Så, vad är normalt, egentligen?

29 apr, 2020 Clive Adams

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Idag är det inte ovanligt att höra denna kommentar: ”Vi lever i ovanliga tider”. Jag har hört ett antal predikningar börja med dessa, eller liknande ord. Att livet inte är som det brukar uttrycks i tidningsartiklar, av politiker och är en del av myndighetsuppdateringarna om Covid-19.

En annan kommentar som hörs ganska ofta är ”tillbaka till det normala”, eftersom människor tröttnar på den ovanliga, onormala situationen och längtar efter normalitet. Konstigt nog är detta något som få, om ens någon av oss behöver informeras om. Det är uppenbart för oss alla – för många smärtsamt uppenbart – att livet inte är som det brukade vara! Det här är ovanliga tider!

Omständigheterna är inte normala! På många sätt kan jag bekräfta detta. Coronavirusbegränsningarna har påverkat mitt personliga liv:

  • Jag kan inte åka över gränsen för att besöka mina barn som bor i Oslo,
  • min pollenallergi gör att jag, så snart jag har minsta snuva, behöver ”arbeta hemifrån”,
  • jag upptäcker att jag tvättar händerna mycket oftare än vanligt.

Mitt arbetsliv har också förändrats:

  • Trafiken är glesare och kollektivtrafiken är tommare,
  • färre är på kontoret eftersom flera har valt att arbeta hemifrån.
  • social distansering utövas,
  • andelen möten som sker via videokonferens har ökat.

Slutligen har mitt kyrkliga liv påverkats när vi ’deltar i’ gudstjänster online som sänds från Sverige och resten av armévärlden. Men det privilegiet är på bekostnad av gemenskapen som vi får genom att träffas tillsammans och de välsignelser som finns i den gemensamma tillbedjan. Jag tror att jag saknar de gemensamma församlingssångerna mest. Nej, livet är inte normalt i den här tiden av nedstängning och isolering, av tillbedjan online och videokonferensmöten!

Men vad är egentligen normalt? För vissa betyder normalt ”den gamla goda tiden”. Jag är säker på att du är medveten om att varje gång människor är missnöjda med förändringar och längtar tillbaka till ett förflutet som försvunnit för evigt, kommer de att uttrycka sin längtan genom att hävda att ”saker inte är som de brukade vara” – innebörden är alltid att hur saker var, är bättre än saker är nu. Jag hörde mina morföräldrar säga det, och jag hörde mina föräldrar säga det … ofta! Ibland pratade de om samhället och vid andra tillfällen pratade de om Frälsningsarmén. Jag minns, med visst nöje, min fars uppretade reaktion när vi ändrade vår uniform! Han förutspådde att det skulle bli Frälsningsarméns död!

Vill vi verkligen gå tillbaka till det normala? ”Normalt” inkluderar en tendens att:

  • fokusera på program snarare än människor,
  • oroa sig för resurser istället för relationer,
  • göra istället för att vara,
  • koncentrera sig på att bevara organisatoriska modeller snarare än att leva ut värderingarna i Guds rike.

Vill vi verkligen gå tillbaka till det? Jag tror att det som står i Bibeln – Romarbrevet 8:28 är sant: ”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.”

 … att Gud kan omvandla negativa saker och upplevelser till det bästa för de troende, kyrkan och hans rike. Jag tror att Gud förvandlar denna tvångsstängning av det normala för att hjälpa oss se att han leder kyrkan till något nytt … något utöver det normala … något extraordinärt! Det borde inte vara något nytt för oss, det extraordinära har alltid varit hans plan för kyrkan … vi som har nöjt oss med mindre, nöjt oss med det normala, nöjt oss med något som var vår plan för kyrkan snarare än Guds inspiration!

Vi tror på en kreativ Gud som är specialiserad på förvandling. Frälsningsarmén har baserat hela sin existens på den sanningen, en förvandlande Gud vars nåd är ny varje morgon. Vårt uppdrag är att skapa utrymme för hans förvandlande kraft att nå in i livet på dem vi tjänar och in i vår värld. Kanske har vi begränsat den förvandlande kraften. Vi har inte gett den, och Gud, tillräckligt med utrymme, eftersom vi har fastställt normer för hur kyrkan ska vara; skrivna och oskrivna regler, idéer och ideal genom vilka vi har ”gjort kyrka”, men som kvävt kreativ förvandling från att äga rum.

Så låt oss inte sträva efter normalitet, utan omfamna det nya som Han redan gör. Låt oss inte motstå förvandlingen och omformningen av vad det innebär att vara kyrka, utan modigt gå genom dörrarna som har öppnats för oss. Låt oss stänga dörren till normalitet! Låt oss stänga av slentrianen! Låt oss slå fast att vi aldrig kommer att bli detsamma igen. Förändrade, inte av effekterna av coronaviruset, utan av den Gud vi läser om i Romarbrevet 8:28.

Låt oss sluta göra kyrkan och börja vara kyrka!

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. (Rom 8:28)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nästa inlägg: