Arkiv för Clive Adams

Några av er som läser denna blogg är gamla nog att minnas Johnny Nash, en amerikansk popsångare som bidrog till att göra reggae populär. Kanske hans mest kända sång är hitlåten ”Jag kan se klart nu” (https://www.youtube.com/watch?v=NkwJ-g0iJ6w).

Det var år 1972 och jag hade gått hälften av tiden I gymnasiet. Mina dagar fylldes av cricket, fotboll, gymnastik liksom med ett stort engagemang, året runt, i Frälsningsarmén varje kväll i veckan plus hela söndagen. Mellan allt detta pressade jag motvilligt in mina studier. Jag skulle kunna fylla denna blogg med minnen av hur och när den nämnda sången spelades eller sjöngs, men jag motstår den frestelsen.

Albumet, och för yngre läsare, låt mig förklara att ett album var något som liknade dagens spellista, förutom att man hade en skiva av vinyl som sångerna var inspelade på och så spelades de upp på något som kallades skivspelare, innehöll en annan sång som också blev en hit, även om den inte var lika populär som den första. I stället för den klarhet den första sången talade om, talade denna om förvirring, skepsis och obeslutsamhet:

”Det finns fler frågor än svar, och ju mer jag upptäcker desto mindre vet jag.”

Jag har tänkt på denna text de senaste dagarna när jag sett det politiska kaos och den förvirring, likaväl som den skepsis och osäkerhet som finns i de fyra länderna Sverige, Norge, USA och Storbritannien.

-Förra veckan löste Norge sin kris när fyra politiska partier gick  med på att forma en koalition.

-Den dag jag skrev detta, presenterade Stefan Löfven sina stadsråd efter att Sverige väntat i mer än 130 dagar på att politikerna skulle forma en regering.

-Den brittiska premiärministern har fått sitt Brexitavtal avslaget av parlamentet och hon försöker desperat finna en kompromiss bland sina politiska motståndare.

-Regeringen i USA stängs av efter oenighet mellan presidenten och kongressen.

I allt högre grad ser vi exempel på ett delat samhälle. Vi upptäcker att våra länder, särskilt i västvärlden är djupt delade och att den alienation och den förvirring vi sett i politiska processer i dessa länder som har rykte om sig att vara stabila, speglar denna uppdelning.

Jag vet inte varför vi är så delade eller varför våra politiker kämpar så för att samarbeta och kompromissa för att få till stånd en samverkan för nationens bästa. Det finns fler frågor än svar när det gäller den situationen just nu.

I stark kontrast till den uppdelning, ovilja och fiendskap vi ser på den politiska arenan, har jag på senare tid varit privilegierad nog att få bevittna och delta i två ekumeniska evenemang där enheten mellan kristna från ett vitt samfundsspektrum märktes. Förra  onsdagen samlades kristna på fyra platser i landet för att gemensamt höja sina röster och be för Migrationsverkets behandling av konvertiter. Det var uppmuntrande att se så många, trots vädret, först samlas till gudstjänst i Filadelfiakyrkan och sedan ta sig till Sergels torg för en ljusmanifestation. Det var inspirerande att se så många enas kring en gemensam sak. Under helgen var vi i Kristinehamn för att delta i stadens ekumeniska vecka för kristen enhet. Än en gång slogs vi av den enhet kristna i staden visar. Vi kände oss omslutna av värmen i gemenskapen och mindes Jesus ord om att världen ska förstå att vi tillhör honom av den kärlek vi visar varandra.

Naturligtvis är kyrkan inte perfekt, vi har mycket att lära oss om att visa vår avsikt när det gäller enhet, genom att fira enhet i mångfalden och genom att söka vägar för att fira gudstjänst tillsammans. I en värld som strävar med dessa frågor utan att tyckas finna svar kan vi ge en enande faktor; Jesus Kristus! Paulus beskriver honom som vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen (Efesierbrevet 2:14).

Ja, det finns fler frågor än svar men kyrkan ska fortsätta att peka på honom som är svaret på många av vår nations utmaningar.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

”Jag hade förväntat mig att partierna tidigare den här hösten hade varit beredda att röra sig mer. Det är klart att det är bekymmersamt för Sverige att det är sådana här låsningar i regeringsfrågan.”

Andreas Norlén, riksdagens talman, sa detta som svar på en fråga om vägen framåt, om den senaste lösningen för det långvariga parlamentariska dödläget, att en omröstning om en Löfven-ledd regering, avvisas. Tillsammans med resten av folket måste talmannen vara bekymrad över de olika politiska partiernas fortsatta misslyckanden att lösa det tre månader långa dödläge som uppstod efter valet. Huvudfrågorna fortsätter att splittra partiledarna och det har funnits en motvilja att flytta sig från starka positioner, policys och principer mot kompromiss och samarbete. Denna motvilja från båda blocken att röra sig mot en gemensam grund har resulterat i denna ohållbara situation för svensk riksdag och regering.

Det är naturligtvis sant att basen för varje god och fungerande relation, vare sig det gäller äktenskap, familj, samhällsliv, politiska partier i koalition, eller nationer emellan, är denna princip av ”tjänster och gentjänster” att ”ge och ta”, av att kompromissa, och att röra sig från ett läge och tro att det nya läget kommer att bli bättre. Det nya läget blir bättre för att det också är den andra partens destination. Det blir bättre för att det är en position man har tillsammans. Det är bättre än att alla fortsätter att hålla fast vid sina respektive positioner och i bästa fall fortsätter att ha delade uppfattningar, eller, vilket är sämre, blir som främlingar för varandra. En gemensam rörelse mot en gemensam bas är hemligheten till försoning.

Förra veckan var det Nobelveckan. 2018 har vi firat att det är hundra år sedan en av de mest berömda nobelpristagarna, fredsprisvinnaren Nelson Mandela föddes. Vad många glömmer är att Mandela inte ensam tilldelades priset. Det året, 1993, tilldelades priset Nelson Mandela och F W de Klerk, gemensamt! Genom att göra så erkände kommittén att de Klerk, genom sitt beslut att inte längre förbjuda ANC, befria Mandela och lämna över makten till en interimistisk koalitionsregering, hade förflyttat Afrikanerfolket från diskriminering och maktmissbruk till en plats där den nya nationen kunde byggas upp. På den nya platsen möttes han av Mandela som också hade förflyttat sitt folk från en naturlig önskan att hämnas och vedergälla till samarbete och försoning. Det var förflyttningen av båda partierna till en gemensam grund som räddade Sydafrika från ett fullskaligt inbördeskrig. Mandela och de Klerk behövde mötas halvvägs för att göra det nya Sydafrika möjligt. Året därpå, 1994, gjorde Nobelkommittén ett liknande erkännande genom att tilldela Arafat och hans politiske motståndare Perez och Rabin, fredspriset för deras försök att finna en gemensam grund i konflikten i Mellanöstern.

Julen är en ännu märkligare historia. Långt ifrån att båda partierna förflyttades till en gemensam grund, är det den oerhört goda nyheten att allsmäktig Gud förflyttar sig hela vägen till den plats där vi befinner oss. Han möter oss inte halvvägs men kommer in i vår värld, slår upp sitt tält ibland oss, flyttar in i vårt grannskap och lever med oss, bland oss och blir till och med en av oss! Julen handlar om Jesus, sann Gud och sann människa, som visar oss genom sitt liv och förespråkar genom det han lär oss, vilken potential vi hade för att bli den mänsklighet vi skapades till. Aposteln Paulus skrev att Gud flyttade till oss ”medan vi ännu var syndare…”. Vår synd fjärmade oss från honom, vi var hans fiender, hans motståndare, och försoning mellan honom och oss var helt och hållet en handling från ett håll, en handling enbart av nåd som gör att vi kan bli en del av Guds familj därför att ”åt alla som tog emot Jesus gav han rätt att bli Guds barn”. 

Julen bekräftar att förflyttning till en gemensam grund inte uppstår för att båda motståndarna förflyttade sig utan för att Ett Parti, Gud själv, var så rörd av hans ”motståndares” svåra situation att han sände sin son hela vägen ”över havet” till oss. Vi firar den handlingen av nåd under julen när vi påminner oss om födelsen av Immanuel – Gud med oss.

Mandela introducerade sannings- och försoningskommissionen för att ena ett delat Sydafrika. I jul påminns vi om att Jesus, full av nåd och sanning, kom över det ”hav” som orsakats av synd, för att försona världen med Gud!

Ha en välsignad jul när du än en gång firar hur han ”korsade havet”!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Förra veckan gick en beväpnad man till en allmän plats i LA, Kalifornien och började skjuta. Undersökningen pågår och alla detaljer har inte samlats in. För närvarande rapporteras 12 personer död och mer än ett dussin har skadats… För tre veckor sedan mördades två afroamerikaner i Kentucky… Samma dag mördades elva amerikanska judar i Pittsburgh… Förrförra helgen mördades sju koptiska kristna i Egypten… På lördagsnatten sköts en taxichaufför i Malmö… På söndagsnatten skadades åtta personer och tretton arresterades vid en masskjutning i Mölnlycke

På måndagskvällen deltog jag i en konsert med Soweto gospelkör. Det var ett fantastiskt evenemang. Där fanns en storslagen passion, man sjöng och dansade med så mycket energi att jag kände hur min ande lyftes när jag njöt av mitt hemlands välbekanta harmonier. Kören sjöng om sin förtröstan på en trofast Gud som aldrig sviker ens under de mörkaste dagar, de sjöng om dessa mörka dagar, om kampen för frihet och rättvisa, deras sånger visade tacksamhet mot Nelson Rolihlanhla Mandela och den roll han spelade när det nya Sydafrika föddes. Mitt hjärta värmdes när de sjöng och dansade. När de afrikanska takterna och harmonierna sköljde över mig likt de rullande havsvågorna som sveper in över Kaphalvön, frossade jag riktigt i min identitet som sydafrikan. Jag kände mig stolt över att vara sydafrikan. Medvetet firade jag min identitet och historia, kultur och den bakgrund som ligger till grund för denna identitet och ger den, och mig, en stabil grund. Men jag firade inte enbart. När kören sjöng valde jag också att tänka tillbaka. Jag kom ihåg det jag varit med om, det jag delar med denna begåvade grupp sångare och musiker, minnen som förde med sig glädje och minnen som förde med sig smärta. Igen kände jag smärtan i lidandet och men också glädjen över att bli fri. Jag skrattade när jag kände igen personligheter från förr i de karaktärer som framträdde under sången och dansen. Jag kände mig sannerligen som en sydafrikan. När jag tittade mig omkring, såg jag hur den stora svenska publiken också blev gripen av sången och dansen. Faktum är att av vad jag kunde förstå av de stående ovationer kören fick efter konserten, är jag säker på att kören hade sjungit och dansat sig in i den företrädesvis svenska publiken! Ändå hade den mest sjungit på zuluspråket, sotho och xhsosa. De hade inte försökt sig på någon sång på svenska och sjöng bara några få på engelska. De flesta sånger de sjöng kunde inte förstås av de jublande svenskarna. Kören dansade som de alltid brukar göra, för att uttrycka en slags vild övergivenhet som få svenskar skulle uttrycka i dans på det sättet. Konserten var så sydafrikansk den kunde bli. Vi befann oss i Sveriges huvudstad men den enda synliga flaggan på konserten var den mångfärgade sydafrikanska.

Men svenskarna älskade dem och applåderade varmt och länge. Det var den längsta applåden jag någonsin varit med om under en konsert! Faktum är att jag tror att det var på grund av och inte trots att kören uttryckte sin afrikanska identitet som den uppskattades så. Den svenska publiken firade körens afrikanska identitet och uppskattade olikheterna i språk, kultur, musik och uttrycksformer. Långt ifrån att vara ett hinder, välkomnades dessa olikheter i stället som en bro. Det blev just olikheterna som sammanlänkade afrikaner och skandinaver.

När de förfärliga skjutningarna inträffade i Sverige för några veckor sedan, var jag på en ekumenisk samling I Uppsala för att fira 50-årsjubileet av Kyrkornas Världsråd som hölls I Uppsala i juli 1968. Mötet 1968 var mycket viktigt för Kyrkan och för Sydafrika. Vid det mötet bestämde sig Kyrkan för att ta avstånd från intolerans, rasism och diskriminering och Världsrådet sammanfattade att man ville koncentrera sig på att tala och verka för förändringar i apartheidens Sydafrika. Uppsala och minnena från 1968 kopplades samman med Soweto gospelkör och sångerna om frihet. När jag lyssnade och deltog med kristna ledare från hela världen och från hela det teologiska spektrat i den kristna kyrkan, kände jag viljan att bli förenade trots olikheterna. Vi valde enhet för att kunna fira enhet i mångfalden.

Tänk vilken vilja till enhet trots olikheter jag bevittnade under denna ekumeniska veckohelg! Tänk vilket glädjefyllt firande av kulturella och etniska olikheter jag bevittnade under gospelkonserten! En så omedelbar acceptans av ”de andra” är bara möjlig när man känner sig trygg. Tryggheten kommer när man är rotad i en tydlig identitet och deltar i en sund gemenskap. En förståelse för vem jag är och en förvissning om min tillhörighet gör att jag kan omfamna andra som varken delar samma identitet eller samma gemenskap.

Illdåden vi hört om nyligen, dödandet och våldet jag listade i början av denna text, representerar motsatsen till det jag upplevde i Uppsala i den internationella ekumeniska gemenskapen och på Skanlan med Soweto gospelkör. Jag tror att identitet och gemenskap är viktiga faktorer för att orsaka dessa motsatser. De som utför sådana här illdåd är människor som inte riktigt vet vilka de är och har en djupt felaktig uppfattning om identitet och gemenskap. De kan inte alls uppskatta ”de andra” därför att de ser det som är annorlunda som hot som kan utarma och inte gåvor som kan berika.

För kristna är vår identitet grundad i vår tro på Gud: kärleken från Gud, Fadern, nåden från Gud, Sonen och gemenskapen med Gud, den helige Ande. En identitet grundad i kärlek, nåd och gemenskap kommer att vara avgörande för att bygga ett samhälle i stället för att bryta ner det och det är också avgörande för att kunna uppskatta olikheter hellre än att skapa söndring. Det är dags för Kyrkan att leva ut sin identitet av kärlek, nåd och gemenskap. Det är tid för kristna att identifiera sig med Jesus Kristus, honom vi följer. Han är den som kom med nåd och sanning till alla,  utan undantag. Låt oss vägra acceptera denna tidsanda som envisas med att skapa söndring! Låt oss i stället förenas i att fira olikheter och mångfald precis så som vi gjorde i Uppsala och Skansen nyligen.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Det var inte ett avsiktligt agerande. Vad jag tolkade in i det de gjorde var inte det som motiverade dem. De hade en mycket mer praktisk anledning att göra det de gjorde. Det kraftfulla budskap deras agerande förmedlade till mig rörde mig djupt.

Det var söndag förmiddag och familjegudstjänst på Söderkåren i Stockholm. Barnen gavs stora möjligheter att fira sin gudstjänst och lovsjunga Gud. Trots att kåren den dagen välsignats med musikgrupper, både vokalt och med brassband av hög klass, gavs både ett minibrassband (med några vuxna som stöttade på flera sätt) och en barnkör utrymme under mötet.

Jag la märke till uttrycken i de äldre hornmusikanternas ansikten när minibrasset spelade. Det är inte den enklaste sak i världen, milt uttryckt, att få allvarligt fokuserade hornmusikanter att le under en gudstjänst om det inte handlar om något ”internt skämt”. Men att kunna få en hel hornmusikkår att le på samma gång är något värt att notera, och jag noterade att de log, så som stolta föräldrar skulle ha gjort när deras barn spelade. Jag registrerade det som ett mycket positivt tecken… dessa människor ville att barnen skulle blomstra!

Några minuter senare pålyste mötesledaren att barnkören skulle sjunga. Och efter att ha justerat mikrofonerna, det hade man sagt oss att det var mycket viktigt för barnen, ville de försäkra sig om att de hördes (vilket är en tanke som i sig själv är värd att utforska!) och så började barnen sjunga.

Det var då det hände… medan de sjöng. Kören med de vuxna skulle sjunga därefter, och, medan barnen sjöng, gick medlemmarna i kören med vuxna från sina sittplatser för att göra sig beredda att sedan sjunga. Som jag sa, var jag övertygad om att detta var något praktiskt man gjorde för att försäkra sig om att en ganska stor kör skulle vara färdig att sjunga utan att förlora för mycket tid på att komma på plats. Men från platsen där jag satt var detta vad jag såg:

Kören med vuxna ställde sig bakom barnen, och när de stod där, stämde de in i den sång barnen sjöng. Barnen tycktes omedvetna om det stöd de fick, både moraliskt stöd då kören stod bakom dem och omringade dem med god vilja, men också praktiskt stöd genom att de hjälpte till med sången. Barnen upptäckte inte att, fastän de var mycket bra själva, sången blev ännu bättre genom det stöd de fick. Det kändes bra att se hur de vuxna musikanterna stöttade barnen.

Men det fanns en djupare tillämpning som jag funderade över när jag såg de vuxna omge barnen med goodwill och stöttning. Deras agerande tog inget från barnens eget framträdande, det förbättrade det… utan att barnen blev medvetna om det. Det slog mig att vi skulle kunna ge liknande stöd, stöd som är osjälviskt och okritiskt, stöd som fokuserar på att locka fram det bästa hos ”den andre”, stöd som är diskret och äkta. Och om vi gav ett sådant stöd till varandra, både i kyrkan och utanför, skulle världen uppleva större harmoni.

Låt oss frigöra oss själva för att ge och ta emot stöd, på samma sätt som kören med vuxna gjorde, för att ”lära världen att sjunga i perfekt harmoni”.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Det var redan mörkt när jag gick hemifrån. Jag var oerhört upprymd. Senast jag känt det så var på min bröllopsdag, fyra år tidigare.

Det fanns några likheter mellan dessa två speciella ögonblick i livet. Båda var erfarenheter jag såg fram emot med stor glädje, otålighet och iver. Det handlade vid båda tillfällena om sådant jag aldrig gjort tidigare, det gällde viktiga val i livet, val som skulle påverka min framtid.

Jag var tvungen att använda karta för att hitta vägen, Global Satellite Systems, GPS, skulle lanseras endast ett år senare! Till slut hittade jag platsen, en skola i en del av Oslo som jag inte kunde minnas att jag besökt tidigare. Mitt hjärta bultade när jag följde skyltarna och gick mot dörren som ledde in till skolans aula.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig… Jag tror att jag hade romantiserat ögonblicket i min fantasi och tänkte att jag skulle komma in i en atmosfär med feststämning, spänning och massor av människor som firade, helt enkelt en något blekare version av vad jag sett på TV tidigare. Vad jag verkligen vet, är att jag blev djupt besviken när jag öppnade dörren.  Aulan var tom förutom tre tjänstemän som satt där. De log artigt men jag kunde se att de var trötta efter en lång dag. Där rådde verkligen ingen partyatmosfär.

Jag lämnade fram mitt pass för att legitimera mig, tog emot nödvändiga dokument och gick till den anvisade platsen. När jag stod där, ensam i aulan, överväldigades jag av känslan inför stundens allvar. Jag var 37 år och, för första gången i mitt liv, skulle jag göra ett sådant viktigt val. Jag valde att göra något jag aldrig haft en chans att göra tidigare. Jag valde att rösta i Sydafrikas allra första fria val. Jag tänkte på dem som hade slitit hårt, kämpat och dött för att möjliggöra för mig att kunna stå där i röstningsbåset.

Det valet hade jag aldrig kunnat göra tidigare. Rätten till det hade tagits ifrån mig innan jag föddes, av ett politiskt parti som kommit till makten 9 år innan min födelse. Ett politiskt parti hade kommit till makten med ett budskap om söndring, fruktan och hat, med ett program som favoriserade de egna och förnekade de mest självklara rättigheter för alla som var annorlunda. Allt detta medförde oförutsägbart elände för miljontals människor därför att det grundades i själviskhet och syndiga värderingar som gällde segregation, exkludering och exploatering, en slags vi-och-dom-uppdelning och de slags värderingar som förnekade vad det betyder att vara mänsklig och, än mindre, att vara kristen.

Milliontals av mina landsmän gjorde samma val som jag och den stora majoriteten röstade för att sätta stopp för det omänskliga apartheidsystemet. Det flesta av dem, liksom jag, röstade för första gången, och det stora flertalet av de röstande valde Rolihlanhla Mandela till den förste presidenten i det nya, fria Sydafrika.

Det slutade med att jag gjorde två val den dagen. Först och främst valde jag att utöva min demokratiska rätt, nyförvärvad och säkrad av blod och offer för alltför många av mina landsmän. För det andra valde jag att rösta mot intolerans och hyckleri, hat, uppdelningar och exploatering.

På söndag går svenska folket till valurnorna. Förutom för dem som röstar för första gången, är detta att rösta i allmänna val något helt vanligt i Sverige. Kanske är det så vanligt att några av er inte ens tänker bry er om att rösta. Jag hoppas att det jag berättat här, kan få dig att ändra dig när du förstår värdet av den vackra gåva du har i den demokratiska process det innebär att delta i allmänna val. Jag hoppas att ni alla väljer att rösta och att ni, när ni röstar, ert val baseras på de värden som gjorde Sverige till den storslagna nation det är.

Välj att använda det vanliga för att göra något utöver det vanliga!

/ Clive Adams

2 kommentarer

Kommentera

Jag blev överraskad! Fastän jag halvt om halvt förväntat mig det, slog det mig ändå med förvåning…

När jag försöker återuppväcka mina känslor och minnas mina tankar för att liksom kunna omfatta de första intrycken nästan tre decennier senare, är jag medveten om att, som det så ofta kan hända när man ser tillbaka mot ett avlägset förflutet, fakta kan ha utvecklats till något mer romantiskt. Storleken på fiskarens fångst kan exempelvis växa var gång han beskrev den, i en tid innan mobiltelefonens kamera förhindrade sådana ”utsmyckningar”! Jag vet att jag blev överraskad därför att underverket har blivit kvar hos mig, inspirerat mig och ofta dragit mig stilla men stadigt in emot mitt bättre jag, när min egoism har påverkat mina relationer.

Det var söndagen den 27 februari 1990 och jag satt och tittade, med känslor jag aldrig kunnat analysera, på Nelson Mandela, ”Tate”, ”Madiba”, och hur han tog sitt första steg på sin långa vandring mot frihet. Detta steg skulle ta honom från att vara den fängslade ”hopp-om-frihet”-ikonen i frihetskampen, till att bli en av världens statsmän, en smart politisk ledare och en fredsprins.

När jag såg TV-utsändningen från min officersbostad i Storbritannien, dit jag blivit förordnad bara en månad tidigare i väntan på giftermålet med min norska fästmö på grund av att vi inte kunde tjänstgöra tillsammans i ett Sydafrika präglat av apartheid, såg jag alla de välbekanta vyerna i min kära hemstad. Jag såg blomsterförsäljarna, och någonstans inom mig ”hörde” jag deras skickligt rimmade reklamramsor och ”kände” hur luften fylldes av den härliga doften från Kapstadens vackraste blommor. Jag såg stadshuset och kom ihåg den överlåtelse jag gjorde som tonåring vid ett ungdomsmöte i en av salarna där, en överlåtelse som så småningom ledde till officerskap och att jag så skulle befinna mig i Lye, i West Midlands en kall februaridag.

Det förundrade mig att denne man som hade varit fängslad under decennier, kunde komma ut och fokusera på en hel nations bästa snarare än på sitt eget folks önskemål, än mindre på sin egen rätt till rättvisa och hämnd. Jag hade förstått vilken slags man Mandela var och därför förväntade jag mig nästan något slags mätbart svar på hans fängelsevistelse. Hans bestämda fokus på en gemensam framtid för denna regnbågsnation med dess stora mångfald av kultur, etnicitet, religion, språk och politisk övertygelse, blev hoppingivande för en nation som tycktes stå på randen av ett inbördeskrig. Mandela var kompromisslös beträffande det faktum att förändring var nödvändig. Han var också medveten om att han efterlyste en lösning som var inkluderande och att det var det bästa för Sydafrika som nation. Detta att han omfamnade mångfalden gjorde det möjligt för Sydafrika att undvika inbördeskrig och landet blev i stället en modell för fredlig övergång från orättvisa till försoning och fred.

Den 18 juli i år ska vi minnas och fira att det var 100 år sedan Mandela föddes. Vilket arv han lämnat efter sig! Och samtidigt, vilken tragedi att hans kära parti, Afrikanska nationella kongressen (ANC) har glömt sina grundläggande principer och lämnat den väg Mandela började gå på och i stället sakta reducerat det arv han gett i form av ett fritt och demokratiskt Sydafrika där det finns plats för alla. Med sorg betraktar jag på avstånd rörelsen mot en destruktiv nationalism, en slags ”du-hör-inte-hemma-här”-attityd där man behandlar den som inte ser ut som man själv eller inte har samma modersmål, som en fiende. Det är en väg som leder mot en nations fördärv då mångfald är en faktor som idag hör till det nationella livet i många länder.

Att försöka isolera eller bevara sin identitet, så som vissa, inklusive somliga ledande politiker, menar vara bäst, kan bara ske på bekostnad av ”den andre”.

De värsta exemplen på detta är fortfarande variga sår i det globala minnet; Nazi Tyskland, Bosnien, Rwanda. Det aktuella exemplet för Sveriges del är den skrämmande behandlingen av Jimmy Durmaz, landslagets fotbollsspelare, en behandling som varje anständig svensk skulle avsky om man värdesätter vad Sverige som nation står för.

Nej, isolering och självbevarande är inte svaret på att hantera de oundvikliga utmaningar som kommer med ett mångfaldssamhälle. Låt oss i stället, som Mandela, lösa problemen genom att omfamna och göra mångfald och olikheter till vår styrka snarare än att försöka bevara eller skydda ”vår identitet” genom att neka andra deras rättigheter och, i värsta fall, deras existens.

Sveriges kristna råd (SKR) har publicerat en skrivelse om detta – http://www.dagen.se/debatt/1.1165290.

Vi gör väl i att hålla det budskapet levande om vi inte vill att en sanslös minoritet ska dominera debatten så mycket att dess åsikter blir härskande.

Det sägs ofta att det enda nödvändiga för att onda människors mål ska uppnås, är att goda människor låter bli att göra någonting! Låt oss bestämma oss för att göra någonting!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

När man ännu en gång kommit fram till det faktum att varken ens hemland, Sydafrika eller ens ”adoptivhemland”, Norge lyckats kvalificera sig till en stor internationell fotbollsturnering, den här gången fotbolls-VM 2018 som just nu äger rum i Ryssland, kan man närma sig turneringen med den sanne sportkännarens objektiva distans.

Trots detta har jag sett match efter match med det trivsamma lugn som kommer ur neutralitet och som förmår en att objektivt lika väl uppskatta det briljanta som det dåliga.

Men när Sverige spelade mot Tyskland för några veckor sedan, upptäckte jag att jag, långt ifrån att fortsätta vara icke passionerat neutral, blev helt engagerad i spelet som en nyomvänd sverigesupporter! Jag blev så subjektiv i min support att jag fann mig själv oförmögen att lyssna till de engelska kommentatorerna och jag  upplevde att jag var partisk för Sverige mot Tyskland, så helhjärtat att jag bytte till den svenska TV-kanalen! (Naturligtvis var kommentatorerna där också partiska, men till förmån för Sverige!)

Efter matchen försökte jag analysera mitt oväntade men inte ovälkomna stöd för det svenska landslaget. Jag vet att det inte beror på att jag plötsligt blivit imponerad av deras spelstil. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter, De svenska spelare jag känner till: Ibrahimović, Larsson, Brolin, Andersson, Ravelli, Dahlin, Blomqvist, har alla dragit sig tillbaka! Jag tror att mitt stöd till Sverige är större än min kärlek till fotbollen. Jag fann mig själv heja på Sverige för att jag bor här nu och har kommit att uppskatta Sverige och älska människorna här. Det  har ju inget att göra med fotboll men det har allt att göra med goda relationer. Så jag kommer att heja på Sverige när vi spelar mot Mexico och jag hoppas att vi spelar tillräckligt bra för att komma vidare i turneringen. (I skrivande stund har matchen ännu inte spelats).

Det är underbart att ha så positiva känslor för en plats och ett folk. Jag kom att upptäcka den känslan, patriotism är ett bra ord att beskriva den med, beträffande Sydafrika efter apartheid och har utvecklat den gentemot Norge under åren.

Så i själva verket är jag inte bara en person av blandad ras, jag är också en person av blandad nationalitet! Jag kan se patriotism i smickrande hejarop från tusentals supportrar när jag tittar på matcherna i fotbolls-VM. Det är en god och positiv känsla i den nationella identitet som tar sig uttryck i rolig snarare än ond interaktion med andra. Fokus ligger på stolthet över nationernas framgångar men aldrig i negativ eller överlägsen jämförelse med andra. Patriotism är ett positivt uttryck för vår känsla av nationell identitet!

I mina reflektioner fann jag mig jämföra det positiva hos dessa patriotiska glada fotbollssupporters med andra stora nyheter under förra veckan. Det kan gälla människor som direkt skulle kalla sig själva patrioter när de applåderar sin president lika entusiastiskt som vilken fotbollssupporter som helst applåderar när deras lag samlar poäng!

Men vad som visade sig i USA var inte den positiva patriotismens skönhet utan den negativa nationalismens fula ansikte! Man applåderade en president som stolt ”bevisade sin kärlek till sitt land” genom att skilja barn från deras föräldrar och sedan stänga in barnen i burar. *

Man hade glömt att USA är en nation med immigranter vars mångfald varit en av landets största styrkor!

Denna slags nationalism sveper genom västra Europa lika tydligt som den svept över slätter och genom städer i USA under senare år. Det är det okritiska idealiserandet av en nation som får ett folk att betrakta sig som förmer än någon annan nation. Den betonar skillnader för att argumentera för samförstånd bara för att kunna utesluta människor som är olika. Sådana attityder resulterar nästan alltid i en oerhört nedåtgående spiral av rasism och främlingsfientlighet och kommer att leda till att vanliga medborgare applåderar en president som sätter barn i burar, en regering som vägrar ensamkommande minderåriga inresa i landet eller ett system som avsiktligt är partiskt i undersökningen av invandrare som konverterat.

Den betydande skillnad i attityder som dessa två former av nationalism utvecklar är en av huvudorsakerna till de nuvarande utmaningar som västvärlden står inför när det gäller invandrings- och flyktingfrågor. Och Sverige, det land jag har börjat stödja i fotbolls-VM, är inget undantag. Den negativa nationalismens fula tryne har visat sig även här!

Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som svarar med tacksamhet med tanke  på den egna historien där emigranter reste till länder där förutsättningen för att kunna leva ett bättre liv var större. Jag vill tillhöra ett svenskt samhälle som omfattar de värderingar som uppmanade det att öppna sina gränser och sina hem för norska flyktingar för mer än 70 år sedan. Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som är stolt över sina rika traditioner av öppenhet, värme, frihet, demokrati och broderskap.

Heja Sverige! Ja, jag vill att ni ska vinna över Mexico, men jag vill verkligen att ni ska vinna något viktigare än en fotbollsmatch. Jag vill att ni ska vinna slaget om er nationella själ så att negativ nationalism inte tillåts florera, men att Sverige i stället ska fortsätta vara den nation det var tänkt att den skulle vara, inkluderande, stående sida vid sida med resten av världen i stolt grannsämja.

(*Efter flera dagar av intensiv kritik böjde USA: s president sig för pressen och ändrade politiken – men tyvärr inte nödvändigtvis utövandet av den).

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

“Moses, min tjänare, är död. Gå nu, du, Josua, Nuns son, tillsammans med detta folk och korsa floden Jordan…”

När det gällde förändring, stod Israels folk framför en betydande sådan. De skulle påbörja en resa som tog dem över floden Jordan och in i det utlovade landet. Från att ha vandrat i öknen skulle de nu slå sig ner i ett bördigt land. Denna förändring skulle trotsa all beskrivning, i termer av vad som är omvälvande.

Abram hade lämnat staden Ur, och till råga på det förväntades folket nu möta denna förändring tillsammans med en ny, ganska oerfaren ledare. Dock, trots denna enorma förändring, kan Guds avskeds- och välkomsttal till folket inkluderas i två korta meningar:

”Moses finns inte mer!” Det var avskedstalet. Punkt!

”Nu är det er tur!” Det var välkomsttalet. Punkt!

Frälsningsarméns världsledare general André Cox, som nyligen inspirerade oss med sin rättframma predikan under sitt besök i Sverige, kommer att pensioneras om bara några månader. Det för Frälsningsarmén in i en övergångsperiod. Liksom israeliterna på Josuas tid, kommer vi att mycket snart nå slutet av en period. Faktum är att jag och Marianne reser till London till helgen för att delta i valet av nästa general.

När Frälsningsarmén rör sig in i och genom vår period av ledarskapsförändring är det bra för oss att bekräfta de eviga sanningarna som härrör från det ögonblick i Israels historia som återges i Josua bok, kapitel 1. Där finns det två sanningar jag vill belysa:

Den första är att när helst omständigheter förändras och människor rör sig från en tidsperiod till en annan, hör det alltid ihop med Guds eviga avsikter. Guds eviga nåd är det ständigt pågående i berättelsen om hans verk och uppdrag i och genom hans folk, genom tidsåldrarna, tidevarv efter tidevarv, period efter period och ledare efter ledare.

Ordet från Herren till Josua är rakt och nästan brutalt i sin sammanfattning av situationen. I den första av dessa mycket korta meningar ”Moses finns inte mer!”  talar Gud om slutet av en period och hur den hade varit. Moses, befriaren, hade vänt ryggen till Egyptens makt och välstånd för att svara på Guds kallelse och ropet från hans folk som hade minskat rytandet från Egyptens mäktige härskare till ett gnyende. Han hade etablerat en så nära relation med Gud att han lyste av Guds härlighet, han hade tagit emot från Gud de parametrar som skulle fastställa hans folks liv och livsstil för all framtid och han hade lett sitt folk ut ur fångenskapen och in i Guds fortsatta omhändertagande under fyrtio år. Den fantastiske ledaren fanns nu inte längre och den underbara tiden, så full av underverk var över. I en kort fras, tillkännager Gud att den perioden är slut.

Och det blir ingen paus när han tillkännager nästa steg i sin eviga plan. ”Nu är det er tur!”. I ett enda andetag berättar han att en tidsperiod är över och att nästa börjar. Josua kommer att leda folket in i en ny tidsperiod. För oss är det normalt att uppleva förändringar, det finns något ofrånkomligt i det därför att det hör ihop med att vara människa. Vilken tröst att veta att varje förändring vi går igenom, vare sig den är personlig eller allmän, kan bekräfta Guds suveränitet och evighetsperspektiv! Moses och Josuas Gud, som är full av nåd, är närvarade överallt också i vår tid.

Den andra sanningen kommer från den senare delen av bibelsammanhanget (verserna 7 och 8), där Josua uppmuntras att bygga vidare på det som fanns sedan tidigare, arvet från den tidigare perioden, genom att hålla fast vid det Moses fastslagit och på så sätt lägga grunden till framtiden. Ingen förändring skapas i ett vacuum. Om den är en del av Guds fortsatta nåd, om den är en del av en tid för mission som hör till Guds eviga syfte, tar våra förändringar oss från en uppenbarelse av Gud till en annan, från härlighet till härlighet, så som varje tidsperiod spelar sin roll i Guds plan.

Vi rör oss från en sådan tidsperiod och fortsätter att bygga på den, in i en period när vi kallats att vara mobiliserade som en armé, när vi utmanats att engagera oss i kampen mot synd och orättvisa och när vi uppmuntrats att vara ett Ordets och bönens folk, därför att det är på så sätt Gud bygger sitt rike.

Och så slutligen: Vi rör oss mot förändring, och väntar på den nya tiden med stora förhoppningar. Min bön för oss alla är tagen från Romarbrevet 15:13:

”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.”

När vi rör oss vidare från det som varit till det nya, säger vi ”Amen! Må det sannerligen bli så!”

Så ber jag er att be för Höga rådet som samlades i London måndagen den 14 maj för att påbörja sitt uppdrag att välja en ny general.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Vintern drar sin sista suck och vårtecknen finns överallt! För mig är de mest tydliga i min hustrus sätt att uppföra sig. Marianne tycks genomgå en förvandling när våren kommer. Fastän hon aldrig är tungsint tycks hon lättare till sinnes än vanligt. Fastän hon är vänlig och glad till sitt temperament tycks hon ännu lyckligare när det blir vår. Hon älskar naturen förstår du, och där finns det alltid mer att uppleva när våren kommer: ljudet av vågor som slår mot klipporna, doften av hennes favoritvårblomma, liljekonvaljen, att känna skogens golv under fötterna när hon promenerar i sina stövlar, smaken av bären hon plockar och synen av solstrålarna som dansar över fjordens glittrande vatten.

En promenad längs en strand tillsammans med Marianne tar mycket längre tid än den borde, därför att hon undersöker allt hennes nyfikna blick fångar, fängslad lika mycket av en ovanligt formad klippa, som av en sjöstjärna, lika nyfiken på en död sälunge som på en krabba på jakt efter skydd under en klippa. Hon njuter av att fiska krabbor och är ledsen över att våra barn inte längre är tillräckligt unga för att använda som ursäkt för att engageras i hennes eget nöje.

Jag njuter inte av naturen lika mycket som min fru gör. Faktiskt vore det mer rätt att säga att jag är obildad när det handlar om att uppskatta livet utomhus! Tidigt under vårt äktenskap övertalade hon mig att följa med på en promenad i skogen nära vårt hem. Promenaden tog 15 minuter varav 13 gick åt till att slåss mot en flugsvärm som surrade förargligt runt mitt huvud medan min fru gick bredvid mig helt ostörd. Det bekräftade min uppfattning att naturen bäst uppskattas bekvämt inifrån där hemma medan man surfar på nätet! Även myggor verkar ha ingått en pakt som gäller att attackera mig hellre än att plåga min fru. Hon tycks oemottaglig för de odörer och insekter, särskilt de bevingade, som stör mig så.

Under åren har jag lärt mig att skilja mellan hennes förtjusta utrop vid åsynen av ett eller annat naturfenomen (Allvarligt talat, hur många lamm ska jag behöva titta på medan jag kör), och hennes varningsrop om något jag verkligen behöver se, som en skylt med angiven hastighetsbegränsning till exempel! Hon har vant sig vid mitt ointresse för det som fascinerar henne. Men, och det beundrar jag henne för, hennes entusiasm fortsätter att smitta av sig, hon fortsätter att försöka omvända mig och, uppriktigt sagt tycker jag att det är ganska charmerande!

Hon älskar våren, hon njuter av tecknen på nytt liv, ljuden och lukterna och det hon ser, blommorna, de gröna träden, djuren och fåglarna med sina ungar. Våren betyder hänförelse för henne och medicinering för mig! Ni förstår att all den blomning som gör henne så förtjust får mina ögon att bli röda och min näsa att rinna. Inte att undra på att jag inte är någon naturentusiast! En människas vår är en annan människas pollen!

Det påminner mig om en upplevelse jag gjorde när jag promenerade i en park för några år sedan. Jag stannade för att fotografera en perfekt vårscen som min fru skulle kunna njuta av. Jag tänkte på de många människor som senare under dagen skulle välja att sträcka ut sig på gräset och njuta av solen. Vår och sommar lockar ut många i friska luften. Många soldyrkare tycker om att ligga på gräset i parken och några övernattar till och med i tält. Men  jag tittade närmre på denna vårscen igen och noterade något jag inte sett tidigare, så jag tog ytterligare en bild.

Allt blir inte grönt och fint på våren..

Jag påmindes denna underbara soliga vårdag att det finns människor som är spridda över det gröna gräset i våra parker som inte är där för att de tycker om solskenet och som inte väljer att vistas utomhus. En solig dag är inte en dag att njuta av men att stå ut med. För dessa människor är det en dag precis som alla andra dagar när utomhusliv inte är ett val man gjort på grund av väderleksrapporten. För dem är inte våren en tid då man firar att den stränga vintern är förbi.  Våren är bara ytterligare en årstid. En människas feststämning under våren är en annan människas kamp för överlevnad.

Det får oss att tänka efter. Eller hur?

/ Clive Adams

 

Inga kommentarer

Kommentera

Förra torsdagen skrev jag en vädjan till svenske migrations myndigheterna och bad dem ta ett fall under omprövning. Det gällde en ung man som skulle sändas ”hem” till en plats där han aldrig bott därför att han föddes i exil av föräldrar som var flyktingar. ”Carl” är en trevlig ung man, engagerad i samhället, arbetar med familjer och barn som volontär och är överlåten till sin nyfunna tro. Han konverterade nyligen till kristendomen från islam. Han lever ut sin tro i samhället i hans lokala församling, en frälsningsarmékår. Hans lokala församling står inte bara inför att förlora någon som bidrar till gemenskapen i hög grad, den står också inför den sorg det är att förlora någon man lärt sig älska och uppskatta och oron i att veta att han, i bästa fall, går en osäker framtid till mötes och, i värsta fall, kan bli avrättad för att han konverterat till kristendomen.

”Carl” är inte hans verkliga namn. Medvetet valde jag ett vanligt svenskt namn för att göra honom ”mänsklig” och ge honom ett ansikte för att försäkra mig om att han i vårt sätt att tänka inte reduceras till statistik, en politisk filosofi eller, vilket vore värst av allt, ett samhällsproblem. ”Carls” betydelse är att han är en person. Ett av de viktigaste värdena i Sverige som nation är landets orubbliga och oantastliga tro på varje människas unika värde. Oavsett någons politiska uppfattning eller religiösa tro, tror Sverige på en persons verkliga och unika värde. ”Carl” är en person, och jag tror att hans personlighet, hans värde som människa, förminskas när hans grundläggande rätt till säkerhet och gemenskap trampas på av ett system som är för byråkratiskt för att vara humant.

”Carl” är förstås inte den ende. Det finns många fler som avvisas av svenska auktoriteter och som har sänts tillbaka ”hem”. Ibland har det byråkratiska beslutet blivit ännu mer ofattbart när syskon skiljs åt, en man och hans familj tillåts att stanna medan hans syster och hennes familj skickas tillbaka ”hem”.

Hela frågan om flyktingar/immigration/att söka asyl är en het potatis i dagens svenska samhälle. Det är ett ämne som splittrar opinionen. Det ses antingen som immigration eller irritation också i kyrkan. Kristna av alla övertygelser finner sig själva delade när det gäller att låta främlingar från härjade länder komma hit. Allt detta är komplicerat då så mycket behöver tas i beaktande och jag vill inte försöka förenkla genom att skriva om det. Jag förstår att en del av det komplexa är svårt att adressera och att försök till en policy med öppna dörrar in i Sverige utan ett väl genomtänkt regelverk vore lika oansvarigt som att lämna sin ytterdörr olåst och vidöppen.

Jag tror dock att det är oacceptabelt på många nivåer att helt enkelt stänga och låsa dörren mitt framför ansiktet på dem som är i desperat nöd.

  • För det första: Se på historien! Många européer, inklusive svenskar, tycks ha glömt att immigrationens tidvatten rann ”åt andra hållet” tidigare. Afrika, Asien, Amerika och Australien var mottagare av dessa vågor av europeiska immigranter av vilka många lämnat sina länder motvilligt, ivägtvingade av religiös förföljelse eller svår fattigdom. Det flödet medförde kolonisation, förlorad frihet, kultur och livsstil. Nutidens migrationsvåg har inte så storslagna ambitioner, man vill bara hitta ett bättre liv på en trygg plats. Som ”Carl” visar, vill det stora flertalet av dem som kommer till Sverige och resten av Västeuropa bli en del av vårt samhälle men inte ta vår plats. Så, i ljuset av vårt orättfärdiga förflutna måste vi göra något!
  • För det andra: Ta hänsyn till medmänsklighet! Varje anständigt samhälle med de värderingar Sverige har borde finna det omöjligt att stå vid sidan om och se på de lidande, när det faktiskt har möjlighet att hjälpa. Så i medmänsklighetens namn måste vi göra något!
  • För det tredje: Bibelns undervisning handlar om detta! I både gamla och nya testamentet åläggs vi ständigt att hjälpa dem som är i nöd. Frälsningsarmén har, som en del av den universella kyrkan, byggt sitt uppdrag på förståelse för vad Bibeln säger om de marginaliserade, de som inte kan göra sin röst hörd och de som behöver hjälp. Så i lydnad för Guds Ord måste vi göra något!
  • Slutligen: Som en troende och en del i Jesu Kristi kropp, har varje kristen en skyldighet att representera Jesus i en värld som lider. Vad skulle Jesus göra i dag när han möter sådana som ”Carl”? Vi behöver inte spekulera. Genom hans egna gärningar och genom hans undervisning, särskilt beträffande att älska sin nästa och att definiera vem som är vår nästa, ger oss Jesus ett exempel att följa. Dessutom, att hjälpa vår nästa härrör inte bara från att likna Jesus, det motiveras också av något annat Jesus sa: ”Så som ni har hjälpt någon av dessa mina minsta, så har ni också hjälpt mig.” Han identifierar sig själv med ”Carl”, så när han ber oss älska och hjälpa ”Carl”, uppmuntrar han oss också genom denna akt av medmänsklighet, att älska och hjälpa Jesus själv. Så för Jesu Kristi skull måste vi göra något!

Allt detta är något mycket mer komplext än dina åsikter eller till och med dina känslor, det handlar om mer än att din svenska nationalitet kan stå på spel, det gäller din integritet som en medlem i Guds rike och din tro och övertygelse som en bibeltroende lydig efterföljare till Jesus Kristus.

Du.. vi… måste göra något!

/ Kommendör Clive Adams

1 kommentar

Kommentera