Tro

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Jag hade en gång en guldfisk som levde ett stilla och lugnt liv. Den simmade varv efter varv i den runda glasskålen och man kan undra: Hur tänker en guldfisk?

Varv ett: Åh så vackert det var här!

Varv två: Vilken fin utsikt…

Varv tre: Här känns väldigt bekant…

Varv fyra: Har jag inte varit här tidigare?

(lägger huvudet på sned och stirrar med sina stora ögon)

Varv fem: Det ser precis likadant ut som sist!

Varv sex: Börjar det inte bli lite tjatigt?

Varv sju: Tänk om man kunde få se något annat nå´n gång…

Varv åtta: Jag längtar efter ett nytt perspektiv…

Varv nio: Jag tror jag ger upp!

Varv tio: Jag vill ut i ett större hav!

Jag tänker att våra egna tankar ibland påminner om guldfiskens. Vi kommer så lätt tillbaka till samma gamla tankar om och om igen. Våra tankar går runt, runt och vi kommer inte vidare. Vi har svårt att tänka om och tänka annorlunda. Vi har svårt att tänka större. Innerst inne längtar många av oss efter nya tankar och perspektiv, något mer utmanande än vår egen lilla glasskål.

Guldfisken behöver hjälp för att ta sig ur sin glasskål. Jag tror att vi behöver hjälp med att förnya våra tankar. Vi kan hjälpa varandra. Be någon som du har förtroende för att hjälpa dig vidare i dina tankar. Be någon komma med nya perspektiv och infallsvinklar för den situation du just nu tänker på. Be  också Gud själv, han som har skapat dig, att hjälpa dig. Han har sagt:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren.  
Nej, så mycket som himlen
är högre än jorden, så mycket är mina vägar
högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.
Jesaja 55:8

När jag vid en samling beskrev guldfisken på samma sätt som jag gjort här kom en vän fram till mig efteråt. Han berättade att han också hade haft en guldfisk i en glasskål men att han blivit så trött på den att han helt enkelt bytt ut den mot några konstgjorda. Två guldfiskar i plast fick hänga i ett osynligt snöre  där i glasskålen. Det funkar lika bra sa han med glimten i ögat. Konstgjorda guldfiskar i plast? Vad händer med oss om vi inte kommer ut ur guldfisktänkandet i glasskålen? Riskerar vi att bli konstgjorda och bara på låtsas? Att hänga och guppa i ett snöre utan att komma någonstans? Om det finns en så´n risk är vi i desperata behov av att tänka nytt, att välkomna nya perspektiv och  våga simma ut i det stora havet!

Inga kommentarer

Kommentera

På sociala medier florerar nu ett filmklipp från ett fotbollslags presskonferens. Fotbollstränaren får en fråga av en reporter angående att en viktig spelare lämnat laget inför en viktig semifinal, för att han skulle kunna vara med vid sitt barns födelse. Tränaren frågar reportern om han har några barn själv, sedan förklarar han att inga semifinaler någonsin, hur viktiga de än må vara kan mäta sig med att få se sitt barn födas, det är det största man kan uppleva om människa.

Under kristi himmelfärdshelgen inträffade Re:think, en konferens för alla åldrar, och jag var med de två sista dagarna. På lördagen diskuterade vi hur vi ska bryta ny mark och hur vi kan vara kyrka på olika sätt. På söndagsmorgonen innan gudstjänsten så var det ett panelsamtal där vi fick lyfta och diskutera olika frågor kring frälsningsarmén. Inför gudstjänsten var jag upp över öronen laddad med åsikter och idéer. Men under gudstjänsten så fick ett par människor vittna, och flera berättade om när de hade mött Jesus, att de varit nyktra i ett par år och hittat in i kårens gemenskap. Och med det så rämnade allt.

Som en riktig sportälskare så förstår jag att en semifinal är något viktigt, något jättestort att vara med om som idrottare och lag. Som soldat i frälsningsarmén och ledare på min kår så tycker jag att verksamheter och hur vi ska vara som kyrka är viktigt, och det är viktigt att lyfta och diskutera dessa frågor. Men under helgen så insåg jag att det största är väl ändå människors pånyttfödelse, mötet med Jesus som förändrar varje liten del av vårt liv. Vi som har fått möta Jesus vet hur stort det är, ändå så är det så lätt att det försvinner i allt annat som pågår på kåren. Jag sitter med i frälsis nationella ungdomsråd, och vet att det är så lätt att fastna i evenemang, och hur ska vi göra det här osv. Men kanske är vår utmaning att fortsätta utveckla och fixa med grejer, men ha fokus på det absolut viktigaste vi vill uppnå, att ungdomar ska få möta Jesus. Kanske har du också saker på din kår, semifinaler som tar för mycket plats och fokus.

Låt oss fortsätta diskutera lovsång, gudstjänsttider, verksamheter och hur lokalen ska se ut. Men min bön är att det ska få hamna i skuggan av människors livsomvandlande möten med Jesus.

/ Emmy

1 kommentar

Kommentera

Tillhörde du dem som följde Eurovisionsschalgerfestivalen i spänd förväntan minut för minut? Eller satt du och vred dina händer i nervositet då det svenska ishockeylandslaget slog sina straffar mot Kanada i de sista skälvande sekunderna av hockey VM?

De senaste veckorna har jag blivit påmind om vad det är som engagerar och gör människor riktigt glada. Jag vill inte falla i fällan av att måla upp schablonbilder av oss svenskar, men det finns de som säger att vi är smått kyliga och reserverade då det kommer till att visa våra innersta känslor. Men nog kan man ändå få hävda att det finns tillfälliga undantag?! Runt midnatt fann jag mig själv stående mitt på vardagsrumsgolvet framför Tv:n för att se vilket lag som skulle vinna guldmatchen i ishockey. Jag var för engagerad för att kunna sitta ner! Hur ofta känner jag det i en gudstjänst egentligen? Hur ofta studsar jag upp mitt i en predikan för att jag känner att jag blir så engagerad i förkunnelsen? I pausen mellan den sista perioden och förlängningen vankade jag fram och tillbaka. Då isen spolades inför straffarna hade jag svårt att tänka på något annat än hur matchen skulle sluta. Jag rannsakar mig… är min kärlek till Gud så stark att den syns lika tydligt? Vilka uttryck tar den sig? Blir det lika uppenbart för dem omkring mig att jag lever med en genomgripande tro på Guds möjligheter? Jag kan med en sund självdistans ändå betrakta mitt ishockeyintresse med ett slags småleende, samtidigt som jag trots allt unnar mig att få tycka att det är riktigt kul. Men jag funderar ändå vidare… vad gör mig riktigt glad? Och hur visar jag det?

Då TV-program med lottvinnare visas, speglar de ofta en oförfalskad glädje hos människor. Och jag förundras. Vad är det med pengar som gör oss så lyckliga? Jag försöker förstå vad det är pengar representerar. Pengar i sig själva är ju värdelösa om vi inte kan omvandla dem till något. Men visst, det är sant att pengar kan köpa loss oss från många bekymmer. Och ändå inte.

I helgen såg jag ytterligare en intervju med den norska hotellmagnaten Petter Stordalen. Han äger mycket. Har många möjligheter. Men i relation till hustruns svåra sjukdom blir allt det oviktigt. Han säger istället – För mig och Gunhild handlar det väldigt lite om sjukdom. Det handlar inte om död. Det handlar om livet och att leva och det pratar vi mest om. Ingen vet hur länge du är här på jorden. Men du kan välja att leva allt du kan.

Ingen schlagerfestival i världen slår den insikten. Inget VM guld och ingen lottovinst överträffar ”att få leva allt vi kan”! Och det livet med Gud, är det jag vill tala mest om!

/Eva Kleman

Inga kommentarer

Kommentera

När jag ser på mitt liv från det att jag var tonåring och fram till idag så kan jag tydligt se att jag i vissa perioder varit inne i tillväxtperioder. Perioder då jag på ett märkbart sätt vuxit och utvecklas som människa eller då jag på ett särskilt sätt vuxit i min tro och i mitt lärjungaskap. Jag vet att jag under dessa perioder har haft bra förebilder på nära håll att se upp till. Tillväxten har också skett när jag själv vågat ta nya steg, ofta ut i det okända, eller i perioder då jag bestämt mig för att på allvar ge min tro den näring den behöver för att växa.

Tillväxtperiod är ett ord jag stötte på när våra söner var små och vi regelbundet gick till barnavårdscentralen för att mäta och väga dem. Sjuksköterskan fyllde i deras kurva och där kunde man tydligt se att det fanns vissa perioder då de vuxit mer, dessa perioder kallades för tillväxtperioder. Under dessa perioder ville barnen äta mer, det var som att de aldrig blev nöjda, de ville bara ha mer och mer. Jag fick veta att om de var hungriga oftare skulle de få äta oftare, de skulle alltid få äta sig mätta. På så vis växte de naturligtvis ännu mer! Det är en ganska bra bild av våra liv som människor. Kanske framförallt när det gäller vår tillväxt i tro. Ju hungrigare vi är, desto mer behöver vi äta och desto mer växer vi. När vi är inne i dessa tillväxtperioder i vår tro är det viktigt att vi ser till att vi får äta oss mätta. Vår inre, andliga hunger kan bara mättas av Guds eget ord. När vi upplever en hunger efter Guds ord och regelbundet börjar äta av det så ger det en ännu större hunger. Ju mer vi växer desto mer behöver vi för att bli mättade. Det är vårt eget ansvar att se till detta behov.

Är du just nu hungrig på mer av Gud? Längtar du efter en ny tillväxtperiod i ditt liv? Kanske behöver du kliva ut ur det invanda och ta nya steg i tron. Kanske ska du söka en bibelskola där du kan få den andliga mat du hungrar efter. För att växa som människa behöver du kanske byta jobb, gå en utbildning eller varför inte flytta till en annan stad?

Kan det vara för sent för en tillväxtperiod i livet?  Jag tror inte det. Jag vill berätta om en kvinna som är en verklig förebild för oss i att fortsätta att växa och utvecklas som människor hela livet. Jag lärde känna henne när jag jobbade som kårledare. Vid ett tillfälle när jag var på hembesök hos henne berättade hon för mig att hon skulle flytta. Kvinnan var vid den här tiden drygt 80 år gammal och jag undrade vad hon nu hade för planer. Hon berättade frimodigt att hon skulle börja studera på folkhögskola. Hon tyckte att det var dags att lära sig lite mer engelska och datakunskap och därför hade hon ansökt till seniorernas folkhögskola och fått besked om att hon blivit antagen. Hon längtade uppenbarligen efter en ny tillväxtperiod i sitt liv.  När jag hade hämtat mig från denna nyhet lovade hon mig glatt, med glimten i ögat, att komma hem på besök under höstlovet! 

Inga kommentarer

Kommentera

Brukar du powerwalka?

Jag läser följande:

Powerwalk innebär att man aktivt rör på armarna när man går. De är böjda och används på liknande sätt som när man springer. Tempot är rejält högt. När armarna används aktivt ökar kaloriförbrukningen mer.  (www. personligatranaren.mabra.com)

För mig har ordet en annan betydelse och ett annat innehåll. Jag powerwalkade i går. På med joggingskorna och i med hörlurarna.  Satte på en låt som betyder mycket för mig:

Christ is enough for me, Christ is enough for me.  Everything I need is in You, everything I need. Christ is all in all, my joy and my salvation. And this hope will never fail. Heaven is our home . (by Hillsong worship)

Jag bestämde mig för att släppa allt annat som jag egentligen behövde göra. Att få stänga av allt runt omkring och bara prata med Gud, det är powerwalk för mig. Bara låta Herren fylla mig med sin kraft och kärlek. Jag talar om för honom vad han betyder för mig, hur jag mår och vad jag behöver hjälp med. Ibland går jag omkring och bara är med Gud. För mig är detta friskvård! Jag kan rekommendera det för dig som behöver friskvård för insidan.

Igår blev det en ganska lång runda. När jag egentligen var framme ville jag liksom inte avsluta min powerwalk. Det var inte för att jag så gärna ville röra på mig, utan för att jag kände att Herren var med mig. Det var som om jag inte ville gå ut ur den omsorg och den närvaro som jag upplevde när jag gick där med skaparen på promenad. Jag sträckte mina armar uppåt som för att visa att det är Honom jag vill vara med. Jag sträckte mina armar utåt, som för att visa att jag vill ge ut av den kärlek Gud gett mig, till andra. Jag tittade mig omkring och tänkte att folk som såg mig nog tänkte att jag stod där och stretchade:)

Jag hoppas att du får chans att ta en powerwalk under påsken. Den power du kan få del av när du går med Gud är verkligen värd att prova!  Påsken har väldigt mycket med Guds kraft att göra och den kraften finns för oss. I bibeln står det:

”…hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda.” Ef 1:19-20

Inga kommentarer

Kommentera

Ibland önskar jag att jag nöjde mig. Att jag kunde luta mig tillbaka och känna mig tillfreds utan att kräva mer. Mer kärlek, mer fred, mer frid, mer glädje, mer mening, mer sanning, mer rättvisa mer… – ja listan kan göras lång. Jag önskar att jag någon gång kunde blicka ut över mina sammanhang, det samhälle jag lever i och den värld som jag är en del av och känna mig nöjd, känna att ”det är okej såhär, jag kräver inget mer”. Men jag kan inte. Och jag tror att du delar känslan med mig – den som skaver lite.

Frälsningsarmén har lärosatser – elva satser som beskriver vad vi tror på, och som definierar vad vår tro innebär och innehåller. I den femte lärosatsen står det beskrivet om att vi människor skapades av Gud i ett tillstånd av oskuld, alltså att vi skapades oskyldiga. Likaså var världen runt omkring oss fullkomligt perfekt, skapad av Gud själv – du känner säkert till Edens lustgård, paradiset som de första människorna levde i. Sedan kommer ju synd in i människans liv när hon väljer att gå emot Gud och själv ta makten över sitt liv. Mörker kommer då in i världen – de såg det då och vi ser det nu. Vi behöver egentligen bara titta på nyheterna i Aftonbladets app i våra smartphones eller ta en sväng på stan så kommer ofullkomligheten nå oss.
På min kår har vi gått igenom lärosatserna varje söndag förmiddag och när det var dags för femte lärosatsen så grep budskapet tag i mig. Det var som att bitarna föll på plats. Någon vecka innan hade jag diskuterat och reflekterat tillsammans med någon över hur det kommer sig att vi har så svårt att nöja oss – och också landat i att vi helt enkelt inte är människor som nöjer oss, men utan att riktigt förstå den bakomliggande orsaken till det. Men den söndagsförmiddagen så gick det upp ett ljus för mig. Vi är skapade i ett tillstånd av oskuld, skapade och designade för en värld som då var i fullständig harmoni – ett paradis om man så vill. Det är i den miljön vi designades att leva, älska och vara till. Sedan hände något. Vårt naturliga förhållande till Gud bröts och med den förändrades också vår naturliga levnadsmiljö– och vi blev vilse, det började skava.

Men jag är övertygad om att Gud i sin nåd låter oss få se glimtar av det där som faktiskt är vår naturliga levnadsmiljö och naturliga sätt att relatera till både honom och till varandra – och det är därför det skaver. Det är därför du och jag har så oerhört svårt att nöja oss, att vänja oss vid läget så som det är idag – vi är helt enkelt inte skapade för det. Predikanten, den där söndagsförmiddagen på kåren, uttryckte det ungefär såhär; ”…för att vi har blickat mot en horisont som talar om en annan värld, om Guds värld”. Min teori under det senaste året i mitt liv har varit att det är på grund av att man ser potentialen i vad som kunde varit som man är frustrerad över det som är. Alltså, om jag inte hade sett skönheten i det rike som Gud längtar efter att få sprida HÄR och NU – inte då och sen – så skulle jag nöja mig. Jag skulle känna mig tillfreds. Det skulle inte skava. Men jag är inte designad för oro, krig, ångest, orättvisa, svält, självskadebeteenden, hårda ord, osanning, maktspel eller terror – jag är designad för frid, tålamod, kärlek, trofasthet, skönhet, rättvisa, liv, glädje och en hel massa annat som den här världen som vi lever i nu har svårt att upprätthålla och erbjuda oss människor. Men Gud kan erbjuda det, och Gud vill erbjuda det – i och genom oss.

Det är därför han ger dig och mig glimtar av ett rike där de värdena är de som råder. Det är därför du och jag blir så själaglada när unga och äldre från olika kulturer möts över middagsbordet och skrattar tillsammans, när någon som inte förtjänat förlåtelse ändå blir förlåten, när vi står och blickar ut över perfekta solnedgångar på vår favoritplats på jorden, när fred utropas och hungriga barnmagar blir mättade igen, när en mor får återförenas med en son som varit på flykt eller när en trasig själ får bli hel igen. Det är glimtar av när Guds värld bryter fram i det mörker som skaver i dig och mig. Och för de ljusglimtarna av himmel är det värt att kämpa.

Så jag vill säga; nöj dig aldrig. Låt det skava. För vi har ju blickat mot en horisont som talar om en annan värld, om Guds värld. Det finns ett heligt kliande som du kan tacka Gud för. För att det talar om att du har en uppgift, att det finns ett syfte för ditt liv, ett uppdrag större än du själv – givet av den som har all makt att breda ut sitt rike just här, just nu. Så det finns faktiskt en djup, vacker anledning till att du och jag inte är nöjda. Det paradis vi skapades för är inte vår nuvarande levnadsmiljö, men i din och min kamp för att aldrig nöja oss så kan vi återta Guds paradis för oss människor bit för bit och det kommer skava. Men det är värt det.

/Hanna Smedjegård
Metodstöd barn och ungdom

Inga kommentarer

Kommentera

Igår var det en internationell böndag för barn och unga i Frälsningsarmén. Runt om i hela världen tog man tid i gudstjänsterna för att specifikt be för just barn och unga, och jag hade förmånen att få leda denna stund på den Frälsningsarmékår jag jobbar i.
Jag hade förberett ett par bönestationer vi skulle använda oss av, och ett par minuter innan mötet börjar blir jag även tillfrågad om jag kan läsa bibelordet i 1 Tim 4:12-16.

Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, tro och renhet. Fortsätt att högläsa ut Skriften och att förmana och undervisa tills jag kommer. Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord när de äldste lade händerna på dig. Tänk på detta, lev i detta så att alla kan se dina framsteg. Var noga med dig själv och din undervisning och håll troget ut med detta. När du gör det frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig.

Mötet börjar och jag får en spännande tanke inom mig kring detta, nämligen att man kan se denna texten från två håll. Dels den vanliga vinkeln som en text till unga att stå upp för sig själv, men även som en text till äldre i församlingen. Jag tänker då att det blir ungefär såhär:

Förakta inte någon för att den är ung, utan peppa den att vara ett bra föredöme för andra troende. Lyssna på dennes undervisning och uppmuntra den att fortsätta. Lägg händerna på och profetera över den unga, och hjälp den komma in i de uppdrag Gud har tänkt ut för den. Gläd dig när du ser att den gör framsteg. Fortsätt undervisa den unga och håll troget ut med detta. När du som äldre gör detta kommer både den unga bli frälst och även de som lyssnar till honom eller henne.

Jag tror att detta pekar på något viktigt. Det är de unga som är vår framtid, men det är även de som är vårt nu. Oavsett om de jobbar i kyrkan, utanför kyrkan, eller går i skolan, så är det de som spenderar varje dag ute på ”krigsfältet”. Det är de som får ta de hårdaste smällarna när det kommer till att vara kristna i denna tid, de som måste vara starkast i att stå upp för det de tror på. Men det är så viktigt att det finns äldre också. Sånna som kan stötta och uppmuntra de unga när de kommer tillbaka hem till kyrkan för återhämtning. Äldre som fått livserfarenhet och vet hur svårt det kan vara där ute – för de har själv stått där. Äldre som backar upp i bön, undervisning, och som tror på de unga. Äldre som på riktigt tror att de unga är nyckeln som kommer få vara med och frälsa sin generation människor i vår stad och vårt land – och som vill göra vad de kan för att se det hända. Det tror jag var det som Gud ville peka på i vår församling igår. Alla behövs. Unga + äldre = SANT.

/Evangelina
Ungdomsledare i Skillingaryd

1 kommentar

Kommentera

Livet är som en berättelse. Din vardag är din berättelse och min vardag är min berättelse. Vi delar dem med varandra i fikarummet, på facebook eller instagram.

Våra berättelser har höjdpunkter och dalgångar. Ibland är de spännande och ibland lite halv tråkiga. Vändpunkterna är avgörande.

I Frälsningsarmén älskar vi att höra människors berättelser. Vi är intresserade av hur du har det. Din berättelse är unik och viktig.

Vi tror att den är en del av en mycket större berättelse. En berättelse där Gud själv berättar varför du är så värdefull och älskad, hur allting började och hur allting en gång kommer att sluta. Guds berättelse är en riktig love story. Den har också en avgörande vändpunkt. Så här beskrivs det i bibeln:

”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. ” 1 Joh 4:9-10

Vill du veta hur din berättelse är en del av den stora berättelsen?

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

Jag växte upp med en mamma och pappa, en syster och två bröder. Könsfördelningen i vår familj var alltså total. Ganska länge under min uppväxt trodde jag att hela samhället och världen såg ut så. Att det var jämställt. Min mamma tvättade och pappa dammsög. Mamma körde visserligen aldrig bilen, men å andra sidan var hon en hejare på att måla så jag upplevde aldrig fördelningen som skev. Jag fick tidigt veta att jag kunde bli vad jag ville och att jag, lika väl som mina bröder hade rätt att ta plats och bli hörd. Det var först långt senare jag förstod att för de allra flesta i världen ser verkligheten inte ut på det sättet. Det är min egen privata anledning till att jag strävar efter jämställdhet oavsett kön, etnicitet, social bakgrund eller ålder.

Som kristen utgår jag också från det som beskrivs som Guds plan för människorna. I Bibelns första bok får vi veta att:” Gud skapade människan till sin avbild” 1 Mos 1:27 Redan från början visar Gud alltså att han inte gör någon skillnad på människors värdighet eller betydelse. Texten fortsätter sedan att berätta hur vi skapas till man och kvinna, men fortfarande läggs ingen värdering i könstillhörigheten. Vi är skapade olika, det är sant, men inte med olika värde. Det ger mig min kristna utgångspunkt för synen på jämställdhet.

Att Frälsningsarmén arbetar med frågor som rör människors lika värde, har naturligtvis att göra med vår kristna övertygelse. Det skulle vara helt främmande för oss att inte göra det. Sedan starten 1865 har dessutom kvinnans plats som predikant, ledare, förebild och jämställd med sina manliga kollegor, varit ett kännetecken för Frälsningsarmén. I en historisk tid då kvinnor varken hade rätt att rösta eller fatta egna beslut, uppmuntrade Frälsningsarmén istället kvinnor att utvecklas till självständiga initiativtagare och ledare. Vi har alltså en lång historia att falla tillbaka på och den gör att vi också inser hur angeläget jämställdhetsarbetet är också i vårt moderna samhälle. I vissa sammanhang ser vi en bra utveckling genom åren, men många frågor är tyvärr de samma nu som då och andra har kommit till. Utgångspunkten för vårt arbete är dock den samma. ”Gud skapade människan till sin avbild, till sin avbild skapade han henne.” 1 Mos 1:27

Welcome meeting for Cadets "The Messengers of the Gospel" and installation of Commissioner Johnny Kleman as Territorial Commander and Commissioner Eva Kleman as Territorial President of Women's Ministries of the Sweden and Latvia Territory. From IHQ: COS - Commisioner Brian Peddle, Commisioner Rosalie Peddle.

Eva Kleman
Kommendör

2 kommentarer

Kommentera

Min pappa blev med åren en ganska duktig amatörmålare. Jag älskar hans tavlor och är tacksam för alla minnen de har med sig. Men han såg sig aldrig själv som konstnär och menade nog inte att börja måla. Det hände mer av en tillfällighet. En av mina äldre bröder önskade sig oljefärger i julklapp, men från det att han önskade tills han fick paketet på julafton hade han hunnit ändra sig. Han ville skulptera i lera istället. Pappa tyckte att det var synd att låta färgerna torka ihop och från det började hans konst att ta form. Till yrket var han konstruktör och duktig på ritningar och att kunna överföra en uppfinning eller idé till pappret. Och experimenten med oljefärgerna blev med åren mycket vackra.

Att önska sig något, bestämma sig och veta vad man vill ha är inte alltid det enklaste. När vi väl fått det som vi vill, blir det heller inte alltid som vi önskade. Det vi tror vi vill ha, är inte alltid det bästa för oss. Det sägs att grundaren till Ford Motor Company; Henry Ford lär ha sagt att ”Om jag skulle ha frågat folk vad de vill ha, hade de svarat snabbare hästar”.

När vi ber till Gud ligger det i sakens natur att vi ber om det vi känner till eller i alla fall på något vis kan föreställa oss. Vi ber om det vi tror är det bästa. Vi ber om ”snabbare hästar” eftersom vi inte förstår eller kan tänka oss vad vi annars skulle be om. Vad kan vara bättre?

Då Paulus ber sin förbön för församlingen i Efesierberevet, snuddar han vid något oerhört väsentligt då han säger: ”Han (Kristus) som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan bedja, begära eller tänka.” (Ef 3:20) Han vidrör det som Jesus själv tidigare undervisar om då han i Matteus evangelium hjälper oss att förstå något om vad bön är och hur vi ska be. ”Så ska ni be: Vår far, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.” (Matt 5:9-10)
Guds avsikter är alltså större än vi kan ana. Vi har vårt förstånd och det ska vi naturligtvis vara tacksamma för och använda. Vi ska vara kloka och fokuserade både i vårt arbete och i vår bön. Vi ska ha planer, visioner, önskningar och drömmar. Vi har rätt att be Gud för speciella situationer och böneämnen. Men den universella helheten förblir ändå i ett perspektiv som vi aldrig någonsin kommer att ha förmågan att greppa. Från det att vi önskar oss oljefärger hinner vi tröttna. Från en dag till en annan ändrar vi oss. Vill något annat. Tror något annat är bättre eller roligare. Det är just därför det är så avgörande att vi vågar släppa taget om kontrollen. Vågar lita på att Gud är större. Att han har insikter som jag inte har.

Kanske verkar det helt logiskt och vettigt att du idag ber Gud om en ”snabbare häst”. Stilla dig då för ett ögonblick. Tänk på honom som ”förmår göra långt mer än vi kan bedja, begära eller tänka” och våga ge full frihet åt Gud. ”Ske din vilja”.

/Eva

Inga kommentarer

Kommentera