Arkiv för Clive Adams

”Det här är 2019 – du kan inte bara köpa ett land… ett folk!” 

Det var måndag morgon på SVT1:s nyhetsprogram som en expert gav sin ganska upprörda reaktion på ett av president Donald Trumps senaste projekt: Att köpa Grönland från Danmark för att göra det till en del av USA.

”Det här är 2019”…

Jag hörde på reaktionen med både hopp och bekymran! Det är ju positivt att experten menar att vi nu lever i en tid då det inte är acceptabelt att köpa ett land… att köpa människan.  Hennes upprördhet berodde på att vi har utvecklats i vår förståelse av vad det betyder att vara mänsklig; att våra värderingar och anständighetsstandarder har ändrats till det bättre. Vår värld borde skilja sig från världen på 1400- och 1500-talet, när Spanien och Portugal delade upp världen mellan dem, eller när Louisiana (med flera områden) såldes 1803 av fransmän till USA, eller när Alaska 1867 köptes av USA från ryssarna, eller när Filippinerna såldes av Spanien till USA 1898, bara för att USA skulle ge landet sin frihet 1934… Alla dessa historiska ”fastighetsavtal” avtalades mellan parter som inte hade något moraliskt ägande av fastigheten efter att ha gjort anspråk med våld. Avtalen blev överenskommelser med ingen hänvisning till, eller väldigt lite hänsyn till, människorna som bodde på dessa platser – oavsett om de var ursprungsbefolkningen eller invandrare. På den tiden kunde man köpa ett land om man hade tillräckligt med pengar och vapen… man kunde helt enkelt gå ut och köpa människor. Men inte i 2019!

Jag uppmuntras när jag ser att de allra flesta människor – inklusive majoriteten av amerikanerna – tycker att förslaget att köpa Grönland är löjligt… ”absurt” är hur Danmarks statsminister, Mette Frederiksen, beskrev det. Jag uppmuntras när vi kommer till en punkt i vår utveckling som människor då det som var orättvist men ok från förr inte är acceptabelt länge. Det här är 2019… vi tar inte över ett land och styrning av ett folk ty en rikedom av resurser – det är absurt att tänka så! Människor är värda mycket mer än det!

Ändå är jag djupt bekymrad. Det berör mig att trots utvecklingen i vårt tänkande om människovärde:

– Att någon ville faktiskt köpa Grönland i år 2019

– Att flera försvarade det som en bra idé

– Att också i år 2019, människor som flyr från fruktansvärd fara och död beskrivs som inträngande när de söker tillflykt från dem som invaderade dem i en förtid då vapen och pengar var av större värde än mänskliga rättigheter

– Att för bara några få dagar sedan, väntade 356 personer i 13 dagar för att få inträde i kontinenten som i en förtid, delade upp sitt land med vapen och pengar

– Att idag, som alla andra dagar, utnyttjas människor, och tvingas sälja sina resurser och produkter till slaviska priser så att västra marknaden kan blomstra

– Att idag, som alla andra dagar, säljs människor i slaveri – som billig arbetskraft eller sexslavar – till de som hellre sparar pengar än att betala för ett annat människovärde

Det här är 2019 – du kan inte bara köpa en människa… eller hur?!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Besöket blev en av höjdpunkterna på den långa resa vi nyligen gjorde till Västerbotten. Jag hade hälsat på honom som hastigast kvällen innan, strax före mötet, en av de många människor jag hade mött under loppet av fyra intensiva dagars besök vid kårer och institutioner. Alla de jag mötte hade blivit en suddig massa och jag skulle få pressa mig hårt för att minnas deras ansikten och än mer deras namn. Det var emellertid något med honom som gjorde att han dröjde kvar i mitt minne – han var den ende bland alla de människor jag mötte under dessa fyra dagar som bar en röd uniformsrock!

Kårofficerarna hade i vår resplan lagt in ett besök hos de pensionerade majorerna Örnulf och Lissy Rudolfsen. Lissy skulle till tandläkaren och behövde ge sig iväg strax efter vår ankomst. Så vi lämnades att samtala med Örnulf och snart hade han trollbundit oss med sina minnen från ett helt liv levt i tjänst för Gud genom Frälsningsarmén.

Den nittiotvåårige Örnulf är norrman. Som tonåring följde han många av sina landsmän över gränsen till Sverige efter det andra världskriget. Effekterna av ockupationen av hans hemland är smärtsamt tydliga då han i sin tanke är så sysselsatt med den perioden i sitt liv. Bombningarna av hans hemstad fortsätter att uppfylla hans tankar och minnen och han refererade ofta till dem. Det slog mig när jag lyssnade, att om han utstått något liknande i dag, skulle Örnulf ha erbjudits samtalsterapi och hjälp att ta i tu med effekterna av hans traumatiska  upplevelser. I stället bestämde han sig, liksom milliontals andra, för att bygga  upp sitt liv igen som flykting.

Det faktum att Örnulf inte bara överlevde men trivdes i sitt presonliga liv trots att han utstod krigets trauma, är anmärkningsvärt. Jag fann mig själv betrakta denne äldre man med nya ögon, och undrade hur jag själv hade hanterat liknande utmaningar som vuxen eller som tonåring. Sedan fortsatte vi att tala om hans kallelse och tjänst som officer i Frälsningsarmén, och om jag var fångad av hans berättelser från kriget, blev jag hänförd över det han berättade om att tjäna Gud och människor under mycket svåra omständigheter, exempelvis genom att färdas långa sträckor i svår terräng för att dela evangeliet och Guds kärlek med människor som levde på ödsliga platser långt från grundläggande bekvämligheter. Tack vare engagemang och överlåtelse hos denne man och hans fru som levde enkelt och utförde en osjälvisk tjänst, har människors liv förändrats och familjer påverkats positivt av Guds rikes värderingar från en generation till nästa. Jag fick höra hur familjerna till de kårofficerare som nu tjänstgör på platsen, hade påverkats av Örnulfs tjänst, långt innan de själva var födda. Jag blev djupt rörd av att lyssna till hur han delade med sig av märkliga ting på ett opretentiöst och ansåpråkslöst sätt, sådant som jag själv nog hade frestats att känna mig stolt över, och jag undrade om jag själv hade klarat att tjänstgöra under så utmanande förhållanden.

Det slog mig när jag lämnade Örnulf där han satt med sin concertina, han hade villigt gått med på att spela och sjunga för oss, att om jag inte hade besökt  honom skulle jag ha haft en mycket felaktig bild av vem han är. Jag skulle ha tänkt på honom som en äldre man, litet excentrisk (på grund av hans röda uniformsrock) och så skulle han ha blivit bortglömd i massan av alla de människor jag möter på mina resor. I stället fick jag förmånen att upptäcka vem  han är: en andlig jätte som uträttat mer för Guds rike med mindre resurser under hela sitt mångåriga officerskap än många använder under ett år!

Och så tänkte jag på de många äldre personer som jag inte får förmånen att besöka i deras hem för att lyssna till deras livsberättelser. Jag undrade, så som jag fortätter att undra, hur många andliga jättar som korsar min väg obemärkta; hur många missade välsignelser och inspirerande möjligheter som jag skakar hand med innan jag snabbt går vidare till nästa uträckta hand.

Det får dig att fundera. Eller hur?

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

“Hur har ni det (i den kår där du har ditt förordnande)?”

Jag märkte en försiktig tvekan innan hon svarade med det oundvikliga: -”Bra”, så jag pressade på för att få ett mindre politiskt (och mer realistiskt) svar. Officeren ryggade tillbaka, och när jag såg den smärta hon inte längre kunde dölja, undrade jag vad det var som störde henne så djupt. Inom mig väntade jag på att få höra om en utmanande kårsituation, en besvärlig person, svåra personliga omständigheter eller något liknande.

Snart upptäckte jag att den smärta jag såg avspeglas i hennes ansikte inte var hennes egen, alltså dess ursprung hade inte direkt med henne att göra, fastän den uppenbarligen hade blivit hennes smärta på en djup och störande nivå när hon pratade med mig. Jag upptäckte när jag lyssnade att hon följde, möjligen helt omedvetet, Paulus förmaning i Galaterbrevet 6:1b-2, som uttrycks så här i den engelska version av den bibel som kallas The Message:

Sträck ut handen och hjälp dem som har det svårt. Dela deras bördor, så lyder ni Kristus lag.

Den officeren beskrev kortfattat de dagliga möten hon och hennes make har som  kårofficerare med människor i svår nöd, människor utan arbete, människor vars förmåner har tagits ifrån dem, människor utan mat, människor utan hopp. Den ångest hon upplevde speglade den ångest hon ser dagligen när hon konfronteras med världens brustenhet, den djupa hjälplöshet hon kände var den hjälplöshet som reflekterades hos människor som verkligen inte vet vad de ska göra för att lösa sina livskriser; hennes bedövande tystnad när det gällde lösningar, var det spöklika, grymma, ihåliga ekot av de tysta skriken på hjälp, som aldrig hörs helt enkelt för att de som inte har någon röst aldrig hörs.

Detta är inte undantagsfall, och dessa officerares erfarenheter är inte heller några särskilda undantag. De ökar i stället som om de börjar bli norm då fler och fler människor behöver hjälp för att komma vidare:

-människor kommer för att få matpaket,

-människor kämpar för att kunna betala för grundläggande tjänster som hyra och verktyg,

-barn kan inte delta i fritidsaktiviteter för att deras föräldrar inte har råd att betala avgiften,

-unga människor kan inte få jobb och statistiken över unga som drabbas av depression ökar lavinartat.

Listan med namn på de människor som får hjälp genom våra kårer och centra ökar i längd, precis som listan över behov!

Jag har kallat denna text ”Att spela fiol…”, och jag har lånat rubriken från ett engelskt idiom som talar om ”Att spela fiol medan Rom brinner”. Det har sitt ursprung i legenden som, med rätta, talar om att kejsar Nero spelade fiol medan Rom brann. Det betyder att någon är upptagen med något vardagligt medan något mycket viktigt, något monumentalt, en svår olycka, ignoreras.

Låt mig beskriva ett annat scenario för att visa vad jag menar. Hon var verkligt frustrerad eftersom hon kämpat några minuter utan att lyckas. Hon försökte öppna en påse med godis när hon satte sig framför teven i början av en avkopplande kväll. Det märkliga var att, medan hon gav uttryck för sin frustration, visades en annons i teve, en annons vi ser mycket ofta: Röda korset vädjar om hjälp till svältande barn.

Det ironiska är att kvinnan verkligen är en medkännande person som rörs till tårar över andras lidanden. Vid detta ögonblick var hon dock fokuserad på sig själv, och dessutom hade hon sett annonsen om de svältande barnen flera gånger så hennes uppmärksamhet var inte riktad mot dessa barn. Kanske hon hade sett annonsen för ofta.

Hur kan välstånd och nöd finnas sida vid sida i en stad, i ett land? Det kan ske när godhjärtade människor hittas när dom spelar fiol medan fattigdomens och nödens flammor brinner klart. Det kan ske när kristna blir så vana vid nöden runt omkring oss att vi inte riktigt ser den eller noterar den längre. Det är därför tiggare och miljonärer kan dela samma trottoar, den ene tittar ner av skam och hopplöshet, den andre tittar upp och ut över livets möjligheter.

Det är tid att ta ner fiolerna, kära kristna syskon, och ordentligt se oss omkring!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Några av er som läser denna blogg är gamla nog att minnas Johnny Nash, en amerikansk popsångare som bidrog till att göra reggae populär. Kanske hans mest kända sång är hitlåten ”Jag kan se klart nu” (https://www.youtube.com/watch?v=NkwJ-g0iJ6w).

Det var år 1972 och jag hade gått hälften av tiden I gymnasiet. Mina dagar fylldes av cricket, fotboll, gymnastik liksom med ett stort engagemang, året runt, i Frälsningsarmén varje kväll i veckan plus hela söndagen. Mellan allt detta pressade jag motvilligt in mina studier. Jag skulle kunna fylla denna blogg med minnen av hur och när den nämnda sången spelades eller sjöngs, men jag motstår den frestelsen.

Albumet, och för yngre läsare, låt mig förklara att ett album var något som liknade dagens spellista, förutom att man hade en skiva av vinyl som sångerna var inspelade på och så spelades de upp på något som kallades skivspelare, innehöll en annan sång som också blev en hit, även om den inte var lika populär som den första. I stället för den klarhet den första sången talade om, talade denna om förvirring, skepsis och obeslutsamhet:

”Det finns fler frågor än svar, och ju mer jag upptäcker desto mindre vet jag.”

Jag har tänkt på denna text de senaste dagarna när jag sett det politiska kaos och den förvirring, likaväl som den skepsis och osäkerhet som finns i de fyra länderna Sverige, Norge, USA och Storbritannien.

-Förra veckan löste Norge sin kris när fyra politiska partier gick  med på att forma en koalition.

-Den dag jag skrev detta, presenterade Stefan Löfven sina stadsråd efter att Sverige väntat i mer än 130 dagar på att politikerna skulle forma en regering.

-Den brittiska premiärministern har fått sitt Brexitavtal avslaget av parlamentet och hon försöker desperat finna en kompromiss bland sina politiska motståndare.

-Regeringen i USA stängs av efter oenighet mellan presidenten och kongressen.

I allt högre grad ser vi exempel på ett delat samhälle. Vi upptäcker att våra länder, särskilt i västvärlden är djupt delade och att den alienation och den förvirring vi sett i politiska processer i dessa länder som har rykte om sig att vara stabila, speglar denna uppdelning.

Jag vet inte varför vi är så delade eller varför våra politiker kämpar så för att samarbeta och kompromissa för att få till stånd en samverkan för nationens bästa. Det finns fler frågor än svar när det gäller den situationen just nu.

I stark kontrast till den uppdelning, ovilja och fiendskap vi ser på den politiska arenan, har jag på senare tid varit privilegierad nog att få bevittna och delta i två ekumeniska evenemang där enheten mellan kristna från ett vitt samfundsspektrum märktes. Förra  onsdagen samlades kristna på fyra platser i landet för att gemensamt höja sina röster och be för Migrationsverkets behandling av konvertiter. Det var uppmuntrande att se så många, trots vädret, först samlas till gudstjänst i Filadelfiakyrkan och sedan ta sig till Sergels torg för en ljusmanifestation. Det var inspirerande att se så många enas kring en gemensam sak. Under helgen var vi i Kristinehamn för att delta i stadens ekumeniska vecka för kristen enhet. Än en gång slogs vi av den enhet kristna i staden visar. Vi kände oss omslutna av värmen i gemenskapen och mindes Jesus ord om att världen ska förstå att vi tillhör honom av den kärlek vi visar varandra.

Naturligtvis är kyrkan inte perfekt, vi har mycket att lära oss om att visa vår avsikt när det gäller enhet, genom att fira enhet i mångfalden och genom att söka vägar för att fira gudstjänst tillsammans. I en värld som strävar med dessa frågor utan att tyckas finna svar kan vi ge en enande faktor; Jesus Kristus! Paulus beskriver honom som vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen (Efesierbrevet 2:14).

Ja, det finns fler frågor än svar men kyrkan ska fortsätta att peka på honom som är svaret på många av vår nations utmaningar.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

”Jag hade förväntat mig att partierna tidigare den här hösten hade varit beredda att röra sig mer. Det är klart att det är bekymmersamt för Sverige att det är sådana här låsningar i regeringsfrågan.”

Andreas Norlén, riksdagens talman, sa detta som svar på en fråga om vägen framåt, om den senaste lösningen för det långvariga parlamentariska dödläget, att en omröstning om en Löfven-ledd regering, avvisas. Tillsammans med resten av folket måste talmannen vara bekymrad över de olika politiska partiernas fortsatta misslyckanden att lösa det tre månader långa dödläge som uppstod efter valet. Huvudfrågorna fortsätter att splittra partiledarna och det har funnits en motvilja att flytta sig från starka positioner, policys och principer mot kompromiss och samarbete. Denna motvilja från båda blocken att röra sig mot en gemensam grund har resulterat i denna ohållbara situation för svensk riksdag och regering.

Det är naturligtvis sant att basen för varje god och fungerande relation, vare sig det gäller äktenskap, familj, samhällsliv, politiska partier i koalition, eller nationer emellan, är denna princip av ”tjänster och gentjänster” att ”ge och ta”, av att kompromissa, och att röra sig från ett läge och tro att det nya läget kommer att bli bättre. Det nya läget blir bättre för att det också är den andra partens destination. Det blir bättre för att det är en position man har tillsammans. Det är bättre än att alla fortsätter att hålla fast vid sina respektive positioner och i bästa fall fortsätter att ha delade uppfattningar, eller, vilket är sämre, blir som främlingar för varandra. En gemensam rörelse mot en gemensam bas är hemligheten till försoning.

Förra veckan var det Nobelveckan. 2018 har vi firat att det är hundra år sedan en av de mest berömda nobelpristagarna, fredsprisvinnaren Nelson Mandela föddes. Vad många glömmer är att Mandela inte ensam tilldelades priset. Det året, 1993, tilldelades priset Nelson Mandela och F W de Klerk, gemensamt! Genom att göra så erkände kommittén att de Klerk, genom sitt beslut att inte längre förbjuda ANC, befria Mandela och lämna över makten till en interimistisk koalitionsregering, hade förflyttat Afrikanerfolket från diskriminering och maktmissbruk till en plats där den nya nationen kunde byggas upp. På den nya platsen möttes han av Mandela som också hade förflyttat sitt folk från en naturlig önskan att hämnas och vedergälla till samarbete och försoning. Det var förflyttningen av båda partierna till en gemensam grund som räddade Sydafrika från ett fullskaligt inbördeskrig. Mandela och de Klerk behövde mötas halvvägs för att göra det nya Sydafrika möjligt. Året därpå, 1994, gjorde Nobelkommittén ett liknande erkännande genom att tilldela Arafat och hans politiske motståndare Perez och Rabin, fredspriset för deras försök att finna en gemensam grund i konflikten i Mellanöstern.

Julen är en ännu märkligare historia. Långt ifrån att båda partierna förflyttades till en gemensam grund, är det den oerhört goda nyheten att allsmäktig Gud förflyttar sig hela vägen till den plats där vi befinner oss. Han möter oss inte halvvägs men kommer in i vår värld, slår upp sitt tält ibland oss, flyttar in i vårt grannskap och lever med oss, bland oss och blir till och med en av oss! Julen handlar om Jesus, sann Gud och sann människa, som visar oss genom sitt liv och förespråkar genom det han lär oss, vilken potential vi hade för att bli den mänsklighet vi skapades till. Aposteln Paulus skrev att Gud flyttade till oss ”medan vi ännu var syndare…”. Vår synd fjärmade oss från honom, vi var hans fiender, hans motståndare, och försoning mellan honom och oss var helt och hållet en handling från ett håll, en handling enbart av nåd som gör att vi kan bli en del av Guds familj därför att ”åt alla som tog emot Jesus gav han rätt att bli Guds barn”. 

Julen bekräftar att förflyttning till en gemensam grund inte uppstår för att båda motståndarna förflyttade sig utan för att Ett Parti, Gud själv, var så rörd av hans ”motståndares” svåra situation att han sände sin son hela vägen ”över havet” till oss. Vi firar den handlingen av nåd under julen när vi påminner oss om födelsen av Immanuel – Gud med oss.

Mandela introducerade sannings- och försoningskommissionen för att ena ett delat Sydafrika. I jul påminns vi om att Jesus, full av nåd och sanning, kom över det ”hav” som orsakats av synd, för att försona världen med Gud!

Ha en välsignad jul när du än en gång firar hur han ”korsade havet”!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Förra veckan gick en beväpnad man till en allmän plats i LA, Kalifornien och började skjuta. Undersökningen pågår och alla detaljer har inte samlats in. För närvarande rapporteras 12 personer död och mer än ett dussin har skadats… För tre veckor sedan mördades två afroamerikaner i Kentucky… Samma dag mördades elva amerikanska judar i Pittsburgh… Förrförra helgen mördades sju koptiska kristna i Egypten… På lördagsnatten sköts en taxichaufför i Malmö… På söndagsnatten skadades åtta personer och tretton arresterades vid en masskjutning i Mölnlycke

På måndagskvällen deltog jag i en konsert med Soweto gospelkör. Det var ett fantastiskt evenemang. Där fanns en storslagen passion, man sjöng och dansade med så mycket energi att jag kände hur min ande lyftes när jag njöt av mitt hemlands välbekanta harmonier. Kören sjöng om sin förtröstan på en trofast Gud som aldrig sviker ens under de mörkaste dagar, de sjöng om dessa mörka dagar, om kampen för frihet och rättvisa, deras sånger visade tacksamhet mot Nelson Rolihlanhla Mandela och den roll han spelade när det nya Sydafrika föddes. Mitt hjärta värmdes när de sjöng och dansade. När de afrikanska takterna och harmonierna sköljde över mig likt de rullande havsvågorna som sveper in över Kaphalvön, frossade jag riktigt i min identitet som sydafrikan. Jag kände mig stolt över att vara sydafrikan. Medvetet firade jag min identitet och historia, kultur och den bakgrund som ligger till grund för denna identitet och ger den, och mig, en stabil grund. Men jag firade inte enbart. När kören sjöng valde jag också att tänka tillbaka. Jag kom ihåg det jag varit med om, det jag delar med denna begåvade grupp sångare och musiker, minnen som förde med sig glädje och minnen som förde med sig smärta. Igen kände jag smärtan i lidandet och men också glädjen över att bli fri. Jag skrattade när jag kände igen personligheter från förr i de karaktärer som framträdde under sången och dansen. Jag kände mig sannerligen som en sydafrikan. När jag tittade mig omkring, såg jag hur den stora svenska publiken också blev gripen av sången och dansen. Faktum är att av vad jag kunde förstå av de stående ovationer kören fick efter konserten, är jag säker på att kören hade sjungit och dansat sig in i den företrädesvis svenska publiken! Ändå hade den mest sjungit på zuluspråket, sotho och xhsosa. De hade inte försökt sig på någon sång på svenska och sjöng bara några få på engelska. De flesta sånger de sjöng kunde inte förstås av de jublande svenskarna. Kören dansade som de alltid brukar göra, för att uttrycka en slags vild övergivenhet som få svenskar skulle uttrycka i dans på det sättet. Konserten var så sydafrikansk den kunde bli. Vi befann oss i Sveriges huvudstad men den enda synliga flaggan på konserten var den mångfärgade sydafrikanska.

Men svenskarna älskade dem och applåderade varmt och länge. Det var den längsta applåden jag någonsin varit med om under en konsert! Faktum är att jag tror att det var på grund av och inte trots att kören uttryckte sin afrikanska identitet som den uppskattades så. Den svenska publiken firade körens afrikanska identitet och uppskattade olikheterna i språk, kultur, musik och uttrycksformer. Långt ifrån att vara ett hinder, välkomnades dessa olikheter i stället som en bro. Det blev just olikheterna som sammanlänkade afrikaner och skandinaver.

När de förfärliga skjutningarna inträffade i Sverige för några veckor sedan, var jag på en ekumenisk samling I Uppsala för att fira 50-årsjubileet av Kyrkornas Världsråd som hölls I Uppsala i juli 1968. Mötet 1968 var mycket viktigt för Kyrkan och för Sydafrika. Vid det mötet bestämde sig Kyrkan för att ta avstånd från intolerans, rasism och diskriminering och Världsrådet sammanfattade att man ville koncentrera sig på att tala och verka för förändringar i apartheidens Sydafrika. Uppsala och minnena från 1968 kopplades samman med Soweto gospelkör och sångerna om frihet. När jag lyssnade och deltog med kristna ledare från hela världen och från hela det teologiska spektrat i den kristna kyrkan, kände jag viljan att bli förenade trots olikheterna. Vi valde enhet för att kunna fira enhet i mångfalden.

Tänk vilken vilja till enhet trots olikheter jag bevittnade under denna ekumeniska veckohelg! Tänk vilket glädjefyllt firande av kulturella och etniska olikheter jag bevittnade under gospelkonserten! En så omedelbar acceptans av ”de andra” är bara möjlig när man känner sig trygg. Tryggheten kommer när man är rotad i en tydlig identitet och deltar i en sund gemenskap. En förståelse för vem jag är och en förvissning om min tillhörighet gör att jag kan omfamna andra som varken delar samma identitet eller samma gemenskap.

Illdåden vi hört om nyligen, dödandet och våldet jag listade i början av denna text, representerar motsatsen till det jag upplevde i Uppsala i den internationella ekumeniska gemenskapen och på Skanlan med Soweto gospelkör. Jag tror att identitet och gemenskap är viktiga faktorer för att orsaka dessa motsatser. De som utför sådana här illdåd är människor som inte riktigt vet vilka de är och har en djupt felaktig uppfattning om identitet och gemenskap. De kan inte alls uppskatta ”de andra” därför att de ser det som är annorlunda som hot som kan utarma och inte gåvor som kan berika.

För kristna är vår identitet grundad i vår tro på Gud: kärleken från Gud, Fadern, nåden från Gud, Sonen och gemenskapen med Gud, den helige Ande. En identitet grundad i kärlek, nåd och gemenskap kommer att vara avgörande för att bygga ett samhälle i stället för att bryta ner det och det är också avgörande för att kunna uppskatta olikheter hellre än att skapa söndring. Det är dags för Kyrkan att leva ut sin identitet av kärlek, nåd och gemenskap. Det är tid för kristna att identifiera sig med Jesus Kristus, honom vi följer. Han är den som kom med nåd och sanning till alla,  utan undantag. Låt oss vägra acceptera denna tidsanda som envisas med att skapa söndring! Låt oss i stället förenas i att fira olikheter och mångfald precis så som vi gjorde i Uppsala och Skansen nyligen.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Det var inte ett avsiktligt agerande. Vad jag tolkade in i det de gjorde var inte det som motiverade dem. De hade en mycket mer praktisk anledning att göra det de gjorde. Det kraftfulla budskap deras agerande förmedlade till mig rörde mig djupt.

Det var söndag förmiddag och familjegudstjänst på Söderkåren i Stockholm. Barnen gavs stora möjligheter att fira sin gudstjänst och lovsjunga Gud. Trots att kåren den dagen välsignats med musikgrupper, både vokalt och med brassband av hög klass, gavs både ett minibrassband (med några vuxna som stöttade på flera sätt) och en barnkör utrymme under mötet.

Jag la märke till uttrycken i de äldre hornmusikanternas ansikten när minibrasset spelade. Det är inte den enklaste sak i världen, milt uttryckt, att få allvarligt fokuserade hornmusikanter att le under en gudstjänst om det inte handlar om något ”internt skämt”. Men att kunna få en hel hornmusikkår att le på samma gång är något värt att notera, och jag noterade att de log, så som stolta föräldrar skulle ha gjort när deras barn spelade. Jag registrerade det som ett mycket positivt tecken… dessa människor ville att barnen skulle blomstra!

Några minuter senare pålyste mötesledaren att barnkören skulle sjunga. Och efter att ha justerat mikrofonerna, det hade man sagt oss att det var mycket viktigt för barnen, ville de försäkra sig om att de hördes (vilket är en tanke som i sig själv är värd att utforska!) och så började barnen sjunga.

Det var då det hände… medan de sjöng. Kören med de vuxna skulle sjunga därefter, och, medan barnen sjöng, gick medlemmarna i kören med vuxna från sina sittplatser för att göra sig beredda att sedan sjunga. Som jag sa, var jag övertygad om att detta var något praktiskt man gjorde för att försäkra sig om att en ganska stor kör skulle vara färdig att sjunga utan att förlora för mycket tid på att komma på plats. Men från platsen där jag satt var detta vad jag såg:

Kören med vuxna ställde sig bakom barnen, och när de stod där, stämde de in i den sång barnen sjöng. Barnen tycktes omedvetna om det stöd de fick, både moraliskt stöd då kören stod bakom dem och omringade dem med god vilja, men också praktiskt stöd genom att de hjälpte till med sången. Barnen upptäckte inte att, fastän de var mycket bra själva, sången blev ännu bättre genom det stöd de fick. Det kändes bra att se hur de vuxna musikanterna stöttade barnen.

Men det fanns en djupare tillämpning som jag funderade över när jag såg de vuxna omge barnen med goodwill och stöttning. Deras agerande tog inget från barnens eget framträdande, det förbättrade det… utan att barnen blev medvetna om det. Det slog mig att vi skulle kunna ge liknande stöd, stöd som är osjälviskt och okritiskt, stöd som fokuserar på att locka fram det bästa hos ”den andre”, stöd som är diskret och äkta. Och om vi gav ett sådant stöd till varandra, både i kyrkan och utanför, skulle världen uppleva större harmoni.

Låt oss frigöra oss själva för att ge och ta emot stöd, på samma sätt som kören med vuxna gjorde, för att ”lära världen att sjunga i perfekt harmoni”.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Det var redan mörkt när jag gick hemifrån. Jag var oerhört upprymd. Senast jag känt det så var på min bröllopsdag, fyra år tidigare.

Det fanns några likheter mellan dessa två speciella ögonblick i livet. Båda var erfarenheter jag såg fram emot med stor glädje, otålighet och iver. Det handlade vid båda tillfällena om sådant jag aldrig gjort tidigare, det gällde viktiga val i livet, val som skulle påverka min framtid.

Jag var tvungen att använda karta för att hitta vägen, Global Satellite Systems, GPS, skulle lanseras endast ett år senare! Till slut hittade jag platsen, en skola i en del av Oslo som jag inte kunde minnas att jag besökt tidigare. Mitt hjärta bultade när jag följde skyltarna och gick mot dörren som ledde in till skolans aula.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig… Jag tror att jag hade romantiserat ögonblicket i min fantasi och tänkte att jag skulle komma in i en atmosfär med feststämning, spänning och massor av människor som firade, helt enkelt en något blekare version av vad jag sett på TV tidigare. Vad jag verkligen vet, är att jag blev djupt besviken när jag öppnade dörren.  Aulan var tom förutom tre tjänstemän som satt där. De log artigt men jag kunde se att de var trötta efter en lång dag. Där rådde verkligen ingen partyatmosfär.

Jag lämnade fram mitt pass för att legitimera mig, tog emot nödvändiga dokument och gick till den anvisade platsen. När jag stod där, ensam i aulan, överväldigades jag av känslan inför stundens allvar. Jag var 37 år och, för första gången i mitt liv, skulle jag göra ett sådant viktigt val. Jag valde att göra något jag aldrig haft en chans att göra tidigare. Jag valde att rösta i Sydafrikas allra första fria val. Jag tänkte på dem som hade slitit hårt, kämpat och dött för att möjliggöra för mig att kunna stå där i röstningsbåset.

Det valet hade jag aldrig kunnat göra tidigare. Rätten till det hade tagits ifrån mig innan jag föddes, av ett politiskt parti som kommit till makten 9 år innan min födelse. Ett politiskt parti hade kommit till makten med ett budskap om söndring, fruktan och hat, med ett program som favoriserade de egna och förnekade de mest självklara rättigheter för alla som var annorlunda. Allt detta medförde oförutsägbart elände för miljontals människor därför att det grundades i själviskhet och syndiga värderingar som gällde segregation, exkludering och exploatering, en slags vi-och-dom-uppdelning och de slags värderingar som förnekade vad det betyder att vara mänsklig och, än mindre, att vara kristen.

Milliontals av mina landsmän gjorde samma val som jag och den stora majoriteten röstade för att sätta stopp för det omänskliga apartheidsystemet. Det flesta av dem, liksom jag, röstade för första gången, och det stora flertalet av de röstande valde Rolihlanhla Mandela till den förste presidenten i det nya, fria Sydafrika.

Det slutade med att jag gjorde två val den dagen. Först och främst valde jag att utöva min demokratiska rätt, nyförvärvad och säkrad av blod och offer för alltför många av mina landsmän. För det andra valde jag att rösta mot intolerans och hyckleri, hat, uppdelningar och exploatering.

På söndag går svenska folket till valurnorna. Förutom för dem som röstar för första gången, är detta att rösta i allmänna val något helt vanligt i Sverige. Kanske är det så vanligt att några av er inte ens tänker bry er om att rösta. Jag hoppas att det jag berättat här, kan få dig att ändra dig när du förstår värdet av den vackra gåva du har i den demokratiska process det innebär att delta i allmänna val. Jag hoppas att ni alla väljer att rösta och att ni, när ni röstar, ert val baseras på de värden som gjorde Sverige till den storslagna nation det är.

Välj att använda det vanliga för att göra något utöver det vanliga!

/ Clive Adams

2 kommentarer

Kommentera

Jag blev överraskad! Fastän jag halvt om halvt förväntat mig det, slog det mig ändå med förvåning…

När jag försöker återuppväcka mina känslor och minnas mina tankar för att liksom kunna omfatta de första intrycken nästan tre decennier senare, är jag medveten om att, som det så ofta kan hända när man ser tillbaka mot ett avlägset förflutet, fakta kan ha utvecklats till något mer romantiskt. Storleken på fiskarens fångst kan exempelvis växa var gång han beskrev den, i en tid innan mobiltelefonens kamera förhindrade sådana ”utsmyckningar”! Jag vet att jag blev överraskad därför att underverket har blivit kvar hos mig, inspirerat mig och ofta dragit mig stilla men stadigt in emot mitt bättre jag, när min egoism har påverkat mina relationer.

Det var söndagen den 27 februari 1990 och jag satt och tittade, med känslor jag aldrig kunnat analysera, på Nelson Mandela, ”Tate”, ”Madiba”, och hur han tog sitt första steg på sin långa vandring mot frihet. Detta steg skulle ta honom från att vara den fängslade ”hopp-om-frihet”-ikonen i frihetskampen, till att bli en av världens statsmän, en smart politisk ledare och en fredsprins.

När jag såg TV-utsändningen från min officersbostad i Storbritannien, dit jag blivit förordnad bara en månad tidigare i väntan på giftermålet med min norska fästmö på grund av att vi inte kunde tjänstgöra tillsammans i ett Sydafrika präglat av apartheid, såg jag alla de välbekanta vyerna i min kära hemstad. Jag såg blomsterförsäljarna, och någonstans inom mig ”hörde” jag deras skickligt rimmade reklamramsor och ”kände” hur luften fylldes av den härliga doften från Kapstadens vackraste blommor. Jag såg stadshuset och kom ihåg den överlåtelse jag gjorde som tonåring vid ett ungdomsmöte i en av salarna där, en överlåtelse som så småningom ledde till officerskap och att jag så skulle befinna mig i Lye, i West Midlands en kall februaridag.

Det förundrade mig att denne man som hade varit fängslad under decennier, kunde komma ut och fokusera på en hel nations bästa snarare än på sitt eget folks önskemål, än mindre på sin egen rätt till rättvisa och hämnd. Jag hade förstått vilken slags man Mandela var och därför förväntade jag mig nästan något slags mätbart svar på hans fängelsevistelse. Hans bestämda fokus på en gemensam framtid för denna regnbågsnation med dess stora mångfald av kultur, etnicitet, religion, språk och politisk övertygelse, blev hoppingivande för en nation som tycktes stå på randen av ett inbördeskrig. Mandela var kompromisslös beträffande det faktum att förändring var nödvändig. Han var också medveten om att han efterlyste en lösning som var inkluderande och att det var det bästa för Sydafrika som nation. Detta att han omfamnade mångfalden gjorde det möjligt för Sydafrika att undvika inbördeskrig och landet blev i stället en modell för fredlig övergång från orättvisa till försoning och fred.

Den 18 juli i år ska vi minnas och fira att det var 100 år sedan Mandela föddes. Vilket arv han lämnat efter sig! Och samtidigt, vilken tragedi att hans kära parti, Afrikanska nationella kongressen (ANC) har glömt sina grundläggande principer och lämnat den väg Mandela började gå på och i stället sakta reducerat det arv han gett i form av ett fritt och demokratiskt Sydafrika där det finns plats för alla. Med sorg betraktar jag på avstånd rörelsen mot en destruktiv nationalism, en slags ”du-hör-inte-hemma-här”-attityd där man behandlar den som inte ser ut som man själv eller inte har samma modersmål, som en fiende. Det är en väg som leder mot en nations fördärv då mångfald är en faktor som idag hör till det nationella livet i många länder.

Att försöka isolera eller bevara sin identitet, så som vissa, inklusive somliga ledande politiker, menar vara bäst, kan bara ske på bekostnad av ”den andre”.

De värsta exemplen på detta är fortfarande variga sår i det globala minnet; Nazi Tyskland, Bosnien, Rwanda. Det aktuella exemplet för Sveriges del är den skrämmande behandlingen av Jimmy Durmaz, landslagets fotbollsspelare, en behandling som varje anständig svensk skulle avsky om man värdesätter vad Sverige som nation står för.

Nej, isolering och självbevarande är inte svaret på att hantera de oundvikliga utmaningar som kommer med ett mångfaldssamhälle. Låt oss i stället, som Mandela, lösa problemen genom att omfamna och göra mångfald och olikheter till vår styrka snarare än att försöka bevara eller skydda ”vår identitet” genom att neka andra deras rättigheter och, i värsta fall, deras existens.

Sveriges kristna råd (SKR) har publicerat en skrivelse om detta – http://www.dagen.se/debatt/1.1165290.

Vi gör väl i att hålla det budskapet levande om vi inte vill att en sanslös minoritet ska dominera debatten så mycket att dess åsikter blir härskande.

Det sägs ofta att det enda nödvändiga för att onda människors mål ska uppnås, är att goda människor låter bli att göra någonting! Låt oss bestämma oss för att göra någonting!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

När man ännu en gång kommit fram till det faktum att varken ens hemland, Sydafrika eller ens ”adoptivhemland”, Norge lyckats kvalificera sig till en stor internationell fotbollsturnering, den här gången fotbolls-VM 2018 som just nu äger rum i Ryssland, kan man närma sig turneringen med den sanne sportkännarens objektiva distans.

Trots detta har jag sett match efter match med det trivsamma lugn som kommer ur neutralitet och som förmår en att objektivt lika väl uppskatta det briljanta som det dåliga.

Men när Sverige spelade mot Tyskland för några veckor sedan, upptäckte jag att jag, långt ifrån att fortsätta vara icke passionerat neutral, blev helt engagerad i spelet som en nyomvänd sverigesupporter! Jag blev så subjektiv i min support att jag fann mig själv oförmögen att lyssna till de engelska kommentatorerna och jag  upplevde att jag var partisk för Sverige mot Tyskland, så helhjärtat att jag bytte till den svenska TV-kanalen! (Naturligtvis var kommentatorerna där också partiska, men till förmån för Sverige!)

Efter matchen försökte jag analysera mitt oväntade men inte ovälkomna stöd för det svenska landslaget. Jag vet att det inte beror på att jag plötsligt blivit imponerad av deras spelstil. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter, De svenska spelare jag känner till: Ibrahimović, Larsson, Brolin, Andersson, Ravelli, Dahlin, Blomqvist, har alla dragit sig tillbaka! Jag tror att mitt stöd till Sverige är större än min kärlek till fotbollen. Jag fann mig själv heja på Sverige för att jag bor här nu och har kommit att uppskatta Sverige och älska människorna här. Det  har ju inget att göra med fotboll men det har allt att göra med goda relationer. Så jag kommer att heja på Sverige när vi spelar mot Mexico och jag hoppas att vi spelar tillräckligt bra för att komma vidare i turneringen. (I skrivande stund har matchen ännu inte spelats).

Det är underbart att ha så positiva känslor för en plats och ett folk. Jag kom att upptäcka den känslan, patriotism är ett bra ord att beskriva den med, beträffande Sydafrika efter apartheid och har utvecklat den gentemot Norge under åren.

Så i själva verket är jag inte bara en person av blandad ras, jag är också en person av blandad nationalitet! Jag kan se patriotism i smickrande hejarop från tusentals supportrar när jag tittar på matcherna i fotbolls-VM. Det är en god och positiv känsla i den nationella identitet som tar sig uttryck i rolig snarare än ond interaktion med andra. Fokus ligger på stolthet över nationernas framgångar men aldrig i negativ eller överlägsen jämförelse med andra. Patriotism är ett positivt uttryck för vår känsla av nationell identitet!

I mina reflektioner fann jag mig jämföra det positiva hos dessa patriotiska glada fotbollssupporters med andra stora nyheter under förra veckan. Det kan gälla människor som direkt skulle kalla sig själva patrioter när de applåderar sin president lika entusiastiskt som vilken fotbollssupporter som helst applåderar när deras lag samlar poäng!

Men vad som visade sig i USA var inte den positiva patriotismens skönhet utan den negativa nationalismens fula ansikte! Man applåderade en president som stolt ”bevisade sin kärlek till sitt land” genom att skilja barn från deras föräldrar och sedan stänga in barnen i burar. *

Man hade glömt att USA är en nation med immigranter vars mångfald varit en av landets största styrkor!

Denna slags nationalism sveper genom västra Europa lika tydligt som den svept över slätter och genom städer i USA under senare år. Det är det okritiska idealiserandet av en nation som får ett folk att betrakta sig som förmer än någon annan nation. Den betonar skillnader för att argumentera för samförstånd bara för att kunna utesluta människor som är olika. Sådana attityder resulterar nästan alltid i en oerhört nedåtgående spiral av rasism och främlingsfientlighet och kommer att leda till att vanliga medborgare applåderar en president som sätter barn i burar, en regering som vägrar ensamkommande minderåriga inresa i landet eller ett system som avsiktligt är partiskt i undersökningen av invandrare som konverterat.

Den betydande skillnad i attityder som dessa två former av nationalism utvecklar är en av huvudorsakerna till de nuvarande utmaningar som västvärlden står inför när det gäller invandrings- och flyktingfrågor. Och Sverige, det land jag har börjat stödja i fotbolls-VM, är inget undantag. Den negativa nationalismens fula tryne har visat sig även här!

Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som svarar med tacksamhet med tanke  på den egna historien där emigranter reste till länder där förutsättningen för att kunna leva ett bättre liv var större. Jag vill tillhöra ett svenskt samhälle som omfattar de värderingar som uppmanade det att öppna sina gränser och sina hem för norska flyktingar för mer än 70 år sedan. Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som är stolt över sina rika traditioner av öppenhet, värme, frihet, demokrati och broderskap.

Heja Sverige! Ja, jag vill att ni ska vinna över Mexico, men jag vill verkligen att ni ska vinna något viktigare än en fotbollsmatch. Jag vill att ni ska vinna slaget om er nationella själ så att negativ nationalism inte tillåts florera, men att Sverige i stället ska fortsätta vara den nation det var tänkt att den skulle vara, inkluderande, stående sida vid sida med resten av världen i stolt grannsämja.

(*Efter flera dagar av intensiv kritik böjde USA: s president sig för pressen och ändrade politiken – men tyvärr inte nödvändigtvis utövandet av den).

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera