Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Den kände rapartisten Kanye West släppte förra året albumet ”Jesus is king”, med låttitlar som ”Follow God”, ”On God”, ”Everything we need”, ”Jesus is Lord”, ”Closed on Sunday” och ”Use this gospel”. Med det som anledning har det här inläggets ämne blivit högaktuellt och diskuterats flitigt i alla tänkbara mediekanaler. Det handlar om vissa kristnas ”bedömning” av andra bekännande kristnas grad av frälsning.

Kanye har ju inte precis gjort någon hemlighet av sitt tidigare vilda leverne men i samband med en psykisk kollaps, som jag har förstått det, hände någonting inom honom. Han började söka Gud och kallar sig numera kristen och har till och med startat en egen kyrka. Händelsen är naturligtvis sprängstoff för media som redan innan bevakat vart enda steg Kanye tagit sedan han blev någon på Hollywoods stjärnhimmel. Inget konstigt givetvis men sorgligt däremot att en alldeles för stor andel så kallade kristna, istället för att glädjas, jubla och prisa Gud över detta, väljer att dissekera, granska under lupp, misstänkliggöra och ifrågasätta Kanyes omvändelse. Så i USA och vi ska tydligen bete oss likadant här i Sverige.

I en artikel i en svensk kristen tidning står att läsa: ”Kanye West var superstjärnan som ibland kallade sig för Gud. Nu hävdar han att han blivit frälst – men kan man lita på en person med storhetsvansinne orsakad av psykisk sjukdom?” Vänta lite nu. Om man tar tidigare felsteg, egenheter och annat som en invändning mot trovärdigheten i en persons omvändelse är man så fel ute man bara kan bli anser jag. Grundkurs, nivå 1, i kristendom: Du och jag är inte de som avgör vem som har rätt att kalla sig frälst, lika lite som vi är dem som kommer döma beträffande vilka som får spendera evigheten med Jesus. Du och jag har inte rätt att själva försöka axla den rollen här på jorden. Vem var det nu som spelade Gud…?

Romarbrevets tionde kapitel deklarerar klart och tydligt: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst… Skriften säger: Ingen som tror på honom ska stå där med skam…Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” (Vers 9,11 och 13)    

Högre än så är alltså inte ”kraven” för att få ta sig rätten att kalla sig frälst.

Kanye har kritiserats för att inte komma med tillräckligt bra svar i intervjuer och att skratta bort kritiska frågor kring det hela. Men ärligt talat tror jag att de flesta kristna känner sig halvt svarslösa ibland även om sättet att agera i en sådan situation kan te sig olika. Själv brukar jag ödmjukt erkänna att jag inte förstår precis allt i Bibeln eller den kristna läran. Detta trots ett års bibelskolestudier och nästan ett helt liv med erfarenheter av frikyrkligheten. Och så brukar jag övergå till att berätta om de fantastiska ting Gud har gjort i mitt eget och andras liv istället.

Vidare anklagas Kanye och hans låttexter för att förespråka framgångsteologi och att vara dömande. Nåväl, han tackar Gud för sin framgång samtidigt som han säger att han förr levde för den men att det idag är Gud som kommer först. Intressant dock att just det faktum framkommer i hans låtar att han själv blir dömd och ifrågasatt, och då i synnerhet från kristet håll. Att vi kristna är experter på att döma varandra är väl hyfsat känt och någonting vi storligen bör skämmas över som jag ser det. Då var vi tillbaka i det träsket igen.

En liten påminnelse från Matteusevangeliet 7: ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!..” (Vers 1-3, 5).

Kritiken har också riktats mot de runtomkring Kanye som inte borde ha ”släppt fram” honom så snabbt med att vittna om sin tro innan han blivit ”färdig”. Men VEM i hela världen blir någonsin ”färdig” i sin vandring med Jesus? Relationen med honom är ständigt under utveckling och fördjupas alltmer om man tar sig tiden och har viljan och hjärtats rätta inställning. Ett större problem hos en troende är väl snarare rädslan för att öppet bekänna sig till Jesus och därmed riskera att bli betraktad som en knäppis. Och den feghet som hindrar oss från att tala och vittna om honom eller att vara tillgängliga redskap för honom kommer från rakt motsatt håll än från Gud själv.

Ett oerhört klokt uttalande kommer från en pastor/lärare när jag gick bibelskola för en massa år sedan. Det var just på temat att vi i vår rädsla över att inte vara ”kristna och goda nog” inte tror oss kunna bli använda av Gud. Detta samtidigt som världen håller på att gå under i brist på kännedomen om Jesus. Läraren/pastorn sa någonting i stil med: ”Människor håller på att drunkna men det är ingen som bryr sig om ifall du har ett hål i din baddräkt. Du måste hoppa i vattnet och rädda dem!” Så sant!

Istället för att kritisera och slå ner på exempelvis Kanye West beträffande hans påbörjade resa med Jesus, låt oss:

  • Tacka Gud för att Kanye har tagit emot Jesus i sitt hjärta och blivit frälst.
  • Be att Gud ska leda Kanye och omge honom med rätt personer så att han på bästa sätt kan få vara ett skarpt redskap för Gud i sin position och utifrån den plattform han har.
  • Och framför allt: Be om beskydd för Kanye, hela hans familj och hela hans verksamhet. För om det är någonting som kommer som ett brev på posten i ett sammanhang som detta så är det attacker. Det kan gälla sjukdom, olika former av motgång och misslyckanden men också frestelser av diverse slag. Allt som på ett eller annat sätt kan förminska eller förstöra det stora som håller på att hända i och med att Kanye har vänt sig till Jesus.

Kommer Kanye nu att bevaras i sin gudstillhörighet? Givetvis finns det inga garantier för det, varken för honom eller för någon annan. Kan det hända att han då och då trampar snett, faller för frestelser eller säger och gör något knäppt eller olämpligt? Absolut, precis som vi alla gör när vi balanserar på ”den smala vägen” med Jesus och en kristen är fortfarande en människa med brister, fel och svagheter. Men sälla dig då inte, för allt i världen, till den skara som nästan skadeglatt lutar sig tillbaka med armarna i kors och triumferande utbrister: ”Vad var det jag sa?!”

Vad som för övrigt händer mellan Kanye och Gud i deras tvåvägskommunikation vet inte du och jag, eftersom vi inte är med vid deras egna ”sammankomster” på kammaren. Men TACKA, BE för och VÄLSIGNA Kanye och hans familj och arbete! Precis som du förhoppningsvis gör beträffande alla andra ”vanliga/dödliga” människor som tar sina första stapplande steg hand i hand med Jesus.

/Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Artificiell intelligens (AI), maskininlärning och robotar – överallt hör jag talas om det. Men hur ser förhållandet ut mellan teknikens under och människosynen?

Sedan 1900-talets mitt har datorers prestanda fördubblats i snitt vartannat år. Just nu pågår utvecklingen av kvantdatorerna som väntas klara avancerade beräkningar på en nivå som är helt överlägsen dagens superdatorer. En annan häpnadsväckande teknisk nyhet kommer från University of Vermont som nyligen presenterade en programmerbar levande organism som alltså varken är robot eller djur, utan en ny livsform däremellan. Tanken svindlar!

Medan datorer och AI hjälper oss med allt från rättstavning och googling till att spåra kommande virusepidemier och ta fram nya mediciner, så finns det en mörk baksida. För det är precis samma teknik som möjliggör hemskheter som integritetskränkande ansiktsigenkänning och ödeläggande drönarattacker.

Lite orolig blir jag också av att AI används i allt fler funktioner i arbetslivet – allt från chatbotten hos barnrättsorganisationen BRIS till beslutsstödet hos Försäkringskassan. Det riskerar att skapa en ny arbetslöshet och dra ner på antalet möten ansikte mot ansikte med vårdgivare och servicepersonal.

En annan sak värd att uppmärksamma är hur tillämpningen av AI kan påverka vår syn på oss själva och varandra som människor. Vi människor är ju så fumliga, komplicerade och underliga, inte alls sådär klockrent rationella och funktionella som AI, så tänk om det nya människoidealet blir att vara mer och mer lik en robot istället för att vara lik en sann människa. Jag tycker mig se en sådan förändring i människosynen redan nu, en människosyn i vilken det mätbara premieras framför det komplexa.

Men jag fascineras också. Det som fascinerar är själva förebilden för AI, nämligen vår egen gudagivna intelligens. Tänk att det är den här intelligensen man försöker kartlägga och simulera! Men frågan är om man verkligen kan simulera själva erfarenheten av känslor, självreflektion eller andlighet – kan man simulera ett medvetande? Det kan man, svarar en del kognitionsforskare.

Utifrån en kristen människosyn blir svaret ett annat. Här betraktas varje enskild människa som ande, själ och kropp, och som unikt skapad av Gud. Så hur långt vi än kommer i simulerandet av en människas nervsystem, och hur till synes kreativa och empatiska våra robotar än blir, kommer de inte att bli närvarande, självreflekterande och existentiella varelser, för de består inte av ande, själ och kropp och är inte skapade till Guds avbild.

Paradoxalt nog kan tillämpningen av AI påminna oss om allt det som definitivt särskiljer människan från maskinen. För medan maskiner är skapade för att fylla en given funktion, så är vi människor meningsfulla bara genom att existera, helt oavsett våra funktioner och resultat.

Låt oss använda AI där det behövs. Och låt oss samtidigt uppmärksamma, uppvärdera och hylla det som är sant mänskligt i våra medmänniskor och i oss själva, till exempel närvaro, empati, självreflektion, njutning och existens.

/Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera

Jag borde läsa artiklarna om hur man bäst städar och får ordning hemma. De brukar dyka upp så här års. I vårt hem bor två som varken är särskilt ordningssamma el­ler det motsatta men nu ska det i alla fall ske. Förrådsutrym­mena ska gås igenom. Ibland tycks det som om saker som förvaras där, ofta år ut och år in, liksom förmeras. Jag kän­ner visserligen igen allt som finns men det har blivit onödigt mycket mer.

Nu ska det rensas, röjas, slängas, kollas, plockas fram, noga tittas igenom och inte sparas så mycket. Att ”det kan vara bra att ha sedan”, är inte sant. Myrorna eller någon annan second hand-butik ska kontaktas och sedan blir det en tur eller två till återvinningscentralen.

Det är en befrielse att få göra sig av med ett och annat. Böcker är nästan svårast. Det finns många som aldrig mer kommer att läsas och bara står där och tar plats men det gör det inte lättare att göra sig av med dem. Det blir skönt när processen är igång.

I Predikarens bok i Gamla testamentet hittar jag litet uppmuntran för att sätta igång. Där står att allt har sin tid och att det finns en tid för allt som sker under himlen. Säkert finns det en tid att röja och rensa också. ”Det finns en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta”, står det bland annat.

Inte tänker jag väl precis på bibeltexten när rensandet påbörjats men jag funderar hur det ska gå till med det röjningsarbete som är ändå viktigare. Hur ser det ut i skrymslena i mitt inre? Hur upptäcker jag över huvud taget sådant som bara legat där och skräpat till ingen nytta alldeles för länge? Har det vuxit någon frukt på det träd som heter Mitt liv?

Jag samtalar med Jesus om det och gnolar på en gammal sång som handlar om att han kan hjälpa mig att bli den jag bör bli, uppfylla mig med sin kärlek och rena mig. Det blir en mer omärklig proce­dur än den i förrådet men nog så viktig.

/Karin Larsson, frälsningsofficer

2 kommentarer

Kommentera

Nytt år och nya möjligheter! Det är uttryck som vi ofta slänger oss med och känner igen när det är dags för ett nytt år. Nytt år innebär för många att byta ut sin nuvarande almanacka mot en ny, men nytt år representerar också för många en ny tid för nytt. En ny tid som kommer när det gamla är förbi, en ny tid som kommer med nya möjligheter och förändringar i vardagen.

Vid ett nytt år ger vi ofta löften till vår familj och våra vänner, med innehåll för alla möjliga delar av livet.

”Detta år ska min hälsa bli bättre och det innebär träning!”

”I år så ska jag se till att prioritera min tid för familjen och vännerna.”

”Nu är det dags för mig att ta nya tag med jobbet och satsa på karriären, vem vet vad som kan hända i år!”

Vårt liv går i säsonger som ser olika ut från år till år, vilket leder till att flera varianter av nyårslöften uttalas i vårt avlånga land under januari månad, där alla har en längtan och hopp om en nystart.

Ordet nystart får mig att tänka på ett stycke i Bibeln, där Jesus ger löftet ”Se jag gör allting nytt” (Upp 21:5). I mitt liv så har min tro på Jesus haft stor betydelse då jag ska ta nya beslut. Tron har varit en hjälp i stunder då jag önskar förändring och vägledning, då jag står inför nya möjligheter.

Vid en nystart kan saker som schemaomläggning vara det mest relevanta, eller att byte av matvanor kommer i fokus. Men för dem som önskar en nystart i hjärtat – hur ser det ut?

Hjärtesorg efter skilsmässa, eller psykisk ohälsa från skolan, är exempel på händelser som kan följa med från det gamla året in i det nya. Upplevelser som vi inte vill bära med oss men som inte verkar lämna oss trots att tiden går.

Även i de stunderna, vid de nyårsönskningarna, erbjuder Jesus en nystart. Han vill vara din hjälpare då nya beslut ska tas, och din vägvisare då du står inför nya möjligheter.

Nytt år och nystart är något som kan ske för alla. Hur kommer din nystart se ut?

/Simon Hurtig – ungdomskonsulent, Frälsningsarmén

Inga kommentarer

Kommentera

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag är en person som älskar att åka skidor. Egentligen älskar jag allt som har med vinter att göra, men just denna ”vinter”säsongen så har längdskidor blivit något som jag lagt väldigt mycket tid på. Jag älskar att glida fram på snö, trötta ut kroppen tills jag är helt slut, känna kylan slå mot mitt ansikte och då få mer energi till att orka lite till. Jag älskar det helt enkelt, så mycket att jag ler när jag skriver detta.

Men samtidigt har en annan tanke slagit sig in i mitt huvud den senaste tiden – hur kan det vara så att jag har så enkelt för att gå upp tidigare på morgonen för att åka iväg till skidspåret, men helt omöjligt att göra det för att spendera tid med Gud?

Bibelställen som: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” och ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” spelas upp i mitt inre. Jag är frälsningsofficer, jag kan dessa bibelställen utan och innan, jag har predikat dem för andra, men ändå är det så svårt att ta till sig själv och leva efter.

Jag åker skidor oavsett före, hur tidigt det än är, hur tungt det än är, och tänker de gångerna att det ger extra bra träning till när underlaget kommer vara bra istället. Men så fort det blir tungt att läsa Bibeln, eller jag känner mig för trött, så drar jag ner på det?

Jag tror inte att jag är ensam om detta. Eftersom det är annat än kött och blod vi kämpar emot, och det finns någon som vill ta varje chans han får att dra oss längre ifrån Gud, så tror jag att detta är ganska vanligt. Det börjar med att vi hoppar över en morgon- eller kvällsandakt för att vi är för trötta. Sen gör vi det en gång till, och en gång till, och till slut vet vi inte ens när vi senaste läste Bibeln eller spenderade tid med Gud, eller gick till kyrkan, eller vad det än kan vara.

Men det här året önskar jag skulle vara annorlunda, jag vill än en gång prioritera Gud framför allt annat. Det är ett beslut jag kommer behöva fatta varje dag, både när det känns enkelt och när det känns svårt. Men kan jag göra det med skidor, så kan jag definitivt göra det med Gud också. Det är Han värd.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

Charity går genom sitt grönskande majsfält

En del av mitt arbete är att åka runt och berätta om Frälsningsarméns internationella utveckling, vad vi gör ute i världen och varför. Mest är jag på våra egna kårer/församlingar, men jag har också blivit inbjuden till olika grupper och till och med en gymnasieskola. Jag har talat på vanliga gudstjänster, familjegudstjänster, daglediggrupper och en och annan speciell tillställning utanför kårens vanliga verksamhet. Under hösten besökte jag till exempel både Haparanda i norr och Helsingborg i söder.

Frälsningsarmén är en internationell rörelse. Det vet ju de flesta, men ofta är det lätt att det glöms bort i allt det vardagliga man har att stå i. Många blir uppriktigt förvånade över hur mycket verksamhet som pågår inom Frälsningsarmén i världen, och över hur mycket vi i Sverige är inblandade i.

Visste du till exempel att Frälsningsarmén driver 3 600 skolor och knappt 600 sjukhus och vårdcentraler? Att Frälsningsarmén i sitt arbete använder 175 språk och att det land där du hittar flest frälsningssoldater är Indien? Och är du riktigt säker på att du verkligen kan tvätta händerna ordentligt..?

Det är sånt man får lära sig på mina presentationer. Man får också träffa människor som Li Zhi Gan, som jag mötte i en liten by i Kina när han för allra sista gången behövde gå den långa vägen ner till floden för att hämta vatten innan det nya vattensystemet startades. Nästa gång familjen behövde vatten var det bara att vrida på en kran. Ibland berättar jag också om Jessie, som fick ett mikrolån och kunde starta en liten affär i sin by i Malawi, eller Charity, som har ökat sin majsskörd med flera hundra procent efter ett jordbruksprojekt.

Framför allt berättar jag om varför vi gör det vi gör, varför det är så viktigt att ha med mänskliga rättigheter i arbetet, och hur FN:s globala hållbarhetsmål kommer in i bilden.

Jag är egentligen inte alls en sån som gillar att stå i rampljuset. I skolan bävade jag för alla muntliga redovisningar och generellt sett skulle jag mycket hellre hålla mig vid sidan av än att ha all uppmärksamhet riktad mot mig.

Men jag har vant mig vid att ge presentationer, och jag vet att jag har mycket intressant att komma med. Ofta hör jag efteråt att det folk tycker är mest givande är att höra om mina personliga erfarenheter, det jag själv sett och upplevt. Det blir liksom verkligt på ett annat sätt när man hör en förstahandsskildring.

För tio år sedan fann jag mig plötsligt och utan förvarning stående inför en publik på 3000 personer på en ungdomskonferens i norra Indien och förväntades ”säga några ord”. Det var… intressant.

Sedan dess har jag talat i många sammanhang, i många olika länder, inför många olika människor, om många olika saker och på åtminstone tre olika språk. Det går litet bättre nuförtiden, kan man säga. Övning ger färdighet.

Jag är fortfarande inte förtjust i att stå i centrum, men att berätta om vårt arbete, att dela med mig av något jag tycker är viktigt, och något som många av dem som lyssnar inte visste innan – det är trots allt riktigt kul.

Min förhoppning är att det jag berättar ska ge nya inblickar i den globala Frälsningsarmén, och att åtminstone något av det ska stanna kvar hos deltagarna.

Om det så bara är hur man tvättar händerna.

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

Om du vill att jag kommer till just din kår eller grupp och berättar om Frälsningsarméns internationella arbete kan du höra av dig till mig på lena.wickberg@fralsningsarmen.se.

Inga kommentarer

Kommentera

“I shop therefore I am”

Så står det på konstnären Barbara Krugers ikoniska silkscreentryck från 1987. Påståendet är en ironisk provokation som vi troligtvis inte förväntas hålla med om. Istället vill den uppmärksamma den stora plats som konsumtion och materiellt ägande har i vår tid.

Konstverkets text har sedan dess använts i flera syften, exempelvis har den med dubbel ironi uppmanat till shopping i en stor klädkedjas reklamkampanj. Om vi bortser från ironin och provokationen och bara ser till påståendets bokstavliga mening så är den falsk, för nej – konsumtion definierar inte en människa eller hennes värde. Men om vi istället vänder på orden får vi ett annat mera rimligt påstående: I am therefore I shop. 

Vi måste konsumera. Alla behöver vi mat, kläder och husrum. Och när vi konsumerar tenderar vi att jämföra och värdera för att göra så bra affärer som möjligt. När jag ska handla klementiner avgör jag med syn och känsel vilka frukter som är bäst, resten sållar jag bort. Jag ser på det här jämförandet av konsumtionsvaror som en självklar del av jordelivet. Men vad händer när ett medfött beteende tappar proportionerna och påverkar allt fler av livets områden?

Sociala medieplattformar både exploaterar och spär på vår inneboende konsumtionsflit. Förmågan att värdera, bedöma och konsumera är Facebooks och Instagrams svarta guld som raffineras tills det blir hyperaktivt. Konsumtionen har flyttat från livsmedelsbutiken till likes-ekonomin, från förbrukningsvaror till facebookprofiler.

Det beklagliga är att det har konsekvenser för vårt sociala liv och kanske också för vår människosyn. För istället för att mötas som människor med ande, själ och kropp värderar vi nu varandras jag-framställningar; min kroppslösa avatar trycker like (eller låter bli att göra det) på din kroppslösa avatar. Sedan skrollar jag flitigt vidare i ett oändligt flöde.

Ibland blir min blick hjärtligt trött på att värdera, jämföra och konsumera. Under julhelgen vill jag lägga undan mobilen och omhulda de stunder som friläggs. Jag vill möta andras blickar, samtala och skoja, vila och låta tanken flyga. Om jag blundar, redan nu i skrivande stund, ser jag er fira jul (jo, jag menar faktiskt just dig och några till). Ni sitter runt ett bord med papper och färgpennor och ritar av varandra. Det blir kanske inga mästerverk av teckningarna, men ni ser varandra på riktigt, för det måste man när man ska rita av någon. Det är en vacker syn. Med det önskar jag oss alla en god jul.

/Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera

Snart julhelg. Härligt! Då ska det umgås, ätas god mat, utbytas gåvor och vilas ikapp efter en något tungrodd och mörk höst. Men i många fall överskuggas högtidsmyset ofta som bekant av stress, måsten och ett konto som står på minus.

Varje svensk lägger i snitt omkring 7000 kronor på mat och julklappar men även 500 kronor på presenter till sig själv. De tio senaste åren har inköpen under december månad ständigt ökat, med undantag för år 2012. Även i år har det spåtts bli rekord då summan förväntas bli omkring 80 miljarder kronor.  

Sedan år 1988 siar företaget HUI, som ägs av Svensk Handel, om vad som kommer bli årets julklapp. Kriterierna för denna är att produkten är en nyhet eller har fått ett nyväckt intresse för året, att den svarar för ett högt försäljningsvärde eller säljs i stort antal och att den representerar den tid vi lever i. Listan domineras av elektronikprylar, såsom bakmaskin, surfplatta, dataspel, CD-skiva, hörlurar och en platt tv.

Förra året stack ut då det återvunna plagget ansågs bli den ultimata julklappen. Återvinning, miljötänk och uppror mot slit och släng-beteende men kanske även en revolt mot den köphets och det pengaspenderande som julen ofta innefattar, tänker jag.

En klok person och kollega som jobbar inom det sociala arbetet i Frälsningsarmén sa häromdagen att egentligen borde nog inte december vara en mer kostsam månad än övriga. Julmaten exempelvis behöver inte vara dyrare än den vi konsumerar till vardags. I själva verket är det kanske snarare föreställningen om hur julen och nyåshelgen ”ska” vara som stressar oss och tunnar ut vår plånbok. Dessa ”måsten” som alltför sällan ifrågasätts.

Årets julklapp, mobillådan, kom väl delvis som en överraskning och den har blivit ganska ifrågasatt. Vem vill ha eller ge bort en sådan?, frågar sig vissa. Ett skämt rentav, tycker en del. Klart man kan tycka det eftersom den är så billig och då man även kan tillverka den själv, alternativt återanvända något man redan har hemma. Samtidigt så är den just därför en symbol för motståndet mot överkonsumtion och retar kanske den som är anhängare av den köphysteri som färgar julen.

Men det allra största symbolvärdet är naturligtvis hinten om att vi borde umgås mer med varandra istället för med våra smartphones och sociala medier. Och den inställningen skämtar man inte bort, som jag ser det. Men för en del klingar den där bedövande ensamheten extra högt just under dessa dagar om man inte har någon att fira tillsammans med.

Enligt en undersökning av teknikföretaget WSP gjord i mars i år så känner sig 59 procent av Sveriges befolkning ensamma ofta eller ibland. Av dessa ser nästan en tredjedel detta som ett problem. Var tionde svensk uppger att den inte har en enda nära vän. Ofrivillig ensamhet påverkar vår hälsa negativt på flera sätt och anses farligare än alkoholism, rökning och utebliven fysisk träning. På grund av stress och högt blodtryck kan vi drabbas av hjärt- kärlsjukdomar, stroke och demens men även av ångest och depression. Samvaro och fysisk kontakt ger däremot lugn och dämpar smärta, även kraftig sådan.

Julen för som sagt med sig avigsidor men här vill Frälsningsarmén kliva in och göra skillnad. Sedan starten i England på slutet av 1800-talet, och inte långt senare i Sverige, har Frälsningsarmén varit en kyrka och organisation med stort fokus på att stötta de som lever i olika typer av utsatthet. Speciellt kring julen finns dessa människor med i tankarna.

Det finns omkring 85 kårer/församlingar runtom i vårt land och på många av dem bedrivs socialt arbete. Den som har det knapert ekonomiskt kan ofta delta i julfirande på någon kår eller i någon verksamhet. Det kan röra sig om barnfamiljer, ensamstående föräldrar, den som är arbetslös eller långtidssjukskriven, de som är nya i vårt land eller äldre med låg pension och/eller som inte har många vänner kvar i livet.

Då bjuds det på traditionsenlig julmat och ofta klappar till barnen, ibland även till vuxna, i synnerhet i de verksamheter som är speciellt inriktade på dem som lever i hemlöshet och missbruk. Dessa tillfällen erbjuder samtidigt gemenskap, möjligheten att vara delaktig i ett sammanhang. Det blir umgänge och kanske lekar och julmusik. Angående förra årets julklapp så kan Frälsningsarméns second handkedja Myrorna finnas med i bilden när någon har behov av kläder eller möbler. Dit kan man ibland få en rekvisition.

Så när du ser representanter från Frälsningsarmén skramla med bössor vid den välkända julgrytan på stan så är det den nämnda målgruppen som får del av den slant du skänker. Och numera kan man också swisha JUL till 9004805 som ett alternativ för den som vill ge en gåva, eller via Frälsningsarméns gåvoshop.

Jag har själv stått och samlat in pengar på detta sätt i egenskap av civilanställd och har märkt att det är ett välkommet inslag hos en del som berättar att de brukar skänka till julhjälpen varje år. Som journalist får jag också möta dem som tack vare denna insamling kan delta i firandet, de som får se glädjen i sina barns ögon när de öppnar de paket man själv inte hade råd att köpa, och de som får mätta sina magar med det goda som hör julen till vid ett redan dukat bord.

Tack för att du ger en gåva som också ger mig och mina kollegor tillfälle att rapportera om hur väl den kom till pass!

Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Detta skrivs dagen efter att tacksägelsedagen firades i USA. Tacksägelsedagen är en stark tradition som omfattas av alla amerikaner, oavsett skillnader gällande ekonomi, hudfärg, religion eller politik.  För många är tacksägelsedagen mer betydande som familjehögtid än julen. Det är underbart att en hel nation gör paus för att vara tacksamma!

När amerikanerna förberedde sig för att fira, reste jag hem tillsammans med en kollega efter att ha varit på officersmöten. Det var mörkt och regnigt och sikten var mycket dålig. Tacksägelsedagen och den mörka vägen påminde mig om en upplevelse jag gjorde för länge sedan.

Jag deltog i en konferens ute på landsbygden i västra Norge. Tidigt på morgonen gick jag upp för att ta en kort promenad före frukost. Det var så mörkt det bara kan vara ute på landet och det blev ännu värre av virvlande dimma. Olyckligtvis hade jag glömt att ta med min pannlampa hemifrån och, så snart jag gick ut förstod jag att jag skulle få svårt att hitta. Sikten begränsades till tio meter.

Jag bestämde mig för att följa de vita linjer som målats vid vägkanten för att se om jag kunde hitta till en plats ungefär två kilometer längre bort. Jag insåg att linjerna var som ett ramverk, en slags vägledning som förhindrade mig från att hamna utanför vägkanten och som också hindrade mig att gå in i något onämnbart, fuktigt och otrevligt eller till och med bryta ett ben eller två!

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig!”, tänkte jag, plötsligt tacksam för både de vita strecken på vägbanan och Ordet som lyste upp min livsväg.

När de vita linjerna försvann, upptäckte jag att jag rörde mig in mot mitten av vägen. Jag kunde knappt reda ut vägens konturer i mörkret. Jag tänkte på vikten av att söka sig in mot mitten av vägen när ytterkanterna är så otydliga. Så tänkte jag på hur ofta vi befinner oss på platser där vägkanterna inte låter sig definieras så enkelt och där det kan vara lätt att ta ett felaktigt steg eller till och med gå in på en felaktig väg, där det är säkrast men kanske inte mest spännande att gå i mitten av vägen.

”Mitten av vägen” syftar på den grundläggande tro och övertygelse som formar våra liv därför att den liksom blivit ett med oss. Ibland har det blivit så i mitt eget liv, att när ”de vita linjerna” försvinner, kan det vara spännande att ”gå ute på kanten”, men det är nästan alltid farligt och definitivt inte lika tryggt som att vara mitt på vägen i mörkret!

Jag fann att jag var tacksam att jag, tack vare min uppfostran och alla dem som påverkat mig, hade fått ett ”mitten av vägen” att röra mig in mot när jag börjat förlora spåret.

Jag kom till en trädallé och inne i den var det till och med ännu mörkare än det varit tidigare. Jag kunde inte se vägen och därför kunde jag inte heller se mitten av vägen.

Jag tvingades använda lampan på min mobiltelefon för att komma genom den mörka tunneln av träd.

Det slog mig att ibland blir det allt för mörkt, när våra omständigheter är svåra och desperata. Då försöker vi hitta vägen med kontgjort ljus. Mobiltelefonens lampa fungerade bra, den lyste bra, mycket klarare än det ljus som jag haft tillgång till tidigare och det hjälpte mig att ta mig igenom den mörka tunneln av träd.

Men mina ögon hade påverkats av det konstgjorda ljuset, vilket gjorde det omöjligt för mig att se ”normalt”. Jag kunde inte se verkligheten på grund av det konstgjorda ljuset. Det tog fler långa sekunder innan ögonen vande sig vid ”det normala mörkret” och jag kunde börja gå igen.

Det finns mycket ”konstgjort ljus” längs vår väg, för det mesta underbart och klart (som de officersmöten jag var på nyss, kongresser, söndagsgudstjänster med mera), men oftast föranleder sådana ögonblick av strålande upplysning oss att behöva ta några ögonblick för att vänja oss vid ”normalt” ljus igen, därför att det är i det normala ljuset som vi behöver ”gå vår promenad”!

Jag fann mig själv tacksam, för ögonblicken av konstgjort ljus men också för att jag har fått en definierad väg för mitt liv, Guds väg för mig. Oavsett om det är dag eller natt, ljus eller mörker, har jag alltid de andliga resurser som behövs för att hitta vägen.

Jag var tacksam att jag tryggt tog mig tillbaka till centret.

Det kan vara ensamt att vandra i mörkret men samtidigt ganska upplysande och jag var tacksam för de andliga insikter jag fick på min vandring!

Det är tacksägelsedagen i USA. Det är mycket mörkt i november i Sverige. Men om vi fortsätter vara förenade med Världens ljus, Jesus Kristus, vars kommande till denna mörka värld snart ska firas under julen, är det underbart och fullt möjligt för oss att hitta vägen utan att snubbla. Jag är djupt tacksam för detta!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera