Tro

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

När jag 1987 flyttade till Stockholm från Avesta för att arbeta som skolevangelist hade jag varken bankkort, mobiltelefon, 30-talet tevekanaler, Internet eller macciato. Ingen Bibel på Ipaden, inga sociala medier.

Hur klarade man sig, kan man undra, vilket också mina barn gör i våra samtal kring köksbordet ibland. ”Hur gjorde ni när ni skulle bestämma var ni skulle ses?” ”Vad gjorde man inne på en bank egentligen?” ”Hur kunde man veta något om man inte kunde surfa?”..

Ja, utvecklingen kommer alltid att förflytta oss längre in i nya tekniska, medicinska, ekonomiska och kulturella landvinningar. Det ingår i att vara människa att vilja framåt. Att ibland förkasta det gamla och börja på nytt.

Hur ska vi då relatera till den urgamla Skrift och de urgamla läror vi som kristna följer? Vad säger vi till dem som tycker att vi tror på ”en gammal bok” som bakbinder utvecklingen?

Frågan är relevant om man menar att bara nya saker har trovärdighet. Nya rön, ny vetenskap. Men ser man på vad som är verkligen är viktigt för människor genom tiderna är det just urgamla företeelser som gemenskap, närhet, bekräftelse, kärlek. Och andlighet. Inget som varken går att köpa för pengar eller forskas fram.

Och det underbara är att vår Gud är ”Igår, idag och i morgon”. Evig. Och att vi dessutom fått en Ande som är levande och verksam och som lovat förklara den gamla boken och annat Gud vill med våra liv, tills att det inte behövs längre. Tills att vi skådar ansikte mot ansikte.

Låt oss möta den nya hösten som stolta kristna och samhällsmedborgare! Låt oss ta vår tro och våra begåvningar ut i en värld som behöver smarta, goda, starka, skickliga och även sårbara Guds barn! Låt oss bidra i samtalen, samhällsdebatten, religionsfrågorna, men också finnas i de livgivande gemenskaperna i församlingen.

Nymodigheter kan komma och gå.

Men Jesus, och syskonkärleken kring honom, består.

/ Carina Tyskbo, skribent på Frälsningsarmén

 

Inga kommentarer

Kommentera

Det var redan mörkt när jag gick hemifrån. Jag var oerhört upprymd. Senast jag känt det så var på min bröllopsdag, fyra år tidigare.

Det fanns några likheter mellan dessa två speciella ögonblick i livet. Båda var erfarenheter jag såg fram emot med stor glädje, otålighet och iver. Det handlade vid båda tillfällena om sådant jag aldrig gjort tidigare, det gällde viktiga val i livet, val som skulle påverka min framtid.

Jag var tvungen att använda karta för att hitta vägen, Global Satellite Systems, GPS, skulle lanseras endast ett år senare! Till slut hittade jag platsen, en skola i en del av Oslo som jag inte kunde minnas att jag besökt tidigare. Mitt hjärta bultade när jag följde skyltarna och gick mot dörren som ledde in till skolans aula.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig… Jag tror att jag hade romantiserat ögonblicket i min fantasi och tänkte att jag skulle komma in i en atmosfär med feststämning, spänning och massor av människor som firade, helt enkelt en något blekare version av vad jag sett på TV tidigare. Vad jag verkligen vet, är att jag blev djupt besviken när jag öppnade dörren.  Aulan var tom förutom tre tjänstemän som satt där. De log artigt men jag kunde se att de var trötta efter en lång dag. Där rådde verkligen ingen partyatmosfär.

Jag lämnade fram mitt pass för att legitimera mig, tog emot nödvändiga dokument och gick till den anvisade platsen. När jag stod där, ensam i aulan, överväldigades jag av känslan inför stundens allvar. Jag var 37 år och, för första gången i mitt liv, skulle jag göra ett sådant viktigt val. Jag valde att göra något jag aldrig haft en chans att göra tidigare. Jag valde att rösta i Sydafrikas allra första fria val. Jag tänkte på dem som hade slitit hårt, kämpat och dött för att möjliggöra för mig att kunna stå där i röstningsbåset.

Det valet hade jag aldrig kunnat göra tidigare. Rätten till det hade tagits ifrån mig innan jag föddes, av ett politiskt parti som kommit till makten 9 år innan min födelse. Ett politiskt parti hade kommit till makten med ett budskap om söndring, fruktan och hat, med ett program som favoriserade de egna och förnekade de mest självklara rättigheter för alla som var annorlunda. Allt detta medförde oförutsägbart elände för miljontals människor därför att det grundades i själviskhet och syndiga värderingar som gällde segregation, exkludering och exploatering, en slags vi-och-dom-uppdelning och de slags värderingar som förnekade vad det betyder att vara mänsklig och, än mindre, att vara kristen.

Milliontals av mina landsmän gjorde samma val som jag och den stora majoriteten röstade för att sätta stopp för det omänskliga apartheidsystemet. Det flesta av dem, liksom jag, röstade för första gången, och det stora flertalet av de röstande valde Rolihlanhla Mandela till den förste presidenten i det nya, fria Sydafrika.

Det slutade med att jag gjorde två val den dagen. Först och främst valde jag att utöva min demokratiska rätt, nyförvärvad och säkrad av blod och offer för alltför många av mina landsmän. För det andra valde jag att rösta mot intolerans och hyckleri, hat, uppdelningar och exploatering.

På söndag går svenska folket till valurnorna. Förutom för dem som röstar för första gången, är detta att rösta i allmänna val något helt vanligt i Sverige. Kanske är det så vanligt att några av er inte ens tänker bry er om att rösta. Jag hoppas att det jag berättat här, kan få dig att ändra dig när du förstår värdet av den vackra gåva du har i den demokratiska process det innebär att delta i allmänna val. Jag hoppas att ni alla väljer att rösta och att ni, när ni röstar, ert val baseras på de värden som gjorde Sverige till den storslagna nation det är.

Välj att använda det vanliga för att göra något utöver det vanliga!

/ Clive Adams

2 kommentarer

Kommentera

Jag jobbar med internationella utvecklingsprojekt. Det innebär att jag som en del av mitt arbete handlägger den svenska delen av projekten och stöttar den personal som implementerar verksamheten på plats ute i världen. Jag besöker också projekten med jämna mellanrum för att se hur det går för dem.

Projekten finns i verklighetens vardag, och handlar ofta om matsäkerhet eller tillgång till rent vatten. När jag kommer på besök är det däremot långt ifrån vardag för människorna som jag besöker. Arbetet avstannar, och alla vill vara med och visa runt gästen från landet långt bort när hon vandrar runt i byn.

Ibland blir det fest på riktigt: flaggor, dansuppvisning, barn som sjunger, finklädda människor i traditionella dräkter, festlig mat – hela paketet. För många är det en riktigt stor grej att få ett internationellt besök, och det är också en chans för dem att visa sin uppskattning för att vi stöder deras projekt. Genom att erbjuda mig en stor upplevelse får de på sätt och vis en möjlighet att ge något tillbaka, att visa att de har något att erbjuda och inte bara tar emot.

Jag förstår det, och accepterar gesten med det i åtanke. För visst är det kul med fest och färg och musik! Att få se det bästa de har, och få chansen att vara med om lokala traditioner.

Det gäller speciellt de projekt som ligger så avlägset att det tar flera dagar att komma dit, vilket gör att de inte får så många besök. Det kan också gälla projekt där barn är inblandade, till exempel fadderprojekt. Besöker man ett dagcenter är det nästan mer regel än undantag att barnen gör en uppvisning av något slag, även om besöket är helt spontant, ännu mer om det är planerat.

När jag besökte ett skolhem i Indien en gång, sjöng pojkarna en sång om mig, med mitt namn i texten. Den var på det lokala språket telugu, så jag har ingen aning om vad den betydde, men de log i alla fallåt mig medan de sjöng, vilket jag tog som ett gott tecken.

Andra gånger har centret nästan exploderat av färg när det dekorerats från topp till tå inför mitt besök. Dikter läses upp, sånger sjungs, danser dansas och bord dukas upp med buller och bång.

Jag har varit med om att hela byn följer med mig när jag går runt och förevisas vattenkranar, biogastoaletter och svinstior. I Malawi blir man som gäst bemött med sång vart man än kommer. Jag har varit med om att få så många blomsterkransar runt halsen att jag knappt kan se över dem, och en gång möttes jag redan på flygplatsen av två festklädda barn som gav mig en blomma och en kram.

Men projekten som jag är där för att besöka sker som sagt i vardagen. Det är där man får veta hur verksamheten fungerar, vad som är bra, vad som behöver ändras, hur projektet påverkar människors liv.

Och hur kan jag se detta om jag liksom har festen med mig vart jag kommer?

För att komma förbi problemet kan man till exempel ta till knep som att hälsa på projektet oftare eller att göra oanmälda besök. Men såna metoder går inte riktigt på djupet.

Vad som verkligen gör susen är att ha nära kontakt med personalen på plats, även när jag sitter i Stockholm och de är i en liten by någonstans i Afrika. Att lyssna, diskutera, berätta om lösningar man sett i liknande projekt på andra håll, hjälpa till att hitta vägar framåt och tillsammans glädjas över framgångar.

Om projektledningen på allvar ser mig som en del av teamet förmedlar de även det till deltagarna på lokal nivå. När jag sen besöker projektet blir jag i bästa fall en familjemedlem som välkomnas hem istället för en högt ärad dignitär som inte ska besväras med att få höra om eventuella problem.

Det är ett högt ideal, som jag inte riktigt vet om jag någonsin varit med om fullt ut – men man ska ju sikta mot stjärnorna!

För jag vill inte vara ett festföremål, en exotisk besökare från fjärran land. Jag vill vara en del av vardagen, någon som tillsammans med folket på plats jobbar för att projektet ska bli så bra som möjligt. Jag vill vara en av dem. Det är först då jag kan göra nytta på allvar.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
Ordspråksboken 4:23

Gud uppmanar oss att ta hand om vårt hjärta för att må bra. Jag har funderat över det här bibelordet ett tag. Hur bevarar man egentligen sitt hjärta? När jag söker på synonymer till ”bevara” hittar jag till exempel ”slå vakt om” och ”värna”. Idag vill jag nämna tre sätt som jag tror kan bidra till ett välmående hjärta.

  1. Min mamma lärde mig som liten att alltid reda ut bråk innan läggdags. Inte låta ilskan och irritationen slå rot utan att istället prata om händelsen, förlåta varandra och få somna i frid. När jag blev äldre hittade jag samma princip i bibeln; Låt inte solen gå ner över er vrede (Efe 4:26). Under mina funderingar kring vad det innebär att värna om sitt hjärta har jag i alla fall kommit fram till att detta är en god metod. Red ut missförstånd och konflikter, stora som små, så fort du kan. Låt din stolthet förvandlas till ödmjukhet.
  2. Jag är en person som har nära till mitt hjärta. Det står typ vidöppet hela tiden. Det kanske låter vackert men det kan också vara riktigt utmanande. Ord som jag får höra åker liksom inte in genom det ena örat och ut i det andra, utan sätter sig direkt på hjärtat. Redo att ältas. Därför har en av mina största böner under de senaste åren varit: Gud, ge mig en hård panna och ett mjukt hjärta. Alltså en bön om att allt det som inte bör ältas, landa och bygga bo bara kan få studsa mot pannan och bort ut i rymden så att hjärtat kan få skydd. Kanske kan detta vara en passande bön för dig också?
  3. Det står i bibeln att munnen kommer tala om det som hjärtat är fullt av. Vad har din mun pratat om idag? Vart har dina tankar vandrat? Jag tycker det är bra att checka av detta dagligen. Det är så lätt att fylla upp hjärtat med allt annat än Jesus men faktum är att det är han vi behöver. Jag tror att vi är skapade med ett tomrum som bara Jesus kan fylla. Det är nära honom vi mår som bäst. Det är när vi fyller oss med Jesus som såren blir helade, hjärtat börjar bubbla av liv igen och vi orkar älska oss själva och andra fullt ut. Den bästa medicinen för att värna om ditt hjärta heter inte Facebook, yoga, nya prylar, finare adress, högre lön eller andra människors bekräftelse. Håll dig nära Jesus. Ta tid med honom i sommar. Du behöver inte pressa fram massa vackra böner i solstolen – bara var inför Jesus kärleksfulla ansikte. Känn hur mycket han älskar dig. Jättemycket.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

När man ännu en gång kommit fram till det faktum att varken ens hemland, Sydafrika eller ens ”adoptivhemland”, Norge lyckats kvalificera sig till en stor internationell fotbollsturnering, den här gången fotbolls-VM 2018 som just nu äger rum i Ryssland, kan man närma sig turneringen med den sanne sportkännarens objektiva distans.

Trots detta har jag sett match efter match med det trivsamma lugn som kommer ur neutralitet och som förmår en att objektivt lika väl uppskatta det briljanta som det dåliga.

Men när Sverige spelade mot Tyskland för några veckor sedan, upptäckte jag att jag, långt ifrån att fortsätta vara icke passionerat neutral, blev helt engagerad i spelet som en nyomvänd sverigesupporter! Jag blev så subjektiv i min support att jag fann mig själv oförmögen att lyssna till de engelska kommentatorerna och jag  upplevde att jag var partisk för Sverige mot Tyskland, så helhjärtat att jag bytte till den svenska TV-kanalen! (Naturligtvis var kommentatorerna där också partiska, men till förmån för Sverige!)

Efter matchen försökte jag analysera mitt oväntade men inte ovälkomna stöd för det svenska landslaget. Jag vet att det inte beror på att jag plötsligt blivit imponerad av deras spelstil. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter, De svenska spelare jag känner till: Ibrahimović, Larsson, Brolin, Andersson, Ravelli, Dahlin, Blomqvist, har alla dragit sig tillbaka! Jag tror att mitt stöd till Sverige är större än min kärlek till fotbollen. Jag fann mig själv heja på Sverige för att jag bor här nu och har kommit att uppskatta Sverige och älska människorna här. Det  har ju inget att göra med fotboll men det har allt att göra med goda relationer. Så jag kommer att heja på Sverige när vi spelar mot Mexico och jag hoppas att vi spelar tillräckligt bra för att komma vidare i turneringen. (I skrivande stund har matchen ännu inte spelats).

Det är underbart att ha så positiva känslor för en plats och ett folk. Jag kom att upptäcka den känslan, patriotism är ett bra ord att beskriva den med, beträffande Sydafrika efter apartheid och har utvecklat den gentemot Norge under åren.

Så i själva verket är jag inte bara en person av blandad ras, jag är också en person av blandad nationalitet! Jag kan se patriotism i smickrande hejarop från tusentals supportrar när jag tittar på matcherna i fotbolls-VM. Det är en god och positiv känsla i den nationella identitet som tar sig uttryck i rolig snarare än ond interaktion med andra. Fokus ligger på stolthet över nationernas framgångar men aldrig i negativ eller överlägsen jämförelse med andra. Patriotism är ett positivt uttryck för vår känsla av nationell identitet!

I mina reflektioner fann jag mig jämföra det positiva hos dessa patriotiska glada fotbollssupporters med andra stora nyheter under förra veckan. Det kan gälla människor som direkt skulle kalla sig själva patrioter när de applåderar sin president lika entusiastiskt som vilken fotbollssupporter som helst applåderar när deras lag samlar poäng!

Men vad som visade sig i USA var inte den positiva patriotismens skönhet utan den negativa nationalismens fula ansikte! Man applåderade en president som stolt ”bevisade sin kärlek till sitt land” genom att skilja barn från deras föräldrar och sedan stänga in barnen i burar. *

Man hade glömt att USA är en nation med immigranter vars mångfald varit en av landets största styrkor!

Denna slags nationalism sveper genom västra Europa lika tydligt som den svept över slätter och genom städer i USA under senare år. Det är det okritiska idealiserandet av en nation som får ett folk att betrakta sig som förmer än någon annan nation. Den betonar skillnader för att argumentera för samförstånd bara för att kunna utesluta människor som är olika. Sådana attityder resulterar nästan alltid i en oerhört nedåtgående spiral av rasism och främlingsfientlighet och kommer att leda till att vanliga medborgare applåderar en president som sätter barn i burar, en regering som vägrar ensamkommande minderåriga inresa i landet eller ett system som avsiktligt är partiskt i undersökningen av invandrare som konverterat.

Den betydande skillnad i attityder som dessa två former av nationalism utvecklar är en av huvudorsakerna till de nuvarande utmaningar som västvärlden står inför när det gäller invandrings- och flyktingfrågor. Och Sverige, det land jag har börjat stödja i fotbolls-VM, är inget undantag. Den negativa nationalismens fula tryne har visat sig även här!

Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som svarar med tacksamhet med tanke  på den egna historien där emigranter reste till länder där förutsättningen för att kunna leva ett bättre liv var större. Jag vill tillhöra ett svenskt samhälle som omfattar de värderingar som uppmanade det att öppna sina gränser och sina hem för norska flyktingar för mer än 70 år sedan. Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som är stolt över sina rika traditioner av öppenhet, värme, frihet, demokrati och broderskap.

Heja Sverige! Ja, jag vill att ni ska vinna över Mexico, men jag vill verkligen att ni ska vinna något viktigare än en fotbollsmatch. Jag vill att ni ska vinna slaget om er nationella själ så att negativ nationalism inte tillåts florera, men att Sverige i stället ska fortsätta vara den nation det var tänkt att den skulle vara, inkluderande, stående sida vid sida med resten av världen i stolt grannsämja.

(*Efter flera dagar av intensiv kritik böjde USA: s president sig för pressen och ändrade politiken – men tyvärr inte nödvändigtvis utövandet av den).

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Sommarminnen

Jag blundar och tänker

Jag ser en skogsstig med solljus i gläntan

Jag känner doften av smultron och skogshallon jag plockar

Jag hör hur vågorna kluckar när vi tillbringar långa varma dagar vid Vänern

Bad både morgon, middag och kväll

Sommarminnen

Jag kan känna smaken av gräddglassen vi köper i kiosken på vägen till sommarstugan

Jag hör ljudet av spikandet när vi bygger ännu en kaninbur

Jag känner vinden när jag rider med en kompis genom sommarfälten

Jag hör bullret av karuseller från en av alla utflykter till Liseberg

En sommartradition, hela familjen tillsammans

Läger

Jag tänker på roliga och spännande läger

Jag kan inte ens komma ihåg alla

Sova i tält på någon vacker lägerplats eller på golvet i en skolsal

Uppdrag och äventyr

Nya vänner. Ledare som gav av sig själva och sin semester för vår skull

Jag älskade läger och den speciella atmosfären

Jag kände att Gud var på riktigt och att Jesus var min vän

Sommarminnen

Jag minns nog bara de soliga dagarna

Jag tackar Jesus för dem

Jag ber att många barn ska få härliga sommarminnen denna sommar

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fyllde nyss 25 år. En ganska häftig siffra om jag får säga det själv. Samlade på mig några extra vuxenpoäng genom att önska mig en dammsugare i present. Med min nya rosa Electrolux Ergorapido tar jag mig dansande fram i lägenheten. Förmodligen till mina rumskompisars stora förvåning då jag inte varit den flitigaste av oss tre på städfronten.

Kanske brukar du ta dig en titt i backspegeln när du fyller år? Det gjorde jag. En sammanfattande titt på mina 9131 dagar på jorden. Livet har bjudit på kärlek och skratt men det har också varit rätt många tunga uppförsbackar faktiskt. Inte direkt för att någon velat mig illa men för att vissa händelser tog hårt på det högkänsliga barn och den tonåring som var jag. Under flera perioder har jag frågat Gud varför han varit så seg på att ingripa i svåra situationer trots mina desperata böner.

Nu har bilden zoomats ut. Jag ser händelserna som gjort ont med större distans och blir faktiskt tacksam. Tacksam över alla erfarenheter som lagts i min ryggsäck. Jag tackar Gud för resan som gjort mig till den jag är idag. Jag älskar den person som han har format mig till att vara. Hur Gud har tröstat mig och låtit rädsla omvandlas till frihet. Hur han gjort min panna allt hårdare men bevarat hjärtat mjukt.

Idag vet jag att kampen inte varit förgäves. Varje dag får jag välsigna andra människor med de redskap som jag har samlat på mig. Som barn- och ungdomskonsulent ser jag ofta mig själv i de unga jag möter; jag läser snabbt av rädsla, prestationsångest och depression för en gång var det jag. Nu får jag med mina erfarenheter finnas där för att hjälpa och samtala. Jag brinner för att hämta barnen som alltid ”dräller” runt på stan och ta med dem till kyrkan, för jag vet att de behöver en trygg frizon. Jag predikar kärlek och sann identitet in i ungas liv, för en gång var jag den osäkra tjejen som skrek efter bekräftelse hos människor men som hade behövt förstå hur högt älskad och värdefull jag redan var i Guds ögon.

Jag minns tydligt när en tonåring på ett läger satte sig bredvid mig och grät när hon berättade vad hon gick igenom den perioden. Händelsen var identisk med vad jag gått igenom några år innan. Jag kunde säga ”Jag vet hur det känns” och trösta henne samtidigt som mina egna tårar började rinna när jag förstod att Gud använde min otroligt tuffa period för att nå en tjej som för första gången deltog på ett kristet läger. Det var ingen slump att det var mig hon hamnade bredvid. När vi hade pratat en stund fick jag be med henne och Guds kärlek fyllde henne. Det kan definitivt komma något gott ur svåra tider.

Förmodligen kommer det alltid vara de människor som går igenom liknande saker som vi själva gått igenom som vi har lättast att nå på djupet. Vi förstår dem. I Guds församling har vi, som tur är, olika erfarenheter i våra ryggsäckar vilket gör att vi också kan möta de olika behov som finns bland människor vi möter.

I Första Korintierbrevet kapitel 10 vers 13 står det: ”Gud är tro­fast och skall in­te låta er prövas över förmåga: när han sänder prövning­en vi­sar han er också en utväg, så att ni kom­mer ige­nom den.”
Ja, Gud har visat mig att han är trofast. Jag kanske inte såg det i stunden men jag ser det i backspegeln.

Tack Gud för att du bryter in med ditt ljus där det är mörkt. Tack för livets tunga uppförsbackar som fått mig att söka mig ännu närmare dig. Låt min livsberättelse få visa på att du bär genom allt och låt mina erfarenheter användas i ditt rike så fler får lära känna dig. Amen.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

“Moses, min tjänare, är död. Gå nu, du, Josua, Nuns son, tillsammans med detta folk och korsa floden Jordan…”

När det gällde förändring, stod Israels folk framför en betydande sådan. De skulle påbörja en resa som tog dem över floden Jordan och in i det utlovade landet. Från att ha vandrat i öknen skulle de nu slå sig ner i ett bördigt land. Denna förändring skulle trotsa all beskrivning, i termer av vad som är omvälvande.

Abram hade lämnat staden Ur, och till råga på det förväntades folket nu möta denna förändring tillsammans med en ny, ganska oerfaren ledare. Dock, trots denna enorma förändring, kan Guds avskeds- och välkomsttal till folket inkluderas i två korta meningar:

”Moses finns inte mer!” Det var avskedstalet. Punkt!

”Nu är det er tur!” Det var välkomsttalet. Punkt!

Frälsningsarméns världsledare general André Cox, som nyligen inspirerade oss med sin rättframma predikan under sitt besök i Sverige, kommer att pensioneras om bara några månader. Det för Frälsningsarmén in i en övergångsperiod. Liksom israeliterna på Josuas tid, kommer vi att mycket snart nå slutet av en period. Faktum är att jag och Marianne reser till London till helgen för att delta i valet av nästa general.

När Frälsningsarmén rör sig in i och genom vår period av ledarskapsförändring är det bra för oss att bekräfta de eviga sanningarna som härrör från det ögonblick i Israels historia som återges i Josua bok, kapitel 1. Där finns det två sanningar jag vill belysa:

Den första är att när helst omständigheter förändras och människor rör sig från en tidsperiod till en annan, hör det alltid ihop med Guds eviga avsikter. Guds eviga nåd är det ständigt pågående i berättelsen om hans verk och uppdrag i och genom hans folk, genom tidsåldrarna, tidevarv efter tidevarv, period efter period och ledare efter ledare.

Ordet från Herren till Josua är rakt och nästan brutalt i sin sammanfattning av situationen. I den första av dessa mycket korta meningar ”Moses finns inte mer!”  talar Gud om slutet av en period och hur den hade varit. Moses, befriaren, hade vänt ryggen till Egyptens makt och välstånd för att svara på Guds kallelse och ropet från hans folk som hade minskat rytandet från Egyptens mäktige härskare till ett gnyende. Han hade etablerat en så nära relation med Gud att han lyste av Guds härlighet, han hade tagit emot från Gud de parametrar som skulle fastställa hans folks liv och livsstil för all framtid och han hade lett sitt folk ut ur fångenskapen och in i Guds fortsatta omhändertagande under fyrtio år. Den fantastiske ledaren fanns nu inte längre och den underbara tiden, så full av underverk var över. I en kort fras, tillkännager Gud att den perioden är slut.

Och det blir ingen paus när han tillkännager nästa steg i sin eviga plan. ”Nu är det er tur!”. I ett enda andetag berättar han att en tidsperiod är över och att nästa börjar. Josua kommer att leda folket in i en ny tidsperiod. För oss är det normalt att uppleva förändringar, det finns något ofrånkomligt i det därför att det hör ihop med att vara människa. Vilken tröst att veta att varje förändring vi går igenom, vare sig den är personlig eller allmän, kan bekräfta Guds suveränitet och evighetsperspektiv! Moses och Josuas Gud, som är full av nåd, är närvarade överallt också i vår tid.

Den andra sanningen kommer från den senare delen av bibelsammanhanget (verserna 7 och 8), där Josua uppmuntras att bygga vidare på det som fanns sedan tidigare, arvet från den tidigare perioden, genom att hålla fast vid det Moses fastslagit och på så sätt lägga grunden till framtiden. Ingen förändring skapas i ett vacuum. Om den är en del av Guds fortsatta nåd, om den är en del av en tid för mission som hör till Guds eviga syfte, tar våra förändringar oss från en uppenbarelse av Gud till en annan, från härlighet till härlighet, så som varje tidsperiod spelar sin roll i Guds plan.

Vi rör oss från en sådan tidsperiod och fortsätter att bygga på den, in i en period när vi kallats att vara mobiliserade som en armé, när vi utmanats att engagera oss i kampen mot synd och orättvisa och när vi uppmuntrats att vara ett Ordets och bönens folk, därför att det är på så sätt Gud bygger sitt rike.

Och så slutligen: Vi rör oss mot förändring, och väntar på den nya tiden med stora förhoppningar. Min bön för oss alla är tagen från Romarbrevet 15:13:

”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.”

När vi rör oss vidare från det som varit till det nya, säger vi ”Amen! Må det sannerligen bli så!”

Så ber jag er att be för Höga rådet som samlades i London måndagen den 14 maj för att påbörja sitt uppdrag att välja en ny general.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Förra torsdagen skrev jag en vädjan till svenske migrations myndigheterna och bad dem ta ett fall under omprövning. Det gällde en ung man som skulle sändas ”hem” till en plats där han aldrig bott därför att han föddes i exil av föräldrar som var flyktingar. ”Carl” är en trevlig ung man, engagerad i samhället, arbetar med familjer och barn som volontär och är överlåten till sin nyfunna tro. Han konverterade nyligen till kristendomen från islam. Han lever ut sin tro i samhället i hans lokala församling, en frälsningsarmékår. Hans lokala församling står inte bara inför att förlora någon som bidrar till gemenskapen i hög grad, den står också inför den sorg det är att förlora någon man lärt sig älska och uppskatta och oron i att veta att han, i bästa fall, går en osäker framtid till mötes och, i värsta fall, kan bli avrättad för att han konverterat till kristendomen.

”Carl” är inte hans verkliga namn. Medvetet valde jag ett vanligt svenskt namn för att göra honom ”mänsklig” och ge honom ett ansikte för att försäkra mig om att han i vårt sätt att tänka inte reduceras till statistik, en politisk filosofi eller, vilket vore värst av allt, ett samhällsproblem. ”Carls” betydelse är att han är en person. Ett av de viktigaste värdena i Sverige som nation är landets orubbliga och oantastliga tro på varje människas unika värde. Oavsett någons politiska uppfattning eller religiösa tro, tror Sverige på en persons verkliga och unika värde. ”Carl” är en person, och jag tror att hans personlighet, hans värde som människa, förminskas när hans grundläggande rätt till säkerhet och gemenskap trampas på av ett system som är för byråkratiskt för att vara humant.

”Carl” är förstås inte den ende. Det finns många fler som avvisas av svenska auktoriteter och som har sänts tillbaka ”hem”. Ibland har det byråkratiska beslutet blivit ännu mer ofattbart när syskon skiljs åt, en man och hans familj tillåts att stanna medan hans syster och hennes familj skickas tillbaka ”hem”.

Hela frågan om flyktingar/immigration/att söka asyl är en het potatis i dagens svenska samhälle. Det är ett ämne som splittrar opinionen. Det ses antingen som immigration eller irritation också i kyrkan. Kristna av alla övertygelser finner sig själva delade när det gäller att låta främlingar från härjade länder komma hit. Allt detta är komplicerat då så mycket behöver tas i beaktande och jag vill inte försöka förenkla genom att skriva om det. Jag förstår att en del av det komplexa är svårt att adressera och att försök till en policy med öppna dörrar in i Sverige utan ett väl genomtänkt regelverk vore lika oansvarigt som att lämna sin ytterdörr olåst och vidöppen.

Jag tror dock att det är oacceptabelt på många nivåer att helt enkelt stänga och låsa dörren mitt framför ansiktet på dem som är i desperat nöd.

  • För det första: Se på historien! Många européer, inklusive svenskar, tycks ha glömt att immigrationens tidvatten rann ”åt andra hållet” tidigare. Afrika, Asien, Amerika och Australien var mottagare av dessa vågor av europeiska immigranter av vilka många lämnat sina länder motvilligt, ivägtvingade av religiös förföljelse eller svår fattigdom. Det flödet medförde kolonisation, förlorad frihet, kultur och livsstil. Nutidens migrationsvåg har inte så storslagna ambitioner, man vill bara hitta ett bättre liv på en trygg plats. Som ”Carl” visar, vill det stora flertalet av dem som kommer till Sverige och resten av Västeuropa bli en del av vårt samhälle men inte ta vår plats. Så, i ljuset av vårt orättfärdiga förflutna måste vi göra något!
  • För det andra: Ta hänsyn till medmänsklighet! Varje anständigt samhälle med de värderingar Sverige har borde finna det omöjligt att stå vid sidan om och se på de lidande, när det faktiskt har möjlighet att hjälpa. Så i medmänsklighetens namn måste vi göra något!
  • För det tredje: Bibelns undervisning handlar om detta! I både gamla och nya testamentet åläggs vi ständigt att hjälpa dem som är i nöd. Frälsningsarmén har, som en del av den universella kyrkan, byggt sitt uppdrag på förståelse för vad Bibeln säger om de marginaliserade, de som inte kan göra sin röst hörd och de som behöver hjälp. Så i lydnad för Guds Ord måste vi göra något!
  • Slutligen: Som en troende och en del i Jesu Kristi kropp, har varje kristen en skyldighet att representera Jesus i en värld som lider. Vad skulle Jesus göra i dag när han möter sådana som ”Carl”? Vi behöver inte spekulera. Genom hans egna gärningar och genom hans undervisning, särskilt beträffande att älska sin nästa och att definiera vem som är vår nästa, ger oss Jesus ett exempel att följa. Dessutom, att hjälpa vår nästa härrör inte bara från att likna Jesus, det motiveras också av något annat Jesus sa: ”Så som ni har hjälpt någon av dessa mina minsta, så har ni också hjälpt mig.” Han identifierar sig själv med ”Carl”, så när han ber oss älska och hjälpa ”Carl”, uppmuntrar han oss också genom denna akt av medmänsklighet, att älska och hjälpa Jesus själv. Så för Jesu Kristi skull måste vi göra något!

Allt detta är något mycket mer komplext än dina åsikter eller till och med dina känslor, det handlar om mer än att din svenska nationalitet kan stå på spel, det gäller din integritet som en medlem i Guds rike och din tro och övertygelse som en bibeltroende lydig efterföljare till Jesus Kristus.

Du.. vi… måste göra något!

/ Kommendör Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Alla reagerar olika på uttrycket “mänskliga rättigheter”. För en del är det självklart. Naturligtvis har alla människor samma rättigheter! Det är väl ingenting att ens diskutera?

För andra låter det radikalt, kanske till och med farligt. Ska folk nu komma och *kräva* en massa saker? Så själviskt! Så otacksamt! Vilket storhetsvansinne! Hur ska det gå med vårt samhälle??

Som kristen känner jag att det är extra viktigt att respektera de mänskliga rättigheterna. Oavsett om man ser det som en ”rättighet” eller inte, så bör vi behandla alla människor med samma respekt, och det är inte en konstig tanke att vi också kan förvänta oss att själva bli behandlade på samma sätt.

Nyligen var jag på ett seminarium om World Report 2017, en årlig rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i världen. Rapporten tas fram av organisationen Human Rights Watch, och presenterades på seminariet av Måns Molander.

Det var en ganska dyster bild som målades upp. Polariserande populism och aggressiv nationalism är på uppgång i så olika länder som Polen, Myanmar, Jemen och USA. Demokratiska institutioner som den fria pressen, politiska val och domstolsämbeten är hotade på många håll.

Ett dåligt tecken är när popularitet byggs genom att man demoniserar vissa, ofta marginaliserade, grupper. Det kan vara homosexuella, muslimer, invandrare, hemlösa eller egentligen vilka som helst. Just den trenden ökade under förra året. Det är särskilt oroande att vi ser tecken på en sån utveckling i USA, en av världens historiskt starkaste demokratier.

Men rapporten var hoppfull också. Populismen har inte fått stå oemotsagd: utöver den stora kvinnomarschen som hölls över hela världen i januari förra året gick många andra protester och demonstrationer av stapeln, både planerade och spontana. Inte minst #metoo-kampanjen har haft stor inverkan, och i princip vänt upp-och-ner på spelreglerna för sexuella övergrepp och trakasserier.

Bland de positiva trenderna finns också en tendens att mindre länder, som inte brukar göra så mycket väsen av sig i vanliga fall, har stått upp emot brott mot de mänskliga rättigheterna i till exempel Filippinerna, Syrien och Saudiarabien.

Jan Eliasson, tidigare näst högsta chefen i FN, var också med på seminariet. Han talade sig varm för hur mycket mänskliga rättigheter och samhällsutveckling hänger ihop, att man inte kan ha det ena utan det andra. För att påminna sig själv om det brukar han alltid ha med sig ett exemplar av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Den fyller för övrigt 70 år i år – väl värt att fira!

Vi som jobbar med utvecklingsprojekt har ofta ett rättighetsbaserat sätt att arbeta. Grunden i det är att de som är ”mottagare” i ett projekt också är de som bestämmer hur projektet ska se ut. Det är viktigt att representanter från så många olika grupper som möjligt är med i planeringen, så att det blir så bra som möjligt för så många som möjligt.

Så för oss stämmer Jan Eliassons avslutande ord från seminariet:

Ingen fred utan utveckling. Ingen utveckling utan fred. Och ingetdera utan respekt för mänskliga rättigheter.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera