Ung

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Akeesha väntar otåligt på att det ska bli mörkt, så hon kan ge sig ut i skogen och kissa. Hon vill inte göra det i dagsljus, för någon kan ju se henne. Familjen har ingen toalett, och den gemensamma toan nere i byn är så smutsig och stinkande att hon inte vill gå dit. Där brukar också ett gäng män hänga för att titta på kvinnorna som kommer dit, och det tycker Akeesha är väldigt obehagligt. När skymningen äntligen faller skyndar hon sig iväg in bland träden bakom huset. Äntligen!

Mellan palmernas stammar skymtar hon skuggor som rör sig. På sistone har flera kvinnor i byn blivit överfallna i skogen, men Akeesha vänder bort huvudet från skuggan och hoppas på det bästa. Hon försöker hitta en bra plats att huka sig, där marken är lagom jämn och saknar vassa stenar och där det inte finns några spindlar, skorpioner eller ormar som kan bita henne.

Efter en stund kan hon återvända hem. Hon känner sig inte helt säker förrän hon kommit in i huset och stängt dörren efter sig, men då vet hon att hon inte behöver gå ut igen förrän strax innan gryningen. Inga överfall, inga skador, inga djurangrepp – det har varit en bra dag!

Akeesha är visserligen påhittad, men det finns många som liknar henne i olika delar av världen. Människor som inte har tillgång till en toalett som fungerar. Kvinnor som blir överfallna och våldtagna när de bara ska uträtta sina behov. Och kvinnor som inte vill visa att de ens har de behoven och bara smiter ut på natten så att ingen ser dem.

Visste du att 4,2 miljarder människor lever utan säkra, fungerande toaletter? Det är mer än halva jordens befolkning.  

673 miljoner människor har inte tillgång ens till en dålig toalett. De är tvungna att söka sig någon annanstans, varsomhelst där det finns något man kan gömma sig bakom: ett träd, en sten eller en buske. I vissa områden föredrar folk att sätta sig vid stranden, så att de lätt kan tvätta av sig när de är klara.

Och hur blir det när en hel by gör på samma sätt? Bortsett från det uppenbara (att det är en riktigt bra idé att se sig för varje gång man ska sätta ner foten på marken), så finns det en mycket värre följd: avföringen kan hitta vägen till närmaste vattenkälla. Om det händer så kommer magsjukan som ett brev på posten.

Två miljarder människor dricker varje dag vatten som är smittat av fekalier, som en direkt följd av avsaknad av toaletter och ordentliga sanitetssystem. Två miljarder, det är som ett och ett halv Kina, eller tre Europa. Var femte människa i världen.

Låt mig upprepa det där: var femte invånare på vår jord har bara smittat vatten att dricka.

Med allt det här i bakhuvudet är det inte svårt att förstå varför toaletter är så viktiga.

Här i Sverige har vi i princip alltid tillgång till en toalett på något sätt. Hemma, på jobbet, på tåget och ute på stan. Naturligtvis förväntar vi oss att de ska fungera perfekt, vara rena, ha en dörr att låsa och ett handfat att tvätta händerna i efteråt. För att inte tala om toapapper. Vi kanske måste betala för att komma in. Kanske tvingas vi köpa en kaffe på kaféet för att få använda deras toa. Då muttrar vi litet och känner oss illa behandlade.

Akeesha skulle baxna.

Men ibland händer det även för oss att vi har svårt att hitta en toalett när vi behöver den. När den enda man kan hitta är ur funktion, eller toan hemma plötsligt inte går att spola.

Det är först då vi riktigt kan förstå hur det är för den där halvan av jordens befolkning vars toalett aldrig går att spola ens i normala fall, eller inte har en dörr man kan stänga om sig – om de ens har en toalett alls.

Och det är för dem vi firar Världstoalettdagen idag, den 19 november.

Du kan lära dig mer om toaletter och Världstoalettdagen på World Toilet Organisation, som startade det hela för nästan 20 år sedan. På deras hemsida finns mycket bra information på engelska.

Och om du undrar hur priviligierad du faktiskt är kan du testa det, och se hur andra har det, i den här virtuella ”tävlingen”.

Vi har verkligen mycket att vara tacksamma över: tillgång till toaletter vart man vänder sig, rent vatten att dricka, minimal risk att smittas på grund av dålig sanitet.

Och naturligtvis ska vi vara glada och tacksamma för allt det. Men det ska helst inte stanna där. Därför jobbar Frälsningsarmén aktivt med att se till att så många som möjligt kan få tillgång till bra toaletter. I både Kenya och Malawi har vi under flera år haft stora WASH-projekt i skolor och samhällen som bygger toaletter, ordnar rent dricksvatten och handtvättsmöjligheter, och också utbildar barn och vuxna om hygien och sanitet.

På bilden nedan ser du hur en skoltoalett kan se ut före och efter insatsen.

Kom ihåg den bilden nästa gång du står och svär över att det kostar en tia att använda toaletten på busstationen. Även i Sverige är det viktigt med bra toaletter. Det kostar att hålla dem i gott skick – men tro mig: det är värt det!

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

PS: Vill du stödja arbetet med toaletter i Kenya och Malawi? Ge en gåva till vårt 90-konto 90 04 80-5 och märk inbetalningen WASH. Tack!

Inga kommentarer

Kommentera

”Show grace to people in process. You’re one of them.”
Carlos A. Rodríguez

Vi befinner oss alltid i någon typ av process och våra resor är individuella. Det som jag lär mig om mig själv idag har du kanske aldrig behövt jobba med i din personliga utveckling och det område där du gör framsteg just nu kanske blir en process för mig först om 10 år. Vi är alla på en vandring liksom och den pågår livet ut. Vissa utvecklingskurvor går vi igenom med glädje för att vi så gärna vill i mål, medan andra processer är en ren strid. Somliga saker jobbar vi aktivt med och andra områden i livet utvecklas medan vi knappt själva märker det.

Jag är otroligt glad för att jag är en annan person idag än vad jag till exempel var för fem år sedan. Inte för att jag skäms för personen jag var då, men det är skönt att jag formats till någon som ännu mer liknar Jesus.

Anledningen till utvecklingen är till stor del att jag lärt mig av mina misstag. Låter kanske drastiskt men det handlar faktiskt om mindre saker. Kanske hur det känts inombords efter olika typer av handlingar. När något jag gjort känts fel efteråt, har jag helt enkelt lärt mig av den ”osköna” känslan och inte velat göra om det. Exempel kan vara hur jag talat om andra människor som inte varit i samma rum. Eller hur jag betett mig mot andra när jag varit stressad. Eller hur jag velat föra över min skam på någon annan. Eller hur jag självsäkert undervisat andra om något jag inte greppat själv, lite falskt liksom.

Citatet som jag inleder med påminner mig om att vara nådefull, mild och förstående mot andras process liksom jag önskar att de har överseende med min. För vissa utav oss är detta inget problem, då vi kanske är mer förlåtande mot andras tabbar än våra egna. Då måste vi istället jobba på att vara snälla mot oss själva.

Jag har en T-shirt med citatet ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind, always.” Så är det verkligen. Jag ser bara toppen av ett isberg när jag möter en medmänniska. Det gömmer sig så mycket under ytan som jag inte ser. Jag skulle vilja påstå att det är så även när jag möter någon som står mig nära. Jag kan gå till mig själv; trots att jag är en öppen person som har lätt att berätta hur jag mår så bär jag på massor av grejer som bara jag och Gud vet. Det gör nog du också.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmuntra oss till att våga dela med oss av våra processer i högre grad. Det blir enklare så. Då förstår vi varandra bättre och kan hjälpa varandra i rätt riktning. Trots att processen ofta är personlig är det skönt att inte känna sig ensam på resan.

/Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Om jag säger ”gul regnkappa och en lång fläta” – vem tänker ni på?
Just det – Greta Thunberg, stockholmsflickan som på ett år gått från en okänd skolelev med en skylt sittande ensam utanför Riksdagen, till en flicka som bokstavligen förändrar världen. 16−åriga Greta har i skrivande stund 6 miljoner följare på Instagram, och igår fanns 46 702 kommentarer under hennes senaste inlägg. Demonstrationerna som föddes utifrån hennes enda plakat är nu enligt senaste rapporter världshistoriens största och mest omfattande.

Det är inget annat än hisnande.

Hur har Greta Thunberg lyckats med detta?

Hela PR-byråer med många anställda skulle behöva jobba dygnet runt under månader för att bygga ett sådant varumärke som Gretas. Stora företag och multinationella bolag skulle offra sin högra hand och många miljarder för att nå så många, påverka så intensivt och skapa sådana svallvågor och följarkretsar. På ett år.

Jag tror att det hänger samman med att Greta är:

  • Sann mot sig själv – den fråga hon brinner för är den som hon agerar utifrån. Ingen annan.
  • Relevant för målgruppen – de unga började identifiera sig och glöden från dem har spridit sig. Klimatet angår alla oss som bor på jorden.
  • Konsekvent – hon hänvisar gång på gång till forskningen, talar aldrig i egen sak.
  • Uthållig  − varje fredag året om skolstrejkar Greta med ungdomar i hela världen, var hon än befinner sig.
  • Opåverkad av motgång – belackarnas attacker plockas isär, dementeras och läggs åt sidan. Allt under lugn och värdighet.
  • I dialog – hon möter följares, kritikers och det globala medias intresse på samma sätt, intresserat och metodiskt och med klarspråk. Har ingen hemlig agenda.
  • Under ständig utveckling  − hon lär sig mer, läser på och växer. ”Nu behövs jag i USA”, sa hon. Och seglade dit.
  • I kontakt med sina känslor – hon ser ingen skam i att gråta, vara arg eller glad. Och känslor tänder andras känslor. Det blir på riktigt.
  • Tillfreds med att hon är udda – Asbergerdiagnosen som tidigare gjort henne ensam, är nu en ”superkraft” som hjälper henne fokusera på det viktigaste. Och utöver klimatfrågan blir hon en röst för hundratusentals med samma diagnos.

Alldeles oavsett hur vi ska lösa de svåra klimatproblemen kan vi fråga oss vad vi i kyrkan kan lära av Greta. Vi om några har ju världens absolut bästa varumärke! En älskande, offrande Gud på ett kors och ett grav som är tom. När vi är sanna, relevanta, konsekventa, uthålliga, opåverkade av motgång, i ständig dialog, utvecklar oss, har tillgång till känslor och bejakar att vi är lite udda, kan vi förflytta berg. Och vi har ännu mer än det att komma med. Kärlek, inte minst.

För där Greta talar om hopplöshet – kan vi komma med hopp.

Där hon gråter av ilska och förtvivlan – kan vi tala om glädje som flödar över och om strömmar av levande vatten.

Där hon säger att det är kört − säger vi att det inte är ute med någon enda av oss.

Där hon talar om skapelsens krasch – vet vi att Skaparen håller.

Där hon säger: Ni har stulit barnens drömmar – berättar vi om honom som sade: ”Låt barnen komma till mig. Guds rike tillhör sådana som de”. Och när Greta ryter: Vi har bara en jord! Får vi säga: Vi har också en himmel. Det är inte slut här.

Förstå mig rätt, jag välkomnar och applåderar flickan med flätan. Den jord vi fått har på många håll kastats åt rovdjuren, som sliter i planetens resurser från alla håll. Kortsiktiga vinstintressen äter upp möjligheterna till ett gott liv för de allra svagaste och många fler. Det vet Greta och det är makalöst att en så ung person förstår och vill göra något åt det.

Låt oss kroka arm med de ungas eld och kamp! För det är inte kört.

Men låt oss aldrig någonsin släppa det kristna hoppet.

Vi lever i skapelsen, men tillber Skaparen. Det är en viktig skillnad.

Romarbrevet 8: 20-22, 24

”Allt ska­pat har lagts un­der tom­he­tens välde, in­te av egen vil­ja ut­an på grund av ho­nom som vålla­de det, men med hopp om att också ska­pel­sen skall be­fri­as ur sitt sla­ve­ri un­der förgäng­el­sen och nå den fri­het som Guds barn får när de förhärli­gas. Vi vet att he­la ska­pel­sen ännu ro­par som i föds­lovåndor (..) Men i hoppet är vi räddade.”

Bön:

Gud tack för att du under alla omständigheter är Skaparen. Av himmel och jord och av oss människor. Tack för att du ger oss ett hopp som slår igenom alla tider och omständigheter: ner i havens djup, upp emot den stjärnbeströdda himlen, ut över isar, genom skogar, upp på berg och in i de myllrande städerna. Hur jorden än mår. Var med alla unga, tack för deras eld och glöd! Men beskydda dem från apokalypsstämningar som stjäl deras hopp och skapar förtvivlan. Unga behöver inte mer ångest. De behöver dig, som ville deras liv. Och hjälp oss gode Gud att minnas: när allt vissnar, lever vi ändå hos dig.

I Jesus namn, amen.

/ Carina Tyskbo

Greta Thunbergs Instagram-profil.

Inga kommentarer

Kommentera

”Our assignment isn’t to show others how good we are.

Our assignment is to show others how good God is.” – Craig Groeschel

Under min uppväxt var jag ofta titulerad som den ”duktiga tjejen”. Mönstereleven som skrev bra på proven, höll sig vän med lärarna, alltid kom i tid och aldrig blev tillsagd. När jag dessutom blev kristen uppfattades jag nog som ännu duktigare då jag var den enda som inte drack mig full på festerna, berättade att jag inte skulle ha sex innan jag gift mig och åkte på missionsresor på skolloven.

Trots att andra ofta påpekade att jag var duktig så förstod jag tidigt att Guds kärlek för mig inte beror på hur bra jag själv är. Församlingen där jag lärde känna Jesus var väldigt bra på att predika om att det är tack vare Guds nåd som vi får tillhöra Honom och inte på grund av våra goda gärningar. Värderingarna jag fick av min tro handlade inte om att försöka förtjäna Guds kärlek, utan om att Gud förvandlat mitt hjärta till att vilja leva mitt liv efter Hans vilja.

Okej, men om jag visste att jag inte behövde vara duktig inför Gud, varför var det ändå något i mig som strävade efter att verka så exemplarisk?

Jo, för att samla poäng hos människor. Guldstjärnor i kanten. Både inför lärare, ledare och familjemedlemmar försökte jag glänsa. Förtjäna kärlek, tid och cred. Ett stort behov av uppmärksamhet kombinerat med en rejäl tävlingsinstinkt gjorde att det inte räckte för mig att vara bra, jag ville vara bäst. Att ständigt försöka vara bäst orsakar såklart stora prestationskrav.

Det är skönt att bli äldre och bry sig mindre och mindre om hur ”bra” andra människor uppfattar en. Ju djupare jag förstått Guds kärlek för mig desto mindre har jag sökt människors bekräftelse. Jag har också förstått att människor i min närhet uppskattar min äkthet och sårbarhet mer än perfektionism. Men med en så tydlig duktig-stämpel genom livet skulle jag ljuga om jag sa att prestation inte är en kamp än idag.

Citatet som jag inleder med säger att ”Vårt uppdrag är inte att visa andra hur duktiga vi själva är, utan att visa hur god Gud är”. Människor utanför kyrkan har ofta en förutfattad mening om att vi kristna är så utomordentliga och nästintill felfria. Inte konstigt att många tror att de inte platsar i Guds hus.

Jag tror inte rätt strategi är att vi skulle låtsas vara ”big failures” och fula fiskar, det är faktiskt inte vår identitet då Bibeln beskriver oss som nya skapelser när vi tar emot Jesus i våra liv. Andens frukt är bland annat godhet, vänlighet och kärlek så visst är det härligt om vi uppfattas goda, vänliga och kärleksfulla.

Rätt strategi tror jag däremot är att peka mer på Guds storhet, godhet och kärlek än på min egen. Det är nog få som medvetet går och skryter om sin egen godhet, men det är lätt att göra lite smått förklätt. Att till exempel ta äran själv istället för att ge den till Gud. Att vara så mån om att själv få glänsa att Gud inte får plats. Att tala, sjunga eller skriva om Gud men egentligen ha som mål att själv vara den som blir upphöjd, ihågkommen och känd. Eller det kanske inte ens var målet, men det blev så.

När människor på riktigt får höra hur fantastiskt god Gud är förstår de att Han är lika mycket deras far, frälsare och vän som min. Om det är målet behöver jag medvetet ”show others how good God is” framför att ”show others how good I am.” Låt oss ge Gud vad Han förtjänar – all ära!

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Jag är nyss hemkommen från en tvåårig vistelse i Japan där jag ägnat mig åt studier. Att bege sig från det individualistiska, organisatoriskt platta Sverige till kollektivistiska, hierarkiska Japan var aningen chockartat. Men att återvända hem innebar även det en stor omställning. Efter att ha befunnit mig i en annan kultur ett tag ser jag på Sverige med lite nya ögon. De svenska seder och bruk som jag vuxit upp med är inte längre lika självklara.

En av de saker som gjort störst intryck på mig under min tid i Japan är vilken stor vikt invånarna där lägger vid att följa procedurer. Det är viktigt att göra rätt och att följa regler och speciella ordningar. Bara att leva i det landet är i sig att infoga sig i en långtgående process. Traditionellt sätt så får en aspirerande sushi-kock spendera hela sitt första lärlingsår med att endast koka ris. Först därefter får denne stegvis övergå till andra uppgifter.

En del japaner viger sina liv åt att göra en enda sak så bra som möjligt. Bonsai-mästaren söker perfektion i skötseln av sina träd. Ramenkocken vill skapa den godaste nudelsoppan.  Man går in i detaljerna och följer minutiöst processen för att långsamt bemästra den. Genom bemästrandet av processen och sin konst bemästrar man även sig själv. Bara genom att avgränsa sig till ett litet område kan man fullt ut bemästra det. I det avskilda finner man fulländning.

De flesta av oss kommer aldrig att dedicera våra liv åt en enda sak. Mitt i vardagen med familj och jobb fyller vi vår vardag med olika saker. På svenska säger vi: ”Du blir vad du äter”. Men du blir även vad du gör.  De saker du gör varje dag blir du till slut mästare på, på både gott och ont. Om jag slötittar på tv varje dag blir jag långsamt slöare. Tränar jag lite varje dag blir jag sakta men säkert starkare och uthålligare. Regelbundenheten trumfar både infall och stagnation. Det är viktigt vad vi väljer att fylla vår vardag med, för det formar hur vår framtid blir. Idag planterar vi de träd som vi vill skörda frukten av imorgon.

/ Mikael Karhunen

Inga kommentarer

Kommentera

Zlatan, Sarah Sjöström, Måns Zelmerlöw och Mikael Persbrandt. Listan fortsätter med kändisar som ”säljer” sina namn för att hjälpa spelbolag att i sin tur håva in storkovan. Detta till priset av att människor som sitter fast i missbruk blir skuldsatta och kanske tillochmed förlorar hus och hem. Ett extra magstarkt exempel tycker jag är att komikern och sociala medier-stjärnan Carl Déman, som själv satt fast i spelmissbruk, erbjöds av en sajt att göra reklam för dem. Han valde att tacka nej och istället gå ut med sanningen om sitt problem på området.

Gruppen med dem som lider av allvarligt spelmissbruk har, enligt Folkhälsomyndigheten, ökat med 45 procent i vårt land, från 31 000 till 45 000 mellan år 2015 och 2018. Ämnet har diskuterats flitigt i media på sistone och nyligen hajade jag personligen till lite extra. Det har att göra med en specifik detalj som satte igång tankar och reflektioner hos mig. Att ett av dessa företag, som profiterar på andra människors svaghet, har en guldtjur som symbol är nämligen aningen osmakligt i mina ögon. I Bibeln är den, eller guldkalven, den mest kända symbolen för en avgud. Guldkalven var en av de avgudar som Israels folk vände sig till i trots: Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: ”Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” (2 Mosebok 32:3-4)

Folkets verkliga Gud hade gett en tydlig befallning om att hålla sig borta från sådana – avgudar. Som det allra första budordet säger: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” (2 Mosebok 20:3). Än mer utförligt kan vi i 3 Mosebok 26:1 läsa: ”Ni skall inte göra er några avgudar och inte resa upp åt er någon avbild eller stod och inte heller i ert land sätta upp några stenar med inhuggna bilder för att tillbe dem. Ty jag är Herren, er Gud.” Så detta var ingenting Gud såg med blida ögon på: ”Då sade Herren till Mose: Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” (2 Mosebok 32:7-8).

Det finns naturligtvis flera anledningar till att Gud är emot avguderi. I 2 Mosebok 34:14 står det: ”Du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren heter Nitälskare. En nitälskande Gud är han.” Nitälskan har synonymer som brinnande iver, flit, energi, månhet, omsorg och kärlek. Älskar man någon (oss) så pass mycket vill man givetvis ha den kärleken tillbaka och odelad dessutom. Gud skapade oss för att dela gemenskap med honom och Bibeln, hans ord, är full av verser som försäkrar hans enorma kärlek till oss. Och månhet och omsorg innebär att man vill sin kärestas bästa. I Johannesevangeliet 14:6-7 säger Jesus: ”…Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern förutom genom mig. Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader…” (Johannesevangeliet 15:1) Med andra ord finns det faktiskt bara EN väg, EN sanning och ETT liv och därmed endast EN himmelsk far/Gud som vi bör tillbe.

Betydelsen av ordet Gud är; den högste, försynen, den allsmäktige, den väldige, skaparen, världens skapare, Herre, den evige, övernaturligt väsen, andligt väsen, gudom, gudomlighet, gudaväsen och högre makt. Det klingar positivt i åtminstone mina öron men så är jag också en bekännande kristen. Vad är då en avgud? En sökning på nätet ger träffar som; hjälte, favorit, stjärna, ideal, förebild, ikon, idol, dyrkad/avgudad person. Det kanske inte låter jätteilla men googlar man vidare hittas även tolkningar som; förbjuden/falsk/hednisk/främmande gud, dyrkade eller beskyddande föremål, såsom gudaskulptur/bildstod/amulett/talisman.

Här fastnar jag särskilt vid just orden förbjuden och falsk. Kopior/falska märkesvaror exempelvis är både förbjudna att tillverka och sälja och är som bekant av sämre kvalitet än den produkt som den avser föreställa. Ett exempel var när jag köpte en märkesväska, trodde jag, i en second hand-butik. Redan under första dagen, av min knappt två veckor långa utlandsvistelse, började den flagna här och där och vid hemresan hade den nästan fullkomligt vittrat sönder.

Förutom spel och givetvis alkohol/droger, så kan dagens avgudar gälla områden som pornografi, kost/mat, fysisk träning, skönhet, shopping, sociala medier, arbete eller tillochmed tjänsten för Gud. Jag tror faktiskt att alla kämpar med saker och ting som tar alltför stor plats i ens liv. Dessa skapar obalans och slukar mer tankar, tid, känslor och energi, och ofta även pengar, än vad som är sunt. Där går inte heller jag fri och jag ser texter som dessa som ett sätt att predika även till mig själv. En följd av en överdriven fixering kring någonting är att annat i livet åsidosätts, sådant som man skulle ha ägnat sig mer åt om den där vanan/ovanan inte existerade, ofta någonting mer uppbyggligt. Exempelvis tid med nära/kära, en rolig/hälsosam hobby eller äventyrlig resa och andra positiva erfarenheter livet har att erbjuda. För oss som kallar oss kristna är kanske förlusten av tid med Gud, såväl kvantitativ som kvalitetsmässig den värsta boven här.

Tillber du en falsk gud så kommer du inte att få något gott tillbaka av det. Avgudar ger ingen mättnadskänsla, de göder ett begär som gör att man bara vill ha mer och aldrig får nog. Därmed bidrar de inte till en äkta och bestående lycka och tillfredsställelse. Detta till skillnad mot om du håller dig till den enda sanna guden och hans uppmaningar. Som Jesus har sagt: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.” (Johannesevangeliet 15:10-11)

Spelbolagen målar upp en bild av en guldkantad tillvaro, högre social status och makt, ett flott liv med lyxiga resor och dyrbara ägodelar som kan bli dina om du satsar dina pengar på ett specifikt casino/lotteri eller liknande. Det är en falsk bild som ytterst få personer får se bli till verklighet. För hur stor chans är det egentligen att vinna en så pass hög summa pengar på spel? Om det var vanligt så skulle det inte finnas ett så stort utbud eller intresse av att starta bettingbolag eftersom det inte skulle vara en särskilt lönsam business. Framgången bygger ju just på att folk spelar, och INTE vinner. I 1 Samuelsboken 12:21 står det: ”Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet.” I vers 24 fortsätter Samuel: ”Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er.”

Jag har träffat både de som suttit fast i allvarligt spelmissbruk men också de som hjälper människor att komma ur det. Det är ingen vacker tillvaro de har att dela med sig av och den innehåller knappast lycka, glitter och glamour. Det är, för de allra flesta, en ouppnåelig utopi som utmålas av bolagen på området: En chans till ett bättre liv om man hänger sig åt denna avgud, eller ”speldjävul” som inte sällan används i sammanhanget. Där kommer dyrkan av guldkalven in, den falska guden. Bibeln berättar om att när folket vände sig till avgudar så gick det dem inte väl. De drabbades av diverse lidanden, olyckor, förluster och till och med död, något som inte är särskilt orealistiskt om man ägnar sig åt nutida former av avguderi. Bilden på guldtjuren (kalven) i spelreklamen borde därmed verka avskräckande istället för lockande.

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Nyligen dök det upp en artikel i mitt Facebook-flöde där en manlig vän till mig berättade om hur han planlagt sitt självmord i detalj efter sin andra skilsmässa. Repet låg i bilen och bron där det hela skulle ske var utsedd. Vi är någorlunda nära vänner och hade haft sporadisk kontakt efter hans uppbrott men jag blev ändå smått chockad över det jag läste. Visst hade jag förstått att han inte mått toppen vid den rådande tidpunkten, men att det var SÅ illa hade jag ingen aning om. Via sociala medier har jag också följt tragedin och försöken att bearbeta sorgen och smärtan hos en barndomsvän, vars make löpte linan ut och tog livet av sig för några år sedan. ”Jag önskar att han vetat att Självmordslinjen fanns innan han gjorde det”, skrev hon en gång. I efterhand hittade hon ett antal avskedsbrev. Men då var det ju redan försent.

När jag tänker på dem jag känner till som valt att själva avsluta sina liv så är övervägande delen av dem män. Enligt Folkhälsomyndigheten avled år 2017 totalt 1 182 personer i åldern 15 år eller äldre till följd av suicid i Sverige. Av dem var nästan två tredjedelar män. Men detta gäller fastställda självmord och det kan naturligtvis finnas ett mörkertal. Det sägs att män har svårare för att be om hjälp, tala om känslor och att visa sin svaghet/bräcklighet utåt. Och sen att de tenderar att vara mer impulsiva och våldsbenägna. Saker som dessa skulle kunna vara anledningar till att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Sverige ligger i topp när det gäller ensamhushåll i jämförelse med världens övriga länder. Och i sådana kan det passera en väldig massa tankar och känslor utan att omgivningen reagerar eller agerar på dem. Ensamhetsforskaren och författaren Peter Strang är professor och överläkare på institutionen för patologi och onkologi vid Karolinska institutet i Stockholm. Han menar att förutom högre förekomst av stress, oro och ångest, så ökar ofrivillig ensamhet risken för hjärt- och kärlsjukdomar, demenssjukdomar och cancer. Men också risken att dö i förtid.

Vi är också ett land där den psykiska ohälsan har ökat stadigt under senare år och då är inte sällan själmordstankar ett inslag. I en rapport från Folkhälsomyndigheten framkommer det att 14 procent av vår befolkning har haft just det. Självmordstankar. Tankar. Och att gå från tanke till handling blir kanske en enkel genväg om man slipper passera hållplatsen PRAT. Vi måste PRATA om vissa tankar innan det är försent att göra något åt dem. När jag diskuterade den ovan nämnda procentsatsen med bekanta så var vi överrens om att den faktiskt kändes låg. Vi upplevde statistiken som missvisande med tanke på vad vi och andra omkring oss har eller har haft det. Vem har INTE haft en eller annan period där livslusten lyst med sin frånvaro?

Jag har själv erfarenhet av psykisk ohälsa i form av framförallt utmattningsdepression men också något trauma och en eller annan livskris. När jag nu tar upp ämnet bör jag ju också föregå med ”gott” exempel. Så ”Ja”, tankar på självmord har funnits hos mig. Men bara tankar, fast inom dessa rymdes även tillvägagångssättet. Det var jag helt klar över, för det skulle vara så smidigt och smärtfritt som möjligt. Ann Heberleins boktitel deklarerar: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.” (En för övrigt mycket läsvärd och välskriven bok, enligt mig) Det var väl ungefär så jag också kände det. Att livslusten inte fanns, även om inte heller döden var särskilt lockande.

Men jag tog all hjälp jag kunde få; terapi i flera omgångar, av olika slag och i olika konstellationer, antidepressiv medicin och insomningstabletter vid behov samt välbehövd och ofrånkomlig sjukskrivning. Men Just att prata om det som gjorde ont var en viktig nyckel mot ett tillfrisknande för mig. Jag valde att vara öppen med min utbrändhet eftersom det kändes enklast så, på ett sätt. Jag orkade inte spela teater eller ljuga. Dock fick jag erfara att alla inte ville ta del av den typen av information som jag satt inne med, något som kunde resultera i obekväm stämning och ibland till och med gliringar och hån. Ja, faktiskt, hur elakt det än kan låta. Det i kombination med brist på ork och glädje gjorde att jag isolerade mig allt mer.

Nu uppmanar jag inte till att basunera ut sina problem till allt och alla. Ändå vill jag hävda att det är bättre att säga för mycket än för lite, i synnerhet om man bär på självmordstankar. Just dessa, som i mitt fall inte var så väldigt framträdande, valde jag däremot att dela med en ytterst snäv krets, och det kan räcka. Men jag pratade om dem i alla fall. Jag satte ord på dem och jag skrev av mig i diktform. Tillslut såg jag ändå ljuset i tunneln och jag kom till en punkt där jag kände mig förvissad om att jag ville fortsätta mitt liv här. Idag har jag alldeles för mycket/för många att leva för, så att avvika i förtid från den här planeten är inte ett alternativ längre. Tack gode Gud för det!

Ett citat som brukar cirkulera på nätet är ”Be kind, for everyone you meet is fighting a battle you know nothing about.” Precis så. Du vet inte vad din medmänniska går igenom. Såvida han/hon inte talar om det för dig. Så där, då har i alla fall jag gjort det. Eller sagt det, även om jag talar i imperfekt, eller preteritum som man även kan benämna det numera. Då är det din tur, eller ”tur och tur” men lova mig det du som läser det här och har TÄNKT tanken på att göra DET: PRATA med någon först! Lätta ditt hjärta, oavsett om det är för en nära vän/anhörig, själavårdare, psykolog eller i ett chattforum (men då inte i något som ger näring till de tankarna utan i ett sammanhang där folk vill stötta varandra i att fortsätta leva). Det finns hjälp att få och den situation du befinner dig i idag kan se helt annorlunda ut inom en snar framtid även om det är svårt att föreställa sig just nu.

För egen del lämpar jag även av mina bördor på pappa Gud och hämtar kraft i hans närhet och i hans ord. Det var faktiskt just han som hindrade min tidigare nämnda vän att omvandla självmordstankarna till handling. Ett bibelställe som jag aldrig hade lagt märke till tidigare men som studsade rakt emot mig just under min utmattningsperiod var Psaltaren 73:26. Den meningen bestämde jag mig genast för att föreviga på insidan av min vänstra arm, som en slags påminnelse kan man säga: ”Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”

Här är också en dikt jag skrev när det ”begav sig.”:

Välja livet

Det här livet
ställer för höga krav
Jag tror jag tackar för mig
och hoppar av

Snälla, ta mig härifrån fort
Jag kastar in handduken
och ger mig själv rött kort

Det är impulser som övermannar mig
Varenda gång jag blir påmind om dig
Känslan kommer både natt och dag
Den tär på mig och har gjort mig svag

Men jag tänker välja livet
för i mitt inre står det skrivet
Att jag ska möta varje sorg och nöd
med mera liv och inte död

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

När jag sitter på tåget och åker genom Sverige ser jag hur vårt landskap bara har blivit grönare och grönare den senaste tiden. Det kan bara innebära en sak, sommaren närmar sig med stormsteg. Och med sommaren kommer det som alla barn längtar efter, sommarlov! För alla barn längtar väl efter det härliga och roliga sommarlovet? Sommarlovet då man får ta sovmorgon, då man får hitta på spännande saker, då man får bada och äta glass varje dag, då man får springa barnfota i gräset. Alla barn längtar väl efter det? Eller…?

I Sverige finns det idag många barn vars sommarlov inte alls ser ut så som det precis beskrivits. Det finns barn som inte alls längtar till att sommarlovet ska börja då de vet att deras sommarlov inte kommer se ut som deras kompisars. Kanske är det barn vars föräldrar inte har råd att åka iväg på någon semesterresa och göra dyra saker under sommaren eller som kanske måste jobba hela sommaren och därför varken har tid eller ork att göra något annat. Eller kanske är det barn som nu vet att de måste vara hemma varje dag, hela sommaren, med en förälder som missbrukar, som mår dåligt och inte orkar gå upp ur sängen eller som kanske är våldsam.  Detta samtidigt som deras kompisar som har andra möjligheter åker på dyra semesterresor, spenderar dagarna i sommarstugan vid kusten eller hittar på andra roliga saker under deras lediga veckor. Att sedan behöva komma tillbaka till skolan efter sommarlovet och höra om allt roligt deras kompisar har gjort är något som kan skapa en klump i magen hos dessa barn. För vad ska de berätta om? Ska de berätta att de bara varit hemma hela sommaren? Ska de berätta att de inte alls har kunnat åka till stranden trots att det har varit så varmt? Eller ska de ljuga och låtsas som att de gjort massa roligt? Tänk om någon råkar komma på dem och sedan berättar för alla att de visst inte gjort allt de berättat om? Klumpen i magen kvällen innan skolan blir bara större och större.

Vet du några barn i din närhet som du tror skulle känna igen sig i något av det som beskrivits? Kanske finns det några i dina barns klass, i din församling, i din släkt eller i din närhet på något annat sätt? Vi i Frälsningsarméns nationella ungdomsråd önskar att vi alla ska tänka lite extra på de barn som kanske inte kommer ha något roligt att berätta för sina klasskompisar när skolan börjar till hösten. De barn som kanske behöver låtsas att de gjort spännande saker då de inte vill berätta att de knappt lämnat lägenheten på hela sommaren. Vi önskar också att du inte bara ska tänka lite extra på dessa barn utan att du också ska fundera på vad du kan göra för att kanske ge barnen något att berätta om när hösten börjar. Kan du bjuda med dig ett av dessa barn på lite äventyr? Eller kan du avvara något för egen del under sommaren och istället bjuda en annan familj på en semesterupplevelse de kan göra tillsammans? För visst förtjänar alla barn att få ha ett härligt och roligt sommarlov?

/ Frida Ljungberg, ledamot Frälsningsarméns nationella ungdomsråd

Inga kommentarer

Kommentera

När det här blogginlägget publiceras är Frälsningsarméns konfirmationsskola i full gång men i skrivande stund är det kvällen innan konfirmanderna ska anlända till Strandgården, årets lägergård. Vi konfaledare har spenderat helgen tillsammans på denna idylliska plats för att planera det sista, förbereda och söka Gud ihop. Det vart många skratt ikväll när vi övade in vår hippa ledardans inför morgondagens välkomstmöte. Under helgen har vi även förberett för bibelutdelning, övat lovsång, skrivit listor och scheman samt filat på våra undervisningspass. Klockan närmar sig midnatt nu men det hindrar inte mina ledarkollegor Malin och Elisa från att sitta på vårt rums lilla golvyta och packa goodiebags. Mysigt. Ungdomarna ska få tygkassar med block, penna, godis och vattenflaska som välkomstgåva.

Varje dag kommer vi att fokusera på en utav Frälsningsarméns 11 lärosatser så att vi vid konfans slut har gått igenom dem alla. Det blir tre undervisningspass per dag och däremellan fritid, god mat, organiserade aktiviteter, sport, bad och glass. Undervisningspassen är uppdelade i tre kategorier; Vad säger Bibeln? Vad har det med mig att göra? Och det tredje passet har en kreativ touch med praktisk tillämpning. Dagarna kommer inledas och avslutas med lovsång och bön. Varje kväll kommer en utav oss ledare dela sin livsberättelse och vandring med Jesus. Schemat bjuder även på en ledig dag på stan, en dag med påsktema (!) och en utflykt till Gullbrannafestivalen.

För mig är det första gången som ledare på Frälsningsarméns konfa och jag är SÅ tacksam över att få vara med! Tänk att få umgås med och tala in sanningar från Guds ord in i dessa 22 tonåringars liv under två hela veckor! Lyx! Jag är säker på att Gud kommer göra stora saker som kommer få betydelse för konfirmandernas liv både nu och i framtiden. Teamet känns varmt och Jesus-centrerat vilket för mig är de två viktigaste ingredienserna för ett lyckat team. Platsen Strandgården utanför Halmstad måste vara en försmak av himlen. Jag som kalmarit har alltid trott att Öland har Sveriges överlägset vackraste stränder men beachen här är sannerligen i klass med Böda. Solnedgångarna vittnar om att Gud är en fantastisk Skapare som ger oss goda gåvor.

Det var 12 år sedan jag själv konfirmerades men när jag tänker tillbaka på allt jag fick höra då om livet, Jesus och Bibeln märker jag att det verkligen satt sina spår. Min tro och mina värderingar idag grundar sig mycket i konfaundervisningen jag fick redan som 14-åring. Framförallt så fick jag smaka på Jesus underbara närvaro och kärlek under konfan. Jag minns att Guds glädje fyllde mitt konfaläger med så mycket skratt att vi låg i en hög på golvet och kiknade en kväll. Vi ledare har förberett det vi kan och nu litar vi på att Gud gör sin grej. Att han fyller varje lektion och samling med sin Helige Ande. Ja, vi vill se hela atmosfären genomsyrad av honom. Det är Jesus som förvandlar liv. Hans närvaro är hela skillnaden i om detta ”bara” blir ett trevligt läger eller om detta blir livsförvandlande veckor.

Var gärna med och be för att varje konfirmand känner sig hemma, älskad och sedd. Be för personliga möten med Jesus. Vi lägger hela lägret i Hans händer.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Det är sommar nu, men jag vill berätta något som kräver att vi backar bandet till en julafton för ett par år sedan.

Jag var ensam den julen. För att stå ut hade jag ansökt om att vara volontär på en julfest i en stor frikyrka i huvudstaden. Alla var välkomna på festen, särskilt de som saknade ett julfirande att gå till. Det kryllade av gäster som åt, pysslade, lekte och sjöng. Det kryllade också av volontärer, vilket födde en fråga i bakhuvudet på mig: Varför är jag volontär på den här julfesten när jag, på grund av min ensamhet, lika gärna kunnat vara här som gäst?

Jo, för att vi människor blir glada av att få hjälpa andra. Min uppgift var att sköta garderoben, och oj, vad lycklig jag kände mig där jag hastade runt med famnen full av gästernas ytterkläder! Det är den här glädjen som gör att vi volontärer vill vara med.

Fast jag måste medge att det finns ett annat, minst lika sanningsenligt, svar på frågan om varför jag inte var gäst på festen. Det var nämligen så att jag ännu inte hunnit uppbåda det mod som skulle krävas för att erkänna min ensamhet och söka hjälp att bryta den. Istället för att kännas vid svagheten ville jag visa mig stark och självständig. Jag ville vara som en förborgad ö som ensam står emot vågorna. Det skulle ta mig lång tid att förstå att i den mån jag faktiskt är en ö, ingår jag i en rik och levande skärgård tillsammans med andra öar.

På väggen hemma hänger en affisch skapad av lovsångsledaren och illustratören Ellen Vingren med texten “Hjälp mig gärna va svagare för jag kan egentligen inte va stark”. Den påminner mig om svagheten hos mig själv och hos människorna omkring mig. Lägg till detta Paulus ord “Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Korintierbrevet 12:10).

All styrka är av nåd. Svagheten däremot, den ingår i att vara människa. Liksom vårt beroende – av varandra. 

/ Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera