Senaste inläggen

”Our assignment isn’t to show others how good we are.

Our assignment is to show others how good God is.” – Craig Groeschel

Under min uppväxt var jag ofta titulerad som den ”duktiga tjejen”. Mönstereleven som skrev bra på proven, höll sig vän med lärarna, alltid kom i tid och aldrig blev tillsagd. När jag dessutom blev kristen uppfattades jag nog som ännu duktigare då jag var den enda som inte drack mig full på festerna, berättade att jag inte skulle ha sex innan jag gift mig och åkte på missionsresor på skolloven.

Trots att andra ofta påpekade att jag var duktig så förstod jag tidigt att Guds kärlek för mig inte beror på hur bra jag själv är. Församlingen där jag lärde känna Jesus var väldigt bra på att predika om att det är tack vare Guds nåd som vi får tillhöra Honom och inte på grund av våra goda gärningar. Värderingarna jag fick av min tro handlade inte om att försöka förtjäna Guds kärlek, utan om att Gud förvandlat mitt hjärta till att vilja leva mitt liv efter Hans vilja.

Okej, men om jag visste att jag inte behövde vara duktig inför Gud, varför var det ändå något i mig som strävade efter att verka så exemplarisk?

Jo, för att samla poäng hos människor. Guldstjärnor i kanten. Både inför lärare, ledare och familjemedlemmar försökte jag glänsa. Förtjäna kärlek, tid och cred. Ett stort behov av uppmärksamhet kombinerat med en rejäl tävlingsinstinkt gjorde att det inte räckte för mig att vara bra, jag ville vara bäst. Att ständigt försöka vara bäst orsakar såklart stora prestationskrav.

Det är skönt att bli äldre och bry sig mindre och mindre om hur ”bra” andra människor uppfattar en. Ju djupare jag förstått Guds kärlek för mig desto mindre har jag sökt människors bekräftelse. Jag har också förstått att människor i min närhet uppskattar min äkthet och sårbarhet mer än perfektionism. Men med en så tydlig duktig-stämpel genom livet skulle jag ljuga om jag sa att prestation inte är en kamp än idag.

Citatet som jag inleder med säger att ”Vårt uppdrag är inte att visa andra hur duktiga vi själva är, utan att visa hur god Gud är”. Människor utanför kyrkan har ofta en förutfattad mening om att vi kristna är så utomordentliga och nästintill felfria. Inte konstigt att många tror att de inte platsar i Guds hus.

Jag tror inte rätt strategi är att vi skulle låtsas vara ”big failures” och fula fiskar, det är faktiskt inte vår identitet då Bibeln beskriver oss som nya skapelser när vi tar emot Jesus i våra liv. Andens frukt är bland annat godhet, vänlighet och kärlek så visst är det härligt om vi uppfattas goda, vänliga och kärleksfulla.

Rätt strategi tror jag däremot är att peka mer på Guds storhet, godhet och kärlek än på min egen. Det är nog få som medvetet går och skryter om sin egen godhet, men det är lätt att göra lite smått förklätt. Att till exempel ta äran själv istället för att ge den till Gud. Att vara så mån om att själv få glänsa att Gud inte får plats. Att tala, sjunga eller skriva om Gud men egentligen ha som mål att själv vara den som blir upphöjd, ihågkommen och känd. Eller det kanske inte ens var målet, men det blev så.

När människor på riktigt får höra hur fantastiskt god Gud är förstår de att Han är lika mycket deras far, frälsare och vän som min. Om det är målet behöver jag medvetet ”show others how good God is” framför att ”show others how good I am.” Låt oss ge Gud vad Han förtjänar – all ära!

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Jag är nyss hemkommen från en tvåårig vistelse i Japan där jag ägnat mig åt studier. Att bege sig från det individualistiska, organisatoriskt platta Sverige till kollektivistiska, hierarkiska Japan var aningen chockartat. Men att återvända hem innebar även det en stor omställning. Efter att ha befunnit mig i en annan kultur ett tag ser jag på Sverige med lite nya ögon. De svenska seder och bruk som jag vuxit upp med är inte längre lika självklara.

En av de saker som gjort störst intryck på mig under min tid i Japan är vilken stor vikt invånarna där lägger vid att följa procedurer. Det är viktigt att göra rätt och att följa regler och speciella ordningar. Bara att leva i det landet är i sig att infoga sig i en långtgående process. Traditionellt sätt så får en aspirerande sushi-kock spendera hela sitt första lärlingsår med att endast koka ris. Först därefter får denne stegvis övergå till andra uppgifter.

En del japaner viger sina liv åt att göra en enda sak så bra som möjligt. Bonsai-mästaren söker perfektion i skötseln av sina träd. Ramenkocken vill skapa den godaste nudelsoppan.  Man går in i detaljerna och följer minutiöst processen för att långsamt bemästra den. Genom bemästrandet av processen och sin konst bemästrar man även sig själv. Bara genom att avgränsa sig till ett litet område kan man fullt ut bemästra det. I det avskilda finner man fulländning.

De flesta av oss kommer aldrig att dedicera våra liv åt en enda sak. Mitt i vardagen med familj och jobb fyller vi vår vardag med olika saker. På svenska säger vi: ”Du blir vad du äter”. Men du blir även vad du gör.  De saker du gör varje dag blir du till slut mästare på, på både gott och ont. Om jag slötittar på tv varje dag blir jag långsamt slöare. Tränar jag lite varje dag blir jag sakta men säkert starkare och uthålligare. Regelbundenheten trumfar både infall och stagnation. Det är viktigt vad vi väljer att fylla vår vardag med, för det formar hur vår framtid blir. Idag planterar vi de träd som vi vill skörda frukten av imorgon.

/ Mikael Karhunen

Inga kommentarer

Kommentera

”Det här är 2019 – du kan inte bara köpa ett land… ett folk!” 

Det var måndag morgon på SVT1:s nyhetsprogram som en expert gav sin ganska upprörda reaktion på ett av president Donald Trumps senaste projekt: Att köpa Grönland från Danmark för att göra det till en del av USA.

”Det här är 2019”…

Jag hörde på reaktionen med både hopp och bekymran! Det är ju positivt att experten menar att vi nu lever i en tid då det inte är acceptabelt att köpa ett land… att köpa människan.  Hennes upprördhet berodde på att vi har utvecklats i vår förståelse av vad det betyder att vara mänsklig; att våra värderingar och anständighetsstandarder har ändrats till det bättre. Vår värld borde skilja sig från världen på 1400- och 1500-talet, när Spanien och Portugal delade upp världen mellan dem, eller när Louisiana (med flera områden) såldes 1803 av fransmän till USA, eller när Alaska 1867 köptes av USA från ryssarna, eller när Filippinerna såldes av Spanien till USA 1898, bara för att USA skulle ge landet sin frihet 1934… Alla dessa historiska ”fastighetsavtal” avtalades mellan parter som inte hade något moraliskt ägande av fastigheten efter att ha gjort anspråk med våld. Avtalen blev överenskommelser med ingen hänvisning till, eller väldigt lite hänsyn till, människorna som bodde på dessa platser – oavsett om de var ursprungsbefolkningen eller invandrare. På den tiden kunde man köpa ett land om man hade tillräckligt med pengar och vapen… man kunde helt enkelt gå ut och köpa människor. Men inte i 2019!

Jag uppmuntras när jag ser att de allra flesta människor – inklusive majoriteten av amerikanerna – tycker att förslaget att köpa Grönland är löjligt… ”absurt” är hur Danmarks statsminister, Mette Frederiksen, beskrev det. Jag uppmuntras när vi kommer till en punkt i vår utveckling som människor då det som var orättvist men ok från förr inte är acceptabelt länge. Det här är 2019… vi tar inte över ett land och styrning av ett folk ty en rikedom av resurser – det är absurt att tänka så! Människor är värda mycket mer än det!

Ändå är jag djupt bekymrad. Det berör mig att trots utvecklingen i vårt tänkande om människovärde:

– Att någon ville faktiskt köpa Grönland i år 2019

– Att flera försvarade det som en bra idé

– Att också i år 2019, människor som flyr från fruktansvärd fara och död beskrivs som inträngande när de söker tillflykt från dem som invaderade dem i en förtid då vapen och pengar var av större värde än mänskliga rättigheter

– Att för bara några få dagar sedan, väntade 356 personer i 13 dagar för att få inträde i kontinenten som i en förtid, delade upp sitt land med vapen och pengar

– Att idag, som alla andra dagar, utnyttjas människor, och tvingas sälja sina resurser och produkter till slaviska priser så att västra marknaden kan blomstra

– Att idag, som alla andra dagar, säljs människor i slaveri – som billig arbetskraft eller sexslavar – till de som hellre sparar pengar än att betala för ett annat människovärde

Det här är 2019 – du kan inte bara köpa en människa… eller hur?!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Zlatan, Sarah Sjöström, Måns Zelmerlöw och Mikael Persbrandt. Listan fortsätter med kändisar som ”säljer” sina namn för att hjälpa spelbolag att i sin tur håva in storkovan. Detta till priset av att människor som sitter fast i missbruk blir skuldsatta och kanske tillochmed förlorar hus och hem. Ett extra magstarkt exempel tycker jag är att komikern och sociala medier-stjärnan Carl Déman, som själv satt fast i spelmissbruk, erbjöds av en sajt att göra reklam för dem. Han valde att tacka nej och istället gå ut med sanningen om sitt problem på området.

Gruppen med dem som lider av allvarligt spelmissbruk har, enligt Folkhälsomyndigheten, ökat med 45 procent i vårt land, från 31 000 till 45 000 mellan år 2015 och 2018. Ämnet har diskuterats flitigt i media på sistone och nyligen hajade jag personligen till lite extra. Det har att göra med en specifik detalj som satte igång tankar och reflektioner hos mig. Att ett av dessa företag, som profiterar på andra människors svaghet, har en guldtjur som symbol är nämligen aningen osmakligt i mina ögon. I Bibeln är den, eller guldkalven, den mest kända symbolen för en avgud. Guldkalven var en av de avgudar som Israels folk vände sig till i trots: Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron.Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: ”Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” (2 Mosebok 32:3-4)

Folkets verkliga Gud hade gett en tydlig befallning om att hålla sig borta från sådana – avgudar. Som det allra första budordet säger: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” (2 Mosebok 20:3). Än mer utförligt kan vi i 3 Mosebok 26:1 läsa: ”Ni skall inte göra er några avgudar och inte resa upp åt er någon avbild eller stod och inte heller i ert land sätta upp några stenar med inhuggna bilder för att tillbe dem. Ty jag är Herren, er Gud.” Så detta var ingenting Gud såg med blida ögon på: ”Då sade Herren till Mose: Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig.De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” (2 Mosebok 32:7-8).

Det finns naturligtvis flera anledningar till att Gud är emot avguderi. I 2 Mosebok 34:14 står det: ”Du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren heter Nitälskare. En nitälskande Gud är han.” Nitälskan har synonymer som brinnande iver, flit, energi, månhet, omsorg och kärlek. Älskar man någon (oss) så pass mycket vill man givetvis ha den kärleken tillbaka och odelad dessutom. Gud skapade oss för att dela gemenskap med honom och Bibeln, hans ord, är full av verser som försäkrar hans enorma kärlek till oss. Och månhet och omsorg innebär att man vill sin kärestas bästa. I Johannesevangeliet 14:6-7 säger Jesus: ”…Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern förutom genom mig.Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader…” (Johannesevangeliet 15:1) Med andra ord finns det faktiskt bara EN väg, EN sanning och ETT liv och därmed endast EN himmelsk far/Gud som vi bör tillbe.

Betydelsen av ordet Gud är; den högste, försynen, den allsmäktige, den väldige, skaparen, världens skapare, Herre, den evige, övernaturligt väsen, andligt väsen, gudom, gudomlighet, gudaväsen och högre makt. Det klingar positivt i åtminstone mina öron men så är jag också en bekännande kristen. Vad är då en avgud? En sökning på nätet ger träffar som; hjälte, favorit, stjärna, ideal, förebild, ikon, idol, dyrkad/avgudad person. Det kanske inte låter jätteilla men googlar man vidare hittas även tolkningar som; förbjuden/falsk/hednisk/främmande gud, dyrkade eller beskyddande föremål, såsom gudaskulptur/bildstod/amulett/talisman.

Här fastnar jag särskilt vid just orden förbjuden och falsk. Kopior/falska märkesvaror exempelvis är både förbjudna att tillverka och sälja och är som bekant av sämre kvalitet än den produkt som den avser föreställa. Ett exempel var när jag köpte en märkesväska, trodde jag, i en second hand-butik. Redan under första dagen, av min knappt två veckor långa utlandsvistelse, började den flagna här och där och vid hemresan hade den nästan fullkomligt vittrat sönder.

Förutom spel och givetvis alkohol/droger, så kan dagens avgudar gälla områden som pornografi, kost, fysisk träning, skönhet, shopping, sociala medier, arbete eller tillochmed tjänsten för Gud. Jag tror faktiskt att alla kämpar med saker och ting som tar alltför stor plats i ens liv. Dessa skapar obalans och slukar mer tankar, tid, känslor och energi, och ofta även pengar, än vad som är sunt. Där går inte heller jag fri och jag ser texter som dessa som ett sätt att predika även till mig själv. En följd av en överdriven fixering kring någonting är att annat i livet åsidosätts, sådant som man skulle ha ägnat sig mer åt om den där vanan/ovanan inte existerade, ofta någonting mer uppbyggligt. Exempelvis tid med nära/kära, en rolig/hälsosam hobby eller äventyrlig resa och andra positiva erfarenheter livet har att erbjuda. För oss som kallar oss kristna är kanske förlusten av tid med Gud, såväl kvantitativ som kvalitetsmässig den värsta boven här.

Tillber du en falsk gud så kommer du inte att få något gott tillbaka av det. Avgudar ger ingen mättnadskänsla, de göder ett begär som gör att man bara vill ha mer och aldrig får nog. Därmed bidrar de inte till en äkta och bestående lycka och tillfredsställelse. Detta till skillnad mot om du håller dig till den enda sanna guden och hans uppmaningar. Som Jesus har sagt: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.” (Johannesevangeliet 15:10-11)

Spelbolagen målar upp en bild av en guldkantad tillvaro, högre social status och makt, ett flott liv med lyxiga resor och dyrbara ägodelar som kan bli dina om du satsar dina pengar på ett specifikt casino/lotteri eller liknande. Det är en falsk bild som ytterst få personer får se bli till verklighet. För hur stor chans är det egentligen att vinna en så pass hög summa pengar på spel? Om det var vanligt skulle det inte finnas ett så stort utbud eller intresse av att starta bettingbolag eftersom det inte skulle vara en särskilt lönsam business. Framgången bygger ju just på att folk spelar, och INTE vinner. I 1 Samuelsboken 12:21 står det: ”Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet.” I vers 24 fortsätter Samuel: ”Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er.”

Jag har träffat både de som suttit fast i allvarligt spelmissbruk men också de som hjälpt dem att komma ur det. Det är ingen vacker tillvaro de har att dela med sig av och den innehåller knappast lycka, glitter och glamour. Det är, för de allra flesta, en ouppnåelig utopi som utmålas av bolagen på området: En chans till ett bättre liv om man hänger sig åt denna avgud, eller ”speldjävul” som inte sällan används i sammanhanget. Där kommer dyrkan av guldkalven in, den falska guden. Bibeln berättar om att när folket vände sig till avgudar så gick det dem inte väl. De drabbades av diverse lidanden, olyckor, förluster och tillochmed död, något som inte är särskilt orealistiskt om man ägnar sig åt nutida former av avguderi. Bilden på guldtjuren (kalven) i spelreklamen borde därmed verka avskräckande istället för lockande.

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Nyligen dök det upp en artikel i mitt Facebook-flöde där en manlig vän till mig berättade om hur han planlagt sitt självmord i detalj efter sin andra skilsmässa. Repet låg i bilen och bron där det hela skulle ske var utsedd. Vi är någorlunda nära vänner och hade haft sporadisk kontakt efter hans uppbrott men jag blev ändå smått chockad över det jag läste. Visst hade jag förstått att han inte mått toppen vid den rådande tidpunkten, men att det var SÅ illa hade jag ingen aning om. Via sociala medier har jag också kunnat följa tragedin och försöken att bearbeta sorgen och smärtan hos en barndomsvän, vars make som löpte linan ut och tog livet av sig för några år sedan. ”Jag önskar att han vetat att Självmordslinjen fanns innan han gjorde det”, skrev hon en gång. I efterhand hittade hon ett antal avskedsbrev. Men då var det ju redan försent.

När jag tänker på dem jag känner till som valt att själva avsluta sina liv så är övervägande delen av dem män. Enligt Folkhälsomyndigheten avled år 2017 totalt 1 182 personer i åldern 15 år eller äldre till följd av suicid i Sverige. Av dem var nästan två tredjedelar män. Men detta gäller fastställda självmord och det kan naturligtvis finnas ett mörkertal. Det sägs att män har svårare för att be om hjälp, tala om känslor och att visa sin svaghet/bräcklighet utåt. Och sen att de tenderar att vara mer impulsiva och våldsbenägna. Saker som dessa skulle kunna vara anledningar till att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Sverige ligger i topp när det gäller ensamhushåll i jämförelse med övriga världens länder. Och i sådana kan det passera en väldig massa tankar och känslor utan att omgivningen reagerar eller agerar på dem. Ensamhetsforskaren och författaren Peter Strang är professor och överläkare på institutionen för patologi och onkologi vid Karolinska institutet i Stockholm. Han menar att förutom högre förekomst av stress, oro och ångest, så ökar ofrivillig ensamhet risken för hjärt- och kärlsjukdomar, demenssjukdomar och cancer. Men också risken att dö i förtid.

Vi är också ett land där den psykiska ohälsan har ökat stadigt under senare år och då är inte sällan själmordstankar ett inslag. I en rapport från Folkhälsomyndigheten framkommer det att 14 procent av vår befolkning har haft just det. Självmordstankar. Tankar. Och att gå från tanke till handling blir kanske en enkel genväg om man slipper passera hållplatsen PRAT. Vi måste PRATA om vissa tankar innan det är försent att göra något åt dem. När jag diskuterade den ovan nämnda procentsatsen med bekanta så var vi överrens om att den faktiskt kändes låg. Vi upplevde statistiken som missvisande med tanke på vad vi och andra omkring oss har eller har haft det.

Jag har själv erfarenhet av psykisk ohälsa i form av framförallt utmattningsdepression men också en och annan livskris. När jag nu tar upp ämnet bör jag ju också föregå med ”gott” exempel. Så ”Ja”, tankar på självmord har funnits hos mig. Men bara tankar, fast inom dessa rymdes även tillvägagångssättet. Det var jag helt klar över, för det skulle vara så smidigt och smärtfritt som möjligt. Men som Ann Heberleins boktitel deklarerar: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.” (En för övrigt mycket läsvärd och välskriven bok, enligt mig) Det var väl ungefär så jag också kände det. Att livslusten inte fanns, även om inte heller döden var särskilt lockande.

Men jag tog all hjälp jag kunde få; terapi i flera omgångar, av olika slag och i olika konstellationer, antidepressiv medicin och insomningstabletter vid behov samt sjukskrivning. Men just att prata om det som gjorde ont var en nyckel för mig. Jag valde att vara öppen med min utbrändhet eftersom det kändes enklast så, på ett sätt. Jag orkade inte spela teater. Dock fick jag erfara att alla inte vill ta del av den typen av information, något som kunde resultera i obekväm stämning, ibland till och med gliringar och hån. Ja, faktiskt, hur elakt det än kan låta.

Nu vill jag inte uppmana till att basunera ut sina problem till allt och alla. Ändå vill jag hävda att det är bättre att säga för mycket än för lite om det nu råkar vara så att man bär på självmordstankar. Just dessa, som i mitt fall inte var så väldigt framträdande, valde jag däremot att dela med en ytterst snäv krets, och det kan räcka. Men jag pratade om dem i alla fall. Jag satte ord på dem och jag skrev av mig i diktform. Tillslut såg jag ändå ljuset i tunneln och jag kom till en punkt där jag kände mig förvissad om att jag ville fortsätta leva. Idag har jag alldeles för mycket/för många att leva för, så att avvika i förtid från den här planeten är inte ett alternativ längre. Tack gode Gud för det!

Ett citat som brukar cirkulera på nätet är ”Be kind, for everyone you meet is fighting a battle you know nothing about.” Precis så. Du vet inte vad din medmänniska går igenom. Såvida han/hon inte talar om det för dig. Så där, då har i alla fall jag gjort det. Eller sagt det, även om jag talar i imperfekt, eller preteritum som man även kan benämna det numera. Då är det din tur, eller ”tur och tur” men lova mig det, du som läser det här och har TÄNKT tanken på att göra DET. PRATA med någon först! Lätta ditt hjärta, oavsett om det är för en nära vän/anhörig, själavårdare, psykolog eller i ett chattforum (men då inte i något som ger näring till de tankarna utan i ett sammanhang där folk vill stötta varandra i att fortsätta leva).

För egen del lämpar jag även av mina bördor på pappa Gud och hämtar kraft i hans närhet och i hans ord. Det var faktiskt just han som hindrade min tidigare nämnda vän att omvandla självmordstankarna till handling. Ett bibelställe som jag aldrig hade lagt märke till tidigare men som studsade rakt emot mig just under min utmattningsperiod var Psaltaren 73:26. Den meningen bestämde jag mig genast för att föreviga på insidan av min vänstra arm, som en slags påminnelse kan man säga: ”Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Besöket blev en av höjdpunkterna på den långa resa vi nyligen gjorde till Västerbotten. Jag hade hälsat på honom som hastigast kvällen innan, strax före mötet, en av de många människor jag hade mött under loppet av fyra intensiva dagars besök vid kårer och institutioner. Alla de jag mötte hade blivit en suddig massa och jag skulle få pressa mig hårt för att minnas deras ansikten och än mer deras namn. Det var emellertid något med honom som gjorde att han dröjde kvar i mitt minne – han var den ende bland alla de människor jag mötte under dessa fyra dagar som bar en röd uniformsrock!

Kårofficerarna hade i vår resplan lagt in ett besök hos de pensionerade majorerna Örnulf och Lissy Rudolfsen. Lissy skulle till tandläkaren och behövde ge sig iväg strax efter vår ankomst. Så vi lämnades att samtala med Örnulf och snart hade han trollbundit oss med sina minnen från ett helt liv levt i tjänst för Gud genom Frälsningsarmén.

Den nittiotvåårige Örnulf är norrman. Som tonåring följde han många av sina landsmän över gränsen till Sverige efter det andra världskriget. Effekterna av ockupationen av hans hemland är smärtsamt tydliga då han i sin tanke är så sysselsatt med den perioden i sitt liv. Bombningarna av hans hemstad fortsätter att uppfylla hans tankar och minnen och han refererade ofta till dem. Det slog mig när jag lyssnade, att om han utstått något liknande i dag, skulle Örnulf ha erbjudits samtalsterapi och hjälp att ta i tu med effekterna av hans traumatiska  upplevelser. I stället bestämde han sig, liksom milliontals andra, för att bygga  upp sitt liv igen som flykting.

Det faktum att Örnulf inte bara överlevde men trivdes i sitt presonliga liv trots att han utstod krigets trauma, är anmärkningsvärt. Jag fann mig själv betrakta denne äldre man med nya ögon, och undrade hur jag själv hade hanterat liknande utmaningar som vuxen eller som tonåring. Sedan fortsatte vi att tala om hans kallelse och tjänst som officer i Frälsningsarmén, och om jag var fångad av hans berättelser från kriget, blev jag hänförd över det han berättade om att tjäna Gud och människor under mycket svåra omständigheter, exempelvis genom att färdas långa sträckor i svår terräng för att dela evangeliet och Guds kärlek med människor som levde på ödsliga platser långt från grundläggande bekvämligheter. Tack vare engagemang och överlåtelse hos denne man och hans fru som levde enkelt och utförde en osjälvisk tjänst, har människors liv förändrats och familjer påverkats positivt av Guds rikes värderingar från en generation till nästa. Jag fick höra hur familjerna till de kårofficerare som nu tjänstgör på platsen, hade påverkats av Örnulfs tjänst, långt innan de själva var födda. Jag blev djupt rörd av att lyssna till hur han delade med sig av märkliga ting på ett opretentiöst och ansåpråkslöst sätt, sådant som jag själv nog hade frestats att känna mig stolt över, och jag undrade om jag själv hade klarat att tjänstgöra under så utmanande förhållanden.

Det slog mig när jag lämnade Örnulf där han satt med sin concertina, han hade villigt gått med på att spela och sjunga för oss, att om jag inte hade besökt  honom skulle jag ha haft en mycket felaktig bild av vem han är. Jag skulle ha tänkt på honom som en äldre man, litet excentrisk (på grund av hans röda uniformsrock) och så skulle han ha blivit bortglömd i massan av alla de människor jag möter på mina resor. I stället fick jag förmånen att upptäcka vem  han är: en andlig jätte som uträttat mer för Guds rike med mindre resurser under hela sitt mångåriga officerskap än många använder under ett år!

Och så tänkte jag på de många äldre personer som jag inte får förmånen att besöka i deras hem för att lyssna till deras livsberättelser. Jag undrade, så som jag fortätter att undra, hur många andliga jättar som korsar min väg obemärkta; hur många missade välsignelser och inspirerande möjligheter som jag skakar hand med innan jag snabbt går vidare till nästa uträckta hand.

Det får dig att fundera. Eller hur?

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag tackar Gud var och varannan dag för mitt yrke och för min arbetsplats. Delvis för att jag får utlopp för min kreativa sida genom att skriva och fotografera, något jag älskat att göra sedan barnsben. Men också för att jag får möta människor jag aldrig skulle ha träffat annars och jag berikas av mängder av livshistorier. Ofta är de, eller har varit, fyllda av tragik och olika typer av utsatthet, och det är det såklart smärtsamt att höra om, men många gånger har de bytt riktning.

Människor har lyckats bryta destruktiva mönster, uppgivenhet har ersatts av nytt hopp, sorg har bytts mot glädje, och mörker har blivit till ljus. Detta tack vare dem som skänker en slant till Frälsningsarmén, som i sin tur kan bedriva social verksamhet och stötta den som behöver hjälp. Men framför allt har många fått sina liv förvandlade när de har mött och tagit emot Jesus i sina hjärtan. Det betyder inte att livet för all framtid blir problemfritt, men saker och ting blir lättare.

I det här blogginlägget har jag valt att låta en av dem jag har träffat via mitt arbete själv få sätta ord på just detta: Livet utan/med Jesus som följeslagare. Johan Richloow har, utan att gå in för mycket på detaljer, haft en riktigt kämpig tillvaro. Men i den här rap-texten, som snart ska tonsättas, beskriver han sin tacksamhet till Gud som är den som ger honom kraft, styrka och livsmening. Johan är nu frälsningssoldat och tillhör kåren i Strängnäs. Han är ännu inte helt klar över vilken titel låten ska ha men tankarna har kretsat kring: ”Behöver ej mer krossas.”

”Behöver ej mer låtsas, behöver ej mer krossas, av synd och skam

Som förut gav mig kalla kårar, tvingade mig till tårar

Trots alla borttappade år så får jag tacka dig för att jag alltid varit ditt får

Även om jag sprang bort så gav du aldrig upp, men nu med dig är jag stolt som en tupp

Förlåten och återupprättad, nu ett Guds barn i hans kärlekstrupp

Det hade varit en svår, lång kamp under många år. Jag levde efter en lag som var svag

Som man sår får man skörda. Den onde vill bara slakta, stjäla och döda

Satan är slug, hur kunde jag gå på hans ljug

Det var han som mig gång på gång stjälpte

Men så god som du är Gud kom du och verkade mäktigt i mitt liv och hjälpte

Precis då jag trodde att allt var slut grep du in i mitt liv och kastade honom ut

Ja, jag bad till dig, och vad mer gav du mig?

Jag som trodde att allt var förlorat, men istället hade du mig korat

Till ditt barn. Jag såg nu att hela tiden hade jag varit en viktig del i ditt livets garn

Jag såg en tråd som gick genom hela mitt liv. Den var röd, än var jag inte död

Jag vet nu att Gud har en plan: den fula ankungen kan bli en svan. Visst är det jag, som var så svag?

Jesus du tvättat mig vit som snö, du visste att det inte var dags att dö

Du förlåter mig mitt svek, och jag tackar och prisar dig för din gränslösa kärlek, den som är så het

Att ondskans isande kyla smälter bort, du är mitt fort

Ja, allt ont välter du undan och lägger under dina fötter, du blir aldrig trötter

Allt som är gott i mig väcker du, satans pilar som riktats mot mig släcker du

Nu vill jag i ditt ord forska, jag vet att du hjälper mig att inte torska

Tack för att jag är din broder, hädanefter vill jag att du ska få vara mitt roder

Tack Gud, för att du är trofast och att du hjälper mig med min last

Du är min klippa så nu behöver jag inte längre trippa

Jag behöver ej mer vara skygg då jag får vandra i ditt ljus och du med din tro och nåd gjort mig trygg

Med dig i mitt liv har jag inget att frukta, trots att jag vet att den onde fortfarande efter mig sukta

Han har inte längre någon makt, han kan omöjligt hålla jämna steg med din takt

Djävulen var som knark, men du Jesus gör mig stark

Tack Jesus för att du hjälpt mig att tända av, nu är jag inte längre hans slav

Tack Jesus för att du räddade mig från det alternativa slutet

Mycket var brutet, men enligt din kärlek var allt redan gjutet

Tack Jesus att det var av dig givet att du fick mig att vilja ta klivet att älska livet

För dig Gud är inget omöjligt, för dig är det ordet rentutav löjligt

Nu har jag slutat att treva, nu vill jag leva! Så hjälp mig att se och att be

Tack för att du hjälper min vilja, att vara vacker och tapper och dofta likt en lilja

Du läker mina sår som en vår

Jesus, jag säger ”Tack!” Den onde är lack, han fattar inte ett smack!

Han står sig slätt, nu när jag mig i din stridsrustning klätt

Gud är inte hård eller orättvis, nu vill jag vistas på hans förgård, ty han är vis

Tack Jesus för att du kan frälsa, du fått mig slutat att gråta. Du vill ge mig hälsa och förlåta

Tack för att det hände när du sände, den helige Anden

För att för alltid med synden klippa banden. Tack för spåren i sanden

Och för att när jag inte orkade gå så var vi alltid två

Min gamla syndiga människa dog, men du Gud log

För jag uppstod precis som du, så som du är sann, livet vann

Jag är en ny skapelse och rättfärdig i Jesus Kristus.

Tack Gud för att du lät det ske. Jag förstår att du vill le

Tack för att jag får kasta mina tankar på dig som ett fast ankar

Så säg till mig; ”Låt Mitt ord, växa starkt i dig och falla i Min bördiga jord”

Tack för att du ger mig vad jag behöver, nu är det värsta över”

– Johan Richloow

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

När jag sitter på tåget och åker genom Sverige ser jag hur vårt landskap bara har blivit grönare och grönare den senaste tiden. Det kan bara innebära en sak, sommaren närmar sig med stormsteg. Och med sommaren kommer det som alla barn längtar efter, sommarlov! För alla barn längtar väl efter det härliga och roliga sommarlovet? Sommarlovet då man får ta sovmorgon, då man får hitta på spännande saker, då man får bada och äta glass varje dag, då man får springa barnfota i gräset. Alla barn längtar väl efter det? Eller…?

I Sverige finns det idag många barn vars sommarlov inte alls ser ut så som det precis beskrivits. Det finns barn som inte alls längtar till att sommarlovet ska börja då de vet att deras sommarlov inte kommer se ut som deras kompisars. Kanske är det barn vars föräldrar inte har råd att åka iväg på någon semesterresa och göra dyra saker under sommaren eller som kanske måste jobba hela sommaren och därför varken har tid eller ork att göra något annat. Eller kanske är det barn som nu vet att de måste vara hemma varje dag, hela sommaren, med en förälder som missbrukar, som mår dåligt och inte orkar gå upp ur sängen eller som kanske är våldsam.  Detta samtidigt som deras kompisar som har andra möjligheter åker på dyra semesterresor, spenderar dagarna i sommarstugan vid kusten eller hittar på andra roliga saker under deras lediga veckor. Att sedan behöva komma tillbaka till skolan efter sommarlovet och höra om allt roligt deras kompisar har gjort är något som kan skapa en klump i magen hos dessa barn. För vad ska de berätta om? Ska de berätta att de bara varit hemma hela sommaren? Ska de berätta att de inte alls har kunnat åka till stranden trots att det har varit så varmt? Eller ska de ljuga och låtsas som att de gjort massa roligt? Tänk om någon råkar komma på dem och sedan berättar för alla att de visst inte gjort allt de berättat om? Klumpen i magen kvällen innan skolan blir bara större och större.

Vet du några barn i din närhet som du tror skulle känna igen sig i något av det som beskrivits? Kanske finns det några i dina barns klass, i din församling, i din släkt eller i din närhet på något annat sätt? Vi i Frälsningsarméns nationella ungdomsråd önskar att vi alla ska tänka lite extra på de barn som kanske inte kommer ha något roligt att berätta för sina klasskompisar när skolan börjar till hösten. De barn som kanske behöver låtsas att de gjort spännande saker då de inte vill berätta att de knappt lämnat lägenheten på hela sommaren. Vi önskar också att du inte bara ska tänka lite extra på dessa barn utan att du också ska fundera på vad du kan göra för att kanske ge barnen något att berätta om när hösten börjar. Kan du bjuda med dig ett av dessa barn på lite äventyr? Eller kan du avvara något för egen del under sommaren och istället bjuda en annan familj på en semesterupplevelse de kan göra tillsammans? För visst förtjänar alla barn att få ha ett härligt och roligt sommarlov?

/ Frida Ljungberg, ledamot Frälsningsarméns nationella ungdomsråd

Inga kommentarer

Kommentera

När det här blogginlägget publiceras är Frälsningsarméns konfirmationsskola i full gång men i skrivande stund är det kvällen innan konfirmanderna ska anlända till Strandgården, årets lägergård. Vi konfaledare har spenderat helgen tillsammans på denna idylliska plats för att planera det sista, förbereda och söka Gud ihop. Det vart många skratt ikväll när vi övade in vår hippa ledardans inför morgondagens välkomstmöte. Under helgen har vi även förberett för bibelutdelning, övat lovsång, skrivit listor och scheman samt filat på våra undervisningspass. Klockan närmar sig midnatt nu men det hindrar inte mina ledarkollegor Malin och Elisa från att sitta på vårt rums lilla golvyta och packa goodiebags. Mysigt. Ungdomarna ska få tygkassar med block, penna, godis och vattenflaska som välkomstgåva.

Varje dag kommer vi att fokusera på en utav Frälsningsarméns 11 lärosatser så att vi vid konfans slut har gått igenom dem alla. Det blir tre undervisningspass per dag och däremellan fritid, god mat, organiserade aktiviteter, sport, bad och glass. Undervisningspassen är uppdelade i tre kategorier; Vad säger Bibeln? Vad har det med mig att göra? Och det tredje passet har en kreativ touch med praktisk tillämpning. Dagarna kommer inledas och avslutas med lovsång och bön. Varje kväll kommer en utav oss ledare dela sin livsberättelse och vandring med Jesus. Schemat bjuder även på en ledig dag på stan, en dag med påsktema (!) och en utflykt till Gullbrannafestivalen.

För mig är det första gången som ledare på Frälsningsarméns konfa och jag är SÅ tacksam över att få vara med! Tänk att få umgås med och tala in sanningar från Guds ord in i dessa 22 tonåringars liv under två hela veckor! Lyx! Jag är säker på att Gud kommer göra stora saker som kommer få betydelse för konfirmandernas liv både nu och i framtiden. Teamet känns varmt och Jesus-centrerat vilket för mig är de två viktigaste ingredienserna för ett lyckat team. Platsen Strandgården utanför Halmstad måste vara en försmak av himlen. Jag som kalmarit har alltid trott att Öland har Sveriges överlägset vackraste stränder men beachen här är sannerligen i klass med Böda. Solnedgångarna vittnar om att Gud är en fantastisk Skapare som ger oss goda gåvor.

Det var 12 år sedan jag själv konfirmerades men när jag tänker tillbaka på allt jag fick höra då om livet, Jesus och Bibeln märker jag att det verkligen satt sina spår. Min tro och mina värderingar idag grundar sig mycket i konfaundervisningen jag fick redan som 14-åring. Framförallt så fick jag smaka på Jesus underbara närvaro och kärlek under konfan. Jag minns att Guds glädje fyllde mitt konfaläger med så mycket skratt att vi låg i en hög på golvet och kiknade en kväll. Vi ledare har förberett det vi kan och nu litar vi på att Gud gör sin grej. Att han fyller varje lektion och samling med sin Helige Ande. Ja, vi vill se hela atmosfären genomsyrad av honom. Det är Jesus som förvandlar liv. Hans närvaro är hela skillnaden i om detta ”bara” blir ett trevligt läger eller om detta blir livsförvandlande veckor.

Var gärna med och be för att varje konfirmand känner sig hemma, älskad och sedd. Be för personliga möten med Jesus. Vi lägger hela lägret i Hans händer.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Det är sommar nu, men jag vill berätta något som kräver att vi backar bandet till en julafton för ett par år sedan.

Jag var ensam den julen. För att stå ut hade jag ansökt om att vara volontär på en julfest i en stor frikyrka i huvudstaden. Alla var välkomna på festen, särskilt de som saknade ett julfirande att gå till. Det kryllade av gäster som åt, pysslade, lekte och sjöng. Det kryllade också av volontärer, vilket födde en fråga i bakhuvudet på mig: Varför är jag volontär på den här julfesten när jag, på grund av min ensamhet, lika gärna kunnat vara här som gäst?

Jo, för att vi människor blir glada av att få hjälpa andra. Min uppgift var att sköta garderoben, och oj, vad lycklig jag kände mig där jag hastade runt med famnen full av gästernas ytterkläder! Det är den här glädjen som gör att vi volontärer vill vara med.

Fast jag måste medge att det finns ett annat, minst lika sanningsenligt, svar på frågan om varför jag inte var gäst på festen. Det var nämligen så att jag ännu inte hunnit uppbåda det mod som skulle krävas för att erkänna min ensamhet och söka hjälp att bryta den. Istället för att kännas vid svagheten ville jag visa mig stark och självständig. Jag ville vara som en förborgad ö som ensam står emot vågorna. Det skulle ta mig lång tid att förstå att i den mån jag faktiskt är en ö, ingår jag i en rik och levande skärgård tillsammans med andra öar.

På väggen hemma hänger en affisch skapad av lovsångsledaren och illustratören Ellen Vingren med texten “Hjälp mig gärna va svagare för jag kan egentligen inte va stark”. Den påminner mig om svagheten hos mig själv och hos människorna omkring mig. Lägg till detta Paulus ord “Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Korintierbrevet 12:10).

All styrka är av nåd. Svagheten däremot, den ingår i att vara människa. Liksom vårt beroende – av varandra. 

/ Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera