Tro

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Det var inte ett avsiktligt agerande. Vad jag tolkade in i det de gjorde var inte det som motiverade dem. De hade en mycket mer praktisk anledning att göra det de gjorde. Det kraftfulla budskap deras agerande förmedlade till mig rörde mig djupt.

Det var söndag förmiddag och familjegudstjänst på Söderkåren i Stockholm. Barnen gavs stora möjligheter att fira sin gudstjänst och lovsjunga Gud. Trots att kåren den dagen välsignats med musikgrupper, både vokalt och med brassband av hög klass, gavs både ett minibrassband (med några vuxna som stöttade på flera sätt) och en barnkör utrymme under mötet.

Jag la märke till uttrycken i de äldre hornmusikanternas ansikten när minibrasset spelade. Det är inte den enklaste sak i världen, milt uttryckt, att få allvarligt fokuserade hornmusikanter att le under en gudstjänst om det inte handlar om något ”internt skämt”. Men att kunna få en hel hornmusikkår att le på samma gång är något värt att notera, och jag noterade att de log, så som stolta föräldrar skulle ha gjort när deras barn spelade. Jag registrerade det som ett mycket positivt tecken… dessa människor ville att barnen skulle blomstra!

Några minuter senare pålyste mötesledaren att barnkören skulle sjunga. Och efter att ha justerat mikrofonerna, det hade man sagt oss att det var mycket viktigt för barnen, ville de försäkra sig om att de hördes (vilket är en tanke som i sig själv är värd att utforska!) och så började barnen sjunga.

Det var då det hände… medan de sjöng. Kören med de vuxna skulle sjunga därefter, och, medan barnen sjöng, gick medlemmarna i kören med vuxna från sina sittplatser för att göra sig beredda att sedan sjunga. Som jag sa, var jag övertygad om att detta var något praktiskt man gjorde för att försäkra sig om att en ganska stor kör skulle vara färdig att sjunga utan att förlora för mycket tid på att komma på plats. Men från platsen där jag satt var detta vad jag såg:

Kören med vuxna ställde sig bakom barnen, och när de stod där, stämde de in i den sång barnen sjöng. Barnen tycktes omedvetna om det stöd de fick, både moraliskt stöd då kören stod bakom dem och omringade dem med god vilja, men också praktiskt stöd genom att de hjälpte till med sången. Barnen upptäckte inte att, fastän de var mycket bra själva, sången blev ännu bättre genom det stöd de fick. Det kändes bra att se hur de vuxna musikanterna stöttade barnen.

Men det fanns en djupare tillämpning som jag funderade över när jag såg de vuxna omge barnen med goodwill och stöttning. Deras agerande tog inget från barnens eget framträdande, det förbättrade det… utan att barnen blev medvetna om det. Det slog mig att vi skulle kunna ge liknande stöd, stöd som är osjälviskt och okritiskt, stöd som fokuserar på att locka fram det bästa hos ”den andre”, stöd som är diskret och äkta. Och om vi gav ett sådant stöd till varandra, både i kyrkan och utanför, skulle världen uppleva större harmoni.

Låt oss frigöra oss själva för att ge och ta emot stöd, på samma sätt som kören med vuxna gjorde, för att ”lära världen att sjunga i perfekt harmoni”.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag grät nyss en skvätt. Stod i duschen och lyssnade på lovsång. Gud gav mig plötsligt en bild som berörde mig. Vadå ”Gud gav dig en bild” kanske du tänker? Relevant fråga. Gud visade mig en bild, en syn, innanför mina ögonlock. Han kan snacka med oss på olika sätt, bland annat genom bilder. Även genom tankar, drömmar, situationer eller genom andra människor. Bilden föreställde en becksvart gränd där föräldralösa barn satt längs sidorna. Jag kände hur Gud sa: ”Där ska du gå. Du ska vara med och dra barnen in i mitt ljus.”

För några år sedan fick jag en annan bild. En enkel sådan som jag ofta återkommer till i tanken. Synen föreställde mig sittandes på en otroligt hög gunga. Vinden blåste i mitt hår och benen dinglade fritt. Det var under en stressad och pressad period i mitt liv. Den gången tror jag att Gud ville visa mig mer av den frihet som han ger. ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig” Ps 18:20.

Hur reagerar du när jag skriver att Gud kan tala till oss? Har du tänkt den tanken någon gång? Ofta blir våra böner envägskommunikation från oss till Gud. Vi pratar med Gud eller kanske för Gud. Ger vi något utrymme för Gud att tala tillbaka till oss? Förväntar vi oss ens att Gud kan prata med oss? Och om han kan, vill han det?

Det tror jag. Jag tror att Gud kan och vill prata med just dig idag. Gud är inte död, han lever. Han är din kärleksfulla, himmelska Pappa.

Dock är det inte bara Gud som vill snacka med dig idag. Varenda minut slåss massa röster om att få din uppmärksamhet. Tankarna i ditt huvud, rösterna från andra människor, intrycken från mobilen. De kallar på ditt intresse och du påverkas vare sig du vill eller inte utav alla intryck.

Det finns två diken. Antingen kanske vi inte vågar tolka något tilltal som Guds röst. ”Det var nog bara min egen tanke” inbillar vi oss. Eller så tolkar vi kanske allt vi hör och tänker som om det vore från Gud. Hur kan vi då tyda om det är Gud som talar? Här kommer två tips!

  1. Gud talar alltid kärleksfullt. (Gud är kärlek. 1 Joh 4:16)
  2. Gud talar alltid i enhet med sitt eget ord, Bibeln.

Har du hört om Samuel i Gamla testamentet? Gud väckte honom tre gånger samma natt men Samuel fattade inte att det var Gud. Han trodde att det var mannen som han arbetade för, Eli, som hade ropat på honom. Inte så konstigt att han tänkte det, det var nämligen första gången Gud talade med honom. Den natten förändrades Samuels liv – Han började lära sig att identifiera Guds röst. Att i ett virrvarr av andra röster började han kunna urskilja Guds röst. Han blev så småningom känd över hela Israel för att vara Guds budbärare.

Om Gud har skapat dig.
Om Gud har en stor plan för ditt liv.
Om Gud älskar dig högre än någon annan.
Om Gud vill säga något till dig idag.
Kommer du då ta dig tiden att lyssna?

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Att ha en egen, permanent bostad borde vara en mänsklig rättighet i vårt land men tyvärr ser ju verkligheten inte ut så. Jag vet inte varför jag aldrig ställde mig i bostadskö i Stockholm som ung. Och när jag kände behovet av något eget så hade jag ingen fast anställning så jag riktade in mig på att skaffa mig en andrahandslägenhet. Detta, som var i slutet på 90-talet, var inte heller helt lätt men när jag såg en annons om en tvåa nära Globen, så rev jag ut den och lade den åt sidan. Något som bör nämnas i sammanhanget är att jag just hade tagit ett väldigt tufft beslut på ett område i livet. Strax efter det profeterade en tjej som inte visste något om detta över mig med orden: ”Gud är så glad för du har gjort rätt och han kommer att belöna dig och du kommer att få det du ber om.” Ett par av dessa böneämnen var lägenhet och fast anställning.

När jag ringde på annonsen efter några dagar så var jag den första som hörde av sig. Därför fick jag lägenheten med en hyra på 3500 kronor. Senare berättade lägenhetsinnehavaren att det tio minuter efter mitt samtal hade ringt ett företag som erbjöd honom 10 000 kronor i hyra. Han talade då om att bostaden redan var bortlovad. Vi hade inte skrivit på några papper men han höll ändå sitt löfte. Efter ett par månader fick jag även en tillsvidareanställning där jag arbetade, något som verkat omöjligt under en lång tid. Det gjorde att jag bestämde mig för att köpa en bostadsrätt. Jag har lärt mig att man ska vara konkret inför Gud för att man ska vara säker på att man verkligen får det man ber om. På min önskelista stod: En etta i Vasastan, trägolv, högt i tak, spröjsade fönster och gärna litet badrum och kök till förmån för själva boytan. Jag gick på några visningar och var med i någon budgivning som dock stack iväg prismässigt.

En lägenhet jag såg på Hemnet var omöblerad och hade byggställningar utanför. Den såg ut att ha lågt i tak och verkade allmänt omysig. I övrigt tycktes den ha det jag sökte så efter stor tvekan gick jag på visningen och var då ensam intressent. Ettan visade sig vara mycket trevligare än vad bilderna förespeglade och det var tvärtom högt i tak. Jag deltog i budgivningen tillsammans med endast tre andra och ganska snabbt fick jag beskedet att den var min. En oerhörd lycka förstås.

Efter fem år beslutade jag mig för att flytta till Uppsala då jag hade fått jobb där. Jag sålde bostadsrätten men var inte inställd på att köpa igen. Det var inte lätt att få bostad där heller men en kollega bodde då på en gård där de inte hade något vanligt kösystem. Hon kunde rekommendera mig för förvaltaren som bjöd dit mig. ”Vill du ha en etta eller tvåa?”, blev jag tillfrågad. Jag valde ettan då den var ganska stor och dessutom hade en väl tilltagen uteplats i söderläge. Den stod redo att flyttas in i och där kom jag att stortrivas i 4,5 år. Under den tiden övergick lägenheterna på gården till Stockholms bostadskö så det var i grevens tid jag haffade en där.

När det var dags att flytta tillbaka till huvudstaden var det inte heller då aktuellt med en bostadsrätt och fortfarande så stod jag inte i någon bostadskö, dumt nog. Ett andrahandskontrakt var inte heller av intresse för min del. Jag försökte byta bort lägenheten i Uppsala men då den inte låg så centralt (vilket jag gillade) var det ingen som var intresserad. Jag fick då nys om sajten fixakontraktet.nu då man mot en avgift dagligen får mail från hyresvärdar som har ett antal lägenheter med först till kvarn-principen. Även nu hade jag vissa önskemål: Balkong och helkaklat badrum med badkar, och jag sa faktiskt till Gud att jag inte behövde alla 55 kvadrat som jag hade i Uppsala, tio kvadratmeter mindre funkade lika bra.

Under ett års tid kämpade jag med sajten och fick gå på 5-6 visningar men jag ville inte ha någon av lägenheterna, främst på grund av att de låg i ”fel” område. Samtidigt kände jag mig tvungen att tacka ja vid eventuellt erbjudande. Jag fick inte någon av bostäderna och jag var stundtals väldigt förtvivlad.

Då dök det upp en lägenhet på 46 kvadratmeter i Vällingby, nordväst om Stockholm. Jag kom dit på visning och blev kär direkt. Den hade allt jag bett om, var nyrenoverad och jättefräsch. Dessutom känner jag mig hemma i västerort där jag vuxit upp, mina tre syskon bor på samma sida av stan och det är nära till köpcenter och tunnelbanenätet. Jag bad innerligt till Gud om att få just den lyan. Till saken hör att jag för tillfället var utförsäkrad från min långtidssjukskrivning och därmed stod som arbetssökande. Ett par dagar senare ringde telefonen. Kvinnan lät mig veta att valet hade fallit på mig beträffande lägenheten så när kunde jag komma och skriva på kontraktet? Lyckorus igen!

Efter en tid kände jag dock en längtan efter fler rum och jag visste att det fanns 2,5:or i området. Halvan var ett matrum som jag planerade att göra om till en walk in closet. Jag bad Gud om att få en sådan men också om en nära vän/granne i kvarteret att kunna hänga med. Jag annonserade på bytessajter och i trappuppgångar och tre personer hörde av sig. Men jag tvekade då två av lägenheterna låg för nära tunnelbanespåren exempelvis. Jag tackade nej till samtliga då de inte kändes helt rätt. Ingen av dem kändes som ”min” lägenhet.

Då ringde en tjej, Linda, som bodde tvärsöver gården. Hennes gavellägenhet som låg högst upp på tredje våningen var luftig och ljus och hade en stor balkong i söderläge. Den var bokstavligen min drömbostad och hon tyckte detsamma om min. Vi gjorde ett byte och under förberedelserna inför det växte en stark vänskap fram. Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamma livserfarenheter och intressen. Hon är även troende och idag är hon min allra bästa vän. Hade jag tackat ja till någon av de andra tre lägenheterna så hade jag varken fått den ”perfekta” lägenheten eller vänskapen med Linda.

För att citera Jesus: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matteusevangeliet 7:7-11)

Samtidigt vill jag påpeka att jag är ödmjuk inför det faktum att man alla gånger inte har den ”tur” jag har haft på det här området. Men dessa erfarenheter har styrkt mig i vetskapen om att vår himmelske far bryr sig om alla detaljer i våra liv. Det som verkar omöjligt kan bli möjligt, och inte bara bra utan mycket bättre än förväntat. Detta om vi vågar tro på bönens makt och Guds godhet.

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

När jag 1987 flyttade till Stockholm från Avesta för att arbeta som skolevangelist hade jag varken bankkort, mobiltelefon, 30-talet tevekanaler, Internet eller macciato. Ingen Bibel på Ipaden, inga sociala medier.

Hur klarade man sig, kan man undra, vilket också mina barn gör i våra samtal kring köksbordet ibland. ”Hur gjorde ni när ni skulle bestämma var ni skulle ses?” ”Vad gjorde man inne på en bank egentligen?” ”Hur kunde man veta något om man inte kunde surfa?”..

Ja, utvecklingen kommer alltid att förflytta oss längre in i nya tekniska, medicinska, ekonomiska och kulturella landvinningar. Det ingår i att vara människa att vilja framåt. Att ibland förkasta det gamla och börja på nytt.

Hur ska vi då relatera till den urgamla Skrift och de urgamla läror vi som kristna följer? Vad säger vi till dem som tycker att vi tror på ”en gammal bok” som bakbinder utvecklingen?

Frågan är relevant om man menar att bara nya saker har trovärdighet. Nya rön, ny vetenskap. Men ser man på vad som är verkligen är viktigt för människor genom tiderna är det just urgamla företeelser som gemenskap, närhet, bekräftelse, kärlek. Och andlighet. Inget som varken går att köpa för pengar eller forskas fram.

Och det underbara är att vår Gud är ”Igår, idag och i morgon”. Evig. Och att vi dessutom fått en Ande som är levande och verksam och som lovat förklara den gamla boken och annat Gud vill med våra liv, tills att det inte behövs längre. Tills att vi skådar ansikte mot ansikte.

Låt oss möta den nya hösten som stolta kristna och samhällsmedborgare! Låt oss ta vår tro och våra begåvningar ut i en värld som behöver smarta, goda, starka, skickliga och även sårbara Guds barn! Låt oss bidra i samtalen, samhällsdebatten, religionsfrågorna, men också finnas i de livgivande gemenskaperna i församlingen.

Nymodigheter kan komma och gå.

Men Jesus, och syskonkärleken kring honom, består.

/ Carina Tyskbo, skribent på Frälsningsarmén

 

Inga kommentarer

Kommentera

Det var redan mörkt när jag gick hemifrån. Jag var oerhört upprymd. Senast jag känt det så var på min bröllopsdag, fyra år tidigare.

Det fanns några likheter mellan dessa två speciella ögonblick i livet. Båda var erfarenheter jag såg fram emot med stor glädje, otålighet och iver. Det handlade vid båda tillfällena om sådant jag aldrig gjort tidigare, det gällde viktiga val i livet, val som skulle påverka min framtid.

Jag var tvungen att använda karta för att hitta vägen, Global Satellite Systems, GPS, skulle lanseras endast ett år senare! Till slut hittade jag platsen, en skola i en del av Oslo som jag inte kunde minnas att jag besökt tidigare. Mitt hjärta bultade när jag följde skyltarna och gick mot dörren som ledde in till skolans aula.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig… Jag tror att jag hade romantiserat ögonblicket i min fantasi och tänkte att jag skulle komma in i en atmosfär med feststämning, spänning och massor av människor som firade, helt enkelt en något blekare version av vad jag sett på TV tidigare. Vad jag verkligen vet, är att jag blev djupt besviken när jag öppnade dörren.  Aulan var tom förutom tre tjänstemän som satt där. De log artigt men jag kunde se att de var trötta efter en lång dag. Där rådde verkligen ingen partyatmosfär.

Jag lämnade fram mitt pass för att legitimera mig, tog emot nödvändiga dokument och gick till den anvisade platsen. När jag stod där, ensam i aulan, överväldigades jag av känslan inför stundens allvar. Jag var 37 år och, för första gången i mitt liv, skulle jag göra ett sådant viktigt val. Jag valde att göra något jag aldrig haft en chans att göra tidigare. Jag valde att rösta i Sydafrikas allra första fria val. Jag tänkte på dem som hade slitit hårt, kämpat och dött för att möjliggöra för mig att kunna stå där i röstningsbåset.

Det valet hade jag aldrig kunnat göra tidigare. Rätten till det hade tagits ifrån mig innan jag föddes, av ett politiskt parti som kommit till makten 9 år innan min födelse. Ett politiskt parti hade kommit till makten med ett budskap om söndring, fruktan och hat, med ett program som favoriserade de egna och förnekade de mest självklara rättigheter för alla som var annorlunda. Allt detta medförde oförutsägbart elände för miljontals människor därför att det grundades i själviskhet och syndiga värderingar som gällde segregation, exkludering och exploatering, en slags vi-och-dom-uppdelning och de slags värderingar som förnekade vad det betyder att vara mänsklig och, än mindre, att vara kristen.

Milliontals av mina landsmän gjorde samma val som jag och den stora majoriteten röstade för att sätta stopp för det omänskliga apartheidsystemet. Det flesta av dem, liksom jag, röstade för första gången, och det stora flertalet av de röstande valde Rolihlanhla Mandela till den förste presidenten i det nya, fria Sydafrika.

Det slutade med att jag gjorde två val den dagen. Först och främst valde jag att utöva min demokratiska rätt, nyförvärvad och säkrad av blod och offer för alltför många av mina landsmän. För det andra valde jag att rösta mot intolerans och hyckleri, hat, uppdelningar och exploatering.

På söndag går svenska folket till valurnorna. Förutom för dem som röstar för första gången, är detta att rösta i allmänna val något helt vanligt i Sverige. Kanske är det så vanligt att några av er inte ens tänker bry er om att rösta. Jag hoppas att det jag berättat här, kan få dig att ändra dig när du förstår värdet av den vackra gåva du har i den demokratiska process det innebär att delta i allmänna val. Jag hoppas att ni alla väljer att rösta och att ni, när ni röstar, ert val baseras på de värden som gjorde Sverige till den storslagna nation det är.

Välj att använda det vanliga för att göra något utöver det vanliga!

/ Clive Adams

2 kommentarer

Kommentera

Jag jobbar med internationella utvecklingsprojekt. Det innebär att jag som en del av mitt arbete handlägger den svenska delen av projekten och stöttar den personal som implementerar verksamheten på plats ute i världen. Jag besöker också projekten med jämna mellanrum för att se hur det går för dem.

Projekten finns i verklighetens vardag, och handlar ofta om matsäkerhet eller tillgång till rent vatten. När jag kommer på besök är det däremot långt ifrån vardag för människorna som jag besöker. Arbetet avstannar, och alla vill vara med och visa runt gästen från landet långt bort när hon vandrar runt i byn.

Ibland blir det fest på riktigt: flaggor, dansuppvisning, barn som sjunger, finklädda människor i traditionella dräkter, festlig mat – hela paketet. För många är det en riktigt stor grej att få ett internationellt besök, och det är också en chans för dem att visa sin uppskattning för att vi stöder deras projekt. Genom att erbjuda mig en stor upplevelse får de på sätt och vis en möjlighet att ge något tillbaka, att visa att de har något att erbjuda och inte bara tar emot.

Jag förstår det, och accepterar gesten med det i åtanke. För visst är det kul med fest och färg och musik! Att få se det bästa de har, och få chansen att vara med om lokala traditioner.

Det gäller speciellt de projekt som ligger så avlägset att det tar flera dagar att komma dit, vilket gör att de inte får så många besök. Det kan också gälla projekt där barn är inblandade, till exempel fadderprojekt. Besöker man ett dagcenter är det nästan mer regel än undantag att barnen gör en uppvisning av något slag, även om besöket är helt spontant, ännu mer om det är planerat.

När jag besökte ett skolhem i Indien en gång, sjöng pojkarna en sång om mig, med mitt namn i texten. Den var på det lokala språket telugu, så jag har ingen aning om vad den betydde, men de log i alla fallåt mig medan de sjöng, vilket jag tog som ett gott tecken.

Andra gånger har centret nästan exploderat av färg när det dekorerats från topp till tå inför mitt besök. Dikter läses upp, sånger sjungs, danser dansas och bord dukas upp med buller och bång.

Jag har varit med om att hela byn följer med mig när jag går runt och förevisas vattenkranar, biogastoaletter och svinstior. I Malawi blir man som gäst bemött med sång vart man än kommer. Jag har varit med om att få så många blomsterkransar runt halsen att jag knappt kan se över dem, och en gång möttes jag redan på flygplatsen av två festklädda barn som gav mig en blomma och en kram.

Men projekten som jag är där för att besöka sker som sagt i vardagen. Det är där man får veta hur verksamheten fungerar, vad som är bra, vad som behöver ändras, hur projektet påverkar människors liv.

Och hur kan jag se detta om jag liksom har festen med mig vart jag kommer?

För att komma förbi problemet kan man till exempel ta till knep som att hälsa på projektet oftare eller att göra oanmälda besök. Men såna metoder går inte riktigt på djupet.

Vad som verkligen gör susen är att ha nära kontakt med personalen på plats, även när jag sitter i Stockholm och de är i en liten by någonstans i Afrika. Att lyssna, diskutera, berätta om lösningar man sett i liknande projekt på andra håll, hjälpa till att hitta vägar framåt och tillsammans glädjas över framgångar.

Om projektledningen på allvar ser mig som en del av teamet förmedlar de även det till deltagarna på lokal nivå. När jag sen besöker projektet blir jag i bästa fall en familjemedlem som välkomnas hem istället för en högt ärad dignitär som inte ska besväras med att få höra om eventuella problem.

Det är ett högt ideal, som jag inte riktigt vet om jag någonsin varit med om fullt ut – men man ska ju sikta mot stjärnorna!

För jag vill inte vara ett festföremål, en exotisk besökare från fjärran land. Jag vill vara en del av vardagen, någon som tillsammans med folket på plats jobbar för att projektet ska bli så bra som möjligt. Jag vill vara en av dem. Det är först då jag kan göra nytta på allvar.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
Ordspråksboken 4:23

Gud uppmanar oss att ta hand om vårt hjärta för att må bra. Jag har funderat över det här bibelordet ett tag. Hur bevarar man egentligen sitt hjärta? När jag söker på synonymer till ”bevara” hittar jag till exempel ”slå vakt om” och ”värna”. Idag vill jag nämna tre sätt som jag tror kan bidra till ett välmående hjärta.

  1. Min mamma lärde mig som liten att alltid reda ut bråk innan läggdags. Inte låta ilskan och irritationen slå rot utan att istället prata om händelsen, förlåta varandra och få somna i frid. När jag blev äldre hittade jag samma princip i bibeln; Låt inte solen gå ner över er vrede (Efe 4:26). Under mina funderingar kring vad det innebär att värna om sitt hjärta har jag i alla fall kommit fram till att detta är en god metod. Red ut missförstånd och konflikter, stora som små, så fort du kan. Låt din stolthet förvandlas till ödmjukhet.
  2. Jag är en person som har nära till mitt hjärta. Det står typ vidöppet hela tiden. Det kanske låter vackert men det kan också vara riktigt utmanande. Ord som jag får höra åker liksom inte in genom det ena örat och ut i det andra, utan sätter sig direkt på hjärtat. Redo att ältas. Därför har en av mina största böner under de senaste åren varit: Gud, ge mig en hård panna och ett mjukt hjärta. Alltså en bön om att allt det som inte bör ältas, landa och bygga bo bara kan få studsa mot pannan och bort ut i rymden så att hjärtat kan få skydd. Kanske kan detta vara en passande bön för dig också?
  3. Det står i bibeln att munnen kommer tala om det som hjärtat är fullt av. Vad har din mun pratat om idag? Vart har dina tankar vandrat? Jag tycker det är bra att checka av detta dagligen. Det är så lätt att fylla upp hjärtat med allt annat än Jesus men faktum är att det är han vi behöver. Jag tror att vi är skapade med ett tomrum som bara Jesus kan fylla. Det är nära honom vi mår som bäst. Det är när vi fyller oss med Jesus som såren blir helade, hjärtat börjar bubbla av liv igen och vi orkar älska oss själva och andra fullt ut. Den bästa medicinen för att värna om ditt hjärta heter inte Facebook, yoga, nya prylar, finare adress, högre lön eller andra människors bekräftelse. Håll dig nära Jesus. Ta tid med honom i sommar. Du behöver inte pressa fram massa vackra böner i solstolen – bara var inför Jesus kärleksfulla ansikte. Känn hur mycket han älskar dig. Jättemycket.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

När man ännu en gång kommit fram till det faktum att varken ens hemland, Sydafrika eller ens ”adoptivhemland”, Norge lyckats kvalificera sig till en stor internationell fotbollsturnering, den här gången fotbolls-VM 2018 som just nu äger rum i Ryssland, kan man närma sig turneringen med den sanne sportkännarens objektiva distans.

Trots detta har jag sett match efter match med det trivsamma lugn som kommer ur neutralitet och som förmår en att objektivt lika väl uppskatta det briljanta som det dåliga.

Men när Sverige spelade mot Tyskland för några veckor sedan, upptäckte jag att jag, långt ifrån att fortsätta vara icke passionerat neutral, blev helt engagerad i spelet som en nyomvänd sverigesupporter! Jag blev så subjektiv i min support att jag fann mig själv oförmögen att lyssna till de engelska kommentatorerna och jag  upplevde att jag var partisk för Sverige mot Tyskland, så helhjärtat att jag bytte till den svenska TV-kanalen! (Naturligtvis var kommentatorerna där också partiska, men till förmån för Sverige!)

Efter matchen försökte jag analysera mitt oväntade men inte ovälkomna stöd för det svenska landslaget. Jag vet att det inte beror på att jag plötsligt blivit imponerad av deras spelstil. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter, De svenska spelare jag känner till: Ibrahimović, Larsson, Brolin, Andersson, Ravelli, Dahlin, Blomqvist, har alla dragit sig tillbaka! Jag tror att mitt stöd till Sverige är större än min kärlek till fotbollen. Jag fann mig själv heja på Sverige för att jag bor här nu och har kommit att uppskatta Sverige och älska människorna här. Det  har ju inget att göra med fotboll men det har allt att göra med goda relationer. Så jag kommer att heja på Sverige när vi spelar mot Mexico och jag hoppas att vi spelar tillräckligt bra för att komma vidare i turneringen. (I skrivande stund har matchen ännu inte spelats).

Det är underbart att ha så positiva känslor för en plats och ett folk. Jag kom att upptäcka den känslan, patriotism är ett bra ord att beskriva den med, beträffande Sydafrika efter apartheid och har utvecklat den gentemot Norge under åren.

Så i själva verket är jag inte bara en person av blandad ras, jag är också en person av blandad nationalitet! Jag kan se patriotism i smickrande hejarop från tusentals supportrar när jag tittar på matcherna i fotbolls-VM. Det är en god och positiv känsla i den nationella identitet som tar sig uttryck i rolig snarare än ond interaktion med andra. Fokus ligger på stolthet över nationernas framgångar men aldrig i negativ eller överlägsen jämförelse med andra. Patriotism är ett positivt uttryck för vår känsla av nationell identitet!

I mina reflektioner fann jag mig jämföra det positiva hos dessa patriotiska glada fotbollssupporters med andra stora nyheter under förra veckan. Det kan gälla människor som direkt skulle kalla sig själva patrioter när de applåderar sin president lika entusiastiskt som vilken fotbollssupporter som helst applåderar när deras lag samlar poäng!

Men vad som visade sig i USA var inte den positiva patriotismens skönhet utan den negativa nationalismens fula ansikte! Man applåderade en president som stolt ”bevisade sin kärlek till sitt land” genom att skilja barn från deras föräldrar och sedan stänga in barnen i burar. *

Man hade glömt att USA är en nation med immigranter vars mångfald varit en av landets största styrkor!

Denna slags nationalism sveper genom västra Europa lika tydligt som den svept över slätter och genom städer i USA under senare år. Det är det okritiska idealiserandet av en nation som får ett folk att betrakta sig som förmer än någon annan nation. Den betonar skillnader för att argumentera för samförstånd bara för att kunna utesluta människor som är olika. Sådana attityder resulterar nästan alltid i en oerhört nedåtgående spiral av rasism och främlingsfientlighet och kommer att leda till att vanliga medborgare applåderar en president som sätter barn i burar, en regering som vägrar ensamkommande minderåriga inresa i landet eller ett system som avsiktligt är partiskt i undersökningen av invandrare som konverterat.

Den betydande skillnad i attityder som dessa två former av nationalism utvecklar är en av huvudorsakerna till de nuvarande utmaningar som västvärlden står inför när det gäller invandrings- och flyktingfrågor. Och Sverige, det land jag har börjat stödja i fotbolls-VM, är inget undantag. Den negativa nationalismens fula tryne har visat sig även här!

Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som svarar med tacksamhet med tanke  på den egna historien där emigranter reste till länder där förutsättningen för att kunna leva ett bättre liv var större. Jag vill tillhöra ett svenskt samhälle som omfattar de värderingar som uppmanade det att öppna sina gränser och sina hem för norska flyktingar för mer än 70 år sedan. Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som är stolt över sina rika traditioner av öppenhet, värme, frihet, demokrati och broderskap.

Heja Sverige! Ja, jag vill att ni ska vinna över Mexico, men jag vill verkligen att ni ska vinna något viktigare än en fotbollsmatch. Jag vill att ni ska vinna slaget om er nationella själ så att negativ nationalism inte tillåts florera, men att Sverige i stället ska fortsätta vara den nation det var tänkt att den skulle vara, inkluderande, stående sida vid sida med resten av världen i stolt grannsämja.

(*Efter flera dagar av intensiv kritik böjde USA: s president sig för pressen och ändrade politiken – men tyvärr inte nödvändigtvis utövandet av den).

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Sommarminnen

Jag blundar och tänker

Jag ser en skogsstig med solljus i gläntan

Jag känner doften av smultron och skogshallon jag plockar

Jag hör hur vågorna kluckar när vi tillbringar långa varma dagar vid Vänern

Bad både morgon, middag och kväll

Sommarminnen

Jag kan känna smaken av gräddglassen vi köper i kiosken på vägen till sommarstugan

Jag hör ljudet av spikandet när vi bygger ännu en kaninbur

Jag känner vinden när jag rider med en kompis genom sommarfälten

Jag hör bullret av karuseller från en av alla utflykter till Liseberg

En sommartradition, hela familjen tillsammans

Läger

Jag tänker på roliga och spännande läger

Jag kan inte ens komma ihåg alla

Sova i tält på någon vacker lägerplats eller på golvet i en skolsal

Uppdrag och äventyr

Nya vänner. Ledare som gav av sig själva och sin semester för vår skull

Jag älskade läger och den speciella atmosfären

Jag kände att Gud var på riktigt och att Jesus var min vän

Sommarminnen

Jag minns nog bara de soliga dagarna

Jag tackar Jesus för dem

Jag ber att många barn ska få härliga sommarminnen denna sommar

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fyllde nyss 25 år. En ganska häftig siffra om jag får säga det själv. Samlade på mig några extra vuxenpoäng genom att önska mig en dammsugare i present. Med min nya rosa Electrolux Ergorapido tar jag mig dansande fram i lägenheten. Förmodligen till mina rumskompisars stora förvåning då jag inte varit den flitigaste av oss tre på städfronten.

Kanske brukar du ta dig en titt i backspegeln när du fyller år? Det gjorde jag. En sammanfattande titt på mina 9131 dagar på jorden. Livet har bjudit på kärlek och skratt men det har också varit rätt många tunga uppförsbackar faktiskt. Inte direkt för att någon velat mig illa men för att vissa händelser tog hårt på det högkänsliga barn och den tonåring som var jag. Under flera perioder har jag frågat Gud varför han varit så seg på att ingripa i svåra situationer trots mina desperata böner.

Nu har bilden zoomats ut. Jag ser händelserna som gjort ont med större distans och blir faktiskt tacksam. Tacksam över alla erfarenheter som lagts i min ryggsäck. Jag tackar Gud för resan som gjort mig till den jag är idag. Jag älskar den person som han har format mig till att vara. Hur Gud har tröstat mig och låtit rädsla omvandlas till frihet. Hur han gjort min panna allt hårdare men bevarat hjärtat mjukt.

Idag vet jag att kampen inte varit förgäves. Varje dag får jag välsigna andra människor med de redskap som jag har samlat på mig. Som barn- och ungdomskonsulent ser jag ofta mig själv i de unga jag möter; jag läser snabbt av rädsla, prestationsångest och depression för en gång var det jag. Nu får jag med mina erfarenheter finnas där för att hjälpa och samtala. Jag brinner för att hämta barnen som alltid ”dräller” runt på stan och ta med dem till kyrkan, för jag vet att de behöver en trygg frizon. Jag predikar kärlek och sann identitet in i ungas liv, för en gång var jag den osäkra tjejen som skrek efter bekräftelse hos människor men som hade behövt förstå hur högt älskad och värdefull jag redan var i Guds ögon.

Jag minns tydligt när en tonåring på ett läger satte sig bredvid mig och grät när hon berättade vad hon gick igenom den perioden. Händelsen var identisk med vad jag gått igenom några år innan. Jag kunde säga ”Jag vet hur det känns” och trösta henne samtidigt som mina egna tårar började rinna när jag förstod att Gud använde min otroligt tuffa period för att nå en tjej som för första gången deltog på ett kristet läger. Det var ingen slump att det var mig hon hamnade bredvid. När vi hade pratat en stund fick jag be med henne och Guds kärlek fyllde henne. Det kan definitivt komma något gott ur svåra tider.

Förmodligen kommer det alltid vara de människor som går igenom liknande saker som vi själva gått igenom som vi har lättast att nå på djupet. Vi förstår dem. I Guds församling har vi, som tur är, olika erfarenheter i våra ryggsäckar vilket gör att vi också kan möta de olika behov som finns bland människor vi möter.

I Första Korintierbrevet kapitel 10 vers 13 står det: ”Gud är tro­fast och skall in­te låta er prövas över förmåga: när han sänder prövning­en vi­sar han er också en utväg, så att ni kom­mer ige­nom den.”
Ja, Gud har visat mig att han är trofast. Jag kanske inte såg det i stunden men jag ser det i backspegeln.

Tack Gud för att du bryter in med ditt ljus där det är mörkt. Tack för livets tunga uppförsbackar som fått mig att söka mig ännu närmare dig. Låt min livsberättelse få visa på att du bär genom allt och låt mina erfarenheter användas i ditt rike så fler får lära känna dig. Amen.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera