Ung

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Det var inte ett avsiktligt agerande. Vad jag tolkade in i det de gjorde var inte det som motiverade dem. De hade en mycket mer praktisk anledning att göra det de gjorde. Det kraftfulla budskap deras agerande förmedlade till mig rörde mig djupt.

Det var söndag förmiddag och familjegudstjänst på Söderkåren i Stockholm. Barnen gavs stora möjligheter att fira sin gudstjänst och lovsjunga Gud. Trots att kåren den dagen välsignats med musikgrupper, både vokalt och med brassband av hög klass, gavs både ett minibrassband (med några vuxna som stöttade på flera sätt) och en barnkör utrymme under mötet.

Jag la märke till uttrycken i de äldre hornmusikanternas ansikten när minibrasset spelade. Det är inte den enklaste sak i världen, milt uttryckt, att få allvarligt fokuserade hornmusikanter att le under en gudstjänst om det inte handlar om något ”internt skämt”. Men att kunna få en hel hornmusikkår att le på samma gång är något värt att notera, och jag noterade att de log, så som stolta föräldrar skulle ha gjort när deras barn spelade. Jag registrerade det som ett mycket positivt tecken… dessa människor ville att barnen skulle blomstra!

Några minuter senare pålyste mötesledaren att barnkören skulle sjunga. Och efter att ha justerat mikrofonerna, det hade man sagt oss att det var mycket viktigt för barnen, ville de försäkra sig om att de hördes (vilket är en tanke som i sig själv är värd att utforska!) och så började barnen sjunga.

Det var då det hände… medan de sjöng. Kören med de vuxna skulle sjunga därefter, och, medan barnen sjöng, gick medlemmarna i kören med vuxna från sina sittplatser för att göra sig beredda att sedan sjunga. Som jag sa, var jag övertygad om att detta var något praktiskt man gjorde för att försäkra sig om att en ganska stor kör skulle vara färdig att sjunga utan att förlora för mycket tid på att komma på plats. Men från platsen där jag satt var detta vad jag såg:

Kören med vuxna ställde sig bakom barnen, och när de stod där, stämde de in i den sång barnen sjöng. Barnen tycktes omedvetna om det stöd de fick, både moraliskt stöd då kören stod bakom dem och omringade dem med god vilja, men också praktiskt stöd genom att de hjälpte till med sången. Barnen upptäckte inte att, fastän de var mycket bra själva, sången blev ännu bättre genom det stöd de fick. Det kändes bra att se hur de vuxna musikanterna stöttade barnen.

Men det fanns en djupare tillämpning som jag funderade över när jag såg de vuxna omge barnen med goodwill och stöttning. Deras agerande tog inget från barnens eget framträdande, det förbättrade det… utan att barnen blev medvetna om det. Det slog mig att vi skulle kunna ge liknande stöd, stöd som är osjälviskt och okritiskt, stöd som fokuserar på att locka fram det bästa hos ”den andre”, stöd som är diskret och äkta. Och om vi gav ett sådant stöd till varandra, både i kyrkan och utanför, skulle världen uppleva större harmoni.

Låt oss frigöra oss själva för att ge och ta emot stöd, på samma sätt som kören med vuxna gjorde, för att ”lära världen att sjunga i perfekt harmoni”.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Att ha en egen, permanent bostad borde vara en mänsklig rättighet i vårt land men tyvärr ser ju verkligheten inte ut så. Jag vet inte varför jag aldrig ställde mig i bostadskö i Stockholm som ung. Och när jag kände behovet av något eget så hade jag ingen fast anställning så jag riktade in mig på att skaffa mig en andrahandslägenhet. Detta, som var i slutet på 90-talet, var inte heller helt lätt men när jag såg en annons om en tvåa nära Globen, så rev jag ut den och lade den åt sidan. Något som bör nämnas i sammanhanget är att jag just hade tagit ett väldigt tufft beslut på ett område i livet. Strax efter det profeterade en tjej som inte visste något om detta över mig med orden: ”Gud är så glad för du har gjort rätt och han kommer att belöna dig och du kommer att få det du ber om.” Ett par av dessa böneämnen var lägenhet och fast anställning.

När jag ringde på annonsen efter några dagar så var jag den första som hörde av sig. Därför fick jag lägenheten med en hyra på 3500 kronor. Senare berättade lägenhetsinnehavaren att det tio minuter efter mitt samtal hade ringt ett företag som erbjöd honom 10 000 kronor i hyra. Han talade då om att bostaden redan var bortlovad. Vi hade inte skrivit på några papper men han höll ändå sitt löfte. Efter ett par månader fick jag även en tillsvidareanställning där jag arbetade, något som verkat omöjligt under en lång tid. Det gjorde att jag bestämde mig för att köpa en bostadsrätt. Jag har lärt mig att man ska vara konkret inför Gud för att man ska vara säker på att man verkligen får det man ber om. På min önskelista stod: En etta i Vasastan, trägolv, högt i tak, spröjsade fönster och gärna litet badrum och kök till förmån för själva boytan. Jag gick på några visningar och var med i någon budgivning som dock stack iväg prismässigt.

En lägenhet jag såg på Hemnet var omöblerad och hade byggställningar utanför. Den såg ut att ha lågt i tak och verkade allmänt omysig. I övrigt tycktes den ha det jag sökte så efter stor tvekan gick jag på visningen och var då ensam intressent. Ettan visade sig vara mycket trevligare än vad bilderna förespeglade och det var tvärtom högt i tak. Jag deltog i budgivningen tillsammans med endast tre andra och ganska snabbt fick jag beskedet att den var min. En oerhörd lycka förstås.

Efter fem år beslutade jag mig för att flytta till Uppsala då jag hade fått jobb där. Jag sålde bostadsrätten men var inte inställd på att köpa igen. Det var inte lätt att få bostad där heller men en kollega bodde då på en gård där de inte hade något vanligt kösystem. Hon kunde rekommendera mig för förvaltaren som bjöd dit mig. ”Vill du ha en etta eller tvåa?”, blev jag tillfrågad. Jag valde ettan då den var ganska stor och dessutom hade en väl tilltagen uteplats i söderläge. Den stod redo att flyttas in i och där kom jag att stortrivas i 4,5 år. Under den tiden övergick lägenheterna på gården till Stockholms bostadskö så det var i grevens tid jag haffade en där.

När det var dags att flytta tillbaka till huvudstaden var det inte heller då aktuellt med en bostadsrätt och fortfarande så stod jag inte i någon bostadskö, dumt nog. Ett andrahandskontrakt var inte heller av intresse för min del. Jag försökte byta bort lägenheten i Uppsala men då den inte låg så centralt (vilket jag gillade) var det ingen som var intresserad. Jag fick då nys om sajten fixakontraktet.nu då man mot en avgift dagligen får mail från hyresvärdar som har ett antal lägenheter med först till kvarn-principen. Även nu hade jag vissa önskemål: Balkong och helkaklat badrum med badkar, och jag sa faktiskt till Gud att jag inte behövde alla 55 kvadrat som jag hade i Uppsala, tio kvadratmeter mindre funkade lika bra.

Under ett års tid kämpade jag med sajten och fick gå på 5-6 visningar men jag ville inte ha någon av lägenheterna, främst på grund av att de låg i ”fel” område. Samtidigt kände jag mig tvungen att tacka ja vid eventuellt erbjudande. Jag fick inte någon av bostäderna och jag var stundtals väldigt förtvivlad.

Då dök det upp en lägenhet på 46 kvadratmeter i Vällingby, nordväst om Stockholm. Jag kom dit på visning och blev kär direkt. Den hade allt jag bett om, var nyrenoverad och jättefräsch. Dessutom känner jag mig hemma i västerort där jag vuxit upp, mina tre syskon bor på samma sida av stan och det är nära till köpcenter och tunnelbanenätet. Jag bad innerligt till Gud om att få just den lyan. Till saken hör att jag för tillfället var utförsäkrad från min långtidssjukskrivning och därmed stod som arbetssökande. Ett par dagar senare ringde telefonen. Kvinnan lät mig veta att valet hade fallit på mig beträffande lägenheten så när kunde jag komma och skriva på kontraktet? Lyckorus igen!

Efter en tid kände jag dock en längtan efter fler rum och jag visste att det fanns 2,5:or i området. Halvan var ett matrum som jag planerade att göra om till en walk in closet. Jag bad Gud om att få en sådan men också om en nära vän/granne i kvarteret att kunna hänga med. Jag annonserade på bytessajter och i trappuppgångar och tre personer hörde av sig. Men jag tvekade då två av lägenheterna låg för nära tunnelbanespåren exempelvis. Jag tackade nej till samtliga då de inte kändes helt rätt. Ingen av dem kändes som ”min” lägenhet.

Då ringde en tjej, Linda, som bodde tvärsöver gården. Hennes gavellägenhet som låg högst upp på tredje våningen var luftig och ljus och hade en stor balkong i söderläge. Den var bokstavligen min drömbostad och hon tyckte detsamma om min. Vi gjorde ett byte och under förberedelserna inför det växte en stark vänskap fram. Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamma livserfarenheter och intressen. Hon är även troende och idag är hon min allra bästa vän. Hade jag tackat ja till någon av de andra tre lägenheterna så hade jag varken fått den ”perfekta” lägenheten eller vänskapen med Linda.

För att citera Jesus: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matteusevangeliet 7:7-11)

Samtidigt vill jag påpeka att jag är ödmjuk inför det faktum att man alla gånger inte har den ”tur” jag har haft på det här området. Men dessa erfarenheter har styrkt mig i vetskapen om att vår himmelske far bryr sig om alla detaljer i våra liv. Det som verkar omöjligt kan bli möjligt, och inte bara bra utan mycket bättre än förväntat. Detta om vi vågar tro på bönens makt och Guds godhet.

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

När jag 1987 flyttade till Stockholm från Avesta för att arbeta som skolevangelist hade jag varken bankkort, mobiltelefon, 30-talet tevekanaler, Internet eller macciato. Ingen Bibel på Ipaden, inga sociala medier.

Hur klarade man sig, kan man undra, vilket också mina barn gör i våra samtal kring köksbordet ibland. ”Hur gjorde ni när ni skulle bestämma var ni skulle ses?” ”Vad gjorde man inne på en bank egentligen?” ”Hur kunde man veta något om man inte kunde surfa?”..

Ja, utvecklingen kommer alltid att förflytta oss längre in i nya tekniska, medicinska, ekonomiska och kulturella landvinningar. Det ingår i att vara människa att vilja framåt. Att ibland förkasta det gamla och börja på nytt.

Hur ska vi då relatera till den urgamla Skrift och de urgamla läror vi som kristna följer? Vad säger vi till dem som tycker att vi tror på ”en gammal bok” som bakbinder utvecklingen?

Frågan är relevant om man menar att bara nya saker har trovärdighet. Nya rön, ny vetenskap. Men ser man på vad som är verkligen är viktigt för människor genom tiderna är det just urgamla företeelser som gemenskap, närhet, bekräftelse, kärlek. Och andlighet. Inget som varken går att köpa för pengar eller forskas fram.

Och det underbara är att vår Gud är ”Igår, idag och i morgon”. Evig. Och att vi dessutom fått en Ande som är levande och verksam och som lovat förklara den gamla boken och annat Gud vill med våra liv, tills att det inte behövs längre. Tills att vi skådar ansikte mot ansikte.

Låt oss möta den nya hösten som stolta kristna och samhällsmedborgare! Låt oss ta vår tro och våra begåvningar ut i en värld som behöver smarta, goda, starka, skickliga och även sårbara Guds barn! Låt oss bidra i samtalen, samhällsdebatten, religionsfrågorna, men också finnas i de livgivande gemenskaperna i församlingen.

Nymodigheter kan komma och gå.

Men Jesus, och syskonkärleken kring honom, består.

/ Carina Tyskbo, skribent på Frälsningsarmén

 

Inga kommentarer

Kommentera

När jag var 11 år bad jag mamma och pappa om att själv få ta hand om mitt barnbidrag och göra alla inköp. Ganska tidigt kan tyckas men mina godtrogna föräldrar gick med på det. Månadens 950 kronor gick till allt möjligt; godis, nöjen, benskydd, skolväska, bussbiljetter, tidningar, klippning och skor men framför allt kläder. Mycket kläder. I alla stilar. Allt från rosaglittriga prasselbyxor (som jag råkade smälta när jag skulle stryka dem) till svarta stuprörsjeans.

Klädshoppandet har fortsatt sedan dess. Ett intresse liksom. Medan vissa helst skyndar igenom shoppingrundan tycker jag att en strosande dag på Mall of Scandinavia är bästa tänkbara då jag är ledig. Min ekonomiska ådra har aldrig tillåtit mig att köpa dyra plagg, det har blivit en hel del second hand, men begäret har gjort att det blivit många. I somras behövde jag inhandla min tredje klädställning till min lägenhet. Blommiga klänningar och vita blusar hänger om vartannat på dem totalt 150 galgarna. Finklänningarna väntar på en bröllopsinbjudan eller nyårsmiddag så de äntligen ska få användas.

I min tjänst inom Frälsningsarmén möter jag dagligen ungdomar som bara verkar ha en handfull tröjor. Slitna. Smutsiga. Skänkta. När jag tänker på mitt otroliga klädutbud i jämförelse med deras mår jag illa. Det går liksom inte ihop. Det rimmar illa och framför allt känns det inte bra. Kontrasterna är så stora trots att vi sitter i samma båt, är med på samma kår. Jag har lätt att irritera mig på andras levnadsval som jag anser egoistiska men jag behöver börja med mig själv. Ofta är det så. Se över mitt eget liv och hur jag förvaltar mina pengar (som egentligen är Guds pengar).

Därför har jag bestämt att mellan den 1 aug och 31 dec blir det shoppingstopp! Inga fler plagg och jag kommer även vara betydligt mer restriktiv vad gäller andra inköp. Det är dags att börja nöta på det jag har och ge bort det som bara hänger. Använda mina pengar på ett visare sätt. En fjuttig förändring kan tyckas men ett steg åt rätt håll för mig. Små steg är bättre än att stå stilla. För mig är ”live what you preach” ett viktigt uttryck och det är häftigt hur Gud successivt pekar på olika delar i livet där jag behöver bli mer lik Jesus.

Det känns lite läskigt att publicera det här inlägget för det betyder att köpstoppet verkligen blir på riktigt fram till årsskiftet. Om ni ser mig dregla utanför något skyltfönster i höst får ni påminna mig om allt jag skrivit i det här inlägget. Nu kör vi.

Vad kan du avstå från i höst för att välsigna någon annan? Be Gud att han visar dig!

Vad behöver du förminska i ditt liv så att Gud kan få ta större plats?

/ Julia Adolfsson

2 kommentarer

Kommentera

Vilken rolig, spännande och varm vecka vi fick, 110 scouter och ledare som samlades på Bäckaby i Småland till scoutläger den 21-27 juli. Extra roligt var att en grupp på 19 deltagare kom från Skien i Norge.

Temat för lägret var ”Tillbaka till framtiden” och varje morgon inleddes med att vi åkte tillbaka till en viss tidpunkt i historien, exempelvis: tidernas begynnelse, år 34 e Kr, medeltiden, mitten av 1800 -talet och 1950 talet. Varje morgonsamling framfördes ett drama med karaktärer som betytt något speciellt i historien: lärjungarna Petrus och Johannes, William och Cathrine Booth och Robin Hood. Sista dagen åkte vi i tidsmaskinen till framtiden och en scout från framtiden kom på besök och beskrev att allting hade blivit mycket bättre i framtiden. Bland annat hade scoutlagen blivit lag i alla världens länder! Scouterna utmanades att vara med och forma framtiden. Huvudbudskapet som vi önskade att alla deltagare skulle få med sig under lägret var följande:

Varje människas liv är en berättelse. Ditt livs berättelse är också en del av den stora berättelsen, Guds berättelse. Guds berättelse börjar med skapelsen, den stora vändpunkten är Jesus och berättelsen kommer att sluta med att Jesus kommer tillbaka. Jesus kan bli vändpunkten också i din livsberättelse.

Vid söndagens invignings gudstjänst spelade lägermusikkåren, kommendör Marianne Adams talade och ett drama där Adam och Eva kom på besök framfördes. Lägret invigdes högtidligt genom att kommendör Clive Adams slog en knop av två rep som en bild av att vi alla hör ihop. Kommendören blev utnämnd till svensk scout och fick sin norska scouthalsduk utbytt mot en svensk! Vi sjöng också den specialskrivna lägersången till melodi av Avicii.

Lägerchef Per Lundell hade tillsammans med LÄKO utformat ett otroligt innehållsrikt program med bland annat kanotorientering och bygge av risflotte. Scouterna fick också prova att bygga en bastu och att bygga gigantiska slangbällor, Vid hantverk fick alla deltagare göra sin egen läger t-shirt i batik. Man fick också prova på kardning och sömnad. En dag fick alla scouter ge sig ut på en intressant och lärorik spårning.

Under hela lägret pågick en turnering i ”quiditch”, en sport hämtad ur Harry Potter filmerna. Finalen inleddes med högtidlig inmarsch, nationalsångerna sjöngs (Sverige och Norge) och en speaker kommenterade den jämna matchen mellan Smålands och Norge där Norge avgick med seger.

Matlagning under lägret skedde i respektive läger, vi hade fått specialtillstånd med restriktioner, att laga mat över gasol. En viss utmaning fanns att förse 110 personer med vatten då inget rinnande vatten finns på Bäckaby och brunnen sinat på grund av sommarens torka men tack vare duktiga ledares engagemang löstes denna situation med daglig hämtning av dricksvatten.

Några av lägrets höjdpunkter var cowboyfesten och 50-talsfesten. På cowboyfesten serverades bacon, korv och vita bönor. Femkamp med grenar som luftgevär och lassokastning genomfördes och vi fick tillsammans lära oss att dansa linedance. På 50-talsfesten ordnades danstävling och lekar inspirerade av 50-talet. Popcorn serverades ur egen kiosk och hamburgare med pommes stod på menyn.

Trots det roliga programmet under veckan var nog den populäraste aktiviteten bad. Att ha en badsjö precis vid lägerplatsen var verkligen värdefullt i denna högsommarvärme och de flesta badade nog både morgon, middag och kväll. En dag förgyllde lägermusikkåren vårt bad med att hålla en konsert mitt ute i vattnet med publiken simmande runt omkring! Ett mycket uppskattat initiativ!

Under scoutlägret fick vi på ett påtagligt sätt uppleva Guds närvaro. Vid vår riddarvaka och våra andakter nere vid sjön var det många scouter som böjde sina knän och bad tillsammans med sina ledare, på någon av de filtar vi lagt ut som böneplats vid korset. När vi satt och sjöng lovsång, ute i Guds natur på kvällen, ville varken ledare eller barn bryta upp, nästan alla ville sitta kvar väldigt länge.

Jag tackar Jesus för allt han gjorde för oss under lägret på Bäckaby. Jag tackar honom för alla barn och ledare som bidrog till en fantastisk vecka. Häromdagen fick jag ett meddelande från en tonåring som berättade för mig att hon blev frälst på lägret och att hon nu börjat läsa bibeln och be. Jag tackar Jesus för henne och för alla andra som fick ett möte med honom!

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

För varje dag som går inser jag hur bräckliga människan är. Att vi lever i en fallen värld. Av någon anledning har jag ändå fått för mig att en dag, när jag är vuxen och vet allt, kommer ingenting att vara ett problem längre. En sorts vuxen utopi.

Men livet har inte varit en stadig uppgång till ett perfekt tillstånd utan det är mer nyanserat. Som att med och -motgångar samexisterar.

Jag har kommit på detta dels på grund av mina egna brister men också genom att höra andras ocensurerade verklighet. För parallellt med examen, nya jobb, insikter om Gud och nyfödda syskonbarn kommer det man stångas med. Allt ifrån praktiska delar i livet som saknas, till hälsan eller dåliga beteenden som bara inte går att bryta. Denna mångfacetterade verklighet förändras inte. Bilden är nyanserad. Samtidigt som det växer försommarblommor kommer ogräset upp.

Faktumet att vi har flera olika nyanser och att verkligheten är så pass komplex, sporrar mig att vara så ärlig och transparent som möjligt. Jag vill inte lura någon att tro att allt alltid är ok för mig utan ge en hel bild, både med och -motgångar. Samtidigt uppmuntra andra att våga vara så ärliga de bara kan. För det finns inget värde att visa en fasad. Livet är viktigt för att inte vara helhjärtad.

Att prata om nätporr och sexualitet drar denna ambition till sin spets. För det är särskilt privat att prata om sin sexualitet och nätporr påverkar denna i allra högsta grad. Så det är en riktig utmaning att uppmuntra till öppenhet i just detta.

För den som konsumerar nätporr kan uppleva att deras sexualitet påverkas. Allt ifrån förväntningar på relationer och sex till objektifiering och självbild. Effekterna sträcker sig ofta längre och påverka relationen till Gud och får konsumenten att känna sig isolerad, eller bortvänd från Honom.

Jag vet att vissa val jag gör kan ha liknande effekt. Det kan vända mig bort ifrån Gud eller såra min självbild men jag tror att jag skulle kunna prata om det. På så sätt delar jag mina bördor och får stöd av gemenskapen, klarhet om vad jag behöver och kanske får råd från människor runt omkring mig.

Jag är inte lika säker på att den som jobbar med sin konsumtion av nätporr eller har frågor om sin sexualitet har lika lätt att hitta någon att prata med. Vad händer med oss då? När de bördorna måste bäras själva. Vad händer med vår självbild? Vår relation till Gud?

Ogräs har lätt att växa om man inte rotar upp det emellanåt, de har en förmåga att växa sabbare än annat grönt om de står ostört. Gud är inte chokad över att vi har ogräs eller vilket sorts ogräs vi har. Han vill bara ta på sig handskar och stövlar för att jobba med dig. Vi som församling borde se på Jesus och plocka fram våra egna skitna stövlar för att ingå i trädgårdsteamet. Rensa ogräs ihop.

För att göra samtalet om nätporr så enkelt som möjligt har vi börjat att prata om det på nätet. På www.startaom.se vill vi skapa en fördomsfri zon för de som vill börja prata om det som är så privat. Visa att det är ok att inte vara ok. För Jesus ger oss utrymme till det. Att börja vandra med honom från precis den platsen du är på, du behöver inte putsa upp verkligheten utan det är bara att släppa in honom i din trädgård.

/ Lovisa Landälv,  socialkonsulent vid Frälsningsarmén i Sala och kontaktperson för startaom.se

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fyllde nyss 25 år. En ganska häftig siffra om jag får säga det själv. Samlade på mig några extra vuxenpoäng genom att önska mig en dammsugare i present. Med min nya rosa Electrolux Ergorapido tar jag mig dansande fram i lägenheten. Förmodligen till mina rumskompisars stora förvåning då jag inte varit den flitigaste av oss tre på städfronten.

Kanske brukar du ta dig en titt i backspegeln när du fyller år? Det gjorde jag. En sammanfattande titt på mina 9131 dagar på jorden. Livet har bjudit på kärlek och skratt men det har också varit rätt många tunga uppförsbackar faktiskt. Inte direkt för att någon velat mig illa men för att vissa händelser tog hårt på det högkänsliga barn och den tonåring som var jag. Under flera perioder har jag frågat Gud varför han varit så seg på att ingripa i svåra situationer trots mina desperata böner.

Nu har bilden zoomats ut. Jag ser händelserna som gjort ont med större distans och blir faktiskt tacksam. Tacksam över alla erfarenheter som lagts i min ryggsäck. Jag tackar Gud för resan som gjort mig till den jag är idag. Jag älskar den person som han har format mig till att vara. Hur Gud har tröstat mig och låtit rädsla omvandlas till frihet. Hur han gjort min panna allt hårdare men bevarat hjärtat mjukt.

Idag vet jag att kampen inte varit förgäves. Varje dag får jag välsigna andra människor med de redskap som jag har samlat på mig. Som barn- och ungdomskonsulent ser jag ofta mig själv i de unga jag möter; jag läser snabbt av rädsla, prestationsångest och depression för en gång var det jag. Nu får jag med mina erfarenheter finnas där för att hjälpa och samtala. Jag brinner för att hämta barnen som alltid ”dräller” runt på stan och ta med dem till kyrkan, för jag vet att de behöver en trygg frizon. Jag predikar kärlek och sann identitet in i ungas liv, för en gång var jag den osäkra tjejen som skrek efter bekräftelse hos människor men som hade behövt förstå hur högt älskad och värdefull jag redan var i Guds ögon.

Jag minns tydligt när en tonåring på ett läger satte sig bredvid mig och grät när hon berättade vad hon gick igenom den perioden. Händelsen var identisk med vad jag gått igenom några år innan. Jag kunde säga ”Jag vet hur det känns” och trösta henne samtidigt som mina egna tårar började rinna när jag förstod att Gud använde min otroligt tuffa period för att nå en tjej som för första gången deltog på ett kristet läger. Det var ingen slump att det var mig hon hamnade bredvid. När vi hade pratat en stund fick jag be med henne och Guds kärlek fyllde henne. Det kan definitivt komma något gott ur svåra tider.

Förmodligen kommer det alltid vara de människor som går igenom liknande saker som vi själva gått igenom som vi har lättast att nå på djupet. Vi förstår dem. I Guds församling har vi, som tur är, olika erfarenheter i våra ryggsäckar vilket gör att vi också kan möta de olika behov som finns bland människor vi möter.

I Första Korintierbrevet kapitel 10 vers 13 står det: ”Gud är tro­fast och skall in­te låta er prövas över förmåga: när han sänder prövning­en vi­sar han er också en utväg, så att ni kom­mer ige­nom den.”
Ja, Gud har visat mig att han är trofast. Jag kanske inte såg det i stunden men jag ser det i backspegeln.

Tack Gud för att du bryter in med ditt ljus där det är mörkt. Tack för livets tunga uppförsbackar som fått mig att söka mig ännu närmare dig. Låt min livsberättelse få visa på att du bär genom allt och låt mina erfarenheter användas i ditt rike så fler får lära känna dig. Amen.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Tänk att komma tillbaka till skolan efter ett helt sommarlov och inte ha en enda rolig sak att berätta för sina kompisar eller att tycka det är jobbigt med skolavslutning för att oron över vad som väntar hemma är ständigt närvarande. Tyvärr är detta inget ovanligt. Detta är vardag för så många barn i vårt land. Det finns så många barn som inte får den kärlek, värme och det stöd de behöver och som bara längtar efter att få blir sedda, älskade och bekräftade.

Under fyra somrar hade jag förmånen att få jobba på Frälsningsarméns kollon och möta dessa barn. Underbart fina, härliga och i alla fall på ytan glada barn som oftast såg så mycket fram emot en eller kanske flera kolloveckor med lek, bus och annat roligt. Barnen sprang ut ur bussen, kramades, ställde in sin väska på rummet och började leka. På ytan såg det som oftast väldigt bra ut. Men så gick dagarna och vi som ledare fick chans att lära känna barnen mer och mer. På insidan var flera rädda och oroliga, ledsna och bekymrade. I stunden kände jag mig ganska liten och hjälplös. Kunde jag ens göra något för att hjälpa de här barnen? Där och då fick jag mest lita på att jag och de andra ledarna gjorde någon form av skillnad genom att i alla fall försöka ge dem en rolig sommar med spännande aktiviteter. Även att jag såklart tyckte det var fantastiskt roligt och på många sätt betydelsefullt att vara där tänkte jag innerst inne att detta nog bara var en tillfällig lösning på ett annars mycket större problem och att vi egentligen inte gjorde så stor skillnad.

Åren gick och jag tänkte på kollona som fyra betydelsefulla år, men kanske främst för min egen del, och inte så mycket för barnens del (de skulle ju ändå komma hem till sin verklighet igen). Men så en dag för något år sedan stötte jag på en av tjejerna som hade tillbringat hela tre somrar på Frälsningsarméns kollon och där jag hade vart ledare på samtliga. Till en början blev jag mest glad för att bara se henne och få prata lite, men så kände jag samtidigt vilken otrolig glädje hon utstrålade. Hon, som nu var 17 (!!!) år, trivdes i skolan, mådde bra och hade massor av kompisar. Hon berättade med ett stort leende för mig om hur mycket kollona betydde för henne och hur de gjorde att hon fick växa och lära sig nya saker. Hon berättade om alla nya vänner hon fick, både bland de andra barnen och oss ledare och sa just orden ”sen hade jag ju något att berätta om när jag kom tillbaka till skolan och något att se fram emot till nästa sommar”.

Där och då förstod jag på riktigt att kollona nog inte bara är en tillfällig lösning. Tack vare Frälsningsarméns kollon kan vi få sprida ljus, hopp och kärlek till de här barnen. Vi kan berätta för dem att de är älskade, vi kan se och bekräfta, vi kan skratta och busa och ge dem så många fina minnen som de får bära med sig. Jag är otroligt tacksam och stolt över att tillhöra en kyrka som bryr sig om de minsta och som vill berätta för dem att det finns en framtid och ett hopp för alla, tack vare ljuset själv- Jesus!

/ Lina Melkersson, nationell barn- och ungdomskonsulent på Frälsningsarmén

För mer information om Frälsningsarméns kollon, klicka här.

Inga kommentarer

Kommentera

Barnens rättigheter, yttrandefrihet, rätten till hälsa och utbildning, mat och tak över huvudet. Det vi kallar mänskliga rättigheter berör oss på många olika plan. Det handlar om att säkerställa ett drägligt, människovärdigt liv. Men är julen en mänsklig rättighet? Ja, det skulle jag vilja hävda!

Julen är glädje. Otålig väntan. Önskelistor. Gemenskap. Pirr i magen och julklappar under en mysig julgran. Det finns så mycket fin julstämning. Men för många är julen är också en tid av besvikelse. Ensamhet. Ångest. För mycket sprit och en kyla som är både fysisk och psykisk.

Naturligtvis är Julfrid inget vi kan köpa. Glädje uppstår inte automatiskt bara för att jag får en julklapp eller en skinksmörgås, men det vi skulle kunna kalla för julens inramning av trivsel och glädje är ändå något vi kan hjälpa till att möjliggöra för varandra. Vi kan öppna upp familjebjudningen och inkludera andra. Vi kan dela med oss av mys, glädje, fest och omtanke på många olika sätt. Vi kan om vi vill. Frälsningsarmén gör det, genom sin julinsamling och ”Julgrytorna” ute på stan. Alla givare och inte minst alla hundratals volontärer är med och gör sitt yttersta för att skapa en god och människovärdig jul för dem som annars varit utan det mesta av det vi kallar julglädje. Det är sant, Julfrid går inte att köpa, men vi kan skapa goda förutsättningar för den genom att se och inkludera varandra. Tack alla ni som är med och bidrar på olika vis för att ge utrymme för mer godhet, omtanke och kärlek i vår värld. Och tack alla ni som väljer att göra det i och genom Frälsningsarmén.

Julfrid kan som sagt inte köpas. Den ges istället helt gratis till alla som vill ha. Han som hela julen handlar om; Jesus, säger själv ”Min frid ger jag er” (Johannes evangelium kapitel 14 i bibeln) Tillförsiken, hoppet, möjligheten, friden och den djupa glädjen, allt det julen vill förmedla, får vi av honom utan att på något sätt behöva förtjäna det. Bibeln är till och med så drastisk och tydlig att den talar om att julen är en mänsklig rättighet! Ja, det stämmer. Julen är en mänsklig rättighet. Johannes skriver att ”Åt dem som tog emot honom, gav han rätten att bli Guds barn” Julens evangelium; att Gud vill finnas nära mig i min vardag och min livssituation, ger mig rättigheten till julens djupaste frid!

Jag önskar dig en jul då du får chansen att uppmuntra andra och själv uppleva glädjen av julens största rättighet; att få vara Guds barn!

/ Eva

Inga kommentarer

Kommentera

Under hösten har vi tre Js-helger i Frälsningsarmén. En helg hade vi i Umeå, en i Malmö och den tredje i Stockholm. Js-helg betyder jättesuperrolig helg och är som ett miniläger för barn i åldern 7-12 år. Temat för höstens Js-helger är ALLTID. Vi vill visa barnen att de alltid är älskade av Gud. Vi vill också förklara att Jesus alltid är med oss, hur vi än känner oss och vad vi än gör.

På Js-helgerna har vi lekt, löst olika uppdrag, sjungit lovsång, haft en härlig middag, pysslat, haft bönevandring, samtalat i smågrupper, ätit godis, sett på film och lärt oss saker ur bibeln. Vi har också lärt oss ett bibelord utantill. Vi lärde oss det med rörelser till. Det som ”sitter i kroppen” kommer man oftast ihåg bättre.  Bibelordet var en barnvänlig version av 1 Thess 5:16-18:

Alltid, alltid, alltid, alltid

Var alltid glada

Be alltid

Tacka alltid Gud

Vad som än händer

Alltid, alltid, alltid, alltid

Någon gång mellan första och andra Js-helgen hade jag en riktigt utmanande morgon. Det hände flera saker som jag inte hade räknat med samtidigt som jag hade många uppgifter som jag var tvungen att lösa under dagen. Jag började känna mig stressad, trött och ganska modlös. Jag satte mig ner på en pall några ögonblick och funderade över hur allting skulle gå ihop under dagen och hur situationen som uppstått skulle kunna lösas. Plötsligt hörde jag dessa ord inom mig:

Alltid, alltid, alltid, alltid

Var alltid glada

Be alltid

Tacka alltid Gud

Vad som än händer

Alltid, alltid, alltid, alltid

Det  jag för några veckor sedan undervisat barnen om blev plötsligt så tydligt för mig själv. Gud är alltid med mig, även dåliga dagar! Jag kan alltid vara glad över att jag är älskad av Jesus. Jag kan alltid be till Herren om hjälp. För barnen hade jag berättat att ”be alltid” innebär att hela tiden veta om att Herren är nära och att Han är med oss. Precis som vi andas hela tiden så kan vi vara i bön hela tiden. Vi kan leva i Hans närvaro.

Tacka alltid Gud. Hur kan vi tacka Gud när vi möter svårigheter? Vi kan tacka Gud för att oavsett vad som händer så är vi i Hans hand. Vi kan tacka Gud för att han sänder människor som hjälper oss och för att han ger oss kraft att klara av olika utmaningar.

Orden från bibeln som jag lärt mig utantill tillsammans med barnen gav mig nytt hopp och ny frid den morgonen. Det hoppas jag att de ger till dig också.  Alltid. Du är alltid älskad av Gud. Jesus är alltid med dig.

Inga kommentarer

Kommentera