Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

“Hur har ni det (i den kår där du har ditt förordnande)?”

Jag märkte en försiktig tvekan innan hon svarade med det oundvikliga: -”Bra”, så jag pressade på för att få ett mindre politiskt (och mer realistiskt) svar. Officeren ryggade tillbaka, och när jag såg den smärta hon inte längre kunde dölja, undrade jag vad det var som störde henne så djupt. Inom mig väntade jag på att få höra om en utmanande kårsituation, en besvärlig person, svåra personliga omständigheter eller något liknande.

Snart upptäckte jag att den smärta jag såg avspeglas i hennes ansikte inte var hennes egen, alltså dess ursprung hade inte direkt med henne att göra, fastän den uppenbarligen hade blivit hennes smärta på en djup och störande nivå när hon pratade med mig. Jag upptäckte när jag lyssnade att hon följde, möjligen helt omedvetet, Paulus förmaning i Galaterbrevet 6:1b-2, som uttrycks så här i den engelska version av den bibel som kallas The Message:

Sträck ut handen och hjälp dem som har det svårt. Dela deras bördor, så lyder ni Kristus lag.

Den officeren beskrev kortfattat de dagliga möten hon och hennes make har som  kårofficerare med människor i svår nöd, människor utan arbete, människor vars förmåner har tagits ifrån dem, människor utan mat, människor utan hopp. Den ångest hon upplevde speglade den ångest hon ser dagligen när hon konfronteras med världens brustenhet, den djupa hjälplöshet hon kände var den hjälplöshet som reflekterades hos människor som verkligen inte vet vad de ska göra för att lösa sina livskriser; hennes bedövande tystnad när det gällde lösningar, var det spöklika, grymma, ihåliga ekot av de tysta skriken på hjälp, som aldrig hörs helt enkelt för att de som inte har någon röst aldrig hörs.

Detta är inte undantagsfall, och dessa officerares erfarenheter är inte heller några särskilda undantag. De ökar i stället som om de börjar bli norm då fler och fler människor behöver hjälp för att komma vidare:

-människor kommer för att få matpaket,

-människor kämpar för att kunna betala för grundläggande tjänster som hyra och verktyg,

-barn kan inte delta i fritidsaktiviteter för att deras föräldrar inte har råd att betala avgiften,

-unga människor kan inte få jobb och statistiken över unga som drabbas av depression ökar lavinartat.

Listan med namn på de människor som får hjälp genom våra kårer och centra ökar i längd, precis som listan över behov!

Jag har kallat denna text ”Att spela fiol…”, och jag har lånat rubriken från ett engelskt idiom som talar om ”Att spela fiol medan Rom brinner”. Det har sitt ursprung i legenden som, med rätta, talar om att kejsar Nero spelade fiol medan Rom brann. Det betyder att någon är upptagen med något vardagligt medan något mycket viktigt, något monumentalt, en svår olycka, ignoreras.

Låt mig beskriva ett annat scenario för att visa vad jag menar. Hon var verkligt frustrerad eftersom hon kämpat några minuter utan att lyckas. Hon försökte öppna en påse med godis när hon satte sig framför teven i början av en avkopplande kväll. Det märkliga var att, medan hon gav uttryck för sin frustration, visades en annons i teve, en annons vi ser mycket ofta: Röda korset vädjar om hjälp till svältande barn.

Det ironiska är att kvinnan verkligen är en medkännande person som rörs till tårar över andras lidanden. Vid detta ögonblick var hon dock fokuserad på sig själv, och dessutom hade hon sett annonsen om de svältande barnen flera gånger så hennes uppmärksamhet var inte riktad mot dessa barn. Kanske hon hade sett annonsen för ofta.

Hur kan välstånd och nöd finnas sida vid sida i en stad, i ett land? Det kan ske när godhjärtade människor hittas när dom spelar fiol medan fattigdomens och nödens flammor brinner klart. Det kan ske när kristna blir så vana vid nöden runt omkring oss att vi inte riktigt ser den eller noterar den längre. Det är därför tiggare och miljonärer kan dela samma trottoar, den ene tittar ner av skam och hopplöshet, den andre tittar upp och ut över livets möjligheter.

Det är tid att ta ner fiolerna, kära kristna syskon, och ordentligt se oss omkring!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Joh.15 ’… Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. ’

I Sverige är vi inte kända för vinodlingar och har vi inte rest genom vinproducerande länder så har vi kanske inte en bild av hur vinträd sköts för att de ska ge rika skördar. Det kan då vara till hjälp att istället tänka på äppelodling, som är mer välkänd för oss på nordligare breddgrader och som har en liknande process.

Förhoppningen om en riklig skörd – en ljus framtid

Du som har äppelträd i trädgården har säkert beskurit vattenskott och grenar som växer fel under vårvintern, ja det ska ju göras innan saven stiger i trädet. Det gäller att gallra bland vattenskotten som växer helt rakt upp i luften och skära bort grenar som växer inåt i trädet eller trängs med andra grenar. Om inte trädet beskärs så får frukten på de friska grenarna inte tillräckligt med sol och ljus och risken för ohyra ökar. Ja, det som växer fel måste åtgärdas.

Det gäller såväl för fruktträd som i våra liv. Om grenar som växer fel inte skärs bort, så är risken stor att frukten blir förkrympt, drabbad av ohyra och ger inte de ljuvligt saftiga äpplen som vi längtat efter. Det tänker vi inte på när trädet är översållat av vit-rosa blommor som av vinden för med sig doften av sommar, för då är förhoppningen stor om en riklig och frisk skörd och om en ljus framtid. Kan du se hur den bilden faktiskt också kan återspegla tankar kring livet?

Ta dig tid att reflektera över ditt liv

Jesus vill, genom liknelsen om vinträdet, på samma sätt berätta för oss hur det går om vi inte gör någonting åt de egenskaper som är på väg att leda till destruktivitet och ohälsosamma livsmönster. Andlig och fysisk ohälsa kommer inte över en natt, utan är resultat av en längre tids livsstil och både inre och yttre påverkan.

Ett högt tempo där vi inte tar oss tid till att reflektera över våra liv och samla våra tankar i bön inför Gud, är i längden en fara för vår egen hälsa. Det behöver väl knappast sägas att vi alla längtar efter att våra liv ska vara hälsosamma, att andra ska berikas och inspireras av våra liv och att våra liva ska vara i harmoni.

Andens frukter

I Galaterbrevet beskriver Paulus vad motsatsen till god frukt är, nämligen en livsstil som är infekterad av ohälsosamma vanor. I den påföljande versen kommer så en beskrivning av vad som är de goda frukterna i våra liv, andens frukter.

’ …Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. ’  Gal.5:22

Bön

Gud, vår Fader, hjälp mig att se vad som behöver beskäras i mitt liv och att ångra det som jag har brustit i förhållande till dig och andra människor. Jag ber dig om förlåtelse och att växa till i dig så att mitt liv kan bära god frukt.

/ Bert Åberg, utredningsansvarig för Frälsningsarméns sociala arbete

Inga kommentarer

Kommentera

När vår yngsta son började på fotbollsskola var han bara 5 år. Vi föräldrar brukade stå och titta på när våra barn gjorde sina första insatser på fotbollsplanen. Det var väldigt kul att få följa dessa femåringars äventyr på planen!

En dag hände något oväntat. Mitt i pågående match stannade hela spelet plötsligt av. Alla barn stod och tittade ner i gräset i ett av fotbollsplanens hörn. Bollen låg övergiven långt bort från spelarna.  Vi i publiken undrade naturligtvis vad som stod på. När vi gick lite närmare såg vi vad som fångat alla barns uppmärksamhet. En av spelarna höll stolt upp en lång, slingrande daggmask!  En daggmask. Plötsligt var matchen som pågick inte lika viktig. Daggmasken hade hamnat i centrum av uppmärksamheten. Så spännande!

Snart är det sommarlov. Vi ser fram emot ledighet och lata dagar.  Både barn och vuxna behöver en paus i livet. Det tror jag de flesta håller med om. Trots att vi ser fram emot att vara lediga är vi ofta väldigt fokuserade på vad vi ska göra under sommaren. Föräldrar oroar sig för hur de ska kunna erbjuda sina barn det bästa sommarlovet. Särskilt stor blir pressen om man saknar resurser för att göra den där resan eller utflykten. Förväntningarna är höga och samhället driver på dem. Om man googlar på orden ”barn och sommar” kommer det upp massor av träffar som handlar om vilka aktiviteter som finns att göra tillsammans med barn under sommaren. Artiklar och bloggar verkar slåss om att komma med de bästa tipsen för en sommar fullspäckad med aktiviteter och äventyr. Det är såklart väldigt värdefull att kunna göra roliga saker tillsammans under sommaren men tänk om barnen på fotbollsplanen med daggmasken i sin hand faktiskt har något att säga oss? De kanske vill lära oss:

Att det är viktigt att njuta en stund av ögonblicket.

Att vi behöver stanna upp och se livet som Gud har gett oss.

Att det som inte är planerat kan vara det som ger oss de vackraste upplevelserna.

Att ”bara vara” kanske är en av sommarens viktigaste aktiviteter.

Att Guds under sker mitt framför våra ögon.

Att sommarlov och daggmaskar hör ihop.

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

Har du varit riktigt hungrig någon gång? Inte bara ”åh, vad det ska bli gott med mat!”, eller ”jag svälter ihjäääääääääl, vad blir det till middag??”, utan låggradigt hungrig under flera dagar utan att kunna göra så mycket åt det?

Den som har genomgått en operation har förmodligen en uppfattning om hur det känns. När man inte har ätit sedan i går eftermiddag, och personalen på sjukhuset serverar frukost till alla andra, men själv får man ingenting för man måste fasta innan man sövs ner – det är litet jobbigt.

Men det är inte många av oss som varit hungriga på allvar. Så där så att man går och lägger sig hungrig flera kvällar i veckan, sällan får någon frukost på morgonen, och får kämpa för att ha råd med ris och litet grönsaker någon gång under dagen.

Det finns många i världen som lever så, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.

Det är de som lever under gränsen för vad som anses vara extrem fattigdom. De har mindre än 1,90 dollar att leva på varje dag. Det motsvarar ungefär 18,90 svenska kronor med dagens växelkurs, och det ska räcka inte bara till mat utan också till kläder, hyra, vattenkostnad, mediciner, skolmaterial till barnen och allt annat som behövs.

Handen på hjärtat: skulle du klara det?

Jag har provat. Flera gånger, faktiskt. Frivilligt, förstås, och bara under en begränsad period, men ändå.

Det jag har gjort är att delta i kampanjen Live Below the Line – ”lev under gränsen”. Vi på Internationell Utveckling har kört den i anslutning till Frälsningsarméns missionssöndag varje år sedan 2013. I år blir det sjunde gången.

Live Below the Line går ut på att man under fem dagar lever på en mycket begränsad summa pengar. Exakt hur mycket är egentligen inte så viktigt, men tanken är att det ska motsvara den internationella fattigdomsgränsen. Det gäller bara mat, för annars skulle det inte räcka speciellt långt alls.

I år har vi valt att lägga vår ranson på 15 kronor per dag. All mat man äter under fem dagar får alltså inte kosta mer än 75 kronor. Pengarna man sparar på detta skänks med fördel till en organisation som arbetar med fattigdomsbekämpning, till exempel till Frälsningsarméns Försakelseinsamling.

Det är en unik upplevelse att genomföra Live Below the Line. Man får en helt ny känsla för hur det är att vara fattig när man upplever det fysiskt, trots att det bara är några dagar. Huvudet värker, koncentrationen är dålig, och man tänker på mat *hela tiden*. Maten blir ganska enformig, och ibland är det riktigt surt att inte kunna ta en portion till. Jag själv inser hur mycket finkaffe jag dricker i vanliga fall, vilket jag naturligtvis måste avstå under den här veckan, och man står helt utan möjlighet att äta något extra om man är litet småhungrig. Till och med en korv med bröd förstör hela dagens budget eller mer. Om man tappar tallriken med lunchen på vägen till matbordet, då måste man vara utan, eller snåla på måltiderna någon annan dag.

Den konstanta hungern är en sak, men nästan ännu värre är bristen på alternativ och valfrihet. Samma mat varje dag. Känslan av att inte komma någon vart i den dagliga kampen för att få i sig tillräckligt. Småsugen mellan måltiderna? Om du inte planerat in en morot som mellanmål är du illa ute. Fortfarande hungrig efter kvällsmaten? Drick en kopp hett vatten för att fylla magen och hoppas att du somnar fort. Trött på potatis? Ät ändå eller gå hungrig. Störd av doften från pizzerian på väg hem från jobbet? Håll för näsan och gå hem och ät ytterligare en portion kikärtsgryta.

Genom allt det här vet jag också hur priviligierad jag är. Jag väljer detta under en mycket begränsad tid. De miljontals människor som lever så här permanent har inte den möjligheten. De har inte lyxen att räkna dagarna tills allt är som vanligt igen. För dem *är* det här som vanligt.

Den vetskapen sjunker också ner väldigt effektivt medan jag sitter där och suktar efter en ostmacka och drömmer om vilken frukost jag ska äta på lördag efter kampanjens slut.

Och sen när det är över, och jag känner mig duktigt nöjd med att jag lyckades spara fyra kronor av veckans budget, samtidigt som jag funderar på om det är OK att dricka tre latte på samma dag, då vet jag ändå att för de flesta är kampanjen inte alls över. De flesta fortsätter med samma låga budget och har inget slut i sikte.

Och det är då jag villigt och tacksamt skänker sparade pengar – och litet till – till ett ändamål som hjälper dem som är riktigt fattiga. Under några dagar har jag fått känna mig som en av dem. Och även om det alltid känns bra att avsluta kampanjen, är det också oerhört givande att ha fått dela deras vardag, om så bara för ett ögonblick.

Vill du vara med och genomföra Live Below the Line med oss i år? Vi börjar redan nästa vecka: kampanjen pågår 11-15 mars. Recept, tips och mer information hittar du om du går med i vår Facebookgrupp.

När du kommer dit rekommenderar jag starkt att du redan i förväg läser igenom dokumentet som heter ”Tips” – där står vad du bör tänka på och vad du kan förvänta dig under veckan.

Välkommen till en omtumlande, tankeväckande och i slutänden mycket givande kampanjvecka!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Nu börjar den härliga julen närma sig. Vi börjar förbereda och fixa hemma, plockar fram julpyntet, handlar julklappar, kokar knäck och förhoppningsvis får tid att bara njuta lite. Det här är en tid som barn ser fram emot med stor förväntan. I alla fall de flesta barnen… För det finns även barn som istället känner en stor oro när julen börjar närma sig. Barn som känner en oro för om deras mamma eller pappa kommer vara fulla över julen eller om julen kommer bli förstörd på grund av bråk efter att de vuxna druckit lite för mycket. Enligt initiativet ”vit jul” taget av IOGT-NTO-rörelsen lever fyra till fem barn per skolklass i hem där någon vuxen har en riskfylld alkoholkonsumtion. Det tillsammans blir rätt många barn som just nu går runt med en klump i magen som bara växer och växer ju närmare julafton vi kommer. Det här är barn som du bor granne med, som dina barn leker med eller som kanske finns bland din familj och dina vänner. Det här är barn som just nu går runt med en stor oro istället för julens förväntan.

Nu kanske du som är vuxen tänker att du tillhör ju inte den gruppen med föräldrar som har en riskfylld alkoholkonsumtion så det här inlägget är ju inte riktat till dig. Du dricker ju bara några glas på julafton och inte börjar du bråka då heller. Du blir ju bara lite så där extra glad och på julen ska man ju vara glad. Men vet du, det här inlägget är riktat även till dig. För det du kanske inte vet är att barn märker när vuxna dricker även när det inte är så mycket. Du som vuxen och förälder ska stå för dina barns trygghet. Om du då helt plötsligt inte är dig själv längre, vad händer med dina barns trygghet då? Du kanske börjar prata lite högre än vanligt, blir gladare och skrattar mycket högre, får en annan blick än du brukar, rör dig lite annorlunda eller kramar barnen så där extra mycket som du inte annars brukar göra. Den trygghet som dina barn har till dig som förälder är då förändrad, för du har blivit förändrad.

Vi i Frälsningsarméns nationella ungdomsråd vill uppmana alla er vuxna som firar jul med era eller någon annans barn att den här julen ha en vit jul fri från alkohol. Vi vill även uppmana alla er vuxna som känner ett barn som kanske just nu har en klump i magen att finnas där för det barnet, både innan, under och efter julhelgen. Vi tycker inte att något barn ska behöva gå runt med en klump i magen inför julen eller behöva få sin trygghet förändrad. Strunta i alkoholen och njut istället tillsammans med barnen. För det är ju faktiskt ett litet barn som vi firar den här tiden. Hoppas att ni alla får en härlig och vit jul!

/ Frälsningsarméns nationella ungdomsråd

Inga kommentarer

Kommentera

Den 19 november varje år firas Världstoalettdagen. Det är idag, det!

”Åh, vad hon tjatar om toaletter hela tiden!” tänker du nu. Och det gör jag, för det finns en jättebra orsak till det.

Tillgång till rena och säkra toaletter är – ursäkta uttrycket – skitviktigt.

Dags för ett tankeexperiment: tänk dig att du vaknar en morgon och din toalett därhemma plötsligt är borta. Istället för badrum har du nu en extra garderob. Du stirrar på garderoben i en full minut och försöker förstå vad som hänt. Sen inser du att du inte kan hålla dig tills du kommer till jobbet, funderar litet i panik och kissar sen i en hink.

På väg till jobbet köper du en ny tandborste, eftersom den gamla försvann med badrummet. När du går till toaletten på din våning för att borsta tänderna upptäcker du att den toan också är borta. Till din förvåning inser du att alla kontorets badrum har försvunnit.

Det visar sig att samma sak har hänt med alla badrum i hela stan. Det finns inte en toa kvar någonstans.

Myndigheterna ställer ut bajamajor vid varje kvarter, men det är inte tillräckligt. Det är ständigt kö, och det dröjer inte länge förrän toaletterna börjar gå sönder. På nätterna är det inte säkert att gå ensam till bajamajorna, eftersom du kan bli överfallen eller våldtagen där.

Efter hand börjar folk använda parker och sandlådor istället. Och vägkanter. I rännstenen rinner nästan alltid en gulaktig sörja, och lukten försvinner aldrig helt, ens när du är hemma.

Långsamt börjar magsjukor spridas. Du själv drabbas också regelbundet, fast du är noga med att sprita händerna ofta. Barnen är extra hårt drabbade. De har nästan alltid någon sorts diarré, och är hålögda och trötta för det mesta.

Grannens tvååring får en magsjuka för mycket och hans lilla kropp orkar till slut inte mer. På äldreboendet litet längre ner på gatan finns flera tomma rum efter gäster som inte klarat av alla smittor.

Tänk dig sen att du vaknar med ett ryck. Det är mitt i natten och du är alldeles kallsvettig – var det på riktigt eller var det en dröm? Hjärtat bultar när du tassar ut till garderoben som förut var ditt badrum och med darrande händer trycker ner handtaget. Dörren glider smidigt upp och du ser en toalett, ett handfat och en dusch. Allt bara för dig och din familj! Vilken lycka! Vilken lyx!

Det där var ju bara en mardröm alltihop. Men för många i världen är det verklighet och vardag. Visste du att över 4,5 miljarder människor, mer än hälften av världens befolkning, inte har tillgång till en säker toalett i eller nära hemmet? Och att 892 000 000 människor inte har tillgång till någon toalett alls? De går ut i skogen, till närmaste obebyggda plats, eller använder en plastpåse.

892 miljoner människor. Det är som om det inte fanns en enda toalett i hela Europa, inklusive Ryssland. OCH Mongoliet!

Idag är det som sagt Världstoalettdagen. Men för oss som jobbar med utvecklingsprojekt är varje dag en världstoalettdag. Vi har flera stora projekt i Malawi och Kenya som fokuserar på tillgång till rent vatten och säkra toaletter. Skolor och byar får både dricksvatten och fräscha toaletter, och både barn och vuxna får lära sig om hygien och sanitet, till exempel hur viktigt det är att tvätta händerna.

Om du vill lära dig mer om vikten av toaletter kan du leta upp Världstoalettdagens officiella hemsida. Där finns massor att läsa och lära sig. Även hemma i Sverige är det värt att ta toalettfrågan på allvar. Här är problemet inte att toaletter saknas på samma sätt som på många andra ställen, utan att vi är väldigt dåliga på att hålla koll på vad man får och inte får spola ner i de toaletter som finns. Den här svenska sidan ger klara och tydliga besked i den frågan.

Ha nu en härlig Världstoalettdag! Gläd dig över att du har 1) rent vatten, 2) en bra toalett, 3) ett väl fungerande avloppssystem och 4) en dörr att stänga om dig när du är i badrummet.

Och putsa gärna din toalett litet extra just idag. Bara för att visa din uppskattning!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

”Har du kokat ditt vatten idag?”

Frågan slår emot mig från en affisch så fort jag stiger innanför dörrarna. Skylten skulle kunna finnas var som helst på någon av de platser dit jag och mina kolleger brukar resa för att besöka projekt.

Men inte riktigt: skylten är på svenska, och jag befinner mig i Lidköping. Stadens dricksvatten har drabbats av e-colibakterier och måste kokas innan man kan dricka det.

Frälsningsarmén i Lidköping skulle just den här dagen göra en insamling med anledning av att deras second hand-affär Fyndet firar 25-års jubileum. Insamlingen gjordes till förmån för ett vattenprojekt i Malawi, och jag var där för att berätta om projektet.

Naturligtvis missade man inte chansen att koppla vattensituationen i Malawi till det aktuella läget i sin egen stad.

Att överhuvudtaget stå inför verkligheten att behöva koka sitt vatten är en märklig situation för oss som bor i Sverige i dag. Det är en stor grej, något man måste påminna sig själv om för att inte glömma bort sig och dricka vatten direkt från kranen som vanligt.

För många andra är det annorlunda, till exempel för många av dem som bor i Malawi.

Visste du att bara 18% av invånarna i Malawi har tillgång till vatten i anslutning till sin bostad? Alla andra måste hämta vatten längre ifrån. 25% måste gå upp till 30 minuter till sin närmaste vattenkälla, och ytterligare 28% måste gå i upp till en timme.  Flera gånger varje dag. För en del är det bara jobbigt och tidsödande, för andra rent av farligt p.g.a att de riskerar att överfallas av vilda djur, rånare eller våldtäktsmän.

Många vet inte att när man väl släpat hem vattnet måste man koka det också innan man dricker det. Så de gör inte det, och alla föroreningar och parasiter i vattnet går rakt in i deras kroppar, och gör dem sjuka, ofta med diarré. De som inte vet att man ska koka vattnet vet förmodligen dessutom inte heller att man ska tvätta händerna.

Och så sprids smittan i byarna.

På en av mina projektresor till Ghana bodde jag en gång hemma hos projektofficeren. Varje dag kokade hon en enorm kastrull med vatten på spisen. När det svalnat hällde hon vattnet i ett stort filter, och efter filtrering fyllde hon på flaskor som hon sedan ställde i kylen. Det var rutin, något hon gjorde utan att knappt tänka på det.

Invånarna i Lidköping hade inte den rutinen. De fick hela tiden påminna sig själva om att inte dricka vatten direkt från kranen, och att koka tillräckligt med vatten för hela familjen. Jag kan tänka mig att de flesta tyckte att det hela var ganska besvärligt.

Trots allt är det nog ganska bra att då och då ställas inför en sån situation, som en påminnelse. Det är viktigt att vi aldrig glömmer hur bra vi har det när allting fungerar, och att vara tacksamma när ordningen återställs och vattnet återigen är så rent som vi är vana vid.

I just det här fallet passade påminnelsen också väldigt bra i tid med insamlingen till vattenprojektet. Det var nog många som kunde relatera till situationen i Malawi på ett helt nytt sätt – det blev ju så verkligt när man själv också var tvungen att koka sitt dricksvatten, och att uppskatta hur viktigt rent vatten är.

/ Lena Wickberg

1 kommentar

Kommentera

När jag var 11 år bad jag mamma och pappa om att själv få ta hand om mitt barnbidrag och göra alla inköp. Ganska tidigt kan tyckas men mina godtrogna föräldrar gick med på det. Månadens 950 kronor gick till allt möjligt; godis, nöjen, benskydd, skolväska, bussbiljetter, tidningar, klippning och skor men framför allt kläder. Mycket kläder. I alla stilar. Allt från rosaglittriga prasselbyxor (som jag råkade smälta när jag skulle stryka dem) till svarta stuprörsjeans.

Klädshoppandet har fortsatt sedan dess. Ett intresse liksom. Medan vissa helst skyndar igenom shoppingrundan tycker jag att en strosande dag på Mall of Scandinavia är bästa tänkbara då jag är ledig. Min ekonomiska ådra har aldrig tillåtit mig att köpa dyra plagg, det har blivit en hel del second hand, men begäret har gjort att det blivit många. I somras behövde jag inhandla min tredje klädställning till min lägenhet. Blommiga klänningar och vita blusar hänger om vartannat på dem totalt 150 galgarna. Finklänningarna väntar på en bröllopsinbjudan eller nyårsmiddag så de äntligen ska få användas.

I min tjänst inom Frälsningsarmén möter jag dagligen ungdomar som bara verkar ha en handfull tröjor. Slitna. Smutsiga. Skänkta. När jag tänker på mitt otroliga klädutbud i jämförelse med deras mår jag illa. Det går liksom inte ihop. Det rimmar illa och framför allt känns det inte bra. Kontrasterna är så stora trots att vi sitter i samma båt, är med på samma kår. Jag har lätt att irritera mig på andras levnadsval som jag anser egoistiska men jag behöver börja med mig själv. Ofta är det så. Se över mitt eget liv och hur jag förvaltar mina pengar (som egentligen är Guds pengar).

Därför har jag bestämt att mellan den 1 aug och 31 dec blir det shoppingstopp! Inga fler plagg och jag kommer även vara betydligt mer restriktiv vad gäller andra inköp. Det är dags att börja nöta på det jag har och ge bort det som bara hänger. Använda mina pengar på ett visare sätt. En fjuttig förändring kan tyckas men ett steg åt rätt håll för mig. Små steg är bättre än att stå stilla. För mig är ”live what you preach” ett viktigt uttryck och det är häftigt hur Gud successivt pekar på olika delar i livet där jag behöver bli mer lik Jesus.

Det känns lite läskigt att publicera det här inlägget för det betyder att köpstoppet verkligen blir på riktigt fram till årsskiftet. Om ni ser mig dregla utanför något skyltfönster i höst får ni påminna mig om allt jag skrivit i det här inlägget. Nu kör vi.

Vad kan du avstå från i höst för att välsigna någon annan? Be Gud att han visar dig!

Vad behöver du förminska i ditt liv så att Gud kan få ta större plats?

/ Julia Adolfsson

2 kommentarer

Kommentera

Vilken rolig, spännande och varm vecka vi fick, 110 scouter och ledare som samlades på Bäckaby i Småland till scoutläger den 21-27 juli. Extra roligt var att en grupp på 19 deltagare kom från Skien i Norge.

Temat för lägret var ”Tillbaka till framtiden” och varje morgon inleddes med att vi åkte tillbaka till en viss tidpunkt i historien, exempelvis: tidernas begynnelse, år 34 e Kr, medeltiden, mitten av 1800 -talet och 1950 talet. Varje morgonsamling framfördes ett drama med karaktärer som betytt något speciellt i historien: lärjungarna Petrus och Johannes, William och Cathrine Booth och Robin Hood. Sista dagen åkte vi i tidsmaskinen till framtiden och en scout från framtiden kom på besök och beskrev att allting hade blivit mycket bättre i framtiden. Bland annat hade scoutlagen blivit lag i alla världens länder! Scouterna utmanades att vara med och forma framtiden. Huvudbudskapet som vi önskade att alla deltagare skulle få med sig under lägret var följande:

Varje människas liv är en berättelse. Ditt livs berättelse är också en del av den stora berättelsen, Guds berättelse. Guds berättelse börjar med skapelsen, den stora vändpunkten är Jesus och berättelsen kommer att sluta med att Jesus kommer tillbaka. Jesus kan bli vändpunkten också i din livsberättelse.

Vid söndagens invignings gudstjänst spelade lägermusikkåren, kommendör Marianne Adams talade och ett drama där Adam och Eva kom på besök framfördes. Lägret invigdes högtidligt genom att kommendör Clive Adams slog en knop av två rep som en bild av att vi alla hör ihop. Kommendören blev utnämnd till svensk scout och fick sin norska scouthalsduk utbytt mot en svensk! Vi sjöng också den specialskrivna lägersången till melodi av Avicii.

Lägerchef Per Lundell hade tillsammans med LÄKO utformat ett otroligt innehållsrikt program med bland annat kanotorientering och bygge av risflotte. Scouterna fick också prova att bygga en bastu och att bygga gigantiska slangbällor, Vid hantverk fick alla deltagare göra sin egen läger t-shirt i batik. Man fick också prova på kardning och sömnad. En dag fick alla scouter ge sig ut på en intressant och lärorik spårning.

Under hela lägret pågick en turnering i ”quiditch”, en sport hämtad ur Harry Potter filmerna. Finalen inleddes med högtidlig inmarsch, nationalsångerna sjöngs (Sverige och Norge) och en speaker kommenterade den jämna matchen mellan Smålands och Norge där Norge avgick med seger.

Matlagning under lägret skedde i respektive läger, vi hade fått specialtillstånd med restriktioner, att laga mat över gasol. En viss utmaning fanns att förse 110 personer med vatten då inget rinnande vatten finns på Bäckaby och brunnen sinat på grund av sommarens torka men tack vare duktiga ledares engagemang löstes denna situation med daglig hämtning av dricksvatten.

Några av lägrets höjdpunkter var cowboyfesten och 50-talsfesten. På cowboyfesten serverades bacon, korv och vita bönor. Femkamp med grenar som luftgevär och lassokastning genomfördes och vi fick tillsammans lära oss att dansa linedance. På 50-talsfesten ordnades danstävling och lekar inspirerade av 50-talet. Popcorn serverades ur egen kiosk och hamburgare med pommes stod på menyn.

Trots det roliga programmet under veckan var nog den populäraste aktiviteten bad. Att ha en badsjö precis vid lägerplatsen var verkligen värdefullt i denna högsommarvärme och de flesta badade nog både morgon, middag och kväll. En dag förgyllde lägermusikkåren vårt bad med att hålla en konsert mitt ute i vattnet med publiken simmande runt omkring! Ett mycket uppskattat initiativ!

Under scoutlägret fick vi på ett påtagligt sätt uppleva Guds närvaro. Vid vår riddarvaka och våra andakter nere vid sjön var det många scouter som böjde sina knän och bad tillsammans med sina ledare, på någon av de filtar vi lagt ut som böneplats vid korset. När vi satt och sjöng lovsång, ute i Guds natur på kvällen, ville varken ledare eller barn bryta upp, nästan alla ville sitta kvar väldigt länge.

Jag tackar Jesus för allt han gjorde för oss under lägret på Bäckaby. Jag tackar honom för alla barn och ledare som bidrog till en fantastisk vecka. Häromdagen fick jag ett meddelande från en tonåring som berättade för mig att hon blev frälst på lägret och att hon nu börjat läsa bibeln och be. Jag tackar Jesus för henne och för alla andra som fick ett möte med honom!

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

Jag jobbar med internationella utvecklingsprojekt. Det innebär att jag som en del av mitt arbete handlägger den svenska delen av projekten och stöttar den personal som implementerar verksamheten på plats ute i världen. Jag besöker också projekten med jämna mellanrum för att se hur det går för dem.

Projekten finns i verklighetens vardag, och handlar ofta om matsäkerhet eller tillgång till rent vatten. När jag kommer på besök är det däremot långt ifrån vardag för människorna som jag besöker. Arbetet avstannar, och alla vill vara med och visa runt gästen från landet långt bort när hon vandrar runt i byn.

Ibland blir det fest på riktigt: flaggor, dansuppvisning, barn som sjunger, finklädda människor i traditionella dräkter, festlig mat – hela paketet. För många är det en riktigt stor grej att få ett internationellt besök, och det är också en chans för dem att visa sin uppskattning för att vi stöder deras projekt. Genom att erbjuda mig en stor upplevelse får de på sätt och vis en möjlighet att ge något tillbaka, att visa att de har något att erbjuda och inte bara tar emot.

Jag förstår det, och accepterar gesten med det i åtanke. För visst är det kul med fest och färg och musik! Att få se det bästa de har, och få chansen att vara med om lokala traditioner.

Det gäller speciellt de projekt som ligger så avlägset att det tar flera dagar att komma dit, vilket gör att de inte får så många besök. Det kan också gälla projekt där barn är inblandade, till exempel fadderprojekt. Besöker man ett dagcenter är det nästan mer regel än undantag att barnen gör en uppvisning av något slag, även om besöket är helt spontant, ännu mer om det är planerat.

När jag besökte ett skolhem i Indien en gång, sjöng pojkarna en sång om mig, med mitt namn i texten. Den var på det lokala språket telugu, så jag har ingen aning om vad den betydde, men de log i alla fallåt mig medan de sjöng, vilket jag tog som ett gott tecken.

Andra gånger har centret nästan exploderat av färg när det dekorerats från topp till tå inför mitt besök. Dikter läses upp, sånger sjungs, danser dansas och bord dukas upp med buller och bång.

Jag har varit med om att hela byn följer med mig när jag går runt och förevisas vattenkranar, biogastoaletter och svinstior. I Malawi blir man som gäst bemött med sång vart man än kommer. Jag har varit med om att få så många blomsterkransar runt halsen att jag knappt kan se över dem, och en gång möttes jag redan på flygplatsen av två festklädda barn som gav mig en blomma och en kram.

Men projekten som jag är där för att besöka sker som sagt i vardagen. Det är där man får veta hur verksamheten fungerar, vad som är bra, vad som behöver ändras, hur projektet påverkar människors liv.

Och hur kan jag se detta om jag liksom har festen med mig vart jag kommer?

För att komma förbi problemet kan man till exempel ta till knep som att hälsa på projektet oftare eller att göra oanmälda besök. Men såna metoder går inte riktigt på djupet.

Vad som verkligen gör susen är att ha nära kontakt med personalen på plats, även när jag sitter i Stockholm och de är i en liten by någonstans i Afrika. Att lyssna, diskutera, berätta om lösningar man sett i liknande projekt på andra håll, hjälpa till att hitta vägar framåt och tillsammans glädjas över framgångar.

Om projektledningen på allvar ser mig som en del av teamet förmedlar de även det till deltagarna på lokal nivå. När jag sen besöker projektet blir jag i bästa fall en familjemedlem som välkomnas hem istället för en högt ärad dignitär som inte ska besväras med att få höra om eventuella problem.

Det är ett högt ideal, som jag inte riktigt vet om jag någonsin varit med om fullt ut – men man ska ju sikta mot stjärnorna!

För jag vill inte vara ett festföremål, en exotisk besökare från fjärran land. Jag vill vara en del av vardagen, någon som tillsammans med folket på plats jobbar för att projektet ska bli så bra som möjligt. Jag vill vara en av dem. Det är först då jag kan göra nytta på allvar.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera