Celebrating diversity

15 Nov, 2018 Clive Adams

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Förra veckan gick en beväpnad man till en allmän plats i LA, Kalifornien och började skjuta. Undersökningen pågår och alla detaljer har inte samlats in. För närvarande rapporteras 12 personer död och mer än ett dussin har skadats… För tre veckor sedan mördades två afroamerikaner i Kentucky… Samma dag mördades elva amerikanska judar i Pittsburgh… Förrförra helgen mördades sju koptiska kristna i Egypten… På lördagsnatten sköts en taxichaufför i Malmö… På söndagsnatten skadades åtta personer och tretton arresterades vid en masskjutning i Mölnlycke

På måndagskvällen deltog jag i en konsert med Soweto gospelkör. Det var ett fantastiskt evenemang. Där fanns en storslagen passion, man sjöng och dansade med så mycket energi att jag kände hur min ande lyftes när jag njöt av mitt hemlands välbekanta harmonier. Kören sjöng om sin förtröstan på en trofast Gud som aldrig sviker ens under de mörkaste dagar, de sjöng om dessa mörka dagar, om kampen för frihet och rättvisa, deras sånger visade tacksamhet mot Nelson Rolihlanhla Mandela och den roll han spelade när det nya Sydafrika föddes. Mitt hjärta värmdes när de sjöng och dansade. När de afrikanska takterna och harmonierna sköljde över mig likt de rullande havsvågorna som sveper in över Kaphalvön, frossade jag riktigt i min identitet som sydafrikan. Jag kände mig stolt över att vara sydafrikan. Medvetet firade jag min identitet och historia, kultur och den bakgrund som ligger till grund för denna identitet och ger den, och mig, en stabil grund. Men jag firade inte enbart. När kören sjöng valde jag också att tänka tillbaka. Jag kom ihåg det jag varit med om, det jag delar med denna begåvade grupp sångare och musiker, minnen som förde med sig glädje och minnen som förde med sig smärta. Igen kände jag smärtan i lidandet och men också glädjen över att bli fri. Jag skrattade när jag kände igen personligheter från förr i de karaktärer som framträdde under sången och dansen. Jag kände mig sannerligen som en sydafrikan. När jag tittade mig omkring, såg jag hur den stora svenska publiken också blev gripen av sången och dansen. Faktum är att av vad jag kunde förstå av de stående ovationer kören fick efter konserten, är jag säker på att kören hade sjungit och dansat sig in i den företrädesvis svenska publiken! Ändå hade den mest sjungit på zuluspråket, sotho och xhsosa. De hade inte försökt sig på någon sång på svenska och sjöng bara några få på engelska. De flesta sånger de sjöng kunde inte förstås av de jublande svenskarna. Kören dansade som de alltid brukar göra, för att uttrycka en slags vild övergivenhet som få svenskar skulle uttrycka i dans på det sättet. Konserten var så sydafrikansk den kunde bli. Vi befann oss i Sveriges huvudstad men den enda synliga flaggan på konserten var den mångfärgade sydafrikanska.

Men svenskarna älskade dem och applåderade varmt och länge. Det var den längsta applåden jag någonsin varit med om under en konsert! Faktum är att jag tror att det var på grund av och inte trots att kören uttryckte sin afrikanska identitet som den uppskattades så. Den svenska publiken firade körens afrikanska identitet och uppskattade olikheterna i språk, kultur, musik och uttrycksformer. Långt ifrån att vara ett hinder, välkomnades dessa olikheter i stället som en bro. Det blev just olikheterna som sammanlänkade afrikaner och skandinaver.

När de förfärliga skjutningarna inträffade i Sverige för några veckor sedan, var jag på en ekumenisk samling I Uppsala för att fira 50-årsjubileet av Kyrkornas Världsråd som hölls I Uppsala i juli 1968. Mötet 1968 var mycket viktigt för Kyrkan och för Sydafrika. Vid det mötet bestämde sig Kyrkan för att ta avstånd från intolerans, rasism och diskriminering och Världsrådet sammanfattade att man ville koncentrera sig på att tala och verka för förändringar i apartheidens Sydafrika. Uppsala och minnena från 1968 kopplades samman med Soweto gospelkör och sångerna om frihet. När jag lyssnade och deltog med kristna ledare från hela världen och från hela det teologiska spektrat i den kristna kyrkan, kände jag viljan att bli förenade trots olikheterna. Vi valde enhet för att kunna fira enhet i mångfalden.

Tänk vilken vilja till enhet trots olikheter jag bevittnade under denna ekumeniska veckohelg! Tänk vilket glädjefyllt firande av kulturella och etniska olikheter jag bevittnade under gospelkonserten! En så omedelbar acceptans av ”de andra” är bara möjlig när man känner sig trygg. Tryggheten kommer när man är rotad i en tydlig identitet och deltar i en sund gemenskap. En förståelse för vem jag är och en förvissning om min tillhörighet gör att jag kan omfamna andra som varken delar samma identitet eller samma gemenskap.

Illdåden vi hört om nyligen, dödandet och våldet jag listade i början av denna text, representerar motsatsen till det jag upplevde i Uppsala i den internationella ekumeniska gemenskapen och på Skanlan med Soweto gospelkör. Jag tror att identitet och gemenskap är viktiga faktorer för att orsaka dessa motsatser. De som utför sådana här illdåd är människor som inte riktigt vet vilka de är och har en djupt felaktig uppfattning om identitet och gemenskap. De kan inte alls uppskatta ”de andra” därför att de ser det som är annorlunda som hot som kan utarma och inte gåvor som kan berika.

För kristna är vår identitet grundad i vår tro på Gud: kärleken från Gud, Fadern, nåden från Gud, Sonen och gemenskapen med Gud, den helige Ande. En identitet grundad i kärlek, nåd och gemenskap kommer att vara avgörande för att bygga ett samhälle i stället för att bryta ner det och det är också avgörande för att kunna uppskatta olikheter hellre än att skapa söndring. Det är dags för Kyrkan att leva ut sin identitet av kärlek, nåd och gemenskap. Det är tid för kristna att identifiera sig med Jesus Kristus, honom vi följer. Han är den som kom med nåd och sanning till alla,  utan undantag. Låt oss vägra acceptera denna tidsanda som envisas med att skapa söndring! Låt oss i stället förenas i att fira olikheter och mångfald precis så som vi gjorde i Uppsala och Skansen nyligen.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nästa inlägg: