Okategoriserade

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

För länge sedan bodde jag granne med en man som var mycket störande. Han skrek och väsnades på alla sätt, spelade hög musik och bankade i väggarna när han blev arg. Han sålde knark och hans kunder knackade då och då på min dörr mitt i natten av misstag. Dessutom brukade han regelbundet misshandla sin flickvän. En riktigt lugn och bra natt kunde jag sova som mest fem timmar i streck, vilket hände några gånger i månaden. Jag hade polisen på snabbnummer i telefonen och ringde dem ofta. Jag gick helst inte ner och knackade på själv, eftersom grannen var känd för att knivhota den som vågade protestera.

Ända sedan dess är jag ganska känslig för (o)ljud från grannarna. Jag är alltid redo att tro det värsta.

Häromdagen hörde jag ett väldigt oväsen från lägenheten ovanför. Det brakade och lät som om någon slängde möbler omkring sig.

Jag stängde av TV:n för att höra bättre. Handen sträcktes mer eller mindre automatiskt mot mobilen för att att ringa polisen vid behov. Jag lyssnade spänt – och efter ett ögonblick hörde jag det omisskännliga ljudet av ett barn som skrattade förtjust.

Jag slappnade av. De kanske hade vält en stol och levt rövare över hela lägenheten, men de lekte bara. Skönt!

Det är viktigt att lyssna, inte bara till det första man hör. Om jag gått på mitt första intryck och ringt polisen direkt hade det inte bara varit onödigt slöseri med polisens tid, utan också respektlöst mot grannen. Dessutom hade jag bränt mig själv litet grann, så att jag kanske istället väntat för länge en annan gång, då poliserna verkligen behövdes.

För att få hela bilden klar för sig, måste man fortsätta lyssna.

Det gäller även i våra utvecklingsprojekt. Det är därför vi inkluderar alla inblandade i planeringen av projekten. Vi både pratar med enskilda personer, och samlar hela byar till stormöten för att diskutera vad som ska göras.

Vid ett tillfälle var några av våra kolleger i en by någonstans i Afrika för att tillsammans med folket där avgöra vad som var viktigast för dem att få hjälp med. Kollegerna gick runt och pratade med folk, och frågade vad de tyckte. Var det till exempel några problem med tillgången till vatten?

En man de träffade sa att nej, det är inga som helst problem med vattnet, det fungerar alldeles utmärkt. Det finns andra saker vi bör satsa på istället.

Litet senare mötte kollegerna mannens fru. Då visade det sig att anledningen till att mannen inte hade några problem med vattentillgången var att hans fru steg upp en timme tidigare än han och gick och hämtade vatten så att det fanns på plats när det var dags för honom att vakna.

Där var det tur att kollegerna lyssnade till andra än bara den mannen.

Ju fler man lyssnar på när man planerar ett projekt, desto större chans har man att belysa ett problem från många sidor, och därmed undvika problem innan de inträffar och dessutom få till ett projekt som fungerar för så många som möjligt.

Det räcker förstås inte med att lyssna, man måste agera också. Men man måste alltid börja med att lyssna, förutsättningslöst, på dem som projektet ska hjälpa.

Och det är faktiskt inte en dum regel att ha med sig litet allmänt i livet: lyssna först, dra slutsatser sedan – inte tvärtom.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Besök på ett barnhem i Indien. Barnen samlas och har uppvisning med sång och dans, medan vi dricker te och tittar på. En pojke dansar som Michael Jackson. Han är riktigt, riktigt duktig! När han är färdig går han och sätter sig till öronbedövande applåder. Jag ser att han kikar på mig för att se min reaktion, så jag sätter ihop handflatorna och bugar lätt mot honom. Det är det vanliga sättet att tacka eller hälsa på folk i Indien. Pojken lyser upp som en sol och bugar tillbaka.

Morgonrusning i tunnelbanan hemma i Stockholm, och jag har bråttom. Så bråttom att jag i hastigheten nästan frontalkrockar med en kvinna som kommer med samma fart i motsatt riktning. Jag vänder mig om, sträcker ut handen mot henne och säger ”Ursäkta!” samtidigt som hon vänder sig mot mig med handen utsträckt och säger ”Förlåt!” Vi ler mot varandra och skyndar sedan vidare åt varsitt håll.

Lunchdags på projektkontoret i Malawi. Jag är hungrig, men det verkar dröja innan vi hinner gå ut och äta något. En av kollegerna erbjuder sig att dela sin mat med mig. Han beklagar att det ”bara” är potatis, lök och ärtor, men det är allt han har med sig. Och han ger mig utan att tveka hälften.

Jag har mött vänlighet på många platser, och även fått chans att visa vänlighet mot andra.

Vänlighet är undervärderat. Att vara snäll är alldeles för ofta kopplat till ett visst förakt, som om det omöjligt kan vara på riktigt, utan bara något man gör för att verka bättre än alla andra. ”Var inte så naiv!” kan man få höra om man gjort något för någon annan utan att få något igen, eller ”Du är så snäll så du är dum.” Eller ”Vem tror du att du är egentligen?”

Det är helt fel inställning. Att vara snäll handlar inte i grunden om att vara en ”god och fin människa”, som Karl-Bertil Jonssons far skulle säga. Det är inte så vi ska tänka.

Istället handlar det faktiskt om mänskliga rättigheter. För 70 år sedan enades världen (i stort sett) om att alla människor är lika mycket värda. Oavsett kön, hudfärg, ursprung, språk, religiös eller politisk övertygelse, funktionalism, ålder – alla människor.

Var och en av oss lever i centrum av sitt eget privata universum. Det är oundvikligt, och helt i sin ordning. Vad man måste lära sig är att det inte bara gäller en själv, utan faktiskt varenda kotte man möter också. Varje privat universum är precis lika verkligt för den som lever i det. Om jag förväntar mig att bli behandlad på ett visst sätt, måste jag behandla alla andra på samma sätt, för de är precis som jag: lika värdefulla, lika viktiga, och med samma rätt att ta plats i världen.

Det låter bekant, eller hur? Jesus sa ungefär samma sak, litet drygt 1900 år tidigare än FN.

I mitt arbete med internationella utvecklingsprojekt är det väldigt viktigt att jobba med mänskliga rättigheter, att komma ihåg att respektera de där privata universumen som alla går omkring med. Det har nämligen visat sig att ju mer vi inkluderar alla deltagare, och ju mer vi lyssnar på dem – desto bättre blir projekten.

Det gäller på andra områden också. Ju mer vi ser andra som jämlikar, desto bättre blir världen.

Så gör något för de mänskliga rättigheterna: gör något snällt!

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

FN. De globala målen. Agenda 2030. Vad betyder det för dig?

Kanske känns det bara som tomma ord. Kanske känner du att de där globala målen bara gäller myndigheterna, länderna i Afrika, de ”stora” sammanhangen, och inte har så mycket att göra med dig?

Men faktum är att det har de. Världen kan inte nå de uppställda målen om vi inte allihop jobbar tillsammans. Myndigheter och stater har ett stort ansvar, men även vi, ”småfolket”, måste vara med på tåget och göra det vi kan i vår egen vardag.

Men vad innebär de då, de globala målen? Och varför ska jag bry mig?

Här är de, alla sjutton:

  1. Ingen fattigdom
  2. Ingen hunger
  3. Hälsa och välbefinnande
  4. God utbildning för alla
  5. Jämställdhet
  6. Rent vatten och sanitet
  7. Hållbar energi för alla
  8. Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt
  9. Hållbar industri, innovationer och infrastruktur
  10. Minskad ojämlikhet
  11. Hållbara städer och samhällen
  12. Hållbar konsumtion och produktion
  13. Bekämpa klimatförändringarna
  14. Hav och marina resurser
  15. Ekosystem och biologisk mångfald
  16. Fredliga och inkluderande samhällen
  17. Genomförande och globalt partnerskap

Titta på varje mål ett i taget. Är det något av allt detta du skulle vilja avstå från, för dig själv, din familj och platsen där du bor? Mat på bordet varje dag? Rent vatten i kranen? En bra skola för dina barn? Lika villkor för alla?

Ingenting? Inte jag heller.

Då blir nästa fråga: är det något av målen som du skulle vilja att *andra* får avstå ifrån? De där andra som bor på andra platser, i andra länder, som talar andra språk, tror på andra saker och äter annan mat? Borde det inte vara självklart att det svaret också blir ”ingenting”? Särskilt för den som ser sig som kristen. ”Älska din nästa”, du vet.

Vi har ett val: vi kan nöja oss med det vi har, luta oss tillbaka och bara titta på medan världen omkring oss kämpar. Eller också kan vi kavla upp ärmarna och hugga i vi också.

Häromdagen var jag på ett seminarium om de globala målen. En av deltagarna var Carolina Klüft. Hon berättade att i hela sitt liv har hon alltid reagerat väldigt starkt mot orättvisor av alla slag. Sen talade hon sig varm för hur viktigt det är att vi jobbar tillsammans, allihop, för att arbeta oss bort från orättvisorna i världen. Hon jämförde med sin idrottskarriär, där hon såg sig själv som en del av ett team som hon inte hade klarat sig utan.

Hon sa också att de globala målen kan kännas överväldigande. Hur ska en enskild människa kunna göra någonting alls åt allt det där? ”Ibland blir också jag modlös. Det finns så mycket att göra!” sa hon.

Men sen gick hon tillbaka och påminde oss om teamet hon hade runt sig när hon tävlade. Hon behövde inte kämpa ensam då, och det behöver inte vi heller. Ensamma kanske vi inte kommer så långt, men vi är inte ensamma  – vi är en del av ett team.

Både du och jag och alla andra behöver göra vad vi kan för att uppnå de globala målen och få en mer hållbar värld. Vi är en del av världen, och så länge inte hela världen har bra livsvillkor måste kampen fortsätta.

Stafettpinnen går vidare, och nu är det upp till oss. Världen behöver Agenda 2030. Och Agenda 2030 behöver dig!

/ Lena Wickberg

PS: På vår Facebooksida kommer vi under vintern att presentera alla de globala målen litet närmare. Vi kommer också att lägga fram förslag på vad man konkret kan göra själv, i sin egen vardag, för att hjälpa till att uppnå dem. Välkommen att följa oss redan nu, så missar du ingenting!

Inga kommentarer

Kommentera

Jag blev överraskad! Fastän jag halvt om halvt förväntat mig det, slog det mig ändå med förvåning…

När jag försöker återuppväcka mina känslor och minnas mina tankar för att liksom kunna omfatta de första intrycken nästan tre decennier senare, är jag medveten om att, som det så ofta kan hända när man ser tillbaka mot ett avlägset förflutet, fakta kan ha utvecklats till något mer romantiskt. Storleken på fiskarens fångst kan exempelvis växa var gång han beskrev den, i en tid innan mobiltelefonens kamera förhindrade sådana ”utsmyckningar”! Jag vet att jag blev överraskad därför att underverket har blivit kvar hos mig, inspirerat mig och ofta dragit mig stilla men stadigt in emot mitt bättre jag, när min egoism har påverkat mina relationer.

Det var söndagen den 27 februari 1990 och jag satt och tittade, med känslor jag aldrig kunnat analysera, på Nelson Mandela, ”Tate”, ”Madiba”, och hur han tog sitt första steg på sin långa vandring mot frihet. Detta steg skulle ta honom från att vara den fängslade ”hopp-om-frihet”-ikonen i frihetskampen, till att bli en av världens statsmän, en smart politisk ledare och en fredsprins.

När jag såg TV-utsändningen från min officersbostad i Storbritannien, dit jag blivit förordnad bara en månad tidigare i väntan på giftermålet med min norska fästmö på grund av att vi inte kunde tjänstgöra tillsammans i ett Sydafrika präglat av apartheid, såg jag alla de välbekanta vyerna i min kära hemstad. Jag såg blomsterförsäljarna, och någonstans inom mig ”hörde” jag deras skickligt rimmade reklamramsor och ”kände” hur luften fylldes av den härliga doften från Kapstadens vackraste blommor. Jag såg stadshuset och kom ihåg den överlåtelse jag gjorde som tonåring vid ett ungdomsmöte i en av salarna där, en överlåtelse som så småningom ledde till officerskap och att jag så skulle befinna mig i Lye, i West Midlands en kall februaridag.

Det förundrade mig att denne man som hade varit fängslad under decennier, kunde komma ut och fokusera på en hel nations bästa snarare än på sitt eget folks önskemål, än mindre på sin egen rätt till rättvisa och hämnd. Jag hade förstått vilken slags man Mandela var och därför förväntade jag mig nästan något slags mätbart svar på hans fängelsevistelse. Hans bestämda fokus på en gemensam framtid för denna regnbågsnation med dess stora mångfald av kultur, etnicitet, religion, språk och politisk övertygelse, blev hoppingivande för en nation som tycktes stå på randen av ett inbördeskrig. Mandela var kompromisslös beträffande det faktum att förändring var nödvändig. Han var också medveten om att han efterlyste en lösning som var inkluderande och att det var det bästa för Sydafrika som nation. Detta att han omfamnade mångfalden gjorde det möjligt för Sydafrika att undvika inbördeskrig och landet blev i stället en modell för fredlig övergång från orättvisa till försoning och fred.

Den 18 juli i år ska vi minnas och fira att det var 100 år sedan Mandela föddes. Vilket arv han lämnat efter sig! Och samtidigt, vilken tragedi att hans kära parti, Afrikanska nationella kongressen (ANC) har glömt sina grundläggande principer och lämnat den väg Mandela började gå på och i stället sakta reducerat det arv han gett i form av ett fritt och demokratiskt Sydafrika där det finns plats för alla. Med sorg betraktar jag på avstånd rörelsen mot en destruktiv nationalism, en slags ”du-hör-inte-hemma-här”-attityd där man behandlar den som inte ser ut som man själv eller inte har samma modersmål, som en fiende. Det är en väg som leder mot en nations fördärv då mångfald är en faktor som idag hör till det nationella livet i många länder.

Att försöka isolera eller bevara sin identitet, så som vissa, inklusive somliga ledande politiker, menar vara bäst, kan bara ske på bekostnad av ”den andre”.

De värsta exemplen på detta är fortfarande variga sår i det globala minnet; Nazi Tyskland, Bosnien, Rwanda. Det aktuella exemplet för Sveriges del är den skrämmande behandlingen av Jimmy Durmaz, landslagets fotbollsspelare, en behandling som varje anständig svensk skulle avsky om man värdesätter vad Sverige som nation står för.

Nej, isolering och självbevarande är inte svaret på att hantera de oundvikliga utmaningar som kommer med ett mångfaldssamhälle. Låt oss i stället, som Mandela, lösa problemen genom att omfamna och göra mångfald och olikheter till vår styrka snarare än att försöka bevara eller skydda ”vår identitet” genom att neka andra deras rättigheter och, i värsta fall, deras existens.

Sveriges kristna råd (SKR) har publicerat en skrivelse om detta – http://www.dagen.se/debatt/1.1165290.

Vi gör väl i att hålla det budskapet levande om vi inte vill att en sanslös minoritet ska dominera debatten så mycket att dess åsikter blir härskande.

Det sägs ofta att det enda nödvändiga för att onda människors mål ska uppnås, är att goda människor låter bli att göra någonting! Låt oss bestämma oss för att göra någonting!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera