Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy


Jag vet inte riktigt hur jag blev indragen i det här. Det är fullt av folk på altanen, alla pratar i munnen på varandra och jag förstår inte ett ord. En get står framför oss och bräker, för den vill tillbaka till sina kompisar som betar på gräsmattan bakom huset.

Huset i fråga är Frälsningsarméns lokal i Nellore i Indien, och det här är en getauktion, som hålls till förmån för flera självhjälpsgrupper för kvinnor som kåren stöder. Jag är egentligen inte alls här för att besöka Nellore, men det var ett bra stopp på vägen mellan tsunamibyn i Iskapalli och skolhemmet i Bapatla, som är de projekt som jag i första hand ska se.

När vi kom gick getterna i en flock och betade på kårens gräsmatta – bara det en syn man inte ser varje dag! – och innan de ropas ut till försäljning måste de först fångas in. Det är verkligen ett skådespel. Getterna springer, och de uniformerade officerarna springer efter, medan vi andra står och ser på. Vid några tillfällen kändes det som om vi borde hålla upp poängskyltar: 9,5 om de lyckats fånga geten nästan med en gång, 7,3 om de fick springa länge, och extra poäng för det konstnärliga om de trillat på ett underhållande sätt under jakten. Getternas beslutsamhet att hålla sig undan är beundransvärd. Det blir flera vändor fram och tillbaka över gården varenda gång.

Att säga att det hela är kaotiskt är att ta i i underkant. Ljudnivån är hög. Människor ropar och skrattar och getterna bräker oavbrutet. Där är fullt av folk, mest kvinnor, och de vackra färgerna i deras kläder får hela gården att spraka. Glad förväntan hänger i luften och stämningen är god, med många glada miner, utom möjligen från getterna själva.

Själva försäljningen är om möjligt ännu mer förvirrande. Geten (som fortfarande gör sitt bästa för att rymma) hålls fast av många händer medan en kvinna ropar långa haranger på telugu, det lokala språket. Jag uppfattar aldrig någon budgivning, men plötsligt är geten i alla fall såld och cirkusen kan börja på nytt.

Men först blir det min tur. Major Philip, som tog mig till den här galna platsen, drar fram mig till händelsernas centrum. Det är meningen att jag, som utländsk och glamorös gäst, ska överlämna geten som just blivit såld till kvinnan som just köpt den.

Jag tittar misstänksamt på geten som står framför mig. Jag hade väntat mig att den skulle ha ett rep runt halsen, som jag värdigt kunde lämna över till köparen, men ser nu att det inte finns en enda repstump någonstans. Hur ska jag göra nu då? Knuffa geten i rätt riktning? Ta tag i ett öra och liksom räcka över det till köparen? Räcker det kanske med att jag bara står här och ler?

Medan jag står där och funderar över vilken del av geten som är minst smutsig, och hur jag ska komma ur det här utan att min uniform luktar get under resten av resan, får major Philip sin snilleblixt. Snabbt som en iller lyfter han helt sonika upp geten och lägger den i armarna på mig.

Och så står jag där med famnen full av get.

Har du nånsin burit en indisk get? De är inga lätta varelser, ska jag säga. Särskilt när man är oförberedd och inte har ett bra grepp. Under några korta, vilda ögonblick består min värld av päls, gula ögon och en febril kamp för att inte getmagen ska glida mig ur händerna.

En kamera knäpper någonstans och så lyfts geten ur min famn. Jag borstar bort några gethår från uniformsbyxorna och undrar i mitt stilla sinne om de någonsin blir sig lika igen.

Att ha ett jobb där man reser runt i världen med jämna (och ojämna) mellanrum kan låta glamoröst, och det är det kanske – ibland. Vid andra tillfällen är det bara fullständigt oväntat.

Men det är alltid en upplevelse!

/Lena

 

Inga kommentarer

Kommentera

Så stod det på lappen, som med omsorg var skriven och uppsatt på hennes dörr.
Jag passerade hennes dörr i korridoren och la särskilt märke till den stängda dörren och lappen som satt där. ”Knacka först”.
Jag minns att jag tänkte att även jag hade en sådan lapp på dörren till mitt rum när jag var liten.
Ett naturligt utvecklingstecken på integritet och gränsdragning.
Nu såg jag som sagt lappen på hennes stängda dörr och en värme spred sig inom mig. Jag kände hopp och glädje.
En liten lapp på en dörr som inte betydde mycket alls, om man inte visste bakgrunden, men här, betydde den allt. Allt.

Bakom dörren bodde en person, som utsatts för människohandel.
Hon bodde nu på ett av Frälsningsarméns boenden.
Jag mötte personer som henne som utsatts för människohandel i min roll som kurator på boendet.
Kvinnor som berövats mycket. Framförallt sitt värde.
De hade sålts som varor. Av andra människor som tagit sig den friheten och makten över dem.
Och det är precis så hemskt och overkligt som det låter.

Allt det här gräsligt hemska som människohandel står för handlar om människosyn. Det finns självklart andra faktorer och variabler också, såsom fattigdom och utsatthet på olika sätt.
Efterfrågan kring att köpa och sälja levande människor som handelsvaror finns mitt i din och min vardag och jag tror att människosynen är en avgörande och grundläggande faktor.
Jo, för om man säljer eller köper andra människor så har man en väldigt låg och förvrängd människosyn.

Jag har mött många personer som på grund av andra människors vedervärdiga människosyn lever i en lögn om sig själva.
Kvinnan bakom dörren var en av dem.
Men sakta men säkert, i trygg miljö, i tillförsikt och mycket tålamod har bilden av självet förändrats och återskapats till så som den var tänkt att vara. Som en unik, älskad människa med otroligt högt och okränkbart värde.
En människa med så högt värde att hon inte kan säljas.
Hon är inte till salu.
Lögnen att hon skulle vara till salu, avslöjas med hårt arbete och sanningen börjar sakta träda fram.
Det är en tålamodsprövande, otroligt krävande och tuff men vacker process som jag personligen sett flera gånger.
Det tar lång tid att bygga upp vad någon brutit ner, men det går.

Lappen på dörren var alltså ett stort steg i den processen.
För den bevisade att kvinnan i rummet började förstå att hon själv kunde stänga dörren till sitt eget rum.
Nu hade det landat: knacka först.
Hon förstod och vågade lita på att hon hade ett egenvärde. Att hon hade rätt att bestämma om sin egen kropp, sin tid och att stänga dörren om sitt eget rum.
Knacka innan du kommer in.
Jag är inte till salu.

Vilken seger.
Därav värmen som spred sig inom mig.

Det här jag skriver om, det är en en glimt från ett rehabiliterande arbete som Frälsningsarmén driver. Vi har även på olika platser i landet förebyggande arbete och återintegrerande arbete samt samverkan med andra länder där Frälsningsarmén finns.
Varför?
För att vi tror på och vill arbeta för människans okränkbara värde och för en sund och hög människosyn.
För att människohandel är ett fruktansvärt brott mot mänskliga rättigheter som vi tillsammans måste sätta stopp för, och för den som är utsatt finns oftast ursprung i sociala orättvisor som vi också måste förändra.
Det är en fruktansvärd handling mot individen och mot en mänsklighet.

Vi kan inte acceptera att det sker.
Människor har för högt värde för att vara till salu!
Alla människor, varendaste en, är skapade med en stor ”knacka först”-lapp på bröstet och är värda att bli behandlade så.

Tillsammans kan vi sätta punkt för människohandeln.
Det kan verka oändligt mörkt, och ogreppbart men då tänker jag såhär:
Ljus lyser i mörkret. Och mörkret har inte övervunnit ljuset.
Därför, så tror jag att det går.
Med hjälp av strategier, samverkan, politiska beslut och genomföranden. Hårt arbete från samhällens olika delar.

Men, det börjar med din och min människosyn.
Sätt en bildlig knacka först-lapp på din nästa och du har tänt ett litet ljus i mörkret.

Tillsammans kan vi och ska vi sätta punkt för människohandeln.

/Fanny Ljungholm

Inga kommentarer

Kommentera

På mitt skrivbord har jag många souvenirer som jag fått med mig hem från projektresor i olika delar av världen. De flesta är typiska turistsaker: trämasker, ryska dockor, en mugg som det står ”Chile” på, snidade elefanter…

En av dem är annorlunda. Det är en snöglob, en liten glasbubbla med en teddybjörn av plast i.

Glasbubblan är inte ny, och vid första ögonkastet inte direkt vad man skulle vänta sig av ett reseminne. Den lilla nallen som sitter därinne har lossnat från sin plats och tippar omkring litet hur som helst – ofta står den av någon anledning på huvudet – och jag har aldrig lyckats lista ut vad den håller i händerna eftersom vattnet är fullt av obestämbara små partiklar som slitits loss under årens gång.

Jag fick den för nästan tio år sedan när vi kom till en by i Kina som fått stor hjälp av Frälsningsarmén. Toaletter för människorna, stior för grisarna, biogas, energisnåla spisar och kompostering hade alla bidragit till att byn blivit ren och invånarna friskare. Det var första gången jag var där, så jag kunde inte själv jämföra med hur det var tidigare, men i mina ögon var byn ändå otroligt välordnad och, ja, just ren. Till och med luften kändes frisk, eftersom man tack vare biogasen inte behövde elda lika mycket som på många andra ställen. En kvinna visade oss hur den biogasdrivna spisen fungerade, och hon tände och släckte den ensamma glödlampan i taket flera gånger och skrattade, fortfarande fascinerad över hur lätt det var.

”Förut fick jag starta en eld det första jag gjorde på morgonen” sa hon. ”Så att vi kunde se, och så att jag kunde laga frukost. Men nu –” och så tände hon spisens enda gasplatta och log stort. ”Ser ni? Så enkelt! Det är fantastiskt!”

Byborna tyckte att det var väldigt spännande att få besök av utlänningar, och en stor grupp leende barn och vuxna följde med när vi blev visade runt i byn. Jag la speciellt märke till en ung kvinna som höll sig i närheten av oss, och såg ut som om hon gärna ville säga något, men inte riktigt vågade. Till slut tog hon mod till sig och kom fram till mig. Hon stack till mig glasbubblan med nallen samtidigt som hon på försiktig och noggrann engelska sa ”Nice to meet you” och tog mig i hand. Sen försvann hon innan jag hann svara, medan alla jublade över att hon vågat prata utländska!

Senare fick vi veta att hon studerade engelska och hade sett fram emot att få använda sig av det hon lärt sig. Hon hade förmodligen planerat noga vad hon skulle säga och göra. Jag kan mycket väl föreställa mig hur nervös och upprymd hon var och hur glad och stolt hon kände sig efteråt. Hon vågade inte säga något mer, men med litet (eller ganska mycket faktiskt) tjat från de andra visade hon mig sina textböcker, medan hon rodnade och skrattade samtidigt.

Jag tänker mig att hon inte bara ville säga något på engelska, utan att det också var hennes sätt att tacka för hjälpen hennes by fått. Med tanke på hur få personliga ägodelar jag såg i hemmen där i byn tänker jag mig också att glasbubblan måste ha betytt något särskilt för henne.  Kanske fick hon den i present av någon som arbetat i stan. Jag kan nästan se henne för mig som barn, där hon sitter och tittar in i glasbubblan, och då och då skakar den för att se glittret falla mjukt ner över den lilla nallen.

Och sen gav hon den till mig.

Varje gång jag tittar på den blir jag påmind om henne, och vilken förvandling som kan hända i en by eller ett samhälle om vilja och resurser finns. Det är en så liten sak, så enkel och till och med banal. Men av alla de souvenirer jag har fått med mig hem från mina resor är nog den här lilla glasbubblan det finaste jag har, och den står på mitt skrivbord som en tyst symbol för det bästa av mitt arbete.

/Lena

Inga kommentarer

Kommentera

På sociala medier florerar nu ett filmklipp från ett fotbollslags presskonferens. Fotbollstränaren får en fråga av en reporter angående att en viktig spelare lämnat laget inför en viktig semifinal, för att han skulle kunna vara med vid sitt barns födelse. Tränaren frågar reportern om han har några barn själv, sedan förklarar han att inga semifinaler någonsin, hur viktiga de än må vara kan mäta sig med att få se sitt barn födas, det är det största man kan uppleva om människa.

Under kristi himmelfärdshelgen inträffade Re:think, en konferens för alla åldrar, och jag var med de två sista dagarna. På lördagen diskuterade vi hur vi ska bryta ny mark och hur vi kan vara kyrka på olika sätt. På söndagsmorgonen innan gudstjänsten så var det ett panelsamtal där vi fick lyfta och diskutera olika frågor kring frälsningsarmén. Inför gudstjänsten var jag upp över öronen laddad med åsikter och idéer. Men under gudstjänsten så fick ett par människor vittna, och flera berättade om när de hade mött Jesus, att de varit nyktra i ett par år och hittat in i kårens gemenskap. Och med det så rämnade allt.

Som en riktig sportälskare så förstår jag att en semifinal är något viktigt, något jättestort att vara med om som idrottare och lag. Som soldat i frälsningsarmén och ledare på min kår så tycker jag att verksamheter och hur vi ska vara som kyrka är viktigt, och det är viktigt att lyfta och diskutera dessa frågor. Men under helgen så insåg jag att det största är väl ändå människors pånyttfödelse, mötet med Jesus som förändrar varje liten del av vårt liv. Vi som har fått möta Jesus vet hur stort det är, ändå så är det så lätt att det försvinner i allt annat som pågår på kåren. Jag sitter med i frälsis nationella ungdomsråd, och vet att det är så lätt att fastna i evenemang, och hur ska vi göra det här osv. Men kanske är vår utmaning att fortsätta utveckla och fixa med grejer, men ha fokus på det absolut viktigaste vi vill uppnå, att ungdomar ska få möta Jesus. Kanske har du också saker på din kår, semifinaler som tar för mycket plats och fokus.

Låt oss fortsätta diskutera lovsång, gudstjänsttider, verksamheter och hur lokalen ska se ut. Men min bön är att det ska få hamna i skuggan av människors livsomvandlande möten med Jesus.

/ Emmy

1 kommentar

Kommentera

Denna vecka har jag funderat mycket på ansvar, vad det innebär att ta ansvar för det arbete vi står i, och vilka människor vi är ansvariga inför.

När vi talar om ansvarighet handlar det ofta om vårt ansvar att förvalta de gåvor vi får till vårt arbete på bästa sätt. Människor som ger av det de har för att andra ska kunna få det bättre är värda all respekt och mina kollegor och jag gör vårt yttersta för att förtjäna det förtroendet varje dag.

Något som ibland kommer i skymundan är dock vår ansvarighet gentemot de människor som vi vill stödja genom den verksamhet vi bedriver. Det kan vara lätt att tänka att all hjälp är bra hjälp, att människor som lever i utsatthet inte ska behöva bekymra sig om hur de blir hjälpta, att vi inte behöver ”blanda in dem” i detaljerna.

Ingenting kunde vara mer fel. Genom att tänka på detta sätt distanserar vi oss och de insatser vi stödjer från de människor vars tillvaro det handlar om. Om vi tänker och agerar på detta sätt blir vi irrelevanta och våra ansträngningar leder ingenvart. Vi vill, likt Jesus, vända på begreppen.

Vi ser att de människor som låter oss få vandra med en bit på deras resa är våra främsta uppdragsgivare och att vi gentemot dem bör ställas ansvariga. Vi kallar detta för ett rättighetsperspektiv. När vi utgår från övertygelsen om att varje människa innehar rättigheter så får det konsekvensen att vår roll blir en annan än en givare som själv bestämmer villkoren för det stöd vi ger. Vår uppgift är att lyssna, möta och stödja människor på ett sätt som upprätthåller och förstärker deras inneboende rättigheter. Detta gäller i alla våra verksamheter; överallt i världen där vi får ta del av människors livsdrömmar och arbete för framtiden.

De fattigdomsbekämpande insatser vi stödjer planeras och genomförs av drivna individer som vill kämpa för ett bättre liv för sig själv och andra. Frälsningsarmén får vandra med dem och stödja på det sätt som bäst behövs. Det är ett enormt förtroende, och vi är därmed i vårt arbete ansvariga inför var och en av dessa individer. Det perspektivet måste vi alltid behålla.

/Hanna

Inga kommentarer

Kommentera

En stor hjälte i mina ögon är Christa ifrån Indien som är en 42-årig ensamstående kvinna och mamma till två barn. Christa bor i den indiska byn Atchichaperi i Tamil Nadu i Södra Indien. Jag träffade henne på Frälsningsarméns sjukhus Catherine Booth’s Hospital i Nagercoil där hon deltar i ett projekt finansierat av Frälsningsarmén. Christa har Hiv/Aids vilket gör hennes livssituation mycket svår. Hon är änka och är utstött av både sin egen och sin tidigare makes familj och är lämnad ensam att svårt sjuk och undernärd ta hand om sin sina två barn där också sonen Sam har Hiv/Aids.

Genom Frälsningsarmén har stödgrupper organiserats där mammor med barn som har Hiv/Aids träffas och har möjlighet att dela sina glädjeämnen och bekymmer tillsammans. Stödgruppen var viktig för henne berättade hon. Den hjälpte henne att få nytt hopp. När hon fick veta att hon hade fått sjukdomen ville hon bara sluta leva men har gradvis kommit över det. Nu har hon genom gruppen fått en ny familj. ”Vi gör olika saker tillsammans”, berättar hon. ”Ibland har vi fester men vi har också en spargrupp”.

Att lyfta fram världens, i mina ögon, verkliga hjältar som Christa är viktigt. De som utför de egentliga stordåden och klarar av omänskliga situationer men som sällan eller aldrig uppmärksammas. Men Christas berättelse får mig också att tänka på vilken kraft det finns i att finnas i en gemenskap. Det sätter punkten på vikten av meningsfulla relationer med andra människor. Det som Christa lyfter fram är inte att hon har fått medicin eller mat genom projektet utan att hon har fått en ny familj. En gemenskap och tillhörighet. Med det i ryggen kan hon ta sig an de andra utmaningarna mycket lättare. Vi behöver helt enkelt varandra. Detta förstår de flesta människor. Därför är det så svårt att förstå det som händer i vår värld just nu.

Världen blir allt mer fragmentiserad och de tekniska framstegen är enorma. Det verkar inte finnas några gränser för vad som går att åstadkomma. Och trots att vi lever längre och är friskare mår vi psykiskt sett sämre. När det gäller relationer mellan människor och länder känns det som att utvecklingen går tillbaka. Banden mellan människor verkar bli svagare. När man hör många ledare för mäktiga länder uttala sig känns de mer som dinosaurier än moderna människor. Är vi tillbaka på dinosauriernas tid?

I denna tid där många känner vanmakt och saknar sammanhang och mening och där mörka krafter är verksamma behövs du och jag ännu mer för att visa kärlekens budskap och föra människor närmare varandra.

Det budet har redan gått ut till alla människor i Johannesevangeliet Kap 13:

”Ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.”

/Christian

Inga kommentarer

Kommentera

Under totalt fyra somrar jobbade jag på Frälsningsarméns kollon. Varje sommar var det en glädje att se ett 40-tal barn springa ut ur bussen för en, två eller kanske tre kolloveckor. Flera gånger fick jag återse barn jag hade fått fin kontakt med året innan, och många av dem sprang med utsträckta armar för att sedan slänga sig upp i min famn. Så mycket kärlek.

Tyvärr är detta inte hela bilden. Ut ur bussen kom också flera trasiga barn, kanske inte alltid på utsidan, men barn som på olika sätt kanske inte fått den kärlek och omsorg de behövt. Barn med stökiga och dysfunktionella hem. De här barnen kom oftast ut ur bussen, precis som barn ofta gör, med ett stort leende på läpparna, taggade och peppade och med en energinivå som inte går att jämföra med någon annan. Men ju mer tiden gick så fick vi ledare se, höra och förstå hur de här barnen hade kämpat sig fram i livet.

Att ha kollon för dessa barn är så otroligt viktigt. Att de här barnen, som kanske aldrig tidigare varit på någon semester, faktiskt denna gång kunde få berätta för klassen vad man gjort på sommarlovet. Att få komma ifrån en kanske otrygg hemmamiljö för att bada, leka, busa och bara vara barn under en tid. Att få skratta, få kärlek, omsorg och kramar. Det betyder så mycket!

Under tre av mina år som kolloledare var det en tjej som gjorde ett speciellt intryck i mig. Det var en tjej med ADHD och andra bokstavskombinationer, en tjej som fått växa upp utan några vuxna förebilder och som under hela sitt då 11-åriga liv hela tiden fått kämpa sig fram. Den här tjejen kunde till en början verka hård och aggressiv, humörsvängningar utan dess like och envis som bara den. Men det dröjde inte många timmar innan jag insåg hur fantastisk och otroligt fin denna tjej var, hon visste bara inte alltid hur hon skulle få fram det, för vem skulle hon lärt sig det av? Efter bara några dagar på kollo fick hon vänner, flera stycken, som såg henne som den fina, lite busiga, kloka och härliga tjej hon var, hon fick träffa ledare som uppmuntrade och som stod upp för henne. I takt med detta var det som att all ilska och aggression som fanns inom henne bara försvann. Hon skrattade, skämtade, var med och lekte och allt annat som ett barn bör göra. Åren därpå kom hon tillbaka, och för varje gång tog det kortare och kortare tid för henne att bli den här glada och fina tjejen. Jag vet inte vart hon är i livet nu, det är flera år sedan jag träffade henne, och om jag räknat rätt är hon inte längre ett litet barn utan i 16-årsåldern. Jag bara ber och hoppas att hon har det bra, och att kollona på något sätt har fått hjälpa henne även senare i livet. Sista året hon var med viskade hon i mitt öra: ”Vet du, jag har vart på massa kollon men det här är det bästa jag någonsin varit på. Här har jag både vänner och en häst” (hon fick rida på min rygg ibland).

Det här är bara ett exempel på flera hundra barn som fått komma till Frälsningsarméns kollon. Kollon behövs i Sverige idag, och det är verkligen ett bra sätt att använda sig av för att rädda dem från sorgliga sommarlov.

/Lina

Inga kommentarer

Kommentera

Frälsningsarmén i Borlänge var för ett tag sedan i en paus där all verksamhet hade stannat, vi skulle låta Gud leda oss fram i vad som behövdes göra i staden. När pausen var avslutad kände vi att Gud gett oss kraft och mod att gå ut på torget som är beläget mitt i Borlänges centrum för att evangelisera det glada budskapet till människor. Kårledaren Ludwig Fontanac fick då en idé om att skaffa in en fika-bil. Tanken var att smidigt och enkelt kunna ställa sig på gator och torg och anordna en mobil mötesplats som var tidsenlig och fräsch för 2010-talet. Ludwig startade en insamling där han sålde mil i vasaloppet, 500 kr kilometern! Det som samlades in genom detta samt väldigt generösa gåvor gjorde det möjligt för oss att köpa och utrusta en bil!

Vi samlade dem som ville i kåren och fick ihop ett gäng mellan 6–8 st. Vi fick också hjälp från andra kyrkor inte minst YWAM (UMU) som bidrog med unga människor som brann för att låta evangeliet om Jesus komma ut till folket i staden. När vi går ut och möter människorna så erbjuds de ett samtal, kaffe, kaka och/eller en våffla. Vi ser många som är ute och festar och har x antal promille i blodet. Vi finner att det är just under dessa omständigheter folk har som lättats att berätta vad som ligger på deras hjärtan. Många pratar om sin ensamhet och en längtan ut ur den. Andra vill tala existentiella frågor och vissa vill lätta sitt hjärta på något annat sätt. Jag tror också att vi är en markör för Borlänge att Gud inte har lämnat dem och ljuset finns fortfarande på gatorna i staden.

Vår önskan är att finnas till så mycket som det går för Borlänge. Att stå på gatorna och bara vara öppna och kärleksfulla mot folket kommer man långt på. Någon som visar att man bryr sig är en av nycklarna idag för att nå människor. Att det faktiskt finns någon som vill ta tid för en är en omvälvande tanke för många idag tror jag.

Tony var en ung kille som vi mötte flera fredagar där han beskrev att han sökte Gud. I början var hans sökande ytligt, men för varje gång kunde vi märka att någonting hade hänt och att hans sökande tog en smalare väg. Han började även komma till kåren för samtal. Senare en fredag kom Tony på en av våra andra verksamheter och berättade att han nu hade mött Jesus och trodde på honom! Vi är så glada för Tony och önskar att fler ska få uppleva samma möte med Jesus som han har gjort.

Ofta söker vi som känner att det går trögt inspiration från vad andra gör, men det är inte vad folk gör i sin verksamhet som ska inspirera oss, utan det är längtan till Jesus. Om inte gruppen/kåren verkligen vill att folk ska få lära känna Jesus så kan vi göra vad som helst och det kommer falla pladask. Jesus behöver återta centrum i kårens liv och i våra liv. Det förarbete som ledde till att vi idag står ute på gatorna och evangeliserar är bön. Bön låter oss att åter sätta Gud på tronen i våra hjärtan. Bön ger oss kraft, det förbereder arbetet och det öppnar upp våra hjärtan och hos dem vi möter. Bön måste vara största delen i det som sker. När Gud sen vill att Fikabilen ska expandera kommer han att ge oss krafter och resurser till att göra så. Evangelisationen i Borlänge har bara börjat! Men än så länge syns vi på Borlänges gator på fredagsnätterna! Gud välsigne dig!

/Löjtnant Ludwig Fontanac, Kårledare Borlänge & Västerdalarna,
Löjtnant Daniel Rönnqvist, Biträdande Kårledare Borlänge & Västerdalarna

Inga kommentarer

Kommentera

Just nu kan vi konstatera att det finns stora hål i det svenska välfärdssystemet. Det är inte värdigt ett land som Sverige att inte kunna erbjuda människor en bostad, inte minst i ljuset av det OECD skriver i sin senaste rapport om den svenska ekonomins utveckling. (för rapporten, se fotnot)

Vi människor är olika. Vi har skiftande behov och vi har varierande tankar om hur vi vill leva våra liv. Både unga, medelålders och äldre människor lever i hemlöshet, kortare eller längre perioder. Dessa perioder kan för vissa människor handla om många år.

Jag vet att det är många människor som uppfattar situationen som besvärande, med personer som sitter och ber om pengar utanför bland annat COOP och ICA. Det höjs röster för att sådana aktiviteter lagregleras. Vi är ett rikt land och vi borde kunna erbjuda värdiga lösningar för alla människor i Sverige.

Frälsningsarmén genomförde en hearing i Uppsala den 17 februari i år. Där lyfte vi fram hemlöshetsproblematiken, och vi pekade bland annat på att hemlösheten förändras över tid. Det vi kan se i den mindre kartläggning vi gjorde och som föregick hearingen är att:

  • Antalet yngre personer i akut hemlöshet ökar.
  • Antalet hjälpsökande som har blandmissbruk och psykisk ohälsa ökar.
  • Andel utlandsfödda som söker till våra akut- och stödboenden ökar.
  • Under 2015 genomfördes vräkningar av familjer där 276 barn utsattes för att bli utan bostad.

Till detta kan sägas att det totala antalet hjälpinsatser under 2015 ökade med 62339 i jämförelse med 2014!
Det är naturligtvis långt ifrån tillfredsställande att civilsamhället skall behöva ta ett sådant stort ansvar för att människor inte far illa i välfärdens Sverige 2017!

Antalet unga vuxna lever också i högre grad i hemlöshet, då en del inte kommer in på bostadsmarknaden när de blivit tillräckligt gamla att flytta hemifrån.
Det byggs mycket bostäder i Sverige idag, dock är det så att det som byggs inte är till för de målgrupper vi möter, då produktionskostnaden är för hög. Det går att bygga bostäder till lägre kostnad och det behövs också klara direktiv till branschen att jobba för att få ned kostnaderna, så det är möjligt för människor att bo.

Vi står med stora utmaningar att inkludera människor i sammanhang som lyfter dem ur brustenhet och utanförskap, hemlöshet och olika former av ohälsa!
Ingen vill i grunden vara hemlös och utan någonstans att vara. Men i dagens Sverige är det många som bor i tillfälliga boendelösningar, och det är många som lever i Sverige som just i denna stund funderar över var de skall sova den kommande natten. Det är fullständigt oacceptabelt att vi inte kan erbjuda alla människor någonstans att bo i dagens samhälle!
Runt om i Sverige har Frälsningsarmén många församlingar och verksamheter för människor i olika livssituationer, och vårt uppdrag är mycket tydligt som kristen kyrka att ge ut budskapet om Jesus och utan åtskillnad möta mänskliga behov i hans namn!

/Per-Uno Åslund
Metodstöd för hemlöshet och missbruk

Fotnot:
Regeringens pressmeddelande:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/02/sverige-far-berom-i-ny-oecd-rapport/
Rapporten i sin helhet på engelska:
http://www.oecd.org/eco/surveys/economic-survey-sweden.htm
Foto: Shutterstock

Inga kommentarer

Kommentera

Mitt i en av de allvarligaste torrperioderna i Afrika, var kan du hitta en plats där alla har matsäkerhet? Jo, mitt i Malawi. Frälsningsarméns projektkontor i Malawi med stöd av Frälsningsarmén i Sverige har arbetat med 300 bönder för att bygga upp deras förmåga att odla sin egen mat med användning av bättre och ekologiskt hållbara metoder.

I två år dessa har bönder kunnat skörda mat för att räcka inte bara en säsong, utan hela året, något som var en dröm för många av dem. Hur har det varit möjligt? Jo, genom att tillämpa ekologiska principer har dessa bönder kunnat förändra improduktiva trädgårdar till bördiga trädgårdar som producerar ökad avkastning varje år.

När jag besökte detta projekt under ett av mina vanliga besök i landet, kunde jag inte låta bli att imponeras av hur långt små summor pengar kan gå för att ge de mest fattiga och utsatta matsäkerhet.

Farming God’s Way – ”odla på Guds sätt”

Här presenterar jag en deltagare i projektet, Ms Elisa Chima. under de 65 år som hon hon levt i byn där hon föddes, har livet alltid varit hårt med dåliga skördar som bara räckte några månader även då jordbruket fungerade som bäst.

Sedan Ms Elisa anslöt sig till jordbruksgruppen som använder Farming God’s Ways metod, har hon sett en vändning i både sin jordbruksproduktion och sin livssituation i övrigt. Farming God’s Way är en jordbruksmetod som bygger på ekologiska principer för att hjälpa små jordbrukare att dramatiskt förbättra sin avkastning, ibland upp till tio gånger den normala skörden i området. För Ms Elisa var resultaten likadant. På hennes lilla bit mark på en fjärdedels tunnland, lyckades hon skörda 4 påsar med 50 kg säckar med majs och för första gången i sitt liv hade hon matsäkerhet för ett helt år.

Historien är likadan för de flesta av de 300 jordbrukare som deltar i detta pilotprojekt. Det visar att det är mycket möjligt att förse många hushåll i Malawi med mat, med enkel och lämplig teknik. Vi har därför uppmuntrats att planera även ett större initiativ i Malawi och eftersom vi samarbetar med den nationella rådgivande jordbruksmyndigheten, hoppas vi att en dag, i en inte alltför avlägsen framtid, kommer detta att vara en av de viktigaste metoderna som används av regeringen för att öka livsmedelssäkerheten för majoriteten av de fattiga och utsatta i Malawi.

Inga kommentarer

Kommentera