Tro

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Vid en resa som jag nyligen gjorde till Kenya flög jag via Förenade Arabemiraten. I flygplanets infotainmentsystem spelades ett radioprogram upp som handlade om den ganska nya ministerposten i landets regering som inrättades i februari 2016. Ministerposten för lycka (Minister for state happiness) vilken ansvarar för planer, program och strategier för att samhället skall bli lyckligare.

Intressant tjänst. Skulle vara intressant att se kompetenskraven för sökande till tjänsten.

I radioprogrammet intervjuades ministern Her Excellency Ohoud bint Khalfan Al Roumi som fick tjänsten. Ministern meddelade att “Vi gör detta för att sätta befolkningens lycka högst upp i våra prioriteringar.  Några kanske tycker att detta är löjligt och flummigt, Men vi tar allvarligt på detta och det är ren vetenskap och rör områden som medicin, hälsa och socialvetenskap”.

Intressant att en regering tar sig an något så komplext. Det fick mig att tänka på det här med lycka.

I den här tiden söker människor lycka på många håll: Det finns alla möjliga och omöjliga sätt att förverkliga sig själv och uppleva kortsiktig lycka i dagens samhälle. Det verkar ändå vara svårt att hitta varaktig lycka. Är det inte så att ju mer man jagar den desto svårare är det att fånga den.

Jag tror att Jesu ord i Markusevangeliet kan hjälpa oss att förstå var det är vi skall leta för att finna lycka:

Han säger till lärjungarna:”Om ni vill bli mina efterföljare och gå i mina fotspår så kan ni inte längre tänka på er själva, utan var och en av er måste vara villig att ta sitt kors på sig. För den som klamrar sig fast vid sitt eget liv kommer att förlora det”.

Det är ett bra råd för vår egen lycka men vilket ansvar har vi för andras lycka?

Guds löften till dem som hjälper de fattiga är mycket frikostiga:

I Jesaja 58 10-11 står det: ”Om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag. Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar”.

Fotograf: Lena Wickberg

/Christian

Inga kommentarer

Kommentera

Vi hade sommarlovsaktiviteter i bostadsområdet precis nära kåren. Temat var pirater och många barn kom för att vara med. Vi ledare var naturligtvis utklädda till pirater när vi ledde barnen i allt från skattjakt och hinderbana till tävlingar och korvgrillning.  Jag tror att vi höll på i två veckor. Varje dag kom en liten pojke i två-års åldern och tittade på tillsammans med sina föräldrar. Han var egentligen för liten för att vara med men han stod där och tittade. Efter några dagar frågade föräldrarna om det var okej att de var med tillsammans med sin son. Han tyckte att detta med piraterna var jättespännande!

Jag tänker att det var den sommaren, på den lekplatsen, som den pojken och hans föräldrar fick en första glimt av evangeliet.  En aning om vad berättelsen om Jesus handlar om. Den kontakt som skapades de där sommardagarna ledde så småningom till att både pojken och föräldrarna blev frälsta. De tog emot Jesus i sina hjärtan. Pojken är idag tonåring och både han och föräldrarna tillhör kåren på platsen.

Barnen har en alldeles speciell beredskap att ta emot evangeliet i sina hjärtan och därför är det angeläget att barnen får höra om Jesus medan de fortfarande är barn. Detta visste Jesus, det var ju han som sa: den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Det betyder inte att det är kört för den som inte är barn längre, men det betyder att barnen är mer öppna för evangeliet och att vi som vuxna behöver ha barnens nyfikenhet och tro för att kunna se Guds rike.

Jag har precis börjat nytt jobb och arbetar nu som metodstöd för barn och ungdom i Frälsningsarmén i Sverige. När jag förberett mig inför den nya tjänsten har jag bett till Herren och försökt att förstå vad han har på sitt hjärta. Någonstans, djupt inom mig, tyckte jag mig höra dessa ord: Varje barn och ungdom i Sverige behöver få en glimt av evangeliet under sin uppväxt.

Varje ny generation i vårt land måste få ta emot berättelsen om Jesus på nytt. De behöver få höra Jesus berättelsen så som den står skriven i bibeln, men också så som den står skriven i våra hjärtan. Vi vet att många barn växer upp i sammanhang och miljöer där det aldrig talas om Jesus. Hur kan vi ta nya initiativ som gör att barn och ungdomar får en chans att höra att de är värdefulla och älskade och att det finns en Gud som vill ha kontakt med dem? Evangeliet, de glada nyheterna, har en inneboende kraft att förvandla människors liv. En enda glimt kan bryta in i mörkret och förvandla hopplöshet till hopp.

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har precis börjar jobba igen efter en härlig semester och vill dela med mig av ett roligt semesterminne. Vi hade precis åkt på en fantastisk båttur i San Diego tillsammans med den familj vi besökte. Markus, min man, ville bjuda hela gänget på glass och vi hittade snabbt en glasskiosk mitt i hamnen där det vimlade av glada semesterfirare. Markus förklarade att alla fick välja precis vilken glass de ville vilket ökade förväntningarna ytterligare hos våra vänners barn. Hela sällskapet parkerade sig framför de stora fotona med härliga glassvarianter medan Markus ställde sig i kön. När alla i glassgänget valt sina glassar och plötsligt dök upp i den långa glasskön undrade en kvinna som stod bakom oss om alla sju verkligen stod i kön?! Vi erbjöd henne snabbt att gå före oss och efter viss tvekan gjorde hon det.

När det blev vår tur att beställa och Markus tog fram sitt kort för att betala hände det oväntade. Glassförsäljaren viftade med en tio dollars sedel och förklarade glatt att den var till vår glass. Det visade sig att kvinnan vi ”lärt känna” i kön, ville betala en del av vår glass!

I ordspråksboken 22:9 står det:  ”Den som unnar andra gott blir välsignad…”

Sommaren är en perfekt tid att ge dina välsignelser vidare till andra. Vi människor kan välja att vara en välsignelse i vardagen. Gör vi det kommer vi att upptäcka att det som står i bibelordet är sant, vi blir själva välsignade. Vem kan du bjuda på glass i din närhet? Var behövs en välsignad glass idag?

Inga kommentarer

Kommentera

Nya testamentet ger oss i evangelierna fyra olika bilder och beskrivningar av Jesus. Sedan början av 1800-talet har man försökt att samordna och harmoniera berättelserna så att de ska ge en så samstämmig och enhetlig bild av honom som möjligt.  Då evangelieberättelserna inte harmonierar till hundra procent har man försökt att utvärdera och finna fram till den ”objektiva” sanningen och förkasta allt annat.

Min farfar dog många år innan jag föddes, den bild jag har om honom utgår istället från tre foton. Det första är då han som artonåring står med sina föräldrar hos fotografen i sin nya provlöjtnantsuniform 1920. Den andra bilden är då han som 22 åring gifter sig och står framför kyrkan i svart frack vid sidan av farmor.  Den tredje bilden är också ett studiofoto där han i kostym är uppklädd och välkammad i slutet av 1940-talet.

De olika berättelser jag har hört om farfar fyller också ut det som de här ögonblicksbilderna så knapphändigt förmedlar. Men om jag inte vetat att det var samma person på bilderna utan enbart lyssnat till hans kadettkamraters berättelse eller familjens beskrivningar, eller bara lyssnart till de som kände honom från hans arbetsliv inom textindustrin, hade jag troligen fått några helt olika bilder av John Eskil Kleman. Alla skulle de ha varit formade av olika minnesbilder och relationer till honom. Det är också skillnad på om min pappa berättar för mig om sin far, eller om han berättar för en granne. Både avsändare och adressat påverkat berättelsen.  Samtidigt kompletterar bilder och berättelser varandra och ger en tydligare förståelse av min farfar.

Vare sig släktens eller arbetskamraternas beskrivning av farfar var strikt objektiva, lika lite som evangelieförfattarnas är det. Tvärtom är det just i det subjektiva som äktheten och trovärdigheten ligger. Berättelsens formulering påverkas av såväl berättaren, avsikten med berättelsen som vem man berättar den för.

Då den österrikiske judiske filosofen och teologen Martin Buber talar om vårt förhållande till varandra och till Gud säger han att vi ”blir till” i mötet med varandra. På så sätt blir såväl min farfar som Jesus ”till” som personer då jag lyssnar till eller läser olika beskrivningar. Liksom varje bild och enskild berättelser om min farfar förmedlar en unik och i sig själv värdefull förståelse för vem han var, bildar de tillsammans en mer komplett uppfattning om hans liv och karaktär. På så sätt fördjupas också min uppfattning om Jesus då jag läser de olika evangelierna. Den avgörande skillnaden ligger också självklart i det faktum att jag idag också har en daglig och personlig relation till Jesus, vilket jag aldrig kommer att få med min farfar.

/Johnny Kleman

Inga kommentarer

Kommentera

Jag hade en gång en guldfisk som levde ett stilla och lugnt liv. Den simmade varv efter varv i den runda glasskålen och man kan undra: Hur tänker en guldfisk?

Varv ett: Åh så vackert det var här!

Varv två: Vilken fin utsikt…

Varv tre: Här känns väldigt bekant…

Varv fyra: Har jag inte varit här tidigare?

(lägger huvudet på sned och stirrar med sina stora ögon)

Varv fem: Det ser precis likadant ut som sist!

Varv sex: Börjar det inte bli lite tjatigt?

Varv sju: Tänk om man kunde få se något annat nå´n gång…

Varv åtta: Jag längtar efter ett nytt perspektiv…

Varv nio: Jag tror jag ger upp!

Varv tio: Jag vill ut i ett större hav!

Jag tänker att våra egna tankar ibland påminner om guldfiskens. Vi kommer så lätt tillbaka till samma gamla tankar om och om igen. Våra tankar går runt, runt och vi kommer inte vidare. Vi har svårt att tänka om och tänka annorlunda. Vi har svårt att tänka större. Innerst inne längtar många av oss efter nya tankar och perspektiv, något mer utmanande än vår egen lilla glasskål.

Guldfisken behöver hjälp för att ta sig ur sin glasskål. Jag tror att vi behöver hjälp med att förnya våra tankar. Vi kan hjälpa varandra. Be någon som du har förtroende för att hjälpa dig vidare i dina tankar. Be någon komma med nya perspektiv och infallsvinklar för den situation du just nu tänker på. Be  också Gud själv, han som har skapat dig, att hjälpa dig. Han har sagt:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren.  
Nej, så mycket som himlen
är högre än jorden, så mycket är mina vägar
högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.
Jesaja 55:8

När jag vid en samling beskrev guldfisken på samma sätt som jag gjort här kom en vän fram till mig efteråt. Han berättade att han också hade haft en guldfisk i en glasskål men att han blivit så trött på den att han helt enkelt bytt ut den mot några konstgjorda. Två guldfiskar i plast fick hänga i ett osynligt snöre  där i glasskålen. Det funkar lika bra sa han med glimten i ögat. Konstgjorda guldfiskar i plast? Vad händer med oss om vi inte kommer ut ur guldfisktänkandet i glasskålen? Riskerar vi att bli konstgjorda och bara på låtsas? Att hänga och guppa i ett snöre utan att komma någonstans? Om det finns en så´n risk är vi i desperata behov av att tänka nytt, att välkomna nya perspektiv och  våga simma ut i det stora havet!

Inga kommentarer

Kommentera

På sociala medier florerar nu ett filmklipp från ett fotbollslags presskonferens. Fotbollstränaren får en fråga av en reporter angående att en viktig spelare lämnat laget inför en viktig semifinal, för att han skulle kunna vara med vid sitt barns födelse. Tränaren frågar reportern om han har några barn själv, sedan förklarar han att inga semifinaler någonsin, hur viktiga de än må vara kan mäta sig med att få se sitt barn födas, det är det största man kan uppleva om människa.

Under kristi himmelfärdshelgen inträffade Re:think, en konferens för alla åldrar, och jag var med de två sista dagarna. På lördagen diskuterade vi hur vi ska bryta ny mark och hur vi kan vara kyrka på olika sätt. På söndagsmorgonen innan gudstjänsten så var det ett panelsamtal där vi fick lyfta och diskutera olika frågor kring frälsningsarmén. Inför gudstjänsten var jag upp över öronen laddad med åsikter och idéer. Men under gudstjänsten så fick ett par människor vittna, och flera berättade om när de hade mött Jesus, att de varit nyktra i ett par år och hittat in i kårens gemenskap. Och med det så rämnade allt.

Som en riktig sportälskare så förstår jag att en semifinal är något viktigt, något jättestort att vara med om som idrottare och lag. Som soldat i frälsningsarmén och ledare på min kår så tycker jag att verksamheter och hur vi ska vara som kyrka är viktigt, och det är viktigt att lyfta och diskutera dessa frågor. Men under helgen så insåg jag att det största är väl ändå människors pånyttfödelse, mötet med Jesus som förändrar varje liten del av vårt liv. Vi som har fått möta Jesus vet hur stort det är, ändå så är det så lätt att det försvinner i allt annat som pågår på kåren. Jag sitter med i frälsis nationella ungdomsråd, och vet att det är så lätt att fastna i evenemang, och hur ska vi göra det här osv. Men kanske är vår utmaning att fortsätta utveckla och fixa med grejer, men ha fokus på det absolut viktigaste vi vill uppnå, att ungdomar ska få möta Jesus. Kanske har du också saker på din kår, semifinaler som tar för mycket plats och fokus.

Låt oss fortsätta diskutera lovsång, gudstjänsttider, verksamheter och hur lokalen ska se ut. Men min bön är att det ska få hamna i skuggan av människors livsomvandlande möten med Jesus.

/ Emmy

1 kommentar

Kommentera

Tillhörde du dem som följde Eurovisionsschalgerfestivalen i spänd förväntan minut för minut? Eller satt du och vred dina händer i nervositet då det svenska ishockeylandslaget slog sina straffar mot Kanada i de sista skälvande sekunderna av hockey VM?

De senaste veckorna har jag blivit påmind om vad det är som engagerar och gör människor riktigt glada. Jag vill inte falla i fällan av att måla upp schablonbilder av oss svenskar, men det finns de som säger att vi är smått kyliga och reserverade då det kommer till att visa våra innersta känslor. Men nog kan man ändå få hävda att det finns tillfälliga undantag?! Runt midnatt fann jag mig själv stående mitt på vardagsrumsgolvet framför Tv:n för att se vilket lag som skulle vinna guldmatchen i ishockey. Jag var för engagerad för att kunna sitta ner! Hur ofta känner jag det i en gudstjänst egentligen? Hur ofta studsar jag upp mitt i en predikan för att jag känner att jag blir så engagerad i förkunnelsen? I pausen mellan den sista perioden och förlängningen vankade jag fram och tillbaka. Då isen spolades inför straffarna hade jag svårt att tänka på något annat än hur matchen skulle sluta. Jag rannsakar mig… är min kärlek till Gud så stark att den syns lika tydligt? Vilka uttryck tar den sig? Blir det lika uppenbart för dem omkring mig att jag lever med en genomgripande tro på Guds möjligheter? Jag kan med en sund självdistans ändå betrakta mitt ishockeyintresse med ett slags småleende, samtidigt som jag trots allt unnar mig att få tycka att det är riktigt kul. Men jag funderar ändå vidare… vad gör mig riktigt glad? Och hur visar jag det?

Då TV-program med lottvinnare visas, speglar de ofta en oförfalskad glädje hos människor. Och jag förundras. Vad är det med pengar som gör oss så lyckliga? Jag försöker förstå vad det är pengar representerar. Pengar i sig själva är ju värdelösa om vi inte kan omvandla dem till något. Men visst, det är sant att pengar kan köpa loss oss från många bekymmer. Och ändå inte.

I helgen såg jag ytterligare en intervju med den norska hotellmagnaten Petter Stordalen. Han äger mycket. Har många möjligheter. Men i relation till hustruns svåra sjukdom blir allt det oviktigt. Han säger istället – För mig och Gunhild handlar det väldigt lite om sjukdom. Det handlar inte om död. Det handlar om livet och att leva och det pratar vi mest om. Ingen vet hur länge du är här på jorden. Men du kan välja att leva allt du kan.

Ingen schlagerfestival i världen slår den insikten. Inget VM guld och ingen lottovinst överträffar ”att få leva allt vi kan”! Och det livet med Gud, är det jag vill tala mest om!

/Eva Kleman

Inga kommentarer

Kommentera

När jag ser på mitt liv från det att jag var tonåring och fram till idag så kan jag tydligt se att jag i vissa perioder varit inne i tillväxtperioder. Perioder då jag på ett märkbart sätt vuxit och utvecklas som människa eller då jag på ett särskilt sätt vuxit i min tro och i mitt lärjungaskap. Jag vet att jag under dessa perioder har haft bra förebilder på nära håll att se upp till. Tillväxten har också skett när jag själv vågat ta nya steg, ofta ut i det okända, eller i perioder då jag bestämt mig för att på allvar ge min tro den näring den behöver för att växa.

Tillväxtperiod är ett ord jag stötte på när våra söner var små och vi regelbundet gick till barnavårdscentralen för att mäta och väga dem. Sjuksköterskan fyllde i deras kurva och där kunde man tydligt se att det fanns vissa perioder då de vuxit mer, dessa perioder kallades för tillväxtperioder. Under dessa perioder ville barnen äta mer, det var som att de aldrig blev nöjda, de ville bara ha mer och mer. Jag fick veta att om de var hungriga oftare skulle de få äta oftare, de skulle alltid få äta sig mätta. På så vis växte de naturligtvis ännu mer! Det är en ganska bra bild av våra liv som människor. Kanske framförallt när det gäller vår tillväxt i tro. Ju hungrigare vi är, desto mer behöver vi äta och desto mer växer vi. När vi är inne i dessa tillväxtperioder i vår tro är det viktigt att vi ser till att vi får äta oss mätta. Vår inre, andliga hunger kan bara mättas av Guds eget ord. När vi upplever en hunger efter Guds ord och regelbundet börjar äta av det så ger det en ännu större hunger. Ju mer vi växer desto mer behöver vi för att bli mättade. Det är vårt eget ansvar att se till detta behov.

Är du just nu hungrig på mer av Gud? Längtar du efter en ny tillväxtperiod i ditt liv? Kanske behöver du kliva ut ur det invanda och ta nya steg i tron. Kanske ska du söka en bibelskola där du kan få den andliga mat du hungrar efter. För att växa som människa behöver du kanske byta jobb, gå en utbildning eller varför inte flytta till en annan stad?

Kan det vara för sent för en tillväxtperiod i livet?  Jag tror inte det. Jag vill berätta om en kvinna som är en verklig förebild för oss i att fortsätta att växa och utvecklas som människor hela livet. Jag lärde känna henne när jag jobbade som kårledare. Vid ett tillfälle när jag var på hembesök hos henne berättade hon för mig att hon skulle flytta. Kvinnan var vid den här tiden drygt 80 år gammal och jag undrade vad hon nu hade för planer. Hon berättade frimodigt att hon skulle börja studera på folkhögskola. Hon tyckte att det var dags att lära sig lite mer engelska och datakunskap och därför hade hon ansökt till seniorernas folkhögskola och fått besked om att hon blivit antagen. Hon längtade uppenbarligen efter en ny tillväxtperiod i sitt liv.  När jag hade hämtat mig från denna nyhet lovade hon mig glatt, med glimten i ögat, att komma hem på besök under höstlovet! 

Inga kommentarer

Kommentera

Brukar du powerwalka?

Jag läser följande:

Powerwalk innebär att man aktivt rör på armarna när man går. De är böjda och används på liknande sätt som när man springer. Tempot är rejält högt. När armarna används aktivt ökar kaloriförbrukningen mer.  (www. personligatranaren.mabra.com)

För mig har ordet en annan betydelse och ett annat innehåll. Jag powerwalkade i går. På med joggingskorna och i med hörlurarna.  Satte på en låt som betyder mycket för mig:

Christ is enough for me, Christ is enough for me.  Everything I need is in You, everything I need. Christ is all in all, my joy and my salvation. And this hope will never fail. Heaven is our home . (by Hillsong worship)

Jag bestämde mig för att släppa allt annat som jag egentligen behövde göra. Att få stänga av allt runt omkring och bara prata med Gud, det är powerwalk för mig. Bara låta Herren fylla mig med sin kraft och kärlek. Jag talar om för honom vad han betyder för mig, hur jag mår och vad jag behöver hjälp med. Ibland går jag omkring och bara är med Gud. För mig är detta friskvård! Jag kan rekommendera det för dig som behöver friskvård för insidan.

Igår blev det en ganska lång runda. När jag egentligen var framme ville jag liksom inte avsluta min powerwalk. Det var inte för att jag så gärna ville röra på mig, utan för att jag kände att Herren var med mig. Det var som om jag inte ville gå ut ur den omsorg och den närvaro som jag upplevde när jag gick där med skaparen på promenad. Jag sträckte mina armar uppåt som för att visa att det är Honom jag vill vara med. Jag sträckte mina armar utåt, som för att visa att jag vill ge ut av den kärlek Gud gett mig, till andra. Jag tittade mig omkring och tänkte att folk som såg mig nog tänkte att jag stod där och stretchade:)

Jag hoppas att du får chans att ta en powerwalk under påsken. Den power du kan få del av när du går med Gud är verkligen värd att prova!  Påsken har väldigt mycket med Guds kraft att göra och den kraften finns för oss. I bibeln står det:

”…hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda.” Ef 1:19-20

Inga kommentarer

Kommentera

Ibland önskar jag att jag nöjde mig. Att jag kunde luta mig tillbaka och känna mig tillfreds utan att kräva mer. Mer kärlek, mer fred, mer frid, mer glädje, mer mening, mer sanning, mer rättvisa mer… – ja listan kan göras lång. Jag önskar att jag någon gång kunde blicka ut över mina sammanhang, det samhälle jag lever i och den värld som jag är en del av och känna mig nöjd, känna att ”det är okej såhär, jag kräver inget mer”. Men jag kan inte. Och jag tror att du delar känslan med mig – den som skaver lite.

Frälsningsarmén har lärosatser – elva satser som beskriver vad vi tror på, och som definierar vad vår tro innebär och innehåller. I den femte lärosatsen står det beskrivet om att vi människor skapades av Gud i ett tillstånd av oskuld, alltså att vi skapades oskyldiga. Likaså var världen runt omkring oss fullkomligt perfekt, skapad av Gud själv – du känner säkert till Edens lustgård, paradiset som de första människorna levde i. Sedan kommer ju synd in i människans liv när hon väljer att gå emot Gud och själv ta makten över sitt liv. Mörker kommer då in i världen – de såg det då och vi ser det nu. Vi behöver egentligen bara titta på nyheterna i Aftonbladets app i våra smartphones eller ta en sväng på stan så kommer ofullkomligheten nå oss.
På min kår har vi gått igenom lärosatserna varje söndag förmiddag och när det var dags för femte lärosatsen så grep budskapet tag i mig. Det var som att bitarna föll på plats. Någon vecka innan hade jag diskuterat och reflekterat tillsammans med någon över hur det kommer sig att vi har så svårt att nöja oss – och också landat i att vi helt enkelt inte är människor som nöjer oss, men utan att riktigt förstå den bakomliggande orsaken till det. Men den söndagsförmiddagen så gick det upp ett ljus för mig. Vi är skapade i ett tillstånd av oskuld, skapade och designade för en värld som då var i fullständig harmoni – ett paradis om man så vill. Det är i den miljön vi designades att leva, älska och vara till. Sedan hände något. Vårt naturliga förhållande till Gud bröts och med den förändrades också vår naturliga levnadsmiljö– och vi blev vilse, det började skava.

Men jag är övertygad om att Gud i sin nåd låter oss få se glimtar av det där som faktiskt är vår naturliga levnadsmiljö och naturliga sätt att relatera till både honom och till varandra – och det är därför det skaver. Det är därför du och jag har så oerhört svårt att nöja oss, att vänja oss vid läget så som det är idag – vi är helt enkelt inte skapade för det. Predikanten, den där söndagsförmiddagen på kåren, uttryckte det ungefär såhär; ”…för att vi har blickat mot en horisont som talar om en annan värld, om Guds värld”. Min teori under det senaste året i mitt liv har varit att det är på grund av att man ser potentialen i vad som kunde varit som man är frustrerad över det som är. Alltså, om jag inte hade sett skönheten i det rike som Gud längtar efter att få sprida HÄR och NU – inte då och sen – så skulle jag nöja mig. Jag skulle känna mig tillfreds. Det skulle inte skava. Men jag är inte designad för oro, krig, ångest, orättvisa, svält, självskadebeteenden, hårda ord, osanning, maktspel eller terror – jag är designad för frid, tålamod, kärlek, trofasthet, skönhet, rättvisa, liv, glädje och en hel massa annat som den här världen som vi lever i nu har svårt att upprätthålla och erbjuda oss människor. Men Gud kan erbjuda det, och Gud vill erbjuda det – i och genom oss.

Det är därför han ger dig och mig glimtar av ett rike där de värdena är de som råder. Det är därför du och jag blir så själaglada när unga och äldre från olika kulturer möts över middagsbordet och skrattar tillsammans, när någon som inte förtjänat förlåtelse ändå blir förlåten, när vi står och blickar ut över perfekta solnedgångar på vår favoritplats på jorden, när fred utropas och hungriga barnmagar blir mättade igen, när en mor får återförenas med en son som varit på flykt eller när en trasig själ får bli hel igen. Det är glimtar av när Guds värld bryter fram i det mörker som skaver i dig och mig. Och för de ljusglimtarna av himmel är det värt att kämpa.

Så jag vill säga; nöj dig aldrig. Låt det skava. För vi har ju blickat mot en horisont som talar om en annan värld, om Guds värld. Det finns ett heligt kliande som du kan tacka Gud för. För att det talar om att du har en uppgift, att det finns ett syfte för ditt liv, ett uppdrag större än du själv – givet av den som har all makt att breda ut sitt rike just här, just nu. Så det finns faktiskt en djup, vacker anledning till att du och jag inte är nöjda. Det paradis vi skapades för är inte vår nuvarande levnadsmiljö, men i din och min kamp för att aldrig nöja oss så kan vi återta Guds paradis för oss människor bit för bit och det kommer skava. Men det är värt det.

/Hanna Smedjegård
Metodstöd barn och ungdom

Inga kommentarer

Kommentera