Ung

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

När jag var 11 år bad jag mamma och pappa om att själv få ta hand om mitt barnbidrag och göra alla inköp. Ganska tidigt kan tyckas men mina godtrogna föräldrar gick med på det. Månadens 950 kronor gick till allt möjligt; godis, nöjen, benskydd, skolväska, bussbiljetter, tidningar, klippning och skor men framför allt kläder. Mycket kläder. I alla stilar. Allt från rosaglittriga prasselbyxor (som jag råkade smälta när jag skulle stryka dem) till svarta stuprörsjeans.

Klädshoppandet har fortsatt sedan dess. Ett intresse liksom. Medan vissa helst skyndar igenom shoppingrundan tycker jag att en strosande dag på Mall of Scandinavia är bästa tänkbara då jag är ledig. Min ekonomiska ådra har aldrig tillåtit mig att köpa dyra plagg, det har blivit en hel del second hand, men begäret har gjort att det blivit många. I somras behövde jag inhandla min tredje klädställning till min lägenhet. Blommiga klänningar och vita blusar hänger om vartannat på dem totalt 150 galgarna. Finklänningarna väntar på en bröllopsinbjudan eller nyårsmiddag så de äntligen ska få användas.

I min tjänst inom Frälsningsarmén möter jag dagligen ungdomar som bara verkar ha en handfull tröjor. Slitna. Smutsiga. Skänkta. När jag tänker på mitt otroliga klädutbud i jämförelse med deras mår jag illa. Det går liksom inte ihop. Det rimmar illa och framför allt känns det inte bra. Kontrasterna är så stora trots att vi sitter i samma båt, är med på samma kår. Jag har lätt att irritera mig på andras levnadsval som jag anser egoistiska men jag behöver börja med mig själv. Ofta är det så. Se över mitt eget liv och hur jag förvaltar mina pengar (som egentligen är Guds pengar).

Därför har jag bestämt att mellan den 1 aug och 31 dec blir det shoppingstopp! Inga fler plagg och jag kommer även vara betydligt mer restriktiv vad gäller andra inköp. Det är dags att börja nöta på det jag har och ge bort det som bara hänger. Använda mina pengar på ett visare sätt. En fjuttig förändring kan tyckas men ett steg åt rätt håll för mig. Små steg är bättre än att stå stilla. För mig är ”live what you preach” ett viktigt uttryck och det är häftigt hur Gud successivt pekar på olika delar i livet där jag behöver bli mer lik Jesus.

Det känns lite läskigt att publicera det här inlägget för det betyder att köpstoppet verkligen blir på riktigt fram till årsskiftet. Om ni ser mig dregla utanför något skyltfönster i höst får ni påminna mig om allt jag skrivit i det här inlägget. Nu kör vi.

Vad kan du avstå från i höst för att välsigna någon annan? Be Gud att han visar dig!

Vad behöver du förminska i ditt liv så att Gud kan få ta större plats?

/ Julia Adolfsson

2 kommentarer

Kommentera

Vilken rolig, spännande och varm vecka vi fick, 110 scouter och ledare som samlades på Bäckaby i Småland till scoutläger den 21-27 juli. Extra roligt var att en grupp på 19 deltagare kom från Skien i Norge.

Temat för lägret var ”Tillbaka till framtiden” och varje morgon inleddes med att vi åkte tillbaka till en viss tidpunkt i historien, exempelvis: tidernas begynnelse, år 34 e Kr, medeltiden, mitten av 1800 -talet och 1950 talet. Varje morgonsamling framfördes ett drama med karaktärer som betytt något speciellt i historien: lärjungarna Petrus och Johannes, William och Cathrine Booth och Robin Hood. Sista dagen åkte vi i tidsmaskinen till framtiden och en scout från framtiden kom på besök och beskrev att allting hade blivit mycket bättre i framtiden. Bland annat hade scoutlagen blivit lag i alla världens länder! Scouterna utmanades att vara med och forma framtiden. Huvudbudskapet som vi önskade att alla deltagare skulle få med sig under lägret var följande:

Varje människas liv är en berättelse. Ditt livs berättelse är också en del av den stora berättelsen, Guds berättelse. Guds berättelse börjar med skapelsen, den stora vändpunkten är Jesus och berättelsen kommer att sluta med att Jesus kommer tillbaka. Jesus kan bli vändpunkten också i din livsberättelse.

Vid söndagens invignings gudstjänst spelade lägermusikkåren, kommendör Marianne Adams talade och ett drama där Adam och Eva kom på besök framfördes. Lägret invigdes högtidligt genom att kommendör Clive Adams slog en knop av två rep som en bild av att vi alla hör ihop. Kommendören blev utnämnd till svensk scout och fick sin norska scouthalsduk utbytt mot en svensk! Vi sjöng också den specialskrivna lägersången till melodi av Avicii.

Lägerchef Per Lundell hade tillsammans med LÄKO utformat ett otroligt innehållsrikt program med bland annat kanotorientering och bygge av risflotte. Scouterna fick också prova att bygga en bastu och att bygga gigantiska slangbällor, Vid hantverk fick alla deltagare göra sin egen läger t-shirt i batik. Man fick också prova på kardning och sömnad. En dag fick alla scouter ge sig ut på en intressant och lärorik spårning.

Under hela lägret pågick en turnering i ”quiditch”, en sport hämtad ur Harry Potter filmerna. Finalen inleddes med högtidlig inmarsch, nationalsångerna sjöngs (Sverige och Norge) och en speaker kommenterade den jämna matchen mellan Smålands och Norge där Norge avgick med seger.

Matlagning under lägret skedde i respektive läger, vi hade fått specialtillstånd med restriktioner, att laga mat över gasol. En viss utmaning fanns att förse 110 personer med vatten då inget rinnande vatten finns på Bäckaby och brunnen sinat på grund av sommarens torka men tack vare duktiga ledares engagemang löstes denna situation med daglig hämtning av dricksvatten.

Några av lägrets höjdpunkter var cowboyfesten och 50-talsfesten. På cowboyfesten serverades bacon, korv och vita bönor. Femkamp med grenar som luftgevär och lassokastning genomfördes och vi fick tillsammans lära oss att dansa linedance. På 50-talsfesten ordnades danstävling och lekar inspirerade av 50-talet. Popcorn serverades ur egen kiosk och hamburgare med pommes stod på menyn.

Trots det roliga programmet under veckan var nog den populäraste aktiviteten bad. Att ha en badsjö precis vid lägerplatsen var verkligen värdefullt i denna högsommarvärme och de flesta badade nog både morgon, middag och kväll. En dag förgyllde lägermusikkåren vårt bad med att hålla en konsert mitt ute i vattnet med publiken simmande runt omkring! Ett mycket uppskattat initiativ!

Under scoutlägret fick vi på ett påtagligt sätt uppleva Guds närvaro. Vid vår riddarvaka och våra andakter nere vid sjön var det många scouter som böjde sina knän och bad tillsammans med sina ledare, på någon av de filtar vi lagt ut som böneplats vid korset. När vi satt och sjöng lovsång, ute i Guds natur på kvällen, ville varken ledare eller barn bryta upp, nästan alla ville sitta kvar väldigt länge.

Jag tackar Jesus för allt han gjorde för oss under lägret på Bäckaby. Jag tackar honom för alla barn och ledare som bidrog till en fantastisk vecka. Häromdagen fick jag ett meddelande från en tonåring som berättade för mig att hon blev frälst på lägret och att hon nu börjat läsa bibeln och be. Jag tackar Jesus för henne och för alla andra som fick ett möte med honom!

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

För varje dag som går inser jag hur bräckliga människan är. Att vi lever i en fallen värld. Av någon anledning har jag ändå fått för mig att en dag, när jag är vuxen och vet allt, kommer ingenting att vara ett problem längre. En sorts vuxen utopi.

Men livet har inte varit en stadig uppgång till ett perfekt tillstånd utan det är mer nyanserat. Som att med och -motgångar samexisterar.

Jag har kommit på detta dels på grund av mina egna brister men också genom att höra andras ocensurerade verklighet. För parallellt med examen, nya jobb, insikter om Gud och nyfödda syskonbarn kommer det man stångas med. Allt ifrån praktiska delar i livet som saknas, till hälsan eller dåliga beteenden som bara inte går att bryta. Denna mångfacetterade verklighet förändras inte. Bilden är nyanserad. Samtidigt som det växer försommarblommor kommer ogräset upp.

Faktumet att vi har flera olika nyanser och att verkligheten är så pass komplex, sporrar mig att vara så ärlig och transparent som möjligt. Jag vill inte lura någon att tro att allt alltid är ok för mig utan ge en hel bild, både med och -motgångar. Samtidigt uppmuntra andra att våga vara så ärliga de bara kan. För det finns inget värde att visa en fasad. Livet är viktigt för att inte vara helhjärtad.

Att prata om nätporr och sexualitet drar denna ambition till sin spets. För det är särskilt privat att prata om sin sexualitet och nätporr påverkar denna i allra högsta grad. Så det är en riktig utmaning att uppmuntra till öppenhet i just detta.

För den som konsumerar nätporr kan uppleva att deras sexualitet påverkas. Allt ifrån förväntningar på relationer och sex till objektifiering och självbild. Effekterna sträcker sig ofta längre och påverka relationen till Gud och får konsumenten att känna sig isolerad, eller bortvänd från Honom.

Jag vet att vissa val jag gör kan ha liknande effekt. Det kan vända mig bort ifrån Gud eller såra min självbild men jag tror att jag skulle kunna prata om det. På så sätt delar jag mina bördor och får stöd av gemenskapen, klarhet om vad jag behöver och kanske får råd från människor runt omkring mig.

Jag är inte lika säker på att den som jobbar med sin konsumtion av nätporr eller har frågor om sin sexualitet har lika lätt att hitta någon att prata med. Vad händer med oss då? När de bördorna måste bäras själva. Vad händer med vår självbild? Vår relation till Gud?

Ogräs har lätt att växa om man inte rotar upp det emellanåt, de har en förmåga att växa sabbare än annat grönt om de står ostört. Gud är inte chokad över att vi har ogräs eller vilket sorts ogräs vi har. Han vill bara ta på sig handskar och stövlar för att jobba med dig. Vi som församling borde se på Jesus och plocka fram våra egna skitna stövlar för att ingå i trädgårdsteamet. Rensa ogräs ihop.

För att göra samtalet om nätporr så enkelt som möjligt har vi börjat att prata om det på nätet. På www.startaom.se vill vi skapa en fördomsfri zon för de som vill börja prata om det som är så privat. Visa att det är ok att inte vara ok. För Jesus ger oss utrymme till det. Att börja vandra med honom från precis den platsen du är på, du behöver inte putsa upp verkligheten utan det är bara att släppa in honom i din trädgård.

/ Lovisa Landälv,  socialkonsulent vid Frälsningsarmén i Sala och kontaktperson för startaom.se

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fyllde nyss 25 år. En ganska häftig siffra om jag får säga det själv. Samlade på mig några extra vuxenpoäng genom att önska mig en dammsugare i present. Med min nya rosa Electrolux Ergorapido tar jag mig dansande fram i lägenheten. Förmodligen till mina rumskompisars stora förvåning då jag inte varit den flitigaste av oss tre på städfronten.

Kanske brukar du ta dig en titt i backspegeln när du fyller år? Det gjorde jag. En sammanfattande titt på mina 9131 dagar på jorden. Livet har bjudit på kärlek och skratt men det har också varit rätt många tunga uppförsbackar faktiskt. Inte direkt för att någon velat mig illa men för att vissa händelser tog hårt på det högkänsliga barn och den tonåring som var jag. Under flera perioder har jag frågat Gud varför han varit så seg på att ingripa i svåra situationer trots mina desperata böner.

Nu har bilden zoomats ut. Jag ser händelserna som gjort ont med större distans och blir faktiskt tacksam. Tacksam över alla erfarenheter som lagts i min ryggsäck. Jag tackar Gud för resan som gjort mig till den jag är idag. Jag älskar den person som han har format mig till att vara. Hur Gud har tröstat mig och låtit rädsla omvandlas till frihet. Hur han gjort min panna allt hårdare men bevarat hjärtat mjukt.

Idag vet jag att kampen inte varit förgäves. Varje dag får jag välsigna andra människor med de redskap som jag har samlat på mig. Som barn- och ungdomskonsulent ser jag ofta mig själv i de unga jag möter; jag läser snabbt av rädsla, prestationsångest och depression för en gång var det jag. Nu får jag med mina erfarenheter finnas där för att hjälpa och samtala. Jag brinner för att hämta barnen som alltid ”dräller” runt på stan och ta med dem till kyrkan, för jag vet att de behöver en trygg frizon. Jag predikar kärlek och sann identitet in i ungas liv, för en gång var jag den osäkra tjejen som skrek efter bekräftelse hos människor men som hade behövt förstå hur högt älskad och värdefull jag redan var i Guds ögon.

Jag minns tydligt när en tonåring på ett läger satte sig bredvid mig och grät när hon berättade vad hon gick igenom den perioden. Händelsen var identisk med vad jag gått igenom några år innan. Jag kunde säga ”Jag vet hur det känns” och trösta henne samtidigt som mina egna tårar började rinna när jag förstod att Gud använde min otroligt tuffa period för att nå en tjej som för första gången deltog på ett kristet läger. Det var ingen slump att det var mig hon hamnade bredvid. När vi hade pratat en stund fick jag be med henne och Guds kärlek fyllde henne. Det kan definitivt komma något gott ur svåra tider.

Förmodligen kommer det alltid vara de människor som går igenom liknande saker som vi själva gått igenom som vi har lättast att nå på djupet. Vi förstår dem. I Guds församling har vi, som tur är, olika erfarenheter i våra ryggsäckar vilket gör att vi också kan möta de olika behov som finns bland människor vi möter.

I Första Korintierbrevet kapitel 10 vers 13 står det: ”Gud är tro­fast och skall in­te låta er prövas över förmåga: när han sänder prövning­en vi­sar han er också en utväg, så att ni kom­mer ige­nom den.”
Ja, Gud har visat mig att han är trofast. Jag kanske inte såg det i stunden men jag ser det i backspegeln.

Tack Gud för att du bryter in med ditt ljus där det är mörkt. Tack för livets tunga uppförsbackar som fått mig att söka mig ännu närmare dig. Låt min livsberättelse få visa på att du bär genom allt och låt mina erfarenheter användas i ditt rike så fler får lära känna dig. Amen.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Tänk att komma tillbaka till skolan efter ett helt sommarlov och inte ha en enda rolig sak att berätta för sina kompisar eller att tycka det är jobbigt med skolavslutning för att oron över vad som väntar hemma är ständigt närvarande. Tyvärr är detta inget ovanligt. Detta är vardag för så många barn i vårt land. Det finns så många barn som inte får den kärlek, värme och det stöd de behöver och som bara längtar efter att få blir sedda, älskade och bekräftade.

Under fyra somrar hade jag förmånen att få jobba på Frälsningsarméns kollon och möta dessa barn. Underbart fina, härliga och i alla fall på ytan glada barn som oftast såg så mycket fram emot en eller kanske flera kolloveckor med lek, bus och annat roligt. Barnen sprang ut ur bussen, kramades, ställde in sin väska på rummet och började leka. På ytan såg det som oftast väldigt bra ut. Men så gick dagarna och vi som ledare fick chans att lära känna barnen mer och mer. På insidan var flera rädda och oroliga, ledsna och bekymrade. I stunden kände jag mig ganska liten och hjälplös. Kunde jag ens göra något för att hjälpa de här barnen? Där och då fick jag mest lita på att jag och de andra ledarna gjorde någon form av skillnad genom att i alla fall försöka ge dem en rolig sommar med spännande aktiviteter. Även att jag såklart tyckte det var fantastiskt roligt och på många sätt betydelsefullt att vara där tänkte jag innerst inne att detta nog bara var en tillfällig lösning på ett annars mycket större problem och att vi egentligen inte gjorde så stor skillnad.

Åren gick och jag tänkte på kollona som fyra betydelsefulla år, men kanske främst för min egen del, och inte så mycket för barnens del (de skulle ju ändå komma hem till sin verklighet igen). Men så en dag för något år sedan stötte jag på en av tjejerna som hade tillbringat hela tre somrar på Frälsningsarméns kollon och där jag hade vart ledare på samtliga. Till en början blev jag mest glad för att bara se henne och få prata lite, men så kände jag samtidigt vilken otrolig glädje hon utstrålade. Hon, som nu var 17 (!!!) år, trivdes i skolan, mådde bra och hade massor av kompisar. Hon berättade med ett stort leende för mig om hur mycket kollona betydde för henne och hur de gjorde att hon fick växa och lära sig nya saker. Hon berättade om alla nya vänner hon fick, både bland de andra barnen och oss ledare och sa just orden ”sen hade jag ju något att berätta om när jag kom tillbaka till skolan och något att se fram emot till nästa sommar”.

Där och då förstod jag på riktigt att kollona nog inte bara är en tillfällig lösning. Tack vare Frälsningsarméns kollon kan vi få sprida ljus, hopp och kärlek till de här barnen. Vi kan berätta för dem att de är älskade, vi kan se och bekräfta, vi kan skratta och busa och ge dem så många fina minnen som de får bära med sig. Jag är otroligt tacksam och stolt över att tillhöra en kyrka som bryr sig om de minsta och som vill berätta för dem att det finns en framtid och ett hopp för alla, tack vare ljuset själv- Jesus!

/ Lina Melkersson, nationell barn- och ungdomskonsulent på Frälsningsarmén

För mer information om Frälsningsarméns kollon, klicka här.

Inga kommentarer

Kommentera

Barnens rättigheter, yttrandefrihet, rätten till hälsa och utbildning, mat och tak över huvudet. Det vi kallar mänskliga rättigheter berör oss på många olika plan. Det handlar om att säkerställa ett drägligt, människovärdigt liv. Men är julen en mänsklig rättighet? Ja, det skulle jag vilja hävda!

Julen är glädje. Otålig väntan. Önskelistor. Gemenskap. Pirr i magen och julklappar under en mysig julgran. Det finns så mycket fin julstämning. Men för många är julen är också en tid av besvikelse. Ensamhet. Ångest. För mycket sprit och en kyla som är både fysisk och psykisk.

Naturligtvis är Julfrid inget vi kan köpa. Glädje uppstår inte automatiskt bara för att jag får en julklapp eller en skinksmörgås, men det vi skulle kunna kalla för julens inramning av trivsel och glädje är ändå något vi kan hjälpa till att möjliggöra för varandra. Vi kan öppna upp familjebjudningen och inkludera andra. Vi kan dela med oss av mys, glädje, fest och omtanke på många olika sätt. Vi kan om vi vill. Frälsningsarmén gör det, genom sin julinsamling och ”Julgrytorna” ute på stan. Alla givare och inte minst alla hundratals volontärer är med och gör sitt yttersta för att skapa en god och människovärdig jul för dem som annars varit utan det mesta av det vi kallar julglädje. Det är sant, Julfrid går inte att köpa, men vi kan skapa goda förutsättningar för den genom att se och inkludera varandra. Tack alla ni som är med och bidrar på olika vis för att ge utrymme för mer godhet, omtanke och kärlek i vår värld. Och tack alla ni som väljer att göra det i och genom Frälsningsarmén.

Julfrid kan som sagt inte köpas. Den ges istället helt gratis till alla som vill ha. Han som hela julen handlar om; Jesus, säger själv ”Min frid ger jag er” (Johannes evangelium kapitel 14 i bibeln) Tillförsiken, hoppet, möjligheten, friden och den djupa glädjen, allt det julen vill förmedla, får vi av honom utan att på något sätt behöva förtjäna det. Bibeln är till och med så drastisk och tydlig att den talar om att julen är en mänsklig rättighet! Ja, det stämmer. Julen är en mänsklig rättighet. Johannes skriver att ”Åt dem som tog emot honom, gav han rätten att bli Guds barn” Julens evangelium; att Gud vill finnas nära mig i min vardag och min livssituation, ger mig rättigheten till julens djupaste frid!

Jag önskar dig en jul då du får chansen att uppmuntra andra och själv uppleva glädjen av julens största rättighet; att få vara Guds barn!

/ Eva

Inga kommentarer

Kommentera

Under hösten har vi tre Js-helger i Frälsningsarmén. En helg hade vi i Umeå, en i Malmö och den tredje i Stockholm. Js-helg betyder jättesuperrolig helg och är som ett miniläger för barn i åldern 7-12 år. Temat för höstens Js-helger är ALLTID. Vi vill visa barnen att de alltid är älskade av Gud. Vi vill också förklara att Jesus alltid är med oss, hur vi än känner oss och vad vi än gör.

På Js-helgerna har vi lekt, löst olika uppdrag, sjungit lovsång, haft en härlig middag, pysslat, haft bönevandring, samtalat i smågrupper, ätit godis, sett på film och lärt oss saker ur bibeln. Vi har också lärt oss ett bibelord utantill. Vi lärde oss det med rörelser till. Det som ”sitter i kroppen” kommer man oftast ihåg bättre.  Bibelordet var en barnvänlig version av 1 Thess 5:16-18:

Alltid, alltid, alltid, alltid

Var alltid glada

Be alltid

Tacka alltid Gud

Vad som än händer

Alltid, alltid, alltid, alltid

Någon gång mellan första och andra Js-helgen hade jag en riktigt utmanande morgon. Det hände flera saker som jag inte hade räknat med samtidigt som jag hade många uppgifter som jag var tvungen att lösa under dagen. Jag började känna mig stressad, trött och ganska modlös. Jag satte mig ner på en pall några ögonblick och funderade över hur allting skulle gå ihop under dagen och hur situationen som uppstått skulle kunna lösas. Plötsligt hörde jag dessa ord inom mig:

Alltid, alltid, alltid, alltid

Var alltid glada

Be alltid

Tacka alltid Gud

Vad som än händer

Alltid, alltid, alltid, alltid

Det  jag för några veckor sedan undervisat barnen om blev plötsligt så tydligt för mig själv. Gud är alltid med mig, även dåliga dagar! Jag kan alltid vara glad över att jag är älskad av Jesus. Jag kan alltid be till Herren om hjälp. För barnen hade jag berättat att ”be alltid” innebär att hela tiden veta om att Herren är nära och att Han är med oss. Precis som vi andas hela tiden så kan vi vara i bön hela tiden. Vi kan leva i Hans närvaro.

Tacka alltid Gud. Hur kan vi tacka Gud när vi möter svårigheter? Vi kan tacka Gud för att oavsett vad som händer så är vi i Hans hand. Vi kan tacka Gud för att han sänder människor som hjälper oss och för att han ger oss kraft att klara av olika utmaningar.

Orden från bibeln som jag lärt mig utantill tillsammans med barnen gav mig nytt hopp och ny frid den morgonen. Det hoppas jag att de ger till dig också.  Alltid. Du är alltid älskad av Gud. Jesus är alltid med dig.

Inga kommentarer

Kommentera

”Tvätta händerna när du har varit på toa!”

Självklart, eller hur?

Inte för alla.

Inte för Christina från Malawi, till exempel. Hon hade ingen aning om att det var viktigt att tvätta händerna. Hon visste inte heller att hon och de andra i byn riskerade att förorena dricksvattnet genom att de använde naturen som toalett. De flesta hade ändå inget val, eftersom det knappt fanns några riktiga toaletter i byn.

Christinas lilla dotter var alltid sjuk och såg undernärd ut, trots att hon fick så bra mat Christina kunde ge henne. Flickan var magsjuk hela tiden, och föräldrarna var ständigt oroliga. De fick åka till doktorn om och om igen, för diarrén gick helt enkelt inte över.

Eftersom Christina inte förstod varför flickan aldrig blev frisk, antog hon till slut att det måste vara häxkraft. Någon av hennes grannar hade uppenbarligen förhäxat dottern! En ganska desperat slutsats, men det var den enda förklaring hon kunde komma på.

Sen startade Frälsningsarmén ett vattenprojekt i byn. Toaletter byggdes, och byborna fick undervisning om hygien och sanitet. Vikten av handtvätt betonades särskilt. Både barn och vuxna fick lära sig hur man ska göra för att tvätta händerna ordentligt, och instruktionerna sattes upp på väggen vid toaletterna i byn, och i skolorna. ”Sambani m’manja”, uppmanar affischerna. ”Så här kan du tvätta händerna så att du håller dig ren.”

Christina och hennes familj lärde sig vad man ska göra och vad man ska undvika, och varför, och började följa de nya hygienrutinerna.

Resultaten lät inte vänta på sig. Ett år senare var dottern och de andra barnen i byn friska, den ständiga magsjukan hade försvunnit. Familjen mådde mycket bättre, vilket ledde till flera saker: barnen orkade med skolarbetet bättre, föräldrarna orkade arbeta mer, och de sparade både tid och pengar på att inte behöva åka till doktorn så ofta.

Och Christinas relation till grannarna blev bättre.

”Tänk att jag trodde att de var häxor!” säger hon och skakar på huvudet när hon tänker tillbaka på hur det var förut. ”Vi levde farligt då, när vi inte ens visste att så enkla saker som att tvätta händerna med tvål efter toalettbesöken kunde rädda liv.”

Ibland får projekt lite oväntade följder. Bättre hälsa och hygien var de planerade resultaten av just det här projektet – bättre grannsämja kom med på köpet.

/ Lena

Inga kommentarer

Kommentera

När jag var 16 år blev jag ungdomsledare på Frälsningsarmén i den stad där jag bodde. Sen dess har jag mött många barn och ungdomar som varit med i olika aktiviteter på de kårer jag varit ledare för. Att vara ledare för barn och ungdomar är ett oerhört viktigt förebyggande socialt arbete. Det finns så stora möjligheter i att vara med och påverka barn och ungdomar till bra och sunda val redan i starten av livet. De värderingar som grundläggs när vi är barn eller unga kommer i stor utsträckning att påverka våra beslut och prioriteringar senare i livet.

Jag arbetar som metodstöd för barn och ungdom i Frälsningsarmén i Sverige vilket innebär ett nationellt ansvar för vår verksamhet för barn och ungdom. Jag tror på allvar att om vi ska se ett förvandlat land måste vi börja med den unga generationen och därför vill jag uppmuntra alla er som i olika sammanhang engagerar er som ledare för barn och ungdomar. Tänk om vi tillsammans kunde lyfta blicken och se vilket stort och viktigt uppdrag vi har. Jag brukar uttrycka det så här: Vi håller inte på med barn- och ungdomsverksamhet, vi håller på att förvandla världen!

När vi möter barn och ungdomar så möter vi framtidens ledare. Kanske finns i just den grupp eller verksamhet som du leder en blivande rektor för stadens närmsta skola eller en framtida entreprenör som kommer att skapa många arbetstillfällen på din ort. Kanske finns i ditt sammanhang nästa statsminister eller varför inte en forskare som får ett genombrott i kampen mot aids? Vilken värdegrund dessa personer bygger sina liv på kommer inte bara att påverka dem själva utan också många människor runt omkring dem… kanske en hel nation!

Nästa gång du som är barn eller ungdomsledare håller på att förbereda fikat, pysslet, sången eller leken inför barn- eller ungdomsgruppen och någon kommer förbi och frågar dig: Vad håller du på med då?  Då hoppas jag att du frimodigt och övertygande svarar: Jag håller på att förvandla världen!

Inga kommentarer

Kommentera

Inifrån klassrummet hörs ljud av lärare och elever som har lektion. På trappan utanför sitter Samuel och väntar. Han har suttit här sedan i morse, trots att hans lektioner inte börjar än på några timmar.

Vi befinner oss på en av Frälsningsarméns skolor strax utanför Accra i Ghana. Här finns så många elever inskrivna att de måste delas upp i två grupper: hälften går på förmiddagen, och hälften på eftermiddagen. Det här är den enda skolan i området som inte är privat (d.v.s. med dyra avgifter) och därför kommer många barn hit: det är deras enda möjlighet att gå i skolan alls. Av samma skäl tar skolan också emot barnen, trots att det egentligen inte finns plats. Flera nya klassrum har byggts, men ändå är alla utrymmen proppfulla. Det är minst 50 barn i varje klass. Minst.

Samuel tillhör eftermiddagsgruppen. Han får inte gå till skolan på egen hand, eftersom det kan vara farligt i det här området. Därför skjutsar hans pappa honom på mopeden på väg till jobbet på morgonen och sen väntar han i skolan hela förmiddagen tills hans lektioner börjar efter lunch.

Jag häpnar över hans tålamod. Blir det inte långtråkigt att sitta där så länge varje dag? Han är bara tio år gammal, borde han inte springa omkring och busa istället? Kanske försöka störa så mycket som möjligt för de elever som har lektion på förmiddagen?

Samuel förstår inte frågan. ”Jag får ju gå i skolan!” säger han och lyser som en sol. ”Varenda dag!” Det är stort, och han är stolt över möjligheten. För honom är skolan inte en sliten, överbefolkad betonglåda byggd på en gammal soptipp, utan ett stort privilegium som han ser fram emot varje dag.

Jag tänker tillbaka på min egen skolgång, med mindre klasser, bättre klassrum, gratis skollunch och skolböcker och funderar på hur jag själv skulle reagerat i Samuels situation. Jag hade knappast sett det som ett privilegium att behöva sitta och vänta halva dagen, erkänner jag ödmjukt för mig själv.

Men Samuel klagar inte. Han ser det positiva och är glad för det.

Det finns en läxa där någonstans. En läxa som åtminstone Samuel bokstavligt talat fått lära sig i skolan.

/Lena

Inga kommentarer

Kommentera