Gammalt och nytt

13 Sep, 2018 Internationell Utveckling

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Jag har ett par gamla sandaler. Jag köpte dem för elva år sedan och har sedan dess använt dem flitigt. De har varit i ständigt bruk hela sommaren, och trogna kompanjoner på alla mina resor. Tillsammans har vi besökt Ghana, Holland, Bermuda, Kina (flera gånger), Schweiz, Malawi, Indien (många gånger!), USA, Bolivia, England och Chile. Vi har gått många mil ihop, mina sandaler och jag, i gassande sol, hällande regn och dammande öken. Vid ett minnesvärt tillfälle pulsade vi genom snön på vägen hem från Arlanda eftersom jag inte iddes byta till vinterskorna efter flygresan.

De har slitits ganska bra genom åren. Jag har bytt ut innersulan åtminstone en gång, och spännena har länge sett ut som om de på väg att falla av. De senaste åren har jag faktiskt kallt räknat med att de när som helst kommer att gå sönder.

Därför köpte jag ett nytt par för ett par år sedan, eftersom jag inte vill stå utan den dagen då en rem på det gamla paret går sönder eller så. I två år (eller är det tre?) har de nya sandalerna tålmodigt legat i sin skokartong på toppen av garderoben och väntat. Och väntat, och väntat litet till. Och de gamla skorna har fortsatt att fungera.

Vid varje resa tänker jag att ”det här är ett bra tillfälle att slita ut sandalerna, så att jag kan slänga dem innan jag åker hem”, men icke. Sandalerna bara håller och håller. Vid det här laget är de nästan som gamla vänner.

Men för några veckor sedan märkte jag att det hade hänt något. Det kändes som om jag gick litet snett med ena foten. När jag tittade efter såg jag att en stor bit av en av sulorna hade lossnat och gick att vika ut från resten av sulan.

Hurra, nu skulle jag ÄNTLIGEN få börja använda de nya sandalerna!

Det gjorde jag också. Och jag blev besviken. De nya skorna var i princip av samma modell som de gamla, och precis samma storlek, men de var litet trånga och litet obekväma, och knep åt om tårna. Jag fick till och med skavsår när jag gick i dem en hel dag.

Då tog jag fram det gamla paret igen, för att låta skavsåret vila. Fötterna kändes sig genast mer hemma, och trots att sulan var trasig var de här sandalerna mycket skönare att gå i. Jag funderar nu som bäst på om jag kan fixa sulan – det kanske räcker med litet lim? – så att de kan fortsätta gå med mig genom livet.

Jag erkänner att de slitna skorna också får mig att fundera över större frågor. Till exempel hur många människor jag mött på mina resor som går omkring med nedslitna flip-flops eller helt utan skor. I Ghana kan många barn inte gå i skolan eftersom de inte har råd med skor. Skor är viktigt. Att kunna köpa nya skor innan de senaste går sönder är ett privilegium.

Men ändå…

Folk säger åt mig att bara slänga sandalerna och använda de nya istället, men jag stretar emot. Dels är det på ren envishet, men jag är också nyfiken: hur länge kan de hålla ihop egentligen? Klarar de den här sommaren? Jag ska åka till Kina i höst, fixar de den resan också? Kanske till med en sommarsäsong till efter det? Det börjar kännas som TV-serie som jag bara måste fortsätta följa till slutet för att se hur det går.

Naturligtvis är det inte så jag förklarar det för folk. Istället pratar jag om miljön, lappa-och-laga istället för slit-och-släng, och att man faktiskt sparar pengar på att använda saker så länge man bara kan.

Men egentligen är jag nog bara envis. Och nyfiken. Och det är väl inte det sämsta man kan vara?

/ Lena Wickberg

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nästa inlägg: