När jag var liten så sjöngs det alltid en sång i söndagsskolan som gick såhär: ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Jag vet inte om den sången är helt politiskt korrekt att sjunga i dag, men jag är helt övertygad om att den bygger på världens enklaste sanning: Oavsett hudfärg så är vi alla lika mycket värda för att Jesus älskar oss och har skapat oss till sin avbild. 

Men vi lever i en fallen värld, och tyvärr ser det inte ut så i samhället. Jag tror ingen missat händelsen med George Floyd, och hashtags som #blackouttuesday, #blacklivesmatter och liknande för att visa att det fortfarande är verklighet. Att rasism fortfarande år 2020 existerar. 

Jag har aldrig behövt uppleva rasism, jag har ingen aning om hur det känns att bli nedvärderad bara på grund av vilken hudfärg jag föddes med. Så jag kan bara försöka föreställa mig hur det skulle kunna kännas – och det är inte en rolig känsla, men tyvärr en verklighet för så många människor i vår värld. 

Det jag däremot kan säga är att jag har sett det ske. Jag har sett människors blickar mot människor med annat ursprung, jag har hört dem säga nedvärderande saker om dem, jag har sett dem agera annorlunda beroende på vem de har framför sig. Och tyvärr kan jag också säga att allt detta skett inom kyrkväggar. Det ställe som borde vara helt fritt, det ställe där alla borde få känna sig välkomna oavsett vem de är, vart de kommer ifrån, eller vilken hudfärg de har. Till och med här har det letat sig in. 

Därför tror jag att det är viktigt att jag, och andra med mig, väljer att göra någonting. Väljer att höja vår röst och säga att detta inte är okej. Och jag tror det är extra viktigt för oss kristna att tänka på. Vi som ska vara Jesu händer och fötter här på jorden. Vi som ska visa på Jesu kärlek till våra medmänniskor. Det rimmar otroligt illa om vi samtidigt agerar på ett sätt som går emot detta!

Vi är alla skapade till Guds avbild, och det är vårt uppdrag att visa på det i världen. Det kanske inte handlar om att man måste samlas för att demonstrera mitt under en pandemi, utan jag tror att det som verkligen gör skillnad är om vi förändrar hur vi agerar i vår vardag. Om vi väljer att stå upp för människors lika värde, om vi väljer att höja vår röst när vi hör andra tala nedvärderande om människor. Att vi i vår vardag, där vi går fram, väljer att stå upp för vad som är rätt och på så sätt visar på Jesu kärlek till våra medmänniskor.

För precis som den gamla söndagsskolesången säger så älskar Jesus alla barn på denna jorden, så snälla, låt oss också göra det! 

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

För några månader sedan gick vi i min kår igenom ett arbetsmaterial med namnet Generöst Liv. Det är ett material framtaget för kyrkor där man under fyra veckor har andakter varje dag, frågor att samtala om i smågrupper, och predikningar på söndagar som handlar om temat. En hel månad bara fokuserat på vad det innebär att leva ett generöst liv alltså.

Detta var tredje gången jag skulle gå igenom detta materialet, och jag hade kanske inte så stora förhoppningar om att det skulle ge mig lika mycket som det gett de två första gångerna. Men någonstans mitt i månaden så fick jag förståelse för en av de mest livsförvandlande tankarna någonsin. Det var tanken att hela mitt liv bara handlar om andra.

Låt mig förklara. Jag är kristen, jag tror på Gud, jag vill att Jesus ska vara Herre i mitt liv, och jag är helt övertygad om att jag en dag kommer få spendera evigheten ihop med Gud i himlen. Jag tror även att alla som tar emot Jesus i sitt liv kommer få vara med i evigheten när vi dör bort från denna jord. Dessutom tror jag att Gud vill det bästa för oss redan här och nu. Och det är här det krångliga kommer in. Om Gud vill det bästa för mig, och jag vet att himlen och evigheten kommer vara helt fantastisk, varför är jag då kvar på denna jorden där det finns så mycket lidande, sorg, ondska och liknande. Varför får jag inte bara direkt komma hem till Gud nu när jag är frälst? 

Svaret slog mig mitt under Generöst Liv-månaden. Det är för att mitt liv handlar om andra. 

Paulus skriver i Gal 2:20 ”Och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig.

Från den dagen jag tog emot Jesus så går mitt liv ut på att få med mig så många som möjligt till himlen. Det bästa för mig hade varit att få fara till Gud samma dag jag tog emot honom i mitt liv, men vem ska då berätta om honom för andra? 

Från den dagen vi har tagit emot Jesus i våra liv, handlar inte våra liv om oss själva längre. Det handlar om att bli så lik Jesus som möjlig, och genom sättet man lever försöka få med sig så många som möjligt på resan. Tänk om varje kristen började leva så! Vilken förändring vi skulle märka i kyrkan, på våra arbetsplatser, i var familjer. 

Det vill jag låta bli min bön för mitt liv, mindre av mig och mer av Jesus. Mindre egoism och mer utgivande kärlek till de i min omgivning. Det är min önskan för resten av året, kanske blir det också din?

/Evangelina Bergh, frälsningsofficer och biträdande kårledare i Örnsköldsvik

Inga kommentarer

Kommentera

På vår kår har vi detta året tagit orden ”Växa Vidare” som våra ord för året. Vissa kanske tycker att det är lite konstigt eftersom att Örnsköldsviks kår har vuxit otroligt mycket de senaste åtta åren. Och ja, om man tänker antalsmässigt så är det ju lite konstigt att just vi har växa vidare, räcker det inte snart? 

Nja, antalsmässigt kanske det kommer att stanna upp lite, men vår önskan är att vi istället ska få växa vidare på djupet. Växa vidare i bibelkunskap, växa vidare i personlig mognad, växa vidare i församlingsgemenskap, för att sedan kunna växa vidare i antal.

Ibland är det så lätt att man bara fokuserar på siffror, sånt som ser bra ut i statistiken. Men jobbet som ledare för en kår, ledare för människor, handlar om så mycket mer än bara hur många medlemmar vi har, eller hur många som blir frälsta varje år.

Missförstå mig inte nu, det är fantastiskt när folk vill bli medlemmar hos oss, och det är ännu mer fantastiskt när folk vill bli frälsta. Men min fundering har alltid varit: vad gör vi med dem sen? När de har blivit kristna, är med i församlingen, och har en grundläggande förståelse för vad det betyder att vara kristen. Släpper vi dem då och tänker att de klarar resten själva? Eller hjälper vi dem att växa vidare i sitt lärjungaskap? Växa på djupet.

När vi hade nationell bönedag hos oss, kom detta upp från flera kårer. Vi var ett gäng från olika ställen som hade fått just detta med att växa vidare på våra hjärtan. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag att detta sträcker sig längre än bara Örnsköldsvik och några kårer i norrland. Jag tror att detta är något vi alla borde fokusera på. Detta med att växa på djupet. 

Det ser definitivt olika ut på olika ställen och jag vet inte vart just du befinner dig i din vandring med Gud, men det fantastiska med Gud är att det alltid finns mer att upptäcka. Oavsett hur länge du varit frälst, hur många gånger du läst bibeln, hur många gudstjänster du har suttit på, eller hur många predikningar du än har haft, så finns det alltid mer att upptäcka. Och när vi inser det så blir livet med Gud världens äventyr!

Vi kan alltid få fortsätta lära oss, alltid får känna glädjen av att upptäcka något nytt, och aldrig behöva känna att man sitter fast. Gud vill ge definitivt ge mer av sig själv till oss, om vi bara är villiga att växa vidare.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

Jag är en person som älskar att åka skidor. Egentligen älskar jag allt som har med vinter att göra, men just denna ”vinter”säsongen så har längdskidor blivit något som jag lagt väldigt mycket tid på. Jag älskar att glida fram på snö, trötta ut kroppen tills jag är helt slut, känna kylan slå mot mitt ansikte och då få mer energi till att orka lite till. Jag älskar det helt enkelt, så mycket att jag ler när jag skriver detta.

Men samtidigt har en annan tanke slagit sig in i mitt huvud den senaste tiden – hur kan det vara så att jag har så enkelt för att gå upp tidigare på morgonen för att åka iväg till skidspåret, men helt omöjligt att göra det för att spendera tid med Gud?

Bibelställen som: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” och ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” spelas upp i mitt inre. Jag är frälsningsofficer, jag kan dessa bibelställen utan och innan, jag har predikat dem för andra, men ändå är det så svårt att ta till sig själv och leva efter.

Jag åker skidor oavsett före, hur tidigt det än är, hur tungt det än är, och tänker de gångerna att det ger extra bra träning till när underlaget kommer vara bra istället. Men så fort det blir tungt att läsa Bibeln, eller jag känner mig för trött, så drar jag ner på det?

Jag tror inte att jag är ensam om detta. Eftersom det är annat än kött och blod vi kämpar emot, och det finns någon som vill ta varje chans han får att dra oss längre ifrån Gud, så tror jag att detta är ganska vanligt. Det börjar med att vi hoppar över en morgon- eller kvällsandakt för att vi är för trötta. Sen gör vi det en gång till, och en gång till, och till slut vet vi inte ens när vi senaste läste Bibeln eller spenderade tid med Gud, eller gick till kyrkan, eller vad det än kan vara.

Men det här året önskar jag skulle vara annorlunda, jag vill än en gång prioritera Gud framför allt annat. Det är ett beslut jag kommer behöva fatta varje dag, både när det känns enkelt och när det känns svårt. Men kan jag göra det med skidor, så kan jag definitivt göra det med Gud också. Det är Han värd.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera