Senaste inläggen

Vill du veta vad som hoppade upp ur min tvättkorg för en dryg månad sedan? En rejält stor råtta. Ja, nästan i storlek av en hare. Då just råttor råkar vara min största fobi blev jag försatt i chocktillstånd och istället för att springa ut ur tvättstugan sprang jag in i torkskåpet. När jag väl tagit mig ut ur rummet och lämnat både råttan och kläderna kvar där inne kom en icke råtträdd granne till min räddning. Han vågade sig in i tvättstugan och sökte igenom tvättkorgen med kofot innan jag vågade ta upp den till lägenheten. Väl där uppe ställde jag ut kläderna i snön för att frysa bort eventuella pestsmittor.

Hela hyreshuset fick plötsligt nys om råttan. Informationslappar om råttgift kom upp och så fort en granne stötte på en annan granne var samtalsämnet givet – råttan. Hur stor var den? Levde den fortfarande? Vågade man sig ner i tvättstugan? Min närmsta granne kom över med en tegelsten som jag kunde lägga på toalettlocket ifall jag var rädd för fler oväntade gäster.

Det roligaste var nog ändå lappen i hissen. På den började folk måla egna tolkningar av hur råttan såg ut och därefter fylldes det på med målningar av katter, elefanter, kycklingar, ormar och grisar. Ja, nästan hela Noas ark fanns med på lappen till slut.

Trots att råttan resulterade i att jag reste hem ända till Småland med alla smutskläder tycker jag fortfarande att dess framträdande i tvättstugan bar med sig något positivt. En lärdom; ”Vi-känslan blir starkare när vi binder upp den på något gemensamt.” Kanske något som vi går igenom tillsammans eller något vi fokuserar på som grupp. I vårt fall var det en råtta som öppnade upp för samtal mellan grannar som annars inte brukade prata med varandra. Samma sak sker på fotbollsplan när kärleken till sporten förenar olika etniska grupper eller i Facebookgruppen som sammanför en viss yrkesgrupp. Tillhörighet.

I församlingen (eller på kåren som vi säger i Frälsningsarmén) är vår gemensamma nämnare Jesus. Han är vårt fokus. Vi har olika bakgrunder, talar olika språk, har olika sociala förhållanden, är i blandade åldrar och tycker inte alltid likadant. Jesus river murar och öppnar upp för relationer. Vi-känslan som går att hitta i Guds församling/kår har jag aldrig sett någon annanstans. Just den där brutala blandningen människor som konstigt nog uppskattar att dela livet med varandra. För vissa är det ett mysterium, men för mig är det ett bevis på Guds närvaro.

När råttan försvann och lapparna togs ner gick den extra pratglada stämningen tillbaka till det gamla vanliga lågmälda. Den gemensamma nämnaren (råttan) var borta.

Guds familj/församling behöver behålla blicken fäst på vår gemensamma nämnare, Jesus. Hur skulle vi som brokig skara annars orka bygga Guds hus tillsammans? Jesus är den som bär oss, fyller oss gång på gång med ny kärlek för varandra och påminner oss om vårt gemensamma uppdrag ”Jesus till alla”. Med rätt perspektiv får allt rätt proportioner i våra liv.

Det finns bara en persons fokus som jag kan styra över och det är mitt eget. Så både för min egen och andras skull vill jag dagligen påminna mig själv om att gå med Jesus.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Har du varit riktigt hungrig någon gång? Inte bara ”åh, vad det ska bli gott med mat!”, eller ”jag svälter ihjäääääääääl, vad blir det till middag??”, utan låggradigt hungrig under flera dagar utan att kunna göra så mycket åt det?

Den som har genomgått en operation har förmodligen en uppfattning om hur det känns. När man inte har ätit sedan i går eftermiddag, och personalen på sjukhuset serverar frukost till alla andra, men själv får man ingenting för man måste fasta innan man sövs ner – det är litet jobbigt.

Men det är inte många av oss som varit hungriga på allvar. Så där så att man går och lägger sig hungrig flera kvällar i veckan, sällan får någon frukost på morgonen, och får kämpa för att ha råd med ris och litet grönsaker någon gång under dagen.

Det finns många i världen som lever så, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.

Det är de som lever under gränsen för vad som anses vara extrem fattigdom. De har mindre än 1,90 dollar att leva på varje dag. Det motsvarar ungefär 18,90 svenska kronor med dagens växelkurs, och det ska räcka inte bara till mat utan också till kläder, hyra, vattenkostnad, mediciner, skolmaterial till barnen och allt annat som behövs.

Handen på hjärtat: skulle du klara det?

Jag har provat. Flera gånger, faktiskt. Frivilligt, förstås, och bara under en begränsad period, men ändå.

Det jag har gjort är att delta i kampanjen Live Below the Line – ”lev under gränsen”. Vi på Internationell Utveckling har kört den i anslutning till Frälsningsarméns missionssöndag varje år sedan 2013. I år blir det sjunde gången.

Live Below the Line går ut på att man under fem dagar lever på en mycket begränsad summa pengar. Exakt hur mycket är egentligen inte så viktigt, men tanken är att det ska motsvara den internationella fattigdomsgränsen. Det gäller bara mat, för annars skulle det inte räcka speciellt långt alls.

I år har vi valt att lägga vår ranson på 15 kronor per dag. All mat man äter under fem dagar får alltså inte kosta mer än 75 kronor. Pengarna man sparar på detta skänks med fördel till en organisation som arbetar med fattigdomsbekämpning, till exempel till Frälsningsarméns Försakelseinsamling.

Det är en unik upplevelse att genomföra Live Below the Line. Man får en helt ny känsla för hur det är att vara fattig när man upplever det fysiskt, trots att det bara är några dagar. Huvudet värker, koncentrationen är dålig, och man tänker på mat *hela tiden*. Maten blir ganska enformig, och ibland är det riktigt surt att inte kunna ta en portion till. Jag själv inser hur mycket finkaffe jag dricker i vanliga fall, vilket jag naturligtvis måste avstå under den här veckan, och man står helt utan möjlighet att äta något extra om man är litet småhungrig. Till och med en korv med bröd förstör hela dagens budget eller mer. Om man tappar tallriken med lunchen på vägen till matbordet, då måste man vara utan, eller snåla på måltiderna någon annan dag.

Den konstanta hungern är en sak, men nästan ännu värre är bristen på alternativ och valfrihet. Samma mat varje dag. Känslan av att inte komma någon vart i den dagliga kampen för att få i sig tillräckligt. Småsugen mellan måltiderna? Om du inte planerat in en morot som mellanmål är du illa ute. Fortfarande hungrig efter kvällsmaten? Drick en kopp hett vatten för att fylla magen och hoppas att du somnar fort. Trött på potatis? Ät ändå eller gå hungrig. Störd av doften från pizzerian på väg hem från jobbet? Håll för näsan och gå hem och ät ytterligare en portion kikärtsgryta.

Genom allt det här vet jag också hur priviligierad jag är. Jag väljer detta under en mycket begränsad tid. De miljontals människor som lever så här permanent har inte den möjligheten. De har inte lyxen att räkna dagarna tills allt är som vanligt igen. För dem *är* det här som vanligt.

Den vetskapen sjunker också ner väldigt effektivt medan jag sitter där och suktar efter en ostmacka och drömmer om vilken frukost jag ska äta på lördag efter kampanjens slut.

Och sen när det är över, och jag känner mig duktigt nöjd med att jag lyckades spara fyra kronor av veckans budget, samtidigt som jag funderar på om det är OK att dricka tre latte på samma dag, då vet jag ändå att för de flesta är kampanjen inte alls över. De flesta fortsätter med samma låga budget och har inget slut i sikte.

Och det är då jag villigt och tacksamt skänker sparade pengar – och litet till – till ett ändamål som hjälper dem som är riktigt fattiga. Under några dagar har jag fått känna mig som en av dem. Och även om det alltid känns bra att avsluta kampanjen, är det också oerhört givande att ha fått dela deras vardag, om så bara för ett ögonblick.

Vill du vara med och genomföra Live Below the Line med oss i år? Vi börjar redan nästa vecka: kampanjen pågår 11-15 mars. Recept, tips och mer information hittar du om du går med i vår Facebookgrupp.

När du kommer dit rekommenderar jag starkt att du redan i förväg läser igenom dokumentet som heter ”Tips” – där står vad du bör tänka på och vad du kan förvänta dig under veckan.

Välkommen till en omtumlande, tankeväckande och i slutänden mycket givande kampanjvecka!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Besök på ett barnhem i Indien. Barnen samlas och har uppvisning med sång och dans, medan vi dricker te och tittar på. En pojke dansar som Michael Jackson. Han är riktigt, riktigt duktig! När han är färdig går han och sätter sig till öronbedövande applåder. Jag ser att han kikar på mig för att se min reaktion, så jag sätter ihop handflatorna och bugar lätt mot honom. Det är det vanliga sättet att tacka eller hälsa på folk i Indien. Pojken lyser upp som en sol och bugar tillbaka.

Morgonrusning i tunnelbanan hemma i Stockholm, och jag har bråttom. Så bråttom att jag i hastigheten nästan frontalkrockar med en kvinna som kommer med samma fart i motsatt riktning. Jag vänder mig om, sträcker ut handen mot henne och säger ”Ursäkta!” samtidigt som hon vänder sig mot mig med handen utsträckt och säger ”Förlåt!” Vi ler mot varandra och skyndar sedan vidare åt varsitt håll.

Lunchdags på projektkontoret i Malawi. Jag är hungrig, men det verkar dröja innan vi hinner gå ut och äta något. En av kollegerna erbjuder sig att dela sin mat med mig. Han beklagar att det ”bara” är potatis, lök och ärtor, men det är allt han har med sig. Och han ger mig utan att tveka hälften.

Jag har mött vänlighet på många platser, och även fått chans att visa vänlighet mot andra.

Vänlighet är undervärderat. Att vara snäll är alldeles för ofta kopplat till ett visst förakt, som om det omöjligt kan vara på riktigt, utan bara något man gör för att verka bättre än alla andra. ”Var inte så naiv!” kan man få höra om man gjort något för någon annan utan att få något igen, eller ”Du är så snäll så du är dum.” Eller ”Vem tror du att du är egentligen?”

Det är helt fel inställning. Att vara snäll handlar inte i grunden om att vara en ”god och fin människa”, som Karl-Bertil Jonssons far skulle säga. Det är inte så vi ska tänka.

Istället handlar det faktiskt om mänskliga rättigheter. För 70 år sedan enades världen (i stort sett) om att alla människor är lika mycket värda. Oavsett kön, hudfärg, ursprung, språk, religiös eller politisk övertygelse, funktionalism, ålder – alla människor.

Var och en av oss lever i centrum av sitt eget privata universum. Det är oundvikligt, och helt i sin ordning. Vad man måste lära sig är att det inte bara gäller en själv, utan faktiskt varenda kotte man möter också. Varje privat universum är precis lika verkligt för den som lever i det. Om jag förväntar mig att bli behandlad på ett visst sätt, måste jag behandla alla andra på samma sätt, för de är precis som jag: lika värdefulla, lika viktiga, och med samma rätt att ta plats i världen.

Det låter bekant, eller hur? Jesus sa ungefär samma sak, litet drygt 1900 år tidigare än FN.

I mitt arbete med internationella utvecklingsprojekt är det väldigt viktigt att jobba med mänskliga rättigheter, att komma ihåg att respektera de där privata universumen som alla går omkring med. Det har nämligen visat sig att ju mer vi inkluderar alla deltagare, och ju mer vi lyssnar på dem – desto bättre blir projekten.

Det gäller på andra områden också. Ju mer vi ser andra som jämlikar, desto bättre blir världen.

Så gör något för de mänskliga rättigheterna: gör något snällt!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Gråten i halsen. Det finns få saker som berör mig så som vänlighet. Finns det något vackrare än osjälvisk godhet från en människa till en annan?

Jag sitter en flygstol bakom en 4-åring som reser själv. Förmodar att hans föräldrar bor i olika städer efter att jag sett pappan krama om honom in i sista sekund innan incheckningen stängde. Flygvärdinnan checkar av med pojken så att han vet hur bältet fungerar samt vart flytvästen och närmaste nödutgång finns innan vi ska lyfta. Hon har ett fantastiskt, kärleksfullt bemötande till pojken och hennes ton är så vänlig. Därav gråten i min hals. En pojke som precis vinkat av sin förälder för att troligtvis inte ses på veckor eller månader och förmodligen är aningen nervös inför flygturen får möta precis den trygghet och värme som han behöver i den här stunden.

Varför berör sådana här till synes små händelser mig till gråt och gåshud? Jo, det senaste halvåret har jag känt en så brutalt stark längtan efter att se fler människor bry sig om andra människor. Medmänniskor som tar sig tid för andra. Jag har varit så frustrerad över egoism på sistone. Jag har blivit allergisk mot att mitt liv skulle cirkulera kring ”jag, mig och mitt”.

Mina tidigare drömmar om mäklarkarriär och vit lyxvilla vid havet har ersatts med en längtan efter att starta familjehem, bli fängelsepastor, förändra livet för förortens ungdomar och hjälpa ensamstående unga mammor som annars inte hade vågat behålla sitt barn. Jag vill akta mig från att bli så självupptagen att dygnets timmar bara skulle handla om att göra livet så komfortabelt som möjligt för mig själv eller att i framtiden bli så upptagen med mitt hus och min familj att jag inte har tid för andra människor som behöver mig.

Under det här halvåret har jag funderat mycket kring varför jag nu vill gå ”all in” på andra istället för att gå ”all in” på mig själv. Varför vill jag rädda liv, ha flyktingar boendes i mitt rum och starta barnhem i Afrika? Ett svar på det kanske skulle kunna hjälpa mig att förstå varför många andra fortfarande lever för karriär, pengar, att ha sötaste barnen på Instagram och äga bäst inredda villan. Min irritation kring varför det ofta känns så ensamt att vara den som krigar för andra kanske skulle dämpas om jag förstod vad det är som fått mig själv att kämpa? Förståelse känns som A och O för att inte bli bitter.

Jag har kommit på det. Jag har sett för mycket elände och mött för många sargade människor för att ens vilja leva för ”jag, mig och mitt”. Jag har sett. Jag har mött. Det är det som fått mitt hjärta att slå extra hårt och nu vilja göra skillnad. Det vi har sett och mött som fått vårt hjärta att slå extra hårt är förmodligen det som vi springer en extra mil för idag. Frågan är väl bara om vi i vår självupptagna värld vill se och möta det som kommer få vårt hjärta att slå hårdare. Jag hoppas så innerligt det.

Ja, tydligen så pass innerligt att en flygvärdinnas vänliga ord till en pojke får mig att fälla en glädjetår.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Min tro på Gud är ingen hobby reducerad till två timmars vistelse i kyrkan på söndagar. Den är en levande relation med en gränslöst god och kärleksfull far, någon man kan ha en ständigt pågående konversation med. Ibland är det just de små hintarna om hans närvaro som betyder mest, vissheten om att man inte är ensam utan att han går bredvid och håller mig i handen. Att veta att oavsett hur omständigheterna ser ut så har han kontroll över situationen och att han har en lösning, en väg ut, det är nog något av det mest betydelsefulla med att få tillhöra Gud som jag ser det. Det är en enorm trygghet, ett stabilt grundfundament att vila hela tillvaron på.

Jag är tacksam över mycket i mitt liv och numera känner jag mig mestadels lycklig. På riktigt. Så har det inte alltid varit. Som de flesta andra har jag haft kriser, dalar, ökenvandringar, till och med trauman och perioder när jag inte ens vetat om jag velat eller orkat fortsätta en dag till. Men i dessa stunder har jag samtidigt känt att Gud har funnits där. Jag har bett honom att visa mig just det och det har han också gjort.

Något jag har märkt är att han oftast talar till mig genom text, gissningsvis för att jag har skrivandet som yrke.

Som den där morgonen när jag satt på bussen med stängda ögon och inom mig vädjade: ”Jesus, hjälp mig! Jag mår så dåligt och vet inte hur jag ska klara av den här dagen!” Direkt efter den bönen tittade jag upp och ut genom fönstret. I exakt det ögonblicket passerade vi ett träd. På det satt ett A4-ark med texten ”JESUS ÄLSKAR DIG!”

Sen har vi den där dagen när jag bad: ”Gud, jag orkar inte mer! Snälla, ge mig ett tecken på att du ser mig och är med mig!” Strax efter det anlände jag till ett köpcenter och en av de första affärerna jag passerade var en inredningsbutik. Jag slängde en blick in i skyltfönstret. Där hade någon placerat en stor dekorativ plåtskylt, ungefär en meter lång. Texten på den löd: ”You were looking for a sign. This is THE SIGN!”

Eller när jag satt i min bil och bokstavligen ropade till Gud att hjälpa mig att ”tro på framtiden”! När jag kort därefter rörde mig bland folk var en av de första personerna som kom emot mig en storvuxen kvinna. Hon bar en t-shirt och över hela framstycket stod: ”BELIEVE IN THE FUTURE!”

Dessa händelser inträffade under en tid när jag verkligen behövde bli tröstad med vetskapen om att det finns någon där uppe som älskar mig, ser mig, är med mig och som vill att jag ska tro på framtiden. Vissa skulle säkert vifta undan detta med att det var slumpen, att tillfälligheter gjorde att jag fick just dessa klockrena ”meddelanden” serverade för mig vid precis rätt tidpunkt. Men för mig betydde det ALLT där och då.

Gud talar till oss på olika sätt beroende på vilka vi är eftersom han har skapat oss och därför känner till varenda vrå inom var och en. Även om tillvaron ibland kan kännas som ett enda mörker så är Gud närvarande, och med honom vid vår sida kan vi ta oss igenom i princip vad som helst. Som det står i Psaltaren 23:4: ” Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig…”

Och den hälsningen gäller även DIG, min vän!

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Några av er som läser denna blogg är gamla nog att minnas Johnny Nash, en amerikansk popsångare som bidrog till att göra reggae populär. Kanske hans mest kända sång är hitlåten ”Jag kan se klart nu” (https://www.youtube.com/watch?v=NkwJ-g0iJ6w).

Det var år 1972 och jag hade gått hälften av tiden I gymnasiet. Mina dagar fylldes av cricket, fotboll, gymnastik liksom med ett stort engagemang, året runt, i Frälsningsarmén varje kväll i veckan plus hela söndagen. Mellan allt detta pressade jag motvilligt in mina studier. Jag skulle kunna fylla denna blogg med minnen av hur och när den nämnda sången spelades eller sjöngs, men jag motstår den frestelsen.

Albumet, och för yngre läsare, låt mig förklara att ett album var något som liknade dagens spellista, förutom att man hade en skiva av vinyl som sångerna var inspelade på och så spelades de upp på något som kallades skivspelare, innehöll en annan sång som också blev en hit, även om den inte var lika populär som den första. I stället för den klarhet den första sången talade om, talade denna om förvirring, skepsis och obeslutsamhet:

”Det finns fler frågor än svar, och ju mer jag upptäcker desto mindre vet jag.”

Jag har tänkt på denna text de senaste dagarna när jag sett det politiska kaos och den förvirring, likaväl som den skepsis och osäkerhet som finns i de fyra länderna Sverige, Norge, USA och Storbritannien.

-Förra veckan löste Norge sin kris när fyra politiska partier gick  med på att forma en koalition.

-Den dag jag skrev detta, presenterade Stefan Löfven sina stadsråd efter att Sverige väntat i mer än 130 dagar på att politikerna skulle forma en regering.

-Den brittiska premiärministern har fått sitt Brexitavtal avslaget av parlamentet och hon försöker desperat finna en kompromiss bland sina politiska motståndare.

-Regeringen i USA stängs av efter oenighet mellan presidenten och kongressen.

I allt högre grad ser vi exempel på ett delat samhälle. Vi upptäcker att våra länder, särskilt i västvärlden är djupt delade och att den alienation och den förvirring vi sett i politiska processer i dessa länder som har rykte om sig att vara stabila, speglar denna uppdelning.

Jag vet inte varför vi är så delade eller varför våra politiker kämpar så för att samarbeta och kompromissa för att få till stånd en samverkan för nationens bästa. Det finns fler frågor än svar när det gäller den situationen just nu.

I stark kontrast till den uppdelning, ovilja och fiendskap vi ser på den politiska arenan, har jag på senare tid varit privilegierad nog att få bevittna och delta i två ekumeniska evenemang där enheten mellan kristna från ett vitt samfundsspektrum märktes. Förra  onsdagen samlades kristna på fyra platser i landet för att gemensamt höja sina röster och be för Migrationsverkets behandling av konvertiter. Det var uppmuntrande att se så många, trots vädret, först samlas till gudstjänst i Filadelfiakyrkan och sedan ta sig till Sergels torg för en ljusmanifestation. Det var inspirerande att se så många enas kring en gemensam sak. Under helgen var vi i Kristinehamn för att delta i stadens ekumeniska vecka för kristen enhet. Än en gång slogs vi av den enhet kristna i staden visar. Vi kände oss omslutna av värmen i gemenskapen och mindes Jesus ord om att världen ska förstå att vi tillhör honom av den kärlek vi visar varandra.

Naturligtvis är kyrkan inte perfekt, vi har mycket att lära oss om att visa vår avsikt när det gäller enhet, genom att fira enhet i mångfalden och genom att söka vägar för att fira gudstjänst tillsammans. I en värld som strävar med dessa frågor utan att tyckas finna svar kan vi ge en enande faktor; Jesus Kristus! Paulus beskriver honom som vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen (Efesierbrevet 2:14).

Ja, det finns fler frågor än svar men kyrkan ska fortsätta att peka på honom som är svaret på många av vår nations utmaningar.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Media rapporterar om hur psykisk ohälsa med depressioner, oro och ångest exempelvis ökar bland befolkningen i vårt land. Därför är det bra att det finns utbildade psykologer och terapeuter på området liksom psykofarmaka men som kristen tror jag även på en Gud som kan gripa in i dessa situationer. Han har många namn och förmågor, en av dem är läkare.

Jag minns en händelse när jag var elva år gammal. Jag och min bästa kompis hade hittat en stolt fjällskivling i skogen, trodde vi, och av någon anledning fick vi för oss att vi skulle smaka på den. När jag kom hem visade jag upp fyndet för min mamma som observerade att svampen saknade den karaktäristiska ringen runt foten. Hon plockade då fram sin svampbok för att försöka få klarhet i vilken sort det rörde sig om. Bland de tänkbara alternativen fanns även giftiga sådana. Ett samtal med giftcentralen resulterade i att både jag och min kamrat fick dricka kol för att det eventuella giftet skulle dras ut ur kroppen.

Jag fick inga symptom och mådde inte på något sätt fysiskt dåligt tiden efter. Däremot drabbades jag av en påträngande rädsla över att provsmakningen skulle leda till dödlig sjukdom, såsom cancer eller liknande. Det hände att jag låg i min säng nattetid och bokstavligen skakade för att jag var så rädd. En kväll berättade jag för min mor om detta och eftersom hon har en gudstro så satte hon sig på sängkanten och bad en kort, stillsam bön till Gud att han skulle ta bort min rädsla. Sedan gick hon ut till köket.

Plötsligt, efter bara någon minut, var det som om en enorm våg av glädje vällde upp över och inom mig tills jag var alldeles uppfylld och obehaget var som bortblåst. Jag sprang ut i köket där även min ett år yngre syster satt. Jag kände en sådan stark kärlek att jag frågade henne om jag kunde hjälpa henne med något, det spelade ingen roll med vad. När hon inte kunde komma på något blev jag nästan frustrerad eftersom jag då inte hade möjligheten att ge ut av det jag kände inombords. Där och då vände situationen för mig och den händelsen har jag burit med mig under livet. För mig har det varit en självklarhet att det var Guds närvaro genom den helige Ande som uppfyllde mig och läkte mitt inre.

Senare har jag varit med om liknande tillfällen men inte med så enormt starka och påtagliga känsloyttringar som i det här fallet. Jag är övertygad om att ingen psykolog eller medicin i världen hade haft samma effekt, även om jag inte förkastar den hjälp de kan ge. Bibeln säger i Psalm 34:5: ”Jag sökte mig till Herren och han svarade mig, han befriade mig från all fruktan.” I Johannesevangeliet 14:1 står det: ”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.” Även när vi går till sängs om natten vill Gud att vi ska lägga alla grubblerier åt sidan: ”När du lägger dig skall inget förskräcka dig, och när du lagt dig skall du sova gott.” (Ordspråksboken 3:24)

För ett antal år sedan pratade jag i telefon med en ny bekant som vi kan kalla för Anders. Hans flickvän hade lämnat honom och han var utom sig av sorg och ångest och led av sömnproblem som en följd av detta. Under vårt samtal vädjade han till mig och sa: ”Hjälp mig, Teresia! Jag mår så dåligt, jag behöver din hjälp!” Jag visste inte riktigt vad jag kunde bidra med men eftersom jag är kristen frågade jag Anders om jag fick be för honom över telefon. Själv bekände han sig inte till någon religion men svarade genast ja. Inom mig formulerade jag då en halvt desperat uppmaning till Gud: ”Nu när jag kastar mig ut och ber för min vän så får du faktiskt göra något, annars blir det ju pinsamt!” Jag hade nämligen ingen direkt erfarenhet av att be för någon i situationer som denna, och eftersom Anders inte var troende själv så kändes det på något vis extra viktigt att Gud grep in nu när tillfälle gavs, resonerade jag.

Jag började med att tacka Gud för att han skapat Anders och för att han älskar honom. Jag befallde ångesten och sömnproblemen att lämna hans kropp och aldrig mer komma tillbaka och att Anders istället skulle fyllas av Guds frid. Efter en stund tystnade jag och inväntade lite nervöst en reaktion från min vän. Då hör jag honom säga, något förvånat: ”Du, det hjälpte! Innan mådde jag så fruktansvärt dåligt men så bra som jag mår nu har jag inte mått på flera år. Jag känner mig helt uppfylld av någonting och det liksom bubblar och sticker i hela kroppen.” Jag blev naturligtvis väldigt glad och påpekade att det var den helige Ande som rörde vid honom eftersom jag känner igen dessa karaktäristiska tecken på en sådan manifestation. Jag gav även Anders rådet att varje gång han vaknade på natten så skulle han testa att be till och lämna över sin oro och ångest till Gud.

Vi talades vid några dagar senare och då undrade min vän om det var så att jag hade fortsatt att be för honom, vilket jag hade, eftersom samma känslor som vid förbönen över telefon hade kommit tillbaka då och då. Anders berättade även att han hade lytt mitt råd och bett till Gud varje gång han haft problem med sömnen och vid samtliga tillfällen hade han somnat omgående. När vi hördes av något år senare så frågade jag hur han mådde och fick till svar: ”Jag mår jättebra, och det är tack vare dig.” Nu ser inte jag det som om det hela var min förtjänst, jag var bara ett redskap för Gud, någon som tog mod till sig och slängde sig utför branten i hopp om att pappa Gud skulle gripa in. Och då gjorde han det. Det behövs inga högljudda eller tjusigt formulerade böner. Gud ser till tron och hjärtats uppsåt.

Gud uppmanar oss att överlämna all vår oro till honom: ”Och kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er.” (1 Petrusbrevet 5:7) I stället vill han ge oss frid: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” (Johannesevangeliet 14:27) Ett till exempel på att han månar om vår goda nattsömn finns i Psaltaren 4:9: ”I frid kan jag lägga mig ner och sova, ty du, Herre, du låter mig bo i trygghet.”

Så du som läser detta; oavsett vilken situation du står inför: ”Var inte rädd, tro endast!” (Markusevangeliet 5:36)

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Jag vill berätta om Sofija.

Hon är 8 år och går i andra klass. Och hon är konstnär. I alla fall nu. Om hon får möjlighet att fortsätta vara det återstår att se.

Sofija bor i Seda, långt ute på landsbygden i Lettland. Den lilla staden grundades när Lettland fortfarande tillhörde Sovjetunionen och är byggd i stalinistisk stil med stora, pampiga hus och breda boulevarder som löper ut från ett centralt torg. Den var nog fin när den byggdes, men nu är de en gång så ståtliga husen slitna och nedgångna, el och vatten saknas i många lägenheter och man ser krossade fönsterrutor både här och där. Arbetslöshet och fattigdom är utbredd bland dem som bor här, och kriminalitet hör till vardagen.

Som vanligt drabbar de hårdare livsvillkoren barnen allra hårdast. Därför har Frälsningsarmén startat ett dagcenter för barnen i Seda. Det ligger på en mindre sidogata, i ett litet, nyrenoverat hus som är målat i en varm och vänlig gul nyans med en glad, röd skorsten av tegel. Här känner man sig välkommen innan man ens stigit genom dörren.

Sergejs och Arzana leder arbetet på centret. Vi satt och fikade medan de berättade om verksamheten, och då kom vi in på hur de arbetar med konst på centret. Sergejs är själv konstnär och har under många år undervisat barnen om teknik och material.

Han var entusiastisk över att få visa oss barnens alster, med all rätt, förstod vi när han med hjälp av några av barnen plockade fram bild efter bild till vårt beskådande. Det blev en omfattande utställning som täckte nästan hela rummet. Det var blommor, djur, hus och landskap, alla gjorda i olika material och alla med en förbluffande känsla för ljus och perspektiv.

Vi häpnade över bilderna. På en tavla hade någon målat av tre ballonger och varit noga med att visa hur genomskinliga de var, och hur det förändrade färgerna dem emellan. Någon hade målat en sommaräng med blommor och en stor blå himmel som djupnade i färg ju högre upp man tittade.

På en av tavlorna kände jag igen huset från andra sidan gatan. Pastellkritor hade använts för att få till de blå-rosa skiftningarna i solnedgången bakom trädens kala grenar. Spelet mellan det sista dagsljuset och de blå skuggorna i snön var helt fantastiskt.

Bilden var gjord av Sofija, som råkade vara på plats på centret just när vi var där och hälsade på. Sergeis och Arzana ville att jag skulle ta bilden med mig hem, och det gick Sofija gärna med på när jag frågade henne.

Nu står den på mitt skrivbord, och jag fascineras fortfarande av det där skuggspelet i snön. Att se en sån kapacitet hos en åttaåring från ett fattigt område mitt i ingenstans på den lettiska landsbygden var litet omskakande.

Men varför det, egentligen? Varför skulle inte Sofija kunna vara en blivande konstnär, bara för att hon kommer från en sån bakgrund?

Vem som helst, var som helst kan ha vilka talanger som helst. Men alla får inte chansen att utveckla dem. Jag tror att många går genom livet utan att ens veta om vad de skulle kunna åstadkomma om de bara fick chansen. Hur många potentiella nobelprisvinnare, olympiska mästare eller revolutionerande uppfinnare kommer aldrig fram, bara på grund av sina omständigheter?

Faktum är att alla borde ha möjligheten att utvecklas på alla möjliga sätt. Ingen ska behöva kämpa så hårt bara för att överleva att man inte ens kan tänka på något annat.

Och med det landar vi i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och de globala hållbarhetsmålen. För det är ju det som är grunden där också: att alla människor, oavsett bakgrund, ska ha samma rättigheter till att kunna leva sina liv.

För alla människor är lika mycket värda. Det spelar ingen roll vem du är och var du kommer ifrån, om du är rik och har aldrig så många privilegier – eller om du är en åttaårig flicka från en liten, fattig stad i Lettland.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

”Nytt år – nya möjligheter”, en sliten klyscha. Och så har vi det här med nyårslöften också. Ett av de vanligaste av dessa måste väl ändå vara strävan att börja leva mer hälsosamt; äta bättre och motionera mer. Ett annat kan nog i dessa tider handla om att lägga mindre tid på sociala medier och desto mer på familjen. Vissa har kanske väldigt specifika mål som att bestiga Kebnekaise, springa milen under en viss tid, komma i favoritjeansen igen, spara ihop till och göra den där drömresan, byta jobb/bana i arbetslivet och så vidare. När jag själv var en flitig gymbesökare var det nästan komiskt att se hur välfyllda lokalerna var av nykomlingar under årets början och hur klientelet tunnades ut allteftersom våren förflöt.

Ja, det är ju inte alltid helt lätt att infria alla löften man ger sig själv, eller andra heller för den delen. Och det finns nog ingen på den här planeten som kan säga att den aldrig någonsin har blivit sviken, bedragen eller förd bakom ljuset, ibland till och med av någon som står en nära. Stundvis undrar man kanske vem man egentligen kan lita på. Men det finns faktiskt en som aldrig sviker: Vår himmelske far – Gud.

Visste du att Bibeln är fullproppad med löften som han tillägnar sina barn, dem som tillhör honom? De som har svarat ”ja” på frågan om de tror på hans existens och vill låta honom vara herre och ledsagare i sina liv. ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn”, står det i Johannesevangeliet 1:12.

Enligt Bibeln så håller Gud alltid sitt ord: ”Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det?” (4 Mosebok 23:19). ”Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Gud utan svek, rättfärdig och rättvis är han.” (5 Mosebok 32:4). Vidare står det i Jesaja 26:3-4: ”Den som är ståndaktig skänker du trygghet, på dig förtröstar han. Förtrösta alltid på Herren, ty Herren är en evig klippa.”

Ett bibelställe som jag har förevigat genom att tatuera in det på ena armens insida är Matteusevangeliet 6:33: ”Nej sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.” I Filipperbrevet 4:19 kan vi läsa: ”Min Gud skall med sin härliga rikedom i Kristus Jesus fylla alla era behov.” Lägg märke till att det i dessa stycken står ”ALLT” och ”ALLA”, inte ”ett par saker” eller ”några av”.

Gud lovar att skydda och strida för oss: ”Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går.” (Psalm 91:11) och i Jesaja 49:25  står det: ”Ja så säger Herren:…Jag skall strida mot dina motståndare, jag skall själv rädda dina barn.” Och vidare i Romarbrevet 8:31: ”…Om Gud är för oss vem kan då vara emot oss?” Han gör också anspråk på att vara vår läkare: ”Jag skall skänka dig läkedom och hela dina sår, säger Herren…” (Jeremia 30:17).

Ett av mina personliga favoritstycken i Bibeln är Jeremia 29:11-13 som numera finns inristat över min ena rygghalva, fast i engelsk version. Det handlar om vad vår Fader lovar oss inför det som ligger framför: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.  Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.” Jag tycker att dessa verser väldigt väl sammanfattar det som pappa Gud önskar sina barn. Särskilt den sista frasen älskar jag: ”… ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.”

Detta är bara ett axplock av alla Guds löften i Bibeln och det allra största och mäktigaste måste ju ändå vara gåvan om ett liv utan slut: ”Och detta är vad han själv lovade oss: det eviga livet.” (1 Johannesbrevet 2:25). Vidare står det i Uppenbarelseboken 21:4: ”Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Att jag är en kristen och tillhör Gud innebär inte att livet är problemfritt eller perfekt i någon mening men i allt jag går igenom så bär jag med mig en grundtrygghet som bygger på att jag vet vem som går vid min sida, vem som kan ge lösningar, tröst och svar och vem som fightas för mig när det behövs. I Romarbrevet 8:28 står det: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.”

Sammanfattningsvis så lovar Gud i sitt ord, Bibeln, att inte ljuga för eller svika oss. Tvärtemot ger han löften om att ge oss trygghet och allt vi behöver och att han ska strida för oss. Han lovar läkedom och helande och skulle vi inte bli fullt helbrägdagjorda här i jordelivet så lovar han oss som sagt en framtid i evigheten där ”ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer”.

Detta kallar jag ”nyårslöften” som heter duga och de träder i kraft ”om vi söker Honom av hela vårt hjärta”, om vi säger ”ja” till att följa Jesus. Det är löften med garanti som dessutom hålls, inte bara idag eller under detta år, utan varje dag under alla år och i all evighet. Som Jesus själv sade: ”…Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Matteusevangeliet 28:20.

Ett fantastiskt och välsignat år 2019 önskar jag DIG!

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Idylliska bilder av julfirande fyller flödet på sociala medier. Det är mamma, pappa, barn framför välklädda granar, stora släkter längs väldukade bord och enorma pakethögar. Genom att visa upp julhelgens mysigaste foto önskar man andra en god jul. I all välmening såklart. Värmen, glädjen och kärleken som syns i bilderna bubblar nästan ut ur skärmen!

Precis innan jag skulle somna på julafton tog jag som vanligt en titt på Facebook och Instagram. Fina mysbilder, granbilder, skrattbilder, familjebilder och paketbilder sätter ribban högt. Så högt att jag fick en känsla av illamående och la ifrån mig telefonen. Idylliska julbilder lär svida rätt rejält för den som drömmer om en liknande jul men vars verklighet inte alls liknar Facebook-vännernas julkort.

Kontrasten blir så galet stor när glitterjul jämförs med en knaper jul. När mamma-pappa-barn-jul jämförs med ensamjul. När fridfull jul jämförs med en bråkig jul. När hela släkter jämförs med splittrade familjer. När skrattjul jämförs med gråt i kudden. När någras verklighet jämförs med andras högsta dröm. Antalet människor som kommer svara att julen varit bra men samtidigt känner att de ljuger är större än vi anar.

Alla undersökningar jag läst visar att det viktigaste för oss på julen är gemenskapen. Att få träffa nära och kära. Många åker långt för att få umgås. Visst är det underbart att gemenskapen slår högre än klapparna och maten i dessa undersökningar. Men jag förstår också att kontrasten blir ännu mer svartvit när det viktigaste somliga har är det som andra drömmer om; gemenskap. Att få stråla samman med familj och släkt blir mångas årliga höjdpunkt och vissas årliga tragedi. Glappet hade inte känts så stort om vi jämfört någons billiga gröt med någon annans fina kallrökta lax, för det är inte dem bilderna som bränns. Bilderna som jag tror svider mest för den som kämpar med julen är de fotona som visar skillnaderna i det som rankas högst, gemenskapen.

Vart vill jag komma? Jo, hit. Den egentliga anledningen till att vi firar jul är Jesus. Det kanske känns befriande att höra för dig som är besviken på att årets jul inte motsvarade dina förväntningar. Den kanske mest gjorde dig påmind om det du önskar var annorlunda. Julfirandet handlar dock inte om vem som lyckas uppnå högst mysfaktor utan om att påminnas om något som är större än så. Något som gäller alla oavsett antal klappar under granen. Jesus föddes till jorden för din skull. Världens skapare älskar dig så mycket att han önskade att få vara nära dig i all evighet. Därför sände han sin son till världen. Jesus får namnet Immanuel som betyder ”Gud med oss”.Oavsett om din jul var toppen eller botten så tänkte Gud på dig när han valde att ge världen den största gåvan någonsin – Jesus. Oavsett om din jul firades med fler eller i ensamhet, kom ihåg att Gud varje dag önskar gemenskap med just dig. Tack vare barnet som föddes i ett stall i Betlehem blev din allra viktigaste relation möjlig, nämligen gemenskapen med Gud. Den relationen kommer aldrig svika eller överge dig.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera