Hibiskusblomma

Bland palmer och hibiskus, med väldigt liten känsla av paradiset

08 nov, 2019 Internationell Utveckling

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

”Där”, säger major Henry och pekar upp mot berget bakom kåren. ”Däruppe bor de, de flesta av våra medlemmar.”

Jag kisar mot solgasset och ser en brant klippvägg, tätt bebyggd med hus hela vägen upp till toppen. Tomma fönster utan glas stirrar tillbaka från betonggrå väggar, och vi förstår utan vidare vilket slags område det är.

Mapasingue

Vi befinner oss vid kusten i Ecuador, i en förort till staden Guayaquil. Det är juni och vädret är fuktigt och varmt trots att det tekniskt sett är vinter här just nu. Ekvatorn är bara 25 mil norrut, och skillnaden mellan sommar och vinter är inte så stor. 

Vi står på en dammig fotbollsplan mitt emellan en kårlokal och ett litet område av vildvuxen sankmark med banan- och kaffeplantor här och där i allt det gröna. Det lilla området översvämmas ofta under regnperioden, får vi veta, och eftersom avloppsledningarna i närheten brukar översvämmas samtidigt, rinner allting därifrån också ner hit.

Torrperioden har bara just börjat, och det är fortfarande fuktigt därinne bland träden, både i luften och på marken. Insekterna surrar omkring oss, och jag är glad att komma tillbaka till den torra fotbollsplanen igen.

Husen uppe på berget som major Henry pekade ut för oss utgör bostadsområdet Mapasingue, där fattigdomen är utbredd. Den som hamnar där har inte många valmöjligheter kvar. Dessutom måste man vara frisk och stark för att orka ta sig både upp och ner via de långa trapporna. Någon samhällsservice finns knappt alls däruppe, och de flesta saknar rinnande vatten.

Området är en fälla, berättar major Henry. Folk blir äldre, och till slut kommer det en dag när man helt enkelt inte kan ta sig ner från berget. Då är man fast däruppe. Det är vanligt att familjerna låser in sina äldre medlemmar hemma för att de inte ska gå ut och slå sig fördärvade på ojämna gator och branta trappor.

Kåren ligger alldeles vid bergets fot, omgiven av palmträd, hibiskus och andra prunkande växter. Tanken på paradiset är nära, samtidigt som den är oändligt långt bort med tanke på hur livet ser ut för dem som bor här.

Men i allt det svåra vill kåren arbeta för att hjälpa folket i Mapasingue, både dem som är medlemmar och alla andra. Man driver till exempel ett dagcenter som tar emot skolbarn två dagar i veckan. Barnen får mat, hjälp med läxorna och en trygg plats att vara på istället för att driva omkring på gatorna. En läkare kommer till centret med jämna mellanrum och håller koll på barnens hälsa, och hon tar även emot deras familjer vid behov. Man säljer också dricksvatten till självkostnadspris, något som är särskilt uppskattat, eftersom vatten i vanliga fall är dyrt.

Kårens pengar räcker inte så långt, men man funderar alltid över vad man kan göra mer. Just nu känner man en kallelse att ta hand om ungdomar, de som slutat skolan nyligen och inte kan hitta något jobb. Arbetslösheten är stor, och det drabbar självklart de unga också. Ett vanligt yrke är gatuförsäljare. Det är tungt och farligt, då man måste bära sina varor, ofta frukt, långa vägar och säljer dem genom att springa omkring bland bilar som står i kö vid rödljus, men för många är det det livet som väntar.

Ett alternativ som kåren funderar på är att ordna yrkesskola för yngre tonåringar, de som är i 14-15-årsåldern och inte har något som helst hopp om högre utbildning efter att ha gått ut grundskolan. Rörmokare, hårfrisörer, snickare och andra behövs alltid. Kanske kan man också samordna elevernas praktiktjänst med att hjälpa folket i Mapasingue, där man sällan har råd att köpa in såna tjänster.

När jag är på kåren är centret stängt, tyst och tomt. Det passar kårens katt, som ligger och sover i det stora köket. I skafferiet intill står de stora vattendunkarna i högar för vidare försäljning. Utanför öser solen ljus och hetta över byggnaden, och även i skuggan inomhus är det obekvämt varmt.

Kårkatten passar på att njuta av stillheten i köket när centret är stängt och barnen är i skolan

Centret kallas Nueva Esperanza, det nya hoppet. Kåren har länge varit ett hopp för barnen i Mapasingue och deras familjer, och det vill man fortsätta vara. Ett nytt hopp för dem som bor i ett paradis utan paradiskänsla.

/Lena Wickberg, Internationell Utveckling

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *