Mot alla odds: Sofija, en åttaårig konstnär från Seda

17 jan, 2019 Internationell Utveckling

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Jag vill berätta om Sofija.

Hon är 8 år och går i andra klass. Och hon är konstnär. I alla fall nu. Om hon får möjlighet att fortsätta vara det återstår att se.

Sofija bor i Seda, långt ute på landsbygden i Lettland. Den lilla staden grundades när Lettland fortfarande tillhörde Sovjetunionen och är byggd i stalinistisk stil med stora, pampiga hus och breda boulevarder som löper ut från ett centralt torg. Den var nog fin när den byggdes, men nu är de en gång så ståtliga husen slitna och nedgångna, el och vatten saknas i många lägenheter och man ser krossade fönsterrutor både här och där. Arbetslöshet och fattigdom är utbredd bland dem som bor här, och kriminalitet hör till vardagen.

Som vanligt drabbar de hårdare livsvillkoren barnen allra hårdast. Därför har Frälsningsarmén startat ett dagcenter för barnen i Seda. Det ligger på en mindre sidogata, i ett litet, nyrenoverat hus som är målat i en varm och vänlig gul nyans med en glad, röd skorsten av tegel. Här känner man sig välkommen innan man ens stigit genom dörren.

Sergejs och Arzana leder arbetet på centret. Vi satt och fikade medan de berättade om verksamheten, och då kom vi in på hur de arbetar med konst på centret. Sergejs är själv konstnär och har under många år undervisat barnen om teknik och material.

Han var entusiastisk över att få visa oss barnens alster, med all rätt, förstod vi när han med hjälp av några av barnen plockade fram bild efter bild till vårt beskådande. Det blev en omfattande utställning som täckte nästan hela rummet. Det var blommor, djur, hus och landskap, alla gjorda i olika material och alla med en förbluffande känsla för ljus och perspektiv.

Vi häpnade över bilderna. På en tavla hade någon målat av tre ballonger och varit noga med att visa hur genomskinliga de var, och hur det förändrade färgerna dem emellan. Någon hade målat en sommaräng med blommor och en stor blå himmel som djupnade i färg ju högre upp man tittade.

På en av tavlorna kände jag igen huset från andra sidan gatan. Pastellkritor hade använts för att få till de blå-rosa skiftningarna i solnedgången bakom trädens kala grenar. Spelet mellan det sista dagsljuset och de blå skuggorna i snön var helt fantastiskt.

Bilden var gjord av Sofija, som råkade vara på plats på centret just när vi var där och hälsade på. Sergeis och Arzana ville att jag skulle ta bilden med mig hem, och det gick Sofija gärna med på när jag frågade henne.

Nu står den på mitt skrivbord, och jag fascineras fortfarande av det där skuggspelet i snön. Att se en sån kapacitet hos en åttaåring från ett fattigt område mitt i ingenstans på den lettiska landsbygden var litet omskakande.

Men varför det, egentligen? Varför skulle inte Sofija kunna vara en blivande konstnär, bara för att hon kommer från en sån bakgrund?

Vem som helst, var som helst kan ha vilka talanger som helst. Men alla får inte chansen att utveckla dem. Jag tror att många går genom livet utan att ens veta om vad de skulle kunna åstadkomma om de bara fick chansen. Hur många potentiella nobelprisvinnare, olympiska mästare eller revolutionerande uppfinnare kommer aldrig fram, bara på grund av sina omständigheter?

Faktum är att alla borde ha möjligheten att utvecklas på alla möjliga sätt. Ingen ska behöva kämpa så hårt bara för att överleva att man inte ens kan tänka på något annat.

Och med det landar vi i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och de globala hållbarhetsmålen. För det är ju det som är grunden där också: att alla människor, oavsett bakgrund, ska ha samma rättigheter till att kunna leva sina liv.

För alla människor är lika mycket värda. Det spelar ingen roll vem du är och var du kommer ifrån, om du är rik och har aldrig så många privilegier – eller om du är en åttaårig flicka från en liten, fattig stad i Lettland.

/ Lena Wickberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *