Tro

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Det är måndagsmorgon och jag sitter framför en tom skärm… en skärm som snart skall fyllas med ord. Det finns mycket man kan skriva om – från den politiska opinionens svängning åt höger i västra Europa (inklusive Sverige), till det ökande våldet i europeiska städer (inklusive Sverige), till kyrkans minskande inflytande i det sekulariserade Sverige.

Under helgen fann jag mig själv titta på en dokumentärfilm om hur Adolf Hitler kom till makten. Jag funderade igen på det häpnadsväckande faktum att miljontals vanliga, goda människor drogs in i en så förskräcklig ondska. Jag såg hur deras tystnad utvecklades till acceptans, och sedan hur deras acceptans blev stöd, först muntligt och sedan ett aktivt stöd.  Jag såg hur sanningen avrättades på relativismens och bekvämlighetens estrad.

När jag lyssnade till de uttalanden Hitler och hans hantlangare gjorde, märkte jag att samma slags retorik som fängslade människor över hela Centraleuropa på 1930- och 40-talen börjar framföras från politiska plattformar och i sociala medier idag. Jag lämnades med en känsla som störde mig av de starka paralleller mellan västerländsk civilisation under tidigt 1900-tal och västerländsk civilisation idag och deras respektive problem med att tala sanning.

Ja, mycket av min oro gäller sanningen. Igen, det tycks mig som om vi lever i en tid när ”sanningen finns i betraktarens öga”… Så, beroende av ens bakgrund, ens tro och ens fördomar, kan ens ”sanning” variera signifikant från någon annans ”sanning”, eller, vilket är ännu mer alarmerande, från den sanning man omfattade i går, eller förra veckan, eller förra året!

I en värld där sanning har bevisats vara något undanglidande, är det viktigt att upptäcka att, bara för att någon uttrycker något behöver det inte vara sant, oavsett hur många gånger det sägs! Det finns många delar av livet där jag får disciplinera mig själv så att jag lyssnar noga och kritiskt på sådant som gäller för att vara sant. Det kan gälla politik, religion och etik för att bara nämna några – och då är jag medveten om att jag också riskerar att vilja förvränga sanningen så att den ska passa mig själv!

Ett av de mest störande aktuella exemplen på detta fenomen i Sverige återspeglas i Sveriges Kristna Råds nyligen publicerade rapport om religiös förföljelse. Rapporten avslöjar allvarliga ”sanningsfrågor”. Först avslöjar den myten att Sverige är en filosofiskt neutral stat. (Jag har skrivit om denna samhälleliga osanning i en tidningsartikel som du kan finna här.) 

Det svenska samhället är INTE neutralt, inte heller staten! Det finns en marknadsföring av en ateistisk/agnostisk humanistisk inställning till livet som avgjort inte är filosofiskt neutral. För det andra lyfter SKR-rapporten fram det faktum att en oundviklig konsekvens av denna så kallade neutralitet (som inte är neutral!) är att religion avvisas som irrelevant och även ointelligent. Den porträtteras som en känslomässig/psykologisk/andlig krycka som de svaga använder för att stötta sig själva i en värld där de starka (det vill säga de ”normala”) inte behöver någon hjälp utifrån (läs ”existentiell”) för att leva.

Rubriken till min artikel riktar fokus mot en av de allvarliga konsekvenser av denna osanning som marknadsförs i det svenska samhället. Många unga människor lider på grund av att denna lögn om neuralitet förknippas med sanning. Många lider för att de har blivit tillsagda att de inte behöver något existentiellt fokus för sina liv. Och när de konfronteras med verkligheten, med sanningen, så slutar det med att många får problem med sin mentala hälsa.

SKR-rapporten beskriver hur unga människors börda blir tyngre, för när de tar till sig sanningen genom att vända sig till religionen, och särskilt kristendomen, blir de hånade och mobbade av sina kamrater, men än värre, av de statsstödda agenterna för neutralitet, deras lärare! Det är skamligt att en stat uppmuntrar detta slags beteende!

Här är sanningen: De stora existentiella frågorna om livets mening och mål kan inte delges via neutralitet sponsrad av staten, inte ens om den neutraliteten vore sanning (vilket den inte är!). Svaren på de stora livsfrågorna finner man när man söker sanningen utanför sig själv. För den troende kristne är sanningen personifierad i Jesu Kristi person, Guds son, Frälsare och Herre, han som förklarade att han själv var Vägen, Sanningen och Livet. Varför inte bryta med det moderna i det svenska samhället och själv söka sanningen?!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Den kände rapartisten Kanye West släppte förra året albumet ”Jesus is king”, med låttitlar som ”Follow God”, ”On God”, ”Everything we need”, ”Jesus is Lord”, ”Closed on Sunday” och ”Use this gospel”. Med det som anledning har det här inläggets ämne blivit högaktuellt och diskuterats flitigt i alla tänkbara mediekanaler. Det handlar om vissa kristnas ”bedömning” av andra bekännande kristnas grad av frälsning.

Kanye har ju inte precis gjort någon hemlighet av sitt tidigare vilda leverne men i samband med en psykisk kollaps, som jag har förstått det, hände någonting inom honom. Han började söka Gud och kallar sig numera kristen och har till och med startat en egen kyrka. Händelsen är naturligtvis sprängstoff för media som redan innan bevakat vart enda steg Kanye tagit sedan han blev någon på Hollywoods stjärnhimmel. Inget konstigt givetvis men sorgligt däremot att en alldeles för stor andel så kallade kristna, istället för att glädjas, jubla och prisa Gud över detta, väljer att dissekera, granska under lupp, misstänkliggöra och ifrågasätta Kanyes omvändelse. Så i USA och vi ska tydligen bete oss likadant här i Sverige.

I en artikel i en svensk kristen tidning står att läsa: ”Kanye West var superstjärnan som ibland kallade sig för Gud. Nu hävdar han att han blivit frälst – men kan man lita på en person med storhetsvansinne orsakad av psykisk sjukdom?” Vänta lite nu. Om man tar tidigare felsteg, egenheter och annat som en invändning mot trovärdigheten i en persons omvändelse är man så fel ute man bara kan bli anser jag. Grundkurs, nivå 1, i kristendom: Du och jag är inte de som avgör vem som har rätt att kalla sig frälst, lika lite som vi är dem som kommer döma beträffande vilka som får spendera evigheten med Jesus. Du och jag har inte rätt att själva försöka axla den rollen här på jorden. Vem var det nu som spelade Gud…?

Romarbrevets tionde kapitel deklarerar klart och tydligt: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst… Skriften säger: Ingen som tror på honom ska stå där med skam…Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” (Vers 9,11 och 13)    

Högre än så är alltså inte ”kraven” för att få ta sig rätten att kalla sig frälst.

Kanye har kritiserats för att inte komma med tillräckligt bra svar i intervjuer och att skratta bort kritiska frågor kring det hela. Men ärligt talat tror jag att de flesta kristna känner sig halvt svarslösa ibland även om sättet att agera i en sådan situation kan te sig olika. Själv brukar jag ödmjukt erkänna att jag inte förstår precis allt i Bibeln eller den kristna läran. Detta trots ett års bibelskolestudier och nästan ett helt liv med erfarenheter av frikyrkligheten. Och så brukar jag övergå till att berätta om de fantastiska ting Gud har gjort i mitt eget och andras liv istället.

Vidare anklagas Kanye och hans låttexter för att förespråka framgångsteologi och att vara dömande. Nåväl, han tackar Gud för sin framgång samtidigt som han säger att han förr levde för den men att det idag är Gud som kommer först. Intressant dock att just det faktum framkommer i hans låtar att han själv blir dömd och ifrågasatt, och då i synnerhet från kristet håll. Att vi kristna är experter på att döma varandra är väl hyfsat känt och någonting vi storligen bör skämmas över som jag ser det. Då var vi tillbaka i det träsket igen.

En liten påminnelse från Matteusevangeliet 7: ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!..” (Vers 1-3, 5).

Kritiken har också riktats mot de runtomkring Kanye som inte borde ha ”släppt fram” honom så snabbt med att vittna om sin tro innan han blivit ”färdig”. Men VEM i hela världen blir någonsin ”färdig” i sin vandring med Jesus? Relationen med honom är ständigt under utveckling och fördjupas alltmer om man tar sig tiden och har viljan och hjärtats rätta inställning. Ett större problem hos en troende är väl snarare rädslan för att öppet bekänna sig till Jesus och därmed riskera att bli betraktad som en knäppis. Och den feghet som hindrar oss från att tala och vittna om honom eller att vara tillgängliga redskap för honom kommer från rakt motsatt håll än från Gud själv.

Ett oerhört klokt uttalande kommer från en pastor/lärare när jag gick bibelskola för en massa år sedan. Det var just på temat att vi i vår rädsla över att inte vara ”kristna och goda nog” inte tror oss kunna bli använda av Gud. Detta samtidigt som världen håller på att gå under i brist på kännedomen om Jesus. Läraren/pastorn sa någonting i stil med: ”Människor håller på att drunkna men det är ingen som bryr sig om ifall du har ett hål i din baddräkt. Du måste hoppa i vattnet och rädda dem!” Så sant!

Istället för att kritisera och slå ner på exempelvis Kanye West beträffande hans påbörjade resa med Jesus, låt oss:

  • Tacka Gud för att Kanye har tagit emot Jesus i sitt hjärta och blivit frälst.
  • Be att Gud ska leda Kanye och omge honom med rätt personer så att han på bästa sätt kan få vara ett skarpt redskap för Gud i sin position och utifrån den plattform han har.
  • Och framför allt: Be om beskydd för Kanye, hela hans familj och hela hans verksamhet. För om det är någonting som kommer som ett brev på posten i ett sammanhang som detta så är det attacker. Det kan gälla sjukdom, olika former av motgång och misslyckanden men också frestelser av diverse slag. Allt som på ett eller annat sätt kan förminska eller förstöra det stora som håller på att hända i och med att Kanye har vänt sig till Jesus.

Kommer Kanye nu att bevaras i sin gudstillhörighet? Givetvis finns det inga garantier för det, varken för honom eller för någon annan. Kan det hända att han då och då trampar snett, faller för frestelser eller säger och gör något knäppt eller olämpligt? Absolut, precis som vi alla gör när vi balanserar på ”den smala vägen” med Jesus och en kristen är fortfarande en människa med brister, fel och svagheter. Men sälla dig då inte, för allt i världen, till den skara som nästan skadeglatt lutar sig tillbaka med armarna i kors och triumferande utbrister: ”Vad var det jag sa?!”

Vad som för övrigt händer mellan Kanye och Gud i deras tvåvägskommunikation vet inte du och jag, eftersom vi inte är med vid deras egna ”sammankomster” på kammaren. Men TACKA, BE för och VÄLSIGNA Kanye och hans familj och arbete! Precis som du förhoppningsvis gör beträffande alla andra ”vanliga/dödliga” människor som tar sina första stapplande steg hand i hand med Jesus.

/Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Artificiell intelligens (AI), maskininlärning och robotar – överallt hör jag talas om det. Men hur ser förhållandet ut mellan teknikens under och människosynen?

Sedan 1900-talets mitt har datorers prestanda fördubblats i snitt vartannat år. Just nu pågår utvecklingen av kvantdatorerna som väntas klara avancerade beräkningar på en nivå som är helt överlägsen dagens superdatorer. En annan häpnadsväckande teknisk nyhet kommer från University of Vermont som nyligen presenterade en programmerbar levande organism som alltså varken är robot eller djur, utan en ny livsform däremellan. Tanken svindlar!

Medan datorer och AI hjälper oss med allt från rättstavning och googling till att spåra kommande virusepidemier och ta fram nya mediciner, så finns det en mörk baksida. För det är precis samma teknik som möjliggör hemskheter som integritetskränkande ansiktsigenkänning och ödeläggande drönarattacker.

Lite orolig blir jag också av att AI används i allt fler funktioner i arbetslivet – allt från chatbotten hos barnrättsorganisationen BRIS till beslutsstödet hos Försäkringskassan. Det riskerar att skapa en ny arbetslöshet och dra ner på antalet möten ansikte mot ansikte med vårdgivare och servicepersonal.

En annan sak värd att uppmärksamma är hur tillämpningen av AI kan påverka vår syn på oss själva och varandra som människor. Vi människor är ju så fumliga, komplicerade och underliga, inte alls sådär klockrent rationella och funktionella som AI, så tänk om det nya människoidealet blir att vara mer och mer lik en robot istället för att vara lik en sann människa. Jag tycker mig se en sådan förändring i människosynen redan nu, en människosyn i vilken det mätbara premieras framför det komplexa.

Men jag fascineras också. Det som fascinerar är själva förebilden för AI, nämligen vår egen gudagivna intelligens. Tänk att det är den här intelligensen man försöker kartlägga och simulera! Men frågan är om man verkligen kan simulera själva erfarenheten av känslor, självreflektion eller andlighet – kan man simulera ett medvetande? Det kan man, svarar en del kognitionsforskare.

Utifrån en kristen människosyn blir svaret ett annat. Här betraktas varje enskild människa som ande, själ och kropp, och som unikt skapad av Gud. Så hur långt vi än kommer i simulerandet av en människas nervsystem, och hur till synes kreativa och empatiska våra robotar än blir, kommer de inte att bli närvarande, självreflekterande och existentiella varelser, för de består inte av ande, själ och kropp och är inte skapade till Guds avbild.

Paradoxalt nog kan tillämpningen av AI påminna oss om allt det som definitivt särskiljer människan från maskinen. För medan maskiner är skapade för att fylla en given funktion, så är vi människor meningsfulla bara genom att existera, helt oavsett våra funktioner och resultat.

Låt oss använda AI där det behövs. Och låt oss samtidigt uppmärksamma, uppvärdera och hylla det som är sant mänskligt i våra medmänniskor och i oss själva, till exempel närvaro, empati, självreflektion, njutning och existens.

/Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera

Jag borde läsa artiklarna om hur man bäst städar och får ordning hemma. De brukar dyka upp så här års. I vårt hem bor två som varken är särskilt ordningssamma el­ler det motsatta men nu ska det i alla fall ske. Förrådsutrym­mena ska gås igenom. Ibland tycks det som om saker som förvaras där, ofta år ut och år in, liksom förmeras. Jag kän­ner visserligen igen allt som finns men det har blivit onödigt mycket mer.

Nu ska det rensas, röjas, slängas, kollas, plockas fram, noga tittas igenom och inte sparas så mycket. Att ”det kan vara bra att ha sedan”, är inte sant. Myrorna eller någon annan second hand-butik ska kontaktas och sedan blir det en tur eller två till återvinningscentralen.

Det är en befrielse att få göra sig av med ett och annat. Böcker är nästan svårast. Det finns många som aldrig mer kommer att läsas och bara står där och tar plats men det gör det inte lättare att göra sig av med dem. Det blir skönt när processen är igång.

I Predikarens bok i Gamla testamentet hittar jag litet uppmuntran för att sätta igång. Där står att allt har sin tid och att det finns en tid för allt som sker under himlen. Säkert finns det en tid att röja och rensa också. ”Det finns en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta”, står det bland annat.

Inte tänker jag väl precis på bibeltexten när rensandet påbörjats men jag funderar hur det ska gå till med det röjningsarbete som är ändå viktigare. Hur ser det ut i skrymslena i mitt inre? Hur upptäcker jag över huvud taget sådant som bara legat där och skräpat till ingen nytta alldeles för länge? Har det vuxit någon frukt på det träd som heter Mitt liv?

Jag samtalar med Jesus om det och gnolar på en gammal sång som handlar om att han kan hjälpa mig att bli den jag bör bli, uppfylla mig med sin kärlek och rena mig. Det blir en mer omärklig proce­dur än den i förrådet men nog så viktig.

/Karin Larsson, frälsningsofficer

2 kommentarer

Kommentera

Nytt år och nya möjligheter! Det är uttryck som vi ofta slänger oss med och känner igen när det är dags för ett nytt år. Nytt år innebär för många att byta ut sin nuvarande almanacka mot en ny, men nytt år representerar också för många en ny tid för nytt. En ny tid som kommer när det gamla är förbi, en ny tid som kommer med nya möjligheter och förändringar i vardagen.

Vid ett nytt år ger vi ofta löften till vår familj och våra vänner, med innehåll för alla möjliga delar av livet.

”Detta år ska min hälsa bli bättre och det innebär träning!”

”I år så ska jag se till att prioritera min tid för familjen och vännerna.”

”Nu är det dags för mig att ta nya tag med jobbet och satsa på karriären, vem vet vad som kan hända i år!”

Vårt liv går i säsonger som ser olika ut från år till år, vilket leder till att flera varianter av nyårslöften uttalas i vårt avlånga land under januari månad, där alla har en längtan och hopp om en nystart.

Ordet nystart får mig att tänka på ett stycke i Bibeln, där Jesus ger löftet ”Se jag gör allting nytt” (Upp 21:5). I mitt liv så har min tro på Jesus haft stor betydelse då jag ska ta nya beslut. Tron har varit en hjälp i stunder då jag önskar förändring och vägledning, då jag står inför nya möjligheter.

Vid en nystart kan saker som schemaomläggning vara det mest relevanta, eller att byte av matvanor kommer i fokus. Men för dem som önskar en nystart i hjärtat – hur ser det ut?

Hjärtesorg efter skilsmässa, eller psykisk ohälsa från skolan, är exempel på händelser som kan följa med från det gamla året in i det nya. Upplevelser som vi inte vill bära med oss men som inte verkar lämna oss trots att tiden går.

Även i de stunderna, vid de nyårsönskningarna, erbjuder Jesus en nystart. Han vill vara din hjälpare då nya beslut ska tas, och din vägvisare då du står inför nya möjligheter.

Nytt år och nystart är något som kan ske för alla. Hur kommer din nystart se ut?

/Simon Hurtig – ungdomskonsulent, Frälsningsarmén

Inga kommentarer

Kommentera

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag är en person som älskar att åka skidor. Egentligen älskar jag allt som har med vinter att göra, men just denna ”vinter”säsongen så har längdskidor blivit något som jag lagt väldigt mycket tid på. Jag älskar att glida fram på snö, trötta ut kroppen tills jag är helt slut, känna kylan slå mot mitt ansikte och då få mer energi till att orka lite till. Jag älskar det helt enkelt, så mycket att jag ler när jag skriver detta.

Men samtidigt har en annan tanke slagit sig in i mitt huvud den senaste tiden – hur kan det vara så att jag har så enkelt för att gå upp tidigare på morgonen för att åka iväg till skidspåret, men helt omöjligt att göra det för att spendera tid med Gud?

Bibelställen som: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” och ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” spelas upp i mitt inre. Jag är frälsningsofficer, jag kan dessa bibelställen utan och innan, jag har predikat dem för andra, men ändå är det så svårt att ta till sig själv och leva efter.

Jag åker skidor oavsett före, hur tidigt det än är, hur tungt det än är, och tänker de gångerna att det ger extra bra träning till när underlaget kommer vara bra istället. Men så fort det blir tungt att läsa Bibeln, eller jag känner mig för trött, så drar jag ner på det?

Jag tror inte att jag är ensam om detta. Eftersom det är annat än kött och blod vi kämpar emot, och det finns någon som vill ta varje chans han får att dra oss längre ifrån Gud, så tror jag att detta är ganska vanligt. Det börjar med att vi hoppar över en morgon- eller kvällsandakt för att vi är för trötta. Sen gör vi det en gång till, och en gång till, och till slut vet vi inte ens när vi senaste läste Bibeln eller spenderade tid med Gud, eller gick till kyrkan, eller vad det än kan vara.

Men det här året önskar jag skulle vara annorlunda, jag vill än en gång prioritera Gud framför allt annat. Det är ett beslut jag kommer behöva fatta varje dag, både när det känns enkelt och när det känns svårt. Men kan jag göra det med skidor, så kan jag definitivt göra det med Gud också. Det är Han värd.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

Detta skrivs dagen efter att tacksägelsedagen firades i USA. Tacksägelsedagen är en stark tradition som omfattas av alla amerikaner, oavsett skillnader gällande ekonomi, hudfärg, religion eller politik.  För många är tacksägelsedagen mer betydande som familjehögtid än julen. Det är underbart att en hel nation gör paus för att vara tacksamma!

När amerikanerna förberedde sig för att fira, reste jag hem tillsammans med en kollega efter att ha varit på officersmöten. Det var mörkt och regnigt och sikten var mycket dålig. Tacksägelsedagen och den mörka vägen påminde mig om en upplevelse jag gjorde för länge sedan.

Jag deltog i en konferens ute på landsbygden i västra Norge. Tidigt på morgonen gick jag upp för att ta en kort promenad före frukost. Det var så mörkt det bara kan vara ute på landet och det blev ännu värre av virvlande dimma. Olyckligtvis hade jag glömt att ta med min pannlampa hemifrån och, så snart jag gick ut förstod jag att jag skulle få svårt att hitta. Sikten begränsades till tio meter.

Jag bestämde mig för att följa de vita linjer som målats vid vägkanten för att se om jag kunde hitta till en plats ungefär två kilometer längre bort. Jag insåg att linjerna var som ett ramverk, en slags vägledning som förhindrade mig från att hamna utanför vägkanten och som också hindrade mig att gå in i något onämnbart, fuktigt och otrevligt eller till och med bryta ett ben eller två!

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig!”, tänkte jag, plötsligt tacksam för både de vita strecken på vägbanan och Ordet som lyste upp min livsväg.

När de vita linjerna försvann, upptäckte jag att jag rörde mig in mot mitten av vägen. Jag kunde knappt reda ut vägens konturer i mörkret. Jag tänkte på vikten av att söka sig in mot mitten av vägen när ytterkanterna är så otydliga. Så tänkte jag på hur ofta vi befinner oss på platser där vägkanterna inte låter sig definieras så enkelt och där det kan vara lätt att ta ett felaktigt steg eller till och med gå in på en felaktig väg, där det är säkrast men kanske inte mest spännande att gå i mitten av vägen.

”Mitten av vägen” syftar på den grundläggande tro och övertygelse som formar våra liv därför att den liksom blivit ett med oss. Ibland har det blivit så i mitt eget liv, att när ”de vita linjerna” försvinner, kan det vara spännande att ”gå ute på kanten”, men det är nästan alltid farligt och definitivt inte lika tryggt som att vara mitt på vägen i mörkret!

Jag fann att jag var tacksam att jag, tack vare min uppfostran och alla dem som påverkat mig, hade fått ett ”mitten av vägen” att röra mig in mot när jag börjat förlora spåret.

Jag kom till en trädallé och inne i den var det till och med ännu mörkare än det varit tidigare. Jag kunde inte se vägen och därför kunde jag inte heller se mitten av vägen.

Jag tvingades använda lampan på min mobiltelefon för att komma genom den mörka tunneln av träd.

Det slog mig att ibland blir det allt för mörkt, när våra omständigheter är svåra och desperata. Då försöker vi hitta vägen med kontgjort ljus. Mobiltelefonens lampa fungerade bra, den lyste bra, mycket klarare än det ljus som jag haft tillgång till tidigare och det hjälpte mig att ta mig igenom den mörka tunneln av träd.

Men mina ögon hade påverkats av det konstgjorda ljuset, vilket gjorde det omöjligt för mig att se ”normalt”. Jag kunde inte se verkligheten på grund av det konstgjorda ljuset. Det tog fler långa sekunder innan ögonen vande sig vid ”det normala mörkret” och jag kunde börja gå igen.

Det finns mycket ”konstgjort ljus” längs vår väg, för det mesta underbart och klart (som de officersmöten jag var på nyss, kongresser, söndagsgudstjänster med mera), men oftast föranleder sådana ögonblick av strålande upplysning oss att behöva ta några ögonblick för att vänja oss vid ”normalt” ljus igen, därför att det är i det normala ljuset som vi behöver ”gå vår promenad”!

Jag fann mig själv tacksam, för ögonblicken av konstgjort ljus men också för att jag har fått en definierad väg för mitt liv, Guds väg för mig. Oavsett om det är dag eller natt, ljus eller mörker, har jag alltid de andliga resurser som behövs för att hitta vägen.

Jag var tacksam att jag tryggt tog mig tillbaka till centret.

Det kan vara ensamt att vandra i mörkret men samtidigt ganska upplysande och jag var tacksam för de andliga insikter jag fick på min vandring!

Det är tacksägelsedagen i USA. Det är mycket mörkt i november i Sverige. Men om vi fortsätter vara förenade med Världens ljus, Jesus Kristus, vars kommande till denna mörka värld snart ska firas under julen, är det underbart och fullt möjligt för oss att hitta vägen utan att snubbla. Jag är djupt tacksam för detta!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

”Vi ses i jul”

Jag hör den vaga hälsningen från en kvinna i päls i kvartetet där jag bor när hon rusar förbi mannen som skjuter sin kundvagn uppför kyrkbacken. Hon med kassarna fullproppade med mat och han med kassarna fullproppade av allt han äger och har.

Själv är jag ny i kvarteren, men känner igen mannen då jag sett honom några kvällar när jag tittat ut genom fönstret. Runt 20-snåret kommer han och lägger sig på bänken alldeles utanför kyrkporten. Så går det upp för mig att detta ju ibland är hans ’hem’ för natten. Mötet mellan den rusande kvinnan och den hemlöse mannen får mig att tänka till på hur vi firar jul och på julens egentliga budskap.

Vi ses i jul, en fras som för många framkallar värme och gemenskap. En ledig tid med nära och kära, men för alltför många innebär det kyla och ensamhet.

Det som jag senare förstod var att kvinnan med kassarna var en av dem som stod värd för kyrkans jul i gemenskap och att hon hoppades på att få se mannen där. Det var alltså inte en vag hälsning, det var en kär hälsning fylld med förväntan.

Mer sådant vill jag se, höra och vara del av. Att byta ut frusna relationer, till levande och förväntansfulla sådana. Vi behöver fräscha upp julens budskap för att passa in i en tid som vår. Att våga se varandra igen. Sverige är känt för att vara ett land präglat av individualism. Det håller inte längre, inte så som vårt land i dag ser ut.

Min förhoppning inför denna jul är att vi på allvar vågar omsätta vår människosyn i praktiken. Att vi bjuder in och bjuder till och bryter isolering av ensamhet och utanförskap. Att vi utmanar varandra i fler mänskliga möten. För visst finns det allt rum för fler?

Jesusbarnet föddes ju i ett stall just för att alla hotell var fulla men tack vare att någon tillslut bjöd in. Nu undrar jag; vad blir din och min möjlighet att bejaka en medmänniskas behov och önskan för att bli inbjuden och inkluderad?

/Madeleine Sundell

Inga kommentarer

Kommentera

Under något år av mitt liv rörde jag mig i ett sammanhang som ”bjöd på” en hel del ovälkomna inslag som innefattade lögner, ekonomiskt utnyttjande/lurendrejeri, härskartekniker/översitteri, hot, svek och falsk vänskap. Detta väckte besvikelse, sorg och ilska inom mig, något som ingen mår bra av och det föder heller ingenting gott.

Känslor som dessa, i synnerhet om de inte bearbetas på rätt sätt, kan få negativa följder både psykiskt och fysiskt. Några exempel är en höjning av stresshormoner, blodtryck och puls, problem med hjärta och mage, värk i huvud, muskler och leder, samt sömnproblem, depression och ångest.

Samtidigt så är det inte bra för hälsan att trycka undan aggressioner. Man bör acceptera känslorna som kommer men lära sig att hantera dem på ett så sunt sätt som möjligt. Bibeln säger: ”Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede…Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er”. (Ef 4:26, 31-32)

Jag gissar att du, precis som jag, inte tycker att det är helt enkelt att totalt släppa en del oönskade händelser/bemötanden. Men för egen del har jag insett att det har känts lättare när jag har försökt se saker och ting ur Guds perspektiv. Typ såhär:

Fråga: Har Gud skapat den här personen?

Svar: Ja, det har han.

  • ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem…Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott…” (1 Mos 1:27, 31)

Fråga: Älskar Gud honom/henne?

Svar: Det gör han faktiskt.

  • ”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet…” (Brevet till Titus 3:4-5)
  • ”…varken något som nu är eller något som skall komma…skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38-39)

Fråga: Och detta trots att han/hon har gjort fel/syndat?

Svar: Så är det ju.

  • ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8)

Fråga: För vem och varför dog Jesus på korset?

Svar: För mig och alla andra och för att vi ska få förlåtelse för våra brister.

  • ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.” (Jes 53:5-6)
  • ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Fråga: Har jag själv aldrig gjort fel eller sårat/svikit någon medvetet/omedvetet?

Svar: Eh, jo det har jag.

  • ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” (Rom 3:23)
  • ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” (1 Joh brev 1:8)

Fråga: Betyder det med andra ord att Jesu död var nödvändig för både X OCH för mig?

Svar: Jo… jag har mycket att få förlåtelse för, både gällande det förflutna och framtiden.

  • ”Men vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus…om rättfärdigheten kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves” (Gal 2:16, 21)
  • ”Ty av nåden är ni frälsta (räddade) genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det…” (Ef 2:8)

Fråga: Vad säger Bibeln om att döma andra människor?

Svar: Motigt att erkänna ibland men:

  • ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Fördöm inte, så blir ni inte fördömda… Varför ser du flisan i din broders öga, men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga.” (Luk 6:37, 41-42)

Fråga: Hur ska vi enligt Bibeln bemöta våra fiender?

Svar: Inte alltid det lättaste men det står ju:

  • ”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förolämpar er…Nej, älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor, och ni ska bli den Högstes barn…” (Luk 6:27-28, 35)

Fråga: Vad gäller beträffande förlåtelse?

Svar: Det är något vi ska ge för att vi själva ska få det.

  • ”Om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske fader förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er himmelske fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)
  • ”…Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger? Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” (Matt 18:21-22)

Fråga: Hur uppmanas vi att bemöta onda gärningar?

Svar: Inte med ondska, tvärtom:

  • ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:21)

Fråga: Vad säger Gud om hämnd?

Svar: Det är inget vi ska ägna oss åt utan överlämna åt Gud:

  • ”Hämnas inte, mina älskade…Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren.” (Rom 12:19)
  • ”Ja så säger Herren:…Jag skall strida mot dina motståndare…” (Jes 49:25)

Fråga: Vad lovar Gud gällande det som tagits ifrån oss och det vi behöver?

Svar: En hel del:

  • ”Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.Ja, godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar…” (Ps 23:5-6)
  • ”Så ska min Gud efter sin rikedom på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt ni behöver. (Fil 4:19)
  • ”Och Herren återupprättade Job…Herren gav Job dubbelt så mycket som han hade haft förut…Och Herren välsignade slutet av Jobs liv mer än dess början.” (Job 42:10, 12)

Slutsats:

Den här personen ljög för, lurade och svek mig och gjorde mig väldigt illa berörd. Men även jag har gjort/kommer göra mig skyldig till saker som jag behövt/kommer behöva få förlåtelse för. Vi ska älska vår nästa, tillochmed våra fiender, trots deras brister och fel. Dessutom är det inte min uppgift att döma någon, den biten tar Gud hand om. Han kommer också att se till att jag har det jag behöver, även om jag rentav har blivit bestulen, och jag/vi kan lita på att saker och ting löser sig i slutändan: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.” (Rom 8:28)

/Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera