Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Snart julhelg. Härligt! Då ska det umgås, ätas god mat, utbytas gåvor och vilas ikapp efter en något tungrodd och mörk höst. Men i många fall överskuggas högtidsmyset ofta som bekant av stress, måsten och ett konto som står på minus.

Varje svensk lägger i snitt omkring 7000 kronor på mat och julklappar men även 500 kronor på presenter till sig själv. De tio senaste åren har inköpen under december månad ständigt ökat, med undantag för år 2012. Även i år har det spåtts bli rekord då summan förväntas bli omkring 80 miljarder kronor.  

Sedan år 1988 siar företaget HUI, som ägs av Svensk Handel, om vad som kommer bli årets julklapp. Kriterierna för denna är att produkten är en nyhet eller har fått ett nyväckt intresse för året, att den svarar för ett högt försäljningsvärde eller säljs i stort antal och att den representerar den tid vi lever i. Listan domineras av elektronikprylar, såsom bakmaskin, surfplatta, dataspel, CD-skiva, hörlurar och en platt tv.

Förra året stack ut då det återvunna plagget ansågs bli den ultimata julklappen. Återvinning, miljötänk och uppror mot slit och släng-beteende men kanske även en revolt mot den köphets och det pengaspenderande som julen ofta innefattar, tänker jag.

En klok person och kollega som jobbar inom det sociala arbetet i Frälsningsarmén sa häromdagen att egentligen borde nog inte december vara en mer kostsam månad än övriga. Julmaten exempelvis behöver inte vara dyrare än den vi konsumerar till vardags. I själva verket är det kanske snarare föreställningen om hur julen och nyåshelgen ”ska” vara som stressar oss och tunnar ut vår plånbok. Dessa ”måsten” som alltför sällan ifrågasätts.

Årets julklapp, mobillådan, kom väl delvis som en överraskning och den har blivit ganska ifrågasatt. Vem vill ha eller ge bort en sådan?, frågar sig vissa. Ett skämt rentav, tycker en del. Klart man kan tycka det eftersom den är så billig och då man även kan tillverka den själv, alternativt återanvända något man redan har hemma. Samtidigt så är den just därför en symbol för motståndet mot överkonsumtion och retar kanske den som är anhängare av den köphysteri som färgar julen.

Men det allra största symbolvärdet är naturligtvis hinten om att vi borde umgås mer med varandra istället för med våra smartphones och sociala medier. Och den inställningen skämtar man inte bort, som jag ser det. Men för en del klingar den där bedövande ensamheten extra högt just under dessa dagar om man inte har någon att fira tillsammans med.

Enligt en undersökning av teknikföretaget WSP gjord i mars i år så känner sig 59 procent av Sveriges befolkning ensamma ofta eller ibland. Av dessa ser nästan en tredjedel detta som ett problem. Var tionde svensk uppger att den inte har en enda nära vän. Ofrivillig ensamhet påverkar vår hälsa negativt på flera sätt och anses farligare än alkoholism, rökning och utebliven fysisk träning. På grund av stress och högt blodtryck kan vi drabbas av hjärt- kärlsjukdomar, stroke och demens men även av ångest och depression. Samvaro och fysisk kontakt ger däremot lugn och dämpar smärta, även kraftig sådan.

Julen för som sagt med sig avigsidor men här vill Frälsningsarmén kliva in och göra skillnad. Sedan starten i England på slutet av 1800-talet, och inte långt senare i Sverige, har Frälsningsarmén varit en kyrka och organisation med stort fokus på att stötta de som lever i olika typer av utsatthet. Speciellt kring julen finns dessa människor med i tankarna.

Det finns omkring 85 kårer/församlingar runtom i vårt land och på många av dem bedrivs socialt arbete. Den som har det knapert ekonomiskt kan ofta delta i julfirande på någon kår eller i någon verksamhet. Det kan röra sig om barnfamiljer, ensamstående föräldrar, den som är arbetslös eller långtidssjukskriven, de som är nya i vårt land eller äldre med låg pension och/eller som inte har många vänner kvar i livet.

Då bjuds det på traditionsenlig julmat och ofta klappar till barnen, ibland även till vuxna, i synnerhet i de verksamheter som är speciellt inriktade på dem som lever i hemlöshet och missbruk. Dessa tillfällen erbjuder samtidigt gemenskap, möjligheten att vara delaktig i ett sammanhang. Det blir umgänge och kanske lekar och julmusik. Angående förra årets julklapp så kan Frälsningsarméns second handkedja Myrorna finnas med i bilden när någon har behov av kläder eller möbler. Dit kan man ibland få en rekvisition.

Så när du ser representanter från Frälsningsarmén skramla med bössor vid den välkända julgrytan på stan så är det den nämnda målgruppen som får del av den slant du skänker. Och numera kan man också swisha JUL till 9004805 som ett alternativ för den som vill ge en gåva, eller via Frälsningsarméns gåvoshop.

Jag har själv stått och samlat in pengar på detta sätt i egenskap av civilanställd och har märkt att det är ett välkommet inslag hos en del som berättar att de brukar skänka till julhjälpen varje år. Som journalist får jag också möta dem som tack vare denna insamling kan delta i firandet, de som får se glädjen i sina barns ögon när de öppnar de paket man själv inte hade råd att köpa, och de som får mätta sina magar med det goda som hör julen till vid ett redan dukat bord.

Tack för att du ger en gåva som också ger mig och mina kollegor tillfälle att rapportera om hur väl den kom till pass!

Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Akeesha väntar otåligt på att det ska bli mörkt, så hon kan ge sig ut i skogen och kissa. Hon vill inte göra det i dagsljus, för någon kan ju se henne. Familjen har ingen toalett, och den gemensamma toan nere i byn är så smutsig och stinkande att hon inte vill gå dit. Där brukar också ett gäng män hänga för att titta på kvinnorna som kommer dit, och det tycker Akeesha är väldigt obehagligt. När skymningen äntligen faller skyndar hon sig iväg in bland träden bakom huset. Äntligen!

Mellan palmernas stammar skymtar hon skuggor som rör sig. På sistone har flera kvinnor i byn blivit överfallna i skogen, men Akeesha vänder bort huvudet från skuggan och hoppas på det bästa. Hon försöker hitta en bra plats att huka sig, där marken är lagom jämn och saknar vassa stenar och där det inte finns några spindlar, skorpioner eller ormar som kan bita henne.

Efter en stund kan hon återvända hem. Hon känner sig inte helt säker förrän hon kommit in i huset och stängt dörren efter sig, men då vet hon att hon inte behöver gå ut igen förrän strax innan gryningen. Inga överfall, inga skador, inga djurangrepp – det har varit en bra dag!

Akeesha är visserligen påhittad, men det finns många som liknar henne i olika delar av världen. Människor som inte har tillgång till en toalett som fungerar. Kvinnor som blir överfallna och våldtagna när de bara ska uträtta sina behov. Och kvinnor som inte vill visa att de ens har de behoven och bara smiter ut på natten så att ingen ser dem.

Visste du att 4,2 miljarder människor lever utan säkra, fungerande toaletter? Det är mer än halva jordens befolkning.  

673 miljoner människor har inte tillgång ens till en dålig toalett. De är tvungna att söka sig någon annanstans, varsomhelst där det finns något man kan gömma sig bakom: ett träd, en sten eller en buske. I vissa områden föredrar folk att sätta sig vid stranden, så att de lätt kan tvätta av sig när de är klara.

Och hur blir det när en hel by gör på samma sätt? Bortsett från det uppenbara (att det är en riktigt bra idé att se sig för varje gång man ska sätta ner foten på marken), så finns det en mycket värre följd: avföringen kan hitta vägen till närmaste vattenkälla. Om det händer så kommer magsjukan som ett brev på posten.

Två miljarder människor dricker varje dag vatten som är smittat av fekalier, som en direkt följd av avsaknad av toaletter och ordentliga sanitetssystem. Två miljarder, det är som ett och ett halv Kina, eller tre Europa. Var femte människa i världen.

Låt mig upprepa det där: var femte invånare på vår jord har bara smittat vatten att dricka.

Med allt det här i bakhuvudet är det inte svårt att förstå varför toaletter är så viktiga.

Här i Sverige har vi i princip alltid tillgång till en toalett på något sätt. Hemma, på jobbet, på tåget och ute på stan. Naturligtvis förväntar vi oss att de ska fungera perfekt, vara rena, ha en dörr att låsa och ett handfat att tvätta händerna i efteråt. För att inte tala om toapapper. Vi kanske måste betala för att komma in. Kanske tvingas vi köpa en kaffe på kaféet för att få använda deras toa. Då muttrar vi litet och känner oss illa behandlade.

Akeesha skulle baxna.

Men ibland händer det även för oss att vi har svårt att hitta en toalett när vi behöver den. När den enda man kan hitta är ur funktion, eller toan hemma plötsligt inte går att spola.

Det är först då vi riktigt kan förstå hur det är för den där halvan av jordens befolkning vars toalett aldrig går att spola ens i normala fall, eller inte har en dörr man kan stänga om sig – om de ens har en toalett alls.

Och det är för dem vi firar Världstoalettdagen idag, den 19 november.

Du kan lära dig mer om toaletter och Världstoalettdagen på World Toilet Organisation, som startade det hela för nästan 20 år sedan. På deras hemsida finns mycket bra information på engelska.

Och om du undrar hur priviligierad du faktiskt är kan du testa det, och se hur andra har det, i den här virtuella ”tävlingen”.

Vi har verkligen mycket att vara tacksamma över: tillgång till toaletter vart man vänder sig, rent vatten att dricka, minimal risk att smittas på grund av dålig sanitet.

Och naturligtvis ska vi vara glada och tacksamma för allt det. Men det ska helst inte stanna där. Därför jobbar Frälsningsarmén aktivt med att se till att så många som möjligt kan få tillgång till bra toaletter. I både Kenya och Malawi har vi under flera år haft stora WASH-projekt i skolor och samhällen som bygger toaletter, ordnar rent dricksvatten och handtvättsmöjligheter, och också utbildar barn och vuxna om hygien och sanitet.

På bilden nedan ser du hur en skoltoalett kan se ut före och efter insatsen.

Kom ihåg den bilden nästa gång du står och svär över att det kostar en tia att använda toaletten på busstationen. Även i Sverige är det viktigt med bra toaletter. Det kostar att hålla dem i gott skick – men tro mig: det är värt det!

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

PS: Vill du stödja arbetet med toaletter i Kenya och Malawi? Ge en gåva till vårt 90-konto 90 04 80-5 och märk inbetalningen WASH. Tack!

Inga kommentarer

Kommentera

”Där”, säger major Henry och pekar upp mot berget bakom kåren. ”Däruppe bor de, de flesta av våra medlemmar.”

Jag kisar mot solgasset och ser en brant klippvägg, tätt bebyggd med hus hela vägen upp till toppen. Tomma fönster utan glas stirrar tillbaka från betonggrå väggar, och vi förstår utan vidare vilket slags område det är.

Mapasingue

Vi befinner oss vid kusten i Ecuador, i en förort till staden Guayaquil. Det är juni och vädret är fuktigt och varmt trots att det tekniskt sett är vinter här just nu. Ekvatorn är bara 25 mil norrut, och skillnaden mellan sommar och vinter är inte så stor. 

Vi står på en dammig fotbollsplan mitt emellan en kårlokal och ett litet område av vildvuxen sankmark med banan- och kaffeplantor här och där i allt det gröna. Det lilla området översvämmas ofta under regnperioden, får vi veta, och eftersom avloppsledningarna i närheten brukar översvämmas samtidigt, rinner allting därifrån också ner hit.

Torrperioden har bara just börjat, och det är fortfarande fuktigt därinne bland träden, både i luften och på marken. Insekterna surrar omkring oss, och jag är glad att komma tillbaka till den torra fotbollsplanen igen.

Husen uppe på berget som major Henry pekade ut för oss utgör bostadsområdet Mapasingue, där fattigdomen är utbredd. Den som hamnar där har inte många valmöjligheter kvar. Dessutom måste man vara frisk och stark för att orka ta sig både upp och ner via de långa trapporna. Någon samhällsservice finns knappt alls däruppe, och de flesta saknar rinnande vatten.

Området är en fälla, berättar major Henry. Folk blir äldre, och till slut kommer det en dag när man helt enkelt inte kan ta sig ner från berget. Då är man fast däruppe. Det är vanligt att familjerna låser in sina äldre medlemmar hemma för att de inte ska gå ut och slå sig fördärvade på ojämna gator och branta trappor.

Kåren ligger alldeles vid bergets fot, omgiven av palmträd, hibiskus och andra prunkande växter. Tanken på paradiset är nära, samtidigt som den är oändligt långt bort med tanke på hur livet ser ut för dem som bor här.

Men i allt det svåra vill kåren arbeta för att hjälpa folket i Mapasingue, både dem som är medlemmar och alla andra. Man driver till exempel ett dagcenter som tar emot skolbarn två dagar i veckan. Barnen får mat, hjälp med läxorna och en trygg plats att vara på istället för att driva omkring på gatorna. En läkare kommer till centret med jämna mellanrum och håller koll på barnens hälsa, och hon tar även emot deras familjer vid behov. Man säljer också dricksvatten till självkostnadspris, något som är särskilt uppskattat, eftersom vatten i vanliga fall är dyrt.

Kårens pengar räcker inte så långt, men man funderar alltid över vad man kan göra mer. Just nu känner man en kallelse att ta hand om ungdomar, de som slutat skolan nyligen och inte kan hitta något jobb. Arbetslösheten är stor, och det drabbar självklart de unga också. Ett vanligt yrke är gatuförsäljare. Det är tungt och farligt, då man måste bära sina varor, ofta frukt, långa vägar och säljer dem genom att springa omkring bland bilar som står i kö vid rödljus, men för många är det det livet som väntar.

Ett alternativ som kåren funderar på är att ordna yrkesskola för yngre tonåringar, de som är i 14-15-årsåldern och inte har något som helst hopp om högre utbildning efter att ha gått ut grundskolan. Rörmokare, hårfrisörer, snickare och andra behövs alltid. Kanske kan man också samordna elevernas praktiktjänst med att hjälpa folket i Mapasingue, där man sällan har råd att köpa in såna tjänster.

När jag är på kåren är centret stängt, tyst och tomt. Det passar kårens katt, som ligger och sover i det stora köket. I skafferiet intill står de stora vattendunkarna i högar för vidare försäljning. Utanför öser solen ljus och hetta över byggnaden, och även i skuggan inomhus är det obekvämt varmt.

Kårkatten passar på att njuta av stillheten i köket när centret är stängt och barnen är i skolan

Centret kallas Nueva Esperanza, det nya hoppet. Kåren har länge varit ett hopp för barnen i Mapasingue och deras familjer, och det vill man fortsätta vara. Ett nytt hopp för dem som bor i ett paradis utan paradiskänsla.

/Lena Wickberg, Internationell Utveckling

Inga kommentarer

Kommentera

Besöket blev en av höjdpunkterna på den långa resa vi nyligen gjorde till Västerbotten. Jag hade hälsat på honom som hastigast kvällen innan, strax före mötet, en av de många människor jag hade mött under loppet av fyra intensiva dagars besök vid kårer och institutioner. Alla de jag mötte hade blivit en suddig massa och jag skulle få pressa mig hårt för att minnas deras ansikten och än mer deras namn. Det var emellertid något med honom som gjorde att han dröjde kvar i mitt minne – han var den ende bland alla de människor jag mötte under dessa fyra dagar som bar en röd uniformsrock!

Kårofficerarna hade i vår resplan lagt in ett besök hos de pensionerade majorerna Örnulf och Lissy Rudolfsen. Lissy skulle till tandläkaren och behövde ge sig iväg strax efter vår ankomst. Så vi lämnades att samtala med Örnulf och snart hade han trollbundit oss med sina minnen från ett helt liv levt i tjänst för Gud genom Frälsningsarmén.

Den nittiotvåårige Örnulf är norrman. Som tonåring följde han många av sina landsmän över gränsen till Sverige efter det andra världskriget. Effekterna av ockupationen av hans hemland är smärtsamt tydliga då han i sin tanke är så sysselsatt med den perioden i sitt liv. Bombningarna av hans hemstad fortsätter att uppfylla hans tankar och minnen och han refererade ofta till dem. Det slog mig när jag lyssnade, att om han utstått något liknande i dag, skulle Örnulf ha erbjudits samtalsterapi och hjälp att ta i tu med effekterna av hans traumatiska  upplevelser. I stället bestämde han sig, liksom milliontals andra, för att bygga  upp sitt liv igen som flykting.

Det faktum att Örnulf inte bara överlevde men trivdes i sitt presonliga liv trots att han utstod krigets trauma, är anmärkningsvärt. Jag fann mig själv betrakta denne äldre man med nya ögon, och undrade hur jag själv hade hanterat liknande utmaningar som vuxen eller som tonåring. Sedan fortsatte vi att tala om hans kallelse och tjänst som officer i Frälsningsarmén, och om jag var fångad av hans berättelser från kriget, blev jag hänförd över det han berättade om att tjäna Gud och människor under mycket svåra omständigheter, exempelvis genom att färdas långa sträckor i svår terräng för att dela evangeliet och Guds kärlek med människor som levde på ödsliga platser långt från grundläggande bekvämligheter. Tack vare engagemang och överlåtelse hos denne man och hans fru som levde enkelt och utförde en osjälvisk tjänst, har människors liv förändrats och familjer påverkats positivt av Guds rikes värderingar från en generation till nästa. Jag fick höra hur familjerna till de kårofficerare som nu tjänstgör på platsen, hade påverkats av Örnulfs tjänst, långt innan de själva var födda. Jag blev djupt rörd av att lyssna till hur han delade med sig av märkliga ting på ett opretentiöst och ansåpråkslöst sätt, sådant som jag själv nog hade frestats att känna mig stolt över, och jag undrade om jag själv hade klarat att tjänstgöra under så utmanande förhållanden.

Det slog mig när jag lämnade Örnulf där han satt med sin concertina, han hade villigt gått med på att spela och sjunga för oss, att om jag inte hade besökt  honom skulle jag ha haft en mycket felaktig bild av vem han är. Jag skulle ha tänkt på honom som en äldre man, litet excentrisk (på grund av hans röda uniformsrock) och så skulle han ha blivit bortglömd i massan av alla de människor jag möter på mina resor. I stället fick jag förmånen att upptäcka vem  han är: en andlig jätte som uträttat mer för Guds rike med mindre resurser under hela sitt mångåriga officerskap än många använder under ett år!

Och så tänkte jag på de många äldre personer som jag inte får förmånen att besöka i deras hem för att lyssna till deras livsberättelser. Jag undrade, så som jag fortätter att undra, hur många andliga jättar som korsar min väg obemärkta; hur många missade välsignelser och inspirerande möjligheter som jag skakar hand med innan jag snabbt går vidare till nästa uträckta hand.

Det får dig att fundera. Eller hur?

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag tackar Gud var och varannan dag för mitt yrke och för min arbetsplats. Delvis för att jag får utlopp för min kreativa sida genom att skriva och fotografera, något jag älskat att göra sedan barnsben. Men också för att jag får möta människor jag aldrig skulle ha träffat annars och jag berikas av mängder av livshistorier. Ofta är de, eller har varit, fyllda av tragik och olika typer av utsatthet, och det är det såklart smärtsamt att höra om, men många gånger har de bytt riktning.

Människor har lyckats bryta destruktiva mönster, uppgivenhet har ersatts av nytt hopp, sorg har bytts mot glädje, och mörker har blivit till ljus. Detta tack vare dem som skänker en slant till Frälsningsarmén, som i sin tur kan bedriva social verksamhet och stötta den som behöver hjälp. Men framför allt har många fått sina liv förvandlade när de har mött och tagit emot Jesus i sina hjärtan. Det betyder inte att livet för all framtid blir problemfritt, men saker och ting blir lättare.

I det här blogginlägget har jag valt att låta en av dem jag har träffat via mitt arbete själv få sätta ord på just detta: Livet utan/med Jesus som följeslagare. Johan Richloow har, utan att gå in för mycket på detaljer, haft en riktigt kämpig tillvaro. Men i den här rap-texten, som snart ska tonsättas, beskriver han sin tacksamhet till Gud som är den som ger honom kraft, styrka och livsmening. Johan är nu frälsningssoldat och tillhör kåren i Strängnäs. Han är ännu inte helt klar över vilken titel låten ska ha men tankarna har kretsat kring: ”Behöver ej mer krossas.”

”Behöver ej mer låtsas, behöver ej mer krossas, av synd och skam

Som förut gav mig kalla kårar, tvingade mig till tårar

Trots alla borttappade år så får jag tacka dig för att jag alltid varit ditt får

Även om jag sprang bort så gav du aldrig upp, men nu med dig är jag stolt som en tupp

Förlåten och återupprättad, nu ett Guds barn i hans kärlekstrupp

Det hade varit en svår, lång kamp under många år. Jag levde efter en lag som var svag

Som man sår får man skörda. Den onde vill bara slakta, stjäla och döda

Satan är slug, hur kunde jag gå på hans ljug

Det var han som mig gång på gång stjälpte

Men så god som du är Gud kom du och verkade mäktigt i mitt liv och hjälpte

Precis då jag trodde att allt var slut grep du in i mitt liv och kastade honom ut

Ja, jag bad till dig, och vad mer gav du mig?

Jag som trodde att allt var förlorat, men istället hade du mig korat

Till ditt barn. Jag såg nu att hela tiden hade jag varit en viktig del i ditt livets garn

Jag såg en tråd som gick genom hela mitt liv. Den var röd, än var jag inte död

Jag vet nu att Gud har en plan: den fula ankungen kan bli en svan. Visst är det jag, som var så svag?

Jesus du tvättat mig vit som snö, du visste att det inte var dags att dö

Du förlåter mig mitt svek, och jag tackar och prisar dig för din gränslösa kärlek, den som är så het

Att ondskans isande kyla smälter bort, du är mitt fort

Ja, allt ont välter du undan och lägger under dina fötter, du blir aldrig trötter

Allt som är gott i mig väcker du, satans pilar som riktats mot mig släcker du

Nu vill jag i ditt ord forska, jag vet att du hjälper mig att inte torska

Tack för att jag är din broder, hädanefter vill jag att du ska få vara mitt roder

Tack Gud, för att du är trofast och att du hjälper mig med min last

Du är min klippa så nu behöver jag inte längre trippa

Jag behöver ej mer vara skygg då jag får vandra i ditt ljus och du med din tro och nåd gjort mig trygg

Med dig i mitt liv har jag inget att frukta, trots att jag vet att den onde fortfarande efter mig sukta

Han har inte längre någon makt, han kan omöjligt hålla jämna steg med din takt

Djävulen var som knark, men du Jesus gör mig stark

Tack Jesus för att du hjälpt mig att tända av, nu är jag inte längre hans slav

Tack Jesus för att du räddade mig från det alternativa slutet

Mycket var brutet, men enligt din kärlek var allt redan gjutet

Tack Jesus att det var av dig givet att du fick mig att vilja ta klivet att älska livet

För dig Gud är inget omöjligt, för dig är det ordet rentutav löjligt

Nu har jag slutat att treva, nu vill jag leva! Så hjälp mig att se och att be

Tack för att du hjälper min vilja, att vara vacker och tapper och dofta likt en lilja

Du läker mina sår som en vår

Jesus, jag säger ”Tack!” Den onde är lack, han fattar inte ett smack!

Han står sig slätt, nu när jag mig i din stridsrustning klätt

Gud är inte hård eller orättvis, nu vill jag vistas på hans förgård, ty han är vis

Tack Jesus för att du kan frälsa, du fått mig slutat att gråta. Du vill ge mig hälsa och förlåta

Tack för att det hände när du sände, den helige Anden

För att för alltid med synden klippa banden. Tack för spåren i sanden

Och för att när jag inte orkade gå så var vi alltid två

Min gamla syndiga människa dog, men du Gud log

För jag uppstod precis som du, så som du är sann, livet vann

Jag är en ny skapelse och rättfärdig i Jesus Kristus.

Tack Gud för att du lät det ske. Jag förstår att du vill le

Tack för att jag får kasta mina tankar på dig som ett fast ankar

Så säg till mig; ”Låt Mitt ord, växa starkt i dig och falla i Min bördiga jord”

Tack för att du ger mig vad jag behöver, nu är det värsta över”

– Johan Richloow

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

När jag sitter på tåget och åker genom Sverige ser jag hur vårt landskap bara har blivit grönare och grönare den senaste tiden. Det kan bara innebära en sak, sommaren närmar sig med stormsteg. Och med sommaren kommer det som alla barn längtar efter, sommarlov! För alla barn längtar väl efter det härliga och roliga sommarlovet? Sommarlovet då man får ta sovmorgon, då man får hitta på spännande saker, då man får bada och äta glass varje dag, då man får springa barnfota i gräset. Alla barn längtar väl efter det? Eller…?

I Sverige finns det idag många barn vars sommarlov inte alls ser ut så som det precis beskrivits. Det finns barn som inte alls längtar till att sommarlovet ska börja då de vet att deras sommarlov inte kommer se ut som deras kompisars. Kanske är det barn vars föräldrar inte har råd att åka iväg på någon semesterresa och göra dyra saker under sommaren eller som kanske måste jobba hela sommaren och därför varken har tid eller ork att göra något annat. Eller kanske är det barn som nu vet att de måste vara hemma varje dag, hela sommaren, med en förälder som missbrukar, som mår dåligt och inte orkar gå upp ur sängen eller som kanske är våldsam.  Detta samtidigt som deras kompisar som har andra möjligheter åker på dyra semesterresor, spenderar dagarna i sommarstugan vid kusten eller hittar på andra roliga saker under deras lediga veckor. Att sedan behöva komma tillbaka till skolan efter sommarlovet och höra om allt roligt deras kompisar har gjort är något som kan skapa en klump i magen hos dessa barn. För vad ska de berätta om? Ska de berätta att de bara varit hemma hela sommaren? Ska de berätta att de inte alls har kunnat åka till stranden trots att det har varit så varmt? Eller ska de ljuga och låtsas som att de gjort massa roligt? Tänk om någon råkar komma på dem och sedan berättar för alla att de visst inte gjort allt de berättat om? Klumpen i magen kvällen innan skolan blir bara större och större.

Vet du några barn i din närhet som du tror skulle känna igen sig i något av det som beskrivits? Kanske finns det några i dina barns klass, i din församling, i din släkt eller i din närhet på något annat sätt? Vi i Frälsningsarméns nationella ungdomsråd önskar att vi alla ska tänka lite extra på de barn som kanske inte kommer ha något roligt att berätta för sina klasskompisar när skolan börjar till hösten. De barn som kanske behöver låtsas att de gjort spännande saker då de inte vill berätta att de knappt lämnat lägenheten på hela sommaren. Vi önskar också att du inte bara ska tänka lite extra på dessa barn utan att du också ska fundera på vad du kan göra för att kanske ge barnen något att berätta om när hösten börjar. Kan du bjuda med dig ett av dessa barn på lite äventyr? Eller kan du avvara något för egen del under sommaren och istället bjuda en annan familj på en semesterupplevelse de kan göra tillsammans? För visst förtjänar alla barn att få ha ett härligt och roligt sommarlov?

/ Frida Ljungberg, ledamot Frälsningsarméns nationella ungdomsråd

Inga kommentarer

Kommentera

När det här blogginlägget publiceras är Frälsningsarméns konfirmationsskola i full gång men i skrivande stund är det kvällen innan konfirmanderna ska anlända till Strandgården, årets lägergård. Vi konfaledare har spenderat helgen tillsammans på denna idylliska plats för att planera det sista, förbereda och söka Gud ihop. Det vart många skratt ikväll när vi övade in vår hippa ledardans inför morgondagens välkomstmöte. Under helgen har vi även förberett för bibelutdelning, övat lovsång, skrivit listor och scheman samt filat på våra undervisningspass. Klockan närmar sig midnatt nu men det hindrar inte mina ledarkollegor Malin och Elisa från att sitta på vårt rums lilla golvyta och packa goodiebags. Mysigt. Ungdomarna ska få tygkassar med block, penna, godis och vattenflaska som välkomstgåva.

Varje dag kommer vi att fokusera på en utav Frälsningsarméns 11 lärosatser så att vi vid konfans slut har gått igenom dem alla. Det blir tre undervisningspass per dag och däremellan fritid, god mat, organiserade aktiviteter, sport, bad och glass. Undervisningspassen är uppdelade i tre kategorier; Vad säger Bibeln? Vad har det med mig att göra? Och det tredje passet har en kreativ touch med praktisk tillämpning. Dagarna kommer inledas och avslutas med lovsång och bön. Varje kväll kommer en utav oss ledare dela sin livsberättelse och vandring med Jesus. Schemat bjuder även på en ledig dag på stan, en dag med påsktema (!) och en utflykt till Gullbrannafestivalen.

För mig är det första gången som ledare på Frälsningsarméns konfa och jag är SÅ tacksam över att få vara med! Tänk att få umgås med och tala in sanningar från Guds ord in i dessa 22 tonåringars liv under två hela veckor! Lyx! Jag är säker på att Gud kommer göra stora saker som kommer få betydelse för konfirmandernas liv både nu och i framtiden. Teamet känns varmt och Jesus-centrerat vilket för mig är de två viktigaste ingredienserna för ett lyckat team. Platsen Strandgården utanför Halmstad måste vara en försmak av himlen. Jag som kalmarit har alltid trott att Öland har Sveriges överlägset vackraste stränder men beachen här är sannerligen i klass med Böda. Solnedgångarna vittnar om att Gud är en fantastisk Skapare som ger oss goda gåvor.

Det var 12 år sedan jag själv konfirmerades men när jag tänker tillbaka på allt jag fick höra då om livet, Jesus och Bibeln märker jag att det verkligen satt sina spår. Min tro och mina värderingar idag grundar sig mycket i konfaundervisningen jag fick redan som 14-åring. Framförallt så fick jag smaka på Jesus underbara närvaro och kärlek under konfan. Jag minns att Guds glädje fyllde mitt konfaläger med så mycket skratt att vi låg i en hög på golvet och kiknade en kväll. Vi ledare har förberett det vi kan och nu litar vi på att Gud gör sin grej. Att han fyller varje lektion och samling med sin Helige Ande. Ja, vi vill se hela atmosfären genomsyrad av honom. Det är Jesus som förvandlar liv. Hans närvaro är hela skillnaden i om detta ”bara” blir ett trevligt läger eller om detta blir livsförvandlande veckor.

Var gärna med och be för att varje konfirmand känner sig hemma, älskad och sedd. Be för personliga möten med Jesus. Vi lägger hela lägret i Hans händer.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

“Hur har ni det (i den kår där du har ditt förordnande)?”

Jag märkte en försiktig tvekan innan hon svarade med det oundvikliga: -”Bra”, så jag pressade på för att få ett mindre politiskt (och mer realistiskt) svar. Officeren ryggade tillbaka, och när jag såg den smärta hon inte längre kunde dölja, undrade jag vad det var som störde henne så djupt. Inom mig väntade jag på att få höra om en utmanande kårsituation, en besvärlig person, svåra personliga omständigheter eller något liknande.

Snart upptäckte jag att den smärta jag såg avspeglas i hennes ansikte inte var hennes egen, alltså dess ursprung hade inte direkt med henne att göra, fastän den uppenbarligen hade blivit hennes smärta på en djup och störande nivå när hon pratade med mig. Jag upptäckte när jag lyssnade att hon följde, möjligen helt omedvetet, Paulus förmaning i Galaterbrevet 6:1b-2, som uttrycks så här i den engelska version av den bibel som kallas The Message:

Sträck ut handen och hjälp dem som har det svårt. Dela deras bördor, så lyder ni Kristus lag.

Den officeren beskrev kortfattat de dagliga möten hon och hennes make har som  kårofficerare med människor i svår nöd, människor utan arbete, människor vars förmåner har tagits ifrån dem, människor utan mat, människor utan hopp. Den ångest hon upplevde speglade den ångest hon ser dagligen när hon konfronteras med världens brustenhet, den djupa hjälplöshet hon kände var den hjälplöshet som reflekterades hos människor som verkligen inte vet vad de ska göra för att lösa sina livskriser; hennes bedövande tystnad när det gällde lösningar, var det spöklika, grymma, ihåliga ekot av de tysta skriken på hjälp, som aldrig hörs helt enkelt för att de som inte har någon röst aldrig hörs.

Detta är inte undantagsfall, och dessa officerares erfarenheter är inte heller några särskilda undantag. De ökar i stället som om de börjar bli norm då fler och fler människor behöver hjälp för att komma vidare:

-människor kommer för att få matpaket,

-människor kämpar för att kunna betala för grundläggande tjänster som hyra och verktyg,

-barn kan inte delta i fritidsaktiviteter för att deras föräldrar inte har råd att betala avgiften,

-unga människor kan inte få jobb och statistiken över unga som drabbas av depression ökar lavinartat.

Listan med namn på de människor som får hjälp genom våra kårer och centra ökar i längd, precis som listan över behov!

Jag har kallat denna text ”Att spela fiol…”, och jag har lånat rubriken från ett engelskt idiom som talar om ”Att spela fiol medan Rom brinner”. Det har sitt ursprung i legenden som, med rätta, talar om att kejsar Nero spelade fiol medan Rom brann. Det betyder att någon är upptagen med något vardagligt medan något mycket viktigt, något monumentalt, en svår olycka, ignoreras.

Låt mig beskriva ett annat scenario för att visa vad jag menar. Hon var verkligt frustrerad eftersom hon kämpat några minuter utan att lyckas. Hon försökte öppna en påse med godis när hon satte sig framför teven i början av en avkopplande kväll. Det märkliga var att, medan hon gav uttryck för sin frustration, visades en annons i teve, en annons vi ser mycket ofta: Röda korset vädjar om hjälp till svältande barn.

Det ironiska är att kvinnan verkligen är en medkännande person som rörs till tårar över andras lidanden. Vid detta ögonblick var hon dock fokuserad på sig själv, och dessutom hade hon sett annonsen om de svältande barnen flera gånger så hennes uppmärksamhet var inte riktad mot dessa barn. Kanske hon hade sett annonsen för ofta.

Hur kan välstånd och nöd finnas sida vid sida i en stad, i ett land? Det kan ske när godhjärtade människor hittas när dom spelar fiol medan fattigdomens och nödens flammor brinner klart. Det kan ske när kristna blir så vana vid nöden runt omkring oss att vi inte riktigt ser den eller noterar den längre. Det är därför tiggare och miljonärer kan dela samma trottoar, den ene tittar ner av skam och hopplöshet, den andre tittar upp och ut över livets möjligheter.

Det är tid att ta ner fiolerna, kära kristna syskon, och ordentligt se oss omkring!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Joh.15 ’… Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. ’

I Sverige är vi inte kända för vinodlingar och har vi inte rest genom vinproducerande länder så har vi kanske inte en bild av hur vinträd sköts för att de ska ge rika skördar. Det kan då vara till hjälp att istället tänka på äppelodling, som är mer välkänd för oss på nordligare breddgrader och som har en liknande process.

Förhoppningen om en riklig skörd – en ljus framtid

Du som har äppelträd i trädgården har säkert beskurit vattenskott och grenar som växer fel under vårvintern, ja det ska ju göras innan saven stiger i trädet. Det gäller att gallra bland vattenskotten som växer helt rakt upp i luften och skära bort grenar som växer inåt i trädet eller trängs med andra grenar. Om inte trädet beskärs så får frukten på de friska grenarna inte tillräckligt med sol och ljus och risken för ohyra ökar. Ja, det som växer fel måste åtgärdas.

Det gäller såväl för fruktträd som i våra liv. Om grenar som växer fel inte skärs bort, så är risken stor att frukten blir förkrympt, drabbad av ohyra och ger inte de ljuvligt saftiga äpplen som vi längtat efter. Det tänker vi inte på när trädet är översållat av vit-rosa blommor som av vinden för med sig doften av sommar, för då är förhoppningen stor om en riklig och frisk skörd och om en ljus framtid. Kan du se hur den bilden faktiskt också kan återspegla tankar kring livet?

Ta dig tid att reflektera över ditt liv

Jesus vill, genom liknelsen om vinträdet, på samma sätt berätta för oss hur det går om vi inte gör någonting åt de egenskaper som är på väg att leda till destruktivitet och ohälsosamma livsmönster. Andlig och fysisk ohälsa kommer inte över en natt, utan är resultat av en längre tids livsstil och både inre och yttre påverkan.

Ett högt tempo där vi inte tar oss tid till att reflektera över våra liv och samla våra tankar i bön inför Gud, är i längden en fara för vår egen hälsa. Det behöver väl knappast sägas att vi alla längtar efter att våra liv ska vara hälsosamma, att andra ska berikas och inspireras av våra liv och att våra liva ska vara i harmoni.

Andens frukter

I Galaterbrevet beskriver Paulus vad motsatsen till god frukt är, nämligen en livsstil som är infekterad av ohälsosamma vanor. I den påföljande versen kommer så en beskrivning av vad som är de goda frukterna i våra liv, andens frukter.

’ …Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. ’  Gal.5:22

Bön

Gud, vår Fader, hjälp mig att se vad som behöver beskäras i mitt liv och att ångra det som jag har brustit i förhållande till dig och andra människor. Jag ber dig om förlåtelse och att växa till i dig så att mitt liv kan bära god frukt.

/ Bert Åberg, utredningsansvarig för Frälsningsarméns sociala arbete

Inga kommentarer

Kommentera

När vår yngsta son började på fotbollsskola var han bara 5 år. Vi föräldrar brukade stå och titta på när våra barn gjorde sina första insatser på fotbollsplanen. Det var väldigt kul att få följa dessa femåringars äventyr på planen!

En dag hände något oväntat. Mitt i pågående match stannade hela spelet plötsligt av. Alla barn stod och tittade ner i gräset i ett av fotbollsplanens hörn. Bollen låg övergiven långt bort från spelarna.  Vi i publiken undrade naturligtvis vad som stod på. När vi gick lite närmare såg vi vad som fångat alla barns uppmärksamhet. En av spelarna höll stolt upp en lång, slingrande daggmask!  En daggmask. Plötsligt var matchen som pågick inte lika viktig. Daggmasken hade hamnat i centrum av uppmärksamheten. Så spännande!

Snart är det sommarlov. Vi ser fram emot ledighet och lata dagar.  Både barn och vuxna behöver en paus i livet. Det tror jag de flesta håller med om. Trots att vi ser fram emot att vara lediga är vi ofta väldigt fokuserade på vad vi ska göra under sommaren. Föräldrar oroar sig för hur de ska kunna erbjuda sina barn det bästa sommarlovet. Särskilt stor blir pressen om man saknar resurser för att göra den där resan eller utflykten. Förväntningarna är höga och samhället driver på dem. Om man googlar på orden ”barn och sommar” kommer det upp massor av träffar som handlar om vilka aktiviteter som finns att göra tillsammans med barn under sommaren. Artiklar och bloggar verkar slåss om att komma med de bästa tipsen för en sommar fullspäckad med aktiviteter och äventyr. Det är såklart väldigt värdefull att kunna göra roliga saker tillsammans under sommaren men tänk om barnen på fotbollsplanen med daggmasken i sin hand faktiskt har något att säga oss? De kanske vill lära oss:

Att det är viktigt att njuta en stund av ögonblicket.

Att vi behöver stanna upp och se livet som Gud har gett oss.

Att det som inte är planerat kan vara det som ger oss de vackraste upplevelserna.

Att ”bara vara” kanske är en av sommarens viktigaste aktiviteter.

Att Guds under sker mitt framför våra ögon.

Att sommarlov och daggmaskar hör ihop.

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera