Madiba!

09 Aug, 2018 Clive Adams

Jag blev överraskad! Fastän jag halvt om halvt förväntat mig det, slog det mig ändå med förvåning…

När jag försöker återuppväcka mina känslor och minnas mina tankar för att liksom kunna omfatta de första intrycken nästan tre decennier senare, är jag medveten om att, som det så ofta kan hända när man ser tillbaka mot ett avlägset förflutet, fakta kan ha utvecklats till något mer romantiskt. Storleken på fiskarens fångst kan exempelvis växa var gång han beskrev den, i en tid innan mobiltelefonens kamera förhindrade sådana ”utsmyckningar”! Jag vet att jag blev överraskad därför att underverket har blivit kvar hos mig, inspirerat mig och ofta dragit mig stilla men stadigt in emot mitt bättre jag, när min egoism har påverkat mina relationer.

Det var söndagen den 27 februari 1990 och jag satt och tittade, med känslor jag aldrig kunnat analysera, på Nelson Mandela, ”Tate”, ”Madiba”, och hur han tog sitt första steg på sin långa vandring mot frihet. Detta steg skulle ta honom från att vara den fängslade ”hopp-om-frihet”-ikonen i frihetskampen, till att bli en av världens statsmän, en smart politisk ledare och en fredsprins.

När jag såg TV-utsändningen från min officersbostad i Storbritannien, dit jag blivit förordnad bara en månad tidigare i väntan på giftermålet med min norska fästmö på grund av att vi inte kunde tjänstgöra tillsammans i ett Sydafrika präglat av apartheid, såg jag alla de välbekanta vyerna i min kära hemstad. Jag såg blomsterförsäljarna, och någonstans inom mig ”hörde” jag deras skickligt rimmade reklamramsor och ”kände” hur luften fylldes av den härliga doften från Kapstadens vackraste blommor. Jag såg stadshuset och kom ihåg den överlåtelse jag gjorde som tonåring vid ett ungdomsmöte i en av salarna där, en överlåtelse som så småningom ledde till officerskap och att jag så skulle befinna mig i Lye, i West Midlands en kall februaridag.

Det förundrade mig att denne man som hade varit fängslad under decennier, kunde komma ut och fokusera på en hel nations bästa snarare än på sitt eget folks önskemål, än mindre på sin egen rätt till rättvisa och hämnd. Jag hade förstått vilken slags man Mandela var och därför förväntade jag mig nästan något slags mätbart svar på hans fängelsevistelse. Hans bestämda fokus på en gemensam framtid för denna regnbågsnation med dess stora mångfald av kultur, etnicitet, religion, språk och politisk övertygelse, blev hoppingivande för en nation som tycktes stå på randen av ett inbördeskrig. Mandela var kompromisslös beträffande det faktum att förändring var nödvändig. Han var också medveten om att han efterlyste en lösning som var inkluderande och att det var det bästa för Sydafrika som nation. Detta att han omfamnade mångfalden gjorde det möjligt för Sydafrika att undvika inbördeskrig och landet blev i stället en modell för fredlig övergång från orättvisa till försoning och fred.

Den 18 juli i år ska vi minnas och fira att det var 100 år sedan Mandela föddes. Vilket arv han lämnat efter sig! Och samtidigt, vilken tragedi att hans kära parti, Afrikanska nationella kongressen (ANC) har glömt sina grundläggande principer och lämnat den väg Mandela började gå på och i stället sakta reducerat det arv han gett i form av ett fritt och demokratiskt Sydafrika där det finns plats för alla. Med sorg betraktar jag på avstånd rörelsen mot en destruktiv nationalism, en slags ”du-hör-inte-hemma-här”-attityd där man behandlar den som inte ser ut som man själv eller inte har samma modersmål, som en fiende. Det är en väg som leder mot en nations fördärv då mångfald är en faktor som idag hör till det nationella livet i många länder.

Att försöka isolera eller bevara sin identitet, så som vissa, inklusive somliga ledande politiker, menar vara bäst, kan bara ske på bekostnad av ”den andre”.

De värsta exemplen på detta är fortfarande variga sår i det globala minnet; Nazi Tyskland, Bosnien, Rwanda. Det aktuella exemplet för Sveriges del är den skrämmande behandlingen av Jimmy Durmaz, landslagets fotbollsspelare, en behandling som varje anständig svensk skulle avsky om man värdesätter vad Sverige som nation står för.

Nej, isolering och självbevarande är inte svaret på att hantera de oundvikliga utmaningar som kommer med ett mångfaldssamhälle. Låt oss i stället, som Mandela, lösa problemen genom att omfamna och göra mångfald och olikheter till vår styrka snarare än att försöka bevara eller skydda ”vår identitet” genom att neka andra deras rättigheter och, i värsta fall, deras existens.

Sveriges kristna råd (SKR) har publicerat en skrivelse om detta – http://www.dagen.se/debatt/1.1165290.

Vi gör väl i att hålla det budskapet levande om vi inte vill att en sanslös minoritet ska dominera debatten så mycket att dess åsikter blir härskande.

Det sägs ofta att det enda nödvändiga för att onda människors mål ska uppnås, är att goda människor låter bli att göra någonting! Låt oss bestämma oss för att göra någonting!

/ Clive Adams

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *