”…dessa mina minsta…”

03 jul, 2020 Internationell Utveckling

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

När jag berättar att jag jobbar med internationell utveckling måste jag oftast först förklara vad det är: fattigdomsbekämpning, även kallat bistånd.

Sen får jag oftast kommentarer om hur fantastiskt arbetet är och att det måste vara så givande att ha ett jobb där man verkligen har chans att hjälpa andra människor. (Det är det verkligen.)

Men det finns också vissa som istället ser tveksamma ut och säger något i stil med ”Men… är det verkligen bra, det där..?” De tänker sig att alla måste lära sig att klara sig på egen hand och inte vara beroende av andras hjälp. Att om man är fattig är det nog för att man inte arbetar tillräckligt hårt, eller gör något annat som hindrar en från att komma någonvart. Med andra ord: Om man inte kan stå på egna ben är det ens eget fel, och då får man skylla sig själv.

Det är ju inte alls vår inställning. Men paradoxalt nog har vårt arbete ungefär samma mål – fast från en helt annan utgångspunkt. Vårt mål är att alla ska kunna försörja sig själva och sina familjer utan att vara beroende av hjälp utifrån.

Det är oerhört svårt att ta sig ur fattigdom som den vi ser i våra projekt. Den som lever i fattigdom har inga marginaler. Alla pengar man lyckas tjäna går åt direkt, och det är inte alltid det räcker ens till det nödvändigaste. De arbeten som finns är få och lågavlönade. Marken man lever av ger dåliga skördar, delvis på grund av klimatförändringarna som bara blir värre och värre. Att ”skärpa sig” är inte tillräckligt för att komma ur situationen, eller ens möjligt.

Vad vi vill göra genom vårt arbete är att ge människor det stöd de behöver för att komma till en punkt när de faktiskt kan klara sig själva. Vi bidrar med kunskap, och med kapitalet de inte har någon möjlighet att spara ihop, och de själva står för arbetet, vare sig det gäller att införa nya jordbruksmetoder, bygga sanitetssystem med toaletter och rent vatten eller mikrokrediter för att starta ett eget företag.

Och det utan någon som helst slags utvärdering om vem som är mest värdig att få hjälp.

Jesus sa inte: ”Hjälp dem som förtjänar det, strunta i de andra!” Han sa inte heller: ”Om du vill hjälpa någon som är hungrig, säg åt dem att skärpa till sig och skaffa ett jobb!”

Däremot finns många exempel på motsatsen och berättelsen om den barmhärtige samariern, är ett sådant. Ingenstans står det något om ifall mannen som blev rånad förtjänade att få hjälp. Det är helt enkelt inte relevant, och det förstår man också direkt när man hör berättelsen. En man blir överfallen, slagen, bestulen och lämnas att dö på vägen. Då är det inte läge att först diskutera om han har förtjänat någon hjälp, då ser man bara till att han får den hjälp han behöver, precis som samariern gjorde.

Och så har vi förstås uppmaningen i Matteusevangeliet, kapitel 25: ”För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.” Sen la Jesus till en förklaring: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”

”Dessa mina minsta” – det är dem vi ska hjälpa, på deras villkor och efter deras behov och förmåga.

Lena Wickberg, Internationell utveckling

Deltagare i ett mikrokreditprojekt i Nansolola, Malawi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nästa inlägg: