Ung

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Många svenskar har en nära relation till psalmstrofen ovan, själv minns jag hur farmor sjöng den för mig när jag försökte somna i loftsängen i mitt barndomsrum. Idag är begreppen trygghet och otrygghet politiska slagord, men hur uppnås denna trygghet egentligen? I arbetet med Kylskåpsradion* har vi identifierat tre delar som jag tror bidrar till en ökad trygghetskänsla.

Gemenskap

Under det senaste året har människor i min närhet blivit svikna av både socialen och Försäkringskassan och jag har insett att ett statligt skyddsnät aldrig kan ge äkta trygghet. Mitt ibland alla ansökningsblanketter finns vetskapen om att ett litet misstag kan rasera allt. Här står Bibelns undervisning om villkorslös kärlek ut, jag tror att vad vi människor innerst inne söker är inte någon som vill ha oss när vi är gjort rätt för oss, utan en gemenskap som finns kvar även om vi inte förtjänar det. Endast tillgången till en sådan gemenskap kan ge äkta trygghet. Ensamheten gror i frånvaron av villkorslös kärlek.

Glädje

Internet svämmar idag över av människor som delar roligt innehåll med varandra. Hur vi beter oss i sociala medier är ett tydligt exempel på att skratt fyller sin funktion först när det delas med andra. Skrattforskaren Sophie Scott bekräftar detta och säger att det är 30 gånger större chans att vi skrattar om vi är tillsammans med någon än om vi är ensamma. Skratt är antagligen vårt effektivaste verktyg för att bryta ner murar och skapa en känsla av gemenskap och trygghet.

Kunskap 

”Det menlösa tecknar en falsk bild av livet och ger ingen kunskap eller erfarenhet av dess ofrånkomligt svåra och mörka sidor. Utan sådan kunskap kan ingen sann eller hållbar trygghet uppnås” – Lennart Hellsing

I en hätsk politisk debatt är det samma personer som skriker om otrygghet som tror att etablissemanget undanhåller fakta ifrån folket. Fakta och trygghet går hand i hand, ovisshet föder oro. Därför kan en glädjefylld gemenskap som samtidigt utbildar dess deltagare både skapa tillhörighet, dämpa ängslan och ge framtidshopp. En trygghet som håller även att falla handlöst emot.

/ Gabriel Ekbeck, projektledare Kylskåpsradion

*Kylskåpsradion är ett socialt mediaprojekt med Gabriel och dockan Åsskar där de pratar om livet och världen runtom oss, intervjuar intressanta personer, svarar på frågor och berättar spännande berättelser. I projektet ingår en podd där nytt avsnitt släpps varje måndag, samt flera youtubeserier och interagerande på sociala medier.

Inga kommentarer

Kommentera

Gråten i halsen. Det finns få saker som berör mig så som vänlighet. Finns det något vackrare än osjälvisk godhet från en människa till en annan?

Jag sitter en flygstol bakom en 4-åring som reser själv. Förmodar att hans föräldrar bor i olika städer efter att jag sett pappan krama om honom in i sista sekund innan incheckningen stängde. Flygvärdinnan checkar av med pojken så att han vet hur bältet fungerar samt vart flytvästen och närmaste nödutgång finns innan vi ska lyfta. Hon har ett fantastiskt, kärleksfullt bemötande till pojken och hennes ton är så vänlig. Därav gråten i min hals. En pojke som precis vinkat av sin förälder för att troligtvis inte ses på veckor eller månader och förmodligen är aningen nervös inför flygturen får möta precis den trygghet och värme som han behöver i den här stunden.

Varför berör sådana här till synes små händelser mig till gråt och gåshud? Jo, det senaste halvåret har jag känt en så brutalt stark längtan efter att se fler människor bry sig om andra människor. Medmänniskor som tar sig tid för andra. Jag har varit så frustrerad över egoism på sistone. Jag har blivit allergisk mot att mitt liv skulle cirkulera kring ”jag, mig och mitt”.

Mina tidigare drömmar om mäklarkarriär och vit lyxvilla vid havet har ersatts med en längtan efter att starta familjehem, bli fängelsepastor, förändra livet för förortens ungdomar och hjälpa ensamstående unga mammor som annars inte hade vågat behålla sitt barn. Jag vill akta mig från att bli så självupptagen att dygnets timmar bara skulle handla om att göra livet så komfortabelt som möjligt för mig själv eller att i framtiden bli så upptagen med mitt hus och min familj att jag inte har tid för andra människor som behöver mig.

Under det här halvåret har jag funderat mycket kring varför jag nu vill gå ”all in” på andra istället för att gå ”all in” på mig själv. Varför vill jag rädda liv, ha flyktingar boendes i mitt rum och starta barnhem i Afrika? Ett svar på det kanske skulle kunna hjälpa mig att förstå varför många andra fortfarande lever för karriär, pengar, att ha sötaste barnen på Instagram och äga bäst inredda villan. Min irritation kring varför det ofta känns så ensamt att vara den som krigar för andra kanske skulle dämpas om jag förstod vad det är som fått mig själv att kämpa? Förståelse känns som A och O för att inte bli bitter.

Jag har kommit på det. Jag har sett för mycket elände och mött för många sargade människor för att ens vilja leva för ”jag, mig och mitt”. Jag har sett. Jag har mött. Det är det som fått mitt hjärta att slå extra hårt och nu vilja göra skillnad. Det vi har sett och mött som fått vårt hjärta att slå extra hårt är förmodligen det som vi springer en extra mil för idag. Frågan är väl bara om vi i vår självupptagna värld vill se och möta det som kommer få vårt hjärta att slå hårdare. Jag hoppas så innerligt det.

Ja, tydligen så pass innerligt att en flygvärdinnas vänliga ord till en pojke får mig att fälla en glädjetår.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Min tro på Gud är ingen hobby reducerad till två timmars vistelse i kyrkan på söndagar. Den är en levande relation med en gränslöst god och kärleksfull far, någon man kan ha en ständigt pågående konversation med. Ibland är det just de små hintarna om hans närvaro som betyder mest, vissheten om att man inte är ensam utan att han går bredvid och håller mig i handen. Att veta att oavsett hur omständigheterna ser ut så har han kontroll över situationen och att han har en lösning, en väg ut, det är nog något av det mest betydelsefulla med att få tillhöra Gud som jag ser det. Det är en enorm trygghet, ett stabilt grundfundament att vila hela tillvaron på.

Jag är tacksam över mycket i mitt liv och numera känner jag mig mestadels lycklig. På riktigt. Så har det inte alltid varit. Som de flesta andra har jag haft kriser, dalar, ökenvandringar, till och med trauman och perioder när jag inte ens vetat om jag velat eller orkat fortsätta en dag till. Men i dessa stunder har jag samtidigt känt att Gud har funnits där. Jag har bett honom att visa mig just det och det har han också gjort.

Något jag har märkt är att han oftast talar till mig genom text, gissningsvis för att jag har skrivandet som yrke.

Som den där morgonen när jag satt på bussen med stängda ögon och inom mig vädjade: ”Jesus, hjälp mig! Jag mår så dåligt och vet inte hur jag ska klara av den här dagen!” Direkt efter den bönen tittade jag upp och ut genom fönstret. I exakt det ögonblicket passerade vi ett träd. På det satt ett A4-ark med texten ”JESUS ÄLSKAR DIG!”

Sen har vi den där dagen när jag bad: ”Gud, jag orkar inte mer! Snälla, ge mig ett tecken på att du ser mig och är med mig!” Strax efter det anlände jag till ett köpcenter och en av de första affärerna jag passerade var en inredningsbutik. Jag slängde en blick in i skyltfönstret. Där hade någon placerat en stor dekorativ plåtskylt, ungefär en meter lång. Texten på den löd: ”You were looking for a sign. This is THE SIGN!”

Eller när jag satt i min bil och bokstavligen ropade till Gud att hjälpa mig att ”tro på framtiden”! När jag kort därefter rörde mig bland folk var en av de första personerna som kom emot mig en storvuxen kvinna. Hon bar en t-shirt och över hela framstycket stod: ”BELIEVE IN THE FUTURE!”

Dessa händelser inträffade under en tid när jag verkligen behövde bli tröstad med vetskapen om att det finns någon där uppe som älskar mig, ser mig, är med mig och som vill att jag ska tro på framtiden. Vissa skulle säkert vifta undan detta med att det var slumpen, att tillfälligheter gjorde att jag fick just dessa klockrena ”meddelanden” serverade för mig vid precis rätt tidpunkt. Men för mig betydde det ALLT där och då.

Gud talar till oss på olika sätt beroende på vilka vi är eftersom han har skapat oss och därför känner till varenda vrå inom var och en. Även om tillvaron ibland kan kännas som ett enda mörker så är Gud närvarande, och med honom vid vår sida kan vi ta oss igenom i princip vad som helst. Som det står i Psaltaren 23:4: ” Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du är med mig…”

Och den hälsningen gäller även DIG, min vän!

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Några av er som läser denna blogg är gamla nog att minnas Johnny Nash, en amerikansk popsångare som bidrog till att göra reggae populär. Kanske hans mest kända sång är hitlåten ”Jag kan se klart nu” (https://www.youtube.com/watch?v=NkwJ-g0iJ6w).

Det var år 1972 och jag hade gått hälften av tiden I gymnasiet. Mina dagar fylldes av cricket, fotboll, gymnastik liksom med ett stort engagemang, året runt, i Frälsningsarmén varje kväll i veckan plus hela söndagen. Mellan allt detta pressade jag motvilligt in mina studier. Jag skulle kunna fylla denna blogg med minnen av hur och när den nämnda sången spelades eller sjöngs, men jag motstår den frestelsen.

Albumet, och för yngre läsare, låt mig förklara att ett album var något som liknade dagens spellista, förutom att man hade en skiva av vinyl som sångerna var inspelade på och så spelades de upp på något som kallades skivspelare, innehöll en annan sång som också blev en hit, även om den inte var lika populär som den första. I stället för den klarhet den första sången talade om, talade denna om förvirring, skepsis och obeslutsamhet:

”Det finns fler frågor än svar, och ju mer jag upptäcker desto mindre vet jag.”

Jag har tänkt på denna text de senaste dagarna när jag sett det politiska kaos och den förvirring, likaväl som den skepsis och osäkerhet som finns i de fyra länderna Sverige, Norge, USA och Storbritannien.

-Förra veckan löste Norge sin kris när fyra politiska partier gick  med på att forma en koalition.

-Den dag jag skrev detta, presenterade Stefan Löfven sina stadsråd efter att Sverige väntat i mer än 130 dagar på att politikerna skulle forma en regering.

-Den brittiska premiärministern har fått sitt Brexitavtal avslaget av parlamentet och hon försöker desperat finna en kompromiss bland sina politiska motståndare.

-Regeringen i USA stängs av efter oenighet mellan presidenten och kongressen.

I allt högre grad ser vi exempel på ett delat samhälle. Vi upptäcker att våra länder, särskilt i västvärlden är djupt delade och att den alienation och den förvirring vi sett i politiska processer i dessa länder som har rykte om sig att vara stabila, speglar denna uppdelning.

Jag vet inte varför vi är så delade eller varför våra politiker kämpar så för att samarbeta och kompromissa för att få till stånd en samverkan för nationens bästa. Det finns fler frågor än svar när det gäller den situationen just nu.

I stark kontrast till den uppdelning, ovilja och fiendskap vi ser på den politiska arenan, har jag på senare tid varit privilegierad nog att få bevittna och delta i två ekumeniska evenemang där enheten mellan kristna från ett vitt samfundsspektrum märktes. Förra  onsdagen samlades kristna på fyra platser i landet för att gemensamt höja sina röster och be för Migrationsverkets behandling av konvertiter. Det var uppmuntrande att se så många, trots vädret, först samlas till gudstjänst i Filadelfiakyrkan och sedan ta sig till Sergels torg för en ljusmanifestation. Det var inspirerande att se så många enas kring en gemensam sak. Under helgen var vi i Kristinehamn för att delta i stadens ekumeniska vecka för kristen enhet. Än en gång slogs vi av den enhet kristna i staden visar. Vi kände oss omslutna av värmen i gemenskapen och mindes Jesus ord om att världen ska förstå att vi tillhör honom av den kärlek vi visar varandra.

Naturligtvis är kyrkan inte perfekt, vi har mycket att lära oss om att visa vår avsikt när det gäller enhet, genom att fira enhet i mångfalden och genom att söka vägar för att fira gudstjänst tillsammans. I en värld som strävar med dessa frågor utan att tyckas finna svar kan vi ge en enande faktor; Jesus Kristus! Paulus beskriver honom som vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen (Efesierbrevet 2:14).

Ja, det finns fler frågor än svar men kyrkan ska fortsätta att peka på honom som är svaret på många av vår nations utmaningar.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag vill berätta om Sofija.

Hon är 8 år och går i andra klass. Och hon är konstnär. I alla fall nu. Om hon får möjlighet att fortsätta vara det återstår att se.

Sofija bor i Seda, långt ute på landsbygden i Lettland. Den lilla staden grundades när Lettland fortfarande tillhörde Sovjetunionen och är byggd i stalinistisk stil med stora, pampiga hus och breda boulevarder som löper ut från ett centralt torg. Den var nog fin när den byggdes, men nu är de en gång så ståtliga husen slitna och nedgångna, el och vatten saknas i många lägenheter och man ser krossade fönsterrutor både här och där. Arbetslöshet och fattigdom är utbredd bland dem som bor här, och kriminalitet hör till vardagen.

Som vanligt drabbar de hårdare livsvillkoren barnen allra hårdast. Därför har Frälsningsarmén startat ett dagcenter för barnen i Seda. Det ligger på en mindre sidogata, i ett litet, nyrenoverat hus som är målat i en varm och vänlig gul nyans med en glad, röd skorsten av tegel. Här känner man sig välkommen innan man ens stigit genom dörren.

Sergejs och Arzana leder arbetet på centret. Vi satt och fikade medan de berättade om verksamheten, och då kom vi in på hur de arbetar med konst på centret. Sergejs är själv konstnär och har under många år undervisat barnen om teknik och material.

Han var entusiastisk över att få visa oss barnens alster, med all rätt, förstod vi när han med hjälp av några av barnen plockade fram bild efter bild till vårt beskådande. Det blev en omfattande utställning som täckte nästan hela rummet. Det var blommor, djur, hus och landskap, alla gjorda i olika material och alla med en förbluffande känsla för ljus och perspektiv.

Vi häpnade över bilderna. På en tavla hade någon målat av tre ballonger och varit noga med att visa hur genomskinliga de var, och hur det förändrade färgerna dem emellan. Någon hade målat en sommaräng med blommor och en stor blå himmel som djupnade i färg ju högre upp man tittade.

På en av tavlorna kände jag igen huset från andra sidan gatan. Pastellkritor hade använts för att få till de blå-rosa skiftningarna i solnedgången bakom trädens kala grenar. Spelet mellan det sista dagsljuset och de blå skuggorna i snön var helt fantastiskt.

Bilden var gjord av Sofija, som råkade vara på plats på centret just när vi var där och hälsade på. Sergeis och Arzana ville att jag skulle ta bilden med mig hem, och det gick Sofija gärna med på när jag frågade henne.

Nu står den på mitt skrivbord, och jag fascineras fortfarande av det där skuggspelet i snön. Att se en sån kapacitet hos en åttaåring från ett fattigt område mitt i ingenstans på den lettiska landsbygden var litet omskakande.

Men varför det, egentligen? Varför skulle inte Sofija kunna vara en blivande konstnär, bara för att hon kommer från en sån bakgrund?

Vem som helst, var som helst kan ha vilka talanger som helst. Men alla får inte chansen att utveckla dem. Jag tror att många går genom livet utan att ens veta om vad de skulle kunna åstadkomma om de bara fick chansen. Hur många potentiella nobelprisvinnare, olympiska mästare eller revolutionerande uppfinnare kommer aldrig fram, bara på grund av sina omständigheter?

Faktum är att alla borde ha möjligheten att utvecklas på alla möjliga sätt. Ingen ska behöva kämpa så hårt bara för att överleva att man inte ens kan tänka på något annat.

Och med det landar vi i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och de globala hållbarhetsmålen. För det är ju det som är grunden där också: att alla människor, oavsett bakgrund, ska ha samma rättigheter till att kunna leva sina liv.

För alla människor är lika mycket värda. Det spelar ingen roll vem du är och var du kommer ifrån, om du är rik och har aldrig så många privilegier – eller om du är en åttaårig flicka från en liten, fattig stad i Lettland.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

”Nytt år – nya möjligheter”, en sliten klyscha. Och så har vi det här med nyårslöften också. Ett av de vanligaste av dessa måste väl ändå vara strävan att börja leva mer hälsosamt; äta bättre och motionera mer. Ett annat kan nog i dessa tider handla om att lägga mindre tid på sociala medier och desto mer på familjen. Vissa har kanske väldigt specifika mål som att bestiga Kebnekaise, springa milen under en viss tid, komma i favoritjeansen igen, spara ihop till och göra den där drömresan, byta jobb/bana i arbetslivet och så vidare. När jag själv var en flitig gymbesökare var det nästan komiskt att se hur välfyllda lokalerna var av nykomlingar under årets början och hur klientelet tunnades ut allteftersom våren förflöt.

Ja, det är ju inte alltid helt lätt att infria alla löften man ger sig själv, eller andra heller för den delen. Och det finns nog ingen på den här planeten som kan säga att den aldrig någonsin har blivit sviken, bedragen eller förd bakom ljuset, ibland till och med av någon som står en nära. Stundvis undrar man kanske vem man egentligen kan lita på. Men det finns faktiskt en som aldrig sviker: Vår himmelske far – Gud.

Visste du att Bibeln är fullproppad med löften som han tillägnar sina barn, dem som tillhör honom? De som har svarat ”ja” på frågan om de tror på hans existens och vill låta honom vara herre och ledsagare i sina liv. ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn”, står det i Johannesevangeliet 1:12.

Enligt Bibeln så håller Gud alltid sitt ord: ”Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det?” (4 Mosebok 23:19). ”Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Gud utan svek, rättfärdig och rättvis är han.” (5 Mosebok 32:4). Vidare står det i Jesaja 26:3-4: ”Den som är ståndaktig skänker du trygghet, på dig förtröstar han. Förtrösta alltid på Herren, ty Herren är en evig klippa.”

Ett bibelställe som jag har förevigat genom att tatuera in det på ena armens insida är Matteusevangeliet 6:33: ”Nej sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.” I Filipperbrevet 4:19 kan vi läsa: ”Min Gud skall med sin härliga rikedom i Kristus Jesus fylla alla era behov.” Lägg märke till att det i dessa stycken står ”ALLT” och ”ALLA”, inte ”ett par saker” eller ”några av”.

Gud lovar att skydda och strida för oss: ”Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går.” (Psalm 91:11) och i Jesaja 49:25  står det: ”Ja så säger Herren:…Jag skall strida mot dina motståndare, jag skall själv rädda dina barn.” Och vidare i Romarbrevet 8:31: ”…Om Gud är för oss vem kan då vara emot oss?” Han gör också anspråk på att vara vår läkare: ”Jag skall skänka dig läkedom och hela dina sår, säger Herren…” (Jeremia 30:17).

Ett av mina personliga favoritstycken i Bibeln är Jeremia 29:11-13 som numera finns inristat över min ena rygghalva, fast i engelsk version. Det handlar om vad vår Fader lovar oss inför det som ligger framför: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.  Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.” Jag tycker att dessa verser väldigt väl sammanfattar det som pappa Gud önskar sina barn. Särskilt den sista frasen älskar jag: ”… ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.”

Detta är bara ett axplock av alla Guds löften i Bibeln och det allra största och mäktigaste måste ju ändå vara gåvan om ett liv utan slut: ”Och detta är vad han själv lovade oss: det eviga livet.” (1 Johannesbrevet 2:25). Vidare står det i Uppenbarelseboken 21:4: ”Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Att jag är en kristen och tillhör Gud innebär inte att livet är problemfritt eller perfekt i någon mening men i allt jag går igenom så bär jag med mig en grundtrygghet som bygger på att jag vet vem som går vid min sida, vem som kan ge lösningar, tröst och svar och vem som fightas för mig när det behövs. I Romarbrevet 8:28 står det: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.”

Sammanfattningsvis så lovar Gud i sitt ord, Bibeln, att inte ljuga för eller svika oss. Tvärtemot ger han löften om att ge oss trygghet och allt vi behöver och att han ska strida för oss. Han lovar läkedom och helande och skulle vi inte bli fullt helbrägdagjorda här i jordelivet så lovar han oss som sagt en framtid i evigheten där ”ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer”.

Detta kallar jag ”nyårslöften” som heter duga och de träder i kraft ”om vi söker Honom av hela vårt hjärta”, om vi säger ”ja” till att följa Jesus. Det är löften med garanti som dessutom hålls, inte bara idag eller under detta år, utan varje dag under alla år och i all evighet. Som Jesus själv sade: ”…Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Matteusevangeliet 28:20.

Ett fantastiskt och välsignat år 2019 önskar jag DIG!

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

För några dagar sedan såg jag ett citat. ”Gräset är alltid grönare på andra sidan. Nej, gräset är grönast där du vattnar”. Något i den stilen stod det. Det fastnade på min näthinna, för jag förstod att det stämmer.

Jag började fundera kring vad som tar majoriteten av min tid och energi. Det är och har varit mitt jobb de senaste 3,5 åren. Varför? För att jag brinner för att göra skillnad i människors liv och det känner jag att jag får göra i mina två tjänster inom Frälsningsarmén. Jag får berätta om Jesus för barn och ungdomar och visa på Hans kärlek genom praktisk handling. I stort sätt all vaken tid cirkulerar de barn och ungdomar jag jobbar med i mitt huvud eller någon arbetsuppgift som rör dem. Det är inget 8-17 jobb. Sällan är jag hemma innan kl 22 och jag har inga planer på att sluta svara i telefon när jag lämnar arbetsplatsen. Jag går gärna den extra milen för de ungas skull. Att gå ”all in” på jobbet är såklart något jag valt helt frivilligt och det funkar bra in i min livssituation just nu då jag till exempel inte har egna barn.

Vad jag precis nämnt är alltså den del i mitt liv som jag vattnar allra mest nu. Och ja, det är också det område i mitt liv där jag ser det grönaste gräset. Det är inom jobbet jag ser den största utvecklingskurvan både vad gäller mig själv och de saker jag sätter tänderna i. Helt rimligt då de är mina tjänster som får mitt största fokus, min mesta tid, tankeverksamhet och dedikation. Citatet visar sig vara sant.

”Gräset är grönast där du vattnar” säger oss också att de områden i våra liv som vi inte vårdar kommer att vissna. Att jag brinner så väldigt för mitt jobb resulterar automatiskt i att andra delar kommer i skymundan. Dygnet har sina 24 timmar och jag kan inte klona mig. Jag trivs med att prioritera jobbet högt då jag vet att det jag sysslar med har ett högre syfte, men jag vet också att det finns andra viktiga delar i mitt liv som skulle behöva mer vatten. Det där med ”balans i livet” faller sig ofta inte naturligt för oss som ständigt går ”all in”. Men ”allt har sin tid” står det i Bibeln och det känns skönt. Jag litar på att det kommer perioder framöver där även det torra gräset ska få gro.

Oavsett vilken fas vi befinner oss i; tid för familj, tid för utbildning, tid för förändring, tid för vila, tid för jobb, tid för pension, tid för hälsa, tid för utmaning, tid för nya steg, så är det alltid tid för Jesus i våra liv. Vi behöver ständigt vattna relationen med Honom för att hålla den levande. ”Låt oss ha blicken fäst på Jesus” kan vi läsa i Hebreerbrevet 12:2. Han bör vara vårt varför till att vi gör det vi gör. Han är den bästa grunden att bygga våra liv på. Vad den här världen har att erbjuda är ingenting jämfört med ett blommande liv med Jesus!

Vad låter du få ta stor plats i ditt hjärta och i din kalender?

Alltså, vilka områden i ditt liv vattnar du just nu?

Är du nöjd med det eller vill du vattna annorlunda?

Ditt namn står på Jesus agenda och hjärta varje dag. Han älskar dig och längtar efter att få spendera tid med dig. Hans närvaro liknar ingen liten tanig vattenstråle, snarare ett vattenfall.

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Hur svårt är det inte ibland att förlåta någon som svikit eller behandlat oss illa? Personen ifråga kanske inte ens ber om förlåtelse. Ibland finns viljan att förlåta men klumpen av ilska och agg på insidan vill liksom inte lossna. Men frågan är, handlar förlåtelse om en känsla eller ett beslut? För egen del så var jag med om en händelse för omkring 20 år sedan som jag lärde mig ett och annat av.

Trots en kristen uppväxt så gled jag, i slutet av tonåren, ifrån allt som hade med Gud och kyrkan att göra. Jag hade fått en lite torftig undervisning och inte riktigt förstått innebörden av vad en relation med Gud innebär. Under ett års tid var jag tillsammans med en väldigt charmig kille som dock var både narkoman och kriminell även om jag inte riktigt fattade vidden av det hela då. Vi kan kalla honom Stefan. Han svek mig många gånger och efter en tid insåg jag att han dessutom var en notorisk lögnare. När jag kom på honom med att vara otrogen tog förhållandet slut.

Stefan gjorde väl något halvhjärtat försök att ställa saker tillrätta men han erkände inte att han hade gjort något fel och jag hade heller inte förmågan eller lusten att förlåta honom. Ett år passerade utan att vi hade någon kontakt och under den tiden började jag närma mig Gud igen. Jag hamnade i en kyrka där jag upplevde en oerhört varm och kärleksfull atmosfär och jag plöjde igenom massvis med kristen litteratur där människor i modern tid berättade om de mest fantastiska bönesvar och mirakler de varit med om.

En kväll läste jag en bok om bön och ett kapitel handlade om sådant som kan störa vår relation till Gud. En av dem var oförlåtelse. Genast kom jag att tänka på Stefan. Jag var tvungen att förlåta honom, jag förstod bara inte hur. Jag lade boken åt sidan och bad Gud att hjälpa mig med detta. I samma ögonblick kände jag bokstavligen hur mina känslor av agg rann ur mig och istället fylldes jag med värme och kärlek och jag började tycka synd om Stefan för att han hade betett sig som han gjort.

Morgonen efter gick jag till restaurangen där jag sommarjobbade och plötsligt stod HAN, Stefan, där framför mig. Först tänkte jag vända på klacken men sedan påminde jag mig själv om beslutet jag tagit kvällen innan om att förlåta honom. Stefan ville prata med mig och bjöd ut mig på middag. Den kvällen berättade han att han gick ett tolvstegsprogram för att bli av med drogmissbruket. Han hade nu kommit till det steg som innebar att han skulle kontakta de människor han sårat och gottgöra dem i den mån det gick. Orsaken till att han sökt upp mig och nu satt mittemot mig var för att fråga mig om jag kunde ge honom den förlåtelse han mänskligt sett inte förtjänade. Hade detta skett ett par dagar tidigare så vet jag inte hur utfallet hade blivit men jag såg det som att Gud hade en perfekt plan för det hela och därför förberedde mig kvällen innan för detta ögonblick. Det gjorde både mig och Stefan rörda och förundrade.

Stefan kom sedan att följa med mig till kyrkan och tog emot Jesus i sitt hjärta. Dock vet jag faktiskt inte hur han har det idag och om han fortfarande är vid liv. Jag har svårt att tro att den här händelsen bara var ett slumpmässigt sammanträffande. För mig var det ett tydliggörande från Gud om hur viktigt han tycker det är att vi förlåter. Jag kom också till insikten att det måste börja med ett beslut, hur motigt det än kan kännas, och därefter kan Gud hjälpa oss med resten.

Häromdagen berättade en väninna om en nära döden-upplevelse hon var med om som 15-åring. Anja, som vi kan benämna henne, hade en tro på Jesus även om hon inte levde särskilt nära honom. Hon hade trassliga hemförhållanden och bar på sår och agg mot sin familj, i synnerhet mot mamman. På grund av alkoholförgiftning hamnade hon en natt på sjukhus och när hon låg där medvetslös så kunde hon höra hur läkarna konstaterade inför hennes förtvivlade mor att dottern var död.

Själv upplevde Anja då hur hon färdades i den välkända ”tunneln” mot ett starkt ljus och för första gången i sitt liv kände hon sig inte rädd utan bara fridfull och älskad på ett sätt hon aldrig varit med om tidigare. När Anja närmade sig ljuset hörde hon en röst som sa: ”Finns det någon du behöver förlåta?” Anja insåg genast att det handlade om hennes mor. Hon fick också välja om hon ville återgå till jordelivet eller färdas vidare mot ljuset. Kanske var det behovet av att ge förlåtelse som gjorde att hon plötsligt var tillbaka i sjukhussängen och vid liv igen. Denna händelse fick Anja att göra en helomvändning i livet.

Just förlåtelse har en väldigt central roll i den kristna tron. I Bibeln kan vi läsa: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.” (Matteusevangeliet 6:14). Vidare står det: ”… Förlåt varandra såsom Gud har förlåtit er i Kristus.” (Efesierbrevet 4:32). Anledningen till att Gud sände sin son Jesus till oss var just för att vi skulle få förlåtelse för det vi gjort fel. Han offrade sig och tog vår skuld på sig. Genom honom blir vi rättfärdiga och får möjligheten att närma oss Gud, bli hans barn och tillbringa evigheten tillsammans med honom: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Johannesevangeliet 3:16-17).

/ Teresia Jansson

2 kommentarer

Kommentera

Det var inte ett avsiktligt agerande. Vad jag tolkade in i det de gjorde var inte det som motiverade dem. De hade en mycket mer praktisk anledning att göra det de gjorde. Det kraftfulla budskap deras agerande förmedlade till mig rörde mig djupt.

Det var söndag förmiddag och familjegudstjänst på Söderkåren i Stockholm. Barnen gavs stora möjligheter att fira sin gudstjänst och lovsjunga Gud. Trots att kåren den dagen välsignats med musikgrupper, både vokalt och med brassband av hög klass, gavs både ett minibrassband (med några vuxna som stöttade på flera sätt) och en barnkör utrymme under mötet.

Jag la märke till uttrycken i de äldre hornmusikanternas ansikten när minibrasset spelade. Det är inte den enklaste sak i världen, milt uttryckt, att få allvarligt fokuserade hornmusikanter att le under en gudstjänst om det inte handlar om något ”internt skämt”. Men att kunna få en hel hornmusikkår att le på samma gång är något värt att notera, och jag noterade att de log, så som stolta föräldrar skulle ha gjort när deras barn spelade. Jag registrerade det som ett mycket positivt tecken… dessa människor ville att barnen skulle blomstra!

Några minuter senare pålyste mötesledaren att barnkören skulle sjunga. Och efter att ha justerat mikrofonerna, det hade man sagt oss att det var mycket viktigt för barnen, ville de försäkra sig om att de hördes (vilket är en tanke som i sig själv är värd att utforska!) och så började barnen sjunga.

Det var då det hände… medan de sjöng. Kören med de vuxna skulle sjunga därefter, och, medan barnen sjöng, gick medlemmarna i kören med vuxna från sina sittplatser för att göra sig beredda att sedan sjunga. Som jag sa, var jag övertygad om att detta var något praktiskt man gjorde för att försäkra sig om att en ganska stor kör skulle vara färdig att sjunga utan att förlora för mycket tid på att komma på plats. Men från platsen där jag satt var detta vad jag såg:

Kören med vuxna ställde sig bakom barnen, och när de stod där, stämde de in i den sång barnen sjöng. Barnen tycktes omedvetna om det stöd de fick, både moraliskt stöd då kören stod bakom dem och omringade dem med god vilja, men också praktiskt stöd genom att de hjälpte till med sången. Barnen upptäckte inte att, fastän de var mycket bra själva, sången blev ännu bättre genom det stöd de fick. Det kändes bra att se hur de vuxna musikanterna stöttade barnen.

Men det fanns en djupare tillämpning som jag funderade över när jag såg de vuxna omge barnen med goodwill och stöttning. Deras agerande tog inget från barnens eget framträdande, det förbättrade det… utan att barnen blev medvetna om det. Det slog mig att vi skulle kunna ge liknande stöd, stöd som är osjälviskt och okritiskt, stöd som fokuserar på att locka fram det bästa hos ”den andre”, stöd som är diskret och äkta. Och om vi gav ett sådant stöd till varandra, både i kyrkan och utanför, skulle världen uppleva större harmoni.

Låt oss frigöra oss själva för att ge och ta emot stöd, på samma sätt som kören med vuxna gjorde, för att ”lära världen att sjunga i perfekt harmoni”.

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Att ha en egen, permanent bostad borde vara en mänsklig rättighet i vårt land men tyvärr ser ju verkligheten inte ut så. Jag vet inte varför jag aldrig ställde mig i bostadskö i Stockholm som ung. Och när jag kände behovet av något eget så hade jag ingen fast anställning så jag riktade in mig på att skaffa mig en andrahandslägenhet. Detta, som var i slutet på 90-talet, var inte heller helt lätt men när jag såg en annons om en tvåa nära Globen, så rev jag ut den och lade den åt sidan. Något som bör nämnas i sammanhanget är att jag just hade tagit ett väldigt tufft beslut på ett område i livet. Strax efter det profeterade en tjej som inte visste något om detta över mig med orden: ”Gud är så glad för du har gjort rätt och han kommer att belöna dig och du kommer att få det du ber om.” Ett par av dessa böneämnen var lägenhet och fast anställning.

När jag ringde på annonsen efter några dagar så var jag den första som hörde av sig. Därför fick jag lägenheten med en hyra på 3500 kronor. Senare berättade lägenhetsinnehavaren att det tio minuter efter mitt samtal hade ringt ett företag som erbjöd honom 10 000 kronor i hyra. Han talade då om att bostaden redan var bortlovad. Vi hade inte skrivit på några papper men han höll ändå sitt löfte. Efter ett par månader fick jag även en tillsvidareanställning där jag arbetade, något som verkat omöjligt under en lång tid. Det gjorde att jag bestämde mig för att köpa en bostadsrätt. Jag har lärt mig att man ska vara konkret inför Gud för att man ska vara säker på att man verkligen får det man ber om. På min önskelista stod: En etta i Vasastan, trägolv, högt i tak, spröjsade fönster och gärna litet badrum och kök till förmån för själva boytan. Jag gick på några visningar och var med i någon budgivning som dock stack iväg prismässigt.

En lägenhet jag såg på Hemnet var omöblerad och hade byggställningar utanför. Den såg ut att ha lågt i tak och verkade allmänt omysig. I övrigt tycktes den ha det jag sökte så efter stor tvekan gick jag på visningen och var då ensam intressent. Ettan visade sig vara mycket trevligare än vad bilderna förespeglade och det var tvärtom högt i tak. Jag deltog i budgivningen tillsammans med endast tre andra och ganska snabbt fick jag beskedet att den var min. En oerhörd lycka förstås.

Efter fem år beslutade jag mig för att flytta till Uppsala då jag hade fått jobb där. Jag sålde bostadsrätten men var inte inställd på att köpa igen. Det var inte lätt att få bostad där heller men en kollega bodde då på en gård där de inte hade något vanligt kösystem. Hon kunde rekommendera mig för förvaltaren som bjöd dit mig. ”Vill du ha en etta eller tvåa?”, blev jag tillfrågad. Jag valde ettan då den var ganska stor och dessutom hade en väl tilltagen uteplats i söderläge. Den stod redo att flyttas in i och där kom jag att stortrivas i 4,5 år. Under den tiden övergick lägenheterna på gården till Stockholms bostadskö så det var i grevens tid jag haffade en där.

När det var dags att flytta tillbaka till huvudstaden var det inte heller då aktuellt med en bostadsrätt och fortfarande så stod jag inte i någon bostadskö, dumt nog. Ett andrahandskontrakt var inte heller av intresse för min del. Jag försökte byta bort lägenheten i Uppsala men då den inte låg så centralt (vilket jag gillade) var det ingen som var intresserad. Jag fick då nys om sajten fixakontraktet.nu då man mot en avgift dagligen får mail från hyresvärdar som har ett antal lägenheter med först till kvarn-principen. Även nu hade jag vissa önskemål: Balkong och helkaklat badrum med badkar, och jag sa faktiskt till Gud att jag inte behövde alla 55 kvadrat som jag hade i Uppsala, tio kvadratmeter mindre funkade lika bra.

Under ett års tid kämpade jag med sajten och fick gå på 5-6 visningar men jag ville inte ha någon av lägenheterna, främst på grund av att de låg i ”fel” område. Samtidigt kände jag mig tvungen att tacka ja vid eventuellt erbjudande. Jag fick inte någon av bostäderna och jag var stundtals väldigt förtvivlad.

Då dök det upp en lägenhet på 46 kvadratmeter i Vällingby, nordväst om Stockholm. Jag kom dit på visning och blev kär direkt. Den hade allt jag bett om, var nyrenoverad och jättefräsch. Dessutom känner jag mig hemma i västerort där jag vuxit upp, mina tre syskon bor på samma sida av stan och det är nära till köpcenter och tunnelbanenätet. Jag bad innerligt till Gud om att få just den lyan. Till saken hör att jag för tillfället var utförsäkrad från min långtidssjukskrivning och därmed stod som arbetssökande. Ett par dagar senare ringde telefonen. Kvinnan lät mig veta att valet hade fallit på mig beträffande lägenheten så när kunde jag komma och skriva på kontraktet? Lyckorus igen!

Efter en tid kände jag dock en längtan efter fler rum och jag visste att det fanns 2,5:or i området. Halvan var ett matrum som jag planerade att göra om till en walk in closet. Jag bad Gud om att få en sådan men också om en nära vän/granne i kvarteret att kunna hänga med. Jag annonserade på bytessajter och i trappuppgångar och tre personer hörde av sig. Men jag tvekade då två av lägenheterna låg för nära tunnelbanespåren exempelvis. Jag tackade nej till samtliga då de inte kändes helt rätt. Ingen av dem kändes som ”min” lägenhet.

Då ringde en tjej, Linda, som bodde tvärsöver gården. Hennes gavellägenhet som låg högst upp på tredje våningen var luftig och ljus och hade en stor balkong i söderläge. Den var bokstavligen min drömbostad och hon tyckte detsamma om min. Vi gjorde ett byte och under förberedelserna inför det växte en stark vänskap fram. Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamma livserfarenheter och intressen. Hon är även troende och idag är hon min allra bästa vän. Hade jag tackat ja till någon av de andra tre lägenheterna så hade jag varken fått den ”perfekta” lägenheten eller vänskapen med Linda.

För att citera Jesus: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matteusevangeliet 7:7-11)

Samtidigt vill jag påpeka att jag är ödmjuk inför det faktum att man alla gånger inte har den ”tur” jag har haft på det här området. Men dessa erfarenheter har styrkt mig i vetskapen om att vår himmelske far bryr sig om alla detaljer i våra liv. Det som verkar omöjligt kan bli möjligt, och inte bara bra utan mycket bättre än förväntat. Detta om vi vågar tro på bönens makt och Guds godhet.

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera