minns tydligt när en tonåring på ett läger satte sig bredvid mig och grät när hon berättade vad hon gick igenom den perioden. Händelsen var identisk med vad jag gått igenom några år innan. Jag kunde säga ”Jag vet hur det känns” och trösta henne samtidigt som mina egna tårar började rinna när jag förstod att Gud använde min otroligt tuffa period för att nå en tjej som för första gången deltog på ett kristet läger. Det var ingen slump att det var mig hon hamnade bredvid. När vi hade pratat en stund fick jag be med henne och Guds kärlek fyllde henne. Det kan definitivt komma något gott ur svåra tider.

Förmodligen kommer det alltid vara de människor som går igenom liknande saker som vi själva gått igenom som vi har lättast att nå på djupet. Vi förstår dem. I Guds församling har vi, som tur är, olika erfarenheter i våra ryggsäckar vilket gör att vi också kan möta de olika behov som finns bland människor vi möter.

I Första Korintierbrevet kapitel 10 vers 13 står det: ”Gud är tro­fast och skall in­te låta er prövas över förmåga: när han sänder prövning­en vi­sar han er också en utväg, så att ni kom­mer ige­nom den.”
Ja, Gud har visat mig att han är trofast. Jag kanske inte såg det i stunden men jag ser det i backspegeln.

Tack Gud för att du bryter in med ditt ljus där det är mörkt. Tack för livets tunga uppförsbackar som fått mig att söka mig ännu närmare dig. Låt min livsberättelse få visa på att du bär genom allt och låt mina erfarenheter användas i ditt rike så fler får lära känna dig. Amen.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Tänk att komma tillbaka till skolan efter ett helt sommarlov och inte ha en enda rolig sak att berätta för sina kompisar eller att tycka det är jobbigt med skolavslutning för att oron över vad som väntar hemma är ständigt närvarande. Tyvärr är detta inget ovanligt. Detta är vardag för så många barn i vårt land. Det finns så många barn som inte får den kärlek, värme och det stöd de behöver och som bara längtar efter att få blir sedda, älskade och bekräftade.

Under fyra somrar hade jag förmånen att få jobba på Frälsningsarméns kollon och möta dessa barn. Underbart fina, härliga och i alla fall på ytan glada barn som oftast såg så mycket fram emot en eller kanske flera kolloveckor med lek, bus och annat roligt. Barnen sprang ut ur bussen, kramades, ställde in sin väska på rummet och började leka. På ytan såg det som oftast väldigt bra ut. Men så gick dagarna och vi som ledare fick chans att lära känna barnen mer och mer. På insidan var flera rädda och oroliga, ledsna och bekymrade. I stunden kände jag mig ganska liten och hjälplös. Kunde jag ens göra något för att hjälpa de här barnen? Där och då fick jag mest lita på att jag och de andra ledarna gjorde någon form av skillnad genom att i alla fall försöka ge dem en rolig sommar med spännande aktiviteter. Även att jag såklart tyckte det var fantastiskt roligt och på många sätt betydelsefullt att vara där tänkte jag innerst inne att detta nog bara var en tillfällig lösning på ett annars mycket större problem och att vi egentligen inte gjorde så stor skillnad.

Åren gick och jag tänkte på kollona som fyra betydelsefulla år, men kanske främst för min egen del, och inte så mycket för barnens del (de skulle ju ändå komma hem till sin verklighet igen). Men så en dag för något år sedan stötte jag på en av tjejerna som hade tillbringat hela tre somrar på Frälsningsarméns kollon och där jag hade vart ledare på samtliga. Till en början blev jag mest glad för att bara se henne och få prata lite, men så kände jag samtidigt vilken otrolig glädje hon utstrålade. Hon, som nu var 17 (!!!) år, trivdes i skolan, mådde bra och hade massor av kompisar. Hon berättade med ett stort leende för mig om hur mycket kollona betydde för henne och hur de gjorde att hon fick växa och lära sig nya saker. Hon berättade om alla nya vänner hon fick, både bland de andra barnen och oss ledare och sa just orden ”sen hade jag ju något att berätta om när jag kom tillbaka till skolan och något att se fram emot till nästa sommar”.

Där och då förstod jag på riktigt att kollona nog inte bara är en tillfällig lösning. Tack vare Frälsningsarméns kollon kan vi få sprida ljus, hopp och kärlek till de här barnen. Vi kan berätta för dem att de är älskade, vi kan se och bekräfta, vi kan skratta och busa och ge dem så många fina minnen som de får bära med sig. Jag är otroligt tacksam och stolt över att tillhöra en kyrka som bryr sig om de minsta och som vill berätta för dem att det finns en framtid och ett hopp för alla, tack vare ljuset själv- Jesus!

/ Lina Melkersson, nationell barn- och ungdomskonsulent på Frälsningsarmén

För mer information om Frälsningsarméns kollon, klicka här.

Inga kommentarer

Kommentera

Jag köpte en tygkasse för några dagar sedan. Jag har flera såna, men nu köpte jag en speciellt för att alltid ha med mig i handväskan så att jag inte behöver köpa så många plastpåsar när jag handlar.

Sedan priserna på plastpåsar gick upp har jag litet halvhjärtat försökt komma ihåg att ha med mig en extra plastpåse istället för att köpa nya. Som vanligt var det en svår vana att komma in i, men nu känns det som om det har fastnat, och jag känner mig redo att gå vidare till en permanent tygpåse.

Det kan verka litet futtigt det där. Vad spelar det för roll om lilla jag använder en plastpåse mer eller mindre? Sanningen är ju att det inte har någon inverkan alls – om det är bara är jag som gör det. Men när fler och fler använder mindre och mindre engångsplast, då dröjer det inte länge förrän skillnaden märks.

Ta Kenya till exempel, ett av vår partnerländer i Afrika. Vi har jobbat i flera år med Frälsningsarmén där i frågor och projekt om framförallt matsäkerhet, rent vatten och resiliens.  Förra året totalförbjöds plastpåsar i hela landet. Påsarna får inte tillverkas, säljas eller användas överhuvudtaget.

Det medförde problem, förstås, för plast är ett väldigt effektivt material: billigt, vattentätt och formbart. De påsar som affärerna numera använder sig av är gjorda av plantfibrer av olika slag. De är mycket dyrare, och försäljarna måste antingen höja priserna på sina produkter eller ta den ökade kostnaden själva. En del fortsätter att använda plast, och riskerar därmed höga böter eller till och med fängelsestraff. Jobbigt för affärsfolket, alltså.

Men bara ett drygt halvår efter det att förbudet trätt i kraft syns redan resultaten. Vattnet är renare till exempel, och de som livnär sig på fiske har ett mycket lättare jobb nu när deras nät inte är intrasslade i plast i samma utsträckning. Gatorna är också renare, och träden mår mycket bättre när de slipper fånga upp kringflygande påsar som hindrar dem från att ta åt sig solljuset. I slakterierna ser man att andelen djur som har plast i magen har gått ner från 30% till 10%. Det handlar alltså om djur som ska bli mat åt människor, dvs mindre plast i näringskedjan.

Bland de allra fattigaste är skillnaden störst. Alldeles bortsett från att omgivningen även i slumområdena är renare nu, så är det speciellt en effekt som står ut litet: de allmänna toaletterna används mycket mer nu. Vid första anblicken verkar det inte finnas någon som helst koppling mellan plastpåsar och toaletter, men det finns det faktiskt. Fenomenet kallas ”flygande toaletter”.

Toaletter är en bristvara i slumområdena. De allra flesta här har inga egna och måste därför betala för att använda områdets gemensamma utrymmen. Det kostar i svenska pengar ungefär 50 öre per besök eller 8,50 för ett månadspass för hela familjen. En del tycker att det är för dyrt, och då hittar man på andra sätt att uträtta sina behov. Ett (relativt) smidigt sätt är att använda en plastpåse som toalett. Sen knyter man ihop den och slänger upp den på taken. Syns inte – finns inte. Påsarna kan komma susande när som helst och landa var som helst. På vem som helst.

Men när man nu inte längre kan använda en billig plastpåse lönar det sig inte med flygande toaletter, och fler använder – och betalar för – de allmänna toaletterna istället. Det gör att mer pengar kommer in till underhåll och till att bygga fler toaletter.

Förbudet i Kenya gäller bara plastpåsar, men har bidragit till att invånarna även fått upp ögonen för andra miljöfrågor. Det är bra, för engångsplasten är ju bara en del av den miljöförstöring som pågår varje dag. Det finns betydligt svårare problem att ta tag i framöver, inte bara i Kenya.

Flera länder i Afrika har de senaste åren infört plastpåsförbud, även om Kenya har gått längst än så länge. Det är väldigt uppmuntrande att Afrika får leda utvecklingen i den här frågan. Västvärlden kan gott sätta sig i baksätet ett tag och lära sig av deras exempel.

Själv är jag nog glad om vi slipper ett fullständigt förbud här i Sverige. Jag ser hellre större satsningar på att minska användandet av engångsplast och att ta fram bra alternativ.

Och medan jag väntar på det fortsätter jag att använda min tygpåse, snällt hopvikt i min handväska i väntan på nästa gång jag behöver den.

/Lena Wickberg

Du kan läsa mer om Kenyas plastpåsförbud i den här artikeln från The Guardian (artikeln är på engelska): https://www.theguardian.com/world/2018/apr/25/nairobi-clean-up-highs-lows-kenyas-plastic-bag-ban

Inga kommentarer

Kommentera

I min tjänst i Frälsningsarmén möter jag många människor från andra länder. Många som farit illa, många som far illa. I dagsläget sägs & signaleras det mycket som hade varit omöjligt bara för några år sedan. Inte minst från politiker.

Vad är det som händer? Vems är ansvaret? Vad kan vi göra? Vad bör vi göra? Vad får vi göra? Vad måste vi göra? Och varför?

Vad önskar jag förmedla som kristen i allt som händer och sker?
Vad säger det kristna budskapet?

Vad vill jag förmedla till min omgivning, till mina barn?

Vill jag ha ett land att vara stolt över eller att skämmas för?

Vill jag vara en mamma som mina barn kan vara stolt över?

Vill jag tillhöra en kyrka/församling som gör mig stolt?

Har jag pekat på Jesus som föredöme så måste det hålla hela vägen. Inte bara läsa Bibeln i kristna sammanhang utan visa dess budskap i handling. Det är att vara kristen. Att lära mina barn rätt & fel är min uppgift som förälder. Den Gyllene regeln vill jag i allra högsta grad förmedla till dem, det vill även skolan. Ja, hela vårt samhälle.

Eller? I så fall har jag inget val.

Dagens migrationspolitik värnar inte om de ensamkommande. De har blivit slagträn i en politisk kamp inför ett val.

Jag har inget val.

Det kunde varit mina barn. Det kunde varit jag som fått skicka iväg min Hannes och min Hugo i en förhoppning att rädda deras liv. Måtte det då funnits någon på andra sidan jordklotet som sträckt ut sin hand, höjt sin röst för deras skull, gett dem tak över huvudet och en kram när längtan efter mig blev för stor.

Gud, förlåt att jag inte gjort mer. Hjälp mig att inse allvaret, dela det & stå med i kampen.

Ingen av våra ensamkommande ska skickas tillbaka till helvetet i Kabul. Ingen.

Det kunde varit du, det kunde varit jag. Det kunde varit mitt barn, det kunde varit ditt barn.

Tänk så! Då kommer det nära och det ska det göra. Då har kanske inte du heller något val.

/ Anki Thunman, Jesaja arbetet – Östra kåren Gbg

1 kommentar

Kommentera

“Moses, min tjänare, är död. Gå nu, du, Josua, Nuns son, tillsammans med detta folk och korsa floden Jordan…”

När det gällde förändring, stod Israels folk framför en betydande sådan. De skulle påbörja en resa som tog dem över floden Jordan och in i det utlovade landet. Från att ha vandrat i öknen skulle de nu slå sig ner i ett bördigt land. Denna förändring skulle trotsa all beskrivning, i termer av vad som är omvälvande.

Abram hade lämnat staden Ur, och till råga på det förväntades folket nu möta denna förändring tillsammans med en ny, ganska oerfaren ledare. Dock, trots denna enorma förändring, kan Guds avskeds- och välkomsttal till folket inkluderas i två korta meningar:

”Moses finns inte mer!” Det var avskedstalet. Punkt!

”Nu är det er tur!” Det var välkomsttalet. Punkt!

Frälsningsarméns världsledare general André Cox, som nyligen inspirerade oss med sin rättframma predikan under sitt besök i Sverige, kommer att pensioneras om bara några månader. Det för Frälsningsarmén in i en övergångsperiod. Liksom israeliterna på Josuas tid, kommer vi att mycket snart nå slutet av en period. Faktum är att jag och Marianne reser till London till helgen för att delta i valet av nästa general.

När Frälsningsarmén rör sig in i och genom vår period av ledarskapsförändring är det bra för oss att bekräfta de eviga sanningarna som härrör från det ögonblick i Israels historia som återges i Josua bok, kapitel 1. Där finns det två sanningar jag vill belysa:

Den första är att när helst omständigheter förändras och människor rör sig från en tidsperiod till en annan, hör det alltid ihop med Guds eviga avsikter. Guds eviga nåd är det ständigt pågående i berättelsen om hans verk och uppdrag i och genom hans folk, genom tidsåldrarna, tidevarv efter tidevarv, period efter period och ledare efter ledare.

Ordet från Herren till Josua är rakt och nästan brutalt i sin sammanfattning av situationen. I den första av dessa mycket korta meningar ”Moses finns inte mer!”  talar Gud om slutet av en period och hur den hade varit. Moses, befriaren, hade vänt ryggen till Egyptens makt och välstånd för att svara på Guds kallelse och ropet från hans folk som hade minskat rytandet från Egyptens mäktige härskare till ett gnyende. Han hade etablerat en så nära relation med Gud att han lyste av Guds härlighet, han hade tagit emot från Gud de parametrar som skulle fastställa hans folks liv och livsstil för all framtid och han hade lett sitt folk ut ur fångenskapen och in i Guds fortsatta omhändertagande under fyrtio år. Den fantastiske ledaren fanns nu inte längre och den underbara tiden, så full av underverk var över. I en kort fras, tillkännager Gud att den perioden är slut.

Och det blir ingen paus när han tillkännager nästa steg i sin eviga plan. ”Nu är det er tur!”. I ett enda andetag berättar han att en tidsperiod är över och att nästa börjar. Josua kommer att leda folket in i en ny tidsperiod. För oss är det normalt att uppleva förändringar, det finns något ofrånkomligt i det därför att det hör ihop med att vara människa. Vilken tröst att veta att varje förändring vi går igenom, vare sig den är personlig eller allmän, kan bekräfta Guds suveränitet och evighetsperspektiv! Moses och Josuas Gud, som är full av nåd, är närvarade överallt också i vår tid.

Den andra sanningen kommer från den senare delen av bibelsammanhanget (verserna 7 och 8), där Josua uppmuntras att bygga vidare på det som fanns sedan tidigare, arvet från den tidigare perioden, genom att hålla fast vid det Moses fastslagit och på så sätt lägga grunden till framtiden. Ingen förändring skapas i ett vacuum. Om den är en del av Guds fortsatta nåd, om den är en del av en tid för mission som hör till Guds eviga syfte, tar våra förändringar oss från en uppenbarelse av Gud till en annan, från härlighet till härlighet, så som varje tidsperiod spelar sin roll i Guds plan.

Vi rör oss från en sådan tidsperiod och fortsätter att bygga på den, in i en period när vi kallats att vara mobiliserade som en armé, när vi utmanats att engagera oss i kampen mot synd och orättvisa och när vi uppmuntrats att vara ett Ordets och bönens folk, därför att det är på så sätt Gud bygger sitt rike.

Och så slutligen: Vi rör oss mot förändring, och väntar på den nya tiden med stora förhoppningar. Min bön för oss alla är tagen från Romarbrevet 15:13:

”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.”

När vi rör oss vidare från det som varit till det nya, säger vi ”Amen! Må det sannerligen bli så!”

Så ber jag er att be för Höga rådet som samlades i London måndagen den 14 maj för att påbörja sitt uppdrag att välja en ny general.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

”Om ditt liv inspirerar andra att drömma mer, lära mer, göra mer, och bli mer, då är du en ledare”                                                                                                                                                              John Quincy Adams

Den amerikanske presidentens formulering är en utmaning för den som är ledare och vill utvärdera sitt ledarskap. Har mitt liv inspirerat någon att drömma mer? Kan jag se att människor jag leder vill lära sig mer och göra mer? Har jag genom mitt liv utmanat någon att bli mer? Då är jag en ledare.

Citatet ovan är hämtat ur boken ”Led med ditt liv” som gavs ut under våren och som jag just nu håller på att läsa. Författaren Magnus Sternegård ger i boken inriktning och redskap till den som är ledare för barn och unga i kyrkan. Boken tar upp fyra viktiga grunder för ledarskap: Hur en berättelse skapar mening, behovet av relationer, upplevelsens betydelse och vikten av att känna delaktighet. En röd tråd genom hela boken är just titeln ”Led med ditt liv”. Jag har läst ganska många böcker och artiklar om ledarskap under åren och något som verkar få en allt större plats i undervisning kring ledarskap är just detta: betydelsen av våra egna liv som redskap i vårt ledarskap. Vi leder genom våra liv. Denna trend är både spännande och utmanande. Vad innebär det att leda med sitt liv?

Jag tror att det handlar om att det finns något unikt hos dig som formar just ditt ledarskap! Den du är som person och det sätt du lever ditt liv kommer att påverka de människor och den verksamhet du leder mer än alla strategiska modeller, fina formuleringar och goda verksamhetsplaner. Dina grundläggande värderingar kommer att vara guld värda i ditt ledarskap eftersom grundläggande värderingar påverkar hur vi ser på situationer, hur vi ser på oss själva och andra människor samt hur vi ser på nuet och på framtiden.

Om jag vill att den verksamhet jag leder ska präglas av glädje, hopp och tro behöver mitt liv återspegla detta. Om jag vill att man ska uppleva trygghet, ärlighet och omsorg när man möter den verksamhet jag leder så behöver jag vara bärare av just detta. Om jag vill att de människor jag leder ska arbeta bra i team, stödja varandra och ge utrymme för varandra då måste jag som ledare visa vägen i det. Om jag vill att mod och  kreativa lösningar ska vara en självklar del av kulturen i den verksamhet jag leder, då behöver jag själv vara modig och välkomna kreativa lösningar.

Att vara ledare är att genom sitt liv inspirera andra människor. Att våra egna liv har så stor betydelse för vårt ledarskap är kanske ett lite osvenskt sätt att tänka. ”Du ska inte tro att du är något” är en slags outtalad regel i vårt land. Jag tror att vi behöver tänka precis tvärtom. Du ska tro att du är någon! Varje människa har något vackert och värdefullt att bidra med och varje ledare har en speciell personlighet. Att utvecklas och växa i sitt ledarskap blir då att utvecklas och växa som person.  Att trivas i sitt ledarskap blir att trivas med sig själv. Att vara trygg i sitt ledarskap kommer  ytterst att handla om att vara trygg i sig själv.  Att lära dig leda genom sitt liv handlar kanske lite om att slappna av och vara dig själv. Att hitta hem i sitt ledarskap.

Inga kommentarer

Kommentera

Idag kör vi en favorit i repris och påminns om detta viktiga budskap, att vi alla är sedda, älskade och värdefulla i Guds ögon..

Vi hade precis packat upp på bordet – kaffe, te, smörgåsar, bullar – när han kom fram. ”Och vad gör ni här? Vilka är ni? Varför gör ni detta?”

Vi pratade, berättade, svarade. Han tog en kopp kaffe, visade på plastkassen i handen – två öl till kvällen.

Han var ung, säkert skulle han vidare med vänner som snart skulle dyka upp. Han dröjde kvar vid oss innan han satte sig ner på bänken en liten bit ifrån.

”Får vi ta bulle också?!” frågade det unga paret efter att de noga lindat in smörgåsarna i servetten. Självklart fick de det. De slog sig också ner en lite bit ifrån. Hungriga. Frusna.

”Har ni några vantar?” frågade den äldre damen, och någon av oss hade ett par extra i fickan.

Så höll det på, som alla de kvällar vi står på Medborgarplatsen. Människor kommer fram, några tar en kopp kaffe och går snabbt vidare, några stannar upp för att få prata, några för att söka svar på sina frågor om tro och liv. Några är ute på en kvällspromenad, några är ute och festar med vännerna, några går planlöst omkring och söker efter värme, efter något att stilla hungern med, någonstans att sova för natten.

Några av de jag haft förmånen att få möta där på torget har etsat sig fast i mitt minne. Hur gick det för ….? Det var länge sedan jag såg ….

Den unge mannen är en av dessa. Det kom aldrig några vänner. Han satt där, en bit ifrån, kom och fyllde på kaffe, och pratade. Jag tror, att den kvällen, var det vi som var hans vänner. Jag förstod att han var rätt ensam och nu hade han gått ut för att träffa folk. Så fastade han hos oss!

När vi hade packat ihop och jag åkte hem tänkte jag på hur lätt det är att vara osynlig. Om du är blyg, lite tillbakadragen, inte den som själv gör dig sedd eller hörd… Vi kan t o m gå in i en tunnelbanevagn som är full utan att bli sedda!

Vi behöver se varandra! Jag behöver bli sedd och bekräftad – och alldeles säkert du också!

Vi pratade, berättade, svarade – och såg.

Därför finns vi där, på ”Medis” – Att se den som kanske inte är sedd. Lyssna på den som kanske inte blir hörd. Värma den som är kall. Mätta den som är hungrig. Och dela med oss av den erfarenhet och det hopp som vi bär – att vi alla är sedda, älskade och värdefulla i Guds ögon.

/ Helena Andersson, kårledare med ansvar för socialt arbete och familjearbetet på Kår 393

Vi alla är sedda, älskade och värdefulla i Guds ögon

Inga kommentarer

Kommentera

Barnombudsmannen har nyligen kommit ut med rapporten ”Utanförskap, våld och kärlek till orten”. Rapporten fokuserar på situationen för barn och ungdomar som växer upp i utsatta kommuner.  900 barn har själva fått berätta om sin vardag i förorten eller i en glesbygdskommun.

Skillnaden i barns villkor, beroende på var de växer upp i vårt land, har ökat. Det handlar bland annat om möjligheten till hälsa, ekonomi och utbildning samt möjligheten till trygghet. Barnombudsmannen hänvisar till artikel två i barnkonventionen som säger att varje barn ska få sina rättigheter tillgodosedda utan åtskillnad av något slag. Rättigheterna i barnkonventionen handlar bland annat om rätt till utbildning, rätt till bästa uppnåeliga hälsa, rätt till skäliga levnadsvillkor, rätt till delaktighet och rätt till skydd mot våld.

Barnens berättelser ger oss en bild av en vardag där otrygghet, utanförskap, stökiga miljöer och hopplöshet inför framtiden blandas med en kärlek till den plats där man växer upp. När barnen tillfrågas om vilka lösningar de ser på de problem som finns i deras områden framkommer att de  vill att de som bestämmer ska lyssna på dem och gärna komma och besöka dem så att de ser hur deras verklighet är. Barnen önskar också att själva få vara delaktiga i de lösningar som behövs.

Rapporten visar att många barn är rädda på grund av det våld och den kriminalitet som finns i deras närområde. Några barn berättar att de inte får gå ut på sin gård att leka och att de trots sin låga ålder redan upplevt både skottlossning och bilbränder. Barnens vädjan till de vuxna är rakt på sak och i grunden självklar: Stoppa våldet!

Undersökningen lyfter också fram att många barn och ungdomarna upplever att de möts av låga förväntningar från vuxenvärlden, att de vuxna inte tror att de kommer att lyckas. Barnombudsmannen skriver:

Jag som barnombudsman kan inte acceptera att det finns barn i Sverige som möts av låga förväntningar från vuxenvärlden, oavsett var de bor. Om vi vuxna inte tror på barns förmåga och ger dem möjligheter att utvecklas kommer barnen att göra denna negativa bild till sin egen och anpassa sig efter den.

Här kan vi var och en gör skillnad! De barn du och jag möter präglas av de förväntningar vi har på dem. Låt oss tillsammans visa barnen att vi tror att de kommer att lyckas och att vi står med dem i deras drömmar för framtiden.

Rapporten är en utmaning och ett ”wake up call” för oss i Frälsningsarmén. Vårt uppdrag är att möta mänskliga behov utan åtskillnad och vi behöver därför ställa oss frågan hur vi på bästa sätt kan använda vår erfarenhet, vårt engagemang och våra resurser för att hjälpa och stödja de barn och ungdomar som finns i dessa utsatta miljöer. Hur närvarande är vi bland barnen som växer upp i förorten idag? Genom att vara närvarande i barnens vardag och genom olika insatser så som läxhjälp, fritidsaktiviteter, kollon och stödjande samlingar för hela familjen kan vi påverka barnens vardag.  För oss som ideell organisation framkommer något uppmuntrande i den annars ganska dystra rapporten (Våra kollon för barn):

Samtidigt ser vi hur barn som är delaktiga inom olika organisationer eller fritidsverksamheter känner en större tillit till samhället och en ökad känsla av att kunna påverka sin situation…En rik fritid med möjlighet till eget inflytande är viktig för barnens personliga välmående på en lång rad områden. Fritid bidrar till förbättringar inom hälsa, personliga relationer, samarbete, sociala kompetenser och identitetsutveckling. .Trots detta visar en rapport från SCB att barn i socioekonomiskt utsatta familjer, barn med ensamstående föräldrar och barn till utlandsfödda föräldrar har en mindre aktiv fritid än andra barn. – Länk till rapporten här.

Vi är bra på att erbjuda meningsfull fritid! Vi kan erbjuda barnen kunskap och upplevelser som ger glädje i vardagen, goda värderingar och hopp för framtiden. Att ge barn från ekonomiskt utsatta hem en möjlighet att delta i utflykter och andra aktiviteter  är en självklar del av vårt uppdrag som Frälsningsarmé!

Jag vill avsluta med att återvända till rubriken för denna bloggpost. Ge oss något att vara stolta för! Det är ett citat från ett barn som önskar att det ska byggas ett tivoli, ett museum, ett höghus eller något annat attraktivt i bostadsområdet. Ge oss något att vara stolta för!  Jag tror att varje barn behöver något att vara stolt för.  Vi som vuxna har en viktig roll både när det gäller att identifiera vad som saknas och behöver tillföras i ett barns liv men också vad som faktiskt finns där och vad som ger barnet anledning att vara stolt över sitt liv.

Inga kommentarer

Kommentera

I skrivande stund lever jag i limbo.

Nej, det är ingenting allvarligt. Jag bara väntar på att få ett visum till Kina. Egentligen skulle jag rest redan nu på lördag, men det drog av olika anledningar ut på tiden att få allt underlag klart till visumansökan, och flera rundor till visumcentret innan jag äntligen hade lämnat in alla nödvändiga papper. Jag skulle fått hämta ut visumet i förrgår, men istället fick jag en kallelse till ambassaden för intervju. Jag var där igår, och då var inte mitt visum klart ännu.

”Måndag,” lovade de. ”Ring det här numret på måndag morgon.”

När jag gick därifrån var jag hoppfull och tänkte att om vi kan justera schemat för projektresan litet grann kan det nog gå vägen trots allt.

En timme senare ringde kvinnan från visumcentret igen. ”Du kan inte få något besked förrän tidigast på onsdag,” sa hon. Aj, då. Det försenar resan ytterligare. Men chansen finns fortfarande att den går att genomföra – om jag får mitt visum beviljat, vilket hänger på att underlaget jag fått från Kina godkänns,  om vi får ihop en ny resplan, vilket inkluderar att kollegorna i Hong Kong måste kontakta alla partner i Kina igen, boka nya flygbiljetter och hitta lediga hotellrum, och om jag hittar passande, någorlunda billiga flygbiljetter till Hong Kong.

Godkänns visumet måste vi snabbt som ögat bestämma om vi ska genomföra resan så snart som möjligt, eller skjuta upp den till maj eller kanske juni. Godkänns det inte faller hela resan och då måste vi omedelbart börja planera inför en liknande resa i höst.

Sammanfattningsvis är det alltså så att jag inte vet OM jag kommer iväg till Kina, eller NÄR jag kommer iväg, och jag vet inte ens när jag kommer att veta definitivt. Det enda jag vet är att just nu och ungefär en vecka framåt är jag på plats hemma i Stockholm. Därefter kan det hända att jag störtar iväg med bara någon dags varsel. Eller också åker jag litet senare. Eller också åker jag inte alls. Eller kanske i höst.

Det är ganska stressande att inte veta hur den närmaste framtiden ser ut. Ändå är det här inte något som påverkar mitt liv på djupet: det gäller en jobbresa, visserligen en ganska krävande sådan, men ändå. Jag skulle kunna välja att inte åka alls, och bara stanna hemma istället.

Men när jag satt på bussen på vägen hem från ambassaden igår och kände mig stressad, slog det mig plötsligt att det finns människor som lever i ett sånt här tillstånd på blodigaste allvar, och under lång tid, kanske flera år. Kanske MÅNGA år.

Flyktingar. Migranter. De som lämnar sitt hemland av rädsla eller desperation, eller med hopp om ett bättre liv, och på farliga, svåra vägar tar sig till ett annat land där de hoppas få leva i fred.

Jag vet inte hur lång tid det kan ta att få ett beslut, men jag kan tänka mig att det inte går fort. Och säkert är det flera steg på vägen: tillfälliga uppehållstillstånd, långa perioder då ens fall är under utredning. Ständiga frågor och ifrågasättanden.

Och under hela den tiden lever man under stressen av att inte veta hur det ska bli. Får jag stanna? Kommer de att slänga ut mig ur landet i morgon? Var är jag om en månad, eller nästa år? Hur många gånger till måste jag berätta om mitt fall och min situation i intervju efter intervju? Hur länge måste jag sitta här på flyktingförläggningen och bara titta på världen som passerar där utanför utan att kunna delta?

Hur länge ska mitt liv stå på sparlåga?

För mig gäller det en resa. Litet olägenhet av att inte kunna planera den närmaste framtiden, litet extra kostnader av resor som inte går att avboka, men inte så mycket mer än så.

För en flykting eller migrant gäller det livet. Ett liv i väntan och osäkerhet, där man inte riktigt vågar fästa sig vid det nya landet (för tänk om man plötsligt måste åka tillbaka till det gamla) men ändå måste leva där man befinner sig. Ska man lägga ner tid och energi på att lära sig språket? Är det någon idé att försöka förstå kulturen i landet? Har man ens ork till sånt medan man går där och bara väntar?

Vilken oerhörd stress att leva under! Hur kan någon orka med detta månad efter månad, år efter år?

Själv har jag goda förhoppningar om att ha ett definitivt beslut inom en vecka eller två. Men ikväll ber jag en extra bön för alla dem som av olika anledningar lever i ständig osäkerhet.

/Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Vintern drar sin sista suck och vårtecknen finns överallt! För mig är de mest tydliga i min hustrus sätt att uppföra sig. Marianne tycks genomgå en förvandling när våren kommer. Fastän hon aldrig är tungsint tycks hon lättare till sinnes än vanligt. Fastän hon är vänlig och glad till sitt temperament tycks hon ännu lyckligare när det blir vår. Hon älskar naturen förstår du, och där finns det alltid mer att uppleva när våren kommer: ljudet av vågor som slår mot klipporna, doften av hennes favoritvårblomma, liljekonvaljen, att känna skogens golv under fötterna när hon promenerar i sina stövlar, smaken av bären hon plockar och synen av solstrålarna som dansar över fjordens glittrande vatten.

En promenad längs en strand tillsammans med Marianne tar mycket längre tid än den borde, därför att hon undersöker allt hennes nyfikna blick fångar, fängslad lika mycket av en ovanligt formad klippa, som av en sjöstjärna, lika nyfiken på en död sälunge som på en krabba på jakt efter skydd under en klippa. Hon njuter av att fiska krabbor och är ledsen över att våra barn inte längre är tillräckligt unga för att använda som ursäkt för att engageras i hennes eget nöje.

Jag njuter inte av naturen lika mycket som min fru gör. Faktiskt vore det mer rätt att säga att jag är obildad när det handlar om att uppskatta livet utomhus! Tidigt under vårt äktenskap övertalade hon mig att följa med på en promenad i skogen nära vårt hem. Promenaden tog 15 minuter varav 13 gick åt till att slåss mot en flugsvärm som surrade förargligt runt mitt huvud medan min fru gick bredvid mig helt ostörd. Det bekräftade min uppfattning att naturen bäst uppskattas bekvämt inifrån där hemma medan man surfar på nätet! Även myggor verkar ha ingått en pakt som gäller att attackera mig hellre än att plåga min fru. Hon tycks oemottaglig för de odörer och insekter, särskilt de bevingade, som stör mig så.

Under åren har jag lärt mig att skilja mellan hennes förtjusta utrop vid åsynen av ett eller annat naturfenomen (Allvarligt talat, hur många lamm ska jag behöva titta på medan jag kör), och hennes varningsrop om något jag verkligen behöver se, som en skylt med angiven hastighetsbegränsning till exempel! Hon har vant sig vid mitt ointresse för det som fascinerar henne. Men, och det beundrar jag henne för, hennes entusiasm fortsätter att smitta av sig, hon fortsätter att försöka omvända mig och, uppriktigt sagt tycker jag att det är ganska charmerande!

Hon älskar våren, hon njuter av tecknen på nytt liv, ljuden och lukterna och det hon ser, blommorna, de gröna träden, djuren och fåglarna med sina ungar. Våren betyder hänförelse för henne och medicinering för mig! Ni förstår att all den blomning som gör henne så förtjust får mina ögon att bli röda och min näsa att rinna. Inte att undra på att jag inte är någon naturentusiast! En människas vår är en annan människas pollen!

Det påminner mig om en upplevelse jag gjorde när jag promenerade i en park för några år sedan. Jag stannade för att fotografera en perfekt vårscen som min fru skulle kunna njuta av. Jag tänkte på de många människor som senare under dagen skulle välja att sträcka ut sig på gräset och njuta av solen. Vår och sommar lockar ut många i friska luften. Många soldyrkare tycker om att ligga på gräset i parken och några övernattar till och med i tält. Men  jag tittade närmre på denna vårscen igen och noterade något jag inte sett tidigare, så jag tog ytterligare en bild.

Allt blir inte grönt och fint på våren..

Jag påmindes denna underbara soliga vårdag att det finns människor som är spridda över det gröna gräset i våra parker som inte är där för att de tycker om solskenet och som inte väljer att vistas utomhus. En solig dag är inte en dag att njuta av men att stå ut med. För dessa människor är det en dag precis som alla andra dagar när utomhusliv inte är ett val man gjort på grund av väderleksrapporten. För dem är inte våren en tid då man firar att den stränga vintern är förbi.  Våren är bara ytterligare en årstid. En människas feststämning under våren är en annan människas kamp för överlevnad.

Det får oss att tänka efter. Eller hur?

/ Clive Adams

 

Inga kommentarer

Kommentera