Okategoriserade

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

FN. De globala målen. Agenda 2030. Vad betyder det för dig?

Kanske känns det bara som tomma ord. Kanske känner du att de där globala målen bara gäller myndigheterna, länderna i Afrika, de ”stora” sammanhangen, och inte har så mycket att göra med dig?

Men faktum är att det har de. Världen kan inte nå de uppställda målen om vi inte allihop jobbar tillsammans. Myndigheter och stater har ett stort ansvar, men även vi, ”småfolket”, måste vara med på tåget och göra det vi kan i vår egen vardag.

Men vad innebär de då, de globala målen? Och varför ska jag bry mig?

Här är de, alla sjutton:

  1. Ingen fattigdom
  2. Ingen hunger
  3. Hälsa och välbefinnande
  4. God utbildning för alla
  5. Jämställdhet
  6. Rent vatten och sanitet
  7. Hållbar energi för alla
  8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
  9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
  10. Minskad ojämlikhet
  11. Hållbara städer och samhällen
  12. Hållbar konsumtion och produktion
  13. Bekämpa klimatförändringarna
  14. Hav och marina resurser
  15. Ekosystem och biologisk mångfald
  16. Fredliga och inkluderande samhällen
  17. Genomförande och globalt partnerskap

Titta på varje mål ett i taget. Är det något av allt detta du skulle vilja avstå från, för dig själv, din familj och platsen där du bor? Mat på bordet varje dag? Rent vatten i kranen? En bra skola för dina barn? Lika villkor för alla?

Ingenting? Inte jag heller.

Då blir nästa fråga: är det något av målen som du skulle vilja att *andra* får avstå ifrån? De där andra som bor på andra platser, i andra länder, som talar andra språk, tror på andra saker och äter annan mat? Borde det inte vara självklart att det svaret också blir ”ingenting”? Särskilt för den som ser sig som kristen. ”Älska din nästa”, du vet.

Vi har ett val: vi kan nöja oss med det vi har, luta oss tillbaka och bara titta på medan världen omkring oss kämpar. Eller också kan vi kavla upp ärmarna och hugga i vi också.

Häromdagen var jag på ett seminarium om de globala målen. En av deltagarna var Carolina Klüft. Hon berättade att i hela sitt liv har hon alltid reagerat väldigt starkt mot orättvisor av alla slag. Sen talade hon sig varm för hur viktigt det är att vi jobbar tillsammans, allihop, för att arbeta oss bort från orättvisorna i världen. Hon jämförde med sin idrottskarriär, där hon såg sig själv som en del av ett team som hon inte hade klarat sig utan.

Hon sa också att de globala målen kan kännas överväldigande. Hur ska en enskild människa kunna göra någonting alls åt allt det där? ”Ibland blir också jag modlös. Det finns så mycket att göra!” sa hon.

Men sen gick hon tillbaka och påminde oss om teamet hon hade runt sig när hon tävlade. Hon behövde inte kämpa ensam då, och det behöver inte vi heller. Ensamma kanske vi inte kommer så långt, men vi är inte ensamma  – vi är en del av ett team.

Både du och jag och alla andra behöver göra vad vi kan för att uppnå de globala målen och få en mer hållbar värld. Vi är en del av världen, och så länge inte hela världen har bra livsvillkor måste kampen fortsätta.

Stafettpinnen går vidare, och nu är det upp till oss. Världen behöver Agenda 2030. Och Agenda 2030 behöver dig!

/ Lena Wickberg

PS: På vår Facebooksida kommer vi under vintern att presentera alla de globala målen litet närmare. Vi kommer också att lägga fram förslag på vad man konkret kan göra själv, i sin egen vardag, för att hjälpa till att uppnå dem. Välkommen att följa oss redan nu, så missar du ingenting!

Inga kommentarer

Kommentera

Jag blev överraskad! Fastän jag halvt om halvt förväntat mig det, slog det mig ändå med förvåning…

När jag försöker återuppväcka mina känslor och minnas mina tankar för att liksom kunna omfatta de första intrycken nästan tre decennier senare, är jag medveten om att, som det så ofta kan hända när man ser tillbaka mot ett avlägset förflutet, fakta kan ha utvecklats till något mer romantiskt. Storleken på fiskarens fångst kan exempelvis växa var gång han beskrev den, i en tid innan mobiltelefonens kamera förhindrade sådana ”utsmyckningar”! Jag vet att jag blev överraskad därför att underverket har blivit kvar hos mig, inspirerat mig och ofta dragit mig stilla men stadigt in emot mitt bättre jag, när min egoism har påverkat mina relationer.

Det var söndagen den 27 februari 1990 och jag satt och tittade, med känslor jag aldrig kunnat analysera, på Nelson Mandela, ”Tate”, ”Madiba”, och hur han tog sitt första steg på sin långa vandring mot frihet. Detta steg skulle ta honom från att vara den fängslade ”hopp-om-frihet”-ikonen i frihetskampen, till att bli en av världens statsmän, en smart politisk ledare och en fredsprins.

När jag såg TV-utsändningen från min officersbostad i Storbritannien, dit jag blivit förordnad bara en månad tidigare i väntan på giftermålet med min norska fästmö på grund av att vi inte kunde tjänstgöra tillsammans i ett Sydafrika präglat av apartheid, såg jag alla de välbekanta vyerna i min kära hemstad. Jag såg blomsterförsäljarna, och någonstans inom mig ”hörde” jag deras skickligt rimmade reklamramsor och ”kände” hur luften fylldes av den härliga doften från Kapstadens vackraste blommor. Jag såg stadshuset och kom ihåg den överlåtelse jag gjorde som tonåring vid ett ungdomsmöte i en av salarna där, en överlåtelse som så småningom ledde till officerskap och att jag så skulle befinna mig i Lye, i West Midlands en kall februaridag.

Det förundrade mig att denne man som hade varit fängslad under decennier, kunde komma ut och fokusera på en hel nations bästa snarare än på sitt eget folks önskemål, än mindre på sin egen rätt till rättvisa och hämnd. Jag hade förstått vilken slags man Mandela var och därför förväntade jag mig nästan något slags mätbart svar på hans fängelsevistelse. Hans bestämda fokus på en gemensam framtid för denna regnbågsnation med dess stora mångfald av kultur, etnicitet, religion, språk och politisk övertygelse, blev hoppingivande för en nation som tycktes stå på randen av ett inbördeskrig. Mandela var kompromisslös beträffande det faktum att förändring var nödvändig. Han var också medveten om att han efterlyste en lösning som var inkluderande och att det var det bästa för Sydafrika som nation. Detta att han omfamnade mångfalden gjorde det möjligt för Sydafrika att undvika inbördeskrig och landet blev i stället en modell för fredlig övergång från orättvisa till försoning och fred.

Den 18 juli i år ska vi minnas och fira att det var 100 år sedan Mandela föddes. Vilket arv han lämnat efter sig! Och samtidigt, vilken tragedi att hans kära parti, Afrikanska nationella kongressen (ANC) har glömt sina grundläggande principer och lämnat den väg Mandela började gå på och i stället sakta reducerat det arv han gett i form av ett fritt och demokratiskt Sydafrika där det finns plats för alla. Med sorg betraktar jag på avstånd rörelsen mot en destruktiv nationalism, en slags ”du-hör-inte-hemma-här”-attityd där man behandlar den som inte ser ut som man själv eller inte har samma modersmål, som en fiende. Det är en väg som leder mot en nations fördärv då mångfald är en faktor som idag hör till det nationella livet i många länder.

Att försöka isolera eller bevara sin identitet, så som vissa, inklusive somliga ledande politiker, menar vara bäst, kan bara ske på bekostnad av ”den andre”.

De värsta exemplen på detta är fortfarande variga sår i det globala minnet; Nazi Tyskland, Bosnien, Rwanda. Det aktuella exemplet för Sveriges del är den skrämmande behandlingen av Jimmy Durmaz, landslagets fotbollsspelare, en behandling som varje anständig svensk skulle avsky om man värdesätter vad Sverige som nation står för.

Nej, isolering och självbevarande är inte svaret på att hantera de oundvikliga utmaningar som kommer med ett mångfaldssamhälle. Låt oss i stället, som Mandela, lösa problemen genom att omfamna och göra mångfald och olikheter till vår styrka snarare än att försöka bevara eller skydda ”vår identitet” genom att neka andra deras rättigheter och, i värsta fall, deras existens.

Sveriges kristna råd (SKR) har publicerat en skrivelse om detta – http://www.dagen.se/debatt/1.1165290.

Vi gör väl i att hålla det budskapet levande om vi inte vill att en sanslös minoritet ska dominera debatten så mycket att dess åsikter blir härskande.

Det sägs ofta att det enda nödvändiga för att onda människors mål ska uppnås, är att goda människor låter bli att göra någonting! Låt oss bestämma oss för att göra någonting!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera