Arkiv för Clive Adams

Jag läste nyligen ett Facebook-inlägg som handlade om fru Ellis, en frälsningssoldat, som bodde i London under andra världskriget. Med hänvisning till de tunga bombningarna över London, citeras fru Ellis:

”Vi bara fortsatte; vi tog skydd under plattformen och sjöng högre!”

Jag är säker på att dagens säkerhetsföreskrifter inte skulle tillåta detta att hända idag, och jag ler när jag läser det nu, decennier senare. Jag försöker föreställa mig dem, hoptryckta under plattformsbrädorna, sjungandes för full hals … lungor som nästan spricker och öronen ringande av ljudet från den kraftfulla sången inne och den destruktiva bombningen utanför! Men för dessa frälsningssoldater var det inget att skratta åt. Det var en seriös, kraftfull demonstration av deras tro.

Fru Ellis och hennes krigare mötte livsfaror från en långvarig bombning med explosiva vapen. Det verkade inte ha något slut – natt efter natt fortsatte bomberna att falla, och så småningom även på dagtid. De mötte bombningarna med mod; de gjorde det med förnuft; de gjorde det med kreativitet.

En obeveklig anda av mod, tillsammans med en stor dos av kreativt sunt förnuft (de tog trots allt skydd under plattformen), är vad som behövs när vi står inför vårt eget bombardemang under dessa osäkra dagar. Och det är inte bara det verkliga hälsohotet som viruset medför, även om det är tillräckligt allvarligt. Vi bombarderas också med information – i vissa fall hjälpsam, i vissa spekulativ, och i andra rent missvisande. Det finns tydliga tecken på att rädsla, förvirring och ångest har börjat få fäste. Vi har sett de tomma hyllorna i våra butiker eftersom människor har gett efter för den panik de känner.

I tider med nationella och internationella kriser, krig och katastrofer har kyrkan varit en plats för tillflykt och hopp. Mitt i en kris, när människor känner sig hjälplösa och hopplösa, vilket får dem att tappa greppet, ser de sig efter något – eller någon – för att få hjälp att skapa stabilitet i sina liv igen. Något att hålla fast vid, någon som kan ge dem hopp. De vänder sig ofta till kyrkan i sådana desperata tider.

Vi kristna baserar våra liv på något mycket mer omfattande och varaktigt än de flyktiga saker som människor tenderar att bygga sina liv på … saker som börjar smulas sönder vid den sortens kris som detta coronavirus har skapat i vår värld. Låt oss, liksom fru Ellis och hennes medkrigare, vara modiga; låt oss vara förnuftiga; låt oss vara kreativa i de sätt som vi delar hopp och sprider hopp.

Den kristna kyrkan behöver låta denna tid av nödläge för mänskligheten bli en möjlighet att visa på Guds hopp in i hopplösheten och att sprida ljus i mörkret. Det är inspirerande att höra och läsa och se de bra och kreativa saker som görs i denna kris. Fortsätt med detta! Under hela denna kris, och därefter, uppmuntrar jag kyrkan – oavsett om det är Frälsningsarmén eller andra samfund – att fortsätta vara tillgängliga. När skakade och desperata människor kommer till hoppets plats, låt dem mötas av hoppets folk. Jag uppmuntrar er att fortsätta ha öppna hjärtan – att sprida frid; att flytta fokus från det som skapar oro till att peka på Världens Hopp; att nå ut till de desperata och ensamma. Med hjärtan som alltid är öppna uppmuntrar jag er att även hålla dörrar öppna när det är praktiskt möjligt. Och när det inte är praktiskt möjligt kan kanske andra dörrar öppnas med lite kreativitet och omtanke.  Kanske i den digitala världen, kanske genom att hjälpa kolleger i närheten som fortfarande har sina dörrar öppna.  

Låt Anden som inspirerade fru Ellis att sjunga högre, inspirera oss också!

Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.
1 Petrusbrev 3:15

Gud välsigne dig

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Det är måndagsmorgon och jag sitter framför en tom skärm… en skärm som snart skall fyllas med ord. Det finns mycket man kan skriva om – från den politiska opinionens svängning åt höger i västra Europa (inklusive Sverige), till det ökande våldet i europeiska städer (inklusive Sverige), till kyrkans minskande inflytande i det sekulariserade Sverige.

Under helgen fann jag mig själv titta på en dokumentärfilm om hur Adolf Hitler kom till makten. Jag funderade igen på det häpnadsväckande faktum att miljontals vanliga, goda människor drogs in i en så förskräcklig ondska. Jag såg hur deras tystnad utvecklades till acceptans, och sedan hur deras acceptans blev stöd, först muntligt och sedan ett aktivt stöd.  Jag såg hur sanningen avrättades på relativismens och bekvämlighetens estrad.

När jag lyssnade till de uttalanden Hitler och hans hantlangare gjorde, märkte jag att samma slags retorik som fängslade människor över hela Centraleuropa på 1930- och 40-talen börjar framföras från politiska plattformar och i sociala medier idag. Jag lämnades med en känsla som störde mig av de starka paralleller mellan västerländsk civilisation under tidigt 1900-tal och västerländsk civilisation idag och deras respektive problem med att tala sanning.

Ja, mycket av min oro gäller sanningen. Igen, det tycks mig som om vi lever i en tid när ”sanningen finns i betraktarens öga”… Så, beroende av ens bakgrund, ens tro och ens fördomar, kan ens ”sanning” variera signifikant från någon annans ”sanning”, eller, vilket är ännu mer alarmerande, från den sanning man omfattade i går, eller förra veckan, eller förra året!

I en värld där sanning har bevisats vara något undanglidande, är det viktigt att upptäcka att, bara för att någon uttrycker något behöver det inte vara sant, oavsett hur många gånger det sägs! Det finns många delar av livet där jag får disciplinera mig själv så att jag lyssnar noga och kritiskt på sådant som gäller för att vara sant. Det kan gälla politik, religion och etik för att bara nämna några – och då är jag medveten om att jag också riskerar att vilja förvränga sanningen så att den ska passa mig själv!

Ett av de mest störande aktuella exemplen på detta fenomen i Sverige återspeglas i Sveriges Kristna Råds nyligen publicerade rapport om religiös förföljelse. Rapporten avslöjar allvarliga ”sanningsfrågor”. Först avslöjar den myten att Sverige är en filosofiskt neutral stat. (Jag har skrivit om denna samhälleliga osanning i en tidningsartikel som du kan finna här.) 

Det svenska samhället är INTE neutralt, inte heller staten! Det finns en marknadsföring av en ateistisk/agnostisk humanistisk inställning till livet som avgjort inte är filosofiskt neutral. För det andra lyfter SKR-rapporten fram det faktum att en oundviklig konsekvens av denna så kallade neutralitet (som inte är neutral!) är att religion avvisas som irrelevant och även ointelligent. Den porträtteras som en känslomässig/psykologisk/andlig krycka som de svaga använder för att stötta sig själva i en värld där de starka (det vill säga de ”normala”) inte behöver någon hjälp utifrån (läs ”existentiell”) för att leva.

Rubriken till min artikel riktar fokus mot en av de allvarliga konsekvenser av denna osanning som marknadsförs i det svenska samhället. Många unga människor lider på grund av att denna lögn om neuralitet förknippas med sanning. Många lider för att de har blivit tillsagda att de inte behöver något existentiellt fokus för sina liv. Och när de konfronteras med verkligheten, med sanningen, så slutar det med att många får problem med sin mentala hälsa.

SKR-rapporten beskriver hur unga människors börda blir tyngre, för när de tar till sig sanningen genom att vända sig till religionen, och särskilt kristendomen, blir de hånade och mobbade av sina kamrater, men än värre, av de statsstödda agenterna för neutralitet, deras lärare! Det är skamligt att en stat uppmuntrar detta slags beteende!

Här är sanningen: De stora existentiella frågorna om livets mening och mål kan inte delges via neutralitet sponsrad av staten, inte ens om den neutraliteten vore sanning (vilket den inte är!). Svaren på de stora livsfrågorna finner man när man söker sanningen utanför sig själv. För den troende kristne är sanningen personifierad i Jesu Kristi person, Guds son, Frälsare och Herre, han som förklarade att han själv var Vägen, Sanningen och Livet. Varför inte bryta med det moderna i det svenska samhället och själv söka sanningen?!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Detta skrivs dagen efter att tacksägelsedagen firades i USA. Tacksägelsedagen är en stark tradition som omfattas av alla amerikaner, oavsett skillnader gällande ekonomi, hudfärg, religion eller politik.  För många är tacksägelsedagen mer betydande som familjehögtid än julen. Det är underbart att en hel nation gör paus för att vara tacksamma!

När amerikanerna förberedde sig för att fira, reste jag hem tillsammans med en kollega efter att ha varit på officersmöten. Det var mörkt och regnigt och sikten var mycket dålig. Tacksägelsedagen och den mörka vägen påminde mig om en upplevelse jag gjorde för länge sedan.

Jag deltog i en konferens ute på landsbygden i västra Norge. Tidigt på morgonen gick jag upp för att ta en kort promenad före frukost. Det var så mörkt det bara kan vara ute på landet och det blev ännu värre av virvlande dimma. Olyckligtvis hade jag glömt att ta med min pannlampa hemifrån och, så snart jag gick ut förstod jag att jag skulle få svårt att hitta. Sikten begränsades till tio meter.

Jag bestämde mig för att följa de vita linjer som målats vid vägkanten för att se om jag kunde hitta till en plats ungefär två kilometer längre bort. Jag insåg att linjerna var som ett ramverk, en slags vägledning som förhindrade mig från att hamna utanför vägkanten och som också hindrade mig att gå in i något onämnbart, fuktigt och otrevligt eller till och med bryta ett ben eller två!

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig!”, tänkte jag, plötsligt tacksam för både de vita strecken på vägbanan och Ordet som lyste upp min livsväg.

När de vita linjerna försvann, upptäckte jag att jag rörde mig in mot mitten av vägen. Jag kunde knappt reda ut vägens konturer i mörkret. Jag tänkte på vikten av att söka sig in mot mitten av vägen när ytterkanterna är så otydliga. Så tänkte jag på hur ofta vi befinner oss på platser där vägkanterna inte låter sig definieras så enkelt och där det kan vara lätt att ta ett felaktigt steg eller till och med gå in på en felaktig väg, där det är säkrast men kanske inte mest spännande att gå i mitten av vägen.

”Mitten av vägen” syftar på den grundläggande tro och övertygelse som formar våra liv därför att den liksom blivit ett med oss. Ibland har det blivit så i mitt eget liv, att när ”de vita linjerna” försvinner, kan det vara spännande att ”gå ute på kanten”, men det är nästan alltid farligt och definitivt inte lika tryggt som att vara mitt på vägen i mörkret!

Jag fann att jag var tacksam att jag, tack vare min uppfostran och alla dem som påverkat mig, hade fått ett ”mitten av vägen” att röra mig in mot när jag börjat förlora spåret.

Jag kom till en trädallé och inne i den var det till och med ännu mörkare än det varit tidigare. Jag kunde inte se vägen och därför kunde jag inte heller se mitten av vägen.

Jag tvingades använda lampan på min mobiltelefon för att komma genom den mörka tunneln av träd.

Det slog mig att ibland blir det allt för mörkt, när våra omständigheter är svåra och desperata. Då försöker vi hitta vägen med kontgjort ljus. Mobiltelefonens lampa fungerade bra, den lyste bra, mycket klarare än det ljus som jag haft tillgång till tidigare och det hjälpte mig att ta mig igenom den mörka tunneln av träd.

Men mina ögon hade påverkats av det konstgjorda ljuset, vilket gjorde det omöjligt för mig att se ”normalt”. Jag kunde inte se verkligheten på grund av det konstgjorda ljuset. Det tog fler långa sekunder innan ögonen vande sig vid ”det normala mörkret” och jag kunde börja gå igen.

Det finns mycket ”konstgjort ljus” längs vår väg, för det mesta underbart och klart (som de officersmöten jag var på nyss, kongresser, söndagsgudstjänster med mera), men oftast föranleder sådana ögonblick av strålande upplysning oss att behöva ta några ögonblick för att vänja oss vid ”normalt” ljus igen, därför att det är i det normala ljuset som vi behöver ”gå vår promenad”!

Jag fann mig själv tacksam, för ögonblicken av konstgjort ljus men också för att jag har fått en definierad väg för mitt liv, Guds väg för mig. Oavsett om det är dag eller natt, ljus eller mörker, har jag alltid de andliga resurser som behövs för att hitta vägen.

Jag var tacksam att jag tryggt tog mig tillbaka till centret.

Det kan vara ensamt att vandra i mörkret men samtidigt ganska upplysande och jag var tacksam för de andliga insikter jag fick på min vandring!

Det är tacksägelsedagen i USA. Det är mycket mörkt i november i Sverige. Men om vi fortsätter vara förenade med Världens ljus, Jesus Kristus, vars kommande till denna mörka värld snart ska firas under julen, är det underbart och fullt möjligt för oss att hitta vägen utan att snubbla. Jag är djupt tacksam för detta!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fick möjligheten att tillbringa en dag med mina barn efter att ha deltagit på en konferens i närheten av Oslo, där de bor. Vi hade kommit överens om att träffas någonstans i staden för en måltid och en film, och, som har blivit normen i vår familj, var föräldern utesluten från att fatta beslut om var vi skulle äta och vilken film vi skulle se. (I rättvisans namn måste det sägas att jag fick välja själv från menyn, och jag fick betala för måltiden.)

Jag stönade när jag hörde vilken film som valts.  Jag hade sett förhandsvisningar av ”Joker”, som handlar om Arthur, en man som av samhället möts av grymhet och förakt, innehåller en hel del våld, och jag hade inte gillat det jag såg. Men tack vare min sons val befann jag mig i en väldigt bekväm fåtölj i biosalongen och förberedde mig på att behöva härda ut, snarare än att bli underhållen.

Och så visade det sig vara. ”Joker” är inte underhållande . Den är inte tänkt att roa, den är avsedd att störa, och den gör det! 

Den stör eftersom den inte får mig att fly från den verkliga världen, som ofta är fallet när man besöker biografen. 

Den stör för att ”Joker” hanterar mycket mörka teman – psykisk ohälsa, övergrepp mot barn, mobbning, social isolering, misslyckandet med cyniska och opersonliga regeringssystem, fattigdom, ekonomisk ojämlikhet, grafiskt våld och social oro – och sättet på vilket dessa frågor behandlas i filmen är både uttrycksfulla och chockerande. 

Den stör eftersom den konfronterar publiken med de mest extrema konsekvenser  som kan ske på grund av vårt bräckliga samhälle. 

”Joker” stör eftersom den tar en med på en logisk utveckling genom kaoset.

Jag kunde förstå varför antihjälten, Arthur Fleck, uppförde sig och reagerade som han gjorde. Jag insåg att jag inte kunde sympatisera med honom på grund av de förfärliga ting han gjorde.  På samma sätt kunde jag inte sympatisera med folkmassorna som protesterade våldsamt mot orättvisa och dåliga politiska system. Men jag förstod varför de uppförde sig som de gjorde. Deras handlingar och reaktioner var oundvikliga. Jag förstod vad som låg bakom deras frustration och ilska. Jag såg hjälplöshet och hopplöshet som logiska resultat av deras svåra upplevelser. Jag kände mig nedtyngd av alla deras svårigheter. Jag kände att vi i stället för att fly från den verkliga världen hade dragits ännu djupare in i den.  ”Joker” var inte ett skämt … den störde!

När jag efter filmen kom tillbaka till lägenheten såg jag på nyheterna och fick bevittna scener som nästan var identiska med några av scenerna i filmen.  Jag såg de allvarliga incidenterna av våldsam oro i Libanon och Barcelona – scener som kunde ha tagits direkt från filmen, visades på dagliga nyheter.  När jag såg dessa våldsamma scener i nyhetsrapporten kom jag att tänka på en dokumentär jag hade sett kvällen innan, där den extrema fattigdom och det nästan omänskliga lidandet i mitt hemland Sydafrika hade drivit  människor till extremt våld.  ”Joker” visar sig här i den verkliga världen.  Och den världen är inte längre långt borta – för ofta, i dag, rapporteras det om våld även på svenska gator.

Så det här är inget skämt – vi lever i en störd värld.

Och ändå…

Louis “Satchmo” Armstrong sjöng om att denna värld är underbar.  Alla ting han beskrev i sången som gör världen underbar kan fortfarande hittas i vår värld idag; gröna träd och röda rosor, blå himmel och vita moln, gråtande barn och vänskapsband.  Det är inte en annan värld än nyheternas värld – det är samma värld.

Vi kan därför konstatera att vi lever i en komplex värld – en värld fylld av kontraster; det är en värld full av glädje och skratt, men också av sorg och tårar, en värld full av skönhet och förundran, men också av gräslighet och förfäran,  en värld full av nöje, men också av lidande,  det är en värld fylld med ”Satchmos” underbara ting, men också, ”Jokers” ondska. Och kyrkan kallas, inte att dra sig ur den världen utan,  eftersom vi är salt och ljus, att vara i den världen – att engagera oss i den … att påverka den med Gudsrikets sätt att leva … att göra en skillnad …

 Och det är inget skämt!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

”Det här är 2019 – du kan inte bara köpa ett land… ett folk!” 

Det var måndag morgon på SVT1:s nyhetsprogram som en expert gav sin ganska upprörda reaktion på ett av president Donald Trumps senaste projekt: Att köpa Grönland från Danmark för att göra det till en del av USA.

”Det här är 2019”…

Jag hörde på reaktionen med både hopp och bekymran! Det är ju positivt att experten menar att vi nu lever i en tid då det inte är acceptabelt att köpa ett land… att köpa människan.  Hennes upprördhet berodde på att vi har utvecklats i vår förståelse av vad det betyder att vara mänsklig; att våra värderingar och anständighetsstandarder har ändrats till det bättre. Vår värld borde skilja sig från världen på 1400- och 1500-talet, när Spanien och Portugal delade upp världen mellan dem, eller när Louisiana (med flera områden) såldes 1803 av fransmän till USA, eller när Alaska 1867 köptes av USA från ryssarna, eller när Filippinerna såldes av Spanien till USA 1898, bara för att USA skulle ge landet sin frihet 1934… Alla dessa historiska ”fastighetsavtal” avtalades mellan parter som inte hade något moraliskt ägande av fastigheten efter att ha gjort anspråk med våld. Avtalen blev överenskommelser med ingen hänvisning till, eller väldigt lite hänsyn till, människorna som bodde på dessa platser – oavsett om de var ursprungsbefolkningen eller invandrare. På den tiden kunde man köpa ett land om man hade tillräckligt med pengar och vapen… man kunde helt enkelt gå ut och köpa människor. Men inte i 2019!

Jag uppmuntras när jag ser att de allra flesta människor – inklusive majoriteten av amerikanerna – tycker att förslaget att köpa Grönland är löjligt… ”absurt” är hur Danmarks statsminister, Mette Frederiksen, beskrev det. Jag uppmuntras när vi kommer till en punkt i vår utveckling som människor då det som var orättvist men ok från förr inte är acceptabelt länge. Det här är 2019… vi tar inte över ett land och styrning av ett folk ty en rikedom av resurser – det är absurt att tänka så! Människor är värda mycket mer än det!

Ändå är jag djupt bekymrad. Det berör mig att trots utvecklingen i vårt tänkande om människovärde:

– Att någon ville faktiskt köpa Grönland i år 2019

– Att flera försvarade det som en bra idé

– Att också i år 2019, människor som flyr från fruktansvärd fara och död beskrivs som inträngande när de söker tillflykt från dem som invaderade dem i en förtid då vapen och pengar var av större värde än mänskliga rättigheter

– Att för bara några få dagar sedan, väntade 356 personer i 13 dagar för att få inträde i kontinenten som i en förtid, delade upp sitt land med vapen och pengar

– Att idag, som alla andra dagar, utnyttjas människor, och tvingas sälja sina resurser och produkter till slaviska priser så att västra marknaden kan blomstra

– Att idag, som alla andra dagar, säljs människor i slaveri – som billig arbetskraft eller sexslavar – till de som hellre sparar pengar än att betala för ett annat människovärde

Det här är 2019 – du kan inte bara köpa en människa… eller hur?!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Besöket blev en av höjdpunkterna på den långa resa vi nyligen gjorde till Västerbotten. Jag hade hälsat på honom som hastigast kvällen innan, strax före mötet, en av de många människor jag hade mött under loppet av fyra intensiva dagars besök vid kårer och institutioner. Alla de jag mötte hade blivit en suddig massa och jag skulle få pressa mig hårt för att minnas deras ansikten och än mer deras namn. Det var emellertid något med honom som gjorde att han dröjde kvar i mitt minne – han var den ende bland alla de människor jag mötte under dessa fyra dagar som bar en röd uniformsrock!

Kårofficerarna hade i vår resplan lagt in ett besök hos de pensionerade majorerna Örnulf och Lissy Rudolfsen. Lissy skulle till tandläkaren och behövde ge sig iväg strax efter vår ankomst. Så vi lämnades att samtala med Örnulf och snart hade han trollbundit oss med sina minnen från ett helt liv levt i tjänst för Gud genom Frälsningsarmén.

Den nittiotvåårige Örnulf är norrman. Som tonåring följde han många av sina landsmän över gränsen till Sverige efter det andra världskriget. Effekterna av ockupationen av hans hemland är smärtsamt tydliga då han i sin tanke är så sysselsatt med den perioden i sitt liv. Bombningarna av hans hemstad fortsätter att uppfylla hans tankar och minnen och han refererade ofta till dem. Det slog mig när jag lyssnade, att om han utstått något liknande i dag, skulle Örnulf ha erbjudits samtalsterapi och hjälp att ta i tu med effekterna av hans traumatiska  upplevelser. I stället bestämde han sig, liksom milliontals andra, för att bygga  upp sitt liv igen som flykting.

Det faktum att Örnulf inte bara överlevde men trivdes i sitt presonliga liv trots att han utstod krigets trauma, är anmärkningsvärt. Jag fann mig själv betrakta denne äldre man med nya ögon, och undrade hur jag själv hade hanterat liknande utmaningar som vuxen eller som tonåring. Sedan fortsatte vi att tala om hans kallelse och tjänst som officer i Frälsningsarmén, och om jag var fångad av hans berättelser från kriget, blev jag hänförd över det han berättade om att tjäna Gud och människor under mycket svåra omständigheter, exempelvis genom att färdas långa sträckor i svår terräng för att dela evangeliet och Guds kärlek med människor som levde på ödsliga platser långt från grundläggande bekvämligheter. Tack vare engagemang och överlåtelse hos denne man och hans fru som levde enkelt och utförde en osjälvisk tjänst, har människors liv förändrats och familjer påverkats positivt av Guds rikes värderingar från en generation till nästa. Jag fick höra hur familjerna till de kårofficerare som nu tjänstgör på platsen, hade påverkats av Örnulfs tjänst, långt innan de själva var födda. Jag blev djupt rörd av att lyssna till hur han delade med sig av märkliga ting på ett opretentiöst och ansåpråkslöst sätt, sådant som jag själv nog hade frestats att känna mig stolt över, och jag undrade om jag själv hade klarat att tjänstgöra under så utmanande förhållanden.

Det slog mig när jag lämnade Örnulf där han satt med sin concertina, han hade villigt gått med på att spela och sjunga för oss, att om jag inte hade besökt  honom skulle jag ha haft en mycket felaktig bild av vem han är. Jag skulle ha tänkt på honom som en äldre man, litet excentrisk (på grund av hans röda uniformsrock) och så skulle han ha blivit bortglömd i massan av alla de människor jag möter på mina resor. I stället fick jag förmånen att upptäcka vem  han är: en andlig jätte som uträttat mer för Guds rike med mindre resurser under hela sitt mångåriga officerskap än många använder under ett år!

Och så tänkte jag på de många äldre personer som jag inte får förmånen att besöka i deras hem för att lyssna till deras livsberättelser. Jag undrade, så som jag fortätter att undra, hur många andliga jättar som korsar min väg obemärkta; hur många missade välsignelser och inspirerande möjligheter som jag skakar hand med innan jag snabbt går vidare till nästa uträckta hand.

Det får dig att fundera. Eller hur?

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

“Hur har ni det (i den kår där du har ditt förordnande)?”

Jag märkte en försiktig tvekan innan hon svarade med det oundvikliga: -”Bra”, så jag pressade på för att få ett mindre politiskt (och mer realistiskt) svar. Officeren ryggade tillbaka, och när jag såg den smärta hon inte längre kunde dölja, undrade jag vad det var som störde henne så djupt. Inom mig väntade jag på att få höra om en utmanande kårsituation, en besvärlig person, svåra personliga omständigheter eller något liknande.

Snart upptäckte jag att den smärta jag såg avspeglas i hennes ansikte inte var hennes egen, alltså dess ursprung hade inte direkt med henne att göra, fastän den uppenbarligen hade blivit hennes smärta på en djup och störande nivå när hon pratade med mig. Jag upptäckte när jag lyssnade att hon följde, möjligen helt omedvetet, Paulus förmaning i Galaterbrevet 6:1b-2, som uttrycks så här i den engelska version av den bibel som kallas The Message:

Sträck ut handen och hjälp dem som har det svårt. Dela deras bördor, så lyder ni Kristus lag.

Den officeren beskrev kortfattat de dagliga möten hon och hennes make har som  kårofficerare med människor i svår nöd, människor utan arbete, människor vars förmåner har tagits ifrån dem, människor utan mat, människor utan hopp. Den ångest hon upplevde speglade den ångest hon ser dagligen när hon konfronteras med världens brustenhet, den djupa hjälplöshet hon kände var den hjälplöshet som reflekterades hos människor som verkligen inte vet vad de ska göra för att lösa sina livskriser; hennes bedövande tystnad när det gällde lösningar, var det spöklika, grymma, ihåliga ekot av de tysta skriken på hjälp, som aldrig hörs helt enkelt för att de som inte har någon röst aldrig hörs.

Detta är inte undantagsfall, och dessa officerares erfarenheter är inte heller några särskilda undantag. De ökar i stället som om de börjar bli norm då fler och fler människor behöver hjälp för att komma vidare:

-människor kommer för att få matpaket,

-människor kämpar för att kunna betala för grundläggande tjänster som hyra och verktyg,

-barn kan inte delta i fritidsaktiviteter för att deras föräldrar inte har råd att betala avgiften,

-unga människor kan inte få jobb och statistiken över unga som drabbas av depression ökar lavinartat.

Listan med namn på de människor som får hjälp genom våra kårer och centra ökar i längd, precis som listan över behov!

Jag har kallat denna text ”Att spela fiol…”, och jag har lånat rubriken från ett engelskt idiom som talar om ”Att spela fiol medan Rom brinner”. Det har sitt ursprung i legenden som, med rätta, talar om att kejsar Nero spelade fiol medan Rom brann. Det betyder att någon är upptagen med något vardagligt medan något mycket viktigt, något monumentalt, en svår olycka, ignoreras.

Låt mig beskriva ett annat scenario för att visa vad jag menar. Hon var verkligt frustrerad eftersom hon kämpat några minuter utan att lyckas. Hon försökte öppna en påse med godis när hon satte sig framför teven i början av en avkopplande kväll. Det märkliga var att, medan hon gav uttryck för sin frustration, visades en annons i teve, en annons vi ser mycket ofta: Röda korset vädjar om hjälp till svältande barn.

Det ironiska är att kvinnan verkligen är en medkännande person som rörs till tårar över andras lidanden. Vid detta ögonblick var hon dock fokuserad på sig själv, och dessutom hade hon sett annonsen om de svältande barnen flera gånger så hennes uppmärksamhet var inte riktad mot dessa barn. Kanske hon hade sett annonsen för ofta.

Hur kan välstånd och nöd finnas sida vid sida i en stad, i ett land? Det kan ske när godhjärtade människor hittas när dom spelar fiol medan fattigdomens och nödens flammor brinner klart. Det kan ske när kristna blir så vana vid nöden runt omkring oss att vi inte riktigt ser den eller noterar den längre. Det är därför tiggare och miljonärer kan dela samma trottoar, den ene tittar ner av skam och hopplöshet, den andre tittar upp och ut över livets möjligheter.

Det är tid att ta ner fiolerna, kära kristna syskon, och ordentligt se oss omkring!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Några av er som läser denna blogg är gamla nog att minnas Johnny Nash, en amerikansk popsångare som bidrog till att göra reggae populär. Kanske hans mest kända sång är hitlåten ”Jag kan se klart nu” (https://www.youtube.com/watch?v=NkwJ-g0iJ6w).

Det var år 1972 och jag hade gått hälften av tiden I gymnasiet. Mina dagar fylldes av cricket, fotboll, gymnastik liksom med ett stort engagemang, året runt, i Frälsningsarmén varje kväll i veckan plus hela söndagen. Mellan allt detta pressade jag motvilligt in mina studier. Jag skulle kunna fylla denna blogg med minnen av hur och när den nämnda sången spelades eller sjöngs, men jag motstår den frestelsen.

Albumet, och för yngre läsare, låt mig förklara att ett album var något som liknade dagens spellista, förutom att man hade en skiva av vinyl som sångerna var inspelade på och så spelades de upp på något som kallades skivspelare, innehöll en annan sång som också blev en hit, även om den inte var lika populär som den första. I stället för den klarhet den första sången talade om, talade denna om förvirring, skepsis och obeslutsamhet:

”Det finns fler frågor än svar, och ju mer jag upptäcker desto mindre vet jag.”

Jag har tänkt på denna text de senaste dagarna när jag sett det politiska kaos och den förvirring, likaväl som den skepsis och osäkerhet som finns i de fyra länderna Sverige, Norge, USA och Storbritannien.

-Förra veckan löste Norge sin kris när fyra politiska partier gick  med på att forma en koalition.

-Den dag jag skrev detta, presenterade Stefan Löfven sina stadsråd efter att Sverige väntat i mer än 130 dagar på att politikerna skulle forma en regering.

-Den brittiska premiärministern har fått sitt Brexitavtal avslaget av parlamentet och hon försöker desperat finna en kompromiss bland sina politiska motståndare.

-Regeringen i USA stängs av efter oenighet mellan presidenten och kongressen.

I allt högre grad ser vi exempel på ett delat samhälle. Vi upptäcker att våra länder, särskilt i västvärlden är djupt delade och att den alienation och den förvirring vi sett i politiska processer i dessa länder som har rykte om sig att vara stabila, speglar denna uppdelning.

Jag vet inte varför vi är så delade eller varför våra politiker kämpar så för att samarbeta och kompromissa för att få till stånd en samverkan för nationens bästa. Det finns fler frågor än svar när det gäller den situationen just nu.

I stark kontrast till den uppdelning, ovilja och fiendskap vi ser på den politiska arenan, har jag på senare tid varit privilegierad nog att få bevittna och delta i två ekumeniska evenemang där enheten mellan kristna från ett vitt samfundsspektrum märktes. Förra  onsdagen samlades kristna på fyra platser i landet för att gemensamt höja sina röster och be för Migrationsverkets behandling av konvertiter. Det var uppmuntrande att se så många, trots vädret, först samlas till gudstjänst i Filadelfiakyrkan och sedan ta sig till Sergels torg för en ljusmanifestation. Det var inspirerande att se så många enas kring en gemensam sak. Under helgen var vi i Kristinehamn för att delta i stadens ekumeniska vecka för kristen enhet. Än en gång slogs vi av den enhet kristna i staden visar. Vi kände oss omslutna av värmen i gemenskapen och mindes Jesus ord om att världen ska förstå att vi tillhör honom av den kärlek vi visar varandra.

Naturligtvis är kyrkan inte perfekt, vi har mycket att lära oss om att visa vår avsikt när det gäller enhet, genom att fira enhet i mångfalden och genom att söka vägar för att fira gudstjänst tillsammans. I en värld som strävar med dessa frågor utan att tyckas finna svar kan vi ge en enande faktor; Jesus Kristus! Paulus beskriver honom som vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen (Efesierbrevet 2:14).

Ja, det finns fler frågor än svar men kyrkan ska fortsätta att peka på honom som är svaret på många av vår nations utmaningar.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

”Jag hade förväntat mig att partierna tidigare den här hösten hade varit beredda att röra sig mer. Det är klart att det är bekymmersamt för Sverige att det är sådana här låsningar i regeringsfrågan.”

Andreas Norlén, riksdagens talman, sa detta som svar på en fråga om vägen framåt, om den senaste lösningen för det långvariga parlamentariska dödläget, att en omröstning om en Löfven-ledd regering, avvisas. Tillsammans med resten av folket måste talmannen vara bekymrad över de olika politiska partiernas fortsatta misslyckanden att lösa det tre månader långa dödläge som uppstod efter valet. Huvudfrågorna fortsätter att splittra partiledarna och det har funnits en motvilja att flytta sig från starka positioner, policys och principer mot kompromiss och samarbete. Denna motvilja från båda blocken att röra sig mot en gemensam grund har resulterat i denna ohållbara situation för svensk riksdag och regering.

Det är naturligtvis sant att basen för varje god och fungerande relation, vare sig det gäller äktenskap, familj, samhällsliv, politiska partier i koalition, eller nationer emellan, är denna princip av ”tjänster och gentjänster” att ”ge och ta”, av att kompromissa, och att röra sig från ett läge och tro att det nya läget kommer att bli bättre. Det nya läget blir bättre för att det också är den andra partens destination. Det blir bättre för att det är en position man har tillsammans. Det är bättre än att alla fortsätter att hålla fast vid sina respektive positioner och i bästa fall fortsätter att ha delade uppfattningar, eller, vilket är sämre, blir som främlingar för varandra. En gemensam rörelse mot en gemensam bas är hemligheten till försoning.

Förra veckan var det Nobelveckan. 2018 har vi firat att det är hundra år sedan en av de mest berömda nobelpristagarna, fredsprisvinnaren Nelson Mandela föddes. Vad många glömmer är att Mandela inte ensam tilldelades priset. Det året, 1993, tilldelades priset Nelson Mandela och F W de Klerk, gemensamt! Genom att göra så erkände kommittén att de Klerk, genom sitt beslut att inte längre förbjuda ANC, befria Mandela och lämna över makten till en interimistisk koalitionsregering, hade förflyttat Afrikanerfolket från diskriminering och maktmissbruk till en plats där den nya nationen kunde byggas upp. På den nya platsen möttes han av Mandela som också hade förflyttat sitt folk från en naturlig önskan att hämnas och vedergälla till samarbete och försoning. Det var förflyttningen av båda partierna till en gemensam grund som räddade Sydafrika från ett fullskaligt inbördeskrig. Mandela och de Klerk behövde mötas halvvägs för att göra det nya Sydafrika möjligt. Året därpå, 1994, gjorde Nobelkommittén ett liknande erkännande genom att tilldela Arafat och hans politiske motståndare Perez och Rabin, fredspriset för deras försök att finna en gemensam grund i konflikten i Mellanöstern.

Julen är en ännu märkligare historia. Långt ifrån att båda partierna förflyttades till en gemensam grund, är det den oerhört goda nyheten att allsmäktig Gud förflyttar sig hela vägen till den plats där vi befinner oss. Han möter oss inte halvvägs men kommer in i vår värld, slår upp sitt tält ibland oss, flyttar in i vårt grannskap och lever med oss, bland oss och blir till och med en av oss! Julen handlar om Jesus, sann Gud och sann människa, som visar oss genom sitt liv och förespråkar genom det han lär oss, vilken potential vi hade för att bli den mänsklighet vi skapades till. Aposteln Paulus skrev att Gud flyttade till oss ”medan vi ännu var syndare…”. Vår synd fjärmade oss från honom, vi var hans fiender, hans motståndare, och försoning mellan honom och oss var helt och hållet en handling från ett håll, en handling enbart av nåd som gör att vi kan bli en del av Guds familj därför att ”åt alla som tog emot Jesus gav han rätt att bli Guds barn”. 

Julen bekräftar att förflyttning till en gemensam grund inte uppstår för att båda motståndarna förflyttade sig utan för att Ett Parti, Gud själv, var så rörd av hans ”motståndares” svåra situation att han sände sin son hela vägen ”över havet” till oss. Vi firar den handlingen av nåd under julen när vi påminner oss om födelsen av Immanuel – Gud med oss.

Mandela introducerade sannings- och försoningskommissionen för att ena ett delat Sydafrika. I jul påminns vi om att Jesus, full av nåd och sanning, kom över det ”hav” som orsakats av synd, för att försona världen med Gud!

Ha en välsignad jul när du än en gång firar hur han ”korsade havet”!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera