Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Välkommen till Frälsningsarméns blogg

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Frälsningsarmén på YouTube

Jag jobbar med internationella utvecklingsprojekt. Det innebär att jag som en del av mitt arbete handlägger den svenska delen av projekten och stöttar den personal som implementerar verksamheten på plats ute i världen. Jag besöker också projekten med jämna mellanrum för att se hur det går för dem.

Projekten finns i verklighetens vardag, och handlar ofta om matsäkerhet eller tillgång till rent vatten. När jag kommer på besök är det däremot långt ifrån vardag för människorna som jag besöker. Arbetet avstannar, och alla vill vara med och visa runt gästen från landet långt bort när hon vandrar runt i byn.

Ibland blir det fest på riktigt: flaggor, dansuppvisning, barn som sjunger, finklädda människor i traditionella dräkter, festlig mat – hela paketet. För många är det en riktigt stor grej att få ett internationellt besök, och det är också en chans för dem att visa sin uppskattning för att vi stöder deras projekt. Genom att erbjuda mig en stor upplevelse får de på sätt och vis en möjlighet att ge något tillbaka, att visa att de har något att erbjuda och inte bara tar emot.

Jag förstår det, och accepterar gesten med det i åtanke. För visst är det kul med fest och färg och musik! Att få se det bästa de har, och få chansen att vara med om lokala traditioner.

Det gäller speciellt de projekt som ligger så avlägset att det tar flera dagar att komma dit, vilket gör att de inte får så många besök. Det kan också gälla projekt där barn är inblandade, till exempel fadderprojekt. Besöker man ett dagcenter är det nästan mer regel än undantag att barnen gör en uppvisning av något slag, även om besöket är helt spontant, ännu mer om det är planerat.

När jag besökte ett skolhem i Indien en gång, sjöng pojkarna en sång om mig, med mitt namn i texten. Den var på det lokala språket telugu, så jag har ingen aning om vad den betydde, men de log i alla fallåt mig medan de sjöng, vilket jag tog som ett gott tecken.

Andra gånger har centret nästan exploderat av färg när det dekorerats från topp till tå inför mitt besök. Dikter läses upp, sånger sjungs, danser dansas och bord dukas upp med buller och bång.

Jag har varit med om att hela byn följer med mig när jag går runt och förevisas vattenkranar, biogastoaletter och svinstior. I Malawi blir man som gäst bemött med sång vart man än kommer. Jag har varit med om att få så många blomsterkransar runt halsen att jag knappt kan se över dem, och en gång möttes jag redan på flygplatsen av två festklädda barn som gav mig en blomma och en kram.

Men projekten som jag är där för att besöka sker som sagt i vardagen. Det är där man får veta hur verksamheten fungerar, vad som är bra, vad som behöver ändras, hur projektet påverkar människors liv.

Och hur kan jag se detta om jag liksom har festen med mig vart jag kommer?

För att komma förbi problemet kan man till exempel ta till knep som att hälsa på projektet oftare eller att göra oanmälda besök. Men såna metoder går inte riktigt på djupet.

Vad som verkligen gör susen är att ha nära kontakt med personalen på plats, även när jag sitter i Stockholm och de är i en liten by någonstans i Afrika. Att lyssna, diskutera, berätta om lösningar man sett i liknande projekt på andra håll, hjälpa till att hitta vägar framåt och tillsammans glädjas över framgångar.

Om projektledningen på allvar ser mig som en del av teamet förmedlar de även det till deltagarna på lokal nivå. När jag sen besöker projektet blir jag i bästa fall en familjemedlem som välkomnas hem istället för en högt ärad dignitär som inte ska besväras med att få höra om eventuella problem.

Det är ett högt ideal, som jag inte riktigt vet om jag någonsin varit med om fullt ut – men man ska ju sikta mot stjärnorna!

För jag vill inte vara ett festföremål, en exotisk besökare från fjärran land. Jag vill vara en del av vardagen, någon som tillsammans med folket på plats jobbar för att projektet ska bli så bra som möjligt. Jag vill vara en av dem. Det är först då jag kan göra nytta på allvar.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Jag blev överraskad! Fastän jag halvt om halvt förväntat mig det, slog det mig ändå med förvåning…

När jag försöker återuppväcka mina känslor och minnas mina tankar för att liksom kunna omfatta de första intrycken nästan tre decennier senare, är jag medveten om att, som det så ofta kan hända när man ser tillbaka mot ett avlägset förflutet, fakta kan ha utvecklats till något mer romantiskt. Storleken på fiskarens fångst kan exempelvis växa var gång han beskrev den, i en tid innan mobiltelefonens kamera förhindrade sådana ”utsmyckningar”! Jag vet att jag blev överraskad därför att underverket har blivit kvar hos mig, inspirerat mig och ofta dragit mig stilla men stadigt in emot mitt bättre jag, när min egoism har påverkat mina relationer.

Det var söndagen den 27 februari 1990 och jag satt och tittade, med känslor jag aldrig kunnat analysera, på Nelson Mandela, ”Tate”, ”Madiba”, och hur han tog sitt första steg på sin långa vandring mot frihet. Detta steg skulle ta honom från att vara den fängslade ”hopp-om-frihet”-ikonen i frihetskampen, till att bli en av världens statsmän, en smart politisk ledare och en fredsprins.

När jag såg TV-utsändningen från min officersbostad i Storbritannien, dit jag blivit förordnad bara en månad tidigare i väntan på giftermålet med min norska fästmö på grund av att vi inte kunde tjänstgöra tillsammans i ett Sydafrika präglat av apartheid, såg jag alla de välbekanta vyerna i min kära hemstad. Jag såg blomsterförsäljarna, och någonstans inom mig ”hörde” jag deras skickligt rimmade reklamramsor och ”kände” hur luften fylldes av den härliga doften från Kapstadens vackraste blommor. Jag såg stadshuset och kom ihåg den överlåtelse jag gjorde som tonåring vid ett ungdomsmöte i en av salarna där, en överlåtelse som så småningom ledde till officerskap och att jag så skulle befinna mig i Lye, i West Midlands en kall februaridag.

Det förundrade mig att denne man som hade varit fängslad under decennier, kunde komma ut och fokusera på en hel nations bästa snarare än på sitt eget folks önskemål, än mindre på sin egen rätt till rättvisa och hämnd. Jag hade förstått vilken slags man Mandela var och därför förväntade jag mig nästan något slags mätbart svar på hans fängelsevistelse. Hans bestämda fokus på en gemensam framtid för denna regnbågsnation med dess stora mångfald av kultur, etnicitet, religion, språk och politisk övertygelse, blev hoppingivande för en nation som tycktes stå på randen av ett inbördeskrig. Mandela var kompromisslös beträffande det faktum att förändring var nödvändig. Han var också medveten om att han efterlyste en lösning som var inkluderande och att det var det bästa för Sydafrika som nation. Detta att han omfamnade mångfalden gjorde det möjligt för Sydafrika att undvika inbördeskrig och landet blev i stället en modell för fredlig övergång från orättvisa till försoning och fred.

Den 18 juli i år ska vi minnas och fira att det var 100 år sedan Mandela föddes. Vilket arv han lämnat efter sig! Och samtidigt, vilken tragedi att hans kära parti, Afrikanska nationella kongressen (ANC) har glömt sina grundläggande principer och lämnat den väg Mandela började gå på och i stället sakta reducerat det arv han gett i form av ett fritt och demokratiskt Sydafrika där det finns plats för alla. Med sorg betraktar jag på avstånd rörelsen mot en destruktiv nationalism, en slags ”du-hör-inte-hemma-här”-attityd där man behandlar den som inte ser ut som man själv eller inte har samma modersmål, som en fiende. Det är en väg som leder mot en nations fördärv då mångfald är en faktor som idag hör till det nationella livet i många länder.

Att försöka isolera eller bevara sin identitet, så som vissa, inklusive somliga ledande politiker, menar vara bäst, kan bara ske på bekostnad av ”den andre”.

De värsta exemplen på detta är fortfarande variga sår i det globala minnet; Nazi Tyskland, Bosnien, Rwanda. Det aktuella exemplet för Sveriges del är den skrämmande behandlingen av Jimmy Durmaz, landslagets fotbollsspelare, en behandling som varje anständig svensk skulle avsky om man värdesätter vad Sverige som nation står för.

Nej, isolering och självbevarande är inte svaret på att hantera de oundvikliga utmaningar som kommer med ett mångfaldssamhälle. Låt oss i stället, som Mandela, lösa problemen genom att omfamna och göra mångfald och olikheter till vår styrka snarare än att försöka bevara eller skydda ”vår identitet” genom att neka andra deras rättigheter och, i värsta fall, deras existens.

Sveriges kristna råd (SKR) har publicerat en skrivelse om detta – http://www.dagen.se/debatt/1.1165290.

Vi gör väl i att hålla det budskapet levande om vi inte vill att en sanslös minoritet ska dominera debatten så mycket att dess åsikter blir härskande.

Det sägs ofta att det enda nödvändiga för att onda människors mål ska uppnås, är att goda människor låter bli att göra någonting! Låt oss bestämma oss för att göra någonting!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
Ordspråksboken 4:23

Gud uppmanar oss att ta hand om vårt hjärta för att må bra. Jag har funderat över det här bibelordet ett tag. Hur bevarar man egentligen sitt hjärta? När jag söker på synonymer till ”bevara” hittar jag till exempel ”slå vakt om” och ”värna”. Idag vill jag nämna tre sätt som jag tror kan bidra till ett välmående hjärta.

  1. Min mamma lärde mig som liten att alltid reda ut bråk innan läggdags. Inte låta ilskan och irritationen slå rot utan att istället prata om händelsen, förlåta varandra och få somna i frid. När jag blev äldre hittade jag samma princip i bibeln; Låt inte solen gå ner över er vrede (Efe 4:26). Under mina funderingar kring vad det innebär att värna om sitt hjärta har jag i alla fall kommit fram till att detta är en god metod. Red ut missförstånd och konflikter, stora som små, så fort du kan. Låt din stolthet förvandlas till ödmjukhet.
  2. Jag är en person som har nära till mitt hjärta. Det står typ vidöppet hela tiden. Det kanske låter vackert men det kan också vara riktigt utmanande. Ord som jag får höra åker liksom inte in genom det ena örat och ut i det andra, utan sätter sig direkt på hjärtat. Redo att ältas. Därför har en av mina största böner under de senaste åren varit: Gud, ge mig en hård panna och ett mjukt hjärta. Alltså en bön om att allt det som inte bör ältas, landa och bygga bo bara kan få studsa mot pannan och bort ut i rymden så att hjärtat kan få skydd. Kanske kan detta vara en passande bön för dig också?
  3. Det står i bibeln att munnen kommer tala om det som hjärtat är fullt av. Vad har din mun pratat om idag? Vart har dina tankar vandrat? Jag tycker det är bra att checka av detta dagligen. Det är så lätt att fylla upp hjärtat med allt annat än Jesus men faktum är att det är han vi behöver. Jag tror att vi är skapade med ett tomrum som bara Jesus kan fylla. Det är nära honom vi mår som bäst. Det är när vi fyller oss med Jesus som såren blir helade, hjärtat börjar bubbla av liv igen och vi orkar älska oss själva och andra fullt ut. Den bästa medicinen för att värna om ditt hjärta heter inte Facebook, yoga, nya prylar, finare adress, högre lön eller andra människors bekräftelse. Håll dig nära Jesus. Ta tid med honom i sommar. Du behöver inte pressa fram massa vackra böner i solstolen – bara var inför Jesus kärleksfulla ansikte. Känn hur mycket han älskar dig. Jättemycket.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Kan du tvätta händerna? Jag menar, på riktigt?

Visste du till exempel att man ska gnugga händerna i tjugo sekunder? Ett hett tips är att vissla Happy Birthday två gånger, det brukar bli lagom. Visste du också att finns en hel rutin för hur man ska göra?

Det är sånt (bland annat) som deltagarna får lära sig genom WASH-projekten i Malawi och Kenya, både skolbarn och de kringboende vuxna.

”Men vänta nu”, säger du, ”alla vet väl hur man tvättar händerna? Alla vet väl ATT man ska tvätta händerna?”

På det svarar jag: låt mig berätta om Alice.

Alice (det är inte hennes riktiga namn) bor i en by i Malawi, och hon var mycket olycklig. Hennes lilla dotter mådde inte bra. Det spelade ingen roll hur mycket mat dottern fick, hon var ändå alltid magsjuk och hängig. Alice visste inte vad hon skulle ta sig till. I sin desperation anklagade hon sina grannar för att ha lagt en förbannelse över dottern. Det fanns ju ingen annan orsak hon kunde se till att flickan alltid var sjuk – vad skulle hon tro?

Sen kom vattenprojektet till byn. Alla fick lära sig om farorna med smutsigt vatten, varför man ska koka och filtrera det innan man dricker det, och hur viktigt det är att alltid, alltid tvätta händerna ordentligt.

När Alice började med de nya rutinerna dröjde det inte länge förrän hennes dotter mådde bra igen. När hon nu ser tillbaka på hur det var innan kan hon bara skaka på huvudet. ”Jag hade inte mycket koll på den tiden”, säger Alice. ”Tänk att jag inte ens visste att man ska tvätta händerna!”

Så, nej, hygienutbildning som börjar från de allra första grunderna är inte alls något onödigt eller en formalitet. För många är det blodigt allvar. För oss är det självklart att tvätta händerna och hålla oss rena, och något vi präntar in i våra barn från en tidig ålder. Det är svårt att riktigt förstå att det finns människor som inte vet om att det ens är något att fundera över. Men om ingen berättar det för en, hur ska man då veta om det? Då fortsätter man förstås med de vanor man alltid haft.

WASH (Water, Sanitation and Hygiene) är en vanlig, och mycket passande, förkortning för verksamhet som handlar om just vatten, sanitet och hygien. Även Frälsningsarmén använder den i samband med projekt som har den inriktningen. Från Sverige stöder vi såna projekt i Kenya och Malawi. Projekten förser skolor och privata hem med vattentankar som fylls upp av regnet, och anlägger toaletter – med tvättmöjligheter – i skolor och byar. Men en stor och viktig del är också hygienutbildning. Alla ska lära sig hur man tvättar händerna på bästa sätt, ingen ska behöva bli magsjuk i onödan, som Alice dotter.

Du som har läst så här långt kanske nu sitter och är litet orolig för att du inte har riktig koll på det där med hur man tvättar händerna. Tänk om du gör fel? Tänk om du blivit litet lat med åren och inte är så noga längre? Lugn, bara lugn! Här är en video från National Health Service i England, som visar precis hur man ska göra.

Så nu kan du bli lika kunnig som skolbarnen i Kenya och Malawi!

/ Lena Wickberg

PS. Alice har bett sina grannar om ursäkt för att hon anklagade dem för häxkonst, och nu är de sams igen. (Och alla tvättar händerna regelbundet!)

Inga kommentarer

Kommentera

När man ännu en gång kommit fram till det faktum att varken ens hemland, Sydafrika eller ens ”adoptivhemland”, Norge lyckats kvalificera sig till en stor internationell fotbollsturnering, den här gången fotbolls-VM 2018 som just nu äger rum i Ryssland, kan man närma sig turneringen med den sanne sportkännarens objektiva distans.

Trots detta har jag sett match efter match med det trivsamma lugn som kommer ur neutralitet och som förmår en att objektivt lika väl uppskatta det briljanta som det dåliga.

Men när Sverige spelade mot Tyskland för några veckor sedan, upptäckte jag att jag, långt ifrån att fortsätta vara icke passionerat neutral, blev helt engagerad i spelet som en nyomvänd sverigesupporter! Jag blev så subjektiv i min support att jag fann mig själv oförmögen att lyssna till de engelska kommentatorerna och jag  upplevde att jag var partisk för Sverige mot Tyskland, så helhjärtat att jag bytte till den svenska TV-kanalen! (Naturligtvis var kommentatorerna där också partiska, men till förmån för Sverige!)

Efter matchen försökte jag analysera mitt oväntade men inte ovälkomna stöd för det svenska landslaget. Jag vet att det inte beror på att jag plötsligt blivit imponerad av deras spelstil. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter, De svenska spelare jag känner till: Ibrahimović, Larsson, Brolin, Andersson, Ravelli, Dahlin, Blomqvist, har alla dragit sig tillbaka! Jag tror att mitt stöd till Sverige är större än min kärlek till fotbollen. Jag fann mig själv heja på Sverige för att jag bor här nu och har kommit att uppskatta Sverige och älska människorna här. Det  har ju inget att göra med fotboll men det har allt att göra med goda relationer. Så jag kommer att heja på Sverige när vi spelar mot Mexico och jag hoppas att vi spelar tillräckligt bra för att komma vidare i turneringen. (I skrivande stund har matchen ännu inte spelats).

Det är underbart att ha så positiva känslor för en plats och ett folk. Jag kom att upptäcka den känslan, patriotism är ett bra ord att beskriva den med, beträffande Sydafrika efter apartheid och har utvecklat den gentemot Norge under åren.

Så i själva verket är jag inte bara en person av blandad ras, jag är också en person av blandad nationalitet! Jag kan se patriotism i smickrande hejarop från tusentals supportrar när jag tittar på matcherna i fotbolls-VM. Det är en god och positiv känsla i den nationella identitet som tar sig uttryck i rolig snarare än ond interaktion med andra. Fokus ligger på stolthet över nationernas framgångar men aldrig i negativ eller överlägsen jämförelse med andra. Patriotism är ett positivt uttryck för vår känsla av nationell identitet!

I mina reflektioner fann jag mig jämföra det positiva hos dessa patriotiska glada fotbollssupporters med andra stora nyheter under förra veckan. Det kan gälla människor som direkt skulle kalla sig själva patrioter när de applåderar sin president lika entusiastiskt som vilken fotbollssupporter som helst applåderar när deras lag samlar poäng!

Men vad som visade sig i USA var inte den positiva patriotismens skönhet utan den negativa nationalismens fula ansikte! Man applåderade en president som stolt ”bevisade sin kärlek till sitt land” genom att skilja barn från deras föräldrar och sedan stänga in barnen i burar. *

Man hade glömt att USA är en nation med immigranter vars mångfald varit en av landets största styrkor!

Denna slags nationalism sveper genom västra Europa lika tydligt som den svept över slätter och genom städer i USA under senare år. Det är det okritiska idealiserandet av en nation som får ett folk att betrakta sig som förmer än någon annan nation. Den betonar skillnader för att argumentera för samförstånd bara för att kunna utesluta människor som är olika. Sådana attityder resulterar nästan alltid i en oerhört nedåtgående spiral av rasism och främlingsfientlighet och kommer att leda till att vanliga medborgare applåderar en president som sätter barn i burar, en regering som vägrar ensamkommande minderåriga inresa i landet eller ett system som avsiktligt är partiskt i undersökningen av invandrare som konverterat.

Den betydande skillnad i attityder som dessa två former av nationalism utvecklar är en av huvudorsakerna till de nuvarande utmaningar som västvärlden står inför när det gäller invandrings- och flyktingfrågor. Och Sverige, det land jag har börjat stödja i fotbolls-VM, är inget undantag. Den negativa nationalismens fula tryne har visat sig även här!

Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som svarar med tacksamhet med tanke  på den egna historien där emigranter reste till länder där förutsättningen för att kunna leva ett bättre liv var större. Jag vill tillhöra ett svenskt samhälle som omfattar de värderingar som uppmanade det att öppna sina gränser och sina hem för norska flyktingar för mer än 70 år sedan. Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som är stolt över sina rika traditioner av öppenhet, värme, frihet, demokrati och broderskap.

Heja Sverige! Ja, jag vill att ni ska vinna över Mexico, men jag vill verkligen att ni ska vinna något viktigare än en fotbollsmatch. Jag vill att ni ska vinna slaget om er nationella själ så att negativ nationalism inte tillåts florera, men att Sverige i stället ska fortsätta vara den nation det var tänkt att den skulle vara, inkluderande, stående sida vid sida med resten av världen i stolt grannsämja.

(*Efter flera dagar av intensiv kritik böjde USA: s president sig för pressen och ändrade politiken – men tyvärr inte nödvändigtvis utövandet av den).

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Sommarminnen

Jag blundar och tänker

Jag ser en skogsstig med solljus i gläntan

Jag känner doften av smultron och skogshallon jag plockar

Jag hör hur vågorna kluckar när vi tillbringar långa varma dagar vid Vänern

Bad både morgon, middag och kväll

Sommarminnen

Jag kan känna smaken av gräddglassen vi köper i kiosken på vägen till sommarstugan

Jag hör ljudet av spikandet när vi bygger ännu en kaninbur

Jag känner vinden när jag rider med en kompis genom sommarfälten

Jag hör bullret av karuseller från en av alla utflykter till Liseberg

En sommartradition, hela familjen tillsammans

Läger

Jag tänker på roliga och spännande läger

Jag kan inte ens komma ihåg alla

Sova i tält på någon vacker lägerplats eller på golvet i en skolsal

Uppdrag och äventyr

Nya vänner. Ledare som gav av sig själva och sin semester för vår skull

Jag älskade läger och den speciella atmosfären

Jag kände att Gud var på riktigt och att Jesus var min vän

Sommarminnen

Jag minns nog bara de soliga dagarna

Jag tackar Jesus för dem

Jag ber att många barn ska få härliga sommarminnen denna sommar

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

För varje dag som går inser jag hur bräckliga människan är. Att vi lever i en fallen värld. Av någon anledning har jag ändå fått för mig att en dag, när jag är vuxen och vet allt, kommer ingenting att vara ett problem längre. En sorts vuxen utopi.

Men livet har inte varit en stadig uppgång till ett perfekt tillstånd utan det är mer nyanserat. Som att med och -motgångar samexisterar.

Jag har kommit på detta dels på grund av mina egna brister men också genom att höra andras ocensurerade verklighet. För parallellt med examen, nya jobb, insikter om Gud och nyfödda syskonbarn kommer det man stångas med. Allt ifrån praktiska delar i livet som saknas, till hälsan eller dåliga beteenden som bara inte går att bryta. Denna mångfacetterade verklighet förändras inte. Bilden är nyanserad. Samtidigt som det växer försommarblommor kommer ogräset upp.

Faktumet att vi har flera olika nyanser och att verkligheten är så pass komplex, sporrar mig att vara så ärlig och transparent som möjligt. Jag vill inte lura någon att tro att allt alltid är ok för mig utan ge en hel bild, både med och -motgångar. Samtidigt uppmuntra andra att våga vara så ärliga de bara kan. För det finns inget värde att visa en fasad. Livet är viktigt för att inte vara helhjärtad.

Att prata om nätporr och sexualitet drar denna ambition till sin spets. För det är särskilt privat att prata om sin sexualitet och nätporr påverkar denna i allra högsta grad. Så det är en riktig utmaning att uppmuntra till öppenhet i just detta.

För den som konsumerar nätporr kan uppleva att deras sexualitet påverkas. Allt ifrån förväntningar på relationer och sex till objektifiering och självbild. Effekterna sträcker sig ofta längre och påverka relationen till Gud och får konsumenten att känna sig isolerad, eller bortvänd från Honom.

Jag vet att vissa val jag gör kan ha liknande effekt. Det kan vända mig bort ifrån Gud eller såra min självbild men jag tror att jag skulle kunna prata om det. På så sätt delar jag mina bördor och får stöd av gemenskapen, klarhet om vad jag behöver och kanske får råd från människor runt omkring mig.

Jag är inte lika säker på att den som jobbar med sin konsumtion av nätporr eller har frågor om sin sexualitet har lika lätt att hitta någon att prata med. Vad händer med oss då? När de bördorna måste bäras själva. Vad händer med vår självbild? Vår relation till Gud?

Ogräs har lätt att växa om man inte rotar upp det emellanåt, de har en förmåga att växa sabbare än annat grönt om de står ostört. Gud är inte chokad över att vi har ogräs eller vilket sorts ogräs vi har. Han vill bara ta på sig handskar och stövlar för att jobba med dig. Vi som församling borde se på Jesus och plocka fram våra egna skitna stövlar för att ingå i trädgårdsteamet. Rensa ogräs ihop.

För att göra samtalet om nätporr så enkelt som möjligt har vi börjat att prata om det på nätet. På www.startaom.se vill vi skapa en fördomsfri zon för de som vill börja prata om det som är så privat. Visa att det är ok att inte vara ok. För Jesus ger oss utrymme till det. Att börja vandra med honom från precis den platsen du är på, du behöver inte putsa upp verkligheten utan det är bara att släppa in honom i din trädgård.

/ Lovisa Landälv,  socialkonsulent vid Frälsningsarmén i Sala och kontaktperson för startaom.se

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fyllde nyss 25 år. En ganska häftig siffra om jag får säga det själv. Samlade på mig några extra vuxenpoäng genom att önska mig en dammsugare i present. Med min nya rosa Electrolux Ergorapido tar jag mig dansande fram i lägenheten. Förmodligen till mina rumskompisars stora förvåning då jag inte varit den flitigaste av oss tre på städfronten.

Kanske brukar du ta dig en titt i backspegeln när du fyller år? Det gjorde jag. En sammanfattande titt på mina 9131 dagar på jorden. Livet har bjudit på kärlek och skratt men det har också varit rätt många tunga uppförsbackar faktiskt. Inte direkt för att någon velat mig illa men för att vissa händelser tog hårt på det högkänsliga barn och den tonåring som var jag. Under flera perioder har jag frågat Gud varför han varit så seg på att ingripa i svåra situationer trots mina desperata böner.

Nu har bilden zoomats ut. Jag ser händelserna som gjort ont med större distans och blir faktiskt tacksam. Tacksam över alla erfarenheter som lagts i min ryggsäck. Jag tackar Gud för resan som gjort mig till den jag är idag. Jag älskar den person som han har format mig till att vara. Hur Gud har tröstat mig och låtit rädsla omvandlas till frihet. Hur han gjort min panna allt hårdare men bevarat hjärtat mjukt.

Idag vet jag att kampen inte varit förgäves. Varje dag får jag välsigna andra människor med de redskap som jag har samlat på mig. Som barn- och ungdomskonsulent ser jag ofta mig själv i de unga jag möter; jag läser snabbt av rädsla, prestationsångest och depression för en gång var det jag. Nu får jag med mina erfarenheter finnas där för att hjälpa och samtala. Jag brinner för att hämta barnen som alltid ”dräller” runt på stan och ta med dem till kyrkan, för jag vet att de behöver en trygg frizon. Jag predikar kärlek och sann identitet in i ungas liv, för en gång var jag den osäkra tjejen som skrek efter bekräftelse hos människor men som hade behövt förstå hur högt älskad och värdefull jag redan var i Guds ögon.

Jag minns tydligt när en tonåring på ett läger satte sig bredvid mig och grät när hon berättade vad hon gick igenom den perioden. Händelsen var identisk med vad jag gått igenom några år innan. Jag kunde säga ”Jag vet hur det känns” och trösta henne samtidigt som mina egna tårar började rinna när jag förstod att Gud använde min otroligt tuffa period för att nå en tjej som för första gången deltog på ett kristet läger. Det var ingen slump att det var mig hon hamnade bredvid. När vi hade pratat en stund fick jag be med henne och Guds kärlek fyllde henne. Det kan definitivt komma något gott ur svåra tider.

Förmodligen kommer det alltid vara de människor som går igenom liknande saker som vi själva gått igenom som vi har lättast att nå på djupet. Vi förstår dem. I Guds församling har vi, som tur är, olika erfarenheter i våra ryggsäckar vilket gör att vi också kan möta de olika behov som finns bland människor vi möter.

I Första Korintierbrevet kapitel 10 vers 13 står det: ”Gud är tro­fast och skall in­te låta er prövas över förmåga: när han sänder prövning­en vi­sar han er också en utväg, så att ni kom­mer ige­nom den.”
Ja, Gud har visat mig att han är trofast. Jag kanske inte såg det i stunden men jag ser det i backspegeln.

Tack Gud för att du bryter in med ditt ljus där det är mörkt. Tack för livets tunga uppförsbackar som fått mig att söka mig ännu närmare dig. Låt min livsberättelse få visa på att du bär genom allt och låt mina erfarenheter användas i ditt rike så fler får lära känna dig. Amen.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Tänk att komma tillbaka till skolan efter ett helt sommarlov och inte ha en enda rolig sak att berätta för sina kompisar eller att tycka det är jobbigt med skolavslutning för att oron över vad som väntar hemma är ständigt närvarande. Tyvärr är detta inget ovanligt. Detta är vardag för så många barn i vårt land. Det finns så många barn som inte får den kärlek, värme och det stöd de behöver och som bara längtar efter att få blir sedda, älskade och bekräftade.

Under fyra somrar hade jag förmånen att få jobba på Frälsningsarméns kollon och möta dessa barn. Underbart fina, härliga och i alla fall på ytan glada barn som oftast såg så mycket fram emot en eller kanske flera kolloveckor med lek, bus och annat roligt. Barnen sprang ut ur bussen, kramades, ställde in sin väska på rummet och började leka. På ytan såg det som oftast väldigt bra ut. Men så gick dagarna och vi som ledare fick chans att lära känna barnen mer och mer. På insidan var flera rädda och oroliga, ledsna och bekymrade. I stunden kände jag mig ganska liten och hjälplös. Kunde jag ens göra något för att hjälpa de här barnen? Där och då fick jag mest lita på att jag och de andra ledarna gjorde någon form av skillnad genom att i alla fall försöka ge dem en rolig sommar med spännande aktiviteter. Även att jag såklart tyckte det var fantastiskt roligt och på många sätt betydelsefullt att vara där tänkte jag innerst inne att detta nog bara var en tillfällig lösning på ett annars mycket större problem och att vi egentligen inte gjorde så stor skillnad.

Åren gick och jag tänkte på kollona som fyra betydelsefulla år, men kanske främst för min egen del, och inte så mycket för barnens del (de skulle ju ändå komma hem till sin verklighet igen). Men så en dag för något år sedan stötte jag på en av tjejerna som hade tillbringat hela tre somrar på Frälsningsarméns kollon och där jag hade vart ledare på samtliga. Till en början blev jag mest glad för att bara se henne och få prata lite, men så kände jag samtidigt vilken otrolig glädje hon utstrålade. Hon, som nu var 17 (!!!) år, trivdes i skolan, mådde bra och hade massor av kompisar. Hon berättade med ett stort leende för mig om hur mycket kollona betydde för henne och hur de gjorde att hon fick växa och lära sig nya saker. Hon berättade om alla nya vänner hon fick, både bland de andra barnen och oss ledare och sa just orden ”sen hade jag ju något att berätta om när jag kom tillbaka till skolan och något att se fram emot till nästa sommar”.

Där och då förstod jag på riktigt att kollona nog inte bara är en tillfällig lösning. Tack vare Frälsningsarméns kollon kan vi få sprida ljus, hopp och kärlek till de här barnen. Vi kan berätta för dem att de är älskade, vi kan se och bekräfta, vi kan skratta och busa och ge dem så många fina minnen som de får bära med sig. Jag är otroligt tacksam och stolt över att tillhöra en kyrka som bryr sig om de minsta och som vill berätta för dem att det finns en framtid och ett hopp för alla, tack vare ljuset själv- Jesus!

/ Lina Melkersson, nationell barn- och ungdomskonsulent på Frälsningsarmén

För mer information om Frälsningsarméns kollon, klicka här.

Inga kommentarer

Kommentera

Jag köpte en tygkasse för några dagar sedan. Jag har flera såna, men nu köpte jag en speciellt för att alltid ha med mig i handväskan så att jag inte behöver köpa så många plastpåsar när jag handlar.

Sedan priserna på plastpåsar gick upp har jag litet halvhjärtat försökt komma ihåg att ha med mig en extra plastpåse istället för att köpa nya. Som vanligt var det en svår vana att komma in i, men nu känns det som om det har fastnat, och jag känner mig redo att gå vidare till en permanent tygpåse.

Det kan verka litet futtigt det där. Vad spelar det för roll om lilla jag använder en plastpåse mer eller mindre? Sanningen är ju att det inte har någon inverkan alls – om det är bara är jag som gör det. Men när fler och fler använder mindre och mindre engångsplast, då dröjer det inte länge förrän skillnaden märks.

Ta Kenya till exempel, ett av vår partnerländer i Afrika. Vi har jobbat i flera år med Frälsningsarmén där i frågor och projekt om framförallt matsäkerhet, rent vatten och resiliens.  Förra året totalförbjöds plastpåsar i hela landet. Påsarna får inte tillverkas, säljas eller användas överhuvudtaget.

Det medförde problem, förstås, för plast är ett väldigt effektivt material: billigt, vattentätt och formbart. De påsar som affärerna numera använder sig av är gjorda av plantfibrer av olika slag. De är mycket dyrare, och försäljarna måste antingen höja priserna på sina produkter eller ta den ökade kostnaden själva. En del fortsätter att använda plast, och riskerar därmed höga böter eller till och med fängelsestraff. Jobbigt för affärsfolket, alltså.

Men bara ett drygt halvår efter det att förbudet trätt i kraft syns redan resultaten. Vattnet är renare till exempel, och de som livnär sig på fiske har ett mycket lättare jobb nu när deras nät inte är intrasslade i plast i samma utsträckning. Gatorna är också renare, och träden mår mycket bättre när de slipper fånga upp kringflygande påsar som hindrar dem från att ta åt sig solljuset. I slakterierna ser man att andelen djur som har plast i magen har gått ner från 30% till 10%. Det handlar alltså om djur som ska bli mat åt människor, dvs mindre plast i näringskedjan.

Bland de allra fattigaste är skillnaden störst. Alldeles bortsett från att omgivningen även i slumområdena är renare nu, så är det speciellt en effekt som står ut litet: de allmänna toaletterna används mycket mer nu. Vid första anblicken verkar det inte finnas någon som helst koppling mellan plastpåsar och toaletter, men det finns det faktiskt. Fenomenet kallas ”flygande toaletter”.

Toaletter är en bristvara i slumområdena. De allra flesta här har inga egna och måste därför betala för att använda områdets gemensamma utrymmen. Det kostar i svenska pengar ungefär 50 öre per besök eller 8,50 för ett månadspass för hela familjen. En del tycker att det är för dyrt, och då hittar man på andra sätt att uträtta sina behov. Ett (relativt) smidigt sätt är att använda en plastpåse som toalett. Sen knyter man ihop den och slänger upp den på taken. Syns inte – finns inte. Påsarna kan komma susande när som helst och landa var som helst. På vem som helst.

Men när man nu inte längre kan använda en billig plastpåse lönar det sig inte med flygande toaletter, och fler använder – och betalar för – de allmänna toaletterna istället. Det gör att mer pengar kommer in till underhåll och till att bygga fler toaletter.

Förbudet i Kenya gäller bara plastpåsar, men har bidragit till att invånarna även fått upp ögonen för andra miljöfrågor. Det är bra, för engångsplasten är ju bara en del av den miljöförstöring som pågår varje dag. Det finns betydligt svårare problem att ta tag i framöver, inte bara i Kenya.

Flera länder i Afrika har de senaste åren infört plastpåsförbud, även om Kenya har gått längst än så länge. Det är väldigt uppmuntrande att Afrika får leda utvecklingen i den här frågan. Västvärlden kan gott sätta sig i baksätet ett tag och lära sig av deras exempel.

Själv är jag nog glad om vi slipper ett fullständigt förbud här i Sverige. Jag ser hellre större satsningar på att minska användandet av engångsplast och att ta fram bra alternativ.

Och medan jag väntar på det fortsätter jag att använda min tygpåse, snällt hopvikt i min handväska i väntan på nästa gång jag behöver den.

/Lena Wickberg

Du kan läsa mer om Kenyas plastpåsförbud i den här artikeln från The Guardian (artikeln är på engelska): https://www.theguardian.com/world/2018/apr/25/nairobi-clean-up-highs-lows-kenyas-plastic-bag-ban

Inga kommentarer

Kommentera