Arkiv för Clive Adams

”Det finns inga ”andra”… förutom de ”andra” som vi väljer att skapa!”

En amerikansk nyhetskommentator sa detta tankeväckande uttalande i en tv-sändning, under tiden som bilder av våldet och oroligheterna på gatorna i många USA-städer spelades upp i bakgrunden. Proteststormen som har utbrutit till följd av att en polis dödade George Floyd har en mycket djupare rot än denna enskilda händelse. Det är resultatet av en systematisk orättvisa … hänsynslöst dödande, arresteringar och rasprofileringar som har plågat USA i århundraden; Det är resultatet av ett samhälle som är så förgiftat av uppdelning, att svarta föräldrar rutinmässigt påminner sina barn om behovet av att förvänta sig att bli trakasserade av polisen och att förbli lugna, att undvika att provocera så att de inte blir arresterade eller till och med skjutna.  

Det härstammar från den nationens val att skapa och sedan så framgångsrikt bygga upp begreppet ”andra”, att de nu har tvingats starta en rörelse för att lära om och utbilda sig själva att de ’andra’ har betydelse … att svarta liv spelar roll! Den här nyhetskommentatorn gick ett steg längre: ”Vi är alla amerikaner… det finns ingen skillnad… förutom om vi skapar dessa skillnader”, var hans kraftfulla budskap.

Det ligger inom vår fallna mänskliga natur att fokusera på skillnader… och sedan diskriminera. Vi är så skickliga på att skapa ”andra” etiketter för varandra, att många länder – inklusive Sverige – har lagar på plats för att säkerställa att vi inte verkställer våra fördomar och vår trångsynthet som blir resultatet av våra etiketter. Vi är benägna att upptäcka och verkligen fokusera på skillnaderna – ras, färg, trosbekännelse, kön, sexualitet, ålder, funktionshinder, civilstånd… Det är något som utvecklas och intensifieras beroende på ens kulturella bakgrund och uppväxt.

Men barn, som inte är förstörda av föräldrarnas fördomar, märker inte dessa ”andra” etiketter som vi, helt godtyckligt, sätter på människor. Jag minns en händelse när min son, Robert, berättade om något som hade hänt ett barn i skolan. Han försökte beskriva pojken genom att hänvisa till hans kläder, var han satt osv. Efter en ganska lång diskussion om pojkens identitet förstod vi så småningom att den här pojken var det enda svarta barnet i gruppen… men Robert kom aldrig på att han kunde identifiera sin vän genom hans hudfärg, för han hade inte lagt märke till den! Kanske är det också därför som Jesus sa att vi borde bli som barn?!

Vi har nyligen firat pingst… den heliga Andes ankomst, som i Jesu anda födde en gemenskap där det inte fanns:

  • könsdiskriminering, som Joel skriver – både söner och döttrar som profeterar…
  • nationell partiskhet, som det beskrivs i Apostlagärningarna 2 – alla hörde evangeliet predikas på sitt eget språk…
  • rasism, som demonstrerades av Filippos (Apg 8) – när evangeliet nådde över kontinenter och över religiösa barriärer…
  • någon ”annan”!

Skapandet av ”andra” kan ske var som helst – även i kyrkan. Det är en tragedi att inom den första gemenskapen av troende – den andefyllda kyrka där det var tänkt att det inte skulle finnas några ”andra”, där Andens avsikt var att skapa enhet – valde människor att strunta i Andens inflytande, och fokusera på sina skillnader istället – med oundvikliga tragiska konsekvenser som följd. Fyra kapitel in i berättelsen om den nyfödda kyrkan (Apostlagärningarna 6), möttes ledarna av protester och oro kring rasers olika värde. I en gemenskap där det inte skulle finnas någon ”annan”, inget ”vi och dem”, fanns det splittring och strid!

Tyvärr ser vi fortfarande denna syndiga tendens i kyrkan. Vi måste erkänna att vi har skapat ”de andra” genom att titta på människors etnicitet, människors sexualitet, människors tro och en hel lista med andra kriterier. Tyvärr har jag upptäckt att några som tillhör kyrkan här i Sverige – den gemenskap där det inte bör finnas några ”andra” – stöttar partier, politiker och politik som fokuserar på att sätta etiketter på människor och på det sättet skapa ett ”vi och dem” och gör människor till ”andra”! Det är som att för många gäller bara det försonande, förenande budskapet i evangelierna den del av oss som har med kyrkan att göra, men inte med min ”svenskhet”… inte med någonting – eller någon annan – som hotar min bekväma livsstil.

Evangeliet är för alla eftersom alla har ett inneboende värde i Guds, Skaparens ögon, och vi är skapade till hans avbild. Om det finns en plats där det inte bör finnas någon ”annan” måste det vara kyrkan. ”Alla liv är betydelsefulla” borde vara kyrkans motto – som Jesus visade genom att dö på korset för hela världen (Johannes 3:16) … det finns ingen ”annan” när det gäller frälsningens plan! ”Alla liv är betydelsefulla” borde vara kyrkans uppdrag – som Paulus skrev någon tid efter att den första kyrkan föddes: ”det finns ingen jude eller grek, ingen man eller kvinna, ingen slav eller fri” (Galaterbrevet 3:28) … det bör inte finnas någon ”annan” i kyrkan eftersom vi är ett i Kristus.

När vi i Frälsningsarmén förbereder oss för att lansera vårt visionstema för de kommande åren – ”Välkommen hem” – låt oss komma överens om att göra vår kyrka och våra kårer till platser där det inte finns några murar (Efeserbrevet 2: 14,15), där det inte finns diskriminering, där det inte finns någon ”annan” … där alla som vill, kan höra till.

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Idag är det inte ovanligt att höra denna kommentar: ”Vi lever i ovanliga tider”. Jag har hört ett antal predikningar börja med dessa, eller liknande ord. Att livet inte är som det brukar uttrycks i tidningsartiklar, av politiker och är en del av myndighetsuppdateringarna om Covid-19.

En annan kommentar som hörs ganska ofta är ”tillbaka till det normala”, eftersom människor tröttnar på den ovanliga, onormala situationen och längtar efter normalitet. Konstigt nog är detta något som få, om ens någon av oss behöver informeras om. Det är uppenbart för oss alla – för många smärtsamt uppenbart – att livet inte är som det brukade vara! Det här är ovanliga tider!

Omständigheterna är inte normala! På många sätt kan jag bekräfta detta. Coronavirusbegränsningarna har påverkat mitt personliga liv:

  • Jag kan inte åka över gränsen för att besöka mina barn som bor i Oslo,
  • min pollenallergi gör att jag, så snart jag har minsta snuva, behöver ”arbeta hemifrån”,
  • jag upptäcker att jag tvättar händerna mycket oftare än vanligt.

Mitt arbetsliv har också förändrats:

  • Trafiken är glesare och kollektivtrafiken är tommare,
  • färre är på kontoret eftersom flera har valt att arbeta hemifrån.
  • social distansering utövas,
  • andelen möten som sker via videokonferens har ökat.

Slutligen har mitt kyrkliga liv påverkats när vi ’deltar i’ gudstjänster online som sänds från Sverige och resten av armévärlden. Men det privilegiet är på bekostnad av gemenskapen som vi får genom att träffas tillsammans och de välsignelser som finns i den gemensamma tillbedjan. Jag tror att jag saknar de gemensamma församlingssångerna mest. Nej, livet är inte normalt i den här tiden av nedstängning och isolering, av tillbedjan online och videokonferensmöten!

Men vad är egentligen normalt? För vissa betyder normalt ”den gamla goda tiden”. Jag är säker på att du är medveten om att varje gång människor är missnöjda med förändringar och längtar tillbaka till ett förflutet som försvunnit för evigt, kommer de att uttrycka sin längtan genom att hävda att ”saker inte är som de brukade vara” – innebörden är alltid att hur saker var, är bättre än saker är nu. Jag hörde mina morföräldrar säga det, och jag hörde mina föräldrar säga det … ofta! Ibland pratade de om samhället och vid andra tillfällen pratade de om Frälsningsarmén. Jag minns, med visst nöje, min fars uppretade reaktion när vi ändrade vår uniform! Han förutspådde att det skulle bli Frälsningsarméns död!

Vill vi verkligen gå tillbaka till det normala? ”Normalt” inkluderar en tendens att:

  • fokusera på program snarare än människor,
  • oroa sig för resurser istället för relationer,
  • göra istället för att vara,
  • koncentrera sig på att bevara organisatoriska modeller snarare än att leva ut värderingarna i Guds rike.

Vill vi verkligen gå tillbaka till det? Jag tror att det som står i Bibeln – Romarbrevet 8:28 är sant: ”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.”

 … att Gud kan omvandla negativa saker och upplevelser till det bästa för de troende, kyrkan och hans rike. Jag tror att Gud förvandlar denna tvångsstängning av det normala för att hjälpa oss se att han leder kyrkan till något nytt … något utöver det normala … något extraordinärt! Det borde inte vara något nytt för oss, det extraordinära har alltid varit hans plan för kyrkan … vi som har nöjt oss med mindre, nöjt oss med det normala, nöjt oss med något som var vår plan för kyrkan snarare än Guds inspiration!

Vi tror på en kreativ Gud som är specialiserad på förvandling. Frälsningsarmén har baserat hela sin existens på den sanningen, en förvandlande Gud vars nåd är ny varje morgon. Vårt uppdrag är att skapa utrymme för hans förvandlande kraft att nå in i livet på dem vi tjänar och in i vår värld. Kanske har vi begränsat den förvandlande kraften. Vi har inte gett den, och Gud, tillräckligt med utrymme, eftersom vi har fastställt normer för hur kyrkan ska vara; skrivna och oskrivna regler, idéer och ideal genom vilka vi har ”gjort kyrka”, men som kvävt kreativ förvandling från att äga rum.

Så låt oss inte sträva efter normalitet, utan omfamna det nya som Han redan gör. Låt oss inte motstå förvandlingen och omformningen av vad det innebär att vara kyrka, utan modigt gå genom dörrarna som har öppnats för oss. Låt oss stänga dörren till normalitet! Låt oss stänga av slentrianen! Låt oss slå fast att vi aldrig kommer att bli detsamma igen. Förändrade, inte av effekterna av coronaviruset, utan av den Gud vi läser om i Romarbrevet 8:28.

Låt oss sluta göra kyrkan och börja vara kyrka!

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. (Rom 8:28)

Inga kommentarer

Kommentera

Ordet ”solidaritet” hörs ofta i dag. När myndigheterna berättar om de åtgärder som vidtas och de begränsningar som införs i vår pågående kamp mot coronavirus-pandemin, är en uppmaning till solidaritet ofta en del av budskapet. Det är en uppmaning som syftar till att motivera oss att vara omtänksam och osjälviska … att tänka och agera för samhällets bästa, även om det medför en personlig kostnad. Tanken bakom social distans och självisolering är att uppträda på ett ansvarsfullt sätt, att offra sina egna intressen och önskningar till förmån för det större goda, att vara i solidaritet med de som är sårbara.

Norsk kultur har ett sådant begrepp som en del av det nationella medvetandet. De kallar det en ”dugnad”. Det är svårt att definiera. Det betyder bokstavligen volontärtjänst eller -arbete, men har en mycket djupare betydelse. Det är en anda av gemenskap … en villighet att bidra till gruppens välbefinnande, ofta till en personlig kostnad. Det innebär en vilja att engagera sig, att stödja ett gemensamt initiativ,  att arbeta mot ett gemensamt mål. ”Dugnad” handlar om solidaritet!

Sydafrikaner har också ett liknande begrepp. ”Ubuntu” är ett ord som har blivit en idé och som ofta beskrivs med betydelsen: ”Jag är, för att du är”. Faktum är att ”ubuntu” härstammar från en zulufras – ”Umuntu ngumuntu ngabantu”, som bokstavligen betyder att en person är en person genom andra människor … att min mänsklighet har sitt ursprung genom min interaktion med andra människor. Begreppet ”ubuntu” har sina rötter i en afrikansk världsbild där tanken på gemenskap är en av byggstenarna i samhället. ”Ubuntu” är ett begrepp som innebär att vi är en mänsklighet tillsammans, i enhet: att vi är mänskliga – både du och jag, men tillsammans. ”Ubuntu” handlar om solidaritet!

Begreppet solidaritet finns i Bibeln. Ett särskilt ord, som används 19 gånger i Nya testamentet, har liknande innebörd som ”dugnad” för norrmän och ”ubuntu” för sydafrikaner. Det är ordet ”koinonia”. Det kan översättas på olika sätt, som kamratskap, gemenskap och att dela. Dess djupare betydelse inkluderar tankar som att vara involverad, dela intimt med andra, visa omsorg och omtanke för andra. Någon har beskrivit det som att ”kyrkan tar hand om, eller ser efter sig själv” … att man gör sitt bästa för gemenskapens bästa, att man är beredd att betala ett personligt pris för att gemenskapen ska vinna något. ”Koinonia” handlar om solidaritet!

Begreppet solidaritet personifieras i Jesus. Filipperbrevet 2 beskriver Jesu uppoffring av sina privilegier och rättigheter som Gud för att kunna identifiera sig med mänskligheten, för att bli en av oss, för att dela livet med oss, redo att ta emot vardagens glädjeämnen och sorger. Han stod i solidaritet med oss ​​när han firade livet med vänner och grannar, när han hungrade och törstade, när han grät av sorg, när han led och dog. Inkarnationen handlar om solidaritet!

Vi har gått in i stilla veckan samtidigt som vi försöker överleva och stoppa denna hemska pandemi. Under flera veckor har vi kontinuerligt blivit påminda om vårt behov av att leva i solidaritet med resten av samhället. Att undvika spridning av viruset är kärnan i allt vi gör i solidaritet med vårt samhälle.

Den här veckan – stilla veckan – kommer inte att bli annorlunda. Vi kommer att tvätta händerna, praktisera social distans, isolera oss vid minsta hosta, arbeta hemifrån … Men dessa handlingar av solidaritet – även om de är viktiga i vår kamp mot coronaviruset – bleknar i jämförelse med händelserna i stilla veckan.

I jämförelse med Jesu solidaritetshandling, när han arresterades, dömdes, hånades och piskades, och sedan tvingades genom Jerusalems gator på väg till avrättningsplatsen – Golgata, ”platsen för skallen”. Där, på dödens kulle, på ett romersk kors, korsfästes Jesus och dog en oerhört smärtsam död i det som var, och är, den yttersta handlingen av solidaritet. Han dog istället för mig … i stället för dig. Det finns inget större och bättre exempel på att offra sig för andras bästa! Korset handlar om solidaritet!

Så den här veckan – den här stilla veckan – när du agerar i solidaritet med ditt samhälle, reflektera över Jesu nådefulla handling av solidaritet: varje gång du tvättar händerna, håller ditt avstånd till andra människor eller vaknar upp till ytterligare en dag av isolering, tänk på korset – den yttersta symbolen för gudomlig solidaritet.

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag läste nyligen ett Facebook-inlägg som handlade om fru Ellis, en frälsningssoldat, som bodde i London under andra världskriget. Med hänvisning till de tunga bombningarna över London, citeras fru Ellis:

”Vi bara fortsatte; vi tog skydd under plattformen och sjöng högre!”

Jag är säker på att dagens säkerhetsföreskrifter inte skulle tillåta detta att hända idag, och jag ler när jag läser det nu, decennier senare. Jag försöker föreställa mig dem, hoptryckta under plattformsbrädorna, sjungandes för full hals … lungor som nästan spricker och öronen ringande av ljudet från den kraftfulla sången inne och den destruktiva bombningen utanför! Men för dessa frälsningssoldater var det inget att skratta åt. Det var en seriös, kraftfull demonstration av deras tro.

Fru Ellis och hennes krigare mötte livsfaror från en långvarig bombning med explosiva vapen. Det verkade inte ha något slut – natt efter natt fortsatte bomberna att falla, och så småningom även på dagtid. De mötte bombningarna med mod; de gjorde det med förnuft; de gjorde det med kreativitet.

En obeveklig anda av mod, tillsammans med en stor dos av kreativt sunt förnuft (de tog trots allt skydd under plattformen), är vad som behövs när vi står inför vårt eget bombardemang under dessa osäkra dagar. Och det är inte bara det verkliga hälsohotet som viruset medför, även om det är tillräckligt allvarligt. Vi bombarderas också med information – i vissa fall hjälpsam, i vissa spekulativ, och i andra rent missvisande. Det finns tydliga tecken på att rädsla, förvirring och ångest har börjat få fäste. Vi har sett de tomma hyllorna i våra butiker eftersom människor har gett efter för den panik de känner.

I tider med nationella och internationella kriser, krig och katastrofer har kyrkan varit en plats för tillflykt och hopp. Mitt i en kris, när människor känner sig hjälplösa och hopplösa, vilket får dem att tappa greppet, ser de sig efter något – eller någon – för att få hjälp att skapa stabilitet i sina liv igen. Något att hålla fast vid, någon som kan ge dem hopp. De vänder sig ofta till kyrkan i sådana desperata tider.

Vi kristna baserar våra liv på något mycket mer omfattande och varaktigt än de flyktiga saker som människor tenderar att bygga sina liv på … saker som börjar smulas sönder vid den sortens kris som detta coronavirus har skapat i vår värld. Låt oss, liksom fru Ellis och hennes medkrigare, vara modiga; låt oss vara förnuftiga; låt oss vara kreativa i de sätt som vi delar hopp och sprider hopp.

Den kristna kyrkan behöver låta denna tid av nödläge för mänskligheten bli en möjlighet att visa på Guds hopp in i hopplösheten och att sprida ljus i mörkret. Det är inspirerande att höra och läsa och se de bra och kreativa saker som görs i denna kris. Fortsätt med detta! Under hela denna kris, och därefter, uppmuntrar jag kyrkan – oavsett om det är Frälsningsarmén eller andra samfund – att fortsätta vara tillgängliga. När skakade och desperata människor kommer till hoppets plats, låt dem mötas av hoppets folk. Jag uppmuntrar er att fortsätta ha öppna hjärtan – att sprida frid; att flytta fokus från det som skapar oro till att peka på Världens Hopp; att nå ut till de desperata och ensamma. Med hjärtan som alltid är öppna uppmuntrar jag er att även hålla dörrar öppna när det är praktiskt möjligt. Och när det inte är praktiskt möjligt kan kanske andra dörrar öppnas med lite kreativitet och omtanke.  Kanske i den digitala världen, kanske genom att hjälpa kolleger i närheten som fortfarande har sina dörrar öppna.  

Låt Anden som inspirerade fru Ellis att sjunga högre, inspirera oss också!

Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.
1 Petrusbrev 3:15

Gud välsigne dig

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Det är måndagsmorgon och jag sitter framför en tom skärm… en skärm som snart skall fyllas med ord. Det finns mycket man kan skriva om – från den politiska opinionens svängning åt höger i västra Europa (inklusive Sverige), till det ökande våldet i europeiska städer (inklusive Sverige), till kyrkans minskande inflytande i det sekulariserade Sverige.

Under helgen fann jag mig själv titta på en dokumentärfilm om hur Adolf Hitler kom till makten. Jag funderade igen på det häpnadsväckande faktum att miljontals vanliga, goda människor drogs in i en så förskräcklig ondska. Jag såg hur deras tystnad utvecklades till acceptans, och sedan hur deras acceptans blev stöd, först muntligt och sedan ett aktivt stöd.  Jag såg hur sanningen avrättades på relativismens och bekvämlighetens estrad.

När jag lyssnade till de uttalanden Hitler och hans hantlangare gjorde, märkte jag att samma slags retorik som fängslade människor över hela Centraleuropa på 1930- och 40-talen börjar framföras från politiska plattformar och i sociala medier idag. Jag lämnades med en känsla som störde mig av de starka paralleller mellan västerländsk civilisation under tidigt 1900-tal och västerländsk civilisation idag och deras respektive problem med att tala sanning.

Ja, mycket av min oro gäller sanningen. Igen, det tycks mig som om vi lever i en tid när ”sanningen finns i betraktarens öga”… Så, beroende av ens bakgrund, ens tro och ens fördomar, kan ens ”sanning” variera signifikant från någon annans ”sanning”, eller, vilket är ännu mer alarmerande, från den sanning man omfattade i går, eller förra veckan, eller förra året!

I en värld där sanning har bevisats vara något undanglidande, är det viktigt att upptäcka att, bara för att någon uttrycker något behöver det inte vara sant, oavsett hur många gånger det sägs! Det finns många delar av livet där jag får disciplinera mig själv så att jag lyssnar noga och kritiskt på sådant som gäller för att vara sant. Det kan gälla politik, religion och etik för att bara nämna några – och då är jag medveten om att jag också riskerar att vilja förvränga sanningen så att den ska passa mig själv!

Ett av de mest störande aktuella exemplen på detta fenomen i Sverige återspeglas i Sveriges Kristna Råds nyligen publicerade rapport om religiös förföljelse. Rapporten avslöjar allvarliga ”sanningsfrågor”. Först avslöjar den myten att Sverige är en filosofiskt neutral stat. (Jag har skrivit om denna samhälleliga osanning i en tidningsartikel som du kan finna här.) 

Det svenska samhället är INTE neutralt, inte heller staten! Det finns en marknadsföring av en ateistisk/agnostisk humanistisk inställning till livet som avgjort inte är filosofiskt neutral. För det andra lyfter SKR-rapporten fram det faktum att en oundviklig konsekvens av denna så kallade neutralitet (som inte är neutral!) är att religion avvisas som irrelevant och även ointelligent. Den porträtteras som en känslomässig/psykologisk/andlig krycka som de svaga använder för att stötta sig själva i en värld där de starka (det vill säga de ”normala”) inte behöver någon hjälp utifrån (läs ”existentiell”) för att leva.

Rubriken till min artikel riktar fokus mot en av de allvarliga konsekvenser av denna osanning som marknadsförs i det svenska samhället. Många unga människor lider på grund av att denna lögn om neuralitet förknippas med sanning. Många lider för att de har blivit tillsagda att de inte behöver något existentiellt fokus för sina liv. Och när de konfronteras med verkligheten, med sanningen, så slutar det med att många får problem med sin mentala hälsa.

SKR-rapporten beskriver hur unga människors börda blir tyngre, för när de tar till sig sanningen genom att vända sig till religionen, och särskilt kristendomen, blir de hånade och mobbade av sina kamrater, men än värre, av de statsstödda agenterna för neutralitet, deras lärare! Det är skamligt att en stat uppmuntrar detta slags beteende!

Här är sanningen: De stora existentiella frågorna om livets mening och mål kan inte delges via neutralitet sponsrad av staten, inte ens om den neutraliteten vore sanning (vilket den inte är!). Svaren på de stora livsfrågorna finner man när man söker sanningen utanför sig själv. För den troende kristne är sanningen personifierad i Jesu Kristi person, Guds son, Frälsare och Herre, han som förklarade att han själv var Vägen, Sanningen och Livet. Varför inte bryta med det moderna i det svenska samhället och själv söka sanningen?!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Detta skrivs dagen efter att tacksägelsedagen firades i USA. Tacksägelsedagen är en stark tradition som omfattas av alla amerikaner, oavsett skillnader gällande ekonomi, hudfärg, religion eller politik.  För många är tacksägelsedagen mer betydande som familjehögtid än julen. Det är underbart att en hel nation gör paus för att vara tacksamma!

När amerikanerna förberedde sig för att fira, reste jag hem tillsammans med en kollega efter att ha varit på officersmöten. Det var mörkt och regnigt och sikten var mycket dålig. Tacksägelsedagen och den mörka vägen påminde mig om en upplevelse jag gjorde för länge sedan.

Jag deltog i en konferens ute på landsbygden i västra Norge. Tidigt på morgonen gick jag upp för att ta en kort promenad före frukost. Det var så mörkt det bara kan vara ute på landet och det blev ännu värre av virvlande dimma. Olyckligtvis hade jag glömt att ta med min pannlampa hemifrån och, så snart jag gick ut förstod jag att jag skulle få svårt att hitta. Sikten begränsades till tio meter.

Jag bestämde mig för att följa de vita linjer som målats vid vägkanten för att se om jag kunde hitta till en plats ungefär två kilometer längre bort. Jag insåg att linjerna var som ett ramverk, en slags vägledning som förhindrade mig från att hamna utanför vägkanten och som också hindrade mig att gå in i något onämnbart, fuktigt och otrevligt eller till och med bryta ett ben eller två!

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig!”, tänkte jag, plötsligt tacksam för både de vita strecken på vägbanan och Ordet som lyste upp min livsväg.

När de vita linjerna försvann, upptäckte jag att jag rörde mig in mot mitten av vägen. Jag kunde knappt reda ut vägens konturer i mörkret. Jag tänkte på vikten av att söka sig in mot mitten av vägen när ytterkanterna är så otydliga. Så tänkte jag på hur ofta vi befinner oss på platser där vägkanterna inte låter sig definieras så enkelt och där det kan vara lätt att ta ett felaktigt steg eller till och med gå in på en felaktig väg, där det är säkrast men kanske inte mest spännande att gå i mitten av vägen.

”Mitten av vägen” syftar på den grundläggande tro och övertygelse som formar våra liv därför att den liksom blivit ett med oss. Ibland har det blivit så i mitt eget liv, att när ”de vita linjerna” försvinner, kan det vara spännande att ”gå ute på kanten”, men det är nästan alltid farligt och definitivt inte lika tryggt som att vara mitt på vägen i mörkret!

Jag fann att jag var tacksam att jag, tack vare min uppfostran och alla dem som påverkat mig, hade fått ett ”mitten av vägen” att röra mig in mot när jag börjat förlora spåret.

Jag kom till en trädallé och inne i den var det till och med ännu mörkare än det varit tidigare. Jag kunde inte se vägen och därför kunde jag inte heller se mitten av vägen.

Jag tvingades använda lampan på min mobiltelefon för att komma genom den mörka tunneln av träd.

Det slog mig att ibland blir det allt för mörkt, när våra omständigheter är svåra och desperata. Då försöker vi hitta vägen med kontgjort ljus. Mobiltelefonens lampa fungerade bra, den lyste bra, mycket klarare än det ljus som jag haft tillgång till tidigare och det hjälpte mig att ta mig igenom den mörka tunneln av träd.

Men mina ögon hade påverkats av det konstgjorda ljuset, vilket gjorde det omöjligt för mig att se ”normalt”. Jag kunde inte se verkligheten på grund av det konstgjorda ljuset. Det tog fler långa sekunder innan ögonen vande sig vid ”det normala mörkret” och jag kunde börja gå igen.

Det finns mycket ”konstgjort ljus” längs vår väg, för det mesta underbart och klart (som de officersmöten jag var på nyss, kongresser, söndagsgudstjänster med mera), men oftast föranleder sådana ögonblick av strålande upplysning oss att behöva ta några ögonblick för att vänja oss vid ”normalt” ljus igen, därför att det är i det normala ljuset som vi behöver ”gå vår promenad”!

Jag fann mig själv tacksam, för ögonblicken av konstgjort ljus men också för att jag har fått en definierad väg för mitt liv, Guds väg för mig. Oavsett om det är dag eller natt, ljus eller mörker, har jag alltid de andliga resurser som behövs för att hitta vägen.

Jag var tacksam att jag tryggt tog mig tillbaka till centret.

Det kan vara ensamt att vandra i mörkret men samtidigt ganska upplysande och jag var tacksam för de andliga insikter jag fick på min vandring!

Det är tacksägelsedagen i USA. Det är mycket mörkt i november i Sverige. Men om vi fortsätter vara förenade med Världens ljus, Jesus Kristus, vars kommande till denna mörka värld snart ska firas under julen, är det underbart och fullt möjligt för oss att hitta vägen utan att snubbla. Jag är djupt tacksam för detta!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fick möjligheten att tillbringa en dag med mina barn efter att ha deltagit på en konferens i närheten av Oslo, där de bor. Vi hade kommit överens om att träffas någonstans i staden för en måltid och en film, och, som har blivit normen i vår familj, var föräldern utesluten från att fatta beslut om var vi skulle äta och vilken film vi skulle se. (I rättvisans namn måste det sägas att jag fick välja själv från menyn, och jag fick betala för måltiden.)

Jag stönade när jag hörde vilken film som valts.  Jag hade sett förhandsvisningar av ”Joker”, som handlar om Arthur, en man som av samhället möts av grymhet och förakt, innehåller en hel del våld, och jag hade inte gillat det jag såg. Men tack vare min sons val befann jag mig i en väldigt bekväm fåtölj i biosalongen och förberedde mig på att behöva härda ut, snarare än att bli underhållen.

Och så visade det sig vara. ”Joker” är inte underhållande . Den är inte tänkt att roa, den är avsedd att störa, och den gör det! 

Den stör eftersom den inte får mig att fly från den verkliga världen, som ofta är fallet när man besöker biografen. 

Den stör för att ”Joker” hanterar mycket mörka teman – psykisk ohälsa, övergrepp mot barn, mobbning, social isolering, misslyckandet med cyniska och opersonliga regeringssystem, fattigdom, ekonomisk ojämlikhet, grafiskt våld och social oro – och sättet på vilket dessa frågor behandlas i filmen är både uttrycksfulla och chockerande. 

Den stör eftersom den konfronterar publiken med de mest extrema konsekvenser  som kan ske på grund av vårt bräckliga samhälle. 

”Joker” stör eftersom den tar en med på en logisk utveckling genom kaoset.

Jag kunde förstå varför antihjälten, Arthur Fleck, uppförde sig och reagerade som han gjorde. Jag insåg att jag inte kunde sympatisera med honom på grund av de förfärliga ting han gjorde.  På samma sätt kunde jag inte sympatisera med folkmassorna som protesterade våldsamt mot orättvisa och dåliga politiska system. Men jag förstod varför de uppförde sig som de gjorde. Deras handlingar och reaktioner var oundvikliga. Jag förstod vad som låg bakom deras frustration och ilska. Jag såg hjälplöshet och hopplöshet som logiska resultat av deras svåra upplevelser. Jag kände mig nedtyngd av alla deras svårigheter. Jag kände att vi i stället för att fly från den verkliga världen hade dragits ännu djupare in i den.  ”Joker” var inte ett skämt … den störde!

När jag efter filmen kom tillbaka till lägenheten såg jag på nyheterna och fick bevittna scener som nästan var identiska med några av scenerna i filmen.  Jag såg de allvarliga incidenterna av våldsam oro i Libanon och Barcelona – scener som kunde ha tagits direkt från filmen, visades på dagliga nyheter.  När jag såg dessa våldsamma scener i nyhetsrapporten kom jag att tänka på en dokumentär jag hade sett kvällen innan, där den extrema fattigdom och det nästan omänskliga lidandet i mitt hemland Sydafrika hade drivit  människor till extremt våld.  ”Joker” visar sig här i den verkliga världen.  Och den världen är inte längre långt borta – för ofta, i dag, rapporteras det om våld även på svenska gator.

Så det här är inget skämt – vi lever i en störd värld.

Och ändå…

Louis “Satchmo” Armstrong sjöng om att denna värld är underbar.  Alla ting han beskrev i sången som gör världen underbar kan fortfarande hittas i vår värld idag; gröna träd och röda rosor, blå himmel och vita moln, gråtande barn och vänskapsband.  Det är inte en annan värld än nyheternas värld – det är samma värld.

Vi kan därför konstatera att vi lever i en komplex värld – en värld fylld av kontraster; det är en värld full av glädje och skratt, men också av sorg och tårar, en värld full av skönhet och förundran, men också av gräslighet och förfäran,  en värld full av nöje, men också av lidande,  det är en värld fylld med ”Satchmos” underbara ting, men också, ”Jokers” ondska. Och kyrkan kallas, inte att dra sig ur den världen utan,  eftersom vi är salt och ljus, att vara i den världen – att engagera oss i den … att påverka den med Gudsrikets sätt att leva … att göra en skillnad …

 Och det är inget skämt!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

”Det här är 2019 – du kan inte bara köpa ett land… ett folk!” 

Det var måndag morgon på SVT1:s nyhetsprogram som en expert gav sin ganska upprörda reaktion på ett av president Donald Trumps senaste projekt: Att köpa Grönland från Danmark för att göra det till en del av USA.

”Det här är 2019”…

Jag hörde på reaktionen med både hopp och bekymran! Det är ju positivt att experten menar att vi nu lever i en tid då det inte är acceptabelt att köpa ett land… att köpa människan.  Hennes upprördhet berodde på att vi har utvecklats i vår förståelse av vad det betyder att vara mänsklig; att våra värderingar och anständighetsstandarder har ändrats till det bättre. Vår värld borde skilja sig från världen på 1400- och 1500-talet, när Spanien och Portugal delade upp världen mellan dem, eller när Louisiana (med flera områden) såldes 1803 av fransmän till USA, eller när Alaska 1867 köptes av USA från ryssarna, eller när Filippinerna såldes av Spanien till USA 1898, bara för att USA skulle ge landet sin frihet 1934… Alla dessa historiska ”fastighetsavtal” avtalades mellan parter som inte hade något moraliskt ägande av fastigheten efter att ha gjort anspråk med våld. Avtalen blev överenskommelser med ingen hänvisning till, eller väldigt lite hänsyn till, människorna som bodde på dessa platser – oavsett om de var ursprungsbefolkningen eller invandrare. På den tiden kunde man köpa ett land om man hade tillräckligt med pengar och vapen… man kunde helt enkelt gå ut och köpa människor. Men inte i 2019!

Jag uppmuntras när jag ser att de allra flesta människor – inklusive majoriteten av amerikanerna – tycker att förslaget att köpa Grönland är löjligt… ”absurt” är hur Danmarks statsminister, Mette Frederiksen, beskrev det. Jag uppmuntras när vi kommer till en punkt i vår utveckling som människor då det som var orättvist men ok från förr inte är acceptabelt länge. Det här är 2019… vi tar inte över ett land och styrning av ett folk ty en rikedom av resurser – det är absurt att tänka så! Människor är värda mycket mer än det!

Ändå är jag djupt bekymrad. Det berör mig att trots utvecklingen i vårt tänkande om människovärde:

– Att någon ville faktiskt köpa Grönland i år 2019

– Att flera försvarade det som en bra idé

– Att också i år 2019, människor som flyr från fruktansvärd fara och död beskrivs som inträngande när de söker tillflykt från dem som invaderade dem i en förtid då vapen och pengar var av större värde än mänskliga rättigheter

– Att för bara några få dagar sedan, väntade 356 personer i 13 dagar för att få inträde i kontinenten som i en förtid, delade upp sitt land med vapen och pengar

– Att idag, som alla andra dagar, utnyttjas människor, och tvingas sälja sina resurser och produkter till slaviska priser så att västra marknaden kan blomstra

– Att idag, som alla andra dagar, säljs människor i slaveri – som billig arbetskraft eller sexslavar – till de som hellre sparar pengar än att betala för ett annat människovärde

Det här är 2019 – du kan inte bara köpa en människa… eller hur?!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Besöket blev en av höjdpunkterna på den långa resa vi nyligen gjorde till Västerbotten. Jag hade hälsat på honom som hastigast kvällen innan, strax före mötet, en av de många människor jag hade mött under loppet av fyra intensiva dagars besök vid kårer och institutioner. Alla de jag mötte hade blivit en suddig massa och jag skulle få pressa mig hårt för att minnas deras ansikten och än mer deras namn. Det var emellertid något med honom som gjorde att han dröjde kvar i mitt minne – han var den ende bland alla de människor jag mötte under dessa fyra dagar som bar en röd uniformsrock!

Kårofficerarna hade i vår resplan lagt in ett besök hos de pensionerade majorerna Örnulf och Lissy Rudolfsen. Lissy skulle till tandläkaren och behövde ge sig iväg strax efter vår ankomst. Så vi lämnades att samtala med Örnulf och snart hade han trollbundit oss med sina minnen från ett helt liv levt i tjänst för Gud genom Frälsningsarmén.

Den nittiotvåårige Örnulf är norrman. Som tonåring följde han många av sina landsmän över gränsen till Sverige efter det andra världskriget. Effekterna av ockupationen av hans hemland är smärtsamt tydliga då han i sin tanke är så sysselsatt med den perioden i sitt liv. Bombningarna av hans hemstad fortsätter att uppfylla hans tankar och minnen och han refererade ofta till dem. Det slog mig när jag lyssnade, att om han utstått något liknande i dag, skulle Örnulf ha erbjudits samtalsterapi och hjälp att ta i tu med effekterna av hans traumatiska  upplevelser. I stället bestämde han sig, liksom milliontals andra, för att bygga  upp sitt liv igen som flykting.

Det faktum att Örnulf inte bara överlevde men trivdes i sitt presonliga liv trots att han utstod krigets trauma, är anmärkningsvärt. Jag fann mig själv betrakta denne äldre man med nya ögon, och undrade hur jag själv hade hanterat liknande utmaningar som vuxen eller som tonåring. Sedan fortsatte vi att tala om hans kallelse och tjänst som officer i Frälsningsarmén, och om jag var fångad av hans berättelser från kriget, blev jag hänförd över det han berättade om att tjäna Gud och människor under mycket svåra omständigheter, exempelvis genom att färdas långa sträckor i svår terräng för att dela evangeliet och Guds kärlek med människor som levde på ödsliga platser långt från grundläggande bekvämligheter. Tack vare engagemang och överlåtelse hos denne man och hans fru som levde enkelt och utförde en osjälvisk tjänst, har människors liv förändrats och familjer påverkats positivt av Guds rikes värderingar från en generation till nästa. Jag fick höra hur familjerna till de kårofficerare som nu tjänstgör på platsen, hade påverkats av Örnulfs tjänst, långt innan de själva var födda. Jag blev djupt rörd av att lyssna till hur han delade med sig av märkliga ting på ett opretentiöst och ansåpråkslöst sätt, sådant som jag själv nog hade frestats att känna mig stolt över, och jag undrade om jag själv hade klarat att tjänstgöra under så utmanande förhållanden.

Det slog mig när jag lämnade Örnulf där han satt med sin concertina, han hade villigt gått med på att spela och sjunga för oss, att om jag inte hade besökt  honom skulle jag ha haft en mycket felaktig bild av vem han är. Jag skulle ha tänkt på honom som en äldre man, litet excentrisk (på grund av hans röda uniformsrock) och så skulle han ha blivit bortglömd i massan av alla de människor jag möter på mina resor. I stället fick jag förmånen att upptäcka vem  han är: en andlig jätte som uträttat mer för Guds rike med mindre resurser under hela sitt mångåriga officerskap än många använder under ett år!

Och så tänkte jag på de många äldre personer som jag inte får förmånen att besöka i deras hem för att lyssna till deras livsberättelser. Jag undrade, så som jag fortätter att undra, hur många andliga jättar som korsar min väg obemärkta; hur många missade välsignelser och inspirerande möjligheter som jag skakar hand med innan jag snabbt går vidare till nästa uträckta hand.

Det får dig att fundera. Eller hur?

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera