Det finns så många ord, så många ordlösa böner

26 sep, 2019 Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Vi människor har en massa personliga erfarenheter som vi delar med varandra. Kanske är den särskilda erfarenhet jag just nu tänker på ännu inte gemensam för oss, men den kommer att vara det längre fram. Jag tänker nämligen på erfarenheten av att en närstående blir allvarligt sjuk.

Plötsligt står jag mitt i den erfarenheten. Min längtan är stark tillbaka till tiden före hennes insjuknande, den tiden som var alldeles nyss. När jag ser tillbaka så himlar jag med ögonen åt hur små mina bekymmer var jämfört med den här nya, större oron. Och när jag ser framåt drömmer jag om en framtid där sjukdomen övervunnits. Det är ju i den framtiden jag vill vara, så snälla ta mig dit! 

Hur jag än blickar framåt och bakåt, så präglas nuet av sjukdomen, ovissheten och ett slags akut sinnesnärvaro. I det oklara och kaotiska uppstår ett förstärkt behov att söka den enda som känner varenda samband och förveckling. Gud är den enda som känner allas hjärtan, den enda som vet varför saker och ting blir som de blir. 

Jag vill be till Gud och jag vill be om hjälp. Men vilka böner ska vi be i en situation vars förutsättningar och gränser vi inte känner? Vilka ord ska vi använda? Visst kan vi be om ett fullständigt helande. Eller så kan vi vara mer detaljerade och be om styrka till den sjukdomsdrabbade, vishet till vårdpersonalen och tålamod till oss anhöriga. Eller så lägger vi allt i Guds händer och ber att vi ska få vårt dagliga bröd och icke inledas i frestelse. Det finns så många ord.

Ibland är mina böner brinnande, andra gånger stelbenta och trevande. Inför den överväldigande situation jag vill be för känns de allt som oftast fattiga, begränsade och liksom otillräckliga. Jag påminns om avsnittet i Bibeln där Paulus berättar för församlingen i Rom om att

Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Romarbrevet 8:26-27)

Jag tror att sökandet efter egna ord för våra böner är viktigt. Det kan stärka vår gudsrelation och hjälpa oss förstå oss själva, varandra och prövningarna vi möter. Men vad gör vi när orden inte räcker till? Som tur är finns det andra sätt att uttrycka sig, exempelvis genom musik. Lyssna på den låt du älskar och låt ditt hjärta innerligt få sjunga med, ge utrymme åt din ordlösa bön. Gud som vet allt och känner allas hjärtan hör och förstår våra böner, även när vi själva inte gör det.

/ Maria Kapari

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *