Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Jag läste nyligen ett Facebook-inlägg som handlade om fru Ellis, en frälsningssoldat, som bodde i London under andra världskriget. Med hänvisning till de tunga bombningarna över London, citeras fru Ellis:

”Vi bara fortsatte; vi tog skydd under plattformen och sjöng högre!”

Jag är säker på att dagens säkerhetsföreskrifter inte skulle tillåta detta att hända idag, och jag ler när jag läser det nu, decennier senare. Jag försöker föreställa mig dem, hoptryckta under plattformsbrädorna, sjungandes för full hals … lungor som nästan spricker och öronen ringande av ljudet från den kraftfulla sången inne och den destruktiva bombningen utanför! Men för dessa frälsningssoldater var det inget att skratta åt. Det var en seriös, kraftfull demonstration av deras tro.

Fru Ellis och hennes krigare mötte livsfaror från en långvarig bombning med explosiva vapen. Det verkade inte ha något slut – natt efter natt fortsatte bomberna att falla, och så småningom även på dagtid. De mötte bombningarna med mod; de gjorde det med förnuft; de gjorde det med kreativitet.

En obeveklig anda av mod, tillsammans med en stor dos av kreativt sunt förnuft (de tog trots allt skydd under plattformen), är vad som behövs när vi står inför vårt eget bombardemang under dessa osäkra dagar. Och det är inte bara det verkliga hälsohotet som viruset medför, även om det är tillräckligt allvarligt. Vi bombarderas också med information – i vissa fall hjälpsam, i vissa spekulativ, och i andra rent missvisande. Det finns tydliga tecken på att rädsla, förvirring och ångest har börjat få fäste. Vi har sett de tomma hyllorna i våra butiker eftersom människor har gett efter för den panik de känner.

I tider med nationella och internationella kriser, krig och katastrofer har kyrkan varit en plats för tillflykt och hopp. Mitt i en kris, när människor känner sig hjälplösa och hopplösa, vilket får dem att tappa greppet, ser de sig efter något – eller någon – för att få hjälp att skapa stabilitet i sina liv igen. Något att hålla fast vid, någon som kan ge dem hopp. De vänder sig ofta till kyrkan i sådana desperata tider.

Vi kristna baserar våra liv på något mycket mer omfattande och varaktigt än de flyktiga saker som människor tenderar att bygga sina liv på … saker som börjar smulas sönder vid den sortens kris som detta coronavirus har skapat i vår värld. Låt oss, liksom fru Ellis och hennes medkrigare, vara modiga; låt oss vara förnuftiga; låt oss vara kreativa i de sätt som vi delar hopp och sprider hopp.

Den kristna kyrkan behöver låta denna tid av nödläge för mänskligheten bli en möjlighet att visa på Guds hopp in i hopplösheten och att sprida ljus i mörkret. Det är inspirerande att höra och läsa och se de bra och kreativa saker som görs i denna kris. Fortsätt med detta! Under hela denna kris, och därefter, uppmuntrar jag kyrkan – oavsett om det är Frälsningsarmén eller andra samfund – att fortsätta vara tillgängliga. När skakade och desperata människor kommer till hoppets plats, låt dem mötas av hoppets folk. Jag uppmuntrar er att fortsätta ha öppna hjärtan – att sprida frid; att flytta fokus från det som skapar oro till att peka på Världens Hopp; att nå ut till de desperata och ensamma. Med hjärtan som alltid är öppna uppmuntrar jag er att även hålla dörrar öppna när det är praktiskt möjligt. Och när det inte är praktiskt möjligt kan kanske andra dörrar öppnas med lite kreativitet och omtanke.  Kanske i den digitala världen, kanske genom att hjälpa kolleger i närheten som fortfarande har sina dörrar öppna.  

Låt Anden som inspirerade fru Ellis att sjunga högre, inspirera oss också!

Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.
1 Petrusbrev 3:15

Gud välsigne dig

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

På vår kår har vi detta året tagit orden ”Växa Vidare” som våra ord för året. Vissa kanske tycker att det är lite konstigt eftersom att Örnsköldsviks kår har vuxit otroligt mycket de senaste åtta åren. Och ja, om man tänker antalsmässigt så är det ju lite konstigt att just vi har växa vidare, räcker det inte snart? 

Nja, antalsmässigt kanske det kommer att stanna upp lite, men vår önskan är att vi istället ska få växa vidare på djupet. Växa vidare i bibelkunskap, växa vidare i personlig mognad, växa vidare i församlingsgemenskap, för att sedan kunna växa vidare i antal.

Ibland är det så lätt att man bara fokuserar på siffror, sånt som ser bra ut i statistiken. Men jobbet som ledare för en kår, ledare för människor, handlar om så mycket mer än bara hur många medlemmar vi har, eller hur många som blir frälsta varje år.

Missförstå mig inte nu, det är fantastiskt när folk vill bli medlemmar hos oss, och det är ännu mer fantastiskt när folk vill bli frälsta. Men min fundering har alltid varit: vad gör vi med dem sen? När de har blivit kristna, är med i församlingen, och har en grundläggande förståelse för vad det betyder att vara kristen. Släpper vi dem då och tänker att de klarar resten själva? Eller hjälper vi dem att växa vidare i sitt lärjungaskap? Växa på djupet.

När vi hade nationell bönedag hos oss, kom detta upp från flera kårer. Vi var ett gäng från olika ställen som hade fått just detta med att växa vidare på våra hjärtan. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag att detta sträcker sig längre än bara Örnsköldsvik och några kårer i norrland. Jag tror att detta är något vi alla borde fokusera på. Detta med att växa på djupet. 

Det ser definitivt olika ut på olika ställen och jag vet inte vart just du befinner dig i din vandring med Gud, men det fantastiska med Gud är att det alltid finns mer att upptäcka. Oavsett hur länge du varit frälst, hur många gånger du läst bibeln, hur många gudstjänster du har suttit på, eller hur många predikningar du än har haft, så finns det alltid mer att upptäcka. Och när vi inser det så blir livet med Gud världens äventyr!

Vi kan alltid få fortsätta lära oss, alltid får känna glädjen av att upptäcka något nytt, och aldrig behöva känna att man sitter fast. Gud vill ge definitivt ge mer av sig själv till oss, om vi bara är villiga att växa vidare.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Charity går genom sitt grönskande majsfält

En del av mitt arbete är att åka runt och berätta om Frälsningsarméns internationella utveckling, vad vi gör ute i världen och varför. Mest är jag på våra egna kårer/församlingar, men jag har också blivit inbjuden till olika grupper och till och med en gymnasieskola. Jag har talat på vanliga gudstjänster, familjegudstjänster, daglediggrupper och en och annan speciell tillställning utanför kårens vanliga verksamhet. Under hösten besökte jag till exempel både Haparanda i norr och Helsingborg i söder.

Frälsningsarmén är en internationell rörelse. Det vet ju de flesta, men ofta är det lätt att det glöms bort i allt det vardagliga man har att stå i. Många blir uppriktigt förvånade över hur mycket verksamhet som pågår inom Frälsningsarmén i världen, och över hur mycket vi i Sverige är inblandade i.

Visste du till exempel att Frälsningsarmén driver 3 600 skolor och knappt 600 sjukhus och vårdcentraler? Att Frälsningsarmén i sitt arbete använder 175 språk och att det land där du hittar flest frälsningssoldater är Indien? Och är du riktigt säker på att du verkligen kan tvätta händerna ordentligt..?

Det är sånt man får lära sig på mina presentationer. Man får också träffa människor som Li Zhi Gan, som jag mötte i en liten by i Kina när han för allra sista gången behövde gå den långa vägen ner till floden för att hämta vatten innan det nya vattensystemet startades. Nästa gång familjen behövde vatten var det bara att vrida på en kran. Ibland berättar jag också om Jessie, som fick ett mikrolån och kunde starta en liten affär i sin by i Malawi, eller Charity, som har ökat sin majsskörd med flera hundra procent efter ett jordbruksprojekt.

Framför allt berättar jag om varför vi gör det vi gör, varför det är så viktigt att ha med mänskliga rättigheter i arbetet, och hur FN:s globala hållbarhetsmål kommer in i bilden.

Jag är egentligen inte alls en sån som gillar att stå i rampljuset. I skolan bävade jag för alla muntliga redovisningar och generellt sett skulle jag mycket hellre hålla mig vid sidan av än att ha all uppmärksamhet riktad mot mig.

Men jag har vant mig vid att ge presentationer, och jag vet att jag har mycket intressant att komma med. Ofta hör jag efteråt att det folk tycker är mest givande är att höra om mina personliga erfarenheter, det jag själv sett och upplevt. Det blir liksom verkligt på ett annat sätt när man hör en förstahandsskildring.

För tio år sedan fann jag mig plötsligt och utan förvarning stående inför en publik på 3000 personer på en ungdomskonferens i norra Indien och förväntades ”säga några ord”. Det var… intressant.

Sedan dess har jag talat i många sammanhang, i många olika länder, inför många olika människor, om många olika saker och på åtminstone tre olika språk. Det går litet bättre nuförtiden, kan man säga. Övning ger färdighet.

Jag är fortfarande inte förtjust i att stå i centrum, men att berätta om vårt arbete, att dela med mig av något jag tycker är viktigt, och något som många av dem som lyssnar inte visste innan – det är trots allt riktigt kul.

Min förhoppning är att det jag berättar ska ge nya inblickar i den globala Frälsningsarmén, och att åtminstone något av det ska stanna kvar hos deltagarna.

Om det så bara är hur man tvättar händerna.

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

Om du vill att jag kommer till just din kår eller grupp och berättar om Frälsningsarméns internationella arbete kan du höra av dig till mig på lena.wickberg@fralsningsarmen.se.

Inga kommentarer

Kommentera

Snart julhelg. Härligt! Då ska det umgås, ätas god mat, utbytas gåvor och vilas ikapp efter en något tungrodd och mörk höst. Men i många fall överskuggas högtidsmyset ofta som bekant av stress, måsten och ett konto som står på minus.

Varje svensk lägger i snitt omkring 7000 kronor på mat och julklappar men även 500 kronor på presenter till sig själv. De tio senaste åren har inköpen under december månad ständigt ökat, med undantag för år 2012. Även i år har det spåtts bli rekord då summan förväntas bli omkring 80 miljarder kronor.  

Sedan år 1988 siar företaget HUI, som ägs av Svensk Handel, om vad som kommer bli årets julklapp. Kriterierna för denna är att produkten är en nyhet eller har fått ett nyväckt intresse för året, att den svarar för ett högt försäljningsvärde eller säljs i stort antal och att den representerar den tid vi lever i. Listan domineras av elektronikprylar, såsom bakmaskin, surfplatta, dataspel, CD-skiva, hörlurar och en platt tv.

Förra året stack ut då det återvunna plagget ansågs bli den ultimata julklappen. Återvinning, miljötänk och uppror mot slit och släng-beteende men kanske även en revolt mot den köphets och det pengaspenderande som julen ofta innefattar, tänker jag.

En klok person och kollega som jobbar inom det sociala arbetet i Frälsningsarmén sa häromdagen att egentligen borde nog inte december vara en mer kostsam månad än övriga. Julmaten exempelvis behöver inte vara dyrare än den vi konsumerar till vardags. I själva verket är det kanske snarare föreställningen om hur julen och nyåshelgen ”ska” vara som stressar oss och tunnar ut vår plånbok. Dessa ”måsten” som alltför sällan ifrågasätts.

Årets julklapp, mobillådan, kom väl delvis som en överraskning och den har blivit ganska ifrågasatt. Vem vill ha eller ge bort en sådan?, frågar sig vissa. Ett skämt rentav, tycker en del. Klart man kan tycka det eftersom den är så billig och då man även kan tillverka den själv, alternativt återanvända något man redan har hemma. Samtidigt så är den just därför en symbol för motståndet mot överkonsumtion och retar kanske den som är anhängare av den köphysteri som färgar julen.

Men det allra största symbolvärdet är naturligtvis hinten om att vi borde umgås mer med varandra istället för med våra smartphones och sociala medier. Och den inställningen skämtar man inte bort, som jag ser det. Men för en del klingar den där bedövande ensamheten extra högt just under dessa dagar om man inte har någon att fira tillsammans med.

Enligt en undersökning av teknikföretaget WSP gjord i mars i år så känner sig 59 procent av Sveriges befolkning ensamma ofta eller ibland. Av dessa ser nästan en tredjedel detta som ett problem. Var tionde svensk uppger att den inte har en enda nära vän. Ofrivillig ensamhet påverkar vår hälsa negativt på flera sätt och anses farligare än alkoholism, rökning och utebliven fysisk träning. På grund av stress och högt blodtryck kan vi drabbas av hjärt- kärlsjukdomar, stroke och demens men även av ångest och depression. Samvaro och fysisk kontakt ger däremot lugn och dämpar smärta, även kraftig sådan.

Julen för som sagt med sig avigsidor men här vill Frälsningsarmén kliva in och göra skillnad. Sedan starten i England på slutet av 1800-talet, och inte långt senare i Sverige, har Frälsningsarmén varit en kyrka och organisation med stort fokus på att stötta de som lever i olika typer av utsatthet. Speciellt kring julen finns dessa människor med i tankarna.

Det finns omkring 85 kårer/församlingar runtom i vårt land och på många av dem bedrivs socialt arbete. Den som har det knapert ekonomiskt kan ofta delta i julfirande på någon kår eller i någon verksamhet. Det kan röra sig om barnfamiljer, ensamstående föräldrar, den som är arbetslös eller långtidssjukskriven, de som är nya i vårt land eller äldre med låg pension och/eller som inte har många vänner kvar i livet.

Då bjuds det på traditionsenlig julmat och ofta klappar till barnen, ibland även till vuxna, i synnerhet i de verksamheter som är speciellt inriktade på dem som lever i hemlöshet och missbruk. Dessa tillfällen erbjuder samtidigt gemenskap, möjligheten att vara delaktig i ett sammanhang. Det blir umgänge och kanske lekar och julmusik. Angående förra årets julklapp så kan Frälsningsarméns second handkedja Myrorna finnas med i bilden när någon har behov av kläder eller möbler. Dit kan man ibland få en rekvisition.

Så när du ser representanter från Frälsningsarmén skramla med bössor vid den välkända julgrytan på stan så är det den nämnda målgruppen som får del av den slant du skänker. Och numera kan man också swisha JUL till 9004805 som ett alternativ för den som vill ge en gåva, eller via Frälsningsarméns gåvoshop.

Jag har själv stått och samlat in pengar på detta sätt i egenskap av civilanställd och har märkt att det är ett välkommet inslag hos en del som berättar att de brukar skänka till julhjälpen varje år. Som journalist får jag också möta dem som tack vare denna insamling kan delta i firandet, de som får se glädjen i sina barns ögon när de öppnar de paket man själv inte hade råd att köpa, och de som får mätta sina magar med det goda som hör julen till vid ett redan dukat bord.

Tack för att du ger en gåva som också ger mig och mina kollegor tillfälle att rapportera om hur väl den kom till pass!

Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Akeesha väntar otåligt på att det ska bli mörkt, så hon kan ge sig ut i skogen och kissa. Hon vill inte göra det i dagsljus, för någon kan ju se henne. Familjen har ingen toalett, och den gemensamma toan nere i byn är så smutsig och stinkande att hon inte vill gå dit. Där brukar också ett gäng män hänga för att titta på kvinnorna som kommer dit, och det tycker Akeesha är väldigt obehagligt. När skymningen äntligen faller skyndar hon sig iväg in bland träden bakom huset. Äntligen!

Mellan palmernas stammar skymtar hon skuggor som rör sig. På sistone har flera kvinnor i byn blivit överfallna i skogen, men Akeesha vänder bort huvudet från skuggan och hoppas på det bästa. Hon försöker hitta en bra plats att huka sig, där marken är lagom jämn och saknar vassa stenar och där det inte finns några spindlar, skorpioner eller ormar som kan bita henne.

Efter en stund kan hon återvända hem. Hon känner sig inte helt säker förrän hon kommit in i huset och stängt dörren efter sig, men då vet hon att hon inte behöver gå ut igen förrän strax innan gryningen. Inga överfall, inga skador, inga djurangrepp – det har varit en bra dag!

Akeesha är visserligen påhittad, men det finns många som liknar henne i olika delar av världen. Människor som inte har tillgång till en toalett som fungerar. Kvinnor som blir överfallna och våldtagna när de bara ska uträtta sina behov. Och kvinnor som inte vill visa att de ens har de behoven och bara smiter ut på natten så att ingen ser dem.

Visste du att 4,2 miljarder människor lever utan säkra, fungerande toaletter? Det är mer än halva jordens befolkning.  

673 miljoner människor har inte tillgång ens till en dålig toalett. De är tvungna att söka sig någon annanstans, varsomhelst där det finns något man kan gömma sig bakom: ett träd, en sten eller en buske. I vissa områden föredrar folk att sätta sig vid stranden, så att de lätt kan tvätta av sig när de är klara.

Och hur blir det när en hel by gör på samma sätt? Bortsett från det uppenbara (att det är en riktigt bra idé att se sig för varje gång man ska sätta ner foten på marken), så finns det en mycket värre följd: avföringen kan hitta vägen till närmaste vattenkälla. Om det händer så kommer magsjukan som ett brev på posten.

Två miljarder människor dricker varje dag vatten som är smittat av fekalier, som en direkt följd av avsaknad av toaletter och ordentliga sanitetssystem. Två miljarder, det är som ett och ett halv Kina, eller tre Europa. Var femte människa i världen.

Låt mig upprepa det där: var femte invånare på vår jord har bara smittat vatten att dricka.

Med allt det här i bakhuvudet är det inte svårt att förstå varför toaletter är så viktiga.

Här i Sverige har vi i princip alltid tillgång till en toalett på något sätt. Hemma, på jobbet, på tåget och ute på stan. Naturligtvis förväntar vi oss att de ska fungera perfekt, vara rena, ha en dörr att låsa och ett handfat att tvätta händerna i efteråt. För att inte tala om toapapper. Vi kanske måste betala för att komma in. Kanske tvingas vi köpa en kaffe på kaféet för att få använda deras toa. Då muttrar vi litet och känner oss illa behandlade.

Akeesha skulle baxna.

Men ibland händer det även för oss att vi har svårt att hitta en toalett när vi behöver den. När den enda man kan hitta är ur funktion, eller toan hemma plötsligt inte går att spola.

Det är först då vi riktigt kan förstå hur det är för den där halvan av jordens befolkning vars toalett aldrig går att spola ens i normala fall, eller inte har en dörr man kan stänga om sig – om de ens har en toalett alls.

Och det är för dem vi firar Världstoalettdagen idag, den 19 november.

Du kan lära dig mer om toaletter och Världstoalettdagen på World Toilet Organisation, som startade det hela för nästan 20 år sedan. På deras hemsida finns mycket bra information på engelska.

Och om du undrar hur priviligierad du faktiskt är kan du testa det, och se hur andra har det, i den här virtuella ”tävlingen”.

Vi har verkligen mycket att vara tacksamma över: tillgång till toaletter vart man vänder sig, rent vatten att dricka, minimal risk att smittas på grund av dålig sanitet.

Och naturligtvis ska vi vara glada och tacksamma för allt det. Men det ska helst inte stanna där. Därför jobbar Frälsningsarmén aktivt med att se till att så många som möjligt kan få tillgång till bra toaletter. I både Kenya och Malawi har vi under flera år haft stora WASH-projekt i skolor och samhällen som bygger toaletter, ordnar rent dricksvatten och handtvättsmöjligheter, och också utbildar barn och vuxna om hygien och sanitet.

På bilden nedan ser du hur en skoltoalett kan se ut före och efter insatsen.

Kom ihåg den bilden nästa gång du står och svär över att det kostar en tia att använda toaletten på busstationen. Även i Sverige är det viktigt med bra toaletter. Det kostar att hålla dem i gott skick – men tro mig: det är värt det!

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

PS: Vill du stödja arbetet med toaletter i Kenya och Malawi? Ge en gåva till vårt 90-konto 90 04 80-5 och märk inbetalningen WASH. Tack!

Inga kommentarer

Kommentera

”Där”, säger major Henry och pekar upp mot berget bakom kåren. ”Däruppe bor de, de flesta av våra medlemmar.”

Jag kisar mot solgasset och ser en brant klippvägg, tätt bebyggd med hus hela vägen upp till toppen. Tomma fönster utan glas stirrar tillbaka från betonggrå väggar, och vi förstår utan vidare vilket slags område det är.

Mapasingue

Vi befinner oss vid kusten i Ecuador, i en förort till staden Guayaquil. Det är juni och vädret är fuktigt och varmt trots att det tekniskt sett är vinter här just nu. Ekvatorn är bara 25 mil norrut, och skillnaden mellan sommar och vinter är inte så stor. 

Vi står på en dammig fotbollsplan mitt emellan en kårlokal och ett litet område av vildvuxen sankmark med banan- och kaffeplantor här och där i allt det gröna. Det lilla området översvämmas ofta under regnperioden, får vi veta, och eftersom avloppsledningarna i närheten brukar översvämmas samtidigt, rinner allting därifrån också ner hit.

Torrperioden har bara just börjat, och det är fortfarande fuktigt därinne bland träden, både i luften och på marken. Insekterna surrar omkring oss, och jag är glad att komma tillbaka till den torra fotbollsplanen igen.

Husen uppe på berget som major Henry pekade ut för oss utgör bostadsområdet Mapasingue, där fattigdomen är utbredd. Den som hamnar där har inte många valmöjligheter kvar. Dessutom måste man vara frisk och stark för att orka ta sig både upp och ner via de långa trapporna. Någon samhällsservice finns knappt alls däruppe, och de flesta saknar rinnande vatten.

Området är en fälla, berättar major Henry. Folk blir äldre, och till slut kommer det en dag när man helt enkelt inte kan ta sig ner från berget. Då är man fast däruppe. Det är vanligt att familjerna låser in sina äldre medlemmar hemma för att de inte ska gå ut och slå sig fördärvade på ojämna gator och branta trappor.

Kåren ligger alldeles vid bergets fot, omgiven av palmträd, hibiskus och andra prunkande växter. Tanken på paradiset är nära, samtidigt som den är oändligt långt bort med tanke på hur livet ser ut för dem som bor här.

Men i allt det svåra vill kåren arbeta för att hjälpa folket i Mapasingue, både dem som är medlemmar och alla andra. Man driver till exempel ett dagcenter som tar emot skolbarn två dagar i veckan. Barnen får mat, hjälp med läxorna och en trygg plats att vara på istället för att driva omkring på gatorna. En läkare kommer till centret med jämna mellanrum och håller koll på barnens hälsa, och hon tar även emot deras familjer vid behov. Man säljer också dricksvatten till självkostnadspris, något som är särskilt uppskattat, eftersom vatten i vanliga fall är dyrt.

Kårens pengar räcker inte så långt, men man funderar alltid över vad man kan göra mer. Just nu känner man en kallelse att ta hand om ungdomar, de som slutat skolan nyligen och inte kan hitta något jobb. Arbetslösheten är stor, och det drabbar självklart de unga också. Ett vanligt yrke är gatuförsäljare. Det är tungt och farligt, då man måste bära sina varor, ofta frukt, långa vägar och säljer dem genom att springa omkring bland bilar som står i kö vid rödljus, men för många är det det livet som väntar.

Ett alternativ som kåren funderar på är att ordna yrkesskola för yngre tonåringar, de som är i 14-15-årsåldern och inte har något som helst hopp om högre utbildning efter att ha gått ut grundskolan. Rörmokare, hårfrisörer, snickare och andra behövs alltid. Kanske kan man också samordna elevernas praktiktjänst med att hjälpa folket i Mapasingue, där man sällan har råd att köpa in såna tjänster.

När jag är på kåren är centret stängt, tyst och tomt. Det passar kårens katt, som ligger och sover i det stora köket. I skafferiet intill står de stora vattendunkarna i högar för vidare försäljning. Utanför öser solen ljus och hetta över byggnaden, och även i skuggan inomhus är det obekvämt varmt.

Kårkatten passar på att njuta av stillheten i köket när centret är stängt och barnen är i skolan

Centret kallas Nueva Esperanza, det nya hoppet. Kåren har länge varit ett hopp för barnen i Mapasingue och deras familjer, och det vill man fortsätta vara. Ett nytt hopp för dem som bor i ett paradis utan paradiskänsla.

/Lena Wickberg, Internationell Utveckling

Inga kommentarer

Kommentera

Besöket blev en av höjdpunkterna på den långa resa vi nyligen gjorde till Västerbotten. Jag hade hälsat på honom som hastigast kvällen innan, strax före mötet, en av de många människor jag hade mött under loppet av fyra intensiva dagars besök vid kårer och institutioner. Alla de jag mötte hade blivit en suddig massa och jag skulle få pressa mig hårt för att minnas deras ansikten och än mer deras namn. Det var emellertid något med honom som gjorde att han dröjde kvar i mitt minne – han var den ende bland alla de människor jag mötte under dessa fyra dagar som bar en röd uniformsrock!

Kårofficerarna hade i vår resplan lagt in ett besök hos de pensionerade majorerna Örnulf och Lissy Rudolfsen. Lissy skulle till tandläkaren och behövde ge sig iväg strax efter vår ankomst. Så vi lämnades att samtala med Örnulf och snart hade han trollbundit oss med sina minnen från ett helt liv levt i tjänst för Gud genom Frälsningsarmén.

Den nittiotvåårige Örnulf är norrman. Som tonåring följde han många av sina landsmän över gränsen till Sverige efter det andra världskriget. Effekterna av ockupationen av hans hemland är smärtsamt tydliga då han i sin tanke är så sysselsatt med den perioden i sitt liv. Bombningarna av hans hemstad fortsätter att uppfylla hans tankar och minnen och han refererade ofta till dem. Det slog mig när jag lyssnade, att om han utstått något liknande i dag, skulle Örnulf ha erbjudits samtalsterapi och hjälp att ta i tu med effekterna av hans traumatiska  upplevelser. I stället bestämde han sig, liksom milliontals andra, för att bygga  upp sitt liv igen som flykting.

Det faktum att Örnulf inte bara överlevde men trivdes i sitt presonliga liv trots att han utstod krigets trauma, är anmärkningsvärt. Jag fann mig själv betrakta denne äldre man med nya ögon, och undrade hur jag själv hade hanterat liknande utmaningar som vuxen eller som tonåring. Sedan fortsatte vi att tala om hans kallelse och tjänst som officer i Frälsningsarmén, och om jag var fångad av hans berättelser från kriget, blev jag hänförd över det han berättade om att tjäna Gud och människor under mycket svåra omständigheter, exempelvis genom att färdas långa sträckor i svår terräng för att dela evangeliet och Guds kärlek med människor som levde på ödsliga platser långt från grundläggande bekvämligheter. Tack vare engagemang och överlåtelse hos denne man och hans fru som levde enkelt och utförde en osjälvisk tjänst, har människors liv förändrats och familjer påverkats positivt av Guds rikes värderingar från en generation till nästa. Jag fick höra hur familjerna till de kårofficerare som nu tjänstgör på platsen, hade påverkats av Örnulfs tjänst, långt innan de själva var födda. Jag blev djupt rörd av att lyssna till hur han delade med sig av märkliga ting på ett opretentiöst och ansåpråkslöst sätt, sådant som jag själv nog hade frestats att känna mig stolt över, och jag undrade om jag själv hade klarat att tjänstgöra under så utmanande förhållanden.

Det slog mig när jag lämnade Örnulf där han satt med sin concertina, han hade villigt gått med på att spela och sjunga för oss, att om jag inte hade besökt  honom skulle jag ha haft en mycket felaktig bild av vem han är. Jag skulle ha tänkt på honom som en äldre man, litet excentrisk (på grund av hans röda uniformsrock) och så skulle han ha blivit bortglömd i massan av alla de människor jag möter på mina resor. I stället fick jag förmånen att upptäcka vem  han är: en andlig jätte som uträttat mer för Guds rike med mindre resurser under hela sitt mångåriga officerskap än många använder under ett år!

Och så tänkte jag på de många äldre personer som jag inte får förmånen att besöka i deras hem för att lyssna till deras livsberättelser. Jag undrade, så som jag fortätter att undra, hur många andliga jättar som korsar min väg obemärkta; hur många missade välsignelser och inspirerande möjligheter som jag skakar hand med innan jag snabbt går vidare till nästa uträckta hand.

Det får dig att fundera. Eller hur?

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag tackar Gud var och varannan dag för mitt yrke och för min arbetsplats. Delvis för att jag får utlopp för min kreativa sida genom att skriva och fotografera, något jag älskat att göra sedan barnsben. Men också för att jag får möta människor jag aldrig skulle ha träffat annars och jag berikas av mängder av livshistorier. Ofta är de, eller har varit, fyllda av tragik och olika typer av utsatthet, och det är det såklart smärtsamt att höra om, men många gånger har de bytt riktning.

Människor har lyckats bryta destruktiva mönster, uppgivenhet har ersatts av nytt hopp, sorg har bytts mot glädje, och mörker har blivit till ljus. Detta tack vare dem som skänker en slant till Frälsningsarmén, som i sin tur kan bedriva social verksamhet och stötta den som behöver hjälp. Men framför allt har många fått sina liv förvandlade när de har mött och tagit emot Jesus i sina hjärtan. Det betyder inte att livet för all framtid blir problemfritt, men saker och ting blir lättare.

I det här blogginlägget har jag valt att låta en av dem jag har träffat via mitt arbete själv få sätta ord på just detta: Livet utan/med Jesus som följeslagare. Johan Richloow har, utan att gå in för mycket på detaljer, haft en riktigt kämpig tillvaro. Men i den här rap-texten, som snart ska tonsättas, beskriver han sin tacksamhet till Gud som är den som ger honom kraft, styrka och livsmening. Johan är nu frälsningssoldat och tillhör kåren i Strängnäs. Han är ännu inte helt klar över vilken titel låten ska ha men tankarna har kretsat kring: ”Behöver ej mer krossas.”

”Behöver ej mer låtsas, behöver ej mer krossas, av synd och skam

Som förut gav mig kalla kårar, tvingade mig till tårar

Trots alla borttappade år så får jag tacka dig för att jag alltid varit ditt får

Även om jag sprang bort så gav du aldrig upp, men nu med dig är jag stolt som en tupp

Förlåten och återupprättad, nu ett Guds barn i hans kärlekstrupp

Det hade varit en svår, lång kamp under många år. Jag levde efter en lag som var svag

Som man sår får man skörda. Den onde vill bara slakta, stjäla och döda

Satan är slug, hur kunde jag gå på hans ljug

Det var han som mig gång på gång stjälpte

Men så god som du är Gud kom du och verkade mäktigt i mitt liv och hjälpte

Precis då jag trodde att allt var slut grep du in i mitt liv och kastade honom ut

Ja, jag bad till dig, och vad mer gav du mig?

Jag som trodde att allt var förlorat, men istället hade du mig korat

Till ditt barn. Jag såg nu att hela tiden hade jag varit en viktig del i ditt livets garn

Jag såg en tråd som gick genom hela mitt liv. Den var röd, än var jag inte död

Jag vet nu att Gud har en plan: den fula ankungen kan bli en svan. Visst är det jag, som var så svag?

Jesus du tvättat mig vit som snö, du visste att det inte var dags att dö

Du förlåter mig mitt svek, och jag tackar och prisar dig för din gränslösa kärlek, den som är så het

Att ondskans isande kyla smälter bort, du är mitt fort

Ja, allt ont välter du undan och lägger under dina fötter, du blir aldrig trötter

Allt som är gott i mig väcker du, satans pilar som riktats mot mig släcker du

Nu vill jag i ditt ord forska, jag vet att du hjälper mig att inte torska

Tack för att jag är din broder, hädanefter vill jag att du ska få vara mitt roder

Tack Gud, för att du är trofast och att du hjälper mig med min last

Du är min klippa så nu behöver jag inte längre trippa

Jag behöver ej mer vara skygg då jag får vandra i ditt ljus och du med din tro och nåd gjort mig trygg

Med dig i mitt liv har jag inget att frukta, trots att jag vet att den onde fortfarande efter mig sukta

Han har inte längre någon makt, han kan omöjligt hålla jämna steg med din takt

Djävulen var som knark, men du Jesus gör mig stark

Tack Jesus för att du hjälpt mig att tända av, nu är jag inte längre hans slav

Tack Jesus för att du räddade mig från det alternativa slutet

Mycket var brutet, men enligt din kärlek var allt redan gjutet

Tack Jesus att det var av dig givet att du fick mig att vilja ta klivet att älska livet

För dig Gud är inget omöjligt, för dig är det ordet rentutav löjligt

Nu har jag slutat att treva, nu vill jag leva! Så hjälp mig att se och att be

Tack för att du hjälper min vilja, att vara vacker och tapper och dofta likt en lilja

Du läker mina sår som en vår

Jesus, jag säger ”Tack!” Den onde är lack, han fattar inte ett smack!

Han står sig slätt, nu när jag mig i din stridsrustning klätt

Gud är inte hård eller orättvis, nu vill jag vistas på hans förgård, ty han är vis

Tack Jesus för att du kan frälsa, du fått mig slutat att gråta. Du vill ge mig hälsa och förlåta

Tack för att det hände när du sände, den helige Anden

För att för alltid med synden klippa banden. Tack för spåren i sanden

Och för att när jag inte orkade gå så var vi alltid två

Min gamla syndiga människa dog, men du Gud log

För jag uppstod precis som du, så som du är sann, livet vann

Jag är en ny skapelse och rättfärdig i Jesus Kristus.

Tack Gud för att du lät det ske. Jag förstår att du vill le

Tack för att jag får kasta mina tankar på dig som ett fast ankar

Så säg till mig; ”Låt Mitt ord, växa starkt i dig och falla i Min bördiga jord”

Tack för att du ger mig vad jag behöver, nu är det värsta över”

– Johan Richloow

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

När jag sitter på tåget och åker genom Sverige ser jag hur vårt landskap bara har blivit grönare och grönare den senaste tiden. Det kan bara innebära en sak, sommaren närmar sig med stormsteg. Och med sommaren kommer det som alla barn längtar efter, sommarlov! För alla barn längtar väl efter det härliga och roliga sommarlovet? Sommarlovet då man får ta sovmorgon, då man får hitta på spännande saker, då man får bada och äta glass varje dag, då man får springa barnfota i gräset. Alla barn längtar väl efter det? Eller…?

I Sverige finns det idag många barn vars sommarlov inte alls ser ut så som det precis beskrivits. Det finns barn som inte alls längtar till att sommarlovet ska börja då de vet att deras sommarlov inte kommer se ut som deras kompisars. Kanske är det barn vars föräldrar inte har råd att åka iväg på någon semesterresa och göra dyra saker under sommaren eller som kanske måste jobba hela sommaren och därför varken har tid eller ork att göra något annat. Eller kanske är det barn som nu vet att de måste vara hemma varje dag, hela sommaren, med en förälder som missbrukar, som mår dåligt och inte orkar gå upp ur sängen eller som kanske är våldsam.  Detta samtidigt som deras kompisar som har andra möjligheter åker på dyra semesterresor, spenderar dagarna i sommarstugan vid kusten eller hittar på andra roliga saker under deras lediga veckor. Att sedan behöva komma tillbaka till skolan efter sommarlovet och höra om allt roligt deras kompisar har gjort är något som kan skapa en klump i magen hos dessa barn. För vad ska de berätta om? Ska de berätta att de bara varit hemma hela sommaren? Ska de berätta att de inte alls har kunnat åka till stranden trots att det har varit så varmt? Eller ska de ljuga och låtsas som att de gjort massa roligt? Tänk om någon råkar komma på dem och sedan berättar för alla att de visst inte gjort allt de berättat om? Klumpen i magen kvällen innan skolan blir bara större och större.

Vet du några barn i din närhet som du tror skulle känna igen sig i något av det som beskrivits? Kanske finns det några i dina barns klass, i din församling, i din släkt eller i din närhet på något annat sätt? Vi i Frälsningsarméns nationella ungdomsråd önskar att vi alla ska tänka lite extra på de barn som kanske inte kommer ha något roligt att berätta för sina klasskompisar när skolan börjar till hösten. De barn som kanske behöver låtsas att de gjort spännande saker då de inte vill berätta att de knappt lämnat lägenheten på hela sommaren. Vi önskar också att du inte bara ska tänka lite extra på dessa barn utan att du också ska fundera på vad du kan göra för att kanske ge barnen något att berätta om när hösten börjar. Kan du bjuda med dig ett av dessa barn på lite äventyr? Eller kan du avvara något för egen del under sommaren och istället bjuda en annan familj på en semesterupplevelse de kan göra tillsammans? För visst förtjänar alla barn att få ha ett härligt och roligt sommarlov?

/ Frida Ljungberg, ledamot Frälsningsarméns nationella ungdomsråd

Inga kommentarer

Kommentera