Tro

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag är en person som älskar att åka skidor. Egentligen älskar jag allt som har med vinter att göra, men just denna ”vinter”säsongen så har längdskidor blivit något som jag lagt väldigt mycket tid på. Jag älskar att glida fram på snö, trötta ut kroppen tills jag är helt slut, känna kylan slå mot mitt ansikte och då få mer energi till att orka lite till. Jag älskar det helt enkelt, så mycket att jag ler när jag skriver detta.

Men samtidigt har en annan tanke slagit sig in i mitt huvud den senaste tiden – hur kan det vara så att jag har så enkelt för att gå upp tidigare på morgonen för att åka iväg till skidspåret, men helt omöjligt att göra det för att spendera tid med Gud?

Bibelställen som: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” och ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” spelas upp i mitt inre. Jag är frälsningsofficer, jag kan dessa bibelställen utan och innan, jag har predikat dem för andra, men ändå är det så svårt att ta till sig själv och leva efter.

Jag åker skidor oavsett före, hur tidigt det än är, hur tungt det än är, och tänker de gångerna att det ger extra bra träning till när underlaget kommer vara bra istället. Men så fort det blir tungt att läsa Bibeln, eller jag känner mig för trött, så drar jag ner på det?

Jag tror inte att jag är ensam om detta. Eftersom det är annat än kött och blod vi kämpar emot, och det finns någon som vill ta varje chans han får att dra oss längre ifrån Gud, så tror jag att detta är ganska vanligt. Det börjar med att vi hoppar över en morgon- eller kvällsandakt för att vi är för trötta. Sen gör vi det en gång till, och en gång till, och till slut vet vi inte ens när vi senaste läste Bibeln eller spenderade tid med Gud, eller gick till kyrkan, eller vad det än kan vara.

Men det här året önskar jag skulle vara annorlunda, jag vill än en gång prioritera Gud framför allt annat. Det är ett beslut jag kommer behöva fatta varje dag, både när det känns enkelt och när det känns svårt. Men kan jag göra det med skidor, så kan jag definitivt göra det med Gud också. Det är Han värd.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

Detta skrivs dagen efter att tacksägelsedagen firades i USA. Tacksägelsedagen är en stark tradition som omfattas av alla amerikaner, oavsett skillnader gällande ekonomi, hudfärg, religion eller politik.  För många är tacksägelsedagen mer betydande som familjehögtid än julen. Det är underbart att en hel nation gör paus för att vara tacksamma!

När amerikanerna förberedde sig för att fira, reste jag hem tillsammans med en kollega efter att ha varit på officersmöten. Det var mörkt och regnigt och sikten var mycket dålig. Tacksägelsedagen och den mörka vägen påminde mig om en upplevelse jag gjorde för länge sedan.

Jag deltog i en konferens ute på landsbygden i västra Norge. Tidigt på morgonen gick jag upp för att ta en kort promenad före frukost. Det var så mörkt det bara kan vara ute på landet och det blev ännu värre av virvlande dimma. Olyckligtvis hade jag glömt att ta med min pannlampa hemifrån och, så snart jag gick ut förstod jag att jag skulle få svårt att hitta. Sikten begränsades till tio meter.

Jag bestämde mig för att följa de vita linjer som målats vid vägkanten för att se om jag kunde hitta till en plats ungefär två kilometer längre bort. Jag insåg att linjerna var som ett ramverk, en slags vägledning som förhindrade mig från att hamna utanför vägkanten och som också hindrade mig att gå in i något onämnbart, fuktigt och otrevligt eller till och med bryta ett ben eller två!

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig!”, tänkte jag, plötsligt tacksam för både de vita strecken på vägbanan och Ordet som lyste upp min livsväg.

När de vita linjerna försvann, upptäckte jag att jag rörde mig in mot mitten av vägen. Jag kunde knappt reda ut vägens konturer i mörkret. Jag tänkte på vikten av att söka sig in mot mitten av vägen när ytterkanterna är så otydliga. Så tänkte jag på hur ofta vi befinner oss på platser där vägkanterna inte låter sig definieras så enkelt och där det kan vara lätt att ta ett felaktigt steg eller till och med gå in på en felaktig väg, där det är säkrast men kanske inte mest spännande att gå i mitten av vägen.

”Mitten av vägen” syftar på den grundläggande tro och övertygelse som formar våra liv därför att den liksom blivit ett med oss. Ibland har det blivit så i mitt eget liv, att när ”de vita linjerna” försvinner, kan det vara spännande att ”gå ute på kanten”, men det är nästan alltid farligt och definitivt inte lika tryggt som att vara mitt på vägen i mörkret!

Jag fann att jag var tacksam att jag, tack vare min uppfostran och alla dem som påverkat mig, hade fått ett ”mitten av vägen” att röra mig in mot när jag börjat förlora spåret.

Jag kom till en trädallé och inne i den var det till och med ännu mörkare än det varit tidigare. Jag kunde inte se vägen och därför kunde jag inte heller se mitten av vägen.

Jag tvingades använda lampan på min mobiltelefon för att komma genom den mörka tunneln av träd.

Det slog mig att ibland blir det allt för mörkt, när våra omständigheter är svåra och desperata. Då försöker vi hitta vägen med kontgjort ljus. Mobiltelefonens lampa fungerade bra, den lyste bra, mycket klarare än det ljus som jag haft tillgång till tidigare och det hjälpte mig att ta mig igenom den mörka tunneln av träd.

Men mina ögon hade påverkats av det konstgjorda ljuset, vilket gjorde det omöjligt för mig att se ”normalt”. Jag kunde inte se verkligheten på grund av det konstgjorda ljuset. Det tog fler långa sekunder innan ögonen vande sig vid ”det normala mörkret” och jag kunde börja gå igen.

Det finns mycket ”konstgjort ljus” längs vår väg, för det mesta underbart och klart (som de officersmöten jag var på nyss, kongresser, söndagsgudstjänster med mera), men oftast föranleder sådana ögonblick av strålande upplysning oss att behöva ta några ögonblick för att vänja oss vid ”normalt” ljus igen, därför att det är i det normala ljuset som vi behöver ”gå vår promenad”!

Jag fann mig själv tacksam, för ögonblicken av konstgjort ljus men också för att jag har fått en definierad väg för mitt liv, Guds väg för mig. Oavsett om det är dag eller natt, ljus eller mörker, har jag alltid de andliga resurser som behövs för att hitta vägen.

Jag var tacksam att jag tryggt tog mig tillbaka till centret.

Det kan vara ensamt att vandra i mörkret men samtidigt ganska upplysande och jag var tacksam för de andliga insikter jag fick på min vandring!

Det är tacksägelsedagen i USA. Det är mycket mörkt i november i Sverige. Men om vi fortsätter vara förenade med Världens ljus, Jesus Kristus, vars kommande till denna mörka värld snart ska firas under julen, är det underbart och fullt möjligt för oss att hitta vägen utan att snubbla. Jag är djupt tacksam för detta!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

”Vi ses i jul”

Jag hör den vaga hälsningen från en kvinna i päls i kvartetet där jag bor när hon rusar förbi mannen som skjuter sin kundvagn uppför kyrkbacken. Hon med kassarna fullproppade med mat och han med kassarna fullproppade av allt han äger och har.

Själv är jag ny i kvarteren, men känner igen mannen då jag sett honom några kvällar när jag tittat ut genom fönstret. Runt 20-snåret kommer han och lägger sig på bänken alldeles utanför kyrkporten. Så går det upp för mig att detta ju ibland är hans ’hem’ för natten. Mötet mellan den rusande kvinnan och den hemlöse mannen får mig att tänka till på hur vi firar jul och på julens egentliga budskap.

Vi ses i jul, en fras som för många framkallar värme och gemenskap. En ledig tid med nära och kära, men för alltför många innebär det kyla och ensamhet.

Det som jag senare förstod var att kvinnan med kassarna var en av dem som stod värd för kyrkans jul i gemenskap och att hon hoppades på att få se mannen där. Det var alltså inte en vag hälsning, det var en kär hälsning fylld med förväntan.

Mer sådant vill jag se, höra och vara del av. Att byta ut frusna relationer, till levande och förväntansfulla sådana. Vi behöver fräscha upp julens budskap för att passa in i en tid som vår. Att våga se varandra igen. Sverige är känt för att vara ett land präglat av individualism. Det håller inte längre, inte så som vårt land i dag ser ut.

Min förhoppning inför denna jul är att vi på allvar vågar omsätta vår människosyn i praktiken. Att vi bjuder in och bjuder till och bryter isolering av ensamhet och utanförskap. Att vi utmanar varandra i fler mänskliga möten. För visst finns det allt rum för fler?

Jesusbarnet föddes ju i ett stall just för att alla hotell var fulla men tack vare att någon tillslut bjöd in. Nu undrar jag; vad blir din och min möjlighet att bejaka en medmänniskas behov och önskan för att bli inbjuden och inkluderad?

/Madeleine Sundell

Inga kommentarer

Kommentera

Under något år av mitt liv rörde jag mig i ett sammanhang som ”bjöd på” en hel del ovälkomna inslag som innefattade lögner, ekonomiskt utnyttjande/lurendrejeri, härskartekniker/översitteri, hot, svek och falsk vänskap. Detta väckte besvikelse, sorg och ilska inom mig, något som ingen mår bra av och det föder heller ingenting gott.

Känslor som dessa, i synnerhet om de inte bearbetas på rätt sätt, kan få negativa följder både psykiskt och fysiskt. Några exempel är en höjning av stresshormoner, blodtryck och puls, problem med hjärta och mage, värk i huvud, muskler och leder, samt sömnproblem, depression och ångest.

Samtidigt så är det inte bra för hälsan att trycka undan aggressioner. Man bör acceptera känslorna som kommer men lära sig att hantera dem på ett så sunt sätt som möjligt. Bibeln säger: ”Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede…Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er”. (Ef 4:26, 31-32)

Jag gissar att du, precis som jag, inte tycker att det är helt enkelt att totalt släppa en del oönskade händelser/bemötanden. Men för egen del har jag insett att det har känts lättare när jag har försökt se saker och ting ur Guds perspektiv. Typ såhär:

Fråga: Har Gud skapat den här personen?

Svar: Ja, det har han.

  • ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem…Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott…” (1 Mos 1:27, 31)

Fråga: Älskar Gud honom/henne?

Svar: Det gör han faktiskt.

  • ”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet…” (Brevet till Titus 3:4-5)
  • ”…varken något som nu är eller något som skall komma…skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38-39)

Fråga: Och detta trots att han/hon har gjort fel/syndat?

Svar: Så är det ju.

  • ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8)

Fråga: För vem och varför dog Jesus på korset?

Svar: För mig och alla andra och för att vi ska få förlåtelse för våra brister.

  • ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.” (Jes 53:5-6)
  • ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Fråga: Har jag själv aldrig gjort fel eller sårat/svikit någon medvetet/omedvetet?

Svar: Eh, jo det har jag.

  • ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” (Rom 3:23)
  • ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” (1 Joh brev 1:8)

Fråga: Betyder det med andra ord att Jesu död var nödvändig för både X OCH för mig?

Svar: Jo… jag har mycket att få förlåtelse för, både gällande det förflutna och framtiden.

  • ”Men vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus…om rättfärdigheten kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves” (Gal 2:16, 21)
  • ”Ty av nåden är ni frälsta (räddade) genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det…” (Ef 2:8)

Fråga: Vad säger Bibeln om att döma andra människor?

Svar: Motigt att erkänna ibland men:

  • ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Fördöm inte, så blir ni inte fördömda… Varför ser du flisan i din broders öga, men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga.” (Luk 6:37, 41-42)

Fråga: Hur ska vi enligt Bibeln bemöta våra fiender?

Svar: Inte alltid det lättaste men det står ju:

  • ”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förolämpar er…Nej, älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor, och ni ska bli den Högstes barn…” (Luk 6:27-28, 35)

Fråga: Vad gäller beträffande förlåtelse?

Svar: Det är något vi ska ge för att vi själva ska få det.

  • ”Om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske fader förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er himmelske fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)
  • ”…Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger? Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” (Matt 18:21-22)

Fråga: Hur uppmanas vi att bemöta onda gärningar?

Svar: Inte med ondska, tvärtom:

  • ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:21)

Fråga: Vad säger Gud om hämnd?

Svar: Det är inget vi ska ägna oss åt utan överlämna åt Gud:

  • ”Hämnas inte, mina älskade…Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren.” (Rom 12:19)
  • ”Ja så säger Herren:…Jag skall strida mot dina motståndare…” (Jes 49:25)

Fråga: Vad lovar Gud gällande det som tagits ifrån oss och det vi behöver?

Svar: En hel del:

  • ”Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.Ja, godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar…” (Ps 23:5-6)
  • ”Så ska min Gud efter sin rikedom på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt ni behöver. (Fil 4:19)
  • ”Och Herren återupprättade Job…Herren gav Job dubbelt så mycket som han hade haft förut…Och Herren välsignade slutet av Jobs liv mer än dess början.” (Job 42:10, 12)

Slutsats:

Den här personen ljög för, lurade och svek mig och gjorde mig väldigt illa berörd. Men även jag har gjort/kommer göra mig skyldig till saker som jag behövt/kommer behöva få förlåtelse för. Vi ska älska vår nästa, tillochmed våra fiender, trots deras brister och fel. Dessutom är det inte min uppgift att döma någon, den biten tar Gud hand om. Han kommer också att se till att jag har det jag behöver, även om jag rentav har blivit bestulen, och jag/vi kan lita på att saker och ting löser sig i slutändan: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.” (Rom 8:28)

/Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

”Show grace to people in process. You’re one of them.”
Carlos A. Rodríguez

Vi befinner oss alltid i någon typ av process och våra resor är individuella. Det som jag lär mig om mig själv idag har du kanske aldrig behövt jobba med i din personliga utveckling och det område där du gör framsteg just nu kanske blir en process för mig först om 10 år. Vi är alla på en vandring liksom och den pågår livet ut. Vissa utvecklingskurvor går vi igenom med glädje för att vi så gärna vill i mål, medan andra processer är en ren strid. Somliga saker jobbar vi aktivt med och andra områden i livet utvecklas medan vi knappt själva märker det.

Jag är otroligt glad för att jag är en annan person idag än vad jag till exempel var för fem år sedan. Inte för att jag skäms för personen jag var då, men det är skönt att jag formats till någon som ännu mer liknar Jesus.

Anledningen till utvecklingen är till stor del att jag lärt mig av mina misstag. Låter kanske drastiskt men det handlar faktiskt om mindre saker. Kanske hur det känts inombords efter olika typer av handlingar. När något jag gjort känts fel efteråt, har jag helt enkelt lärt mig av den ”osköna” känslan och inte velat göra om det. Exempel kan vara hur jag talat om andra människor som inte varit i samma rum. Eller hur jag betett mig mot andra när jag varit stressad. Eller hur jag velat föra över min skam på någon annan. Eller hur jag självsäkert undervisat andra om något jag inte greppat själv, lite falskt liksom.

Citatet som jag inleder med påminner mig om att vara nådefull, mild och förstående mot andras process liksom jag önskar att de har överseende med min. För vissa utav oss är detta inget problem, då vi kanske är mer förlåtande mot andras tabbar än våra egna. Då måste vi istället jobba på att vara snälla mot oss själva.

Jag har en T-shirt med citatet ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind, always.” Så är det verkligen. Jag ser bara toppen av ett isberg när jag möter en medmänniska. Det gömmer sig så mycket under ytan som jag inte ser. Jag skulle vilja påstå att det är så även när jag möter någon som står mig nära. Jag kan gå till mig själv; trots att jag är en öppen person som har lätt att berätta hur jag mår så bär jag på massor av grejer som bara jag och Gud vet. Det gör nog du också.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmuntra oss till att våga dela med oss av våra processer i högre grad. Det blir enklare så. Då förstår vi varandra bättre och kan hjälpa varandra i rätt riktning. Trots att processen ofta är personlig är det skönt att inte känna sig ensam på resan.

/Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fick möjligheten att tillbringa en dag med mina barn efter att ha deltagit på en konferens i närheten av Oslo, där de bor. Vi hade kommit överens om att träffas någonstans i staden för en måltid och en film, och, som har blivit normen i vår familj, var föräldern utesluten från att fatta beslut om var vi skulle äta och vilken film vi skulle se. (I rättvisans namn måste det sägas att jag fick välja själv från menyn, och jag fick betala för måltiden.)

Jag stönade när jag hörde vilken film som valts.  Jag hade sett förhandsvisningar av ”Joker”, som handlar om Arthur, en man som av samhället möts av grymhet och förakt, innehåller en hel del våld, och jag hade inte gillat det jag såg. Men tack vare min sons val befann jag mig i en väldigt bekväm fåtölj i biosalongen och förberedde mig på att behöva härda ut, snarare än att bli underhållen.

Och så visade det sig vara. ”Joker” är inte underhållande . Den är inte tänkt att roa, den är avsedd att störa, och den gör det! 

Den stör eftersom den inte får mig att fly från den verkliga världen, som ofta är fallet när man besöker biografen. 

Den stör för att ”Joker” hanterar mycket mörka teman – psykisk ohälsa, övergrepp mot barn, mobbning, social isolering, misslyckandet med cyniska och opersonliga regeringssystem, fattigdom, ekonomisk ojämlikhet, grafiskt våld och social oro – och sättet på vilket dessa frågor behandlas i filmen är både uttrycksfulla och chockerande. 

Den stör eftersom den konfronterar publiken med de mest extrema konsekvenser  som kan ske på grund av vårt bräckliga samhälle. 

”Joker” stör eftersom den tar en med på en logisk utveckling genom kaoset.

Jag kunde förstå varför antihjälten, Arthur Fleck, uppförde sig och reagerade som han gjorde. Jag insåg att jag inte kunde sympatisera med honom på grund av de förfärliga ting han gjorde.  På samma sätt kunde jag inte sympatisera med folkmassorna som protesterade våldsamt mot orättvisa och dåliga politiska system. Men jag förstod varför de uppförde sig som de gjorde. Deras handlingar och reaktioner var oundvikliga. Jag förstod vad som låg bakom deras frustration och ilska. Jag såg hjälplöshet och hopplöshet som logiska resultat av deras svåra upplevelser. Jag kände mig nedtyngd av alla deras svårigheter. Jag kände att vi i stället för att fly från den verkliga världen hade dragits ännu djupare in i den.  ”Joker” var inte ett skämt … den störde!

När jag efter filmen kom tillbaka till lägenheten såg jag på nyheterna och fick bevittna scener som nästan var identiska med några av scenerna i filmen.  Jag såg de allvarliga incidenterna av våldsam oro i Libanon och Barcelona – scener som kunde ha tagits direkt från filmen, visades på dagliga nyheter.  När jag såg dessa våldsamma scener i nyhetsrapporten kom jag att tänka på en dokumentär jag hade sett kvällen innan, där den extrema fattigdom och det nästan omänskliga lidandet i mitt hemland Sydafrika hade drivit  människor till extremt våld.  ”Joker” visar sig här i den verkliga världen.  Och den världen är inte längre långt borta – för ofta, i dag, rapporteras det om våld även på svenska gator.

Så det här är inget skämt – vi lever i en störd värld.

Och ändå…

Louis “Satchmo” Armstrong sjöng om att denna värld är underbar.  Alla ting han beskrev i sången som gör världen underbar kan fortfarande hittas i vår värld idag; gröna träd och röda rosor, blå himmel och vita moln, gråtande barn och vänskapsband.  Det är inte en annan värld än nyheternas värld – det är samma värld.

Vi kan därför konstatera att vi lever i en komplex värld – en värld fylld av kontraster; det är en värld full av glädje och skratt, men också av sorg och tårar, en värld full av skönhet och förundran, men också av gräslighet och förfäran,  en värld full av nöje, men också av lidande,  det är en värld fylld med ”Satchmos” underbara ting, men också, ”Jokers” ondska. Och kyrkan kallas, inte att dra sig ur den världen utan,  eftersom vi är salt och ljus, att vara i den världen – att engagera oss i den … att påverka den med Gudsrikets sätt att leva … att göra en skillnad …

 Och det är inget skämt!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Om jag säger ”gul regnkappa och en lång fläta” – vem tänker ni på?
Just det – Greta Thunberg, stockholmsflickan som på ett år gått från en okänd skolelev med en skylt sittande ensam utanför Riksdagen, till en flicka som bokstavligen förändrar världen. 16−åriga Greta har i skrivande stund 6 miljoner följare på Instagram, och igår fanns 46 702 kommentarer under hennes senaste inlägg. Demonstrationerna som föddes utifrån hennes enda plakat är nu enligt senaste rapporter världshistoriens största och mest omfattande.

Det är inget annat än hisnande.

Hur har Greta Thunberg lyckats med detta?

Hela PR-byråer med många anställda skulle behöva jobba dygnet runt under månader för att bygga ett sådant varumärke som Gretas. Stora företag och multinationella bolag skulle offra sin högra hand och många miljarder för att nå så många, påverka så intensivt och skapa sådana svallvågor och följarkretsar. På ett år.

Jag tror att det hänger samman med att Greta är:

  • Sann mot sig själv – den fråga hon brinner för är den som hon agerar utifrån. Ingen annan.
  • Relevant för målgruppen – de unga började identifiera sig och glöden från dem har spridit sig. Klimatet angår alla oss som bor på jorden.
  • Konsekvent – hon hänvisar gång på gång till forskningen, talar aldrig i egen sak.
  • Uthållig  − varje fredag året om skolstrejkar Greta med ungdomar i hela världen, var hon än befinner sig.
  • Opåverkad av motgång – belackarnas attacker plockas isär, dementeras och läggs åt sidan. Allt under lugn och värdighet.
  • I dialog – hon möter följares, kritikers och det globala medias intresse på samma sätt, intresserat och metodiskt och med klarspråk. Har ingen hemlig agenda.
  • Under ständig utveckling  − hon lär sig mer, läser på och växer. ”Nu behövs jag i USA”, sa hon. Och seglade dit.
  • I kontakt med sina känslor – hon ser ingen skam i att gråta, vara arg eller glad. Och känslor tänder andras känslor. Det blir på riktigt.
  • Tillfreds med att hon är udda – Asbergerdiagnosen som tidigare gjort henne ensam, är nu en ”superkraft” som hjälper henne fokusera på det viktigaste. Och utöver klimatfrågan blir hon en röst för hundratusentals med samma diagnos.

Alldeles oavsett hur vi ska lösa de svåra klimatproblemen kan vi fråga oss vad vi i kyrkan kan lära av Greta. Vi om några har ju världens absolut bästa varumärke! En älskande, offrande Gud på ett kors och ett grav som är tom. När vi är sanna, relevanta, konsekventa, uthålliga, opåverkade av motgång, i ständig dialog, utvecklar oss, har tillgång till känslor och bejakar att vi är lite udda, kan vi förflytta berg. Och vi har ännu mer än det att komma med. Kärlek, inte minst.

För där Greta talar om hopplöshet – kan vi komma med hopp.

Där hon gråter av ilska och förtvivlan – kan vi tala om glädje som flödar över och om strömmar av levande vatten.

Där hon säger att det är kört − säger vi att det inte är ute med någon enda av oss.

Där hon talar om skapelsens krasch – vet vi att Skaparen håller.

Där hon säger: Ni har stulit barnens drömmar – berättar vi om honom som sade: ”Låt barnen komma till mig. Guds rike tillhör sådana som de”. Och när Greta ryter: Vi har bara en jord! Får vi säga: Vi har också en himmel. Det är inte slut här.

Förstå mig rätt, jag välkomnar och applåderar flickan med flätan. Den jord vi fått har på många håll kastats åt rovdjuren, som sliter i planetens resurser från alla håll. Kortsiktiga vinstintressen äter upp möjligheterna till ett gott liv för de allra svagaste och många fler. Det vet Greta och det är makalöst att en så ung person förstår och vill göra något åt det.

Låt oss kroka arm med de ungas eld och kamp! För det är inte kört.

Men låt oss aldrig någonsin släppa det kristna hoppet.

Vi lever i skapelsen, men tillber Skaparen. Det är en viktig skillnad.

Romarbrevet 8: 20-22, 24

”Allt ska­pat har lagts un­der tom­he­tens välde, in­te av egen vil­ja ut­an på grund av ho­nom som vålla­de det, men med hopp om att också ska­pel­sen skall be­fri­as ur sitt sla­ve­ri un­der förgäng­el­sen och nå den fri­het som Guds barn får när de förhärli­gas. Vi vet att he­la ska­pel­sen ännu ro­par som i föds­lovåndor (..) Men i hoppet är vi räddade.”

Bön:

Gud tack för att du under alla omständigheter är Skaparen. Av himmel och jord och av oss människor. Tack för att du ger oss ett hopp som slår igenom alla tider och omständigheter: ner i havens djup, upp emot den stjärnbeströdda himlen, ut över isar, genom skogar, upp på berg och in i de myllrande städerna. Hur jorden än mår. Var med alla unga, tack för deras eld och glöd! Men beskydda dem från apokalypsstämningar som stjäl deras hopp och skapar förtvivlan. Unga behöver inte mer ångest. De behöver dig, som ville deras liv. Och hjälp oss gode Gud att minnas: när allt vissnar, lever vi ändå hos dig.

I Jesus namn, amen.

/ Carina Tyskbo

Greta Thunbergs Instagram-profil.

Inga kommentarer

Kommentera

Vi människor har en massa personliga erfarenheter som vi delar med varandra. Kanske är den särskilda erfarenhet jag just nu tänker på ännu inte gemensam för oss, men den kommer att vara det längre fram. Jag tänker nämligen på erfarenheten av att en närstående blir allvarligt sjuk.

Plötsligt står jag mitt i den erfarenheten. Min längtan är stark tillbaka till tiden före hennes insjuknande, den tiden som var alldeles nyss. När jag ser tillbaka så himlar jag med ögonen åt hur små mina bekymmer var jämfört med den här nya, större oron. Och när jag ser framåt drömmer jag om en framtid där sjukdomen övervunnits. Det är ju i den framtiden jag vill vara, så snälla ta mig dit! 

Hur jag än blickar framåt och bakåt, så präglas nuet av sjukdomen, ovissheten och ett slags akut sinnesnärvaro. I det oklara och kaotiska uppstår ett förstärkt behov att söka den enda som känner varenda samband och förveckling. Gud är den enda som känner allas hjärtan, den enda som vet varför saker och ting blir som de blir. 

Jag vill be till Gud och jag vill be om hjälp. Men vilka böner ska vi be i en situation vars förutsättningar och gränser vi inte känner? Vilka ord ska vi använda? Visst kan vi be om ett fullständigt helande. Eller så kan vi vara mer detaljerade och be om styrka till den sjukdomsdrabbade, vishet till vårdpersonalen och tålamod till oss anhöriga. Eller så lägger vi allt i Guds händer och ber att vi ska få vårt dagliga bröd och icke inledas i frestelse. Det finns så många ord.

Ibland är mina böner brinnande, andra gånger stelbenta och trevande. Inför den överväldigande situation jag vill be för känns de allt som oftast fattiga, begränsade och liksom otillräckliga. Jag påminns om avsnittet i Bibeln där Paulus berättar för församlingen i Rom om att

Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Romarbrevet 8:26-27)

Jag tror att sökandet efter egna ord för våra böner är viktigt. Det kan stärka vår gudsrelation och hjälpa oss förstå oss själva, varandra och prövningarna vi möter. Men vad gör vi när orden inte räcker till? Som tur är finns det andra sätt att uttrycka sig, exempelvis genom musik. Lyssna på den låt du älskar och låt ditt hjärta innerligt få sjunga med, ge utrymme åt din ordlösa bön. Gud som vet allt och känner allas hjärtan hör och förstår våra böner, även när vi själva inte gör det.

/ Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera

”Our assignment isn’t to show others how good we are.

Our assignment is to show others how good God is.” – Craig Groeschel

Under min uppväxt var jag ofta titulerad som den ”duktiga tjejen”. Mönstereleven som skrev bra på proven, höll sig vän med lärarna, alltid kom i tid och aldrig blev tillsagd. När jag dessutom blev kristen uppfattades jag nog som ännu duktigare då jag var den enda som inte drack mig full på festerna, berättade att jag inte skulle ha sex innan jag gift mig och åkte på missionsresor på skolloven.

Trots att andra ofta påpekade att jag var duktig så förstod jag tidigt att Guds kärlek för mig inte beror på hur bra jag själv är. Församlingen där jag lärde känna Jesus var väldigt bra på att predika om att det är tack vare Guds nåd som vi får tillhöra Honom och inte på grund av våra goda gärningar. Värderingarna jag fick av min tro handlade inte om att försöka förtjäna Guds kärlek, utan om att Gud förvandlat mitt hjärta till att vilja leva mitt liv efter Hans vilja.

Okej, men om jag visste att jag inte behövde vara duktig inför Gud, varför var det ändå något i mig som strävade efter att verka så exemplarisk?

Jo, för att samla poäng hos människor. Guldstjärnor i kanten. Både inför lärare, ledare och familjemedlemmar försökte jag glänsa. Förtjäna kärlek, tid och cred. Ett stort behov av uppmärksamhet kombinerat med en rejäl tävlingsinstinkt gjorde att det inte räckte för mig att vara bra, jag ville vara bäst. Att ständigt försöka vara bäst orsakar såklart stora prestationskrav.

Det är skönt att bli äldre och bry sig mindre och mindre om hur ”bra” andra människor uppfattar en. Ju djupare jag förstått Guds kärlek för mig desto mindre har jag sökt människors bekräftelse. Jag har också förstått att människor i min närhet uppskattar min äkthet och sårbarhet mer än perfektionism. Men med en så tydlig duktig-stämpel genom livet skulle jag ljuga om jag sa att prestation inte är en kamp än idag.

Citatet som jag inleder med säger att ”Vårt uppdrag är inte att visa andra hur duktiga vi själva är, utan att visa hur god Gud är”. Människor utanför kyrkan har ofta en förutfattad mening om att vi kristna är så utomordentliga och nästintill felfria. Inte konstigt att många tror att de inte platsar i Guds hus.

Jag tror inte rätt strategi är att vi skulle låtsas vara ”big failures” och fula fiskar, det är faktiskt inte vår identitet då Bibeln beskriver oss som nya skapelser när vi tar emot Jesus i våra liv. Andens frukt är bland annat godhet, vänlighet och kärlek så visst är det härligt om vi uppfattas goda, vänliga och kärleksfulla.

Rätt strategi tror jag däremot är att peka mer på Guds storhet, godhet och kärlek än på min egen. Det är nog få som medvetet går och skryter om sin egen godhet, men det är lätt att göra lite smått förklätt. Att till exempel ta äran själv istället för att ge den till Gud. Att vara så mån om att själv få glänsa att Gud inte får plats. Att tala, sjunga eller skriva om Gud men egentligen ha som mål att själv vara den som blir upphöjd, ihågkommen och känd. Eller det kanske inte ens var målet, men det blev så.

När människor på riktigt får höra hur fantastiskt god Gud är förstår de att Han är lika mycket deras far, frälsare och vän som min. Om det är målet behöver jag medvetet ”show others how good God is” framför att ”show others how good I am.” Låt oss ge Gud vad Han förtjänar – all ära!

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera