Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Den 19 november varje år firas Världstoalettdagen. Det är idag, det!

”Åh, vad hon tjatar om toaletter hela tiden!” tänker du nu. Och det gör jag, för det finns en jättebra orsak till det.

Tillgång till rena och säkra toaletter är – ursäkta uttrycket – skitviktigt.

Dags för ett tankeexperiment: tänk dig att du vaknar en morgon och din toalett därhemma plötsligt är borta. Istället för badrum har du nu en extra garderob. Du stirrar på garderoben i en full minut och försöker förstå vad som hänt. Sen inser du att du inte kan hålla dig tills du kommer till jobbet, funderar litet i panik och kissar sen i en hink.

På väg till jobbet köper du en ny tandborste, eftersom den gamla försvann med badrummet. När du går till toaletten på din våning för att borsta tänderna upptäcker du att den toan också är borta. Till din förvåning inser du att alla kontorets badrum har försvunnit.

Det visar sig att samma sak har hänt med alla badrum i hela stan. Det finns inte en toa kvar någonstans.

Myndigheterna ställer ut bajamajor vid varje kvarter, men det är inte tillräckligt. Det är ständigt kö, och det dröjer inte länge förrän toaletterna börjar gå sönder. På nätterna är det inte säkert att gå ensam till bajamajorna, eftersom du kan bli överfallen eller våldtagen där.

Efter hand börjar folk använda parker och sandlådor istället. Och vägkanter. I rännstenen rinner nästan alltid en gulaktig sörja, och lukten försvinner aldrig helt, ens när du är hemma.

Långsamt börjar magsjukor spridas. Du själv drabbas också regelbundet, fast du är noga med att sprita händerna ofta. Barnen är extra hårt drabbade. De har nästan alltid någon sorts diarré, och är hålögda och trötta för det mesta.

Grannens tvååring får en magsjuka för mycket och hans lilla kropp orkar till slut inte mer. På äldreboendet litet längre ner på gatan finns flera tomma rum efter gäster som inte klarat av alla smittor.

Tänk dig sen att du vaknar med ett ryck. Det är mitt i natten och du är alldeles kallsvettig – var det på riktigt eller var det en dröm? Hjärtat bultar när du tassar ut till garderoben som förut var ditt badrum och med darrande händer trycker ner handtaget. Dörren glider smidigt upp och du ser en toalett, ett handfat och en dusch. Allt bara för dig och din familj! Vilken lycka! Vilken lyx!

Det där var ju bara en mardröm alltihop. Men för många i världen är det verklighet och vardag. Visste du att över 4,5 miljarder människor, mer än hälften av världens befolkning, inte har tillgång till en säker toalett i eller nära hemmet? Och att 892 000 000 människor inte har tillgång till någon toalett alls? De går ut i skogen, till närmaste obebyggda plats, eller använder en plastpåse.

892 miljoner människor. Det är som om det inte fanns en enda toalett i hela Europa, inklusive Ryssland. OCH Mongoliet!

Idag är det som sagt Världstoalettdagen. Men för oss som jobbar med utvecklingsprojekt är varje dag en världstoalettdag. Vi har flera stora projekt i Malawi och Kenya som fokuserar på tillgång till rent vatten och säkra toaletter. Skolor och byar får både dricksvatten och fräscha toaletter, och både barn och vuxna får lära sig om hygien och sanitet, till exempel hur viktigt det är att tvätta händerna.

Om du vill lära dig mer om vikten av toaletter kan du leta upp Världstoalettdagens officiella hemsida. Där finns massor att läsa och lära sig. Även hemma i Sverige är det värt att ta toalettfrågan på allvar. Här är problemet inte att toaletter saknas på samma sätt som på många andra ställen, utan att vi är väldigt dåliga på att hålla koll på vad man får och inte får spola ner i de toaletter som finns. Den här svenska sidan ger klara och tydliga besked i den frågan.

Ha nu en härlig Världstoalettdag! Gläd dig över att du har 1) rent vatten, 2) en bra toalett, 3) ett väl fungerande avloppssystem och 4) en dörr att stänga om dig när du är i badrummet.

Och putsa gärna din toalett litet extra just idag. Bara för att visa din uppskattning!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

”Har du kokat ditt vatten idag?”

Frågan slår emot mig från en affisch så fort jag stiger innanför dörrarna. Skylten skulle kunna finnas var som helst på någon av de platser dit jag och mina kolleger brukar resa för att besöka projekt.

Men inte riktigt: skylten är på svenska, och jag befinner mig i Lidköping. Stadens dricksvatten har drabbats av e-colibakterier och måste kokas innan man kan dricka det.

Frälsningsarmén i Lidköping skulle just den här dagen göra en insamling med anledning av att deras second hand-affär Fyndet firar 25-års jubileum. Insamlingen gjordes till förmån för ett vattenprojekt i Malawi, och jag var där för att berätta om projektet.

Naturligtvis missade man inte chansen att koppla vattensituationen i Malawi till det aktuella läget i sin egen stad.

Att överhuvudtaget stå inför verkligheten att behöva koka sitt vatten är en märklig situation för oss som bor i Sverige i dag. Det är en stor grej, något man måste påminna sig själv om för att inte glömma bort sig och dricka vatten direkt från kranen som vanligt.

För många andra är det annorlunda, till exempel för många av dem som bor i Malawi.

Visste du att bara 18% av invånarna i Malawi har tillgång till vatten i anslutning till sin bostad? Alla andra måste hämta vatten längre ifrån. 25% måste gå upp till 30 minuter till sin närmaste vattenkälla, och ytterligare 28% måste gå i upp till en timme.  Flera gånger varje dag. För en del är det bara jobbigt och tidsödande, för andra rent av farligt p.g.a att de riskerar att överfallas av vilda djur, rånare eller våldtäktsmän.

Många vet inte att när man väl släpat hem vattnet måste man koka det också innan man dricker det. Så de gör inte det, och alla föroreningar och parasiter i vattnet går rakt in i deras kroppar, och gör dem sjuka, ofta med diarré. De som inte vet att man ska koka vattnet vet förmodligen dessutom inte heller att man ska tvätta händerna.

Och så sprids smittan i byarna.

På en av mina projektresor till Ghana bodde jag en gång hemma hos projektofficeren. Varje dag kokade hon en enorm kastrull med vatten på spisen. När det svalnat hällde hon vattnet i ett stort filter, och efter filtrering fyllde hon på flaskor som hon sedan ställde i kylen. Det var rutin, något hon gjorde utan att knappt tänka på det.

Invånarna i Lidköping hade inte den rutinen. De fick hela tiden påminna sig själva om att inte dricka vatten direkt från kranen, och att koka tillräckligt med vatten för hela familjen. Jag kan tänka mig att de flesta tyckte att det hela var ganska besvärligt.

Trots allt är det nog ganska bra att då och då ställas inför en sån situation, som en påminnelse. Det är viktigt att vi aldrig glömmer hur bra vi har det när allting fungerar, och att vara tacksamma när ordningen återställs och vattnet återigen är så rent som vi är vana vid.

I just det här fallet passade påminnelsen också väldigt bra i tid med insamlingen till vattenprojektet. Det var nog många som kunde relatera till situationen i Malawi på ett helt nytt sätt – det blev ju så verkligt när man själv också var tvungen att koka sitt dricksvatten, och att uppskatta hur viktigt rent vatten är.

/ Lena Wickberg

1 kommentar

Kommentera

När jag var 11 år bad jag mamma och pappa om att själv få ta hand om mitt barnbidrag och göra alla inköp. Ganska tidigt kan tyckas men mina godtrogna föräldrar gick med på det. Månadens 950 kronor gick till allt möjligt; godis, nöjen, benskydd, skolväska, bussbiljetter, tidningar, klippning och skor men framför allt kläder. Mycket kläder. I alla stilar. Allt från rosaglittriga prasselbyxor (som jag råkade smälta när jag skulle stryka dem) till svarta stuprörsjeans.

Klädshoppandet har fortsatt sedan dess. Ett intresse liksom. Medan vissa helst skyndar igenom shoppingrundan tycker jag att en strosande dag på Mall of Scandinavia är bästa tänkbara då jag är ledig. Min ekonomiska ådra har aldrig tillåtit mig att köpa dyra plagg, det har blivit en hel del second hand, men begäret har gjort att det blivit många. I somras behövde jag inhandla min tredje klädställning till min lägenhet. Blommiga klänningar och vita blusar hänger om vartannat på dem totalt 150 galgarna. Finklänningarna väntar på en bröllopsinbjudan eller nyårsmiddag så de äntligen ska få användas.

I min tjänst inom Frälsningsarmén möter jag dagligen ungdomar som bara verkar ha en handfull tröjor. Slitna. Smutsiga. Skänkta. När jag tänker på mitt otroliga klädutbud i jämförelse med deras mår jag illa. Det går liksom inte ihop. Det rimmar illa och framför allt känns det inte bra. Kontrasterna är så stora trots att vi sitter i samma båt, är med på samma kår. Jag har lätt att irritera mig på andras levnadsval som jag anser egoistiska men jag behöver börja med mig själv. Ofta är det så. Se över mitt eget liv och hur jag förvaltar mina pengar (som egentligen är Guds pengar).

Därför har jag bestämt att mellan den 1 aug och 31 dec blir det shoppingstopp! Inga fler plagg och jag kommer även vara betydligt mer restriktiv vad gäller andra inköp. Det är dags att börja nöta på det jag har och ge bort det som bara hänger. Använda mina pengar på ett visare sätt. En fjuttig förändring kan tyckas men ett steg åt rätt håll för mig. Små steg är bättre än att stå stilla. För mig är ”live what you preach” ett viktigt uttryck och det är häftigt hur Gud successivt pekar på olika delar i livet där jag behöver bli mer lik Jesus.

Det känns lite läskigt att publicera det här inlägget för det betyder att köpstoppet verkligen blir på riktigt fram till årsskiftet. Om ni ser mig dregla utanför något skyltfönster i höst får ni påminna mig om allt jag skrivit i det här inlägget. Nu kör vi.

Vad kan du avstå från i höst för att välsigna någon annan? Be Gud att han visar dig!

Vad behöver du förminska i ditt liv så att Gud kan få ta större plats?

/ Julia Adolfsson

2 kommentarer

Kommentera

Vilken rolig, spännande och varm vecka vi fick, 110 scouter och ledare som samlades på Bäckaby i Småland till scoutläger den 21-27 juli. Extra roligt var att en grupp på 19 deltagare kom från Skien i Norge.

Temat för lägret var ”Tillbaka till framtiden” och varje morgon inleddes med att vi åkte tillbaka till en viss tidpunkt i historien, exempelvis: tidernas begynnelse, år 34 e Kr, medeltiden, mitten av 1800 -talet och 1950 talet. Varje morgonsamling framfördes ett drama med karaktärer som betytt något speciellt i historien: lärjungarna Petrus och Johannes, William och Cathrine Booth och Robin Hood. Sista dagen åkte vi i tidsmaskinen till framtiden och en scout från framtiden kom på besök och beskrev att allting hade blivit mycket bättre i framtiden. Bland annat hade scoutlagen blivit lag i alla världens länder! Scouterna utmanades att vara med och forma framtiden. Huvudbudskapet som vi önskade att alla deltagare skulle få med sig under lägret var följande:

Varje människas liv är en berättelse. Ditt livs berättelse är också en del av den stora berättelsen, Guds berättelse. Guds berättelse börjar med skapelsen, den stora vändpunkten är Jesus och berättelsen kommer att sluta med att Jesus kommer tillbaka. Jesus kan bli vändpunkten också i din livsberättelse.

Vid söndagens invignings gudstjänst spelade lägermusikkåren, kommendör Marianne Adams talade och ett drama där Adam och Eva kom på besök framfördes. Lägret invigdes högtidligt genom att kommendör Clive Adams slog en knop av två rep som en bild av att vi alla hör ihop. Kommendören blev utnämnd till svensk scout och fick sin norska scouthalsduk utbytt mot en svensk! Vi sjöng också den specialskrivna lägersången till melodi av Avicii.

Lägerchef Per Lundell hade tillsammans med LÄKO utformat ett otroligt innehållsrikt program med bland annat kanotorientering och bygge av risflotte. Scouterna fick också prova att bygga en bastu och att bygga gigantiska slangbällor, Vid hantverk fick alla deltagare göra sin egen läger t-shirt i batik. Man fick också prova på kardning och sömnad. En dag fick alla scouter ge sig ut på en intressant och lärorik spårning.

Under hela lägret pågick en turnering i ”quiditch”, en sport hämtad ur Harry Potter filmerna. Finalen inleddes med högtidlig inmarsch, nationalsångerna sjöngs (Sverige och Norge) och en speaker kommenterade den jämna matchen mellan Smålands och Norge där Norge avgick med seger.

Matlagning under lägret skedde i respektive läger, vi hade fått specialtillstånd med restriktioner, att laga mat över gasol. En viss utmaning fanns att förse 110 personer med vatten då inget rinnande vatten finns på Bäckaby och brunnen sinat på grund av sommarens torka men tack vare duktiga ledares engagemang löstes denna situation med daglig hämtning av dricksvatten.

Några av lägrets höjdpunkter var cowboyfesten och 50-talsfesten. På cowboyfesten serverades bacon, korv och vita bönor. Femkamp med grenar som luftgevär och lassokastning genomfördes och vi fick tillsammans lära oss att dansa linedance. På 50-talsfesten ordnades danstävling och lekar inspirerade av 50-talet. Popcorn serverades ur egen kiosk och hamburgare med pommes stod på menyn.

Trots det roliga programmet under veckan var nog den populäraste aktiviteten bad. Att ha en badsjö precis vid lägerplatsen var verkligen värdefullt i denna högsommarvärme och de flesta badade nog både morgon, middag och kväll. En dag förgyllde lägermusikkåren vårt bad med att hålla en konsert mitt ute i vattnet med publiken simmande runt omkring! Ett mycket uppskattat initiativ!

Under scoutlägret fick vi på ett påtagligt sätt uppleva Guds närvaro. Vid vår riddarvaka och våra andakter nere vid sjön var det många scouter som böjde sina knän och bad tillsammans med sina ledare, på någon av de filtar vi lagt ut som böneplats vid korset. När vi satt och sjöng lovsång, ute i Guds natur på kvällen, ville varken ledare eller barn bryta upp, nästan alla ville sitta kvar väldigt länge.

Jag tackar Jesus för allt han gjorde för oss under lägret på Bäckaby. Jag tackar honom för alla barn och ledare som bidrog till en fantastisk vecka. Häromdagen fick jag ett meddelande från en tonåring som berättade för mig att hon blev frälst på lägret och att hon nu börjat läsa bibeln och be. Jag tackar Jesus för henne och för alla andra som fick ett möte med honom!

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

Jag jobbar med internationella utvecklingsprojekt. Det innebär att jag som en del av mitt arbete handlägger den svenska delen av projekten och stöttar den personal som implementerar verksamheten på plats ute i världen. Jag besöker också projekten med jämna mellanrum för att se hur det går för dem.

Projekten finns i verklighetens vardag, och handlar ofta om matsäkerhet eller tillgång till rent vatten. När jag kommer på besök är det däremot långt ifrån vardag för människorna som jag besöker. Arbetet avstannar, och alla vill vara med och visa runt gästen från landet långt bort när hon vandrar runt i byn.

Ibland blir det fest på riktigt: flaggor, dansuppvisning, barn som sjunger, finklädda människor i traditionella dräkter, festlig mat – hela paketet. För många är det en riktigt stor grej att få ett internationellt besök, och det är också en chans för dem att visa sin uppskattning för att vi stöder deras projekt. Genom att erbjuda mig en stor upplevelse får de på sätt och vis en möjlighet att ge något tillbaka, att visa att de har något att erbjuda och inte bara tar emot.

Jag förstår det, och accepterar gesten med det i åtanke. För visst är det kul med fest och färg och musik! Att få se det bästa de har, och få chansen att vara med om lokala traditioner.

Det gäller speciellt de projekt som ligger så avlägset att det tar flera dagar att komma dit, vilket gör att de inte får så många besök. Det kan också gälla projekt där barn är inblandade, till exempel fadderprojekt. Besöker man ett dagcenter är det nästan mer regel än undantag att barnen gör en uppvisning av något slag, även om besöket är helt spontant, ännu mer om det är planerat.

När jag besökte ett skolhem i Indien en gång, sjöng pojkarna en sång om mig, med mitt namn i texten. Den var på det lokala språket telugu, så jag har ingen aning om vad den betydde, men de log i alla fallåt mig medan de sjöng, vilket jag tog som ett gott tecken.

Andra gånger har centret nästan exploderat av färg när det dekorerats från topp till tå inför mitt besök. Dikter läses upp, sånger sjungs, danser dansas och bord dukas upp med buller och bång.

Jag har varit med om att hela byn följer med mig när jag går runt och förevisas vattenkranar, biogastoaletter och svinstior. I Malawi blir man som gäst bemött med sång vart man än kommer. Jag har varit med om att få så många blomsterkransar runt halsen att jag knappt kan se över dem, och en gång möttes jag redan på flygplatsen av två festklädda barn som gav mig en blomma och en kram.

Men projekten som jag är där för att besöka sker som sagt i vardagen. Det är där man får veta hur verksamheten fungerar, vad som är bra, vad som behöver ändras, hur projektet påverkar människors liv.

Och hur kan jag se detta om jag liksom har festen med mig vart jag kommer?

För att komma förbi problemet kan man till exempel ta till knep som att hälsa på projektet oftare eller att göra oanmälda besök. Men såna metoder går inte riktigt på djupet.

Vad som verkligen gör susen är att ha nära kontakt med personalen på plats, även när jag sitter i Stockholm och de är i en liten by någonstans i Afrika. Att lyssna, diskutera, berätta om lösningar man sett i liknande projekt på andra håll, hjälpa till att hitta vägar framåt och tillsammans glädjas över framgångar.

Om projektledningen på allvar ser mig som en del av teamet förmedlar de även det till deltagarna på lokal nivå. När jag sen besöker projektet blir jag i bästa fall en familjemedlem som välkomnas hem istället för en högt ärad dignitär som inte ska besväras med att få höra om eventuella problem.

Det är ett högt ideal, som jag inte riktigt vet om jag någonsin varit med om fullt ut – men man ska ju sikta mot stjärnorna!

För jag vill inte vara ett festföremål, en exotisk besökare från fjärran land. Jag vill vara en del av vardagen, någon som tillsammans med folket på plats jobbar för att projektet ska bli så bra som möjligt. Jag vill vara en av dem. Det är först då jag kan göra nytta på allvar.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Kan du tvätta händerna? Jag menar, på riktigt?

Visste du till exempel att man ska gnugga händerna i tjugo sekunder? Ett hett tips är att vissla Happy Birthday två gånger, det brukar bli lagom. Visste du också att finns en hel rutin för hur man ska göra?

Det är sånt (bland annat) som deltagarna får lära sig genom WASH-projekten i Malawi och Kenya, både skolbarn och de kringboende vuxna.

”Men vänta nu”, säger du, ”alla vet väl hur man tvättar händerna? Alla vet väl ATT man ska tvätta händerna?”

På det svarar jag: låt mig berätta om Alice.

Alice (det är inte hennes riktiga namn) bor i en by i Malawi, och hon var mycket olycklig. Hennes lilla dotter mådde inte bra. Det spelade ingen roll hur mycket mat dottern fick, hon var ändå alltid magsjuk och hängig. Alice visste inte vad hon skulle ta sig till. I sin desperation anklagade hon sina grannar för att ha lagt en förbannelse över dottern. Det fanns ju ingen annan orsak hon kunde se till att flickan alltid var sjuk – vad skulle hon tro?

Sen kom vattenprojektet till byn. Alla fick lära sig om farorna med smutsigt vatten, varför man ska koka och filtrera det innan man dricker det, och hur viktigt det är att alltid, alltid tvätta händerna ordentligt.

När Alice började med de nya rutinerna dröjde det inte länge förrän hennes dotter mådde bra igen. När hon nu ser tillbaka på hur det var innan kan hon bara skaka på huvudet. ”Jag hade inte mycket koll på den tiden”, säger Alice. ”Tänk att jag inte ens visste att man ska tvätta händerna!”

Så, nej, hygienutbildning som börjar från de allra första grunderna är inte alls något onödigt eller en formalitet. För många är det blodigt allvar. För oss är det självklart att tvätta händerna och hålla oss rena, och något vi präntar in i våra barn från en tidig ålder. Det är svårt att riktigt förstå att det finns människor som inte vet om att det ens är något att fundera över. Men om ingen berättar det för en, hur ska man då veta om det? Då fortsätter man förstås med de vanor man alltid haft.

WASH (Water, Sanitation and Hygiene) är en vanlig, och mycket passande, förkortning för verksamhet som handlar om just vatten, sanitet och hygien. Även Frälsningsarmén använder den i samband med projekt som har den inriktningen. Från Sverige stöder vi såna projekt i Kenya och Malawi. Projekten förser skolor och privata hem med vattentankar som fylls upp av regnet, och anlägger toaletter – med tvättmöjligheter – i skolor och byar. Men en stor och viktig del är också hygienutbildning. Alla ska lära sig hur man tvättar händerna på bästa sätt, ingen ska behöva bli magsjuk i onödan, som Alice dotter.

Du som har läst så här långt kanske nu sitter och är litet orolig för att du inte har riktig koll på det där med hur man tvättar händerna. Tänk om du gör fel? Tänk om du blivit litet lat med åren och inte är så noga längre? Lugn, bara lugn! Här är en video från National Health Service i England, som visar precis hur man ska göra.

Så nu kan du bli lika kunnig som skolbarnen i Kenya och Malawi!

/ Lena Wickberg

PS. Alice har bett sina grannar om ursäkt för att hon anklagade dem för häxkonst, och nu är de sams igen. (Och alla tvättar händerna regelbundet!)

Inga kommentarer

Kommentera

Tänk att komma tillbaka till skolan efter ett helt sommarlov och inte ha en enda rolig sak att berätta för sina kompisar eller att tycka det är jobbigt med skolavslutning för att oron över vad som väntar hemma är ständigt närvarande. Tyvärr är detta inget ovanligt. Detta är vardag för så många barn i vårt land. Det finns så många barn som inte får den kärlek, värme och det stöd de behöver och som bara längtar efter att få blir sedda, älskade och bekräftade.

Under fyra somrar hade jag förmånen att få jobba på Frälsningsarméns kollon och möta dessa barn. Underbart fina, härliga och i alla fall på ytan glada barn som oftast såg så mycket fram emot en eller kanske flera kolloveckor med lek, bus och annat roligt. Barnen sprang ut ur bussen, kramades, ställde in sin väska på rummet och började leka. På ytan såg det som oftast väldigt bra ut. Men så gick dagarna och vi som ledare fick chans att lära känna barnen mer och mer. På insidan var flera rädda och oroliga, ledsna och bekymrade. I stunden kände jag mig ganska liten och hjälplös. Kunde jag ens göra något för att hjälpa de här barnen? Där och då fick jag mest lita på att jag och de andra ledarna gjorde någon form av skillnad genom att i alla fall försöka ge dem en rolig sommar med spännande aktiviteter. Även att jag såklart tyckte det var fantastiskt roligt och på många sätt betydelsefullt att vara där tänkte jag innerst inne att detta nog bara var en tillfällig lösning på ett annars mycket större problem och att vi egentligen inte gjorde så stor skillnad.

Åren gick och jag tänkte på kollona som fyra betydelsefulla år, men kanske främst för min egen del, och inte så mycket för barnens del (de skulle ju ändå komma hem till sin verklighet igen). Men så en dag för något år sedan stötte jag på en av tjejerna som hade tillbringat hela tre somrar på Frälsningsarméns kollon och där jag hade vart ledare på samtliga. Till en början blev jag mest glad för att bara se henne och få prata lite, men så kände jag samtidigt vilken otrolig glädje hon utstrålade. Hon, som nu var 17 (!!!) år, trivdes i skolan, mådde bra och hade massor av kompisar. Hon berättade med ett stort leende för mig om hur mycket kollona betydde för henne och hur de gjorde att hon fick växa och lära sig nya saker. Hon berättade om alla nya vänner hon fick, både bland de andra barnen och oss ledare och sa just orden ”sen hade jag ju något att berätta om när jag kom tillbaka till skolan och något att se fram emot till nästa sommar”.

Där och då förstod jag på riktigt att kollona nog inte bara är en tillfällig lösning. Tack vare Frälsningsarméns kollon kan vi få sprida ljus, hopp och kärlek till de här barnen. Vi kan berätta för dem att de är älskade, vi kan se och bekräfta, vi kan skratta och busa och ge dem så många fina minnen som de får bära med sig. Jag är otroligt tacksam och stolt över att tillhöra en kyrka som bryr sig om de minsta och som vill berätta för dem att det finns en framtid och ett hopp för alla, tack vare ljuset själv- Jesus!

/ Lina Melkersson, nationell barn- och ungdomskonsulent på Frälsningsarmén

För mer information om Frälsningsarméns kollon, klicka här.

Inga kommentarer

Kommentera

“Moses, min tjänare, är död. Gå nu, du, Josua, Nuns son, tillsammans med detta folk och korsa floden Jordan…”

När det gällde förändring, stod Israels folk framför en betydande sådan. De skulle påbörja en resa som tog dem över floden Jordan och in i det utlovade landet. Från att ha vandrat i öknen skulle de nu slå sig ner i ett bördigt land. Denna förändring skulle trotsa all beskrivning, i termer av vad som är omvälvande.

Abram hade lämnat staden Ur, och till råga på det förväntades folket nu möta denna förändring tillsammans med en ny, ganska oerfaren ledare. Dock, trots denna enorma förändring, kan Guds avskeds- och välkomsttal till folket inkluderas i två korta meningar:

”Moses finns inte mer!” Det var avskedstalet. Punkt!

”Nu är det er tur!” Det var välkomsttalet. Punkt!

Frälsningsarméns världsledare general André Cox, som nyligen inspirerade oss med sin rättframma predikan under sitt besök i Sverige, kommer att pensioneras om bara några månader. Det för Frälsningsarmén in i en övergångsperiod. Liksom israeliterna på Josuas tid, kommer vi att mycket snart nå slutet av en period. Faktum är att jag och Marianne reser till London till helgen för att delta i valet av nästa general.

När Frälsningsarmén rör sig in i och genom vår period av ledarskapsförändring är det bra för oss att bekräfta de eviga sanningarna som härrör från det ögonblick i Israels historia som återges i Josua bok, kapitel 1. Där finns det två sanningar jag vill belysa:

Den första är att när helst omständigheter förändras och människor rör sig från en tidsperiod till en annan, hör det alltid ihop med Guds eviga avsikter. Guds eviga nåd är det ständigt pågående i berättelsen om hans verk och uppdrag i och genom hans folk, genom tidsåldrarna, tidevarv efter tidevarv, period efter period och ledare efter ledare.

Ordet från Herren till Josua är rakt och nästan brutalt i sin sammanfattning av situationen. I den första av dessa mycket korta meningar ”Moses finns inte mer!”  talar Gud om slutet av en period och hur den hade varit. Moses, befriaren, hade vänt ryggen till Egyptens makt och välstånd för att svara på Guds kallelse och ropet från hans folk som hade minskat rytandet från Egyptens mäktige härskare till ett gnyende. Han hade etablerat en så nära relation med Gud att han lyste av Guds härlighet, han hade tagit emot från Gud de parametrar som skulle fastställa hans folks liv och livsstil för all framtid och han hade lett sitt folk ut ur fångenskapen och in i Guds fortsatta omhändertagande under fyrtio år. Den fantastiske ledaren fanns nu inte längre och den underbara tiden, så full av underverk var över. I en kort fras, tillkännager Gud att den perioden är slut.

Och det blir ingen paus när han tillkännager nästa steg i sin eviga plan. ”Nu är det er tur!”. I ett enda andetag berättar han att en tidsperiod är över och att nästa börjar. Josua kommer att leda folket in i en ny tidsperiod. För oss är det normalt att uppleva förändringar, det finns något ofrånkomligt i det därför att det hör ihop med att vara människa. Vilken tröst att veta att varje förändring vi går igenom, vare sig den är personlig eller allmän, kan bekräfta Guds suveränitet och evighetsperspektiv! Moses och Josuas Gud, som är full av nåd, är närvarade överallt också i vår tid.

Den andra sanningen kommer från den senare delen av bibelsammanhanget (verserna 7 och 8), där Josua uppmuntras att bygga vidare på det som fanns sedan tidigare, arvet från den tidigare perioden, genom att hålla fast vid det Moses fastslagit och på så sätt lägga grunden till framtiden. Ingen förändring skapas i ett vacuum. Om den är en del av Guds fortsatta nåd, om den är en del av en tid för mission som hör till Guds eviga syfte, tar våra förändringar oss från en uppenbarelse av Gud till en annan, från härlighet till härlighet, så som varje tidsperiod spelar sin roll i Guds plan.

Vi rör oss från en sådan tidsperiod och fortsätter att bygga på den, in i en period när vi kallats att vara mobiliserade som en armé, när vi utmanats att engagera oss i kampen mot synd och orättvisa och när vi uppmuntrats att vara ett Ordets och bönens folk, därför att det är på så sätt Gud bygger sitt rike.

Och så slutligen: Vi rör oss mot förändring, och väntar på den nya tiden med stora förhoppningar. Min bön för oss alla är tagen från Romarbrevet 15:13:

”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.”

När vi rör oss vidare från det som varit till det nya, säger vi ”Amen! Må det sannerligen bli så!”

Så ber jag er att be för Höga rådet som samlades i London måndagen den 14 maj för att påbörja sitt uppdrag att välja en ny general.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Vintern drar sin sista suck och vårtecknen finns överallt! För mig är de mest tydliga i min hustrus sätt att uppföra sig. Marianne tycks genomgå en förvandling när våren kommer. Fastän hon aldrig är tungsint tycks hon lättare till sinnes än vanligt. Fastän hon är vänlig och glad till sitt temperament tycks hon ännu lyckligare när det blir vår. Hon älskar naturen förstår du, och där finns det alltid mer att uppleva när våren kommer: ljudet av vågor som slår mot klipporna, doften av hennes favoritvårblomma, liljekonvaljen, att känna skogens golv under fötterna när hon promenerar i sina stövlar, smaken av bären hon plockar och synen av solstrålarna som dansar över fjordens glittrande vatten.

En promenad längs en strand tillsammans med Marianne tar mycket längre tid än den borde, därför att hon undersöker allt hennes nyfikna blick fångar, fängslad lika mycket av en ovanligt formad klippa, som av en sjöstjärna, lika nyfiken på en död sälunge som på en krabba på jakt efter skydd under en klippa. Hon njuter av att fiska krabbor och är ledsen över att våra barn inte längre är tillräckligt unga för att använda som ursäkt för att engageras i hennes eget nöje.

Jag njuter inte av naturen lika mycket som min fru gör. Faktiskt vore det mer rätt att säga att jag är obildad när det handlar om att uppskatta livet utomhus! Tidigt under vårt äktenskap övertalade hon mig att följa med på en promenad i skogen nära vårt hem. Promenaden tog 15 minuter varav 13 gick åt till att slåss mot en flugsvärm som surrade förargligt runt mitt huvud medan min fru gick bredvid mig helt ostörd. Det bekräftade min uppfattning att naturen bäst uppskattas bekvämt inifrån där hemma medan man surfar på nätet! Även myggor verkar ha ingått en pakt som gäller att attackera mig hellre än att plåga min fru. Hon tycks oemottaglig för de odörer och insekter, särskilt de bevingade, som stör mig så.

Under åren har jag lärt mig att skilja mellan hennes förtjusta utrop vid åsynen av ett eller annat naturfenomen (Allvarligt talat, hur många lamm ska jag behöva titta på medan jag kör), och hennes varningsrop om något jag verkligen behöver se, som en skylt med angiven hastighetsbegränsning till exempel! Hon har vant sig vid mitt ointresse för det som fascinerar henne. Men, och det beundrar jag henne för, hennes entusiasm fortsätter att smitta av sig, hon fortsätter att försöka omvända mig och, uppriktigt sagt tycker jag att det är ganska charmerande!

Hon älskar våren, hon njuter av tecknen på nytt liv, ljuden och lukterna och det hon ser, blommorna, de gröna träden, djuren och fåglarna med sina ungar. Våren betyder hänförelse för henne och medicinering för mig! Ni förstår att all den blomning som gör henne så förtjust får mina ögon att bli röda och min näsa att rinna. Inte att undra på att jag inte är någon naturentusiast! En människas vår är en annan människas pollen!

Det påminner mig om en upplevelse jag gjorde när jag promenerade i en park för några år sedan. Jag stannade för att fotografera en perfekt vårscen som min fru skulle kunna njuta av. Jag tänkte på de många människor som senare under dagen skulle välja att sträcka ut sig på gräset och njuta av solen. Vår och sommar lockar ut många i friska luften. Många soldyrkare tycker om att ligga på gräset i parken och några övernattar till och med i tält. Men  jag tittade närmre på denna vårscen igen och noterade något jag inte sett tidigare, så jag tog ytterligare en bild.

Allt blir inte grönt och fint på våren..

Jag påmindes denna underbara soliga vårdag att det finns människor som är spridda över det gröna gräset i våra parker som inte är där för att de tycker om solskenet och som inte väljer att vistas utomhus. En solig dag är inte en dag att njuta av men att stå ut med. För dessa människor är det en dag precis som alla andra dagar när utomhusliv inte är ett val man gjort på grund av väderleksrapporten. För dem är inte våren en tid då man firar att den stränga vintern är förbi.  Våren är bara ytterligare en årstid. En människas feststämning under våren är en annan människas kamp för överlevnad.

Det får oss att tänka efter. Eller hur?

/ Clive Adams

 

Inga kommentarer

Kommentera

Förra torsdagen skrev jag en vädjan till svenske migrations myndigheterna och bad dem ta ett fall under omprövning. Det gällde en ung man som skulle sändas ”hem” till en plats där han aldrig bott därför att han föddes i exil av föräldrar som var flyktingar. ”Carl” är en trevlig ung man, engagerad i samhället, arbetar med familjer och barn som volontär och är överlåten till sin nyfunna tro. Han konverterade nyligen till kristendomen från islam. Han lever ut sin tro i samhället i hans lokala församling, en frälsningsarmékår. Hans lokala församling står inte bara inför att förlora någon som bidrar till gemenskapen i hög grad, den står också inför den sorg det är att förlora någon man lärt sig älska och uppskatta och oron i att veta att han, i bästa fall, går en osäker framtid till mötes och, i värsta fall, kan bli avrättad för att han konverterat till kristendomen.

”Carl” är inte hans verkliga namn. Medvetet valde jag ett vanligt svenskt namn för att göra honom ”mänsklig” och ge honom ett ansikte för att försäkra mig om att han i vårt sätt att tänka inte reduceras till statistik, en politisk filosofi eller, vilket vore värst av allt, ett samhällsproblem. ”Carls” betydelse är att han är en person. Ett av de viktigaste värdena i Sverige som nation är landets orubbliga och oantastliga tro på varje människas unika värde. Oavsett någons politiska uppfattning eller religiösa tro, tror Sverige på en persons verkliga och unika värde. ”Carl” är en person, och jag tror att hans personlighet, hans värde som människa, förminskas när hans grundläggande rätt till säkerhet och gemenskap trampas på av ett system som är för byråkratiskt för att vara humant.

”Carl” är förstås inte den ende. Det finns många fler som avvisas av svenska auktoriteter och som har sänts tillbaka ”hem”. Ibland har det byråkratiska beslutet blivit ännu mer ofattbart när syskon skiljs åt, en man och hans familj tillåts att stanna medan hans syster och hennes familj skickas tillbaka ”hem”.

Hela frågan om flyktingar/immigration/att söka asyl är en het potatis i dagens svenska samhälle. Det är ett ämne som splittrar opinionen. Det ses antingen som immigration eller irritation också i kyrkan. Kristna av alla övertygelser finner sig själva delade när det gäller att låta främlingar från härjade länder komma hit. Allt detta är komplicerat då så mycket behöver tas i beaktande och jag vill inte försöka förenkla genom att skriva om det. Jag förstår att en del av det komplexa är svårt att adressera och att försök till en policy med öppna dörrar in i Sverige utan ett väl genomtänkt regelverk vore lika oansvarigt som att lämna sin ytterdörr olåst och vidöppen.

Jag tror dock att det är oacceptabelt på många nivåer att helt enkelt stänga och låsa dörren mitt framför ansiktet på dem som är i desperat nöd.

  • För det första: Se på historien! Många européer, inklusive svenskar, tycks ha glömt att immigrationens tidvatten rann ”åt andra hållet” tidigare. Afrika, Asien, Amerika och Australien var mottagare av dessa vågor av europeiska immigranter av vilka många lämnat sina länder motvilligt, ivägtvingade av religiös förföljelse eller svår fattigdom. Det flödet medförde kolonisation, förlorad frihet, kultur och livsstil. Nutidens migrationsvåg har inte så storslagna ambitioner, man vill bara hitta ett bättre liv på en trygg plats. Som ”Carl” visar, vill det stora flertalet av dem som kommer till Sverige och resten av Västeuropa bli en del av vårt samhälle men inte ta vår plats. Så, i ljuset av vårt orättfärdiga förflutna måste vi göra något!
  • För det andra: Ta hänsyn till medmänsklighet! Varje anständigt samhälle med de värderingar Sverige har borde finna det omöjligt att stå vid sidan om och se på de lidande, när det faktiskt har möjlighet att hjälpa. Så i medmänsklighetens namn måste vi göra något!
  • För det tredje: Bibelns undervisning handlar om detta! I både gamla och nya testamentet åläggs vi ständigt att hjälpa dem som är i nöd. Frälsningsarmén har, som en del av den universella kyrkan, byggt sitt uppdrag på förståelse för vad Bibeln säger om de marginaliserade, de som inte kan göra sin röst hörd och de som behöver hjälp. Så i lydnad för Guds Ord måste vi göra något!
  • Slutligen: Som en troende och en del i Jesu Kristi kropp, har varje kristen en skyldighet att representera Jesus i en värld som lider. Vad skulle Jesus göra i dag när han möter sådana som ”Carl”? Vi behöver inte spekulera. Genom hans egna gärningar och genom hans undervisning, särskilt beträffande att älska sin nästa och att definiera vem som är vår nästa, ger oss Jesus ett exempel att följa. Dessutom, att hjälpa vår nästa härrör inte bara från att likna Jesus, det motiveras också av något annat Jesus sa: ”Så som ni har hjälpt någon av dessa mina minsta, så har ni också hjälpt mig.” Han identifierar sig själv med ”Carl”, så när han ber oss älska och hjälpa ”Carl”, uppmuntrar han oss också genom denna akt av medmänsklighet, att älska och hjälpa Jesus själv. Så för Jesu Kristi skull måste vi göra något!

Allt detta är något mycket mer komplext än dina åsikter eller till och med dina känslor, det handlar om mer än att din svenska nationalitet kan stå på spel, det gäller din integritet som en medlem i Guds rike och din tro och övertygelse som en bibeltroende lydig efterföljare till Jesus Kristus.

Du.. vi… måste göra något!

/ Kommendör Clive Adams

1 kommentar

Kommentera