Att vara snäll är inte så dumt

21 feb, 2019 Internationell Utveckling

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Besök på ett barnhem i Indien. Barnen samlas och har uppvisning med sång och dans, medan vi dricker te och tittar på. En pojke dansar som Michael Jackson. Han är riktigt, riktigt duktig! När han är färdig går han och sätter sig till öronbedövande applåder. Jag ser att han kikar på mig för att se min reaktion, så jag sätter ihop handflatorna och bugar lätt mot honom. Det är det vanliga sättet att tacka eller hälsa på folk i Indien. Pojken lyser upp som en sol och bugar tillbaka.

Morgonrusning i tunnelbanan hemma i Stockholm, och jag har bråttom. Så bråttom att jag i hastigheten nästan frontalkrockar med en kvinna som kommer med samma fart i motsatt riktning. Jag vänder mig om, sträcker ut handen mot henne och säger ”Ursäkta!” samtidigt som hon vänder sig mot mig med handen utsträckt och säger ”Förlåt!” Vi ler mot varandra och skyndar sedan vidare åt varsitt håll.

Lunchdags på projektkontoret i Malawi. Jag är hungrig, men det verkar dröja innan vi hinner gå ut och äta något. En av kollegerna erbjuder sig att dela sin mat med mig. Han beklagar att det ”bara” är potatis, lök och ärtor, men det är allt han har med sig. Och han ger mig utan att tveka hälften.

Jag har mött vänlighet på många platser, och även fått chans att visa vänlighet mot andra.

Vänlighet är undervärderat. Att vara snäll är alldeles för ofta kopplat till ett visst förakt, som om det omöjligt kan vara på riktigt, utan bara något man gör för att verka bättre än alla andra. ”Var inte så naiv!” kan man få höra om man gjort något för någon annan utan att få något igen, eller ”Du är så snäll så du är dum.” Eller ”Vem tror du att du är egentligen?”

Det är helt fel inställning. Att vara snäll handlar inte i grunden om att vara en ”god och fin människa”, som Karl-Bertil Jonssons far skulle säga. Det är inte så vi ska tänka.

Istället handlar det faktiskt om mänskliga rättigheter. För 70 år sedan enades världen (i stort sett) om att alla människor är lika mycket värda. Oavsett kön, hudfärg, ursprung, språk, religiös eller politisk övertygelse, funktionalism, ålder – alla människor.

Var och en av oss lever i centrum av sitt eget privata universum. Det är oundvikligt, och helt i sin ordning. Vad man måste lära sig är att det inte bara gäller en själv, utan faktiskt varenda kotte man möter också. Varje privat universum är precis lika verkligt för den som lever i det. Om jag förväntar mig att bli behandlad på ett visst sätt, måste jag behandla alla andra på samma sätt, för de är precis som jag: lika värdefulla, lika viktiga, och med samma rätt att ta plats i världen.

Det låter bekant, eller hur? Jesus sa ungefär samma sak, litet drygt 1900 år tidigare än FN.

I mitt arbete med internationella utvecklingsprojekt är det väldigt viktigt att jobba med mänskliga rättigheter, att komma ihåg att respektera de där privata universumen som alla går omkring med. Det har nämligen visat sig att ju mer vi inkluderar alla deltagare, och ju mer vi lyssnar på dem – desto bättre blir projekten.

Det gäller på andra områden också. Ju mer vi ser andra som jämlikar, desto bättre blir världen.

Så gör något för de mänskliga rättigheterna: gör något snällt!

/ Lena Wickberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *