Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Sedan början av hösten pågår en pionjärkurs i ett samarbete mellan Frälsningsarmén och Ågesta folkhögskola. Eleverna träffas vid fem tillfällen fram till sommaren och senaste helgen, 26-28 januari, var temat ”nystart av församling/verksamhet”. Susanna Nordberg är en av deltagarna som berättar om den senaste träffen.

Susanna deltar i pionjärkursen för att hon vill finna sätt att nå människor där ute som inte träffat Jesus än. På nya eller gamla sätt spelar ingen roll, bara det fungerar att lyckas bjuda in människor till kåren. Pionjärkursen är designad för sådana som känner sig manade att starta nya kårer eller hitta nya sätt att nå människor/få människor att bli intresserade av Gud.

Jag har levt nära Västeråskåren och utposterna som startades under några år och sett hur ljuvligt men utmanande det kan vara när en liten kårplanta, som man väl kan kalla t.ex. Salakåren skall växa upp.

Under helgen fick deltagarna stifta bekantskap med tidigare pionjärer som berättade om utmaningarna med att förändra en kår till från den traditionella till en nyskapande, familjecentrerad kår. Även om det kan se mörkt ut ibland lämnar Gud oss aldrig, och han ser till sina medarbetare.

Det unika med denna utbildning tror jag är att den är så skräddarsydd för oss som kanske delvis redan har erfarenhet, men också kan gås av sådana som ännu inte riktigt bestämt sig för hur de vill tjäna Gud, då just praktiska exempel och erfarenhetsutbytet deltagarna emellan är en stor skatt. Vi får mycket god hjälp just av många otroligt duktiga lärare och föreläsare, med Marina i spetsen.

Om man ser till arbetsbördan, så måste jag nog ändå säga att man inte skall tveka att gå den även om man samtidigt arbetar heltid, som t.ex. jag och nog de flesta på kursen gör.  Man brinner ju för ämnet och utbildningen känns som ett tillskott av inspiration snarare än ett betungande arbete.

Varje dag avslutas med lovsångs- och bönestunder. Pionjärutbildningen passar för den som är nyfiken på Gud och vill se hur Gud kan använda en i sin vardag. Även personer som redan är involverad i kårverksamhet kan söka sig hit, för att lyckas hitta sätt eller få tips på hur man kan få fler personer att besöka kåren.

Kanske att just du är en del av Guds fantastiska plan för din kårs nyplantering/ utveckling av arbetet på din ort. Våga gå kursen, du får mycket tillbaka och får chans att lyssna in vad du är kallad till just som du är, med de gåvor och erfarenheter du har. Pionjärutbildningen är nog det roligaste jag kan tänka mig finns för den som inte nöjer sig med att gå i samma hjulspår i livet.

/ Susanna Nordberg, Västerås kår.

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har publicerat denna berättelse tidigare, på den blogg vi hade när jag och min man arbetade för Frälsningsarmén i Puerto Rico. Jag vill dela detta julminne med er, ett minne jag  alltid kommer att bära inom mig:

”Jag tror att det är ungefär 75 kvinnor som har samlats i kapellet denna morgon för att vara med om en julandakt och få en julklapp av Frälsningsarmén. Det är kvinnor i alla åldrar, många unga i tjugo årsåldern. Det har de typiska fångdräkterna på sig. Vi befinner oss i ett kvinnofängelse utanför San Juan. För att få komma in visiteras vi noga. En stor droghund undersöker var och en av oss. Vi är tio kvinnor från Frälsningsarmén. Fängelset består av ett stort område med många bostadshus och några större lokaler. Det är  förhållandevis väl underhållet, målat och rent och med grönska runt omkring.

Vi sjunger flera julsånger tillsammans med kvinnorna. Det är faktiskt en ganska glad stämning när vi sjunger  tillsammans. Många spelar med olika rytminstrument och på inhemska trummor. Här talar vi inte om julstämning i form av ”Stilla Natt” med vacker pianomusik utan i de Puertorikanska julsångerna är det mycket rytmer och fullt ös. ”Feliz Navidad” i salsa takt till exempel.
Janet, ansvarig för frälsningsarméns kvinnoarbete på ön,  håller en otroligt fin predikan och det känns som att de flesta kvinnorna tar in så många ord av hopp och tro som de kan. Det syns i ögonen att de är berörda. När vi frågar om någon har ett förbönsämne är det många som räcker upp handen. Många ger också sitt gensvar när Janet frågar om någon har tagit emot Jesus i sitt hjärta under bönen.

En ung kvinna ber att få sjunga en sång, hon tar micken, sluter ögonen och sjunger en lovsång till Herren. Det är då jag märker det. Många i denna grupp av interner har vuxit upp i en kyrka, eller i en kristen familj. De känner igen sångerna, tonen, bönen och ordet. Det gör ont i mig att tänka på detta. Särskilt när jag ser alla unga tjejer. Vanliga, fina tjejer som gillar att fixa sitt hår och snacka med kompisar. Jag lägger märke till att många av dem har riktigt snygga, moderna tennisskor och jag inser när jag ser mig omkring att skorna är det enda det enda de får välja själva. Annars har alla dessa opersonliga dräkter. Några har sytt in och sytt upp sina dräkter så att passformen är mer ”slimmad”, mer modern. Många av det yngre tjejerna tillhör den grupp interner som har blå dräkter. På slutet av samlingen förstår jag att de interner som har blå dräkter är de som begått svårast brott. Det är gruppen med högst säkerhet. Den grupp som troligen sitter inne för mord. Troligen på livstid. Även den tjej som sjunger lovsången har blå dräkt. Jag tänker ”Hur hamnade ni här?” Vad hände egentligen?” När jag ska leda en julsång delar jag också hälsningen som Jesu mor Maria fick av en ängel ”Var inte rädd’. Jag ser hur tjejerna lyssnar noga.

Vi avslutar samlingen med att dela ut julklappar till var och en. En fin julpåse med några hygienartiklar. Flera  kvinnor kommer fram och viskar i mitt öra: be för min son….be för min mamma… Jag nickar och önskar Guds välsignelse. Jag säger också ”Feliz Navidad” till några. ”God jul”, orden fastnar i min mun, det känns faktiskt svårt att önska det. Så många fina kvinnor, som det gått snett för i livet. Hur ska det gå för dem? Jag vet att de var berörda av vårt besök men jag kan också lova er att besöket berörde mig.

Plötsligt sitter vi i bilen igen. Mission completed. Vi är tillbaka i vår verklighet. Vi kan lämna deras verklighet bakom oss och fortsätta våra liv. Jag tänker på budskapet som Janet gav om Jesus återkomst och om himlen. Jag skulle inte tro att jag kommer att möta dessa kvinnor någon mer gång här på jorden, men jag vill tro och hoppas att jag en dag kommer att få möta dem i himlen. ”

 

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har firat 50 jular i Sverige och bara en utomlands. Det var i Australien, och allt var annorlunda. De firade på ”fel” dag, åt ”fel” mat, sjöng ”fel” sånger, och – framför allt – hade ”fel” väder.

Men när jag satt i en park i Perth, iklädd shorts och linne och med ryggen mot en palm, och sjöng julsånger tillsammans med tusentals andra medan ljusen vi höll i händerna speglade den oändliga stjärnhimlen över oss – då kändes det som jul i alla fall.

Så vad är jul egentligen? Den firas på olika sätt i olika länder och hos olika familjer. En del firar inte alls medan andra går julbananas redan i oktober och kan inte få nog av blinkande ljus och Rudolf med röda mulen.

Vi kristna, som egentligen firar undret av att en fattig flyktingpojke föddes för 2000 år sedan för att rädda hela världen, dras naturligtvis med i den sekulära julhysterin, åtminstone till viss del. Det är ju så roligt med glitter, skinka och gran, trots att det inte har ett dugg med Jesu födelse att göra.

Men i grunden är det förstås ändå Jesus vi firar så här års. Och det delar vi med alla kristna i hela världen. Det förenar oss, trots alla skillnader.

Sen finns det ju faktiskt likheter också. Ställ dig till exempel på ett torg någonstans i Indien, eller Malawi, eller Bolivia, eller Sverige och sjung ”Stilla natt”, så kanske folk tittar litet konstigt på dig, men sången känner de förmodligen igen.

Att hitta det man har gemensamt och bygga på det, istället för att stirra sig blind på skillnaderna. Är det inte en del av grunden för vår kristna livssyn? För om man kan se bortom alla skillnader och bara tänka ”Du är en människa, precis som jag” blir det så mycket lättare att förstå andra, trots att man egentligen är väldigt olika. Och det ger en vilja att hjälpa dem som behöver det, på deras egna villkor. Att inte ge dem den hjälp *jag* tycker att de ska ha, utan det som *de* faktiskt behöver och kan ta till sig för att kunna gå vidare.

Några gånger i livet har jag varit med om ögonblick av fullständig, ordlös förståelse över alla gränser. Ett tillfälle som då och då dyker upp i minnet är den gången då jag stod och tittade på en liten tvååring på andra sidan den breda gatan. Han gjorde något gulligt, så där som barn gör, och jag log stort och såg upp på hans mamma. Hon var klädd i svart från topp till tå, med täckt ansikte och långa svarta handskar på händerna. Ytligt sett hade vi bildligt talat kunnat komma från olika planeter. Men när våra blickar möttes såg jag hur hennes ögon började le tillbaka mot mig, och under några sekunder var vi i totalt samförstånd. Sen gick vi båda vidare åt olika håll, men känslan av oväntad och fullständig gemenskap har dröjt sig kvar hos mig i alla år.

Snart kommer julen, då alla är litet mer benägna att se varandra som människor, som individer, som olika men likvärdiga delar av en enda mänsklighet. Det känns bra.

Men vet du vad som skulle kännas ännu bättre? Om vi kunde behålla den människosynen hela året.

Kan vi försöka med det under nästa år? Bara som ett experiment?

Bra, då säger vi så!

/ Lena

 

Inga kommentarer

Kommentera

Barnens rättigheter, yttrandefrihet, rätten till hälsa och utbildning, mat och tak över huvudet. Det vi kallar mänskliga rättigheter berör oss på många olika plan. Det handlar om att säkerställa ett drägligt, människovärdigt liv. Men är julen en mänsklig rättighet? Ja, det skulle jag vilja hävda!

Julen är glädje. Otålig väntan. Önskelistor. Gemenskap. Pirr i magen och julklappar under en mysig julgran. Det finns så mycket fin julstämning. Men för många är julen är också en tid av besvikelse. Ensamhet. Ångest. För mycket sprit och en kyla som är både fysisk och psykisk.

Naturligtvis är Julfrid inget vi kan köpa. Glädje uppstår inte automatiskt bara för att jag får en julklapp eller en skinksmörgås, men det vi skulle kunna kalla för julens inramning av trivsel och glädje är ändå något vi kan hjälpa till att möjliggöra för varandra. Vi kan öppna upp familjebjudningen och inkludera andra. Vi kan dela med oss av mys, glädje, fest och omtanke på många olika sätt. Vi kan om vi vill. Frälsningsarmén gör det, genom sin julinsamling och ”Julgrytorna” ute på stan. Alla givare och inte minst alla hundratals volontärer är med och gör sitt yttersta för att skapa en god och människovärdig jul för dem som annars varit utan det mesta av det vi kallar julglädje. Det är sant, Julfrid går inte att köpa, men vi kan skapa goda förutsättningar för den genom att se och inkludera varandra. Tack alla ni som är med och bidrar på olika vis för att ge utrymme för mer godhet, omtanke och kärlek i vår värld. Och tack alla ni som väljer att göra det i och genom Frälsningsarmén.

Julfrid kan som sagt inte köpas. Den ges istället helt gratis till alla som vill ha. Han som hela julen handlar om; Jesus, säger själv ”Min frid ger jag er” (Johannes evangelium kapitel 14 i bibeln) Tillförsiken, hoppet, möjligheten, friden och den djupa glädjen, allt det julen vill förmedla, får vi av honom utan att på något sätt behöva förtjäna det. Bibeln är till och med så drastisk och tydlig att den talar om att julen är en mänsklig rättighet! Ja, det stämmer. Julen är en mänsklig rättighet. Johannes skriver att ”Åt dem som tog emot honom, gav han rätten att bli Guds barn” Julens evangelium; att Gud vill finnas nära mig i min vardag och min livssituation, ger mig rättigheten till julens djupaste frid!

Jag önskar dig en jul då du får chansen att uppmuntra andra och själv uppleva glädjen av julens största rättighet; att få vara Guds barn!

/ Eva

Inga kommentarer

Kommentera

Under hösten har vi tre Js-helger i Frälsningsarmén. En helg hade vi i Umeå, en i Malmö och den tredje i Stockholm. Js-helg betyder jättesuperrolig helg och är som ett miniläger för barn i åldern 7-12 år. Temat för höstens Js-helger är ALLTID. Vi vill visa barnen att de alltid är älskade av Gud. Vi vill också förklara att Jesus alltid är med oss, hur vi än känner oss och vad vi än gör.

På Js-helgerna har vi lekt, löst olika uppdrag, sjungit lovsång, haft en härlig middag, pysslat, haft bönevandring, samtalat i smågrupper, ätit godis, sett på film och lärt oss saker ur bibeln. Vi har också lärt oss ett bibelord utantill. Vi lärde oss det med rörelser till. Det som ”sitter i kroppen” kommer man oftast ihåg bättre.  Bibelordet var en barnvänlig version av 1 Thess 5:16-18:

Alltid, alltid, alltid, alltid

Var alltid glada

Be alltid

Tacka alltid Gud

Vad som än händer

Alltid, alltid, alltid, alltid

Någon gång mellan första och andra Js-helgen hade jag en riktigt utmanande morgon. Det hände flera saker som jag inte hade räknat med samtidigt som jag hade många uppgifter som jag var tvungen att lösa under dagen. Jag började känna mig stressad, trött och ganska modlös. Jag satte mig ner på en pall några ögonblick och funderade över hur allting skulle gå ihop under dagen och hur situationen som uppstått skulle kunna lösas. Plötsligt hörde jag dessa ord inom mig:

Alltid, alltid, alltid, alltid

Var alltid glada

Be alltid

Tacka alltid Gud

Vad som än händer

Alltid, alltid, alltid, alltid

Det  jag för några veckor sedan undervisat barnen om blev plötsligt så tydligt för mig själv. Gud är alltid med mig, även dåliga dagar! Jag kan alltid vara glad över att jag är älskad av Jesus. Jag kan alltid be till Herren om hjälp. För barnen hade jag berättat att ”be alltid” innebär att hela tiden veta om att Herren är nära och att Han är med oss. Precis som vi andas hela tiden så kan vi vara i bön hela tiden. Vi kan leva i Hans närvaro.

Tacka alltid Gud. Hur kan vi tacka Gud när vi möter svårigheter? Vi kan tacka Gud för att oavsett vad som händer så är vi i Hans hand. Vi kan tacka Gud för att han sänder människor som hjälper oss och för att han ger oss kraft att klara av olika utmaningar.

Orden från bibeln som jag lärt mig utantill tillsammans med barnen gav mig nytt hopp och ny frid den morgonen. Det hoppas jag att de ger till dig också.  Alltid. Du är alltid älskad av Gud. Jesus är alltid med dig.

Inga kommentarer

Kommentera

”Tvätta händerna när du har varit på toa!”

Självklart, eller hur?

Inte för alla.

Inte för Christina från Malawi, till exempel. Hon hade ingen aning om att det var viktigt att tvätta händerna. Hon visste inte heller att hon och de andra i byn riskerade att förorena dricksvattnet genom att de använde naturen som toalett. De flesta hade ändå inget val, eftersom det knappt fanns några riktiga toaletter i byn.

Christinas lilla dotter var alltid sjuk och såg undernärd ut, trots att hon fick så bra mat Christina kunde ge henne. Flickan var magsjuk hela tiden, och föräldrarna var ständigt oroliga. De fick åka till doktorn om och om igen, för diarrén gick helt enkelt inte över.

Eftersom Christina inte förstod varför flickan aldrig blev frisk, antog hon till slut att det måste vara häxkraft. Någon av hennes grannar hade uppenbarligen förhäxat dottern! En ganska desperat slutsats, men det var den enda förklaring hon kunde komma på.

Sen startade Frälsningsarmén ett vattenprojekt i byn. Toaletter byggdes, och byborna fick undervisning om hygien och sanitet. Vikten av handtvätt betonades särskilt. Både barn och vuxna fick lära sig hur man ska göra för att tvätta händerna ordentligt, och instruktionerna sattes upp på väggen vid toaletterna i byn, och i skolorna. ”Sambani m’manja”, uppmanar affischerna. ”Så här kan du tvätta händerna så att du håller dig ren.”

Christina och hennes familj lärde sig vad man ska göra och vad man ska undvika, och varför, och började följa de nya hygienrutinerna.

Resultaten lät inte vänta på sig. Ett år senare var dottern och de andra barnen i byn friska, den ständiga magsjukan hade försvunnit. Familjen mådde mycket bättre, vilket ledde till flera saker: barnen orkade med skolarbetet bättre, föräldrarna orkade arbeta mer, och de sparade både tid och pengar på att inte behöva åka till doktorn så ofta.

Och Christinas relation till grannarna blev bättre.

”Tänk att jag trodde att de var häxor!” säger hon och skakar på huvudet när hon tänker tillbaka på hur det var förut. ”Vi levde farligt då, när vi inte ens visste att så enkla saker som att tvätta händerna med tvål efter toalettbesöken kunde rädda liv.”

Ibland får projekt lite oväntade följder. Bättre hälsa och hygien var de planerade resultaten av just det här projektet – bättre grannsämja kom med på köpet.

/ Lena

Inga kommentarer

Kommentera

Vi hade precis packat upp på bordet – kaffe, te, smörgåsar, bullar – när han kom fram. ”Och vad gör ni här? Vilka är ni? Varför gör ni detta?”

Vi pratade, berättade, svarade. Han tog en kopp kaffe, visade på plastkassen i handen – två öl till kvällen.

Han var ung, säkert skulle han vidare med vänner som snart skulle dyka upp. Han dröjde kvar vid oss innan han satte sig ner på bänken en liten bit ifrån.

”Får vi ta bulle också?!” frågade det unga paret efter att de noga lindat in smörgåsarna i servetten. Självklart fick de det. De slog sig också ner en lite bit ifrån. Hungriga. Frusna.

”Har ni några vantar?” frågade den äldre damen, och någon av oss hade ett par extra i fickan.

Så höll det på, som alla de kvällar vi står på Medborgarplatsen. Människor kommer fram, några tar en kopp kaffe och går snabbt vidare, några stannar upp för att få prata, några för att söka svar på sina frågor om tro och liv. Några är ute på en kvällspromenad, några är ute och festar med vännerna, några går planlöst omkring och söker efter värme, efter något att stilla hungern med, någonstans att sova för natten.

Några av de jag haft förmånen att få möta där på torget har etsat sig fast i mitt minne. Hur gick det för ….? Det var länge sedan jag såg ….

Den unge mannen är en av dessa. Det kom aldrig några vänner. Han satt där, en bit ifrån, kom och fyllde på kaffe, och pratade. Jag tror, att den kvällen, var det vi som var hans vänner. Jag förstod att han var rätt ensam och nu hade han gått ut för att träffa folk. Så fastade han hos oss!

När vi hade packat ihop och jag åkte hem tänkte jag på hur lätt det är att vara osynlig. Om du är blyg, lite tillbakadragen, inte den som själv gör dig sedd eller hörd… Vi kan t o m gå in i en tunnelbanevagn som är full utan att bli sedda!

Vi behöver se varandra! Jag behöver bli sedd och bekräftad – och alldeles säkert du också!

Vi pratade, berättade, svarade – och såg.

Därför finns vi där, på ”Medis” – Att se den som kanske inte är sedd. Lyssna på den som kanske inte blir hörd. Värma den som är kall. Mätta den som är hungrig. Och dela med oss av den erfarenhet och det hopp som vi bär – att vi alla är sedda, älskade och värdefulla i Guds ögon.

/ Helena Andersson, kårledare med ansvar för socialt arbete och familjearbetet på Kår 393

 

 

Inga kommentarer

Kommentera

Hemlöshet har alltid funnit i vårt samhälle, i större eller mindre utsträckning. Frälsningsarmén har ända sedan starten i England 1865, och i Sverige 1882, mött människor som befunnit sig i hemlöshet.

Idag skriver vi 2017 och vi kan inte säga att hemlösheten har minskat som ett led i att välfärdssamhället utvecklats.

Vid Socialstyrelsens senaste mätning som gjordes 2011, uppskattades antalet personer som levde i hemlöshet till ca 34000. Undersökningen återkommer i sexårscykler, och den 30 november presenteras årets kartläggningen som har gjorts under en vecka i april i år. I årets, och även i tidigare kartläggningar har inte flyktingar, eu-migranter och papperslösa räknats med. Det gör ju att antalet personer i hemlöshet är avsevärt högre än det redovisade. Målgruppen hemlösa uppskattar vi har ökat de senaste åren, och inte minst att vi ser nya grupper, inte minst personer med psykisk ohälsa, och även personer i samsjuklighet, vilket betyder att den hemlöshet lider både av psykisk ohälsa och någon form av missbruk. Alla som sover mer ute än inne, far mycket illa och är mer utsatta än personer som inte är utsatta för hemlöshet.

En annan grupp som vi ser far mycket illa är de barn, vars familj blir vräkta, av en rad anledningar. Insatser görs från samhällets sida, för att inte hot om vräkningar skall få verkställighet, ändå är det 188 barn under första halvåret 2017, som har fått lämnat sina hem. Boendesituationen löses högst temporärt för dessa, men det är naturligtvis långt från tillfredsställande att vi överhuvudtaget har barnfamiljer som vräks i Sverige 2017. Frälsningsarmén jobbar runt om i Sverige med att stödja familjer i riskzonen för vräkning, men vi har inte resurser att möta alla behov, och vi jobbar förebyggande med familjer på flera platser.

Hemlöshet är ingen isolerad storstadsföreteelse, utan hemlösheten finns runt om oss i varierande omfattning. Sverige har resurser och vi har både plats och möjligheter till att eliminera hemlösheten, men då krävs det naturligtvis politisk vilja och krafttag i form att bygga bostäder som människor har råd att bo i.

Genom den varumärkeskampanj vi just nu har vill vi sätta punkt för hemlösheten. Det är mycket kvar att göra, men tillsammans kan vi se till att jobba för ett samhällsklimat som inbjuder, inte avvisar.

I inledningen beskrev jag hur Frälsningsarmén redan i slutet på 1800-talet mötte utsatta människor. Vi vill fortsätta det arbetet på bred front, inte minst genom visa på alla människors lika värde, och att Guds omsorg finns för alla!

/ Per-Uno Åslund, metodstödjare för sociala institutioner och förskolor

Inga kommentarer

Kommentera

När jag var 16 år blev jag ungdomsledare på Frälsningsarmén i den stad där jag bodde. Sen dess har jag mött många barn och ungdomar som varit med i olika aktiviteter på de kårer jag varit ledare för. Att vara ledare för barn och ungdomar är ett oerhört viktigt förebyggande socialt arbete. Det finns så stora möjligheter i att vara med och påverka barn och ungdomar till bra och sunda val redan i starten av livet. De värderingar som grundläggs när vi är barn eller unga kommer i stor utsträckning att påverka våra beslut och prioriteringar senare i livet.

Jag arbetar som metodstöd för barn och ungdom i Frälsningsarmén i Sverige vilket innebär ett nationellt ansvar för vår verksamhet för barn och ungdom. Jag tror på allvar att om vi ska se ett förvandlat land måste vi börja med den unga generationen och därför vill jag uppmuntra alla er som i olika sammanhang engagerar er som ledare för barn och ungdomar. Tänk om vi tillsammans kunde lyfta blicken och se vilket stort och viktigt uppdrag vi har. Jag brukar uttrycka det så här: Vi håller inte på med barn- och ungdomsverksamhet, vi håller på att förvandla världen!

När vi möter barn och ungdomar så möter vi framtidens ledare. Kanske finns i just den grupp eller verksamhet som du leder en blivande rektor för stadens närmsta skola eller en framtida entreprenör som kommer att skapa många arbetstillfällen på din ort. Kanske finns i ditt sammanhang nästa statsminister eller varför inte en forskare som får ett genombrott i kampen mot aids? Vilken värdegrund dessa personer bygger sina liv på kommer inte bara att påverka dem själva utan också många människor runt omkring dem… kanske en hel nation!

Nästa gång du som är barn eller ungdomsledare håller på att förbereda fikat, pysslet, sången eller leken inför barn- eller ungdomsgruppen och någon kommer förbi och frågar dig: Vad håller du på med då?  Då hoppas jag att du frimodigt och övertygande svarar: Jag håller på att förvandla världen!

Inga kommentarer

Kommentera

Inifrån klassrummet hörs ljud av lärare och elever som har lektion. På trappan utanför sitter Samuel och väntar. Han har suttit här sedan i morse, trots att hans lektioner inte börjar än på några timmar.

Vi befinner oss på en av Frälsningsarméns skolor strax utanför Accra i Ghana. Här finns så många elever inskrivna att de måste delas upp i två grupper: hälften går på förmiddagen, och hälften på eftermiddagen. Det här är den enda skolan i området som inte är privat (d.v.s. med dyra avgifter) och därför kommer många barn hit: det är deras enda möjlighet att gå i skolan alls. Av samma skäl tar skolan också emot barnen, trots att det egentligen inte finns plats. Flera nya klassrum har byggts, men ändå är alla utrymmen proppfulla. Det är minst 50 barn i varje klass. Minst.

Samuel tillhör eftermiddagsgruppen. Han får inte gå till skolan på egen hand, eftersom det kan vara farligt i det här området. Därför skjutsar hans pappa honom på mopeden på väg till jobbet på morgonen och sen väntar han i skolan hela förmiddagen tills hans lektioner börjar efter lunch.

Jag häpnar över hans tålamod. Blir det inte långtråkigt att sitta där så länge varje dag? Han är bara tio år gammal, borde han inte springa omkring och busa istället? Kanske försöka störa så mycket som möjligt för de elever som har lektion på förmiddagen?

Samuel förstår inte frågan. ”Jag får ju gå i skolan!” säger han och lyser som en sol. ”Varenda dag!” Det är stort, och han är stolt över möjligheten. För honom är skolan inte en sliten, överbefolkad betonglåda byggd på en gammal soptipp, utan ett stort privilegium som han ser fram emot varje dag.

Jag tänker tillbaka på min egen skolgång, med mindre klasser, bättre klassrum, gratis skollunch och skolböcker och funderar på hur jag själv skulle reagerat i Samuels situation. Jag hade knappast sett det som ett privilegium att behöva sitta och vänta halva dagen, erkänner jag ödmjukt för mig själv.

Men Samuel klagar inte. Han ser det positiva och är glad för det.

Det finns en läxa där någonstans. En läxa som åtminstone Samuel bokstavligt talat fått lära sig i skolan.

/Lena

Inga kommentarer

Kommentera