Den gemensamma nämnaren

15 mar, 2019 Julia Adolfsson Läs vår integritetspolicy

Vill du veta vad som hoppade upp ur min tvättkorg för en dryg månad sedan? En rejält stor råtta. Ja, nästan i storlek av en hare. Då just råttor råkar vara min största fobi blev jag försatt i chocktillstånd och istället för att springa ut ur tvättstugan sprang jag in i torkskåpet. När jag väl tagit mig ut ur rummet och lämnat både råttan och kläderna kvar där inne kom en icke råtträdd granne till min räddning. Han vågade sig in i tvättstugan och sökte igenom tvättkorgen med kofot innan jag vågade ta upp den till lägenheten. Väl där uppe ställde jag ut kläderna i snön för att frysa bort eventuella pestsmittor.

Hela hyreshuset fick plötsligt nys om råttan. Informationslappar om råttgift kom upp och så fort en granne stötte på en annan granne var samtalsämnet givet – råttan. Hur stor var den? Levde den fortfarande? Vågade man sig ner i tvättstugan? Min närmsta granne kom över med en tegelsten som jag kunde lägga på toalettlocket ifall jag var rädd för fler oväntade gäster.

Det roligaste var nog ändå lappen i hissen. På den började folk måla egna tolkningar av hur råttan såg ut och därefter fylldes det på med målningar av katter, elefanter, kycklingar, ormar och grisar. Ja, nästan hela Noas ark fanns med på lappen till slut.

Trots att råttan resulterade i att jag reste hem ända till Småland med alla smutskläder tycker jag fortfarande att dess framträdande i tvättstugan bar med sig något positivt. En lärdom; ”Vi-känslan blir starkare när vi binder upp den på något gemensamt.” Kanske något som vi går igenom tillsammans eller något vi fokuserar på som grupp. I vårt fall var det en råtta som öppnade upp för samtal mellan grannar som annars inte brukade prata med varandra. Samma sak sker på fotbollsplan när kärleken till sporten förenar olika etniska grupper eller i Facebookgruppen som sammanför en viss yrkesgrupp. Tillhörighet.

I församlingen (eller på kåren som vi säger i Frälsningsarmén) är vår gemensamma nämnare Jesus. Han är vårt fokus. Vi har olika bakgrunder, talar olika språk, har olika sociala förhållanden, är i blandade åldrar och tycker inte alltid likadant. Jesus river murar och öppnar upp för relationer. Vi-känslan som går att hitta i Guds församling/kår har jag aldrig sett någon annanstans. Just den där brutala blandningen människor som konstigt nog uppskattar att dela livet med varandra. För vissa är det ett mysterium, men för mig är det ett bevis på Guds närvaro.

När råttan försvann och lapparna togs ner gick den extra pratglada stämningen tillbaka till det gamla vanliga lågmälda. Den gemensamma nämnaren (råttan) var borta.

Guds familj/församling behöver behålla blicken fäst på vår gemensamma nämnare, Jesus. Hur skulle vi som brokig skara annars orka bygga Guds hus tillsammans? Jesus är den som bär oss, fyller oss gång på gång med ny kärlek för varandra och påminner oss om vårt gemensamma uppdrag ”Jesus till alla”. Med rätt perspektiv får allt rätt proportioner i våra liv.

Det finns bara en persons fokus som jag kan styra över och det är mitt eget. Så både för min egen och andras skull vill jag dagligen påminna mig själv om att gå med Jesus.

/ Julia Adolfsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *