Du, jag, maskinen och människosynen

13 feb, 2020 Frälsningsarmén i Sverige

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Artificiell intelligens (AI), maskininlärning och robotar – överallt hör jag talas om det. Men hur ser förhållandet ut mellan teknikens under och människosynen?

Sedan 1900-talets mitt har datorers prestanda fördubblats i snitt vartannat år. Just nu pågår utvecklingen av kvantdatorerna som väntas klara avancerade beräkningar på en nivå som är helt överlägsen dagens superdatorer. En annan häpnadsväckande teknisk nyhet kommer från University of Vermont som nyligen presenterade en programmerbar levande organism som alltså varken är robot eller djur, utan en ny livsform däremellan. Tanken svindlar!

Medan datorer och AI hjälper oss med allt från rättstavning och googling till att spåra kommande virusepidemier och ta fram nya mediciner, så finns det en mörk baksida. För det är precis samma teknik som möjliggör hemskheter som integritetskränkande ansiktsigenkänning och ödeläggande drönarattacker.

Lite orolig blir jag också av att AI används i allt fler funktioner i arbetslivet – allt från chatbotten hos barnrättsorganisationen BRIS till beslutsstödet hos Försäkringskassan. Det riskerar att skapa en ny arbetslöshet och dra ner på antalet möten ansikte mot ansikte med vårdgivare och servicepersonal.

En annan sak värd att uppmärksamma är hur tillämpningen av AI kan påverka vår syn på oss själva och varandra som människor. Vi människor är ju så fumliga, komplicerade och underliga, inte alls sådär klockrent rationella och funktionella som AI, så tänk om det nya människoidealet blir att vara mer och mer lik en robot istället för att vara lik en sann människa. Jag tycker mig se en sådan förändring i människosynen redan nu, en människosyn i vilken det mätbara premieras framför det komplexa.

Men jag fascineras också. Det som fascinerar är själva förebilden för AI, nämligen vår egen gudagivna intelligens. Tänk att det är den här intelligensen man försöker kartlägga och simulera! Men frågan är om man verkligen kan simulera själva erfarenheten av känslor, självreflektion eller andlighet – kan man simulera ett medvetande? Det kan man, svarar en del kognitionsforskare.

Utifrån en kristen människosyn blir svaret ett annat. Här betraktas varje enskild människa som ande, själ och kropp, och som unikt skapad av Gud. Så hur långt vi än kommer i simulerandet av en människas nervsystem, och hur till synes kreativa och empatiska våra robotar än blir, kommer de inte att bli närvarande, självreflekterande och existentiella varelser, för de består inte av ande, själ och kropp och är inte skapade till Guds avbild.

Paradoxalt nog kan tillämpningen av AI påminna oss om allt det som definitivt särskiljer människan från maskinen. För medan maskiner är skapade för att fylla en given funktion, så är vi människor meningsfulla bara genom att existera, helt oavsett våra funktioner och resultat.

Låt oss använda AI där det behövs. Och låt oss samtidigt uppmärksamma, uppvärdera och hylla det som är sant mänskligt i våra medmänniskor och i oss själva, till exempel närvaro, empati, självreflektion, njutning och existens.

/Maria Kapari

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nästa inlägg: