Gud – bostadsförmedlaren

04 Okt, 2018 Teresia Jansson

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Att ha en egen, permanent bostad borde vara en mänsklig rättighet i vårt land men tyvärr ser ju verkligheten inte ut så. Jag vet inte varför jag aldrig ställde mig i bostadskö i Stockholm som ung. Och när jag kände behovet av något eget så hade jag ingen fast anställning så jag riktade in mig på att skaffa mig en andrahandslägenhet. Detta, som var i slutet på 90-talet, var inte heller helt lätt men när jag såg en annons om en tvåa nära Globen, så rev jag ut den och lade den åt sidan. Något som bör nämnas i sammanhanget är att jag just hade tagit ett väldigt tufft beslut på ett område i livet. Strax efter det profeterade en tjej som inte visste något om detta över mig med orden: ”Gud är så glad för du har gjort rätt och han kommer att belöna dig och du kommer att få det du ber om.” Ett par av dessa böneämnen var lägenhet och fast anställning.

När jag ringde på annonsen efter några dagar så var jag den första som hörde av sig. Därför fick jag lägenheten med en hyra på 3500 kronor. Senare berättade lägenhetsinnehavaren att det tio minuter efter mitt samtal hade ringt ett företag som erbjöd honom 10 000 kronor i hyra. Han talade då om att bostaden redan var bortlovad. Vi hade inte skrivit på några papper men han höll ändå sitt löfte. Efter ett par månader fick jag även en tillsvidareanställning där jag arbetade, något som verkat omöjligt under en lång tid. Det gjorde att jag bestämde mig för att köpa en bostadsrätt. Jag har lärt mig att man ska vara konkret inför Gud för att man ska vara säker på att man verkligen får det man ber om. På min önskelista stod: En etta i Vasastan, trägolv, högt i tak, spröjsade fönster och gärna litet badrum och kök till förmån för själva boytan. Jag gick på några visningar och var med i någon budgivning som dock stack iväg prismässigt.

En lägenhet jag såg på Hemnet var omöblerad och hade byggställningar utanför. Den såg ut att ha lågt i tak och verkade allmänt omysig. I övrigt tycktes den ha det jag sökte så efter stor tvekan gick jag på visningen och var då ensam intressent. Ettan visade sig vara mycket trevligare än vad bilderna förespeglade och det var tvärtom högt i tak. Jag deltog i budgivningen tillsammans med endast tre andra och ganska snabbt fick jag beskedet att den var min. En oerhörd lycka förstås.

Efter fem år beslutade jag mig för att flytta till Uppsala då jag hade fått jobb där. Jag sålde bostadsrätten men var inte inställd på att köpa igen. Det var inte lätt att få bostad där heller men en kollega bodde då på en gård där de inte hade något vanligt kösystem. Hon kunde rekommendera mig för förvaltaren som bjöd dit mig. ”Vill du ha en etta eller tvåa?”, blev jag tillfrågad. Jag valde ettan då den var ganska stor och dessutom hade en väl tilltagen uteplats i söderläge. Den stod redo att flyttas in i och där kom jag att stortrivas i 4,5 år. Under den tiden övergick lägenheterna på gården till Stockholms bostadskö så det var i grevens tid jag haffade en där.

När det var dags att flytta tillbaka till huvudstaden var det inte heller då aktuellt med en bostadsrätt och fortfarande så stod jag inte i någon bostadskö, dumt nog. Ett andrahandskontrakt var inte heller av intresse för min del. Jag försökte byta bort lägenheten i Uppsala men då den inte låg så centralt (vilket jag gillade) var det ingen som var intresserad. Jag fick då nys om sajten fixakontraktet.nu då man mot en avgift dagligen får mail från hyresvärdar som har ett antal lägenheter med först till kvarn-principen. Även nu hade jag vissa önskemål: Balkong och helkaklat badrum med badkar, och jag sa faktiskt till Gud att jag inte behövde alla 55 kvadrat som jag hade i Uppsala, tio kvadratmeter mindre funkade lika bra.

Under ett års tid kämpade jag med sajten och fick gå på 5-6 visningar men jag ville inte ha någon av lägenheterna, främst på grund av att de låg i ”fel” område. Samtidigt kände jag mig tvungen att tacka ja vid eventuellt erbjudande. Jag fick inte någon av bostäderna och jag var stundtals väldigt förtvivlad.

Då dök det upp en lägenhet på 46 kvadratmeter i Vällingby, nordväst om Stockholm. Jag kom dit på visning och blev kär direkt. Den hade allt jag bett om, var nyrenoverad och jättefräsch. Dessutom känner jag mig hemma i västerort där jag vuxit upp, mina tre syskon bor på samma sida av stan och det är nära till köpcenter och tunnelbanenätet. Jag bad innerligt till Gud om att få just den lyan. Till saken hör att jag för tillfället var utförsäkrad från min långtidssjukskrivning och därmed stod som arbetssökande. Ett par dagar senare ringde telefonen. Kvinnan lät mig veta att valet hade fallit på mig beträffande lägenheten så när kunde jag komma och skriva på kontraktet? Lyckorus igen!

Efter en tid kände jag dock en längtan efter fler rum och jag visste att det fanns 2,5:or i området. Halvan var ett matrum som jag planerade att göra om till en walk in closet. Jag bad Gud om att få en sådan men också om en nära vän/granne i kvarteret att kunna hänga med. Jag annonserade på bytessajter och i trappuppgångar och tre personer hörde av sig. Men jag tvekade då två av lägenheterna låg för nära tunnelbanespåren exempelvis. Jag tackade nej till samtliga då de inte kändes helt rätt. Ingen av dem kändes som ”min” lägenhet.

Då ringde en tjej, Linda, som bodde tvärsöver gården. Hennes gavellägenhet som låg högst upp på tredje våningen var luftig och ljus och hade en stor balkong i söderläge. Den var bokstavligen min drömbostad och hon tyckte detsamma om min. Vi gjorde ett byte och under förberedelserna inför det växte en stark vänskap fram. Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamma livserfarenheter och intressen. Hon är även troende och idag är hon min allra bästa vän. Hade jag tackat ja till någon av de andra tre lägenheterna så hade jag varken fått den ”perfekta” lägenheten eller vänskapen med Linda.

För att citera Jesus: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matteusevangeliet 7:7-11)

Samtidigt vill jag påpeka att jag är ödmjuk inför det faktum att man alla gånger inte har den ”tur” jag har haft på det här området. Men dessa erfarenheter har styrkt mig i vetskapen om att vår himmelske far bryr sig om alla detaljer i våra liv. Det som verkar omöjligt kan bli möjligt, och inte bara bra utan mycket bättre än förväntat. Detta om vi vågar tro på bönens makt och Guds godhet.

/ Teresia Jansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *