Sångstöd för en bättre värld?

18 Okt, 2018 Clive Adams

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Det var inte ett avsiktligt agerande. Vad jag tolkade in i det de gjorde var inte det som motiverade dem. De hade en mycket mer praktisk anledning att göra det de gjorde. Det kraftfulla budskap deras agerande förmedlade till mig rörde mig djupt.

Det var söndag förmiddag och familjegudstjänst på Söderkåren i Stockholm. Barnen gavs stora möjligheter att fira sin gudstjänst och lovsjunga Gud. Trots att kåren den dagen välsignats med musikgrupper, både vokalt och med brassband av hög klass, gavs både ett minibrassband (med några vuxna som stöttade på flera sätt) och en barnkör utrymme under mötet.

Jag la märke till uttrycken i de äldre hornmusikanternas ansikten när minibrasset spelade. Det är inte den enklaste sak i världen, milt uttryckt, att få allvarligt fokuserade hornmusikanter att le under en gudstjänst om det inte handlar om något ”internt skämt”. Men att kunna få en hel hornmusikkår att le på samma gång är något värt att notera, och jag noterade att de log, så som stolta föräldrar skulle ha gjort när deras barn spelade. Jag registrerade det som ett mycket positivt tecken… dessa människor ville att barnen skulle blomstra!

Några minuter senare pålyste mötesledaren att barnkören skulle sjunga. Och efter att ha justerat mikrofonerna, det hade man sagt oss att det var mycket viktigt för barnen, ville de försäkra sig om att de hördes (vilket är en tanke som i sig själv är värd att utforska!) och så började barnen sjunga.

Det var då det hände… medan de sjöng. Kören med de vuxna skulle sjunga därefter, och, medan barnen sjöng, gick medlemmarna i kören med vuxna från sina sittplatser för att göra sig beredda att sedan sjunga. Som jag sa, var jag övertygad om att detta var något praktiskt man gjorde för att försäkra sig om att en ganska stor kör skulle vara färdig att sjunga utan att förlora för mycket tid på att komma på plats. Men från platsen där jag satt var detta vad jag såg:

Kören med vuxna ställde sig bakom barnen, och när de stod där, stämde de in i den sång barnen sjöng. Barnen tycktes omedvetna om det stöd de fick, både moraliskt stöd då kören stod bakom dem och omringade dem med god vilja, men också praktiskt stöd genom att de hjälpte till med sången. Barnen upptäckte inte att, fastän de var mycket bra själva, sången blev ännu bättre genom det stöd de fick. Det kändes bra att se hur de vuxna musikanterna stöttade barnen.

Men det fanns en djupare tillämpning som jag funderade över när jag såg de vuxna omge barnen med goodwill och stöttning. Deras agerande tog inget från barnens eget framträdande, det förbättrade det… utan att barnen blev medvetna om det. Det slog mig att vi skulle kunna ge liknande stöd, stöd som är osjälviskt och okritiskt, stöd som fokuserar på att locka fram det bästa hos ”den andre”, stöd som är diskret och äkta. Och om vi gav ett sådant stöd till varandra, både i kyrkan och utanför, skulle världen uppleva större harmoni.

Låt oss frigöra oss själva för att ge och ta emot stöd, på samma sätt som kören med vuxna gjorde, för att ”lära världen att sjunga i perfekt harmoni”.

/ Clive Adams

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nästa inlägg: