Tro

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
Ordspråksboken 4:23

Gud uppmanar oss att ta hand om vårt hjärta för att må bra. Jag har funderat över det här bibelordet ett tag. Hur bevarar man egentligen sitt hjärta? När jag söker på synonymer till ”bevara” hittar jag till exempel ”slå vakt om” och ”värna”. Idag vill jag nämna tre sätt som jag tror kan bidra till ett välmående hjärta.

  1. Min mamma lärde mig som liten att alltid reda ut bråk innan läggdags. Inte låta ilskan och irritationen slå rot utan att istället prata om händelsen, förlåta varandra och få somna i frid. När jag blev äldre hittade jag samma princip i bibeln; Låt inte solen gå ner över er vrede (Efe 4:26). Under mina funderingar kring vad det innebär att värna om sitt hjärta har jag i alla fall kommit fram till att detta är en god metod. Red ut missförstånd och konflikter, stora som små, så fort du kan. Låt din stolthet förvandlas till ödmjukhet.
  2. Jag är en person som har nära till mitt hjärta. Det står typ vidöppet hela tiden. Det kanske låter vackert men det kan också vara riktigt utmanande. Ord som jag får höra åker liksom inte in genom det ena örat och ut i det andra, utan sätter sig direkt på hjärtat. Redo att ältas. Därför har en av mina största böner under de senaste åren varit: Gud, ge mig en hård panna och ett mjukt hjärta. Alltså en bön om att allt det som inte bör ältas, landa och bygga bo bara kan få studsa mot pannan och bort ut i rymden så att hjärtat kan få skydd. Kanske kan detta vara en passande bön för dig också?
  3. Det står i bibeln att munnen kommer tala om det som hjärtat är fullt av. Vad har din mun pratat om idag? Vart har dina tankar vandrat? Jag tycker det är bra att checka av detta dagligen. Det är så lätt att fylla upp hjärtat med allt annat än Jesus men faktum är att det är han vi behöver. Jag tror att vi är skapade med ett tomrum som bara Jesus kan fylla. Det är nära honom vi mår som bäst. Det är när vi fyller oss med Jesus som såren blir helade, hjärtat börjar bubbla av liv igen och vi orkar älska oss själva och andra fullt ut. Den bästa medicinen för att värna om ditt hjärta heter inte Facebook, yoga, nya prylar, finare adress, högre lön eller andra människors bekräftelse. Håll dig nära Jesus. Ta tid med honom i sommar. Du behöver inte pressa fram massa vackra böner i solstolen – bara var inför Jesus kärleksfulla ansikte. Känn hur mycket han älskar dig. Jättemycket.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

När man ännu en gång kommit fram till det faktum att varken ens hemland, Sydafrika eller ens ”adoptivhemland”, Norge lyckats kvalificera sig till en stor internationell fotbollsturnering, den här gången fotbolls-VM 2018 som just nu äger rum i Ryssland, kan man närma sig turneringen med den sanne sportkännarens objektiva distans.

Trots detta har jag sett match efter match med det trivsamma lugn som kommer ur neutralitet och som förmår en att objektivt lika väl uppskatta det briljanta som det dåliga.

Men när Sverige spelade mot Tyskland för några veckor sedan, upptäckte jag att jag, långt ifrån att fortsätta vara icke passionerat neutral, blev helt engagerad i spelet som en nyomvänd sverigesupporter! Jag blev så subjektiv i min support att jag fann mig själv oförmögen att lyssna till de engelska kommentatorerna och jag  upplevde att jag var partisk för Sverige mot Tyskland, så helhjärtat att jag bytte till den svenska TV-kanalen! (Naturligtvis var kommentatorerna där också partiska, men till förmån för Sverige!)

Efter matchen försökte jag analysera mitt oväntade men inte ovälkomna stöd för det svenska landslaget. Jag vet att det inte beror på att jag plötsligt blivit imponerad av deras spelstil. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter, De svenska spelare jag känner till: Ibrahimović, Larsson, Brolin, Andersson, Ravelli, Dahlin, Blomqvist, har alla dragit sig tillbaka! Jag tror att mitt stöd till Sverige är större än min kärlek till fotbollen. Jag fann mig själv heja på Sverige för att jag bor här nu och har kommit att uppskatta Sverige och älska människorna här. Det  har ju inget att göra med fotboll men det har allt att göra med goda relationer. Så jag kommer att heja på Sverige när vi spelar mot Mexico och jag hoppas att vi spelar tillräckligt bra för att komma vidare i turneringen. (I skrivande stund har matchen ännu inte spelats).

Det är underbart att ha så positiva känslor för en plats och ett folk. Jag kom att upptäcka den känslan, patriotism är ett bra ord att beskriva den med, beträffande Sydafrika efter apartheid och har utvecklat den gentemot Norge under åren.

Så i själva verket är jag inte bara en person av blandad ras, jag är också en person av blandad nationalitet! Jag kan se patriotism i smickrande hejarop från tusentals supportrar när jag tittar på matcherna i fotbolls-VM. Det är en god och positiv känsla i den nationella identitet som tar sig uttryck i rolig snarare än ond interaktion med andra. Fokus ligger på stolthet över nationernas framgångar men aldrig i negativ eller överlägsen jämförelse med andra. Patriotism är ett positivt uttryck för vår känsla av nationell identitet!

I mina reflektioner fann jag mig jämföra det positiva hos dessa patriotiska glada fotbollssupporters med andra stora nyheter under förra veckan. Det kan gälla människor som direkt skulle kalla sig själva patrioter när de applåderar sin president lika entusiastiskt som vilken fotbollssupporter som helst applåderar när deras lag samlar poäng!

Men vad som visade sig i USA var inte den positiva patriotismens skönhet utan den negativa nationalismens fula ansikte! Man applåderade en president som stolt ”bevisade sin kärlek till sitt land” genom att skilja barn från deras föräldrar och sedan stänga in barnen i burar. *

Man hade glömt att USA är en nation med immigranter vars mångfald varit en av landets största styrkor!

Denna slags nationalism sveper genom västra Europa lika tydligt som den svept över slätter och genom städer i USA under senare år. Det är det okritiska idealiserandet av en nation som får ett folk att betrakta sig som förmer än någon annan nation. Den betonar skillnader för att argumentera för samförstånd bara för att kunna utesluta människor som är olika. Sådana attityder resulterar nästan alltid i en oerhört nedåtgående spiral av rasism och främlingsfientlighet och kommer att leda till att vanliga medborgare applåderar en president som sätter barn i burar, en regering som vägrar ensamkommande minderåriga inresa i landet eller ett system som avsiktligt är partiskt i undersökningen av invandrare som konverterat.

Den betydande skillnad i attityder som dessa två former av nationalism utvecklar är en av huvudorsakerna till de nuvarande utmaningar som västvärlden står inför när det gäller invandrings- och flyktingfrågor. Och Sverige, det land jag har börjat stödja i fotbolls-VM, är inget undantag. Den negativa nationalismens fula tryne har visat sig även här!

Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som svarar med tacksamhet med tanke  på den egna historien där emigranter reste till länder där förutsättningen för att kunna leva ett bättre liv var större. Jag vill tillhöra ett svenskt samhälle som omfattar de värderingar som uppmanade det att öppna sina gränser och sina hem för norska flyktingar för mer än 70 år sedan. Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som är stolt över sina rika traditioner av öppenhet, värme, frihet, demokrati och broderskap.

Heja Sverige! Ja, jag vill att ni ska vinna över Mexico, men jag vill verkligen att ni ska vinna något viktigare än en fotbollsmatch. Jag vill att ni ska vinna slaget om er nationella själ så att negativ nationalism inte tillåts florera, men att Sverige i stället ska fortsätta vara den nation det var tänkt att den skulle vara, inkluderande, stående sida vid sida med resten av världen i stolt grannsämja.

(*Efter flera dagar av intensiv kritik böjde USA: s president sig för pressen och ändrade politiken – men tyvärr inte nödvändigtvis utövandet av den).

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Sommarminnen

Jag blundar och tänker

Jag ser en skogsstig med solljus i gläntan

Jag känner doften av smultron och skogshallon jag plockar

Jag hör hur vågorna kluckar när vi tillbringar långa varma dagar vid Vänern

Bad både morgon, middag och kväll

Sommarminnen

Jag kan känna smaken av gräddglassen vi köper i kiosken på vägen till sommarstugan

Jag hör ljudet av spikandet när vi bygger ännu en kaninbur

Jag känner vinden när jag rider med en kompis genom sommarfälten

Jag hör bullret av karuseller från en av alla utflykter till Liseberg

En sommartradition, hela familjen tillsammans

Läger

Jag tänker på roliga och spännande läger

Jag kan inte ens komma ihåg alla

Sova i tält på någon vacker lägerplats eller på golvet i en skolsal

Uppdrag och äventyr

Nya vänner. Ledare som gav av sig själva och sin semester för vår skull

Jag älskade läger och den speciella atmosfären

Jag kände att Gud var på riktigt och att Jesus var min vän

Sommarminnen

Jag minns nog bara de soliga dagarna

Jag tackar Jesus för dem

Jag ber att många barn ska få härliga sommarminnen denna sommar

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fyllde nyss 25 år. En ganska häftig siffra om jag får säga det själv. Samlade på mig några extra vuxenpoäng genom att önska mig en dammsugare i present. Med min nya rosa Electrolux Ergorapido tar jag mig dansande fram i lägenheten. Förmodligen till mina rumskompisars stora förvåning då jag inte varit den flitigaste av oss tre på städfronten.

Kanske brukar du ta dig en titt i backspegeln när du fyller år? Det gjorde jag. En sammanfattande titt på mina 9131 dagar på jorden. Livet har bjudit på kärlek och skratt men det har också varit rätt många tunga uppförsbackar faktiskt. Inte direkt för att någon velat mig illa men för att vissa händelser tog hårt på det högkänsliga barn och den tonåring som var jag. Under flera perioder har jag frågat Gud varför han varit så seg på att ingripa i svåra situationer trots mina desperata böner.

Nu har bilden zoomats ut. Jag ser händelserna som gjort ont med större distans och blir faktiskt tacksam. Tacksam över alla erfarenheter som lagts i min ryggsäck. Jag tackar Gud för resan som gjort mig till den jag är idag. Jag älskar den person som han har format mig till att vara. Hur Gud har tröstat mig och låtit rädsla omvandlas till frihet. Hur han gjort min panna allt hårdare men bevarat hjärtat mjukt.

Idag vet jag att kampen inte varit förgäves. Varje dag får jag välsigna andra människor med de redskap som jag har samlat på mig. Som barn- och ungdomskonsulent ser jag ofta mig själv i de unga jag möter; jag läser snabbt av rädsla, prestationsångest och depression för en gång var det jag. Nu får jag med mina erfarenheter finnas där för att hjälpa och samtala. Jag brinner för att hämta barnen som alltid ”dräller” runt på stan och ta med dem till kyrkan, för jag vet att de behöver en trygg frizon. Jag predikar kärlek och sann identitet in i ungas liv, för en gång var jag den osäkra tjejen som skrek efter bekräftelse hos människor men som hade behövt förstå hur högt älskad och värdefull jag redan var i Guds ögon.

Jag minns tydligt när en tonåring på ett läger satte sig bredvid mig och grät när hon berättade vad hon gick igenom den perioden. Händelsen var identisk med vad jag gått igenom några år innan. Jag kunde säga ”Jag vet hur det känns” och trösta henne samtidigt som mina egna tårar började rinna när jag förstod att Gud använde min otroligt tuffa period för att nå en tjej som för första gången deltog på ett kristet läger. Det var ingen slump att det var mig hon hamnade bredvid. När vi hade pratat en stund fick jag be med henne och Guds kärlek fyllde henne. Det kan definitivt komma något gott ur svåra tider.

Förmodligen kommer det alltid vara de människor som går igenom liknande saker som vi själva gått igenom som vi har lättast att nå på djupet. Vi förstår dem. I Guds församling har vi, som tur är, olika erfarenheter i våra ryggsäckar vilket gör att vi också kan möta de olika behov som finns bland människor vi möter.

I Första Korintierbrevet kapitel 10 vers 13 står det: ”Gud är tro­fast och skall in­te låta er prövas över förmåga: när han sänder prövning­en vi­sar han er också en utväg, så att ni kom­mer ige­nom den.”
Ja, Gud har visat mig att han är trofast. Jag kanske inte såg det i stunden men jag ser det i backspegeln.

Tack Gud för att du bryter in med ditt ljus där det är mörkt. Tack för livets tunga uppförsbackar som fått mig att söka mig ännu närmare dig. Låt min livsberättelse få visa på att du bär genom allt och låt mina erfarenheter användas i ditt rike så fler får lära känna dig. Amen.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

“Moses, min tjänare, är död. Gå nu, du, Josua, Nuns son, tillsammans med detta folk och korsa floden Jordan…”

När det gällde förändring, stod Israels folk framför en betydande sådan. De skulle påbörja en resa som tog dem över floden Jordan och in i det utlovade landet. Från att ha vandrat i öknen skulle de nu slå sig ner i ett bördigt land. Denna förändring skulle trotsa all beskrivning, i termer av vad som är omvälvande.

Abram hade lämnat staden Ur, och till råga på det förväntades folket nu möta denna förändring tillsammans med en ny, ganska oerfaren ledare. Dock, trots denna enorma förändring, kan Guds avskeds- och välkomsttal till folket inkluderas i två korta meningar:

”Moses finns inte mer!” Det var avskedstalet. Punkt!

”Nu är det er tur!” Det var välkomsttalet. Punkt!

Frälsningsarméns världsledare general André Cox, som nyligen inspirerade oss med sin rättframma predikan under sitt besök i Sverige, kommer att pensioneras om bara några månader. Det för Frälsningsarmén in i en övergångsperiod. Liksom israeliterna på Josuas tid, kommer vi att mycket snart nå slutet av en period. Faktum är att jag och Marianne reser till London till helgen för att delta i valet av nästa general.

När Frälsningsarmén rör sig in i och genom vår period av ledarskapsförändring är det bra för oss att bekräfta de eviga sanningarna som härrör från det ögonblick i Israels historia som återges i Josua bok, kapitel 1. Där finns det två sanningar jag vill belysa:

Den första är att när helst omständigheter förändras och människor rör sig från en tidsperiod till en annan, hör det alltid ihop med Guds eviga avsikter. Guds eviga nåd är det ständigt pågående i berättelsen om hans verk och uppdrag i och genom hans folk, genom tidsåldrarna, tidevarv efter tidevarv, period efter period och ledare efter ledare.

Ordet från Herren till Josua är rakt och nästan brutalt i sin sammanfattning av situationen. I den första av dessa mycket korta meningar ”Moses finns inte mer!”  talar Gud om slutet av en period och hur den hade varit. Moses, befriaren, hade vänt ryggen till Egyptens makt och välstånd för att svara på Guds kallelse och ropet från hans folk som hade minskat rytandet från Egyptens mäktige härskare till ett gnyende. Han hade etablerat en så nära relation med Gud att han lyste av Guds härlighet, han hade tagit emot från Gud de parametrar som skulle fastställa hans folks liv och livsstil för all framtid och han hade lett sitt folk ut ur fångenskapen och in i Guds fortsatta omhändertagande under fyrtio år. Den fantastiske ledaren fanns nu inte längre och den underbara tiden, så full av underverk var över. I en kort fras, tillkännager Gud att den perioden är slut.

Och det blir ingen paus när han tillkännager nästa steg i sin eviga plan. ”Nu är det er tur!”. I ett enda andetag berättar han att en tidsperiod är över och att nästa börjar. Josua kommer att leda folket in i en ny tidsperiod. För oss är det normalt att uppleva förändringar, det finns något ofrånkomligt i det därför att det hör ihop med att vara människa. Vilken tröst att veta att varje förändring vi går igenom, vare sig den är personlig eller allmän, kan bekräfta Guds suveränitet och evighetsperspektiv! Moses och Josuas Gud, som är full av nåd, är närvarade överallt också i vår tid.

Den andra sanningen kommer från den senare delen av bibelsammanhanget (verserna 7 och 8), där Josua uppmuntras att bygga vidare på det som fanns sedan tidigare, arvet från den tidigare perioden, genom att hålla fast vid det Moses fastslagit och på så sätt lägga grunden till framtiden. Ingen förändring skapas i ett vacuum. Om den är en del av Guds fortsatta nåd, om den är en del av en tid för mission som hör till Guds eviga syfte, tar våra förändringar oss från en uppenbarelse av Gud till en annan, från härlighet till härlighet, så som varje tidsperiod spelar sin roll i Guds plan.

Vi rör oss från en sådan tidsperiod och fortsätter att bygga på den, in i en period när vi kallats att vara mobiliserade som en armé, när vi utmanats att engagera oss i kampen mot synd och orättvisa och när vi uppmuntrats att vara ett Ordets och bönens folk, därför att det är på så sätt Gud bygger sitt rike.

Och så slutligen: Vi rör oss mot förändring, och väntar på den nya tiden med stora förhoppningar. Min bön för oss alla är tagen från Romarbrevet 15:13:

”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.”

När vi rör oss vidare från det som varit till det nya, säger vi ”Amen! Må det sannerligen bli så!”

Så ber jag er att be för Höga rådet som samlades i London måndagen den 14 maj för att påbörja sitt uppdrag att välja en ny general.

/ Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Förra torsdagen skrev jag en vädjan till svenske migrations myndigheterna och bad dem ta ett fall under omprövning. Det gällde en ung man som skulle sändas ”hem” till en plats där han aldrig bott därför att han föddes i exil av föräldrar som var flyktingar. ”Carl” är en trevlig ung man, engagerad i samhället, arbetar med familjer och barn som volontär och är överlåten till sin nyfunna tro. Han konverterade nyligen till kristendomen från islam. Han lever ut sin tro i samhället i hans lokala församling, en frälsningsarmékår. Hans lokala församling står inte bara inför att förlora någon som bidrar till gemenskapen i hög grad, den står också inför den sorg det är att förlora någon man lärt sig älska och uppskatta och oron i att veta att han, i bästa fall, går en osäker framtid till mötes och, i värsta fall, kan bli avrättad för att han konverterat till kristendomen.

”Carl” är inte hans verkliga namn. Medvetet valde jag ett vanligt svenskt namn för att göra honom ”mänsklig” och ge honom ett ansikte för att försäkra mig om att han i vårt sätt att tänka inte reduceras till statistik, en politisk filosofi eller, vilket vore värst av allt, ett samhällsproblem. ”Carls” betydelse är att han är en person. Ett av de viktigaste värdena i Sverige som nation är landets orubbliga och oantastliga tro på varje människas unika värde. Oavsett någons politiska uppfattning eller religiösa tro, tror Sverige på en persons verkliga och unika värde. ”Carl” är en person, och jag tror att hans personlighet, hans värde som människa, förminskas när hans grundläggande rätt till säkerhet och gemenskap trampas på av ett system som är för byråkratiskt för att vara humant.

”Carl” är förstås inte den ende. Det finns många fler som avvisas av svenska auktoriteter och som har sänts tillbaka ”hem”. Ibland har det byråkratiska beslutet blivit ännu mer ofattbart när syskon skiljs åt, en man och hans familj tillåts att stanna medan hans syster och hennes familj skickas tillbaka ”hem”.

Hela frågan om flyktingar/immigration/att söka asyl är en het potatis i dagens svenska samhälle. Det är ett ämne som splittrar opinionen. Det ses antingen som immigration eller irritation också i kyrkan. Kristna av alla övertygelser finner sig själva delade när det gäller att låta främlingar från härjade länder komma hit. Allt detta är komplicerat då så mycket behöver tas i beaktande och jag vill inte försöka förenkla genom att skriva om det. Jag förstår att en del av det komplexa är svårt att adressera och att försök till en policy med öppna dörrar in i Sverige utan ett väl genomtänkt regelverk vore lika oansvarigt som att lämna sin ytterdörr olåst och vidöppen.

Jag tror dock att det är oacceptabelt på många nivåer att helt enkelt stänga och låsa dörren mitt framför ansiktet på dem som är i desperat nöd.

  • För det första: Se på historien! Många européer, inklusive svenskar, tycks ha glömt att immigrationens tidvatten rann ”åt andra hållet” tidigare. Afrika, Asien, Amerika och Australien var mottagare av dessa vågor av europeiska immigranter av vilka många lämnat sina länder motvilligt, ivägtvingade av religiös förföljelse eller svår fattigdom. Det flödet medförde kolonisation, förlorad frihet, kultur och livsstil. Nutidens migrationsvåg har inte så storslagna ambitioner, man vill bara hitta ett bättre liv på en trygg plats. Som ”Carl” visar, vill det stora flertalet av dem som kommer till Sverige och resten av Västeuropa bli en del av vårt samhälle men inte ta vår plats. Så, i ljuset av vårt orättfärdiga förflutna måste vi göra något!
  • För det andra: Ta hänsyn till medmänsklighet! Varje anständigt samhälle med de värderingar Sverige har borde finna det omöjligt att stå vid sidan om och se på de lidande, när det faktiskt har möjlighet att hjälpa. Så i medmänsklighetens namn måste vi göra något!
  • För det tredje: Bibelns undervisning handlar om detta! I både gamla och nya testamentet åläggs vi ständigt att hjälpa dem som är i nöd. Frälsningsarmén har, som en del av den universella kyrkan, byggt sitt uppdrag på förståelse för vad Bibeln säger om de marginaliserade, de som inte kan göra sin röst hörd och de som behöver hjälp. Så i lydnad för Guds Ord måste vi göra något!
  • Slutligen: Som en troende och en del i Jesu Kristi kropp, har varje kristen en skyldighet att representera Jesus i en värld som lider. Vad skulle Jesus göra i dag när han möter sådana som ”Carl”? Vi behöver inte spekulera. Genom hans egna gärningar och genom hans undervisning, särskilt beträffande att älska sin nästa och att definiera vem som är vår nästa, ger oss Jesus ett exempel att följa. Dessutom, att hjälpa vår nästa härrör inte bara från att likna Jesus, det motiveras också av något annat Jesus sa: ”Så som ni har hjälpt någon av dessa mina minsta, så har ni också hjälpt mig.” Han identifierar sig själv med ”Carl”, så när han ber oss älska och hjälpa ”Carl”, uppmuntrar han oss också genom denna akt av medmänsklighet, att älska och hjälpa Jesus själv. Så för Jesu Kristi skull måste vi göra något!

Allt detta är något mycket mer komplext än dina åsikter eller till och med dina känslor, det handlar om mer än att din svenska nationalitet kan stå på spel, det gäller din integritet som en medlem i Guds rike och din tro och övertygelse som en bibeltroende lydig efterföljare till Jesus Kristus.

Du.. vi… måste göra något!

/ Kommendör Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Alla reagerar olika på uttrycket “mänskliga rättigheter”. För en del är det självklart. Naturligtvis har alla människor samma rättigheter! Det är väl ingenting att ens diskutera?

För andra låter det radikalt, kanske till och med farligt. Ska folk nu komma och *kräva* en massa saker? Så själviskt! Så otacksamt! Vilket storhetsvansinne! Hur ska det gå med vårt samhälle??

Som kristen känner jag att det är extra viktigt att respektera de mänskliga rättigheterna. Oavsett om man ser det som en ”rättighet” eller inte, så bör vi behandla alla människor med samma respekt, och det är inte en konstig tanke att vi också kan förvänta oss att själva bli behandlade på samma sätt.

Nyligen var jag på ett seminarium om World Report 2017, en årlig rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i världen. Rapporten tas fram av organisationen Human Rights Watch, och presenterades på seminariet av Måns Molander.

Det var en ganska dyster bild som målades upp. Polariserande populism och aggressiv nationalism är på uppgång i så olika länder som Polen, Myanmar, Jemen och USA. Demokratiska institutioner som den fria pressen, politiska val och domstolsämbeten är hotade på många håll.

Ett dåligt tecken är när popularitet byggs genom att man demoniserar vissa, ofta marginaliserade, grupper. Det kan vara homosexuella, muslimer, invandrare, hemlösa eller egentligen vilka som helst. Just den trenden ökade under förra året. Det är särskilt oroande att vi ser tecken på en sån utveckling i USA, en av världens historiskt starkaste demokratier.

Men rapporten var hoppfull också. Populismen har inte fått stå oemotsagd: utöver den stora kvinnomarschen som hölls över hela världen i januari förra året gick många andra protester och demonstrationer av stapeln, både planerade och spontana. Inte minst #metoo-kampanjen har haft stor inverkan, och i princip vänt upp-och-ner på spelreglerna för sexuella övergrepp och trakasserier.

Bland de positiva trenderna finns också en tendens att mindre länder, som inte brukar göra så mycket väsen av sig i vanliga fall, har stått upp emot brott mot de mänskliga rättigheterna i till exempel Filippinerna, Syrien och Saudiarabien.

Jan Eliasson, tidigare näst högsta chefen i FN, var också med på seminariet. Han talade sig varm för hur mycket mänskliga rättigheter och samhällsutveckling hänger ihop, att man inte kan ha det ena utan det andra. För att påminna sig själv om det brukar han alltid ha med sig ett exemplar av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Den fyller för övrigt 70 år i år – väl värt att fira!

Vi som jobbar med utvecklingsprojekt har ofta ett rättighetsbaserat sätt att arbeta. Grunden i det är att de som är ”mottagare” i ett projekt också är de som bestämmer hur projektet ska se ut. Det är viktigt att representanter från så många olika grupper som möjligt är med i planeringen, så att det blir så bra som möjligt för så många som möjligt.

Så för oss stämmer Jan Eliassons avslutande ord från seminariet:

Ingen fred utan utveckling. Ingen utveckling utan fred. Och ingetdera utan respekt för mänskliga rättigheter.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Sedan början av hösten pågår en pionjärkurs i ett samarbete mellan Frälsningsarmén och Ågesta folkhögskola. Eleverna träffas vid fem tillfällen fram till sommaren och senaste helgen, 26-28 januari, var temat ”nystart av församling/verksamhet”. Susanna Nordberg är en av deltagarna som berättar om den senaste träffen.

Susanna deltar i pionjärkursen för att hon vill finna sätt att nå människor där ute som inte träffat Jesus än. På nya eller gamla sätt spelar ingen roll, bara det fungerar att lyckas bjuda in människor till kåren. Pionjärkursen är designad för sådana som känner sig manade att starta nya kårer eller hitta nya sätt att nå människor/få människor att bli intresserade av Gud.

Jag har levt nära Västeråskåren och utposterna som startades under några år och sett hur ljuvligt men utmanande det kan vara när en liten kårplanta, som man väl kan kalla t.ex. Salakåren skall växa upp.

Under helgen fick deltagarna stifta bekantskap med tidigare pionjärer som berättade om utmaningarna med att förändra en kår till från den traditionella till en nyskapande, familjecentrerad kår. Även om det kan se mörkt ut ibland lämnar Gud oss aldrig, och han ser till sina medarbetare.

Det unika med denna utbildning tror jag är att den är så skräddarsydd för oss som kanske delvis redan har erfarenhet, men också kan gås av sådana som ännu inte riktigt bestämt sig för hur de vill tjäna Gud, då just praktiska exempel och erfarenhetsutbytet deltagarna emellan är en stor skatt. Vi får mycket god hjälp just av många otroligt duktiga lärare och föreläsare, med Marina i spetsen.

Om man ser till arbetsbördan, så måste jag nog ändå säga att man inte skall tveka att gå den även om man samtidigt arbetar heltid, som t.ex. jag och nog de flesta på kursen gör.  Man brinner ju för ämnet och utbildningen känns som ett tillskott av inspiration snarare än ett betungande arbete.

Varje dag avslutas med lovsångs- och bönestunder. Pionjärutbildningen passar för den som är nyfiken på Gud och vill se hur Gud kan använda en i sin vardag. Även personer som redan är involverad i kårverksamhet kan söka sig hit, för att lyckas hitta sätt eller få tips på hur man kan få fler personer att besöka kåren.

Kanske att just du är en del av Guds fantastiska plan för din kårs nyplantering/ utveckling av arbetet på din ort. Våga gå kursen, du får mycket tillbaka och får chans att lyssna in vad du är kallad till just som du är, med de gåvor och erfarenheter du har. Pionjärutbildningen är nog det roligaste jag kan tänka mig finns för den som inte nöjer sig med att gå i samma hjulspår i livet.

/ Susanna Nordberg, Västerås kår.

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har publicerat denna berättelse tidigare, på den blogg vi hade när jag och min man arbetade för Frälsningsarmén i Puerto Rico. Jag vill dela detta julminne med er, ett minne jag  alltid kommer att bära inom mig:

”Jag tror att det är ungefär 75 kvinnor som har samlats i kapellet denna morgon för att vara med om en julandakt och få en julklapp av Frälsningsarmén. Det är kvinnor i alla åldrar, många unga i tjugo årsåldern. Det har de typiska fångdräkterna på sig. Vi befinner oss i ett kvinnofängelse utanför San Juan. För att få komma in visiteras vi noga. En stor droghund undersöker var och en av oss. Vi är tio kvinnor från Frälsningsarmén. Fängelset består av ett stort område med många bostadshus och några större lokaler. Det är  förhållandevis väl underhållet, målat och rent och med grönska runt omkring.

Vi sjunger flera julsånger tillsammans med kvinnorna. Det är faktiskt en ganska glad stämning när vi sjunger  tillsammans. Många spelar med olika rytminstrument och på inhemska trummor. Här talar vi inte om julstämning i form av ”Stilla Natt” med vacker pianomusik utan i de Puertorikanska julsångerna är det mycket rytmer och fullt ös. ”Feliz Navidad” i salsa takt till exempel.
Janet, ansvarig för frälsningsarméns kvinnoarbete på ön,  håller en otroligt fin predikan och det känns som att de flesta kvinnorna tar in så många ord av hopp och tro som de kan. Det syns i ögonen att de är berörda. När vi frågar om någon har ett förbönsämne är det många som räcker upp handen. Många ger också sitt gensvar när Janet frågar om någon har tagit emot Jesus i sitt hjärta under bönen.

En ung kvinna ber att få sjunga en sång, hon tar micken, sluter ögonen och sjunger en lovsång till Herren. Det är då jag märker det. Många i denna grupp av interner har vuxit upp i en kyrka, eller i en kristen familj. De känner igen sångerna, tonen, bönen och ordet. Det gör ont i mig att tänka på detta. Särskilt när jag ser alla unga tjejer. Vanliga, fina tjejer som gillar att fixa sitt hår och snacka med kompisar. Jag lägger märke till att många av dem har riktigt snygga, moderna tennisskor och jag inser när jag ser mig omkring att skorna är det enda det enda de får välja själva. Annars har alla dessa opersonliga dräkter. Några har sytt in och sytt upp sina dräkter så att passformen är mer ”slimmad”, mer modern. Många av det yngre tjejerna tillhör den grupp interner som har blå dräkter. På slutet av samlingen förstår jag att de interner som har blå dräkter är de som begått svårast brott. Det är gruppen med högst säkerhet. Den grupp som troligen sitter inne för mord. Troligen på livstid. Även den tjej som sjunger lovsången har blå dräkt. Jag tänker ”Hur hamnade ni här?” Vad hände egentligen?” När jag ska leda en julsång delar jag också hälsningen som Jesu mor Maria fick av en ängel ”Var inte rädd’. Jag ser hur tjejerna lyssnar noga.

Vi avslutar samlingen med att dela ut julklappar till var och en. En fin julpåse med några hygienartiklar. Flera  kvinnor kommer fram och viskar i mitt öra: be för min son….be för min mamma… Jag nickar och önskar Guds välsignelse. Jag säger också ”Feliz Navidad” till några. ”God jul”, orden fastnar i min mun, det känns faktiskt svårt att önska det. Så många fina kvinnor, som det gått snett för i livet. Hur ska det gå för dem? Jag vet att de var berörda av vårt besök men jag kan också lova er att besöket berörde mig.

Plötsligt sitter vi i bilen igen. Mission completed. Vi är tillbaka i vår verklighet. Vi kan lämna deras verklighet bakom oss och fortsätta våra liv. Jag tänker på budskapet som Janet gav om Jesus återkomst och om himlen. Jag skulle inte tro att jag kommer att möta dessa kvinnor någon mer gång här på jorden, men jag vill tro och hoppas att jag en dag kommer att få möta dem i himlen. ”

 

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har firat 50 jular i Sverige och bara en utomlands. Det var i Australien, och allt var annorlunda. De firade på ”fel” dag, åt ”fel” mat, sjöng ”fel” sånger, och – framför allt – hade ”fel” väder.

Men när jag satt i en park i Perth, iklädd shorts och linne och med ryggen mot en palm, och sjöng julsånger tillsammans med tusentals andra medan ljusen vi höll i händerna speglade den oändliga stjärnhimlen över oss – då kändes det som jul i alla fall.

Så vad är jul egentligen? Den firas på olika sätt i olika länder och hos olika familjer. En del firar inte alls medan andra går julbananas redan i oktober och kan inte få nog av blinkande ljus och Rudolf med röda mulen.

Vi kristna, som egentligen firar undret av att en fattig flyktingpojke föddes för 2000 år sedan för att rädda hela världen, dras naturligtvis med i den sekulära julhysterin, åtminstone till viss del. Det är ju så roligt med glitter, skinka och gran, trots att det inte har ett dugg med Jesu födelse att göra.

Men i grunden är det förstås ändå Jesus vi firar så här års. Och det delar vi med alla kristna i hela världen. Det förenar oss, trots alla skillnader.

Sen finns det ju faktiskt likheter också. Ställ dig till exempel på ett torg någonstans i Indien, eller Malawi, eller Bolivia, eller Sverige och sjung ”Stilla natt”, så kanske folk tittar litet konstigt på dig, men sången känner de förmodligen igen.

Att hitta det man har gemensamt och bygga på det, istället för att stirra sig blind på skillnaderna. Är det inte en del av grunden för vår kristna livssyn? För om man kan se bortom alla skillnader och bara tänka ”Du är en människa, precis som jag” blir det så mycket lättare att förstå andra, trots att man egentligen är väldigt olika. Och det ger en vilja att hjälpa dem som behöver det, på deras egna villkor. Att inte ge dem den hjälp *jag* tycker att de ska ha, utan det som *de* faktiskt behöver och kan ta till sig för att kunna gå vidare.

Några gånger i livet har jag varit med om ögonblick av fullständig, ordlös förståelse över alla gränser. Ett tillfälle som då och då dyker upp i minnet är den gången då jag stod och tittade på en liten tvååring på andra sidan den breda gatan. Han gjorde något gulligt, så där som barn gör, och jag log stort och såg upp på hans mamma. Hon var klädd i svart från topp till tå, med täckt ansikte och långa svarta handskar på händerna. Ytligt sett hade vi bildligt talat kunnat komma från olika planeter. Men när våra blickar möttes såg jag hur hennes ögon började le tillbaka mot mig, och under några sekunder var vi i totalt samförstånd. Sen gick vi båda vidare åt olika håll, men känslan av oväntad och fullständig gemenskap har dröjt sig kvar hos mig i alla år.

Snart kommer julen, då alla är litet mer benägna att se varandra som människor, som individer, som olika men likvärdiga delar av en enda mänsklighet. Det känns bra.

Men vet du vad som skulle kännas ännu bättre? Om vi kunde behålla den människosynen hela året.

Kan vi försöka med det under nästa år? Bara som ett experiment?

Bra, då säger vi så!

/ Lena

 

Inga kommentarer

Kommentera