Ung

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå” säger Jesus i Johannesevangeliet 15:16.

Svindlande tanke att det är Jesus som utvalt oss och inte tvärtom. Men vad innebär det egentligen ”att bära frukt”? Låter väldigt vackert men rent konkret liksom, vad betyder det? Jag tror det betyder att mitt liv tillsammans med Gud på något sätt ger synliga effekter;

…i mitt eget liv:
”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning…” säger Galaterbrevet 5:22-23.

Ja tack Gud, alla de där frukterna vill jag ha mer utav och jag vet att när jag umgås med Dig fyller Du mig med allt det där goda. Jag blir mer lik Jesus helt enkelt.

…och i andras liv:
Människor runt mig vill också ta emot Jesus och bli hans efterföljare. Min församling/kår växer.

Jesus säger om sig själv i samma kapitel som jag inledde med att Han är den sanna vinstocken, att Gud är vinodlaren och att vi är grenarna förankrade i Jesus. Varje gren som inte bär frukt skär vinodlaren bort, men de som bär frukt rensar han för att de grenarna ska bära ännu mer frukt.

Jag längtar efter att mitt liv skulle få bära ännu mer frukt. Jag vill vara mer fylld av kärlek och tålamod. Jag vill leda fler människor till Jesus. Jag vill bygga en församling/kår som växer. Men hur ska detta bli verklighet?

Jesus säger: ”Förbli i mig, så förblir jag i er” (Joh 15:4). Stanna kvar hos Jesus, fortsätt hålla fast vid Jesus och Han lovar att finnas kvar hos dig och mig. Inte bara hos oss utan i oss. Att vara en gren som uthålligt håller sig förankrad i vinstocken Jesus ger rik frukt. Där den ”grenen” går fram kommer Guds rike spridas. ”Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt” säger Jesus tydligt och klart.

Jag kan inte ansvara för hur hårt andra grenar är förankrade i vinstocken, men jag kan se till att grenen som är jag förblir i Jesus. Genom jobbiga perioder, glädje och sorg. Genom tiden som är nu med Corona.

Jag vet att inte alla tillhör gruppen som har mer tid över i och med Covid-19. Vissa sliter som aldrig förr för att rädda liv. Somliga fick inte en lugnare lunk på jobbet utan ett riktigt slit. Personligen har jag lika mycket att göra på jobbet som innan, men en lugnare fritid, och det kanske är samma för dig? Nu när det inte går att umgås som vanligt och resa kanske du upplever att du har mer tid? Då skulle jag vilja uppmuntra dig att använda den här sällsynta perioden på ett värdefullt sätt. Se till att grenen som är du blir djupt förankrad i Jesus. Lyssna in Guds vägledning för ditt liv nu när bruset tystnat en aning. Det står i Bibeln att Gud rensar de grenar som bär frukt så de bär ännu mer frukt. Ja tack Gud, rensa gärna, gör en vårstädning i mig. Bort med det som jag formats och fyllts av som inte gett mig ett starkare fäste i Dig.

Oavsett hur din livssituation förändrades i och med Corona så är det alltid rätt tid att vara med Jesus. Han längtar efter att du ska umgås med Honom och bli djupare förankrad i Honom. Kanske kom den tiden som ”ett brev på posten”, helt oundvikligt, just nu?

/Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Livet handlar mycket om att nå sina mål eller till och med att nå nya ”höjder”. Något som jag ofta strävar efter är att förbättra mig när det gäller träning för att få bättre kondition och må bättre. Jag sätter mål om att kunna lyfta tyngre vikter eller springa snabbare.

Ju mer jag pressar mig själv för att nå målen desto mer undrar jag om jag verkligen gör detta för min egen skull. Hur bra kommer jag egentligen må av att springa en minut snabbare jämfört med den senaste löpturen Behöver jag pressa mig själv för att må bra?

Ibland behöver vi kanske jobba under press och stress för att åstadkomma något extra svårt och krävande. Men det blir så uppenbart för mig att det handlar om mer än att ”bara må bra”, när jag redan efter varje träning direkt tänker på nästa.

Oftast när jag springer utomhus tänker jag bara på underlaget, och missar i själva verket naturen runt omkring. Även om jag är medveten om att jag springer längs med vatten eller i skogen fokuserar jag mer på musiken i mina hörlurar och på mobilen som säger hur långt jag har sprungit, än den vackra natur som Gud faktiskt skapat.

Ibland behöver vi stanna upp och tänka efter. Vem gör jag egentligen detta för? Och varför ska jag pressa mig själv till max när jag egentligen duger som jag är? Jag vet att jag mår så mycket bättre av att träna men ibland missar jag poängen med det hela. Att jag har förmånen att vara frisk, att kunna få träna i den vackra naturen och att jag duger som jag är, för att Gud älskar mig precis för den jag är, oavsett om jag springer en minut snabbare eller inte.

/Emilia Beijer, contentansvarig, Frälsningsarmén

Inga kommentarer

Kommentera

Hemkommen från mitt livs första skidläger. Eller första skidresa överhuvudtaget. Visst, jag har ju åkt endagsturer nere i Småland men jag tror inte att det räknas? Det tar max fem sekunder att komma ner för de backarna, helst för mig som inte alls fattar slalomtekniken utan kör störtlopp ända ner till liften.

Lägergänget på plats i Vemdalen!

Lägret samlade ett gäng på totalt 35 personer från fem utav Frälsningsarméns kårer(församlingar) i östra Sverige. 25 ungdomar och 10 ledare/vuxna för att vara exakt. Vasakåren i Stockholm och kåren i Västerås genomförde en liknande resa förra året och jag som ”barn- och ungdomskonsulent för Frälsningsarméns östra division” frågade om de var villiga att ”öppna” upp skidresan för hela divisionen det här året vilket de var positiva till! Så snällt!

Håkan, förmodligen världens bästa busschaufför, körde oss till Vemdalen och lägergården Björnen. Vi hade tre goa dagar i backen. Hur är det ens möjligt att få strålande sol tre dagar i rad? Tack Gud.

Tack Gud för strålande sol!

Jag hade förmånen att åka med nybörjargruppen (ja, tack gode Gud för det också) som bestod av flera som aldrig stått på skidor förut. Det märkte liftvärden ganska fort då vi ramlade av en efter en från knappliften i barnbacken. Men utvecklingskurvan för våra nybörjare var otrolig, plötsligt skulle flera av dem dra vidare till de röda backarna..! Bye bye, sa jag och lämnade över dessa modiga ungdomar till de mer erfarna ledarna. Fjärde dagen var vi på badhuset i Sveg.

Min Jesus-kära kollega Simon Hurtig tillsammans med två nöjda lägerdeltagare!

På kvällarna hölls andakter hemma på lägergården. Jag och min mycket Jesus-kära kollega Simon Hurtig predikade dessa fem kvällar. Temat var ”offpist” (Offpist är ett samlingsbegrepp för all alpin skidåkning som sker utanför markerade och preparerade nedfarter, pister  därav uttrycket ”offpist”) som en bild av livet med Jesus.

Precis som offpist-åk är fyllda med äventyr är också livet med Jesus det. Men även så som offpist-åk kan innebära motgångar kan livet som kristen göra det. Vi går igenom tuffa saker i livet, men det fantastiska är att Jesus seger på korset också är vår seger när vi väljer att tro på honom, så vi kan vara övertygade om att ”we’re on the winning-team” även när vi går igenom smärta.

Ibland fastnar vi i offpisten och känner inte att vår relation med Gud kommer framåt, vi trampar på samma ställe liksom, men vi kan läsa i Bibeln att Jesus söker upp oss. Han älskar oss så mycket och längtar efter att ha oss nära. Vi pratade också om vikten av att gå med Guds helige ande som Bibeln beskriver som vår hjälpare och vän.

Vi fick vara tydliga med att denna uppmuntran till ett liv i offpisten var menat som ett bildspråk då flertalet ungdomar blev sugna på att utmana sig med offpist-åk redan första dagen. Inget vi kunde erbjuda tyvärr då sådana åk inte täcktes av vår skidförsäkring. ”Typiskt”, haha. Älskar ivern! Efter andakterna höll Ruben Marthinussen i roliga, knasiga lekar precis som Ruben är känd för. Sen blev det sällskapsspel och pingis fram till läggdags.

Lekledaren Ruben Marhinussen!

Det blev verkligen en underbar resa. Allt gick ovanligt ”smooth”. Jag är så tacksam för hjältarna Nellie, Ruben, Simon och Frida som var ledare under resan, samt Emmy, Jon-Anders och Zeina som lagade galet god mat. Till och med fettisdagen kom de ihåg. Stort tack förstås till alla ungdomar! Det var en välsignelse att få hänga med er!

Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Det är måndagsmorgon och jag sitter framför en tom skärm… en skärm som snart skall fyllas med ord. Det finns mycket man kan skriva om – från den politiska opinionens svängning åt höger i västra Europa (inklusive Sverige), till det ökande våldet i europeiska städer (inklusive Sverige), till kyrkans minskande inflytande i det sekulariserade Sverige.

Under helgen fann jag mig själv titta på en dokumentärfilm om hur Adolf Hitler kom till makten. Jag funderade igen på det häpnadsväckande faktum att miljontals vanliga, goda människor drogs in i en så förskräcklig ondska. Jag såg hur deras tystnad utvecklades till acceptans, och sedan hur deras acceptans blev stöd, först muntligt och sedan ett aktivt stöd.  Jag såg hur sanningen avrättades på relativismens och bekvämlighetens estrad.

När jag lyssnade till de uttalanden Hitler och hans hantlangare gjorde, märkte jag att samma slags retorik som fängslade människor över hela Centraleuropa på 1930- och 40-talen börjar framföras från politiska plattformar och i sociala medier idag. Jag lämnades med en känsla som störde mig av de starka paralleller mellan västerländsk civilisation under tidigt 1900-tal och västerländsk civilisation idag och deras respektive problem med att tala sanning.

Ja, mycket av min oro gäller sanningen. Igen, det tycks mig som om vi lever i en tid när ”sanningen finns i betraktarens öga”… Så, beroende av ens bakgrund, ens tro och ens fördomar, kan ens ”sanning” variera signifikant från någon annans ”sanning”, eller, vilket är ännu mer alarmerande, från den sanning man omfattade i går, eller förra veckan, eller förra året!

I en värld där sanning har bevisats vara något undanglidande, är det viktigt att upptäcka att, bara för att någon uttrycker något behöver det inte vara sant, oavsett hur många gånger det sägs! Det finns många delar av livet där jag får disciplinera mig själv så att jag lyssnar noga och kritiskt på sådant som gäller för att vara sant. Det kan gälla politik, religion och etik för att bara nämna några – och då är jag medveten om att jag också riskerar att vilja förvränga sanningen så att den ska passa mig själv!

Ett av de mest störande aktuella exemplen på detta fenomen i Sverige återspeglas i Sveriges Kristna Råds nyligen publicerade rapport om religiös förföljelse. Rapporten avslöjar allvarliga ”sanningsfrågor”. Först avslöjar den myten att Sverige är en filosofiskt neutral stat. (Jag har skrivit om denna samhälleliga osanning i en tidningsartikel som du kan finna här.) 

Det svenska samhället är INTE neutralt, inte heller staten! Det finns en marknadsföring av en ateistisk/agnostisk humanistisk inställning till livet som avgjort inte är filosofiskt neutral. För det andra lyfter SKR-rapporten fram det faktum att en oundviklig konsekvens av denna så kallade neutralitet (som inte är neutral!) är att religion avvisas som irrelevant och även ointelligent. Den porträtteras som en känslomässig/psykologisk/andlig krycka som de svaga använder för att stötta sig själva i en värld där de starka (det vill säga de ”normala”) inte behöver någon hjälp utifrån (läs ”existentiell”) för att leva.

Rubriken till min artikel riktar fokus mot en av de allvarliga konsekvenser av denna osanning som marknadsförs i det svenska samhället. Många unga människor lider på grund av att denna lögn om neuralitet förknippas med sanning. Många lider för att de har blivit tillsagda att de inte behöver något existentiellt fokus för sina liv. Och när de konfronteras med verkligheten, med sanningen, så slutar det med att många får problem med sin mentala hälsa.

SKR-rapporten beskriver hur unga människors börda blir tyngre, för när de tar till sig sanningen genom att vända sig till religionen, och särskilt kristendomen, blir de hånade och mobbade av sina kamrater, men än värre, av de statsstödda agenterna för neutralitet, deras lärare! Det är skamligt att en stat uppmuntrar detta slags beteende!

Här är sanningen: De stora existentiella frågorna om livets mening och mål kan inte delges via neutralitet sponsrad av staten, inte ens om den neutraliteten vore sanning (vilket den inte är!). Svaren på de stora livsfrågorna finner man när man söker sanningen utanför sig själv. För den troende kristne är sanningen personifierad i Jesu Kristi person, Guds son, Frälsare och Herre, han som förklarade att han själv var Vägen, Sanningen och Livet. Varför inte bryta med det moderna i det svenska samhället och själv söka sanningen?!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Nytt år och nya möjligheter! Det är uttryck som vi ofta slänger oss med och känner igen när det är dags för ett nytt år. Nytt år innebär för många att byta ut sin nuvarande almanacka mot en ny, men nytt år representerar också för många en ny tid för nytt. En ny tid som kommer när det gamla är förbi, en ny tid som kommer med nya möjligheter och förändringar i vardagen.

Vid ett nytt år ger vi ofta löften till vår familj och våra vänner, med innehåll för alla möjliga delar av livet.

”Detta år ska min hälsa bli bättre och det innebär träning!”

”I år så ska jag se till att prioritera min tid för familjen och vännerna.”

”Nu är det dags för mig att ta nya tag med jobbet och satsa på karriären, vem vet vad som kan hända i år!”

Vårt liv går i säsonger som ser olika ut från år till år, vilket leder till att flera varianter av nyårslöften uttalas i vårt avlånga land under januari månad, där alla har en längtan och hopp om en nystart.

Ordet nystart får mig att tänka på ett stycke i Bibeln, där Jesus ger löftet ”Se jag gör allting nytt” (Upp 21:5). I mitt liv så har min tro på Jesus haft stor betydelse då jag ska ta nya beslut. Tron har varit en hjälp i stunder då jag önskar förändring och vägledning, då jag står inför nya möjligheter.

Vid en nystart kan saker som schemaomläggning vara det mest relevanta, eller att byte av matvanor kommer i fokus. Men för dem som önskar en nystart i hjärtat – hur ser det ut?

Hjärtesorg efter skilsmässa, eller psykisk ohälsa från skolan, är exempel på händelser som kan följa med från det gamla året in i det nya. Upplevelser som vi inte vill bära med oss men som inte verkar lämna oss trots att tiden går.

Även i de stunderna, vid de nyårsönskningarna, erbjuder Jesus en nystart. Han vill vara din hjälpare då nya beslut ska tas, och din vägvisare då du står inför nya möjligheter.

Nytt år och nystart är något som kan ske för alla. Hur kommer din nystart se ut?

/Simon Hurtig – ungdomskonsulent, Frälsningsarmén

Inga kommentarer

Kommentera

“I shop therefore I am”

Så står det på konstnären Barbara Krugers ikoniska silkscreentryck från 1987. Påståendet är en ironisk provokation som vi troligtvis inte förväntas hålla med om. Istället vill den uppmärksamma den stora plats som konsumtion och materiellt ägande har i vår tid.

Konstverkets text har sedan dess använts i flera syften, exempelvis har den med dubbel ironi uppmanat till shopping i en stor klädkedjas reklamkampanj. Om vi bortser från ironin och provokationen och bara ser till påståendets bokstavliga mening så är den falsk, för nej – konsumtion definierar inte en människa eller hennes värde. Men om vi istället vänder på orden får vi ett annat mera rimligt påstående: I am therefore I shop. 

Vi måste konsumera. Alla behöver vi mat, kläder och husrum. Och när vi konsumerar tenderar vi att jämföra och värdera för att göra så bra affärer som möjligt. När jag ska handla klementiner avgör jag med syn och känsel vilka frukter som är bäst, resten sållar jag bort. Jag ser på det här jämförandet av konsumtionsvaror som en självklar del av jordelivet. Men vad händer när ett medfött beteende tappar proportionerna och påverkar allt fler av livets områden?

Sociala medieplattformar både exploaterar och spär på vår inneboende konsumtionsflit. Förmågan att värdera, bedöma och konsumera är Facebooks och Instagrams svarta guld som raffineras tills det blir hyperaktivt. Konsumtionen har flyttat från livsmedelsbutiken till likes-ekonomin, från förbrukningsvaror till facebookprofiler.

Det beklagliga är att det har konsekvenser för vårt sociala liv och kanske också för vår människosyn. För istället för att mötas som människor med ande, själ och kropp värderar vi nu varandras jag-framställningar; min kroppslösa avatar trycker like (eller låter bli att göra det) på din kroppslösa avatar. Sedan skrollar jag flitigt vidare i ett oändligt flöde.

Ibland blir min blick hjärtligt trött på att värdera, jämföra och konsumera. Under julhelgen vill jag lägga undan mobilen och omhulda de stunder som friläggs. Jag vill möta andras blickar, samtala och skoja, vila och låta tanken flyga. Om jag blundar, redan nu i skrivande stund, ser jag er fira jul (jo, jag menar faktiskt just dig och några till). Ni sitter runt ett bord med papper och färgpennor och ritar av varandra. Det blir kanske inga mästerverk av teckningarna, men ni ser varandra på riktigt, för det måste man när man ska rita av någon. Det är en vacker syn. Med det önskar jag oss alla en god jul.

/Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera

Akeesha väntar otåligt på att det ska bli mörkt, så hon kan ge sig ut i skogen och kissa. Hon vill inte göra det i dagsljus, för någon kan ju se henne. Familjen har ingen toalett, och den gemensamma toan nere i byn är så smutsig och stinkande att hon inte vill gå dit. Där brukar också ett gäng män hänga för att titta på kvinnorna som kommer dit, och det tycker Akeesha är väldigt obehagligt. När skymningen äntligen faller skyndar hon sig iväg in bland träden bakom huset. Äntligen!

Mellan palmernas stammar skymtar hon skuggor som rör sig. På sistone har flera kvinnor i byn blivit överfallna i skogen, men Akeesha vänder bort huvudet från skuggan och hoppas på det bästa. Hon försöker hitta en bra plats att huka sig, där marken är lagom jämn och saknar vassa stenar och där det inte finns några spindlar, skorpioner eller ormar som kan bita henne.

Efter en stund kan hon återvända hem. Hon känner sig inte helt säker förrän hon kommit in i huset och stängt dörren efter sig, men då vet hon att hon inte behöver gå ut igen förrän strax innan gryningen. Inga överfall, inga skador, inga djurangrepp – det har varit en bra dag!

Akeesha är visserligen påhittad, men det finns många som liknar henne i olika delar av världen. Människor som inte har tillgång till en toalett som fungerar. Kvinnor som blir överfallna och våldtagna när de bara ska uträtta sina behov. Och kvinnor som inte vill visa att de ens har de behoven och bara smiter ut på natten så att ingen ser dem.

Visste du att 4,2 miljarder människor lever utan säkra, fungerande toaletter? Det är mer än halva jordens befolkning.  

673 miljoner människor har inte tillgång ens till en dålig toalett. De är tvungna att söka sig någon annanstans, varsomhelst där det finns något man kan gömma sig bakom: ett träd, en sten eller en buske. I vissa områden föredrar folk att sätta sig vid stranden, så att de lätt kan tvätta av sig när de är klara.

Och hur blir det när en hel by gör på samma sätt? Bortsett från det uppenbara (att det är en riktigt bra idé att se sig för varje gång man ska sätta ner foten på marken), så finns det en mycket värre följd: avföringen kan hitta vägen till närmaste vattenkälla. Om det händer så kommer magsjukan som ett brev på posten.

Två miljarder människor dricker varje dag vatten som är smittat av fekalier, som en direkt följd av avsaknad av toaletter och ordentliga sanitetssystem. Två miljarder, det är som ett och ett halv Kina, eller tre Europa. Var femte människa i världen.

Låt mig upprepa det där: var femte invånare på vår jord har bara smittat vatten att dricka.

Med allt det här i bakhuvudet är det inte svårt att förstå varför toaletter är så viktiga.

Här i Sverige har vi i princip alltid tillgång till en toalett på något sätt. Hemma, på jobbet, på tåget och ute på stan. Naturligtvis förväntar vi oss att de ska fungera perfekt, vara rena, ha en dörr att låsa och ett handfat att tvätta händerna i efteråt. För att inte tala om toapapper. Vi kanske måste betala för att komma in. Kanske tvingas vi köpa en kaffe på kaféet för att få använda deras toa. Då muttrar vi litet och känner oss illa behandlade.

Akeesha skulle baxna.

Men ibland händer det även för oss att vi har svårt att hitta en toalett när vi behöver den. När den enda man kan hitta är ur funktion, eller toan hemma plötsligt inte går att spola.

Det är först då vi riktigt kan förstå hur det är för den där halvan av jordens befolkning vars toalett aldrig går att spola ens i normala fall, eller inte har en dörr man kan stänga om sig – om de ens har en toalett alls.

Och det är för dem vi firar Världstoalettdagen idag, den 19 november.

Du kan lära dig mer om toaletter och Världstoalettdagen på World Toilet Organisation, som startade det hela för nästan 20 år sedan. På deras hemsida finns mycket bra information på engelska.

Och om du undrar hur priviligierad du faktiskt är kan du testa det, och se hur andra har det, i den här virtuella ”tävlingen”.

Vi har verkligen mycket att vara tacksamma över: tillgång till toaletter vart man vänder sig, rent vatten att dricka, minimal risk att smittas på grund av dålig sanitet.

Och naturligtvis ska vi vara glada och tacksamma för allt det. Men det ska helst inte stanna där. Därför jobbar Frälsningsarmén aktivt med att se till att så många som möjligt kan få tillgång till bra toaletter. I både Kenya och Malawi har vi under flera år haft stora WASH-projekt i skolor och samhällen som bygger toaletter, ordnar rent dricksvatten och handtvättsmöjligheter, och också utbildar barn och vuxna om hygien och sanitet.

På bilden nedan ser du hur en skoltoalett kan se ut före och efter insatsen.

Kom ihåg den bilden nästa gång du står och svär över att det kostar en tia att använda toaletten på busstationen. Även i Sverige är det viktigt med bra toaletter. Det kostar att hålla dem i gott skick – men tro mig: det är värt det!

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

PS: Vill du stödja arbetet med toaletter i Kenya och Malawi? Ge en gåva till vårt 90-konto 90 04 80-5 och märk inbetalningen WASH. Tack!

Inga kommentarer

Kommentera

”Show grace to people in process. You’re one of them.”
Carlos A. Rodríguez

Vi befinner oss alltid i någon typ av process och våra resor är individuella. Det som jag lär mig om mig själv idag har du kanske aldrig behövt jobba med i din personliga utveckling och det område där du gör framsteg just nu kanske blir en process för mig först om 10 år. Vi är alla på en vandring liksom och den pågår livet ut. Vissa utvecklingskurvor går vi igenom med glädje för att vi så gärna vill i mål, medan andra processer är en ren strid. Somliga saker jobbar vi aktivt med och andra områden i livet utvecklas medan vi knappt själva märker det.

Jag är otroligt glad för att jag är en annan person idag än vad jag till exempel var för fem år sedan. Inte för att jag skäms för personen jag var då, men det är skönt att jag formats till någon som ännu mer liknar Jesus.

Anledningen till utvecklingen är till stor del att jag lärt mig av mina misstag. Låter kanske drastiskt men det handlar faktiskt om mindre saker. Kanske hur det känts inombords efter olika typer av handlingar. När något jag gjort känts fel efteråt, har jag helt enkelt lärt mig av den ”osköna” känslan och inte velat göra om det. Exempel kan vara hur jag talat om andra människor som inte varit i samma rum. Eller hur jag betett mig mot andra när jag varit stressad. Eller hur jag velat föra över min skam på någon annan. Eller hur jag självsäkert undervisat andra om något jag inte greppat själv, lite falskt liksom.

Citatet som jag inleder med påminner mig om att vara nådefull, mild och förstående mot andras process liksom jag önskar att de har överseende med min. För vissa utav oss är detta inget problem, då vi kanske är mer förlåtande mot andras tabbar än våra egna. Då måste vi istället jobba på att vara snälla mot oss själva.

Jag har en T-shirt med citatet ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind, always.” Så är det verkligen. Jag ser bara toppen av ett isberg när jag möter en medmänniska. Det gömmer sig så mycket under ytan som jag inte ser. Jag skulle vilja påstå att det är så även när jag möter någon som står mig nära. Jag kan gå till mig själv; trots att jag är en öppen person som har lätt att berätta hur jag mår så bär jag på massor av grejer som bara jag och Gud vet. Det gör nog du också.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmuntra oss till att våga dela med oss av våra processer i högre grad. Det blir enklare så. Då förstår vi varandra bättre och kan hjälpa varandra i rätt riktning. Trots att processen ofta är personlig är det skönt att inte känna sig ensam på resan.

/Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Om jag säger ”gul regnkappa och en lång fläta” – vem tänker ni på?
Just det – Greta Thunberg, stockholmsflickan som på ett år gått från en okänd skolelev med en skylt sittande ensam utanför Riksdagen, till en flicka som bokstavligen förändrar världen. 16−åriga Greta har i skrivande stund 6 miljoner följare på Instagram, och igår fanns 46 702 kommentarer under hennes senaste inlägg. Demonstrationerna som föddes utifrån hennes enda plakat är nu enligt senaste rapporter världshistoriens största och mest omfattande.

Det är inget annat än hisnande.

Hur har Greta Thunberg lyckats med detta?

Hela PR-byråer med många anställda skulle behöva jobba dygnet runt under månader för att bygga ett sådant varumärke som Gretas. Stora företag och multinationella bolag skulle offra sin högra hand och många miljarder för att nå så många, påverka så intensivt och skapa sådana svallvågor och följarkretsar. På ett år.

Jag tror att det hänger samman med att Greta är:

  • Sann mot sig själv – den fråga hon brinner för är den som hon agerar utifrån. Ingen annan.
  • Relevant för målgruppen – de unga började identifiera sig och glöden från dem har spridit sig. Klimatet angår alla oss som bor på jorden.
  • Konsekvent – hon hänvisar gång på gång till forskningen, talar aldrig i egen sak.
  • Uthållig  − varje fredag året om skolstrejkar Greta med ungdomar i hela världen, var hon än befinner sig.
  • Opåverkad av motgång – belackarnas attacker plockas isär, dementeras och läggs åt sidan. Allt under lugn och värdighet.
  • I dialog – hon möter följares, kritikers och det globala medias intresse på samma sätt, intresserat och metodiskt och med klarspråk. Har ingen hemlig agenda.
  • Under ständig utveckling  − hon lär sig mer, läser på och växer. ”Nu behövs jag i USA”, sa hon. Och seglade dit.
  • I kontakt med sina känslor – hon ser ingen skam i att gråta, vara arg eller glad. Och känslor tänder andras känslor. Det blir på riktigt.
  • Tillfreds med att hon är udda – Asbergerdiagnosen som tidigare gjort henne ensam, är nu en ”superkraft” som hjälper henne fokusera på det viktigaste. Och utöver klimatfrågan blir hon en röst för hundratusentals med samma diagnos.

Alldeles oavsett hur vi ska lösa de svåra klimatproblemen kan vi fråga oss vad vi i kyrkan kan lära av Greta. Vi om några har ju världens absolut bästa varumärke! En älskande, offrande Gud på ett kors och ett grav som är tom. När vi är sanna, relevanta, konsekventa, uthålliga, opåverkade av motgång, i ständig dialog, utvecklar oss, har tillgång till känslor och bejakar att vi är lite udda, kan vi förflytta berg. Och vi har ännu mer än det att komma med. Kärlek, inte minst.

För där Greta talar om hopplöshet – kan vi komma med hopp.

Där hon gråter av ilska och förtvivlan – kan vi tala om glädje som flödar över och om strömmar av levande vatten.

Där hon säger att det är kört − säger vi att det inte är ute med någon enda av oss.

Där hon talar om skapelsens krasch – vet vi att Skaparen håller.

Där hon säger: Ni har stulit barnens drömmar – berättar vi om honom som sade: ”Låt barnen komma till mig. Guds rike tillhör sådana som de”. Och när Greta ryter: Vi har bara en jord! Får vi säga: Vi har också en himmel. Det är inte slut här.

Förstå mig rätt, jag välkomnar och applåderar flickan med flätan. Den jord vi fått har på många håll kastats åt rovdjuren, som sliter i planetens resurser från alla håll. Kortsiktiga vinstintressen äter upp möjligheterna till ett gott liv för de allra svagaste och många fler. Det vet Greta och det är makalöst att en så ung person förstår och vill göra något åt det.

Låt oss kroka arm med de ungas eld och kamp! För det är inte kört.

Men låt oss aldrig någonsin släppa det kristna hoppet.

Vi lever i skapelsen, men tillber Skaparen. Det är en viktig skillnad.

Romarbrevet 8: 20-22, 24

”Allt ska­pat har lagts un­der tom­he­tens välde, in­te av egen vil­ja ut­an på grund av ho­nom som vålla­de det, men med hopp om att också ska­pel­sen skall be­fri­as ur sitt sla­ve­ri un­der förgäng­el­sen och nå den fri­het som Guds barn får när de förhärli­gas. Vi vet att he­la ska­pel­sen ännu ro­par som i föds­lovåndor (..) Men i hoppet är vi räddade.”

Bön:

Gud tack för att du under alla omständigheter är Skaparen. Av himmel och jord och av oss människor. Tack för att du ger oss ett hopp som slår igenom alla tider och omständigheter: ner i havens djup, upp emot den stjärnbeströdda himlen, ut över isar, genom skogar, upp på berg och in i de myllrande städerna. Hur jorden än mår. Var med alla unga, tack för deras eld och glöd! Men beskydda dem från apokalypsstämningar som stjäl deras hopp och skapar förtvivlan. Unga behöver inte mer ångest. De behöver dig, som ville deras liv. Och hjälp oss gode Gud att minnas: när allt vissnar, lever vi ändå hos dig.

I Jesus namn, amen.

/ Carina Tyskbo

Greta Thunbergs Instagram-profil.

Inga kommentarer

Kommentera

”Our assignment isn’t to show others how good we are.

Our assignment is to show others how good God is.” – Craig Groeschel

Under min uppväxt var jag ofta titulerad som den ”duktiga tjejen”. Mönstereleven som skrev bra på proven, höll sig vän med lärarna, alltid kom i tid och aldrig blev tillsagd. När jag dessutom blev kristen uppfattades jag nog som ännu duktigare då jag var den enda som inte drack mig full på festerna, berättade att jag inte skulle ha sex innan jag gift mig och åkte på missionsresor på skolloven.

Trots att andra ofta påpekade att jag var duktig så förstod jag tidigt att Guds kärlek för mig inte beror på hur bra jag själv är. Församlingen där jag lärde känna Jesus var väldigt bra på att predika om att det är tack vare Guds nåd som vi får tillhöra Honom och inte på grund av våra goda gärningar. Värderingarna jag fick av min tro handlade inte om att försöka förtjäna Guds kärlek, utan om att Gud förvandlat mitt hjärta till att vilja leva mitt liv efter Hans vilja.

Okej, men om jag visste att jag inte behövde vara duktig inför Gud, varför var det ändå något i mig som strävade efter att verka så exemplarisk?

Jo, för att samla poäng hos människor. Guldstjärnor i kanten. Både inför lärare, ledare och familjemedlemmar försökte jag glänsa. Förtjäna kärlek, tid och cred. Ett stort behov av uppmärksamhet kombinerat med en rejäl tävlingsinstinkt gjorde att det inte räckte för mig att vara bra, jag ville vara bäst. Att ständigt försöka vara bäst orsakar såklart stora prestationskrav.

Det är skönt att bli äldre och bry sig mindre och mindre om hur ”bra” andra människor uppfattar en. Ju djupare jag förstått Guds kärlek för mig desto mindre har jag sökt människors bekräftelse. Jag har också förstått att människor i min närhet uppskattar min äkthet och sårbarhet mer än perfektionism. Men med en så tydlig duktig-stämpel genom livet skulle jag ljuga om jag sa att prestation inte är en kamp än idag.

Citatet som jag inleder med säger att ”Vårt uppdrag är inte att visa andra hur duktiga vi själva är, utan att visa hur god Gud är”. Människor utanför kyrkan har ofta en förutfattad mening om att vi kristna är så utomordentliga och nästintill felfria. Inte konstigt att många tror att de inte platsar i Guds hus.

Jag tror inte rätt strategi är att vi skulle låtsas vara ”big failures” och fula fiskar, det är faktiskt inte vår identitet då Bibeln beskriver oss som nya skapelser när vi tar emot Jesus i våra liv. Andens frukt är bland annat godhet, vänlighet och kärlek så visst är det härligt om vi uppfattas goda, vänliga och kärleksfulla.

Rätt strategi tror jag däremot är att peka mer på Guds storhet, godhet och kärlek än på min egen. Det är nog få som medvetet går och skryter om sin egen godhet, men det är lätt att göra lite smått förklätt. Att till exempel ta äran själv istället för att ge den till Gud. Att vara så mån om att själv få glänsa att Gud inte får plats. Att tala, sjunga eller skriva om Gud men egentligen ha som mål att själv vara den som blir upphöjd, ihågkommen och känd. Eller det kanske inte ens var målet, men det blev så.

När människor på riktigt får höra hur fantastiskt god Gud är förstår de att Han är lika mycket deras far, frälsare och vän som min. Om det är målet behöver jag medvetet ”show others how good God is” framför att ”show others how good I am.” Låt oss ge Gud vad Han förtjänar – all ära!

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera