Frälsningsarmén

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Mitt i en av de allvarligaste torrperioderna i Afrika, var kan du hitta en plats där alla har matsäkerhet? Jo, mitt i Malawi. Frälsningsarméns projektkontor i Malawi med stöd av Frälsningsarmén i Sverige har arbetat med 300 bönder för att bygga upp deras förmåga att odla sin egen mat med användning av bättre och ekologiskt hållbara metoder.

I två år dessa har bönder kunnat skörda mat för att räcka inte bara en säsong, utan hela året, något som var en dröm för många av dem. Hur har det varit möjligt? Jo, genom att tillämpa ekologiska principer har dessa bönder kunnat förändra improduktiva trädgårdar till bördiga trädgårdar som producerar ökad avkastning varje år.

När jag besökte detta projekt under ett av mina vanliga besök i landet, kunde jag inte låta bli att imponeras av hur långt små summor pengar kan gå för att ge de mest fattiga och utsatta matsäkerhet.

Farming God’s Way – ”odla på Guds sätt”

Här presenterar jag en deltagare i projektet, Ms Elisa Chima. under de 65 år som hon hon levt i byn där hon föddes, har livet alltid varit hårt med dåliga skördar som bara räckte några månader även då jordbruket fungerade som bäst.

Sedan Ms Elisa anslöt sig till jordbruksgruppen som använder Farming God’s Ways metod, har hon sett en vändning i både sin jordbruksproduktion och sin livssituation i övrigt. Farming God’s Way är en jordbruksmetod som bygger på ekologiska principer för att hjälpa små jordbrukare att dramatiskt förbättra sin avkastning, ibland upp till tio gånger den normala skörden i området. För Ms Elisa var resultaten likadant. På hennes lilla bit mark på en fjärdedels tunnland, lyckades hon skörda 4 påsar med 50 kg säckar med majs och för första gången i sitt liv hade hon matsäkerhet för ett helt år.

Historien är likadan för de flesta av de 300 jordbrukare som deltar i detta pilotprojekt. Det visar att det är mycket möjligt att förse många hushåll i Malawi med mat, med enkel och lämplig teknik. Vi har därför uppmuntrats att planera även ett större initiativ i Malawi och eftersom vi samarbetar med den nationella rådgivande jordbruksmyndigheten, hoppas vi att en dag, i en inte alltför avlägsen framtid, kommer detta att vara en av de viktigaste metoderna som används av regeringen för att öka livsmedelssäkerheten för majoriteten av de fattiga och utsatta i Malawi.

Inga kommentarer

Kommentera

Orden kommer från en låt av Love Anthell som Carola gjorde en cover på i ”Så mycket bättre” för nåt år sen. Det är bra musik att dammsuga till. (Och dammsugning är en veckorutin som brukar falla på min lott.) Tro det eller ej men dammsugningstiden på lördagar är i min värld ett av veckans bästa tillfällen att både prata med och lyssna på Gud. När händerna är sysselsatta med nåt rutinmässigt kan tankarna vandra och hjärtat vändas mot Gud. De där orden om att gatorna tillhör oss har ringt i mina öron många lördagar de senaste månaderna.

Jag har känt som att Gud vill säga något till mig genom orden – och kanske till  Frälsningsarmén? Något om självförtroende, uppdragsfokusering och identitet. Något om vilka vi är och vad och vilka vi är till för.

Frälsningsarmén föddes på gatan. Gatan var vår teologiska högskola och krogen vår gudstjänstlokal. Samtidens hitlåtar fick ny text och blev våra bästa psalmer och de största syndarna blev de bästa soldaterna för Jesus.

Parallellt med orden har bilderna från en gammal fotobok funnits på min näthinna. Boken heter ”Halleluja!” och är Lennart Nilssons fotodokumentation av Frälsningsarmén på det tidiga 60-talet. (Bilderna har aktualiserats igen den senaste månaden i samband med den kända fotografens bortgång.) Där ser man Frälsningsarméns soldater på svartvita bilder som andas helig vardagsrealism. Tjänande, bland misshandlade kvinnor och stökiga barn, på fängelser och härbärgen. Men också på knä i bön mitt bland folk, på fiskebåtens däck bland fiskarna och vid en stubbe tillsammans med skogsarbetarna. På krogen rör man sig hemtamt och ute på stan hänger soldaterna med raggarna – hetast i dåtidens ungdomskultur…

Jag tänker på hur Frälsningsarméns terminologi och attribut blir meningslösa och rent av patetiska när vi tappar bort vårt uppdrag, blir självupptagna och retirerar från vår Gudagivna plats.

”Gatorna Tillhör Oss” blir temat för Frälsningsarméns ledardagar i mars. ”Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr.”

Och jag frågar mig som Hesekiel ”kan dessa ben få liv igen?” Mitt svar blir detsamma som Hesekiels: ”Herre, min Gud, det vet bara du.”

Men då händer det; då säger Herren Gud till mig:
”´Profetera, människa, profetera och säg till Anden: Så säger Herren Gud: Kom, Ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!´ Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.”

/Kjell Karlsten

1 kommentar

Kommentera

Jag växte upp med en mamma och pappa, en syster och två bröder. Könsfördelningen i vår familj var alltså total. Ganska länge under min uppväxt trodde jag att hela samhället och världen såg ut så. Att det var jämställt. Min mamma tvättade och pappa dammsög. Mamma körde visserligen aldrig bilen, men å andra sidan var hon en hejare på att måla så jag upplevde aldrig fördelningen som skev. Jag fick tidigt veta att jag kunde bli vad jag ville och att jag, lika väl som mina bröder hade rätt att ta plats och bli hörd. Det var först långt senare jag förstod att för de allra flesta i världen ser verkligheten inte ut på det sättet. Det är min egen privata anledning till att jag strävar efter jämställdhet oavsett kön, etnicitet, social bakgrund eller ålder.

Som kristen utgår jag också från det som beskrivs som Guds plan för människorna. I Bibelns första bok får vi veta att:” Gud skapade människan till sin avbild” 1 Mos 1:27 Redan från början visar Gud alltså att han inte gör någon skillnad på människors värdighet eller betydelse. Texten fortsätter sedan att berätta hur vi skapas till man och kvinna, men fortfarande läggs ingen värdering i könstillhörigheten. Vi är skapade olika, det är sant, men inte med olika värde. Det ger mig min kristna utgångspunkt för synen på jämställdhet.

Att Frälsningsarmén arbetar med frågor som rör människors lika värde, har naturligtvis att göra med vår kristna övertygelse. Det skulle vara helt främmande för oss att inte göra det. Sedan starten 1865 har dessutom kvinnans plats som predikant, ledare, förebild och jämställd med sina manliga kollegor, varit ett kännetecken för Frälsningsarmén. I en historisk tid då kvinnor varken hade rätt att rösta eller fatta egna beslut, uppmuntrade Frälsningsarmén istället kvinnor att utvecklas till självständiga initiativtagare och ledare. Vi har alltså en lång historia att falla tillbaka på och den gör att vi också inser hur angeläget jämställdhetsarbetet är också i vårt moderna samhälle. I vissa sammanhang ser vi en bra utveckling genom åren, men många frågor är tyvärr de samma nu som då och andra har kommit till. Utgångspunkten för vårt arbete är dock den samma. ”Gud skapade människan till sin avbild, till sin avbild skapade han henne.” 1 Mos 1:27

Welcome meeting for Cadets "The Messengers of the Gospel" and installation of Commissioner Johnny Kleman as Territorial Commander and Commissioner Eva Kleman as Territorial President of Women's Ministries of the Sweden and Latvia Territory. From IHQ: COS - Commisioner Brian Peddle, Commisioner Rosalie Peddle.

Eva Kleman
Kommendör

2 kommentarer

Kommentera

I december lämnade jag julstöket i Sverige och reste ner för att besöka Frälsningsarméns projekt i Karonga i norra Malawi. Här lever människor i en miljö där både klimat och förutsättningar ständigt förändras.

Sedan 2015 har den ena naturkatastrofen växlat av den andra i Karonga. Långa perioder av torka följs av plötsliga översvämningar i byarna som ligger bredvid floderna.  För människor som lever på marginalerna kan dessa förändringar vara förödande för deras skörd och försörjning. En förstörd skörd kan betyda skillnaden mellan hälsa och sjukdom för den äldre och mellan att orka gå till skolan eller att ligga utmattad hemma, för trött för att leka, för den yngre.

Under mitt besök i byn Mwaulambo fick jag möjligheten att sitta ner och prata med Anna. Hon är 42 år gammal och har 5 barn. Hon berättade för mig om hur livet i byn var för 10-15 år sen då livet var mer förutsägbart. Man visste när regnet skulle komma och kunde plantera i tid och se grödorna växa. Befolkningen i byn har vuxit snabbt och de senaste åren har varit svåra för Annas familj då marken inte längre är fertil och majsen och kassavan kräver dyrt gödningsmedel för att växa. För att tjäna pengar odlar man ris på flodbanken där det finns tillräckligt med fukt i jorden. Detta är både riskabelt och skadligt för flodbanken och kan göra att risken för översvämning ökar. I februari eller mars brukar översvämningarna komma och man försöker därför skörda riset innan dess.

När jag träffade Anna i december så berättade hon att hon hade planterat sina risplantor längs floden veckan innan vi kom. Kvällen innan hade regnet plötsligt öst ner och Annas skörd och årets inkomst sköljts bort av floden.

Anna till vänster i bilden.

Frälsningsarmén i Malawi har under året genomfört flertalet matstödsprojekt där även Annas familj fått stöd och man planerar nu ett långsiktigt utvecklingsprojekt där man arbetar katastrofförebyggande exempelvis genom varningssystem och att lära ut jordbrukstekniker som är anpassade för torra områden och som inte tär på flodbankerna. I Annas by har man även byggt en brunn som en del i ett vatten och sanitetsprojekt som också drivs av FA.

”Innan Frälsningsarmén byggde brunnen hämtade jag vatten långt bort med hinkar ur en vattenkälla som vi delade med djuren. Ibland blev vi sjuka av vattnet. Vattenprojektet och mathjälpen har verkligen stöttat oss. Med hjälp av maten orkar barnen gå till skolan vilket är jätteviktigt för deras framtid.”

När man möter människor som Anna blir det tydligt att Frälsningsarméns arbete bara börjat.

Inga kommentarer

Kommentera

”Jag vet inte var min dotter är någonstans. Hon försvann. Vi trodde att hon fått ett bra jobb i stan, men…”

Kvinnan i den röda jackan slutar tala och tystnaden sänker sig över oss.

”Jag visste inte ens vad ’människohandel’ är för något”, fortsätter hon tyst.

Vi sitter i ett dragigt hus i en helt vanlig by i en avlägsen del av Kina och huttrar i januarikylan. Jag och min kollega från England är där för att besöka ett projekt vi stöder tillsammans.

I hela området hade människohandlare länge gjort goda affärer. Framförallt unga kvinnor luras med löften om jobb och rikedom, och hamnar istället i prostitution, tvångsäktenskap eller slavarbete. Familjerna vet sällan vad som hänt utan tror att de fått ett bra arbete någonstans.

Projektet vi stöder är en informationskampanj i byarna. Genom den har man fått lära sig vad människohandel är, hur man känner igen en människohandlare och vad man ska göra om man ändå råkar illa ut.

Bredvid kvinnan i den röda jackan sitter en mycket yngre kvinna. Hon heter Zhang Mei, är 29 år, bor i den här fattiga byn och arbetar hårt i jordbruket tillsammans med sina föräldrar. Och hon är så lycklig.

Zhang Mei. Publicerad med tillstånd

Bild på Zhang Mei. Publicerad med tillstånd

För tio år sedan var hon en av dem som lurades att följa med en människohandlare från byn. ”Han sa att han hade ett bra jobb åt mig i stan”, berättar hon. ”Men han ljög.”

Istället för att få ett arbete blev Zhang Mei förd till en by i en helt annan del av landet, där man talade ett språk hon inte förstod. En familj hade köpt henne som brud åt sin son.

Familjen var sträng, och höll henne alltid under uppsikt. Men Zhang Mei gav inte upp. Hon lärde sig språket, var lydig och gjorde sitt bästa. Efterhand började familjen lita på henne, hon fick mer frihet och till och med lite fickpengar.

I nästan tio år planerade hon sin flykt och sparade sina pengar. Under hela den tiden hade hon ingen kontakt med sin riktiga familj, och de visste ingenting om var hon var. Tillslut lyckades hon äntligen smita iväg och ta sig bort från byn och hela vägen hem.

Innan vi lämnar huset ser jag hur kvinnan i den röda jackan varsamt stryker Zhang Mei över handen. Den yngre kvinnan ger hopp till dem alla. För om Zhang Mei kunde komma hem igen – då finns det kanske en chans för alla andra som försvunnit också.

Efter det omtumlande mötet med dessa två kvinnor lämnar vi byn. Men berättelserna om dottern som försvann och dottern som kom tillbaka har dröjt sig kvar hos mig länge.

/Lena Wickberg

3 kommentarer

Kommentera

…och året är 1911. I Frälsningsarméns julnummer av tidningen Stridsropet annonserar man om Frälsningsarméns antiseptiska, koncentrerade munvatten, Dentol till det facila priset av 1 krona. Eller Terpentinfri och förstklassig Armé-skokräm i en större bläckburk för 50 öre. Jag bjuds på en annorlunda och fascinerande läsning då jag bläddrar mig fram mellan de gulnade bladen. Noveller, artiklar, sånger och reportage speglar en helt annan tid. Och ändå känns det så lika.

Julen är här… och i 1911 års Stridsrop kan vi läsa om ”julbrådska och grundlig rengöring”. Fejandet inför jul skedde mest med rotborste, men annars känner vi igen oss i julstressen. Redaktionen 1911 tar också tag i alkoholfrågan och det med ett bestämt handgrepp. Väl medvetna om att fest och långhelg ofta innebär sprit, misshandel och svåra tragedier för många familjer, petar man resolut hål på julkortidyllen och skriver om dem som ”en gång varit bundna av dryckenskapens bojor”, men nu blivit ”frälsta från julbrännvinet!” En annan tid, men ändå så lik vår tids rattonykterhet, misshandel, rån och övergrepp.

Julen är här… ”Och från österlandet kommit vise män att barnet se, och med rökelse och myrra konungen sin hyllning ge” Förstasidan med bilden av de vise männen är gammalmodigt vacker och stämningsfull, men julens innersta budskap och kärna har inte förändrats på de 105 år som gått sedan min gamla tidning trycktes. Också i vår tid söker människor efter Gud och hans närvaro i sina liv, på samma sätt som de österländska stjärntydarna en gång gjorde. Vi tar kanske inte kamelen för att följa en stjärna, men längtan hos oss människor efter något större, en mening bortom oss själva, tror jag är lika stark idag som den natt då Jesus föddes.

Jag vänder blad och med personliga ord och uppriktiga vittnesbörd berättar några personer i min gamla jultidning hur de fått en personlig tro på Gud just under en julgudstjänst.  Och jag tänker att julen är en tid för tradition och för många innebär det ett besök i julbön eller julotta. Långhelgerna innebär i bästa fall att vi får tid och hinner tänka och reflektera över livet. Kanske är det här den tid Du och jag behöver för att, som de vise männen, söka oss fram till Jesus, Guds son?

Julen är här… så lik många andra jular och ändå en helt ny möjlighet för dig och mig att ge julen den innebörd den verkligen borde få ha. En tid för glädje, eftertanke och närhet till Jesus.

Julen är här… och jag vill tillönska dig en glad och meningsfull julhögtid!

/Eva

Inga kommentarer

Kommentera

För några veckor sedan spenderade jag en natt på savannen i sydöstra Kenya tillsammans med Mary, hennes svärdotter, barnbarn, hundar och kycklingar. Det känns avlägset när snön ligger tung på träden här hemma idag, men det är i hushållen i Marys by som jag har min arbetsvardag och mitt hjärta.

Utifrån vår tro är vi övertygade om att alla människors lika värde och rättigheter är givna av Gud och vi i Frälsningsarmén vill därför ansluta oss till kampen för FN:s hållbarhetsmål och kämpar särskilt för säkrad tillgång till mat, rent vatten och sanitet och för hållbara och motståndskraftiga samhällen.

Fattigdom har dock fler dimensioner än de rent materiella. Varje gång jag träffar en människa som inte fått uppleva känslan av att kunna påverka sin tillvaro ser jag fattigdomen i vitögat. Varje försök att bekämpa fattigdom måste bekämpa de orättvisor som gör att utsatta grupper saknar möjlighet att göra sina röster hörda och påverka samhället. En stor del av ett liv bortom fattigdom är att kunna göra egna val för sig själv och för sin familj. Därför är vårt val att enbart stödja idéer och initiativ som uppstår och drivs lokalt så avgörande.

Mary och hennes familj försörjer sig på jordbruk. De deltar i ett projekt där de tillsammans med sina grannar testar nya metoder för att mångdubbla skörden samt säkra tillgången till rent vatten både i hemmet och i barnbarnens skola. Nu vill Frälsningsarmén i Kenya ta nästa steg och hitta sätt att även arbeta förebyggande mot katastrofer såsom torka. Vi vet att i varje människa, i varje samhälle, finns en enorm inneboende kraft och förmåga till anpassning inför svårigheter. Mary är en av de som anmält sig som frivillig att vara med och utforska olika sätt att arbeta vidare och därför fick jag spendera två dagar med henne och hennes grannar för att samtala och lära tillsammans. Vi talade om dåtiden och vad den kan lära oss om framtiden, vilka faktorer som samverkade till att torkan 2007 fick sådana förödande konsekvenser, vad vi kan lära av det och vad vi kan göra för att vi inte ska hamna där igen.

Vetskapen om att kvinnor som Mary kommer att driva detta arbete framåt, tillsammans med Frälsningsarméns kår i byn, ger mig trygghet och förhoppning inför framtiden. De vet vilken inneboende kunskap och förmåga till motståndskraft som vi kan stärka genom vårt arbete. Det är i vardagen det händer.

/Hanna Brandvik

Inga kommentarer

Kommentera

Första gången jag träffade på kårplantering var när vi bodde i Bolivia under åren 1994-1996 . I staden Cochabamba fanns fem kårer då vi kom men när vi åkte hem fanns det sju stycken! Vi hade aldrig tidigare sett nya kårer planteras och tyckte att detta var spännande. Det såddes ett frö i våra hjärtan om att Guds rike kan växa genom att kårer och församlingar planteras så att nya områden och nya människor nås med evangeliet.

Att starta nya kårer och församlingar handlar egentligen om en enda sak: Att vinna människor för Guds rike. Människor i vårt land behöver levande ”Jesusgemenskaper” på den plats där de lever sitt vardagsliv.

”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus ” 1 Joh 1:3

Sverigeundersökningen

Sverigeundersökningen undersöker hur det står till med svensk kristenhet och tar in statistik från alla samfund.  Den senaste undersökningen visar att det från 2005-2015 har startats 263 nya församlingar i Sverige vilket är fantastiskt! Under samma period har det tyvärr lagts ner 668 församlingar. I Sverigeundersökningen läser jag:

Behovet av nya församlingar är mycket stort. Om antalet nedlagda församlingar fortsätter att ligga på ca 300 per femårsperiod fram till 2030 skulle det behövas grundas 900 församlingar bara för att kompensera de församlingar som kommer att läggas ner fram till år 2030. 

Vidare skriver man i undersökningen:

Det finns en tydligt samband mellan grundade av nya församlingar och växt i antal medlemmar. Det är alltså inte så att nya församlingar enbart tar medlemmar från etablerade församlingar…Där nya församlingar grundas, växer också antal medlemmar. 

(läs hela undersökningen här)

Ett av målen i Frälsningsarméns vision ”Jesus till alla” är att plantera tio nya kårer fram till år 2020. Det är en målsättning som kräver tro, mod, kreativitet, bön, strategi och villigt folk!

Hur ska det gå till?

Jag kan se minst fem möjliga modeller för plantering av nya kårer:

1/ En kår startar en utpost i närheten av moderkåren

Ett team av människor i kåren avskiljs för detta uppdrag. Styrkan med denna modell är att det finns stöd och resurser i moderkåren. Jag är övertygad om att den andliga principen ” ge så skall du få” kommer att bli synlig för den kår som genom den helige Andes kraft och ledning vågar ta detta steg. Utposten kommer att ha ett stort fokus på att vinna människor och pröva nya vägar, detta kommer att smitta av sig på moderkåren. Utposten och moderkåren kommer därför att berika varandra och tillsammans bära mer frukt.

2/ En grupp människor som bor på en plats börjar att samlas i ett hem

Målet med gruppen är att be för platsen med inriktning att vinna människor för Guds rike. När nya människor kommer med utvidgas gruppen och det lilla fröet växer till en planta. Så småningom delas gruppen till flera och kanske börjar den nya kåren också att mötas i en offentlig lokal. Fördelen med denna modell är enkelheten och att det inte krävs några större ekonomiska resurser.

3/Frälsningsarmén ledning väljer strategiskt ut viktiga platser för pionjära satsningar

För detta ändamål avsätts resurser. Några officerare får order till platsen och samlar ett team för att tillsammans börja söka stadens bästa.  Fördelen med denna modell är att den kan få en skjuts redan i starten eftersom den kommer att ha anställda samt troligtvis möjlighet att hyra en lokal.

4/ Nystart av en äldre utdöende kår

Det finns kårer i vårt land som stagnerat och som inte burit frukt på många år men som ligger på strategiskt viktiga orter. På dessa kårer kan beslut tas om nystart. Ett team med lämpliga gåvor behöver sättas samman och mandat behöver ges om att satsa på en ny inriktning. Den gamla verksamheten behöver få dö för att ge utrymme för det nya initiativet. Styrkan med denna modell är att Frälsningsarmén redan är etablerad på orten och har ett förtroende hos människor.

5/ En social verksamhet väljer att börja forma verksamheten i riktning mot att bli en kår

Genom att skapa ett tydligt utrymme för bön och tillbedjan samt en medveten lärjungaträning för de människor som betjänas tror jag att Herren både kan och vill resa upp ett folk bland ”dessa mina minsta”. Det skulle vara spännande att se exempel på detta. Fördelen med denna modell är att ”folket redan finns på plats”. Den nya kåren står mitt i skördefältet.

Vad lägger Gud på ditt hjärta?

/Ewa-Marie

2 kommentarer

Kommentera

Frälsningsarmén kom inte till för att skapa historia. Inte alls. Trots det har vi idag hyllmeter av berättelser om varför och hur det en gång gick till. Men det är viktigt att förstå att ändamålet inte var att bli hyllad eller ihågkommen av eftervärlden. Inte ens att utveckla en blomstrande rörelse.

Den som vill ta reda på bakgrunden till att Frälsningsarmén en gång föddes kan med lätthet hitta att motivet låg i behovet. I första hand ett behov som Gud såg. Något som han sedan planterade hos en handfull människor som var angelägna om att se det Gud såg. Att göra ”gott” är inget självändamål. Det kan bli både egoistiskt och uppblåst om inte de bakomliggande motiven är rena och justa.

I dagarna är det aktuellt att Frälsningsarmen startar sitt arbete på Madagaskar. Det betyder att vi arbetar officiellt i 128 länder plus ett antal katastrof- och krigszoner och några inofficiella arbetscentra i ytterligare några länder. Den som är nyfiken kan ju fundera över hur den interna utvecklingsstrategien ser ut. Vad kostar det? Hur har man förberett sig?   Men den kanske viktigaste frågan skulle kunna vara: Varför? Finns det en poäng eller i värsta fall en slags prestige med att finnas i så många länder som möjligt?

Nej, svaret är egentligen det samma som när man utannonserar en tjänst som ungdomsinstruktör i Linköping eller öppnar dörrarna till stödboendet Gnistan i Örebro. Behovet. Det är behovet som styr, inte i första hand vår vilja att utveckla eller synas. Självklart finns det strategi och kalkyl bakom det vi gör. Naturligtvis rusar vi inte hit och dit som yra höns efter vad vi just i stunden råkar känna eller tycka. Vi vet också att vi inte kan göra allt, även om vi skulle vilja. Det finns en långsiktighet i det vi gör, vi planerar för hållbarhet och har inga vinstintressen i fokus eller bakomliggande politisk agenda.

I vårt land var Frälsningsarmén en gång i historien pionjärer inom arbetet bland hörsel och synskadade. För det behövdes då. I en tid, idag nästan helt bortglömd, satte Frälsningsarmén i Sverige ljuset på skolutbildning för kringresande Romer. För att då behövdes det. Och vi vill fortsätta att försöka vara de som ser relevanta utmaningar som finns runtomkring oss i samhället. Inte för att vi själva tycker att det är så kul eller spännande, utan för att det behövs!

Med ett gammalt fromt, religiöst språk kallar vi det ibland för att vi får ”nöd”. Och det är något annat än att tycka synd om. Något djupare än att vilja vara snäll. Något mer än att bara vara en samhällsförändrare. Att känna nöd i den här bemärkelsen är att bli omskakad av Gud! Att se vad han ser. Att drabbas av en förtvivlan och upprördhet som driver oss till engagemang och handling! Ett heligt ”måste” som inte lämnar oss någon ro förrän vi gör något åt behoven.

Där föddes Frälsningsarmén och där vill vi försöka hålla oss kvar!

Vi vill se det Gud ser!

/Eva

Inga kommentarer

Kommentera