Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Besöket blev en av höjdpunkterna på den långa resa vi nyligen gjorde till Västerbotten. Jag hade hälsat på honom som hastigast kvällen innan, strax före mötet, en av de många människor jag hade mött under loppet av fyra intensiva dagars besök vid kårer och institutioner. Alla de jag mötte hade blivit en suddig massa och jag skulle få pressa mig hårt för att minnas deras ansikten och än mer deras namn. Det var emellertid något med honom som gjorde att han dröjde kvar i mitt minne – han var den ende bland alla de människor jag mötte under dessa fyra dagar som bar en röd uniformsrock!

Kårofficerarna hade i vår resplan lagt in ett besök hos de pensionerade majorerna Örnulf och Lissy Rudolfsen. Lissy skulle till tandläkaren och behövde ge sig iväg strax efter vår ankomst. Så vi lämnades att samtala med Örnulf och snart hade han trollbundit oss med sina minnen från ett helt liv levt i tjänst för Gud genom Frälsningsarmén.

Den nittiotvåårige Örnulf är norrman. Som tonåring följde han många av sina landsmän över gränsen till Sverige efter det andra världskriget. Effekterna av ockupationen av hans hemland är smärtsamt tydliga då han i sin tanke är så sysselsatt med den perioden i sitt liv. Bombningarna av hans hemstad fortsätter att uppfylla hans tankar och minnen och han refererade ofta till dem. Det slog mig när jag lyssnade, att om han utstått något liknande i dag, skulle Örnulf ha erbjudits samtalsterapi och hjälp att ta i tu med effekterna av hans traumatiska  upplevelser. I stället bestämde han sig, liksom milliontals andra, för att bygga  upp sitt liv igen som flykting.

Det faktum att Örnulf inte bara överlevde men trivdes i sitt presonliga liv trots att han utstod krigets trauma, är anmärkningsvärt. Jag fann mig själv betrakta denne äldre man med nya ögon, och undrade hur jag själv hade hanterat liknande utmaningar som vuxen eller som tonåring. Sedan fortsatte vi att tala om hans kallelse och tjänst som officer i Frälsningsarmén, och om jag var fångad av hans berättelser från kriget, blev jag hänförd över det han berättade om att tjäna Gud och människor under mycket svåra omständigheter, exempelvis genom att färdas långa sträckor i svår terräng för att dela evangeliet och Guds kärlek med människor som levde på ödsliga platser långt från grundläggande bekvämligheter. Tack vare engagemang och överlåtelse hos denne man och hans fru som levde enkelt och utförde en osjälvisk tjänst, har människors liv förändrats och familjer påverkats positivt av Guds rikes värderingar från en generation till nästa. Jag fick höra hur familjerna till de kårofficerare som nu tjänstgör på platsen, hade påverkats av Örnulfs tjänst, långt innan de själva var födda. Jag blev djupt rörd av att lyssna till hur han delade med sig av märkliga ting på ett opretentiöst och ansåpråkslöst sätt, sådant som jag själv nog hade frestats att känna mig stolt över, och jag undrade om jag själv hade klarat att tjänstgöra under så utmanande förhållanden.

Det slog mig när jag lämnade Örnulf där han satt med sin concertina, han hade villigt gått med på att spela och sjunga för oss, att om jag inte hade besökt  honom skulle jag ha haft en mycket felaktig bild av vem han är. Jag skulle ha tänkt på honom som en äldre man, litet excentrisk (på grund av hans röda uniformsrock) och så skulle han ha blivit bortglömd i massan av alla de människor jag möter på mina resor. I stället fick jag förmånen att upptäcka vem  han är: en andlig jätte som uträttat mer för Guds rike med mindre resurser under hela sitt mångåriga officerskap än många använder under ett år!

Och så tänkte jag på de många äldre personer som jag inte får förmånen att besöka i deras hem för att lyssna till deras livsberättelser. Jag undrade, så som jag fortätter att undra, hur många andliga jättar som korsar min väg obemärkta; hur många missade välsignelser och inspirerande möjligheter som jag skakar hand med innan jag snabbt går vidare till nästa uträckta hand.

Det får dig att fundera. Eller hur?

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag tackar Gud var och varannan dag för mitt yrke och för min arbetsplats. Delvis för att jag får utlopp för min kreativa sida genom att skriva och fotografera, något jag älskat att göra sedan barnsben. Men också för att jag får möta människor jag aldrig skulle ha träffat annars och jag berikas av mängder av livshistorier. Ofta är de, eller har varit, fyllda av tragik och olika typer av utsatthet, och det är det såklart smärtsamt att höra om, men många gånger har de bytt riktning.

Människor har lyckats bryta destruktiva mönster, uppgivenhet har ersatts av nytt hopp, sorg har bytts mot glädje, och mörker har blivit till ljus. Detta tack vare dem som skänker en slant till Frälsningsarmén, som i sin tur kan bedriva social verksamhet och stötta den som behöver hjälp. Men framför allt har många fått sina liv förvandlade när de har mött och tagit emot Jesus i sina hjärtan. Det betyder inte att livet för all framtid blir problemfritt, men saker och ting blir lättare.

I det här blogginlägget har jag valt att låta en av dem jag har träffat via mitt arbete själv få sätta ord på just detta: Livet utan/med Jesus som följeslagare. Johan Richloow har, utan att gå in för mycket på detaljer, haft en riktigt kämpig tillvaro. Men i den här rap-texten, som snart ska tonsättas, beskriver han sin tacksamhet till Gud som är den som ger honom kraft, styrka och livsmening. Johan är nu frälsningssoldat och tillhör kåren i Strängnäs. Han är ännu inte helt klar över vilken titel låten ska ha men tankarna har kretsat kring: ”Behöver ej mer krossas.”

”Behöver ej mer låtsas, behöver ej mer krossas, av synd och skam

Som förut gav mig kalla kårar, tvingade mig till tårar

Trots alla borttappade år så får jag tacka dig för att jag alltid varit ditt får

Även om jag sprang bort så gav du aldrig upp, men nu med dig är jag stolt som en tupp

Förlåten och återupprättad, nu ett Guds barn i hans kärlekstrupp

Det hade varit en svår, lång kamp under många år. Jag levde efter en lag som var svag

Som man sår får man skörda. Den onde vill bara slakta, stjäla och döda

Satan är slug, hur kunde jag gå på hans ljug

Det var han som mig gång på gång stjälpte

Men så god som du är Gud kom du och verkade mäktigt i mitt liv och hjälpte

Precis då jag trodde att allt var slut grep du in i mitt liv och kastade honom ut

Ja, jag bad till dig, och vad mer gav du mig?

Jag som trodde att allt var förlorat, men istället hade du mig korat

Till ditt barn. Jag såg nu att hela tiden hade jag varit en viktig del i ditt livets garn

Jag såg en tråd som gick genom hela mitt liv. Den var röd, än var jag inte död

Jag vet nu att Gud har en plan: den fula ankungen kan bli en svan. Visst är det jag, som var så svag?

Jesus du tvättat mig vit som snö, du visste att det inte var dags att dö

Du förlåter mig mitt svek, och jag tackar och prisar dig för din gränslösa kärlek, den som är så het

Att ondskans isande kyla smälter bort, du är mitt fort

Ja, allt ont välter du undan och lägger under dina fötter, du blir aldrig trötter

Allt som är gott i mig väcker du, satans pilar som riktats mot mig släcker du

Nu vill jag i ditt ord forska, jag vet att du hjälper mig att inte torska

Tack för att jag är din broder, hädanefter vill jag att du ska få vara mitt roder

Tack Gud, för att du är trofast och att du hjälper mig med min last

Du är min klippa så nu behöver jag inte längre trippa

Jag behöver ej mer vara skygg då jag får vandra i ditt ljus och du med din tro och nåd gjort mig trygg

Med dig i mitt liv har jag inget att frukta, trots att jag vet att den onde fortfarande efter mig sukta

Han har inte längre någon makt, han kan omöjligt hålla jämna steg med din takt

Djävulen var som knark, men du Jesus gör mig stark

Tack Jesus för att du hjälpt mig att tända av, nu är jag inte längre hans slav

Tack Jesus för att du räddade mig från det alternativa slutet

Mycket var brutet, men enligt din kärlek var allt redan gjutet

Tack Jesus att det var av dig givet att du fick mig att vilja ta klivet att älska livet

För dig Gud är inget omöjligt, för dig är det ordet rentutav löjligt

Nu har jag slutat att treva, nu vill jag leva! Så hjälp mig att se och att be

Tack för att du hjälper min vilja, att vara vacker och tapper och dofta likt en lilja

Du läker mina sår som en vår

Jesus, jag säger ”Tack!” Den onde är lack, han fattar inte ett smack!

Han står sig slätt, nu när jag mig i din stridsrustning klätt

Gud är inte hård eller orättvis, nu vill jag vistas på hans förgård, ty han är vis

Tack Jesus för att du kan frälsa, du fått mig slutat att gråta. Du vill ge mig hälsa och förlåta

Tack för att det hände när du sände, den helige Anden

För att för alltid med synden klippa banden. Tack för spåren i sanden

Och för att när jag inte orkade gå så var vi alltid två

Min gamla syndiga människa dog, men du Gud log

För jag uppstod precis som du, så som du är sann, livet vann

Jag är en ny skapelse och rättfärdig i Jesus Kristus.

Tack Gud för att du lät det ske. Jag förstår att du vill le

Tack för att jag får kasta mina tankar på dig som ett fast ankar

Så säg till mig; ”Låt Mitt ord, växa starkt i dig och falla i Min bördiga jord”

Tack för att du ger mig vad jag behöver, nu är det värsta över”

– Johan Richloow

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

När jag sitter på tåget och åker genom Sverige ser jag hur vårt landskap bara har blivit grönare och grönare den senaste tiden. Det kan bara innebära en sak, sommaren närmar sig med stormsteg. Och med sommaren kommer det som alla barn längtar efter, sommarlov! För alla barn längtar väl efter det härliga och roliga sommarlovet? Sommarlovet då man får ta sovmorgon, då man får hitta på spännande saker, då man får bada och äta glass varje dag, då man får springa barnfota i gräset. Alla barn längtar väl efter det? Eller…?

I Sverige finns det idag många barn vars sommarlov inte alls ser ut så som det precis beskrivits. Det finns barn som inte alls längtar till att sommarlovet ska börja då de vet att deras sommarlov inte kommer se ut som deras kompisars. Kanske är det barn vars föräldrar inte har råd att åka iväg på någon semesterresa och göra dyra saker under sommaren eller som kanske måste jobba hela sommaren och därför varken har tid eller ork att göra något annat. Eller kanske är det barn som nu vet att de måste vara hemma varje dag, hela sommaren, med en förälder som missbrukar, som mår dåligt och inte orkar gå upp ur sängen eller som kanske är våldsam.  Detta samtidigt som deras kompisar som har andra möjligheter åker på dyra semesterresor, spenderar dagarna i sommarstugan vid kusten eller hittar på andra roliga saker under deras lediga veckor. Att sedan behöva komma tillbaka till skolan efter sommarlovet och höra om allt roligt deras kompisar har gjort är något som kan skapa en klump i magen hos dessa barn. För vad ska de berätta om? Ska de berätta att de bara varit hemma hela sommaren? Ska de berätta att de inte alls har kunnat åka till stranden trots att det har varit så varmt? Eller ska de ljuga och låtsas som att de gjort massa roligt? Tänk om någon råkar komma på dem och sedan berättar för alla att de visst inte gjort allt de berättat om? Klumpen i magen kvällen innan skolan blir bara större och större.

Vet du några barn i din närhet som du tror skulle känna igen sig i något av det som beskrivits? Kanske finns det några i dina barns klass, i din församling, i din släkt eller i din närhet på något annat sätt? Vi i Frälsningsarméns nationella ungdomsråd önskar att vi alla ska tänka lite extra på de barn som kanske inte kommer ha något roligt att berätta för sina klasskompisar när skolan börjar till hösten. De barn som kanske behöver låtsas att de gjort spännande saker då de inte vill berätta att de knappt lämnat lägenheten på hela sommaren. Vi önskar också att du inte bara ska tänka lite extra på dessa barn utan att du också ska fundera på vad du kan göra för att kanske ge barnen något att berätta om när hösten börjar. Kan du bjuda med dig ett av dessa barn på lite äventyr? Eller kan du avvara något för egen del under sommaren och istället bjuda en annan familj på en semesterupplevelse de kan göra tillsammans? För visst förtjänar alla barn att få ha ett härligt och roligt sommarlov?

/ Frida Ljungberg, ledamot Frälsningsarméns nationella ungdomsråd

Inga kommentarer

Kommentera

När det här blogginlägget publiceras är Frälsningsarméns konfirmationsskola i full gång men i skrivande stund är det kvällen innan konfirmanderna ska anlända till Strandgården, årets lägergård. Vi konfaledare har spenderat helgen tillsammans på denna idylliska plats för att planera det sista, förbereda och söka Gud ihop. Det vart många skratt ikväll när vi övade in vår hippa ledardans inför morgondagens välkomstmöte. Under helgen har vi även förberett för bibelutdelning, övat lovsång, skrivit listor och scheman samt filat på våra undervisningspass. Klockan närmar sig midnatt nu men det hindrar inte mina ledarkollegor Malin och Elisa från att sitta på vårt rums lilla golvyta och packa goodiebags. Mysigt. Ungdomarna ska få tygkassar med block, penna, godis och vattenflaska som välkomstgåva.

Varje dag kommer vi att fokusera på en utav Frälsningsarméns 11 lärosatser så att vi vid konfans slut har gått igenom dem alla. Det blir tre undervisningspass per dag och däremellan fritid, god mat, organiserade aktiviteter, sport, bad och glass. Undervisningspassen är uppdelade i tre kategorier; Vad säger Bibeln? Vad har det med mig att göra? Och det tredje passet har en kreativ touch med praktisk tillämpning. Dagarna kommer inledas och avslutas med lovsång och bön. Varje kväll kommer en utav oss ledare dela sin livsberättelse och vandring med Jesus. Schemat bjuder även på en ledig dag på stan, en dag med påsktema (!) och en utflykt till Gullbrannafestivalen.

För mig är det första gången som ledare på Frälsningsarméns konfa och jag är SÅ tacksam över att få vara med! Tänk att få umgås med och tala in sanningar från Guds ord in i dessa 22 tonåringars liv under två hela veckor! Lyx! Jag är säker på att Gud kommer göra stora saker som kommer få betydelse för konfirmandernas liv både nu och i framtiden. Teamet känns varmt och Jesus-centrerat vilket för mig är de två viktigaste ingredienserna för ett lyckat team. Platsen Strandgården utanför Halmstad måste vara en försmak av himlen. Jag som kalmarit har alltid trott att Öland har Sveriges överlägset vackraste stränder men beachen här är sannerligen i klass med Böda. Solnedgångarna vittnar om att Gud är en fantastisk Skapare som ger oss goda gåvor.

Det var 12 år sedan jag själv konfirmerades men när jag tänker tillbaka på allt jag fick höra då om livet, Jesus och Bibeln märker jag att det verkligen satt sina spår. Min tro och mina värderingar idag grundar sig mycket i konfaundervisningen jag fick redan som 14-åring. Framförallt så fick jag smaka på Jesus underbara närvaro och kärlek under konfan. Jag minns att Guds glädje fyllde mitt konfaläger med så mycket skratt att vi låg i en hög på golvet och kiknade en kväll. Vi ledare har förberett det vi kan och nu litar vi på att Gud gör sin grej. Att han fyller varje lektion och samling med sin Helige Ande. Ja, vi vill se hela atmosfären genomsyrad av honom. Det är Jesus som förvandlar liv. Hans närvaro är hela skillnaden i om detta ”bara” blir ett trevligt läger eller om detta blir livsförvandlande veckor.

Var gärna med och be för att varje konfirmand känner sig hemma, älskad och sedd. Be för personliga möten med Jesus. Vi lägger hela lägret i Hans händer.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

“Hur har ni det (i den kår där du har ditt förordnande)?”

Jag märkte en försiktig tvekan innan hon svarade med det oundvikliga: -”Bra”, så jag pressade på för att få ett mindre politiskt (och mer realistiskt) svar. Officeren ryggade tillbaka, och när jag såg den smärta hon inte längre kunde dölja, undrade jag vad det var som störde henne så djupt. Inom mig väntade jag på att få höra om en utmanande kårsituation, en besvärlig person, svåra personliga omständigheter eller något liknande.

Snart upptäckte jag att den smärta jag såg avspeglas i hennes ansikte inte var hennes egen, alltså dess ursprung hade inte direkt med henne att göra, fastän den uppenbarligen hade blivit hennes smärta på en djup och störande nivå när hon pratade med mig. Jag upptäckte när jag lyssnade att hon följde, möjligen helt omedvetet, Paulus förmaning i Galaterbrevet 6:1b-2, som uttrycks så här i den engelska version av den bibel som kallas The Message:

Sträck ut handen och hjälp dem som har det svårt. Dela deras bördor, så lyder ni Kristus lag.

Den officeren beskrev kortfattat de dagliga möten hon och hennes make har som  kårofficerare med människor i svår nöd, människor utan arbete, människor vars förmåner har tagits ifrån dem, människor utan mat, människor utan hopp. Den ångest hon upplevde speglade den ångest hon ser dagligen när hon konfronteras med världens brustenhet, den djupa hjälplöshet hon kände var den hjälplöshet som reflekterades hos människor som verkligen inte vet vad de ska göra för att lösa sina livskriser; hennes bedövande tystnad när det gällde lösningar, var det spöklika, grymma, ihåliga ekot av de tysta skriken på hjälp, som aldrig hörs helt enkelt för att de som inte har någon röst aldrig hörs.

Detta är inte undantagsfall, och dessa officerares erfarenheter är inte heller några särskilda undantag. De ökar i stället som om de börjar bli norm då fler och fler människor behöver hjälp för att komma vidare:

-människor kommer för att få matpaket,

-människor kämpar för att kunna betala för grundläggande tjänster som hyra och verktyg,

-barn kan inte delta i fritidsaktiviteter för att deras föräldrar inte har råd att betala avgiften,

-unga människor kan inte få jobb och statistiken över unga som drabbas av depression ökar lavinartat.

Listan med namn på de människor som får hjälp genom våra kårer och centra ökar i längd, precis som listan över behov!

Jag har kallat denna text ”Att spela fiol…”, och jag har lånat rubriken från ett engelskt idiom som talar om ”Att spela fiol medan Rom brinner”. Det har sitt ursprung i legenden som, med rätta, talar om att kejsar Nero spelade fiol medan Rom brann. Det betyder att någon är upptagen med något vardagligt medan något mycket viktigt, något monumentalt, en svår olycka, ignoreras.

Låt mig beskriva ett annat scenario för att visa vad jag menar. Hon var verkligt frustrerad eftersom hon kämpat några minuter utan att lyckas. Hon försökte öppna en påse med godis när hon satte sig framför teven i början av en avkopplande kväll. Det märkliga var att, medan hon gav uttryck för sin frustration, visades en annons i teve, en annons vi ser mycket ofta: Röda korset vädjar om hjälp till svältande barn.

Det ironiska är att kvinnan verkligen är en medkännande person som rörs till tårar över andras lidanden. Vid detta ögonblick var hon dock fokuserad på sig själv, och dessutom hade hon sett annonsen om de svältande barnen flera gånger så hennes uppmärksamhet var inte riktad mot dessa barn. Kanske hon hade sett annonsen för ofta.

Hur kan välstånd och nöd finnas sida vid sida i en stad, i ett land? Det kan ske när godhjärtade människor hittas när dom spelar fiol medan fattigdomens och nödens flammor brinner klart. Det kan ske när kristna blir så vana vid nöden runt omkring oss att vi inte riktigt ser den eller noterar den längre. Det är därför tiggare och miljonärer kan dela samma trottoar, den ene tittar ner av skam och hopplöshet, den andre tittar upp och ut över livets möjligheter.

Det är tid att ta ner fiolerna, kära kristna syskon, och ordentligt se oss omkring!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Joh.15 ’… Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. ’

I Sverige är vi inte kända för vinodlingar och har vi inte rest genom vinproducerande länder så har vi kanske inte en bild av hur vinträd sköts för att de ska ge rika skördar. Det kan då vara till hjälp att istället tänka på äppelodling, som är mer välkänd för oss på nordligare breddgrader och som har en liknande process.

Förhoppningen om en riklig skörd – en ljus framtid

Du som har äppelträd i trädgården har säkert beskurit vattenskott och grenar som växer fel under vårvintern, ja det ska ju göras innan saven stiger i trädet. Det gäller att gallra bland vattenskotten som växer helt rakt upp i luften och skära bort grenar som växer inåt i trädet eller trängs med andra grenar. Om inte trädet beskärs så får frukten på de friska grenarna inte tillräckligt med sol och ljus och risken för ohyra ökar. Ja, det som växer fel måste åtgärdas.

Det gäller såväl för fruktträd som i våra liv. Om grenar som växer fel inte skärs bort, så är risken stor att frukten blir förkrympt, drabbad av ohyra och ger inte de ljuvligt saftiga äpplen som vi längtat efter. Det tänker vi inte på när trädet är översållat av vit-rosa blommor som av vinden för med sig doften av sommar, för då är förhoppningen stor om en riklig och frisk skörd och om en ljus framtid. Kan du se hur den bilden faktiskt också kan återspegla tankar kring livet?

Ta dig tid att reflektera över ditt liv

Jesus vill, genom liknelsen om vinträdet, på samma sätt berätta för oss hur det går om vi inte gör någonting åt de egenskaper som är på väg att leda till destruktivitet och ohälsosamma livsmönster. Andlig och fysisk ohälsa kommer inte över en natt, utan är resultat av en längre tids livsstil och både inre och yttre påverkan.

Ett högt tempo där vi inte tar oss tid till att reflektera över våra liv och samla våra tankar i bön inför Gud, är i längden en fara för vår egen hälsa. Det behöver väl knappast sägas att vi alla längtar efter att våra liv ska vara hälsosamma, att andra ska berikas och inspireras av våra liv och att våra liva ska vara i harmoni.

Andens frukter

I Galaterbrevet beskriver Paulus vad motsatsen till god frukt är, nämligen en livsstil som är infekterad av ohälsosamma vanor. I den påföljande versen kommer så en beskrivning av vad som är de goda frukterna i våra liv, andens frukter.

’ …Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. ’  Gal.5:22

Bön

Gud, vår Fader, hjälp mig att se vad som behöver beskäras i mitt liv och att ångra det som jag har brustit i förhållande till dig och andra människor. Jag ber dig om förlåtelse och att växa till i dig så att mitt liv kan bära god frukt.

/ Bert Åberg, utredningsansvarig för Frälsningsarméns sociala arbete

Inga kommentarer

Kommentera

När vår yngsta son började på fotbollsskola var han bara 5 år. Vi föräldrar brukade stå och titta på när våra barn gjorde sina första insatser på fotbollsplanen. Det var väldigt kul att få följa dessa femåringars äventyr på planen!

En dag hände något oväntat. Mitt i pågående match stannade hela spelet plötsligt av. Alla barn stod och tittade ner i gräset i ett av fotbollsplanens hörn. Bollen låg övergiven långt bort från spelarna.  Vi i publiken undrade naturligtvis vad som stod på. När vi gick lite närmare såg vi vad som fångat alla barns uppmärksamhet. En av spelarna höll stolt upp en lång, slingrande daggmask!  En daggmask. Plötsligt var matchen som pågick inte lika viktig. Daggmasken hade hamnat i centrum av uppmärksamheten. Så spännande!

Snart är det sommarlov. Vi ser fram emot ledighet och lata dagar.  Både barn och vuxna behöver en paus i livet. Det tror jag de flesta håller med om. Trots att vi ser fram emot att vara lediga är vi ofta väldigt fokuserade på vad vi ska göra under sommaren. Föräldrar oroar sig för hur de ska kunna erbjuda sina barn det bästa sommarlovet. Särskilt stor blir pressen om man saknar resurser för att göra den där resan eller utflykten. Förväntningarna är höga och samhället driver på dem. Om man googlar på orden ”barn och sommar” kommer det upp massor av träffar som handlar om vilka aktiviteter som finns att göra tillsammans med barn under sommaren. Artiklar och bloggar verkar slåss om att komma med de bästa tipsen för en sommar fullspäckad med aktiviteter och äventyr. Det är såklart väldigt värdefull att kunna göra roliga saker tillsammans under sommaren men tänk om barnen på fotbollsplanen med daggmasken i sin hand faktiskt har något att säga oss? De kanske vill lära oss:

Att det är viktigt att njuta en stund av ögonblicket.

Att vi behöver stanna upp och se livet som Gud har gett oss.

Att det som inte är planerat kan vara det som ger oss de vackraste upplevelserna.

Att ”bara vara” kanske är en av sommarens viktigaste aktiviteter.

Att Guds under sker mitt framför våra ögon.

Att sommarlov och daggmaskar hör ihop.

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

Har du varit riktigt hungrig någon gång? Inte bara ”åh, vad det ska bli gott med mat!”, eller ”jag svälter ihjäääääääääl, vad blir det till middag??”, utan låggradigt hungrig under flera dagar utan att kunna göra så mycket åt det?

Den som har genomgått en operation har förmodligen en uppfattning om hur det känns. När man inte har ätit sedan i går eftermiddag, och personalen på sjukhuset serverar frukost till alla andra, men själv får man ingenting för man måste fasta innan man sövs ner – det är litet jobbigt.

Men det är inte många av oss som varit hungriga på allvar. Så där så att man går och lägger sig hungrig flera kvällar i veckan, sällan får någon frukost på morgonen, och får kämpa för att ha råd med ris och litet grönsaker någon gång under dagen.

Det finns många i världen som lever så, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.

Det är de som lever under gränsen för vad som anses vara extrem fattigdom. De har mindre än 1,90 dollar att leva på varje dag. Det motsvarar ungefär 18,90 svenska kronor med dagens växelkurs, och det ska räcka inte bara till mat utan också till kläder, hyra, vattenkostnad, mediciner, skolmaterial till barnen och allt annat som behövs.

Handen på hjärtat: skulle du klara det?

Jag har provat. Flera gånger, faktiskt. Frivilligt, förstås, och bara under en begränsad period, men ändå.

Det jag har gjort är att delta i kampanjen Live Below the Line – ”lev under gränsen”. Vi på Internationell Utveckling har kört den i anslutning till Frälsningsarméns missionssöndag varje år sedan 2013. I år blir det sjunde gången.

Live Below the Line går ut på att man under fem dagar lever på en mycket begränsad summa pengar. Exakt hur mycket är egentligen inte så viktigt, men tanken är att det ska motsvara den internationella fattigdomsgränsen. Det gäller bara mat, för annars skulle det inte räcka speciellt långt alls.

I år har vi valt att lägga vår ranson på 15 kronor per dag. All mat man äter under fem dagar får alltså inte kosta mer än 75 kronor. Pengarna man sparar på detta skänks med fördel till en organisation som arbetar med fattigdomsbekämpning, till exempel till Frälsningsarméns Försakelseinsamling.

Det är en unik upplevelse att genomföra Live Below the Line. Man får en helt ny känsla för hur det är att vara fattig när man upplever det fysiskt, trots att det bara är några dagar. Huvudet värker, koncentrationen är dålig, och man tänker på mat *hela tiden*. Maten blir ganska enformig, och ibland är det riktigt surt att inte kunna ta en portion till. Jag själv inser hur mycket finkaffe jag dricker i vanliga fall, vilket jag naturligtvis måste avstå under den här veckan, och man står helt utan möjlighet att äta något extra om man är litet småhungrig. Till och med en korv med bröd förstör hela dagens budget eller mer. Om man tappar tallriken med lunchen på vägen till matbordet, då måste man vara utan, eller snåla på måltiderna någon annan dag.

Den konstanta hungern är en sak, men nästan ännu värre är bristen på alternativ och valfrihet. Samma mat varje dag. Känslan av att inte komma någon vart i den dagliga kampen för att få i sig tillräckligt. Småsugen mellan måltiderna? Om du inte planerat in en morot som mellanmål är du illa ute. Fortfarande hungrig efter kvällsmaten? Drick en kopp hett vatten för att fylla magen och hoppas att du somnar fort. Trött på potatis? Ät ändå eller gå hungrig. Störd av doften från pizzerian på väg hem från jobbet? Håll för näsan och gå hem och ät ytterligare en portion kikärtsgryta.

Genom allt det här vet jag också hur priviligierad jag är. Jag väljer detta under en mycket begränsad tid. De miljontals människor som lever så här permanent har inte den möjligheten. De har inte lyxen att räkna dagarna tills allt är som vanligt igen. För dem *är* det här som vanligt.

Den vetskapen sjunker också ner väldigt effektivt medan jag sitter där och suktar efter en ostmacka och drömmer om vilken frukost jag ska äta på lördag efter kampanjens slut.

Och sen när det är över, och jag känner mig duktigt nöjd med att jag lyckades spara fyra kronor av veckans budget, samtidigt som jag funderar på om det är OK att dricka tre latte på samma dag, då vet jag ändå att för de flesta är kampanjen inte alls över. De flesta fortsätter med samma låga budget och har inget slut i sikte.

Och det är då jag villigt och tacksamt skänker sparade pengar – och litet till – till ett ändamål som hjälper dem som är riktigt fattiga. Under några dagar har jag fått känna mig som en av dem. Och även om det alltid känns bra att avsluta kampanjen, är det också oerhört givande att ha fått dela deras vardag, om så bara för ett ögonblick.

Vill du vara med och genomföra Live Below the Line med oss i år? Vi börjar redan nästa vecka: kampanjen pågår 11-15 mars. Recept, tips och mer information hittar du om du går med i vår Facebookgrupp.

När du kommer dit rekommenderar jag starkt att du redan i förväg läser igenom dokumentet som heter ”Tips” – där står vad du bör tänka på och vad du kan förvänta dig under veckan.

Välkommen till en omtumlande, tankeväckande och i slutänden mycket givande kampanjvecka!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Nu börjar den härliga julen närma sig. Vi börjar förbereda och fixa hemma, plockar fram julpyntet, handlar julklappar, kokar knäck och förhoppningsvis får tid att bara njuta lite. Det här är en tid som barn ser fram emot med stor förväntan. I alla fall de flesta barnen… För det finns även barn som istället känner en stor oro när julen börjar närma sig. Barn som känner en oro för om deras mamma eller pappa kommer vara fulla över julen eller om julen kommer bli förstörd på grund av bråk efter att de vuxna druckit lite för mycket. Enligt initiativet ”vit jul” taget av IOGT-NTO-rörelsen lever fyra till fem barn per skolklass i hem där någon vuxen har en riskfylld alkoholkonsumtion. Det tillsammans blir rätt många barn som just nu går runt med en klump i magen som bara växer och växer ju närmare julafton vi kommer. Det här är barn som du bor granne med, som dina barn leker med eller som kanske finns bland din familj och dina vänner. Det här är barn som just nu går runt med en stor oro istället för julens förväntan.

Nu kanske du som är vuxen tänker att du tillhör ju inte den gruppen med föräldrar som har en riskfylld alkoholkonsumtion så det här inlägget är ju inte riktat till dig. Du dricker ju bara några glas på julafton och inte börjar du bråka då heller. Du blir ju bara lite så där extra glad och på julen ska man ju vara glad. Men vet du, det här inlägget är riktat även till dig. För det du kanske inte vet är att barn märker när vuxna dricker även när det inte är så mycket. Du som vuxen och förälder ska stå för dina barns trygghet. Om du då helt plötsligt inte är dig själv längre, vad händer med dina barns trygghet då? Du kanske börjar prata lite högre än vanligt, blir gladare och skrattar mycket högre, får en annan blick än du brukar, rör dig lite annorlunda eller kramar barnen så där extra mycket som du inte annars brukar göra. Den trygghet som dina barn har till dig som förälder är då förändrad, för du har blivit förändrad.

Vi i Frälsningsarméns nationella ungdomsråd vill uppmana alla er vuxna som firar jul med era eller någon annans barn att den här julen ha en vit jul fri från alkohol. Vi vill även uppmana alla er vuxna som känner ett barn som kanske just nu har en klump i magen att finnas där för det barnet, både innan, under och efter julhelgen. Vi tycker inte att något barn ska behöva gå runt med en klump i magen inför julen eller behöva få sin trygghet förändrad. Strunta i alkoholen och njut istället tillsammans med barnen. För det är ju faktiskt ett litet barn som vi firar den här tiden. Hoppas att ni alla får en härlig och vit jul!

/ Frälsningsarméns nationella ungdomsråd

Inga kommentarer

Kommentera

Den 19 november varje år firas Världstoalettdagen. Det är idag, det!

”Åh, vad hon tjatar om toaletter hela tiden!” tänker du nu. Och det gör jag, för det finns en jättebra orsak till det.

Tillgång till rena och säkra toaletter är – ursäkta uttrycket – skitviktigt.

Dags för ett tankeexperiment: tänk dig att du vaknar en morgon och din toalett därhemma plötsligt är borta. Istället för badrum har du nu en extra garderob. Du stirrar på garderoben i en full minut och försöker förstå vad som hänt. Sen inser du att du inte kan hålla dig tills du kommer till jobbet, funderar litet i panik och kissar sen i en hink.

På väg till jobbet köper du en ny tandborste, eftersom den gamla försvann med badrummet. När du går till toaletten på din våning för att borsta tänderna upptäcker du att den toan också är borta. Till din förvåning inser du att alla kontorets badrum har försvunnit.

Det visar sig att samma sak har hänt med alla badrum i hela stan. Det finns inte en toa kvar någonstans.

Myndigheterna ställer ut bajamajor vid varje kvarter, men det är inte tillräckligt. Det är ständigt kö, och det dröjer inte länge förrän toaletterna börjar gå sönder. På nätterna är det inte säkert att gå ensam till bajamajorna, eftersom du kan bli överfallen eller våldtagen där.

Efter hand börjar folk använda parker och sandlådor istället. Och vägkanter. I rännstenen rinner nästan alltid en gulaktig sörja, och lukten försvinner aldrig helt, ens när du är hemma.

Långsamt börjar magsjukor spridas. Du själv drabbas också regelbundet, fast du är noga med att sprita händerna ofta. Barnen är extra hårt drabbade. De har nästan alltid någon sorts diarré, och är hålögda och trötta för det mesta.

Grannens tvååring får en magsjuka för mycket och hans lilla kropp orkar till slut inte mer. På äldreboendet litet längre ner på gatan finns flera tomma rum efter gäster som inte klarat av alla smittor.

Tänk dig sen att du vaknar med ett ryck. Det är mitt i natten och du är alldeles kallsvettig – var det på riktigt eller var det en dröm? Hjärtat bultar när du tassar ut till garderoben som förut var ditt badrum och med darrande händer trycker ner handtaget. Dörren glider smidigt upp och du ser en toalett, ett handfat och en dusch. Allt bara för dig och din familj! Vilken lycka! Vilken lyx!

Det där var ju bara en mardröm alltihop. Men för många i världen är det verklighet och vardag. Visste du att över 4,5 miljarder människor, mer än hälften av världens befolkning, inte har tillgång till en säker toalett i eller nära hemmet? Och att 892 000 000 människor inte har tillgång till någon toalett alls? De går ut i skogen, till närmaste obebyggda plats, eller använder en plastpåse.

892 miljoner människor. Det är som om det inte fanns en enda toalett i hela Europa, inklusive Ryssland. OCH Mongoliet!

Idag är det som sagt Världstoalettdagen. Men för oss som jobbar med utvecklingsprojekt är varje dag en världstoalettdag. Vi har flera stora projekt i Malawi och Kenya som fokuserar på tillgång till rent vatten och säkra toaletter. Skolor och byar får både dricksvatten och fräscha toaletter, och både barn och vuxna får lära sig om hygien och sanitet, till exempel hur viktigt det är att tvätta händerna.

Om du vill lära dig mer om vikten av toaletter kan du leta upp Världstoalettdagens officiella hemsida. Där finns massor att läsa och lära sig. Även hemma i Sverige är det värt att ta toalettfrågan på allvar. Här är problemet inte att toaletter saknas på samma sätt som på många andra ställen, utan att vi är väldigt dåliga på att hålla koll på vad man får och inte får spola ner i de toaletter som finns. Den här svenska sidan ger klara och tydliga besked i den frågan.

Ha nu en härlig Världstoalettdag! Gläd dig över att du har 1) rent vatten, 2) en bra toalett, 3) ett väl fungerande avloppssystem och 4) en dörr att stänga om dig när du är i badrummet.

Och putsa gärna din toalett litet extra just idag. Bara för att visa din uppskattning!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera