Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Det är den tiden på året igen. Övergångsperioden mellan en varm sommar, en vacker höst och december månad. Det är mörkt och kallt ute, men vi står vid starten av en period som för många är varm, ljus och fylld med förväntan. December är kontrasternas tid. En engelsk sång som spelats mycket i radio och i köpcentra beskriver tiden som ”The most wonderful time of the year”. ”Den mest underbara tiden på året”. Låten är en beskrivning av aktiviteter i samband med advent och jul, med fokus på samvaro mellan vänner och familj.

För många av oss så går vi in i ljusets tid – en mysig tid med ljus, goda traditioner, glädje, förväntan och gemenskap. Men kontrasterna som omger oss, visar också en mörkrets tid – en tid med bland annat ensamhet, fattigdom, hemlöshet och tråkigheter som för många förstärks i december.

En vän till mig var på missionresa i Grekland i höstas. Hon och en annan kvinna mötte en ung kille som gömde sig vid torget i stan. De stannade och pratade med honom på engelska, men han förstod inte språket så de lämnade honom och gick till en bänk för att sitta en stund. Den unga mannen kom till dem och visade att han önskade att sitta bredvid dem. Genom att försöka samtala genom att använda händer och ögon och ord på engelska och farsi fick han förmedla(t) att han var ensam och hemlös i ett okänt land. Han hade inga vänner eller familj omkring sig och hans vardag var mycket mörk. Men den dagen hade två kvinnor sett honom, hälsat på honom och delat vänskap med honom och det blev den unga killens och deras ljuspunkt för den dagen.

Vi är i kontrasternas tid, och Bibeln påminner oss om det sanna ljuset som kom till världen – Jesus. I Johannes, kapitel 1, vers 9 står det: ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma in i världen”.

Detta att Jesus kom och har gett generationer av människor nytt liv, nytt ljus, ny glädje och ny gemenskap och det vill jag både fira och dela under kommande dagar.

/ Marianne Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Vilka förväntningar har du på julen? Vad ser du framför dig om du stannar upp ett ögonblick och blundar?

För många människor är förväntningarna inför julen väldigt höga. Det perfekta julbordet ska förberedas, huset ska vara nystädat och paketen vackert inslagna. På Instagram läggs fina foton på det perfekta julmyset upp. Julen kan lätt bli en tid där den stress och prestationsångest som människor känner i sin vardag ökar. Utöver allt som ska hinnas med att fixa ska dessutom alla relationer som kanske varit ansträngda under hela året, plötsligt fungera utan problem under några få speciella dagar. Har verkligen alla det så där ljuvligt?

Ibland tänker jag att vi människor har skapat och lagt till så mycket kring julen som egentligen är ganska långt bort ifrån julens kärna. Ju mer vi skapar och lägger till desto svårare kan det bli att se originalet, den verkliga julen. Om vi för ett ögonblick stannar upp och blundar och försöker att skala bort lite av allt det där yttre kring julen. Vad ser vi då? Min förhoppning är att vi skulle få se något av detta:

Enklare Jul.

Julens ursprung och identitet är enkelhet eftersom det var den första julens kännetecken. Ett stall, en krubba och ett nyfött barn på en liten plats som inte många lade märke till. Jesus valde enkelhet när han föddes till jorden, det beskrivs så här i bibeln:

…han avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Fil 2:7

Hur kan du och jag fira en jul som bättre återspeglar den verkliga julen? Vad behöver vi avstå och vad behöver vi skala bort för att kunna fira en enklare jul?

Närmare Jul.

Julens djupaste betydelse är närhet och närvaro. Bibeln beskriver en Gud som vill ha en relation med oss. Han ville leva nära oss så att vi kan få leva nära honom.  I bibeln uttrycks det så här:

Och ordet (Jesus) blev människa och bodde bland oss… Joh 1:14

Hur kan vi tillsammans leva ut julen betydelse av närhet? Vad behöver ändras i ditt liv för att skapa plats för nära relationer och äkta närvaro under julen?

Helare Jul.

Julens eviga syfte är helhet och helande. Gud kom till en trasig värld som var i desperat behov av helande både för den enskilda människan och för hela mänskligheten. Bibelns budskap är att vi behöver få frid med Gud för att bli hela. Den första julens händelser är början på en upprättad relation med Gud. Genom att sända Jesus till jorden sträckte Gud ut sina öppna armar till dig och mig och gav oss en chans att börja om. Så här förklaras det i bibeln:

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Rom 5:1

Många människor längtar efter helhet och helande. Hur kan du och jag förmedla Guds frid till dem? Hur kan vi hjälpa varandra och andra att få uppleva en helare jul?

Snart är julen här! Vad har du för förväntningar? Vad önskar du dig i julklapp?

Jag önskar mig och alla andra en enklare jul, en närmare jul och en helare jul.

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

För några dagar sedan såg jag ett citat. ”Gräset är alltid grönare på andra sidan. Nej, gräset är grönast där du vattnar”. Något i den stilen stod det. Det fastnade på min näthinna, för jag förstod att det stämmer.

Jag började fundera kring vad som tar majoriteten av min tid och energi. Det är och har varit mitt jobb de senaste 3,5 åren. Varför? För att jag brinner för att göra skillnad i människors liv och det känner jag att jag får göra i mina två tjänster inom Frälsningsarmén. Jag får berätta om Jesus för barn och ungdomar och visa på Hans kärlek genom praktisk handling. I stort sätt all vaken tid cirkulerar de barn och ungdomar jag jobbar med i mitt huvud eller någon arbetsuppgift som rör dem. Det är inget 8-17 jobb. Sällan är jag hemma innan kl 22 och jag har inga planer på att sluta svara i telefon när jag lämnar arbetsplatsen. Jag går gärna den extra milen för de ungas skull. Att gå ”all in” på jobbet är såklart något jag valt helt frivilligt och det funkar bra in i min livssituation just nu då jag till exempel inte har egna barn.

Vad jag precis nämnt är alltså den del i mitt liv som jag vattnar allra mest nu. Och ja, det är också det område i mitt liv där jag ser det grönaste gräset. Det är inom jobbet jag ser den största utvecklingskurvan både vad gäller mig själv och de saker jag sätter tänderna i. Helt rimligt då de är mina tjänster som får mitt största fokus, min mesta tid, tankeverksamhet och dedikation. Citatet visar sig vara sant.

”Gräset är grönast där du vattnar” säger oss också att de områden i våra liv som vi inte vårdar kommer att vissna. Att jag brinner så väldigt för mitt jobb resulterar automatiskt i att andra delar kommer i skymundan. Dygnet har sina 24 timmar och jag kan inte klona mig. Jag trivs med att prioritera jobbet högt då jag vet att det jag sysslar med har ett högre syfte, men jag vet också att det finns andra viktiga delar i mitt liv som skulle behöva mer vatten. Det där med ”balans i livet” faller sig ofta inte naturligt för oss som ständigt går ”all in”. Men ”allt har sin tid” står det i Bibeln och det känns skönt. Jag litar på att det kommer perioder framöver där även det torra gräset ska få gro.

Oavsett vilken fas vi befinner oss i; tid för familj, tid för utbildning, tid för förändring, tid för vila, tid för jobb, tid för pension, tid för hälsa, tid för utmaning, tid för nya steg, så är det alltid tid för Jesus i våra liv. Vi behöver ständigt vattna relationen med Honom för att hålla den levande. ”Låt oss ha blicken fäst på Jesus” kan vi läsa i Hebreerbrevet 12:2. Han bör vara vårt varför till att vi gör det vi gör. Han är den bästa grunden att bygga våra liv på. Vad den här världen har att erbjuda är ingenting jämfört med ett blommande liv med Jesus!

Vad låter du få ta stor plats i ditt hjärta och i din kalender?

Alltså, vilka områden i ditt liv vattnar du just nu?

Är du nöjd med det eller vill du vattna annorlunda?

Ditt namn står på Jesus agenda och hjärta varje dag. Han älskar dig och längtar efter att få spendera tid med dig. Hans närvaro liknar ingen liten tanig vattenstråle, snarare ett vattenfall.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Den 19 november varje år firas Världstoalettdagen. Det är idag, det!

”Åh, vad hon tjatar om toaletter hela tiden!” tänker du nu. Och det gör jag, för det finns en jättebra orsak till det.

Tillgång till rena och säkra toaletter är – ursäkta uttrycket – skitviktigt.

Dags för ett tankeexperiment: tänk dig att du vaknar en morgon och din toalett därhemma plötsligt är borta. Istället för badrum har du nu en extra garderob. Du stirrar på garderoben i en full minut och försöker förstå vad som hänt. Sen inser du att du inte kan hålla dig tills du kommer till jobbet, funderar litet i panik och kissar sen i en hink.

På väg till jobbet köper du en ny tandborste, eftersom den gamla försvann med badrummet. När du går till toaletten på din våning för att borsta tänderna upptäcker du att den toan också är borta. Till din förvåning inser du att alla kontorets badrum har försvunnit.

Det visar sig att samma sak har hänt med alla badrum i hela stan. Det finns inte en toa kvar någonstans.

Myndigheterna ställer ut bajamajor vid varje kvarter, men det är inte tillräckligt. Det är ständigt kö, och det dröjer inte länge förrän toaletterna börjar gå sönder. På nätterna är det inte säkert att gå ensam till bajamajorna, eftersom du kan bli överfallen eller våldtagen där.

Efter hand börjar folk använda parker och sandlådor istället. Och vägkanter. I rännstenen rinner nästan alltid en gulaktig sörja, och lukten försvinner aldrig helt, ens när du är hemma.

Långsamt börjar magsjukor spridas. Du själv drabbas också regelbundet, fast du är noga med att sprita händerna ofta. Barnen är extra hårt drabbade. De har nästan alltid någon sorts diarré, och är hålögda och trötta för det mesta.

Grannens tvååring får en magsjuka för mycket och hans lilla kropp orkar till slut inte mer. På äldreboendet litet längre ner på gatan finns flera tomma rum efter gäster som inte klarat av alla smittor.

Tänk dig sen att du vaknar med ett ryck. Det är mitt i natten och du är alldeles kallsvettig – var det på riktigt eller var det en dröm? Hjärtat bultar när du tassar ut till garderoben som förut var ditt badrum och med darrande händer trycker ner handtaget. Dörren glider smidigt upp och du ser en toalett, ett handfat och en dusch. Allt bara för dig och din familj! Vilken lycka! Vilken lyx!

Det där var ju bara en mardröm alltihop. Men för många i världen är det verklighet och vardag. Visste du att över 4,5 miljarder människor, mer än hälften av världens befolkning, inte har tillgång till en säker toalett i eller nära hemmet? Och att 892 000 000 människor inte har tillgång till någon toalett alls? De går ut i skogen, till närmaste obebyggda plats, eller använder en plastpåse.

892 miljoner människor. Det är som om det inte fanns en enda toalett i hela Europa, inklusive Ryssland. OCH Mongoliet!

Idag är det som sagt Världstoalettdagen. Men för oss som jobbar med utvecklingsprojekt är varje dag en världstoalettdag. Vi har flera stora projekt i Malawi och Kenya som fokuserar på tillgång till rent vatten och säkra toaletter. Skolor och byar får både dricksvatten och fräscha toaletter, och både barn och vuxna får lära sig om hygien och sanitet, till exempel hur viktigt det är att tvätta händerna.

Om du vill lära dig mer om vikten av toaletter kan du leta upp Världstoalettdagens officiella hemsida. Där finns massor att läsa och lära sig. Även hemma i Sverige är det värt att ta toalettfrågan på allvar. Här är problemet inte att toaletter saknas på samma sätt som på många andra ställen, utan att vi är väldigt dåliga på att hålla koll på vad man får och inte får spola ner i de toaletter som finns. Den här svenska sidan ger klara och tydliga besked i den frågan.

Ha nu en härlig Världstoalettdag! Gläd dig över att du har 1) rent vatten, 2) en bra toalett, 3) ett väl fungerande avloppssystem och 4) en dörr att stänga om dig när du är i badrummet.

Och putsa gärna din toalett litet extra just idag. Bara för att visa din uppskattning!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Förra veckan gick en beväpnad man till en allmän plats i LA, Kalifornien och började skjuta. Undersökningen pågår och alla detaljer har inte samlats in. För närvarande rapporteras 12 personer död och mer än ett dussin har skadats… För tre veckor sedan mördades två afroamerikaner i Kentucky… Samma dag mördades elva amerikanska judar i Pittsburgh… Förrförra helgen mördades sju koptiska kristna i Egypten… På lördagsnatten sköts en taxichaufför i Malmö… På söndagsnatten skadades åtta personer och tretton arresterades vid en masskjutning i Mölnlycke

På måndagskvällen deltog jag i en konsert med Soweto gospelkör. Det var ett fantastiskt evenemang. Där fanns en storslagen passion, man sjöng och dansade med så mycket energi att jag kände hur min ande lyftes när jag njöt av mitt hemlands välbekanta harmonier. Kören sjöng om sin förtröstan på en trofast Gud som aldrig sviker ens under de mörkaste dagar, de sjöng om dessa mörka dagar, om kampen för frihet och rättvisa, deras sånger visade tacksamhet mot Nelson Rolihlanhla Mandela och den roll han spelade när det nya Sydafrika föddes. Mitt hjärta värmdes när de sjöng och dansade. När de afrikanska takterna och harmonierna sköljde över mig likt de rullande havsvågorna som sveper in över Kaphalvön, frossade jag riktigt i min identitet som sydafrikan. Jag kände mig stolt över att vara sydafrikan. Medvetet firade jag min identitet och historia, kultur och den bakgrund som ligger till grund för denna identitet och ger den, och mig, en stabil grund. Men jag firade inte enbart. När kören sjöng valde jag också att tänka tillbaka. Jag kom ihåg det jag varit med om, det jag delar med denna begåvade grupp sångare och musiker, minnen som förde med sig glädje och minnen som förde med sig smärta. Igen kände jag smärtan i lidandet och men också glädjen över att bli fri. Jag skrattade när jag kände igen personligheter från förr i de karaktärer som framträdde under sången och dansen. Jag kände mig sannerligen som en sydafrikan. När jag tittade mig omkring, såg jag hur den stora svenska publiken också blev gripen av sången och dansen. Faktum är att av vad jag kunde förstå av de stående ovationer kören fick efter konserten, är jag säker på att kören hade sjungit och dansat sig in i den företrädesvis svenska publiken! Ändå hade den mest sjungit på zuluspråket, sotho och xhsosa. De hade inte försökt sig på någon sång på svenska och sjöng bara några få på engelska. De flesta sånger de sjöng kunde inte förstås av de jublande svenskarna. Kören dansade som de alltid brukar göra, för att uttrycka en slags vild övergivenhet som få svenskar skulle uttrycka i dans på det sättet. Konserten var så sydafrikansk den kunde bli. Vi befann oss i Sveriges huvudstad men den enda synliga flaggan på konserten var den mångfärgade sydafrikanska.

Men svenskarna älskade dem och applåderade varmt och länge. Det var den längsta applåden jag någonsin varit med om under en konsert! Faktum är att jag tror att det var på grund av och inte trots att kören uttryckte sin afrikanska identitet som den uppskattades så. Den svenska publiken firade körens afrikanska identitet och uppskattade olikheterna i språk, kultur, musik och uttrycksformer. Långt ifrån att vara ett hinder, välkomnades dessa olikheter i stället som en bro. Det blev just olikheterna som sammanlänkade afrikaner och skandinaver.

När de förfärliga skjutningarna inträffade i Sverige för några veckor sedan, var jag på en ekumenisk samling I Uppsala för att fira 50-årsjubileet av Kyrkornas Världsråd som hölls I Uppsala i juli 1968. Mötet 1968 var mycket viktigt för Kyrkan och för Sydafrika. Vid det mötet bestämde sig Kyrkan för att ta avstånd från intolerans, rasism och diskriminering och Världsrådet sammanfattade att man ville koncentrera sig på att tala och verka för förändringar i apartheidens Sydafrika. Uppsala och minnena från 1968 kopplades samman med Soweto gospelkör och sångerna om frihet. När jag lyssnade och deltog med kristna ledare från hela världen och från hela det teologiska spektrat i den kristna kyrkan, kände jag viljan att bli förenade trots olikheterna. Vi valde enhet för att kunna fira enhet i mångfalden.

Tänk vilken vilja till enhet trots olikheter jag bevittnade under denna ekumeniska veckohelg! Tänk vilket glädjefyllt firande av kulturella och etniska olikheter jag bevittnade under gospelkonserten! En så omedelbar acceptans av ”de andra” är bara möjlig när man känner sig trygg. Tryggheten kommer när man är rotad i en tydlig identitet och deltar i en sund gemenskap. En förståelse för vem jag är och en förvissning om min tillhörighet gör att jag kan omfamna andra som varken delar samma identitet eller samma gemenskap.

Illdåden vi hört om nyligen, dödandet och våldet jag listade i början av denna text, representerar motsatsen till det jag upplevde i Uppsala i den internationella ekumeniska gemenskapen och på Skanlan med Soweto gospelkör. Jag tror att identitet och gemenskap är viktiga faktorer för att orsaka dessa motsatser. De som utför sådana här illdåd är människor som inte riktigt vet vilka de är och har en djupt felaktig uppfattning om identitet och gemenskap. De kan inte alls uppskatta ”de andra” därför att de ser det som är annorlunda som hot som kan utarma och inte gåvor som kan berika.

För kristna är vår identitet grundad i vår tro på Gud: kärleken från Gud, Fadern, nåden från Gud, Sonen och gemenskapen med Gud, den helige Ande. En identitet grundad i kärlek, nåd och gemenskap kommer att vara avgörande för att bygga ett samhälle i stället för att bryta ner det och det är också avgörande för att kunna uppskatta olikheter hellre än att skapa söndring. Det är dags för Kyrkan att leva ut sin identitet av kärlek, nåd och gemenskap. Det är tid för kristna att identifiera sig med Jesus Kristus, honom vi följer. Han är den som kom med nåd och sanning till alla,  utan undantag. Låt oss vägra acceptera denna tidsanda som envisas med att skapa söndring! Låt oss i stället förenas i att fira olikheter och mångfald precis så som vi gjorde i Uppsala och Skansen nyligen.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Att växa.

Visst är det intressant och ganska fantastiskt att vi människor kan kommunicera genom att ljuda eller skriva olika ord. I Wikipedia finns en förklaring vad ett ord är: Ett ord är en betydelsebärande ljud- eller teckenkombination som förekommer självständigt. Kärnan i ett ord är en rot, t.ex. bok, tvätt, klok eller eld.

Jag har fastnat för ordet växa. Det används i många olika sammanhang. Vi använder ordet växa när vi pratar ekonomi- en marknad som växer, ett företag som växer.. Under våren och sommaren har vi sett naturen växa. Jag själv stoppade ner solrosfrön i några krukor på balkongen i juni. Efter någon vecka började sex stycken frön gro och skicka upp små gröna blad ur jorden. Efter åtta veckor hade solrosorna växt två meter höga och de stora blommorna var nära att slå ut. Alla har vi säkert följt något barn som växer. Barn, som vi också alla faktiskt har varit en gång och själva växt. Men det går också att som människa växa på annat sätt än synligt, att utvecklas som person. Du kan utvecklas på många olika sätt. Jag kan lära mig en massa nytt och känna trygghet i nya kunskaper, lära känna nya personer och bli stimulerad av det. Vi tar också hjälp av vår tro och i kontakten med Gud växer vi andligt.

Naturligtvis går det inte alltid spikrakt framåt och uppåt, stundtals står det stilla men lyckligtvis är människan inte som delar av naturen som vissnar varje år för att börja om att växa upp igen. Samtidigt är det fantastiskt med naturens skiftningar – när allt som varit dött blir återfött som det står i sommarpsalmen framför alla andra.

Nu hoppas vi på en vinter med växtkraft i samhället och hos oss alla, som gör att vi kan ta itu med alla utmaningar som alla stora motsättningar i världen orsakar. Vi ser sedan också fram emot ett nytt år där vi i naturen så tydligt och bildligt kan se innebörden av ordet växa.

/ Lars Beijer

Inga kommentarer

Kommentera

Hur svårt är det inte ibland att förlåta någon som svikit eller behandlat oss illa? Personen ifråga kanske inte ens ber om förlåtelse. Ibland finns viljan att förlåta men klumpen av ilska och agg på insidan vill liksom inte lossna. Men frågan är, handlar förlåtelse om en känsla eller ett beslut? För egen del så var jag med om en händelse för omkring 20 år sedan som jag lärde mig ett och annat av.

Trots en kristen uppväxt så gled jag, i slutet av tonåren, ifrån allt som hade med Gud och kyrkan att göra. Jag hade fått en lite torftig undervisning och inte riktigt förstått innebörden av vad en relation med Gud innebär. Under ett års tid var jag tillsammans med en väldigt charmig kille som dock var både narkoman och kriminell även om jag inte riktigt fattade vidden av det hela då. Vi kan kalla honom Stefan. Han svek mig många gånger och efter en tid insåg jag att han dessutom var en notorisk lögnare. När jag kom på honom med att vara otrogen tog förhållandet slut.

Stefan gjorde väl något halvhjärtat försök att ställa saker tillrätta men han erkände inte att han hade gjort något fel och jag hade heller inte förmågan eller lusten att förlåta honom. Ett år passerade utan att vi hade någon kontakt och under den tiden började jag närma mig Gud igen. Jag hamnade i en kyrka där jag upplevde en oerhört varm och kärleksfull atmosfär och jag plöjde igenom massvis med kristen litteratur där människor i modern tid berättade om de mest fantastiska bönesvar och mirakler de varit med om.

En kväll läste jag en bok om bön och ett kapitel handlade om sådant som kan störa vår relation till Gud. En av dem var oförlåtelse. Genast kom jag att tänka på Stefan. Jag var tvungen att förlåta honom, jag förstod bara inte hur. Jag lade boken åt sidan och bad Gud att hjälpa mig med detta. I samma ögonblick kände jag bokstavligen hur mina känslor av agg rann ur mig och istället fylldes jag med värme och kärlek och jag började tycka synd om Stefan för att han hade betett sig som han gjort.

Morgonen efter gick jag till restaurangen där jag sommarjobbade och plötsligt stod HAN, Stefan, där framför mig. Först tänkte jag vända på klacken men sedan påminde jag mig själv om beslutet jag tagit kvällen innan om att förlåta honom. Stefan ville prata med mig och bjöd ut mig på middag. Den kvällen berättade han att han gick ett tolvstegsprogram för att bli av med drogmissbruket. Han hade nu kommit till det steg som innebar att han skulle kontakta de människor han sårat och gottgöra dem i den mån det gick. Orsaken till att han sökt upp mig och nu satt mittemot mig var för att fråga mig om jag kunde ge honom den förlåtelse han mänskligt sett inte förtjänade. Hade detta skett ett par dagar tidigare så vet jag inte hur utfallet hade blivit men jag såg det som att Gud hade en perfekt plan för det hela och därför förberedde mig kvällen innan för detta ögonblick. Det gjorde både mig och Stefan rörda och förundrade.

Stefan kom sedan att följa med mig till kyrkan och tog emot Jesus i sitt hjärta. Dock vet jag faktiskt inte hur han har det idag och om han fortfarande är vid liv. Jag har svårt att tro att den här händelsen bara var ett slumpmässigt sammanträffande. För mig var det ett tydliggörande från Gud om hur viktigt han tycker det är att vi förlåter. Jag kom också till insikten att det måste börja med ett beslut, hur motigt det än kan kännas, och därefter kan Gud hjälpa oss med resten.

Häromdagen berättade en väninna om en nära döden-upplevelse hon var med om som 15-åring. Anja, som vi kan benämna henne, hade en tro på Jesus även om hon inte levde särskilt nära honom. Hon hade trassliga hemförhållanden och bar på sår och agg mot sin familj, i synnerhet mot mamman. På grund av alkoholförgiftning hamnade hon en natt på sjukhus och när hon låg där medvetslös så kunde hon höra hur läkarna konstaterade inför hennes förtvivlade mor att dottern var död.

Själv upplevde Anja då hur hon färdades i den välkända ”tunneln” mot ett starkt ljus och för första gången i sitt liv kände hon sig inte rädd utan bara fridfull och älskad på ett sätt hon aldrig varit med om tidigare. När Anja närmade sig ljuset hörde hon en röst som sa: ”Finns det någon du behöver förlåta?” Anja insåg genast att det handlade om hennes mor. Hon fick också välja om hon ville återgå till jordelivet eller färdas vidare mot ljuset. Kanske var det behovet av att ge förlåtelse som gjorde att hon plötsligt var tillbaka i sjukhussängen och vid liv igen. Denna händelse fick Anja att göra en helomvändning i livet.

Just förlåtelse har en väldigt central roll i den kristna tron. I Bibeln kan vi läsa: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.” (Matteusevangeliet 6:14). Vidare står det: ”… Förlåt varandra såsom Gud har förlåtit er i Kristus.” (Efesierbrevet 4:32). Anledningen till att Gud sände sin son Jesus till oss var just för att vi skulle få förlåtelse för det vi gjort fel. Han offrade sig och tog vår skuld på sig. Genom honom blir vi rättfärdiga och får möjligheten att närma oss Gud, bli hans barn och tillbringa evigheten tillsammans med honom: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Johannesevangeliet 3:16-17).

/ Teresia Jansson

2 kommentarer

Kommentera

Vi lever i ett allt annat än integrerat samhälle. Sverige 2018 känns kyligare än på länge. Segregation är naturligtvis inget nytt fenomen, men det syns tydligare nu. Många grupper av människor får inte möjligheten att finna sin plats i vårt land. Hemlöshet, utsatthet och segregation är saker vi möts av i en allt högre utsträckning. En öppen famn, ett välkomnande och varmt sinnelag blir också inslag som vi tillsammans behöver få mer av. Och vem skall göra det då? kanske du frågar. En förändring måste alltid börja med sig själv!

Jag har rätt länge jobbat med människor i utsatthet. Att inte ha någonstans att bo är för de flesta av oss, en väldigt avlägsen situation. Jag kan försöka sätta mig in i en hemlös persons situation, men jag kan aldrig påstå att jag precis vet vad det innebär. Att inför varje natt behöva jaga sovplats oberoende av väder och vind. Tänk dig för en kort  stund att i natt är du hänvisad att sova på en offentlig toalett. Hur skulle det kännas? Vanmakt, ensamhet, inget människovärde, och så vidare. Det är en fullständig outhärdlig situationen att sätta sig in i, för de flesta av oss.

En sommar när jag lite senare på kvällen var på väg hem från jobbet åkte jag förbi en av Stockholms mest kunniga gatustråk. Vid en sängbutiks stora skyltfönster såg jag en medmänniska som gjorde i ordning sin sovplats inför natten. På trottoaren! Det blev en oerhört stark bild för mig. I Sverige finns det inte plats för natten! Frälsningsarmén vill vara och är en kyrka som sträcker ut handen för människor som lever långt ifrån ombonade hus. Vi har många boendeplatser för människor i hemlöshet av varierande slag, men det räcker inte. Det behövs fler övergripande politiska beslut som skulle hjälpa denna målgrupp.

/ Per Uno Åslund

Inga kommentarer

Kommentera

FN. De globala målen. Agenda 2030. Vad betyder det för dig?

Kanske känns det bara som tomma ord. Kanske känner du att de där globala målen bara gäller myndigheterna, länderna i Afrika, de ”stora” sammanhangen, och inte har så mycket att göra med dig?

Men faktum är att det har de. Världen kan inte nå de uppställda målen om vi inte allihop jobbar tillsammans. Myndigheter och stater har ett stort ansvar, men även vi, ”småfolket”, måste vara med på tåget och göra det vi kan i vår egen vardag.

Men vad innebär de då, de globala målen? Och varför ska jag bry mig?

Här är de, alla sjutton:

  1. Ingen fattigdom
  2. Ingen hunger
  3. Hälsa och välbefinnande
  4. God utbildning för alla
  5. Jämställdhet
  6. Rent vatten och sanitet
  7. Hållbar energi för alla
  8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
  9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
  10. Minskad ojämlikhet
  11. Hållbara städer och samhällen
  12. Hållbar konsumtion och produktion
  13. Bekämpa klimatförändringarna
  14. Hav och marina resurser
  15. Ekosystem och biologisk mångfald
  16. Fredliga och inkluderande samhällen
  17. Genomförande och globalt partnerskap

Titta på varje mål ett i taget. Är det något av allt detta du skulle vilja avstå från, för dig själv, din familj och platsen där du bor? Mat på bordet varje dag? Rent vatten i kranen? En bra skola för dina barn? Lika villkor för alla?

Ingenting? Inte jag heller.

Då blir nästa fråga: är det något av målen som du skulle vilja att *andra* får avstå ifrån? De där andra som bor på andra platser, i andra länder, som talar andra språk, tror på andra saker och äter annan mat? Borde det inte vara självklart att det svaret också blir ”ingenting”? Särskilt för den som ser sig som kristen. ”Älska din nästa”, du vet.

Vi har ett val: vi kan nöja oss med det vi har, luta oss tillbaka och bara titta på medan världen omkring oss kämpar. Eller också kan vi kavla upp ärmarna och hugga i vi också.

Häromdagen var jag på ett seminarium om de globala målen. En av deltagarna var Carolina Klüft. Hon berättade att i hela sitt liv har hon alltid reagerat väldigt starkt mot orättvisor av alla slag. Sen talade hon sig varm för hur viktigt det är att vi jobbar tillsammans, allihop, för att arbeta oss bort från orättvisorna i världen. Hon jämförde med sin idrottskarriär, där hon såg sig själv som en del av ett team som hon inte hade klarat sig utan.

Hon sa också att de globala målen kan kännas överväldigande. Hur ska en enskild människa kunna göra någonting alls åt allt det där? ”Ibland blir också jag modlös. Det finns så mycket att göra!” sa hon.

Men sen gick hon tillbaka och påminde oss om teamet hon hade runt sig när hon tävlade. Hon behövde inte kämpa ensam då, och det behöver inte vi heller. Ensamma kanske vi inte kommer så långt, men vi är inte ensamma  – vi är en del av ett team.

Både du och jag och alla andra behöver göra vad vi kan för att uppnå de globala målen och få en mer hållbar värld. Vi är en del av världen, och så länge inte hela världen har bra livsvillkor måste kampen fortsätta.

Stafettpinnen går vidare, och nu är det upp till oss. Världen behöver Agenda 2030. Och Agenda 2030 behöver dig!

/ Lena Wickberg

PS: På vår Facebooksida kommer vi under vintern att presentera alla de globala målen litet närmare. Vi kommer också att lägga fram förslag på vad man konkret kan göra själv, i sin egen vardag, för att hjälpa till att uppnå dem. Välkommen att följa oss redan nu, så missar du ingenting!

Inga kommentarer

Kommentera

Det var inte ett avsiktligt agerande. Vad jag tolkade in i det de gjorde var inte det som motiverade dem. De hade en mycket mer praktisk anledning att göra det de gjorde. Det kraftfulla budskap deras agerande förmedlade till mig rörde mig djupt.

Det var söndag förmiddag och familjegudstjänst på Söderkåren i Stockholm. Barnen gavs stora möjligheter att fira sin gudstjänst och lovsjunga Gud. Trots att kåren den dagen välsignats med musikgrupper, både vokalt och med brassband av hög klass, gavs både ett minibrassband (med några vuxna som stöttade på flera sätt) och en barnkör utrymme under mötet.

Jag la märke till uttrycken i de äldre hornmusikanternas ansikten när minibrasset spelade. Det är inte den enklaste sak i världen, milt uttryckt, att få allvarligt fokuserade hornmusikanter att le under en gudstjänst om det inte handlar om något ”internt skämt”. Men att kunna få en hel hornmusikkår att le på samma gång är något värt att notera, och jag noterade att de log, så som stolta föräldrar skulle ha gjort när deras barn spelade. Jag registrerade det som ett mycket positivt tecken… dessa människor ville att barnen skulle blomstra!

Några minuter senare pålyste mötesledaren att barnkören skulle sjunga. Och efter att ha justerat mikrofonerna, det hade man sagt oss att det var mycket viktigt för barnen, ville de försäkra sig om att de hördes (vilket är en tanke som i sig själv är värd att utforska!) och så började barnen sjunga.

Det var då det hände… medan de sjöng. Kören med de vuxna skulle sjunga därefter, och, medan barnen sjöng, gick medlemmarna i kören med vuxna från sina sittplatser för att göra sig beredda att sedan sjunga. Som jag sa, var jag övertygad om att detta var något praktiskt man gjorde för att försäkra sig om att en ganska stor kör skulle vara färdig att sjunga utan att förlora för mycket tid på att komma på plats. Men från platsen där jag satt var detta vad jag såg:

Kören med vuxna ställde sig bakom barnen, och när de stod där, stämde de in i den sång barnen sjöng. Barnen tycktes omedvetna om det stöd de fick, både moraliskt stöd då kören stod bakom dem och omringade dem med god vilja, men också praktiskt stöd genom att de hjälpte till med sången. Barnen upptäckte inte att, fastän de var mycket bra själva, sången blev ännu bättre genom det stöd de fick. Det kändes bra att se hur de vuxna musikanterna stöttade barnen.

Men det fanns en djupare tillämpning som jag funderade över när jag såg de vuxna omge barnen med goodwill och stöttning. Deras agerande tog inget från barnens eget framträdande, det förbättrade det… utan att barnen blev medvetna om det. Det slog mig att vi skulle kunna ge liknande stöd, stöd som är osjälviskt och okritiskt, stöd som fokuserar på att locka fram det bästa hos ”den andre”, stöd som är diskret och äkta. Och om vi gav ett sådant stöd till varandra, både i kyrkan och utanför, skulle världen uppleva större harmoni.

Låt oss frigöra oss själva för att ge och ta emot stöd, på samma sätt som kören med vuxna gjorde, för att ”lära världen att sjunga i perfekt harmoni”.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera