Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

När jag berättar att jag jobbar med internationell utveckling måste jag oftast först förklara vad det är: fattigdomsbekämpning, även kallat bistånd.

Sen får jag oftast kommentarer om hur fantastiskt arbetet är och att det måste vara så givande att ha ett jobb där man verkligen har chans att hjälpa andra människor. (Det är det verkligen.)

Men det finns också vissa som istället ser tveksamma ut och säger något i stil med ”Men… är det verkligen bra, det där..?” De tänker sig att alla måste lära sig att klara sig på egen hand och inte vara beroende av andras hjälp. Att om man är fattig är det nog för att man inte arbetar tillräckligt hårt, eller gör något annat som hindrar en från att komma någonvart. Med andra ord: Om man inte kan stå på egna ben är det ens eget fel, och då får man skylla sig själv.

Det är ju inte alls vår inställning. Men paradoxalt nog har vårt arbete ungefär samma mål – fast från en helt annan utgångspunkt. Vårt mål är att alla ska kunna försörja sig själva och sina familjer utan att vara beroende av hjälp utifrån.

Det är oerhört svårt att ta sig ur fattigdom som den vi ser i våra projekt. Den som lever i fattigdom har inga marginaler. Alla pengar man lyckas tjäna går åt direkt, och det är inte alltid det räcker ens till det nödvändigaste. De arbeten som finns är få och lågavlönade. Marken man lever av ger dåliga skördar, delvis på grund av klimatförändringarna som bara blir värre och värre. Att ”skärpa sig” är inte tillräckligt för att komma ur situationen, eller ens möjligt.

Vad vi vill göra genom vårt arbete är att ge människor det stöd de behöver för att komma till en punkt när de faktiskt kan klara sig själva. Vi bidrar med kunskap, och med kapitalet de inte har någon möjlighet att spara ihop, och de själva står för arbetet, vare sig det gäller att införa nya jordbruksmetoder, bygga sanitetssystem med toaletter och rent vatten eller mikrokrediter för att starta ett eget företag.

Och det utan någon som helst slags utvärdering om vem som är mest värdig att få hjälp.

Jesus sa inte: ”Hjälp dem som förtjänar det, strunta i de andra!” Han sa inte heller: ”Om du vill hjälpa någon som är hungrig, säg åt dem att skärpa till sig och skaffa ett jobb!”

Däremot finns många exempel på motsatsen och berättelsen om den barmhärtige samariern, är ett sådant. Ingenstans står det något om ifall mannen som blev rånad förtjänade att få hjälp. Det är helt enkelt inte relevant, och det förstår man också direkt när man hör berättelsen. En man blir överfallen, slagen, bestulen och lämnas att dö på vägen. Då är det inte läge att först diskutera om han har förtjänat någon hjälp, då ser man bara till att han får den hjälp han behöver, precis som samariern gjorde.

Och så har vi förstås uppmaningen i Matteusevangeliet, kapitel 25: ”För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.” Sen la Jesus till en förklaring: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”

”Dessa mina minsta” – det är dem vi ska hjälpa, på deras villkor och efter deras behov och förmåga.

Lena Wickberg, Internationell utveckling

Deltagare i ett mikrokreditprojekt i Nansolola, Malawi

Inga kommentarer

Kommentera

”Det finns inga ”andra”… förutom de ”andra” som vi väljer att skapa!”

En amerikansk nyhetskommentator sa detta tankeväckande uttalande i en tv-sändning, under tiden som bilder av våldet och oroligheterna på gatorna i många USA-städer spelades upp i bakgrunden. Proteststormen som har utbrutit till följd av att en polis dödade George Floyd har en mycket djupare rot än denna enskilda händelse. Det är resultatet av en systematisk orättvisa … hänsynslöst dödande, arresteringar och rasprofileringar som har plågat USA i århundraden; Det är resultatet av ett samhälle som är så förgiftat av uppdelning, att svarta föräldrar rutinmässigt påminner sina barn om behovet av att förvänta sig att bli trakasserade av polisen och att förbli lugna, att undvika att provocera så att de inte blir arresterade eller till och med skjutna.  

Det härstammar från den nationens val att skapa och sedan så framgångsrikt bygga upp begreppet ”andra”, att de nu har tvingats starta en rörelse för att lära om och utbilda sig själva att de ’andra’ har betydelse … att svarta liv spelar roll! Den här nyhetskommentatorn gick ett steg längre: ”Vi är alla amerikaner… det finns ingen skillnad… förutom om vi skapar dessa skillnader”, var hans kraftfulla budskap.

Det ligger inom vår fallna mänskliga natur att fokusera på skillnader… och sedan diskriminera. Vi är så skickliga på att skapa ”andra” etiketter för varandra, att många länder – inklusive Sverige – har lagar på plats för att säkerställa att vi inte verkställer våra fördomar och vår trångsynthet som blir resultatet av våra etiketter. Vi är benägna att upptäcka och verkligen fokusera på skillnaderna – ras, färg, trosbekännelse, kön, sexualitet, ålder, funktionshinder, civilstånd… Det är något som utvecklas och intensifieras beroende på ens kulturella bakgrund och uppväxt.

Men barn, som inte är förstörda av föräldrarnas fördomar, märker inte dessa ”andra” etiketter som vi, helt godtyckligt, sätter på människor. Jag minns en händelse när min son, Robert, berättade om något som hade hänt ett barn i skolan. Han försökte beskriva pojken genom att hänvisa till hans kläder, var han satt osv. Efter en ganska lång diskussion om pojkens identitet förstod vi så småningom att den här pojken var det enda svarta barnet i gruppen… men Robert kom aldrig på att han kunde identifiera sin vän genom hans hudfärg, för han hade inte lagt märke till den! Kanske är det också därför som Jesus sa att vi borde bli som barn?!

Vi har nyligen firat pingst… den heliga Andes ankomst, som i Jesu anda födde en gemenskap där det inte fanns:

  • könsdiskriminering, som Joel skriver – både söner och döttrar som profeterar…
  • nationell partiskhet, som det beskrivs i Apostlagärningarna 2 – alla hörde evangeliet predikas på sitt eget språk…
  • rasism, som demonstrerades av Filippos (Apg 8) – när evangeliet nådde över kontinenter och över religiösa barriärer…
  • någon ”annan”!

Skapandet av ”andra” kan ske var som helst – även i kyrkan. Det är en tragedi att inom den första gemenskapen av troende – den andefyllda kyrka där det var tänkt att det inte skulle finnas några ”andra”, där Andens avsikt var att skapa enhet – valde människor att strunta i Andens inflytande, och fokusera på sina skillnader istället – med oundvikliga tragiska konsekvenser som följd. Fyra kapitel in i berättelsen om den nyfödda kyrkan (Apostlagärningarna 6), möttes ledarna av protester och oro kring rasers olika värde. I en gemenskap där det inte skulle finnas någon ”annan”, inget ”vi och dem”, fanns det splittring och strid!

Tyvärr ser vi fortfarande denna syndiga tendens i kyrkan. Vi måste erkänna att vi har skapat ”de andra” genom att titta på människors etnicitet, människors sexualitet, människors tro och en hel lista med andra kriterier. Tyvärr har jag upptäckt att några som tillhör kyrkan här i Sverige – den gemenskap där det inte bör finnas några ”andra” – stöttar partier, politiker och politik som fokuserar på att sätta etiketter på människor och på det sättet skapa ett ”vi och dem” och gör människor till ”andra”! Det är som att för många gäller bara det försonande, förenande budskapet i evangelierna den del av oss som har med kyrkan att göra, men inte med min ”svenskhet”… inte med någonting – eller någon annan – som hotar min bekväma livsstil.

Evangeliet är för alla eftersom alla har ett inneboende värde i Guds, Skaparens ögon, och vi är skapade till hans avbild. Om det finns en plats där det inte bör finnas någon ”annan” måste det vara kyrkan. ”Alla liv är betydelsefulla” borde vara kyrkans motto – som Jesus visade genom att dö på korset för hela världen (Johannes 3:16) … det finns ingen ”annan” när det gäller frälsningens plan! ”Alla liv är betydelsefulla” borde vara kyrkans uppdrag – som Paulus skrev någon tid efter att den första kyrkan föddes: ”det finns ingen jude eller grek, ingen man eller kvinna, ingen slav eller fri” (Galaterbrevet 3:28) … det bör inte finnas någon ”annan” i kyrkan eftersom vi är ett i Kristus.

När vi i Frälsningsarmén förbereder oss för att lansera vårt visionstema för de kommande åren – ”Välkommen hem” – låt oss komma överens om att göra vår kyrka och våra kårer till platser där det inte finns några murar (Efeserbrevet 2: 14,15), där det inte finns diskriminering, där det inte finns någon ”annan” … där alla som vill, kan höra till.

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Vi som jobbar med Frälsningsarméns internationella utvecklingsprojekt gör det med utgångspunkt på Högkvarteret i Stockholm (även om vi just nu till stor del jobbar hemifrån). Men man kan också säga att vi har hela världen som arbetsplats. Det gör att den globala effekten av coronavirusets spridning är extra tydlig för oss. Vi reser med jämna mellanrum ut och besöker våra projekt i Afrika, Asien och Sydamerika, och ganska ofta deltar vi i konferenser och kurser i andra länder.

Allt sånt är nu naturligtvis inställt, uppskjutet eller flyttat till digitala medier. Det gäller allt, från våra egna veckomöten, som vi för närvarande håller via Skype, till den årliga, internationella projektkonferensen som var planerad att hållas i Norge i maj.

För det är ju inte bara Sverige som har drabbats av Covid-19. Många länder tar inte längre emot internationella besökare, och de flesta flygbolag håller sina plan på marken. Arbetsplatser och skolor är stängda och samlingar av större (och i vissa fall även mindre) grupper är förbjudna.

Det är lätt att stanna vid att se hur allt det där påverkar en själv och de man har närmast, och lätt att missa allt annat som följer i pandemins spår. Tur är väl det, annars skulle man lätt bli överväldigad.

Utvecklingsprojekten som Frälsningsarmén arbetar med ute i världen är förstås något som för oss är både viktigt och nära. Utvecklingsarbetet är ett av de områden som redan påverkas väldigt mycket, även där smittan inte riktigt har fått fäste ännu.

Våra största insatser finns i Afrika och handlar om rent vatten och sanitet i skolor och samhällen, och om jordbruksförbättring för att öka matsäkerheten. Det mesta av den verksamheten kan inte genomföras just nu.

Det betyder bland annat att dricksvattensystem och nya toaletter inte kan byggas, och de som väntat på detta måste vänta ännu längre. Det i sin tur gör att de sjukdomar som i vanliga fall lätt sprids genom smittat dricksvatten och brist på toaletter kommer att fortsätta spridas.

När skolorna stänger är det också många barn som inte längre får tillgång till rent dricksvatten. De barn som genom skolans vattensystem har kunnat dricka rent vatten på dagarna och även kunnat ta med sig vatten hem på kvällen. Nu måste de återgå till hur det var förr: de måste gå långa vägar för att hämta vattnet, och riskerar att bli sjuka om det vatten som finns inte är rent och säkert.

I Malawi är de faktiska fallen av Covid-19 få än så länge, och myndigheterna kämpar för att det ska förbli så. Ett problem i det arbetet är att bara 11% av befolkningen har tillgång till tvål, och/eller kunskap om hur viktigt det är att tvätta händerna ordentligt. Våra vattenprojekt innehåller sån utbildning, och det gör det extra tungt att behöva ställa in eller dra ner på just den verksamheten.

I Kenya är smittan än så länge begränsad till storstäderna, och speciellt Nairobi, där även Frälsningsarméns högkvarter och det nationella projektkontoret ligger. En stor del av arbetet med projekten förutsätter att personal kan åka till projekten för att leda den lokala personalen, leda utbildningar och se till att verksamheten fungerar. Nu är resandet i landet begränsad, särskilt för dem som bor i Nairobi, för att skydda de delar av landet som ännu inte drabbats. Alla resor till projekten är därför stoppade, vilket givetvis hindrar arbetet.

Dessutom kan man inte längre samla stora grupper till utbildningar och workshops som planerat. Det sätter stopp för stora delar av projekten, och hindrar deltagarna att få den träning och kunskap som var meningen.

Coronasmittan finns som sagt än så länge mest i storstäderna, men det kan ändras fort och utan förvarning. De som bor ute i byarna, utan tillgång till internet och TV har kanske mindre kunskap om situationen än vad andra har, men eftersom alla åtgärder som myndigheterna vidtagit även gäller dem, har de ändå fått information, och förstår allvaret.  De är också rädda för att smittan ska nå dem, och det med rätta. Deras tillgång till sjukvård är ofta mycket dålig, och om pandemin får grepp även om de här områdena kommer många att drabbas hårt.

Projekten fortsätter så gott det går, genom lokal personal på plats och telefonkontakt med projektkontoren, men det ställer stora krav på flexibilitet från alla inblandade.

En ljusglimt i allt det här är ändå att vattenprojekten som vi stött under flera år har gett många tusentals människor kunskap om vikten av handtvätt, och att de redan från början lärt sig att hur man tvättar händerna på rätt sätt: hur viktigt det är med tvål, hur man kommer åt överallt, hur länge man ska hålla på, och vid vilka tillfällen det är extra viktigt att tvätta händerna. Det är framförallt skolbarnen som fått de här reglerna inpräntade i sig, men även invånarna i de deltagande samhällena har fått utbildningen. Dessutom har barnen tagit med sig sina kunskaper hem, och lärt upp sina föräldrar och syskon. Alla de här människorna har alltså redan fått verktyg som kan hjälpa dem att hålla sig friska och kanske klara sig undan även det nya coronaviruset.

Vi gör vårt bästa för att fortsätta vårt arbete, och stödja våra partner och kollegor som håller verksamheten flytande så mycket de bara kan, med förhoppningen att allt snart kan återgå till det normala.

Under tiden: be gärna för Frälsningsarmén i världen, för dess personal och – framförallt – för deltagarna i våra projekt.

Tack!

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

Inga kommentarer

Kommentera

Jag läste nyligen ett Facebook-inlägg som handlade om fru Ellis, en frälsningssoldat, som bodde i London under andra världskriget. Med hänvisning till de tunga bombningarna över London, citeras fru Ellis:

”Vi bara fortsatte; vi tog skydd under plattformen och sjöng högre!”

Jag är säker på att dagens säkerhetsföreskrifter inte skulle tillåta detta att hända idag, och jag ler när jag läser det nu, decennier senare. Jag försöker föreställa mig dem, hoptryckta under plattformsbrädorna, sjungandes för full hals … lungor som nästan spricker och öronen ringande av ljudet från den kraftfulla sången inne och den destruktiva bombningen utanför! Men för dessa frälsningssoldater var det inget att skratta åt. Det var en seriös, kraftfull demonstration av deras tro.

Fru Ellis och hennes krigare mötte livsfaror från en långvarig bombning med explosiva vapen. Det verkade inte ha något slut – natt efter natt fortsatte bomberna att falla, och så småningom även på dagtid. De mötte bombningarna med mod; de gjorde det med förnuft; de gjorde det med kreativitet.

En obeveklig anda av mod, tillsammans med en stor dos av kreativt sunt förnuft (de tog trots allt skydd under plattformen), är vad som behövs när vi står inför vårt eget bombardemang under dessa osäkra dagar. Och det är inte bara det verkliga hälsohotet som viruset medför, även om det är tillräckligt allvarligt. Vi bombarderas också med information – i vissa fall hjälpsam, i vissa spekulativ, och i andra rent missvisande. Det finns tydliga tecken på att rädsla, förvirring och ångest har börjat få fäste. Vi har sett de tomma hyllorna i våra butiker eftersom människor har gett efter för den panik de känner.

I tider med nationella och internationella kriser, krig och katastrofer har kyrkan varit en plats för tillflykt och hopp. Mitt i en kris, när människor känner sig hjälplösa och hopplösa, vilket får dem att tappa greppet, ser de sig efter något – eller någon – för att få hjälp att skapa stabilitet i sina liv igen. Något att hålla fast vid, någon som kan ge dem hopp. De vänder sig ofta till kyrkan i sådana desperata tider.

Vi kristna baserar våra liv på något mycket mer omfattande och varaktigt än de flyktiga saker som människor tenderar att bygga sina liv på … saker som börjar smulas sönder vid den sortens kris som detta coronavirus har skapat i vår värld. Låt oss, liksom fru Ellis och hennes medkrigare, vara modiga; låt oss vara förnuftiga; låt oss vara kreativa i de sätt som vi delar hopp och sprider hopp.

Den kristna kyrkan behöver låta denna tid av nödläge för mänskligheten bli en möjlighet att visa på Guds hopp in i hopplösheten och att sprida ljus i mörkret. Det är inspirerande att höra och läsa och se de bra och kreativa saker som görs i denna kris. Fortsätt med detta! Under hela denna kris, och därefter, uppmuntrar jag kyrkan – oavsett om det är Frälsningsarmén eller andra samfund – att fortsätta vara tillgängliga. När skakade och desperata människor kommer till hoppets plats, låt dem mötas av hoppets folk. Jag uppmuntrar er att fortsätta ha öppna hjärtan – att sprida frid; att flytta fokus från det som skapar oro till att peka på Världens Hopp; att nå ut till de desperata och ensamma. Med hjärtan som alltid är öppna uppmuntrar jag er att även hålla dörrar öppna när det är praktiskt möjligt. Och när det inte är praktiskt möjligt kan kanske andra dörrar öppnas med lite kreativitet och omtanke.  Kanske i den digitala världen, kanske genom att hjälpa kolleger i närheten som fortfarande har sina dörrar öppna.  

Låt Anden som inspirerade fru Ellis att sjunga högre, inspirera oss också!

Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.
1 Petrusbrev 3:15

Gud välsigne dig

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

På vår kår har vi detta året tagit orden ”Växa Vidare” som våra ord för året. Vissa kanske tycker att det är lite konstigt eftersom att Örnsköldsviks kår har vuxit otroligt mycket de senaste åtta åren. Och ja, om man tänker antalsmässigt så är det ju lite konstigt att just vi har växa vidare, räcker det inte snart? 

Nja, antalsmässigt kanske det kommer att stanna upp lite, men vår önskan är att vi istället ska få växa vidare på djupet. Växa vidare i bibelkunskap, växa vidare i personlig mognad, växa vidare i församlingsgemenskap, för att sedan kunna växa vidare i antal.

Ibland är det så lätt att man bara fokuserar på siffror, sånt som ser bra ut i statistiken. Men jobbet som ledare för en kår, ledare för människor, handlar om så mycket mer än bara hur många medlemmar vi har, eller hur många som blir frälsta varje år.

Missförstå mig inte nu, det är fantastiskt när folk vill bli medlemmar hos oss, och det är ännu mer fantastiskt när folk vill bli frälsta. Men min fundering har alltid varit: vad gör vi med dem sen? När de har blivit kristna, är med i församlingen, och har en grundläggande förståelse för vad det betyder att vara kristen. Släpper vi dem då och tänker att de klarar resten själva? Eller hjälper vi dem att växa vidare i sitt lärjungaskap? Växa på djupet.

När vi hade nationell bönedag hos oss, kom detta upp från flera kårer. Vi var ett gäng från olika ställen som hade fått just detta med att växa vidare på våra hjärtan. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag att detta sträcker sig längre än bara Örnsköldsvik och några kårer i norrland. Jag tror att detta är något vi alla borde fokusera på. Detta med att växa på djupet. 

Det ser definitivt olika ut på olika ställen och jag vet inte vart just du befinner dig i din vandring med Gud, men det fantastiska med Gud är att det alltid finns mer att upptäcka. Oavsett hur länge du varit frälst, hur många gånger du läst bibeln, hur många gudstjänster du har suttit på, eller hur många predikningar du än har haft, så finns det alltid mer att upptäcka. Och när vi inser det så blir livet med Gud världens äventyr!

Vi kan alltid få fortsätta lära oss, alltid får känna glädjen av att upptäcka något nytt, och aldrig behöva känna att man sitter fast. Gud vill ge definitivt ge mer av sig själv till oss, om vi bara är villiga att växa vidare.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Charity går genom sitt grönskande majsfält

En del av mitt arbete är att åka runt och berätta om Frälsningsarméns internationella utveckling, vad vi gör ute i världen och varför. Mest är jag på våra egna kårer/församlingar, men jag har också blivit inbjuden till olika grupper och till och med en gymnasieskola. Jag har talat på vanliga gudstjänster, familjegudstjänster, daglediggrupper och en och annan speciell tillställning utanför kårens vanliga verksamhet. Under hösten besökte jag till exempel både Haparanda i norr och Helsingborg i söder.

Frälsningsarmén är en internationell rörelse. Det vet ju de flesta, men ofta är det lätt att det glöms bort i allt det vardagliga man har att stå i. Många blir uppriktigt förvånade över hur mycket verksamhet som pågår inom Frälsningsarmén i världen, och över hur mycket vi i Sverige är inblandade i.

Visste du till exempel att Frälsningsarmén driver 3 600 skolor och knappt 600 sjukhus och vårdcentraler? Att Frälsningsarmén i sitt arbete använder 175 språk och att det land där du hittar flest frälsningssoldater är Indien? Och är du riktigt säker på att du verkligen kan tvätta händerna ordentligt..?

Det är sånt man får lära sig på mina presentationer. Man får också träffa människor som Li Zhi Gan, som jag mötte i en liten by i Kina när han för allra sista gången behövde gå den långa vägen ner till floden för att hämta vatten innan det nya vattensystemet startades. Nästa gång familjen behövde vatten var det bara att vrida på en kran. Ibland berättar jag också om Jessie, som fick ett mikrolån och kunde starta en liten affär i sin by i Malawi, eller Charity, som har ökat sin majsskörd med flera hundra procent efter ett jordbruksprojekt.

Framför allt berättar jag om varför vi gör det vi gör, varför det är så viktigt att ha med mänskliga rättigheter i arbetet, och hur FN:s globala hållbarhetsmål kommer in i bilden.

Jag är egentligen inte alls en sån som gillar att stå i rampljuset. I skolan bävade jag för alla muntliga redovisningar och generellt sett skulle jag mycket hellre hålla mig vid sidan av än att ha all uppmärksamhet riktad mot mig.

Men jag har vant mig vid att ge presentationer, och jag vet att jag har mycket intressant att komma med. Ofta hör jag efteråt att det folk tycker är mest givande är att höra om mina personliga erfarenheter, det jag själv sett och upplevt. Det blir liksom verkligt på ett annat sätt när man hör en förstahandsskildring.

För tio år sedan fann jag mig plötsligt och utan förvarning stående inför en publik på 3000 personer på en ungdomskonferens i norra Indien och förväntades ”säga några ord”. Det var… intressant.

Sedan dess har jag talat i många sammanhang, i många olika länder, inför många olika människor, om många olika saker och på åtminstone tre olika språk. Det går litet bättre nuförtiden, kan man säga. Övning ger färdighet.

Jag är fortfarande inte förtjust i att stå i centrum, men att berätta om vårt arbete, att dela med mig av något jag tycker är viktigt, och något som många av dem som lyssnar inte visste innan – det är trots allt riktigt kul.

Min förhoppning är att det jag berättar ska ge nya inblickar i den globala Frälsningsarmén, och att åtminstone något av det ska stanna kvar hos deltagarna.

Om det så bara är hur man tvättar händerna.

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

Om du vill att jag kommer till just din kår eller grupp och berättar om Frälsningsarméns internationella arbete kan du höra av dig till mig på lena.wickberg@fralsningsarmen.se.

Inga kommentarer

Kommentera

Snart julhelg. Härligt! Då ska det umgås, ätas god mat, utbytas gåvor och vilas ikapp efter en något tungrodd och mörk höst. Men i många fall överskuggas högtidsmyset ofta som bekant av stress, måsten och ett konto som står på minus.

Varje svensk lägger i snitt omkring 7000 kronor på mat och julklappar men även 500 kronor på presenter till sig själv. De tio senaste åren har inköpen under december månad ständigt ökat, med undantag för år 2012. Även i år har det spåtts bli rekord då summan förväntas bli omkring 80 miljarder kronor.  

Sedan år 1988 siar företaget HUI, som ägs av Svensk Handel, om vad som kommer bli årets julklapp. Kriterierna för denna är att produkten är en nyhet eller har fått ett nyväckt intresse för året, att den svarar för ett högt försäljningsvärde eller säljs i stort antal och att den representerar den tid vi lever i. Listan domineras av elektronikprylar, såsom bakmaskin, surfplatta, dataspel, CD-skiva, hörlurar och en platt tv.

Förra året stack ut då det återvunna plagget ansågs bli den ultimata julklappen. Återvinning, miljötänk och uppror mot slit och släng-beteende men kanske även en revolt mot den köphets och det pengaspenderande som julen ofta innefattar, tänker jag.

En klok person och kollega som jobbar inom det sociala arbetet i Frälsningsarmén sa häromdagen att egentligen borde nog inte december vara en mer kostsam månad än övriga. Julmaten exempelvis behöver inte vara dyrare än den vi konsumerar till vardags. I själva verket är det kanske snarare föreställningen om hur julen och nyåshelgen ”ska” vara som stressar oss och tunnar ut vår plånbok. Dessa ”måsten” som alltför sällan ifrågasätts.

Årets julklapp, mobillådan, kom väl delvis som en överraskning och den har blivit ganska ifrågasatt. Vem vill ha eller ge bort en sådan?, frågar sig vissa. Ett skämt rentav, tycker en del. Klart man kan tycka det eftersom den är så billig och då man även kan tillverka den själv, alternativt återanvända något man redan har hemma. Samtidigt så är den just därför en symbol för motståndet mot överkonsumtion och retar kanske den som är anhängare av den köphysteri som färgar julen.

Men det allra största symbolvärdet är naturligtvis hinten om att vi borde umgås mer med varandra istället för med våra smartphones och sociala medier. Och den inställningen skämtar man inte bort, som jag ser det. Men för en del klingar den där bedövande ensamheten extra högt just under dessa dagar om man inte har någon att fira tillsammans med.

Enligt en undersökning av teknikföretaget WSP gjord i mars i år så känner sig 59 procent av Sveriges befolkning ensamma ofta eller ibland. Av dessa ser nästan en tredjedel detta som ett problem. Var tionde svensk uppger att den inte har en enda nära vän. Ofrivillig ensamhet påverkar vår hälsa negativt på flera sätt och anses farligare än alkoholism, rökning och utebliven fysisk träning. På grund av stress och högt blodtryck kan vi drabbas av hjärt- kärlsjukdomar, stroke och demens men även av ångest och depression. Samvaro och fysisk kontakt ger däremot lugn och dämpar smärta, även kraftig sådan.

Julen för som sagt med sig avigsidor men här vill Frälsningsarmén kliva in och göra skillnad. Sedan starten i England på slutet av 1800-talet, och inte långt senare i Sverige, har Frälsningsarmén varit en kyrka och organisation med stort fokus på att stötta de som lever i olika typer av utsatthet. Speciellt kring julen finns dessa människor med i tankarna.

Det finns omkring 85 kårer/församlingar runtom i vårt land och på många av dem bedrivs socialt arbete. Den som har det knapert ekonomiskt kan ofta delta i julfirande på någon kår eller i någon verksamhet. Det kan röra sig om barnfamiljer, ensamstående föräldrar, den som är arbetslös eller långtidssjukskriven, de som är nya i vårt land eller äldre med låg pension och/eller som inte har många vänner kvar i livet.

Då bjuds det på traditionsenlig julmat och ofta klappar till barnen, ibland även till vuxna, i synnerhet i de verksamheter som är speciellt inriktade på dem som lever i hemlöshet och missbruk. Dessa tillfällen erbjuder samtidigt gemenskap, möjligheten att vara delaktig i ett sammanhang. Det blir umgänge och kanske lekar och julmusik. Angående förra årets julklapp så kan Frälsningsarméns second handkedja Myrorna finnas med i bilden när någon har behov av kläder eller möbler. Dit kan man ibland få en rekvisition.

Så när du ser representanter från Frälsningsarmén skramla med bössor vid den välkända julgrytan på stan så är det den nämnda målgruppen som får del av den slant du skänker. Och numera kan man också swisha JUL till 9004805 som ett alternativ för den som vill ge en gåva, eller via Frälsningsarméns gåvoshop.

Jag har själv stått och samlat in pengar på detta sätt i egenskap av civilanställd och har märkt att det är ett välkommet inslag hos en del som berättar att de brukar skänka till julhjälpen varje år. Som journalist får jag också möta dem som tack vare denna insamling kan delta i firandet, de som får se glädjen i sina barns ögon när de öppnar de paket man själv inte hade råd att köpa, och de som får mätta sina magar med det goda som hör julen till vid ett redan dukat bord.

Tack för att du ger en gåva som också ger mig och mina kollegor tillfälle att rapportera om hur väl den kom till pass!

Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Akeesha väntar otåligt på att det ska bli mörkt, så hon kan ge sig ut i skogen och kissa. Hon vill inte göra det i dagsljus, för någon kan ju se henne. Familjen har ingen toalett, och den gemensamma toan nere i byn är så smutsig och stinkande att hon inte vill gå dit. Där brukar också ett gäng män hänga för att titta på kvinnorna som kommer dit, och det tycker Akeesha är väldigt obehagligt. När skymningen äntligen faller skyndar hon sig iväg in bland träden bakom huset. Äntligen!

Mellan palmernas stammar skymtar hon skuggor som rör sig. På sistone har flera kvinnor i byn blivit överfallna i skogen, men Akeesha vänder bort huvudet från skuggan och hoppas på det bästa. Hon försöker hitta en bra plats att huka sig, där marken är lagom jämn och saknar vassa stenar och där det inte finns några spindlar, skorpioner eller ormar som kan bita henne.

Efter en stund kan hon återvända hem. Hon känner sig inte helt säker förrän hon kommit in i huset och stängt dörren efter sig, men då vet hon att hon inte behöver gå ut igen förrän strax innan gryningen. Inga överfall, inga skador, inga djurangrepp – det har varit en bra dag!

Akeesha är visserligen påhittad, men det finns många som liknar henne i olika delar av världen. Människor som inte har tillgång till en toalett som fungerar. Kvinnor som blir överfallna och våldtagna när de bara ska uträtta sina behov. Och kvinnor som inte vill visa att de ens har de behoven och bara smiter ut på natten så att ingen ser dem.

Visste du att 4,2 miljarder människor lever utan säkra, fungerande toaletter? Det är mer än halva jordens befolkning.  

673 miljoner människor har inte tillgång ens till en dålig toalett. De är tvungna att söka sig någon annanstans, varsomhelst där det finns något man kan gömma sig bakom: ett träd, en sten eller en buske. I vissa områden föredrar folk att sätta sig vid stranden, så att de lätt kan tvätta av sig när de är klara.

Och hur blir det när en hel by gör på samma sätt? Bortsett från det uppenbara (att det är en riktigt bra idé att se sig för varje gång man ska sätta ner foten på marken), så finns det en mycket värre följd: avföringen kan hitta vägen till närmaste vattenkälla. Om det händer så kommer magsjukan som ett brev på posten.

Två miljarder människor dricker varje dag vatten som är smittat av fekalier, som en direkt följd av avsaknad av toaletter och ordentliga sanitetssystem. Två miljarder, det är som ett och ett halv Kina, eller tre Europa. Var femte människa i världen.

Låt mig upprepa det där: var femte invånare på vår jord har bara smittat vatten att dricka.

Med allt det här i bakhuvudet är det inte svårt att förstå varför toaletter är så viktiga.

Här i Sverige har vi i princip alltid tillgång till en toalett på något sätt. Hemma, på jobbet, på tåget och ute på stan. Naturligtvis förväntar vi oss att de ska fungera perfekt, vara rena, ha en dörr att låsa och ett handfat att tvätta händerna i efteråt. För att inte tala om toapapper. Vi kanske måste betala för att komma in. Kanske tvingas vi köpa en kaffe på kaféet för att få använda deras toa. Då muttrar vi litet och känner oss illa behandlade.

Akeesha skulle baxna.

Men ibland händer det även för oss att vi har svårt att hitta en toalett när vi behöver den. När den enda man kan hitta är ur funktion, eller toan hemma plötsligt inte går att spola.

Det är först då vi riktigt kan förstå hur det är för den där halvan av jordens befolkning vars toalett aldrig går att spola ens i normala fall, eller inte har en dörr man kan stänga om sig – om de ens har en toalett alls.

Och det är för dem vi firar Världstoalettdagen idag, den 19 november.

Du kan lära dig mer om toaletter och Världstoalettdagen på World Toilet Organisation, som startade det hela för nästan 20 år sedan. På deras hemsida finns mycket bra information på engelska.

Och om du undrar hur priviligierad du faktiskt är kan du testa det, och se hur andra har det, i den här virtuella ”tävlingen”.

Vi har verkligen mycket att vara tacksamma över: tillgång till toaletter vart man vänder sig, rent vatten att dricka, minimal risk att smittas på grund av dålig sanitet.

Och naturligtvis ska vi vara glada och tacksamma för allt det. Men det ska helst inte stanna där. Därför jobbar Frälsningsarmén aktivt med att se till att så många som möjligt kan få tillgång till bra toaletter. I både Kenya och Malawi har vi under flera år haft stora WASH-projekt i skolor och samhällen som bygger toaletter, ordnar rent dricksvatten och handtvättsmöjligheter, och också utbildar barn och vuxna om hygien och sanitet.

På bilden nedan ser du hur en skoltoalett kan se ut före och efter insatsen.

Kom ihåg den bilden nästa gång du står och svär över att det kostar en tia att använda toaletten på busstationen. Även i Sverige är det viktigt med bra toaletter. Det kostar att hålla dem i gott skick – men tro mig: det är värt det!

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

PS: Vill du stödja arbetet med toaletter i Kenya och Malawi? Ge en gåva till vårt 90-konto 90 04 80-5 och märk inbetalningen WASH. Tack!

Inga kommentarer

Kommentera

”Där”, säger major Henry och pekar upp mot berget bakom kåren. ”Däruppe bor de, de flesta av våra medlemmar.”

Jag kisar mot solgasset och ser en brant klippvägg, tätt bebyggd med hus hela vägen upp till toppen. Tomma fönster utan glas stirrar tillbaka från betonggrå väggar, och vi förstår utan vidare vilket slags område det är.

Mapasingue

Vi befinner oss vid kusten i Ecuador, i en förort till staden Guayaquil. Det är juni och vädret är fuktigt och varmt trots att det tekniskt sett är vinter här just nu. Ekvatorn är bara 25 mil norrut, och skillnaden mellan sommar och vinter är inte så stor. 

Vi står på en dammig fotbollsplan mitt emellan en kårlokal och ett litet område av vildvuxen sankmark med banan- och kaffeplantor här och där i allt det gröna. Det lilla området översvämmas ofta under regnperioden, får vi veta, och eftersom avloppsledningarna i närheten brukar översvämmas samtidigt, rinner allting därifrån också ner hit.

Torrperioden har bara just börjat, och det är fortfarande fuktigt därinne bland träden, både i luften och på marken. Insekterna surrar omkring oss, och jag är glad att komma tillbaka till den torra fotbollsplanen igen.

Husen uppe på berget som major Henry pekade ut för oss utgör bostadsområdet Mapasingue, där fattigdomen är utbredd. Den som hamnar där har inte många valmöjligheter kvar. Dessutom måste man vara frisk och stark för att orka ta sig både upp och ner via de långa trapporna. Någon samhällsservice finns knappt alls däruppe, och de flesta saknar rinnande vatten.

Området är en fälla, berättar major Henry. Folk blir äldre, och till slut kommer det en dag när man helt enkelt inte kan ta sig ner från berget. Då är man fast däruppe. Det är vanligt att familjerna låser in sina äldre medlemmar hemma för att de inte ska gå ut och slå sig fördärvade på ojämna gator och branta trappor.

Kåren ligger alldeles vid bergets fot, omgiven av palmträd, hibiskus och andra prunkande växter. Tanken på paradiset är nära, samtidigt som den är oändligt långt bort med tanke på hur livet ser ut för dem som bor här.

Men i allt det svåra vill kåren arbeta för att hjälpa folket i Mapasingue, både dem som är medlemmar och alla andra. Man driver till exempel ett dagcenter som tar emot skolbarn två dagar i veckan. Barnen får mat, hjälp med läxorna och en trygg plats att vara på istället för att driva omkring på gatorna. En läkare kommer till centret med jämna mellanrum och håller koll på barnens hälsa, och hon tar även emot deras familjer vid behov. Man säljer också dricksvatten till självkostnadspris, något som är särskilt uppskattat, eftersom vatten i vanliga fall är dyrt.

Kårens pengar räcker inte så långt, men man funderar alltid över vad man kan göra mer. Just nu känner man en kallelse att ta hand om ungdomar, de som slutat skolan nyligen och inte kan hitta något jobb. Arbetslösheten är stor, och det drabbar självklart de unga också. Ett vanligt yrke är gatuförsäljare. Det är tungt och farligt, då man måste bära sina varor, ofta frukt, långa vägar och säljer dem genom att springa omkring bland bilar som står i kö vid rödljus, men för många är det det livet som väntar.

Ett alternativ som kåren funderar på är att ordna yrkesskola för yngre tonåringar, de som är i 14-15-årsåldern och inte har något som helst hopp om högre utbildning efter att ha gått ut grundskolan. Rörmokare, hårfrisörer, snickare och andra behövs alltid. Kanske kan man också samordna elevernas praktiktjänst med att hjälpa folket i Mapasingue, där man sällan har råd att köpa in såna tjänster.

När jag är på kåren är centret stängt, tyst och tomt. Det passar kårens katt, som ligger och sover i det stora köket. I skafferiet intill står de stora vattendunkarna i högar för vidare försäljning. Utanför öser solen ljus och hetta över byggnaden, och även i skuggan inomhus är det obekvämt varmt.

Kårkatten passar på att njuta av stillheten i köket när centret är stängt och barnen är i skolan

Centret kallas Nueva Esperanza, det nya hoppet. Kåren har länge varit ett hopp för barnen i Mapasingue och deras familjer, och det vill man fortsätta vara. Ett nytt hopp för dem som bor i ett paradis utan paradiskänsla.

/Lena Wickberg, Internationell Utveckling

Inga kommentarer

Kommentera