Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Tänk att komma tillbaka till skolan efter ett helt sommarlov och inte ha en enda rolig sak att berätta för sina kompisar eller att tycka det är jobbigt med skolavslutning för att oron över vad som väntar hemma är ständigt närvarande. Tyvärr är detta inget ovanligt. Detta är vardag för så många barn i vårt land. Det finns så många barn som inte får den kärlek, värme och det stöd de behöver och som bara längtar efter att få blir sedda, älskade och bekräftade.

Under fyra somrar hade jag förmånen att få jobba på Frälsningsarméns kollon och möta dessa barn. Underbart fina, härliga och i alla fall på ytan glada barn som oftast såg så mycket fram emot en eller kanske flera kolloveckor med lek, bus och annat roligt. Barnen sprang ut ur bussen, kramades, ställde in sin väska på rummet och började leka. På ytan såg det som oftast väldigt bra ut. Men så gick dagarna och vi som ledare fick chans att lära känna barnen mer och mer. På insidan var flera rädda och oroliga, ledsna och bekymrade. I stunden kände jag mig ganska liten och hjälplös. Kunde jag ens göra något för att hjälpa de här barnen? Där och då fick jag mest lita på att jag och de andra ledarna gjorde någon form av skillnad genom att i alla fall försöka ge dem en rolig sommar med spännande aktiviteter. Även att jag såklart tyckte det var fantastiskt roligt och på många sätt betydelsefullt att vara där tänkte jag innerst inne att detta nog bara var en tillfällig lösning på ett annars mycket större problem och att vi egentligen inte gjorde så stor skillnad.

Åren gick och jag tänkte på kollona som fyra betydelsefulla år, men kanske främst för min egen del, och inte så mycket för barnens del (de skulle ju ändå komma hem till sin verklighet igen). Men så en dag för något år sedan stötte jag på en av tjejerna som hade tillbringat hela tre somrar på Frälsningsarméns kollon och där jag hade vart ledare på samtliga. Till en början blev jag mest glad för att bara se henne och få prata lite, men så kände jag samtidigt vilken otrolig glädje hon utstrålade. Hon, som nu var 17 (!!!) år, trivdes i skolan, mådde bra och hade massor av kompisar. Hon berättade med ett stort leende för mig om hur mycket kollona betydde för henne och hur de gjorde att hon fick växa och lära sig nya saker. Hon berättade om alla nya vänner hon fick, både bland de andra barnen och oss ledare och sa just orden ”sen hade jag ju något att berätta om när jag kom tillbaka till skolan och något att se fram emot till nästa sommar”.

Där och då förstod jag på riktigt att kollona nog inte bara är en tillfällig lösning. Tack vare Frälsningsarméns kollon kan vi få sprida ljus, hopp och kärlek till de här barnen. Vi kan berätta för dem att de är älskade, vi kan se och bekräfta, vi kan skratta och busa och ge dem så många fina minnen som de får bära med sig. Jag är otroligt tacksam och stolt över att tillhöra en kyrka som bryr sig om de minsta och som vill berätta för dem att det finns en framtid och ett hopp för alla, tack vare ljuset själv- Jesus!

/ Lina Melkersson, nationell barn- och ungdomskonsulent på Frälsningsarmén

För mer information om Frälsningsarméns kollon, klicka här.

Inga kommentarer

Kommentera

“Moses, min tjänare, är död. Gå nu, du, Josua, Nuns son, tillsammans med detta folk och korsa floden Jordan…”

När det gällde förändring, stod Israels folk framför en betydande sådan. De skulle påbörja en resa som tog dem över floden Jordan och in i det utlovade landet. Från att ha vandrat i öknen skulle de nu slå sig ner i ett bördigt land. Denna förändring skulle trotsa all beskrivning, i termer av vad som är omvälvande.

Abram hade lämnat staden Ur, och till råga på det förväntades folket nu möta denna förändring tillsammans med en ny, ganska oerfaren ledare. Dock, trots denna enorma förändring, kan Guds avskeds- och välkomsttal till folket inkluderas i två korta meningar:

”Moses finns inte mer!” Det var avskedstalet. Punkt!

”Nu är det er tur!” Det var välkomsttalet. Punkt!

Frälsningsarméns världsledare general André Cox, som nyligen inspirerade oss med sin rättframma predikan under sitt besök i Sverige, kommer att pensioneras om bara några månader. Det för Frälsningsarmén in i en övergångsperiod. Liksom israeliterna på Josuas tid, kommer vi att mycket snart nå slutet av en period. Faktum är att jag och Marianne reser till London till helgen för att delta i valet av nästa general.

När Frälsningsarmén rör sig in i och genom vår period av ledarskapsförändring är det bra för oss att bekräfta de eviga sanningarna som härrör från det ögonblick i Israels historia som återges i Josua bok, kapitel 1. Där finns det två sanningar jag vill belysa:

Den första är att när helst omständigheter förändras och människor rör sig från en tidsperiod till en annan, hör det alltid ihop med Guds eviga avsikter. Guds eviga nåd är det ständigt pågående i berättelsen om hans verk och uppdrag i och genom hans folk, genom tidsåldrarna, tidevarv efter tidevarv, period efter period och ledare efter ledare.

Ordet från Herren till Josua är rakt och nästan brutalt i sin sammanfattning av situationen. I den första av dessa mycket korta meningar ”Moses finns inte mer!”  talar Gud om slutet av en period och hur den hade varit. Moses, befriaren, hade vänt ryggen till Egyptens makt och välstånd för att svara på Guds kallelse och ropet från hans folk som hade minskat rytandet från Egyptens mäktige härskare till ett gnyende. Han hade etablerat en så nära relation med Gud att han lyste av Guds härlighet, han hade tagit emot från Gud de parametrar som skulle fastställa hans folks liv och livsstil för all framtid och han hade lett sitt folk ut ur fångenskapen och in i Guds fortsatta omhändertagande under fyrtio år. Den fantastiske ledaren fanns nu inte längre och den underbara tiden, så full av underverk var över. I en kort fras, tillkännager Gud att den perioden är slut.

Och det blir ingen paus när han tillkännager nästa steg i sin eviga plan. ”Nu är det er tur!”. I ett enda andetag berättar han att en tidsperiod är över och att nästa börjar. Josua kommer att leda folket in i en ny tidsperiod. För oss är det normalt att uppleva förändringar, det finns något ofrånkomligt i det därför att det hör ihop med att vara människa. Vilken tröst att veta att varje förändring vi går igenom, vare sig den är personlig eller allmän, kan bekräfta Guds suveränitet och evighetsperspektiv! Moses och Josuas Gud, som är full av nåd, är närvarade överallt också i vår tid.

Den andra sanningen kommer från den senare delen av bibelsammanhanget (verserna 7 och 8), där Josua uppmuntras att bygga vidare på det som fanns sedan tidigare, arvet från den tidigare perioden, genom att hålla fast vid det Moses fastslagit och på så sätt lägga grunden till framtiden. Ingen förändring skapas i ett vacuum. Om den är en del av Guds fortsatta nåd, om den är en del av en tid för mission som hör till Guds eviga syfte, tar våra förändringar oss från en uppenbarelse av Gud till en annan, från härlighet till härlighet, så som varje tidsperiod spelar sin roll i Guds plan.

Vi rör oss från en sådan tidsperiod och fortsätter att bygga på den, in i en period när vi kallats att vara mobiliserade som en armé, när vi utmanats att engagera oss i kampen mot synd och orättvisa och när vi uppmuntrats att vara ett Ordets och bönens folk, därför att det är på så sätt Gud bygger sitt rike.

Och så slutligen: Vi rör oss mot förändring, och väntar på den nya tiden med stora förhoppningar. Min bön för oss alla är tagen från Romarbrevet 15:13:

”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.”

När vi rör oss vidare från det som varit till det nya, säger vi ”Amen! Må det sannerligen bli så!”

Så ber jag er att be för Höga rådet som samlades i London måndagen den 14 maj för att påbörja sitt uppdrag att välja en ny general.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Idag kör vi en favorit i repris och påminns om detta viktiga budskap, att vi alla är sedda, älskade och värdefulla i Guds ögon..

Vi hade precis packat upp på bordet – kaffe, te, smörgåsar, bullar – när han kom fram. ”Och vad gör ni här? Vilka är ni? Varför gör ni detta?”

Vi pratade, berättade, svarade. Han tog en kopp kaffe, visade på plastkassen i handen – två öl till kvällen.

Han var ung, säkert skulle han vidare med vänner som snart skulle dyka upp. Han dröjde kvar vid oss innan han satte sig ner på bänken en liten bit ifrån.

”Får vi ta bulle också?!” frågade det unga paret efter att de noga lindat in smörgåsarna i servetten. Självklart fick de det. De slog sig också ner en lite bit ifrån. Hungriga. Frusna.

”Har ni några vantar?” frågade den äldre damen, och någon av oss hade ett par extra i fickan.

Så höll det på, som alla de kvällar vi står på Medborgarplatsen. Människor kommer fram, några tar en kopp kaffe och går snabbt vidare, några stannar upp för att få prata, några för att söka svar på sina frågor om tro och liv. Några är ute på en kvällspromenad, några är ute och festar med vännerna, några går planlöst omkring och söker efter värme, efter något att stilla hungern med, någonstans att sova för natten.

Några av de jag haft förmånen att få möta där på torget har etsat sig fast i mitt minne. Hur gick det för ….? Det var länge sedan jag såg ….

Den unge mannen är en av dessa. Det kom aldrig några vänner. Han satt där, en bit ifrån, kom och fyllde på kaffe, och pratade. Jag tror, att den kvällen, var det vi som var hans vänner. Jag förstod att han var rätt ensam och nu hade han gått ut för att träffa folk. Så fastade han hos oss!

När vi hade packat ihop och jag åkte hem tänkte jag på hur lätt det är att vara osynlig. Om du är blyg, lite tillbakadragen, inte den som själv gör dig sedd eller hörd… Vi kan t o m gå in i en tunnelbanevagn som är full utan att bli sedda!

Vi behöver se varandra! Jag behöver bli sedd och bekräftad – och alldeles säkert du också!

Vi pratade, berättade, svarade – och såg.

Därför finns vi där, på ”Medis” – Att se den som kanske inte är sedd. Lyssna på den som kanske inte blir hörd. Värma den som är kall. Mätta den som är hungrig. Och dela med oss av den erfarenhet och det hopp som vi bär – att vi alla är sedda, älskade och värdefulla i Guds ögon.

/ Helena Andersson, kårledare med ansvar för socialt arbete och familjearbetet på Kår 393

Vi alla är sedda, älskade och värdefulla i Guds ögon

Inga kommentarer

Kommentera

Vintern drar sin sista suck och vårtecknen finns överallt! För mig är de mest tydliga i min hustrus sätt att uppföra sig. Marianne tycks genomgå en förvandling när våren kommer. Fastän hon aldrig är tungsint tycks hon lättare till sinnes än vanligt. Fastän hon är vänlig och glad till sitt temperament tycks hon ännu lyckligare när det blir vår. Hon älskar naturen förstår du, och där finns det alltid mer att uppleva när våren kommer: ljudet av vågor som slår mot klipporna, doften av hennes favoritvårblomma, liljekonvaljen, att känna skogens golv under fötterna när hon promenerar i sina stövlar, smaken av bären hon plockar och synen av solstrålarna som dansar över fjordens glittrande vatten.

En promenad längs en strand tillsammans med Marianne tar mycket längre tid än den borde, därför att hon undersöker allt hennes nyfikna blick fångar, fängslad lika mycket av en ovanligt formad klippa, som av en sjöstjärna, lika nyfiken på en död sälunge som på en krabba på jakt efter skydd under en klippa. Hon njuter av att fiska krabbor och är ledsen över att våra barn inte längre är tillräckligt unga för att använda som ursäkt för att engageras i hennes eget nöje.

Jag njuter inte av naturen lika mycket som min fru gör. Faktiskt vore det mer rätt att säga att jag är obildad när det handlar om att uppskatta livet utomhus! Tidigt under vårt äktenskap övertalade hon mig att följa med på en promenad i skogen nära vårt hem. Promenaden tog 15 minuter varav 13 gick åt till att slåss mot en flugsvärm som surrade förargligt runt mitt huvud medan min fru gick bredvid mig helt ostörd. Det bekräftade min uppfattning att naturen bäst uppskattas bekvämt inifrån där hemma medan man surfar på nätet! Även myggor verkar ha ingått en pakt som gäller att attackera mig hellre än att plåga min fru. Hon tycks oemottaglig för de odörer och insekter, särskilt de bevingade, som stör mig så.

Under åren har jag lärt mig att skilja mellan hennes förtjusta utrop vid åsynen av ett eller annat naturfenomen (Allvarligt talat, hur många lamm ska jag behöva titta på medan jag kör), och hennes varningsrop om något jag verkligen behöver se, som en skylt med angiven hastighetsbegränsning till exempel! Hon har vant sig vid mitt ointresse för det som fascinerar henne. Men, och det beundrar jag henne för, hennes entusiasm fortsätter att smitta av sig, hon fortsätter att försöka omvända mig och, uppriktigt sagt tycker jag att det är ganska charmerande!

Hon älskar våren, hon njuter av tecknen på nytt liv, ljuden och lukterna och det hon ser, blommorna, de gröna träden, djuren och fåglarna med sina ungar. Våren betyder hänförelse för henne och medicinering för mig! Ni förstår att all den blomning som gör henne så förtjust får mina ögon att bli röda och min näsa att rinna. Inte att undra på att jag inte är någon naturentusiast! En människas vår är en annan människas pollen!

Det påminner mig om en upplevelse jag gjorde när jag promenerade i en park för några år sedan. Jag stannade för att fotografera en perfekt vårscen som min fru skulle kunna njuta av. Jag tänkte på de många människor som senare under dagen skulle välja att sträcka ut sig på gräset och njuta av solen. Vår och sommar lockar ut många i friska luften. Många soldyrkare tycker om att ligga på gräset i parken och några övernattar till och med i tält. Men  jag tittade närmre på denna vårscen igen och noterade något jag inte sett tidigare, så jag tog ytterligare en bild.

Allt blir inte grönt och fint på våren..

Jag påmindes denna underbara soliga vårdag att det finns människor som är spridda över det gröna gräset i våra parker som inte är där för att de tycker om solskenet och som inte väljer att vistas utomhus. En solig dag är inte en dag att njuta av men att stå ut med. För dessa människor är det en dag precis som alla andra dagar när utomhusliv inte är ett val man gjort på grund av väderleksrapporten. För dem är inte våren en tid då man firar att den stränga vintern är förbi.  Våren är bara ytterligare en årstid. En människas feststämning under våren är en annan människas kamp för överlevnad.

Det får oss att tänka efter. Eller hur?

/ Clive Adams

 

Inga kommentarer

Kommentera

Hemlöshet har alltid funnit i vårt samhälle, i större eller mindre utsträckning. Frälsningsarmén har ända sedan starten i England 1865, och i Sverige 1882, mött människor som befunnit sig i hemlöshet.

Idag skriver vi 2018 och vi kan inte säga att hemlösheten har minskat som ett led i att välfärdssamhället utvecklats.

Målgruppen hemlösa uppskattar vi har ökat de senaste åren, och inte minst att vi ser nya grupper, inte minst personer med psykisk ohälsa, och även personer i samsjuklighet, vilket betyder att den hemlöshet lider både av psykisk ohälsa och någon form av missbruk. Alla som sover mer ute än inne, far mycket illa och är mer utsatta än personer som inte är utsatta för hemlöshet.

En annan grupp som vi ser far mycket illa är de barn, vars familj blir vräkta, av en rad anledningar. Insatser görs från samhällets sida, för att inte hot om vräkningar skall få verkställighet, ändå är det 188 barn under första halvåret 2017, som har fått lämnat sina hem. Boendesituationen löses högst temporärt för dessa, men det är naturligtvis långt från tillfredsställande att vi överhuvudtaget har barnfamiljer som vräks i Sverige även i år, 2018. Frälsningsarmén jobbar runt om i Sverige med att stödja familjer i riskzonen för vräkning, men vi har inte resurser att möta alla behov, och vi jobbar förebyggande med familjer på flera platser.

Hemlöshet är ingen isolerad storstadsföreteelse, utan hemlösheten finns runt om oss i varierande omfattning. Sverige har resurser och vi har både plats och möjligheter till att eliminera hemlösheten, men då krävs det naturligtvis politisk vilja och krafttag i form att bygga bostäder som människor har råd att bo i.

Vi vill sätta punkt för hemlösheten. Det är mycket kvar att göra, men tillsammans kan vi se till att jobba för ett samhällsklimat som inbjuder, inte avvisar.

I inledningen beskrev jag hur Frälsningsarmén redan i slutet på 1800-talet mötte utsatta människor. Vi vill fortsätta det arbetet på bred front, inte minst genom visa på alla människors lika värde, och att Guds omsorg finns för alla!

/ Per-Uno Åslund, metodstödjare för sociala institutioner och förskolor

Läs mer om Frälsningsarméns arbete mot hemlöshet här

Inga kommentarer

Kommentera

Förra torsdagen skrev jag en vädjan till svenske migrations myndigheterna och bad dem ta ett fall under omprövning. Det gällde en ung man som skulle sändas ”hem” till en plats där han aldrig bott därför att han föddes i exil av föräldrar som var flyktingar. ”Carl” är en trevlig ung man, engagerad i samhället, arbetar med familjer och barn som volontär och är överlåten till sin nyfunna tro. Han konverterade nyligen till kristendomen från islam. Han lever ut sin tro i samhället i hans lokala församling, en frälsningsarmékår. Hans lokala församling står inte bara inför att förlora någon som bidrar till gemenskapen i hög grad, den står också inför den sorg det är att förlora någon man lärt sig älska och uppskatta och oron i att veta att han, i bästa fall, går en osäker framtid till mötes och, i värsta fall, kan bli avrättad för att han konverterat till kristendomen.

”Carl” är inte hans verkliga namn. Medvetet valde jag ett vanligt svenskt namn för att göra honom ”mänsklig” och ge honom ett ansikte för att försäkra mig om att han i vårt sätt att tänka inte reduceras till statistik, en politisk filosofi eller, vilket vore värst av allt, ett samhällsproblem. ”Carls” betydelse är att han är en person. Ett av de viktigaste värdena i Sverige som nation är landets orubbliga och oantastliga tro på varje människas unika värde. Oavsett någons politiska uppfattning eller religiösa tro, tror Sverige på en persons verkliga och unika värde. ”Carl” är en person, och jag tror att hans personlighet, hans värde som människa, förminskas när hans grundläggande rätt till säkerhet och gemenskap trampas på av ett system som är för byråkratiskt för att vara humant.

”Carl” är förstås inte den ende. Det finns många fler som avvisas av svenska auktoriteter och som har sänts tillbaka ”hem”. Ibland har det byråkratiska beslutet blivit ännu mer ofattbart när syskon skiljs åt, en man och hans familj tillåts att stanna medan hans syster och hennes familj skickas tillbaka ”hem”.

Hela frågan om flyktingar/immigration/att söka asyl är en het potatis i dagens svenska samhälle. Det är ett ämne som splittrar opinionen. Det ses antingen som immigration eller irritation också i kyrkan. Kristna av alla övertygelser finner sig själva delade när det gäller att låta främlingar från härjade länder komma hit. Allt detta är komplicerat då så mycket behöver tas i beaktande och jag vill inte försöka förenkla genom att skriva om det. Jag förstår att en del av det komplexa är svårt att adressera och att försök till en policy med öppna dörrar in i Sverige utan ett väl genomtänkt regelverk vore lika oansvarigt som att lämna sin ytterdörr olåst och vidöppen.

Jag tror dock att det är oacceptabelt på många nivåer att helt enkelt stänga och låsa dörren mitt framför ansiktet på dem som är i desperat nöd.

  • För det första: Se på historien! Många européer, inklusive svenskar, tycks ha glömt att immigrationens tidvatten rann ”åt andra hållet” tidigare. Afrika, Asien, Amerika och Australien var mottagare av dessa vågor av europeiska immigranter av vilka många lämnat sina länder motvilligt, ivägtvingade av religiös förföljelse eller svår fattigdom. Det flödet medförde kolonisation, förlorad frihet, kultur och livsstil. Nutidens migrationsvåg har inte så storslagna ambitioner, man vill bara hitta ett bättre liv på en trygg plats. Som ”Carl” visar, vill det stora flertalet av dem som kommer till Sverige och resten av Västeuropa bli en del av vårt samhälle men inte ta vår plats. Så, i ljuset av vårt orättfärdiga förflutna måste vi göra något!
  • För det andra: Ta hänsyn till medmänsklighet! Varje anständigt samhälle med de värderingar Sverige har borde finna det omöjligt att stå vid sidan om och se på de lidande, när det faktiskt har möjlighet att hjälpa. Så i medmänsklighetens namn måste vi göra något!
  • För det tredje: Bibelns undervisning handlar om detta! I både gamla och nya testamentet åläggs vi ständigt att hjälpa dem som är i nöd. Frälsningsarmén har, som en del av den universella kyrkan, byggt sitt uppdrag på förståelse för vad Bibeln säger om de marginaliserade, de som inte kan göra sin röst hörd och de som behöver hjälp. Så i lydnad för Guds Ord måste vi göra något!
  • Slutligen: Som en troende och en del i Jesu Kristi kropp, har varje kristen en skyldighet att representera Jesus i en värld som lider. Vad skulle Jesus göra i dag när han möter sådana som ”Carl”? Vi behöver inte spekulera. Genom hans egna gärningar och genom hans undervisning, särskilt beträffande att älska sin nästa och att definiera vem som är vår nästa, ger oss Jesus ett exempel att följa. Dessutom, att hjälpa vår nästa härrör inte bara från att likna Jesus, det motiveras också av något annat Jesus sa: ”Så som ni har hjälpt någon av dessa mina minsta, så har ni också hjälpt mig.” Han identifierar sig själv med ”Carl”, så när han ber oss älska och hjälpa ”Carl”, uppmuntrar han oss också genom denna akt av medmänsklighet, att älska och hjälpa Jesus själv. Så för Jesu Kristi skull måste vi göra något!

Allt detta är något mycket mer komplext än dina åsikter eller till och med dina känslor, det handlar om mer än att din svenska nationalitet kan stå på spel, det gäller din integritet som en medlem i Guds rike och din tro och övertygelse som en bibeltroende lydig efterföljare till Jesus Kristus.

Du.. vi… måste göra något!

/ Kommendör Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Ibland behöver vi påminnas om hur det är möjligt att ta sig ur svåra tider. Därför kommer detta blogginlägg handla om en mamma som hade det otroligt tufft men fick tillslut livet att fungera igen..
Att vara en ensam mamma med två barn vars pappor man inte får så mycket hjälp av är inte en lätt situation.. Även dålig kontakt med sina föräldrar. Då känns livet jobbigt ibland. Vägarna går inte alltid åt rätt håll.

Denna gången handlade det om en mamma med två barn. Livet är tufft ibland, speciellt som ensamstående i detta fall. För några år sedan bodde hon i Sundsvall. Där kom hon i kontakt med Frälsningsarmén och hennes barn fick delta i sommarkollon och julfiranden. Den här tuffa livssituationen vändes till något kärleksfullt. Hoppfullt.

Gemenskap och det sociala sammanhanget är en viktig del i hela, i vändningen att få tillbaka hopp och livsglädje. Att inte känna en tyngd över bröstet att inte kunna erbjuda det bästa för barnen.

Hon tog emot hjälp från kåren i Sundsvall under några år, vissa perioder mer regelbundet. Hon vill minnas att hon vid något tillfälle fick en slant pengar när ekonomin var särskilt illa. Just januari nämner hon som en särskilt tuff månad. Men framför allt är hon tacksam över stöttningen när det gäller den psykosociala biten, att ha någonstans att ta vägen och att få mötas av kärleksfulla människor när tillvaron känts svår.

– Frälsningsarmén har betytt jätte, jättemycket för mig. Jag vet inte om jag hade stått här utan den. Jag hade kanske gett upp och då hade inte barnen kunnat bo hos mig. Jag kanske inte ens hade levt idag om jag inte hade haft dessa människor som stöttat mig, säger hon.Tillsammans kan vi göra skillnad. Och ge människor hopp.

Inga kommentarer

Kommentera

Alla reagerar olika på uttrycket “mänskliga rättigheter”. För en del är det självklart. Naturligtvis har alla människor samma rättigheter! Det är väl ingenting att ens diskutera?

För andra låter det radikalt, kanske till och med farligt. Ska folk nu komma och *kräva* en massa saker? Så själviskt! Så otacksamt! Vilket storhetsvansinne! Hur ska det gå med vårt samhälle??

Som kristen känner jag att det är extra viktigt att respektera de mänskliga rättigheterna. Oavsett om man ser det som en ”rättighet” eller inte, så bör vi behandla alla människor med samma respekt, och det är inte en konstig tanke att vi också kan förvänta oss att själva bli behandlade på samma sätt.

Nyligen var jag på ett seminarium om World Report 2017, en årlig rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i världen. Rapporten tas fram av organisationen Human Rights Watch, och presenterades på seminariet av Måns Molander.

Det var en ganska dyster bild som målades upp. Polariserande populism och aggressiv nationalism är på uppgång i så olika länder som Polen, Myanmar, Jemen och USA. Demokratiska institutioner som den fria pressen, politiska val och domstolsämbeten är hotade på många håll.

Ett dåligt tecken är när popularitet byggs genom att man demoniserar vissa, ofta marginaliserade, grupper. Det kan vara homosexuella, muslimer, invandrare, hemlösa eller egentligen vilka som helst. Just den trenden ökade under förra året. Det är särskilt oroande att vi ser tecken på en sån utveckling i USA, en av världens historiskt starkaste demokratier.

Men rapporten var hoppfull också. Populismen har inte fått stå oemotsagd: utöver den stora kvinnomarschen som hölls över hela världen i januari förra året gick många andra protester och demonstrationer av stapeln, både planerade och spontana. Inte minst #metoo-kampanjen har haft stor inverkan, och i princip vänt upp-och-ner på spelreglerna för sexuella övergrepp och trakasserier.

Bland de positiva trenderna finns också en tendens att mindre länder, som inte brukar göra så mycket väsen av sig i vanliga fall, har stått upp emot brott mot de mänskliga rättigheterna i till exempel Filippinerna, Syrien och Saudiarabien.

Jan Eliasson, tidigare näst högsta chefen i FN, var också med på seminariet. Han talade sig varm för hur mycket mänskliga rättigheter och samhällsutveckling hänger ihop, att man inte kan ha det ena utan det andra. För att påminna sig själv om det brukar han alltid ha med sig ett exemplar av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Den fyller för övrigt 70 år i år – väl värt att fira!

Vi som jobbar med utvecklingsprojekt har ofta ett rättighetsbaserat sätt att arbeta. Grunden i det är att de som är ”mottagare” i ett projekt också är de som bestämmer hur projektet ska se ut. Det är viktigt att representanter från så många olika grupper som möjligt är med i planeringen, så att det blir så bra som möjligt för så många som möjligt.

Så för oss stämmer Jan Eliassons avslutande ord från seminariet:

Ingen fred utan utveckling. Ingen utveckling utan fred. Och ingetdera utan respekt för mänskliga rättigheter.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Sedan början av hösten pågår en pionjärkurs i ett samarbete mellan Frälsningsarmén och Ågesta folkhögskola. Eleverna träffas vid fem tillfällen fram till sommaren och senaste helgen, 26-28 januari, var temat ”nystart av församling/verksamhet”. Susanna Nordberg är en av deltagarna som berättar om den senaste träffen.

Susanna deltar i pionjärkursen för att hon vill finna sätt att nå människor där ute som inte träffat Jesus än. På nya eller gamla sätt spelar ingen roll, bara det fungerar att lyckas bjuda in människor till kåren. Pionjärkursen är designad för sådana som känner sig manade att starta nya kårer eller hitta nya sätt att nå människor/få människor att bli intresserade av Gud.

Jag har levt nära Västeråskåren och utposterna som startades under några år och sett hur ljuvligt men utmanande det kan vara när en liten kårplanta, som man väl kan kalla t.ex. Salakåren skall växa upp.

Under helgen fick deltagarna stifta bekantskap med tidigare pionjärer som berättade om utmaningarna med att förändra en kår till från den traditionella till en nyskapande, familjecentrerad kår. Även om det kan se mörkt ut ibland lämnar Gud oss aldrig, och han ser till sina medarbetare.

Det unika med denna utbildning tror jag är att den är så skräddarsydd för oss som kanske delvis redan har erfarenhet, men också kan gås av sådana som ännu inte riktigt bestämt sig för hur de vill tjäna Gud, då just praktiska exempel och erfarenhetsutbytet deltagarna emellan är en stor skatt. Vi får mycket god hjälp just av många otroligt duktiga lärare och föreläsare, med Marina i spetsen.

Om man ser till arbetsbördan, så måste jag nog ändå säga att man inte skall tveka att gå den även om man samtidigt arbetar heltid, som t.ex. jag och nog de flesta på kursen gör.  Man brinner ju för ämnet och utbildningen känns som ett tillskott av inspiration snarare än ett betungande arbete.

Varje dag avslutas med lovsångs- och bönestunder. Pionjärutbildningen passar för den som är nyfiken på Gud och vill se hur Gud kan använda en i sin vardag. Även personer som redan är involverad i kårverksamhet kan söka sig hit, för att lyckas hitta sätt eller få tips på hur man kan få fler personer att besöka kåren.

Kanske att just du är en del av Guds fantastiska plan för din kårs nyplantering/ utveckling av arbetet på din ort. Våga gå kursen, du får mycket tillbaka och får chans att lyssna in vad du är kallad till just som du är, med de gåvor och erfarenheter du har. Pionjärutbildningen är nog det roligaste jag kan tänka mig finns för den som inte nöjer sig med att gå i samma hjulspår i livet.

/ Susanna Nordberg, Västerås kår.

Inga kommentarer

Kommentera

Julhandeln slår rekord år efter år. De som står för notan är alla vi hushåll. Julhandeln gröper stora hål i hushållskassan.  Man kan lätt få föreställningen att alla har ett överflöd att ösa ur, men så ser inte verkligheten ut. Att julklappar/julgran/julskinka mm ska inrymmas i en redan tight månadsbudget är långt ifrån en självklarhet för många hushåll. Det skapas en otrolig stress hos många över att inte räcka till för alla förväntningar som har skapats kring julen. Frälsningsarmén stödjer tusentals hushåll över landet under december månad.

Att får vara med om en del av alla dessa möten med personer som lever under stark press och få se lättnaden, hur stressen släpper,  tårar av tacksamhet som inte går att hålla tillbaka, ger många fina ögonblick att se tillbaka på av varma och innerliga möten.

Detta är möjligt tack vare alla villiga och generösa givare till vår julinsamling. Det är ett stort förtroende som vi har fått och vi jobbar aktivt på att gåvan ska hamna ”rätt”, d.v.s hos den som allra bäst behöver den.

Under de senaste åren ser vi nya målgrupper som hamnar i ”fattigdomsfällan” på grund av långvarig sjukdom och/eller arbetslöshet. Som det ser ut nu i vårt samhälle, så är det en hårdare begränsning för hur länge man får vara sjuk med sjukförsäkring, vilket kan leda till en mycket tuff ekonomisk situation.

Det skulle kunna vara du eller jag, ingen av oss går säker ifrån en långvarig sjukdom eller att bli ofrivilligt arbetslös.

Ett behov/en kris kommer sällan ensam.  Vi hör rapporter att den psykiska ohälsan stiger i vårt land, de psykiska diagnoserna står för 40% av alla sjukskrivningar.

Detta underlättas inte av att leva i ekonomisk press, och ibland är det svårt att avgöra vad som är vad. Lever man en längre tid under ekonomisk press, så är det inte ovanligt att logiken slås ut. För att orka leva vidare så belönar man sig med ett köp som man inte har råd med, tar ett snabblån med höga räntor och så är den onda karusellen igång. Det i sin tur skapar nya ”problem”. Vi möter många som mår dåligt, alla med sina olika och unika orsaker.

Ytterst jobbar vi för att se till hela människan, till ande, själ och kropp. Vi ser till hela personens vardagsverklighet, för att ge ett långsiktigt stöd att hantera hela sin livssituation, och att komma ur gamla invanda livsmönster. Det jobbar vi aktivt med runt om i landet under hela året, som exempel:

  • Utdelning av matkassar vid akuta behov
  • klädrekvisitioner till Myrorna eller andra second hand butiker
  • ekonomisk vägledning – att lägga budget
  • andlig vägledning
  • olika samtalsstöd utifrån behov
  • stöd i kontakter med myndigheter
  • stöd i föräldrarollen
  • förbön
  • gemenskap i en kår
  • olika samtalsgrupper
  • sommaraktiviteter för familjer och ensamstående

Stöden kan se olika ut på olika platser, men med samma focus att se till hela människan.

Ofta, ofta får vi höra:

  • ”jag mådde så mycket bättre när du sa de där orden eller när du bad den där bönen för mig”.
  • ”I år räddade ni vår familjs jul.”
  • ”jag blir alldeles lugn när jag är hos er”
  • ”tack att ni lyssnar på mig på riktigt”
  • ”tack att ni finns”

I december kom ett anonymt brev från en person som önskade oss en God jul och uttryckte sin tacksamhet för de år som hon fått ekonomiskt stöd till julen. Hon var nu så tacksam för att hon i år kunde fira jul utan vårt stöd.

I brevet låg en stor gåva till årets julinsamling!

/ Ann-Christine Karlsten, verksamhetsansvarig Frälsningsarmén Visby.

Inga kommentarer

Kommentera