Ung

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Vi hade sommarlovsaktiviteter i bostadsområdet precis nära kåren. Temat var pirater och många barn kom för att vara med. Vi ledare var naturligtvis utklädda till pirater när vi ledde barnen i allt från skattjakt och hinderbana till tävlingar och korvgrillning.  Jag tror att vi höll på i två veckor. Varje dag kom en liten pojke i två-års åldern och tittade på tillsammans med sina föräldrar. Han var egentligen för liten för att vara med men han stod där och tittade. Efter några dagar frågade föräldrarna om det var okej att de var med tillsammans med sin son. Han tyckte att detta med piraterna var jättespännande!

Jag tänker att det var den sommaren, på den lekplatsen, som den pojken och hans föräldrar fick en första glimt av evangeliet.  En aning om vad berättelsen om Jesus handlar om. Den kontakt som skapades de där sommardagarna ledde så småningom till att både pojken och föräldrarna blev frälsta. De tog emot Jesus i sina hjärtan. Pojken är idag tonåring och både han och föräldrarna tillhör kåren på platsen.

Barnen har en alldeles speciell beredskap att ta emot evangeliet i sina hjärtan och därför är det angeläget att barnen får höra om Jesus medan de fortfarande är barn. Detta visste Jesus, det var ju han som sa: den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Det betyder inte att det är kört för den som inte är barn längre, men det betyder att barnen är mer öppna för evangeliet och att vi som vuxna behöver ha barnens nyfikenhet och tro för att kunna se Guds rike.

Jag har precis börjat nytt jobb och arbetar nu som metodstöd för barn och ungdom i Frälsningsarmén i Sverige. När jag förberett mig inför den nya tjänsten har jag bett till Herren och försökt att förstå vad han har på sitt hjärta. Någonstans, djupt inom mig, tyckte jag mig höra dessa ord: Varje barn och ungdom i Sverige behöver få en glimt av evangeliet under sin uppväxt.

Varje ny generation i vårt land måste få ta emot berättelsen om Jesus på nytt. De behöver få höra Jesus berättelsen så som den står skriven i bibeln, men också så som den står skriven i våra hjärtan. Vi vet att många barn växer upp i sammanhang och miljöer där det aldrig talas om Jesus. Hur kan vi ta nya initiativ som gör att barn och ungdomar får en chans att höra att de är värdefulla och älskade och att det finns en Gud som vill ha kontakt med dem? Evangeliet, de glada nyheterna, har en inneboende kraft att förvandla människors liv. En enda glimt kan bryta in i mörkret och förvandla hopplöshet till hopp.

Inga kommentarer

Kommentera

På sociala medier florerar nu ett filmklipp från ett fotbollslags presskonferens. Fotbollstränaren får en fråga av en reporter angående att en viktig spelare lämnat laget inför en viktig semifinal, för att han skulle kunna vara med vid sitt barns födelse. Tränaren frågar reportern om han har några barn själv, sedan förklarar han att inga semifinaler någonsin, hur viktiga de än må vara kan mäta sig med att få se sitt barn födas, det är det största man kan uppleva om människa.

Under kristi himmelfärdshelgen inträffade Re:think, en konferens för alla åldrar, och jag var med de två sista dagarna. På lördagen diskuterade vi hur vi ska bryta ny mark och hur vi kan vara kyrka på olika sätt. På söndagsmorgonen innan gudstjänsten så var det ett panelsamtal där vi fick lyfta och diskutera olika frågor kring frälsningsarmén. Inför gudstjänsten var jag upp över öronen laddad med åsikter och idéer. Men under gudstjänsten så fick ett par människor vittna, och flera berättade om när de hade mött Jesus, att de varit nyktra i ett par år och hittat in i kårens gemenskap. Och med det så rämnade allt.

Som en riktig sportälskare så förstår jag att en semifinal är något viktigt, något jättestort att vara med om som idrottare och lag. Som soldat i frälsningsarmén och ledare på min kår så tycker jag att verksamheter och hur vi ska vara som kyrka är viktigt, och det är viktigt att lyfta och diskutera dessa frågor. Men under helgen så insåg jag att det största är väl ändå människors pånyttfödelse, mötet med Jesus som förändrar varje liten del av vårt liv. Vi som har fått möta Jesus vet hur stort det är, ändå så är det så lätt att det försvinner i allt annat som pågår på kåren. Jag sitter med i frälsis nationella ungdomsråd, och vet att det är så lätt att fastna i evenemang, och hur ska vi göra det här osv. Men kanske är vår utmaning att fortsätta utveckla och fixa med grejer, men ha fokus på det absolut viktigaste vi vill uppnå, att ungdomar ska få möta Jesus. Kanske har du också saker på din kår, semifinaler som tar för mycket plats och fokus.

Låt oss fortsätta diskutera lovsång, gudstjänsttider, verksamheter och hur lokalen ska se ut. Men min bön är att det ska få hamna i skuggan av människors livsomvandlande möten med Jesus.

/ Emmy

1 kommentar

Kommentera

Under totalt fyra somrar jobbade jag på Frälsningsarméns kollon. Varje sommar var det en glädje att se ett 40-tal barn springa ut ur bussen för en, två eller kanske tre kolloveckor. Flera gånger fick jag återse barn jag hade fått fin kontakt med året innan, och många av dem sprang med utsträckta armar för att sedan slänga sig upp i min famn. Så mycket kärlek.

Tyvärr är detta inte hela bilden. Ut ur bussen kom också flera trasiga barn, kanske inte alltid på utsidan, men barn som på olika sätt kanske inte fått den kärlek och omsorg de behövt. Barn med stökiga och dysfunktionella hem. De här barnen kom oftast ut ur bussen, precis som barn ofta gör, med ett stort leende på läpparna, taggade och peppade och med en energinivå som inte går att jämföra med någon annan. Men ju mer tiden gick så fick vi ledare se, höra och förstå hur de här barnen hade kämpat sig fram i livet.

Att ha kollon för dessa barn är så otroligt viktigt. Att de här barnen, som kanske aldrig tidigare varit på någon semester, faktiskt denna gång kunde få berätta för klassen vad man gjort på sommarlovet. Att få komma ifrån en kanske otrygg hemmamiljö för att bada, leka, busa och bara vara barn under en tid. Att få skratta, få kärlek, omsorg och kramar. Det betyder så mycket!

Under tre av mina år som kolloledare var det en tjej som gjorde ett speciellt intryck i mig. Det var en tjej med ADHD och andra bokstavskombinationer, en tjej som fått växa upp utan några vuxna förebilder och som under hela sitt då 11-åriga liv hela tiden fått kämpa sig fram. Den här tjejen kunde till en början verka hård och aggressiv, humörsvängningar utan dess like och envis som bara den. Men det dröjde inte många timmar innan jag insåg hur fantastisk och otroligt fin denna tjej var, hon visste bara inte alltid hur hon skulle få fram det, för vem skulle hon lärt sig det av? Efter bara några dagar på kollo fick hon vänner, flera stycken, som såg henne som den fina, lite busiga, kloka och härliga tjej hon var, hon fick träffa ledare som uppmuntrade och som stod upp för henne. I takt med detta var det som att all ilska och aggression som fanns inom henne bara försvann. Hon skrattade, skämtade, var med och lekte och allt annat som ett barn bör göra. Åren därpå kom hon tillbaka, och för varje gång tog det kortare och kortare tid för henne att bli den här glada och fina tjejen. Jag vet inte vart hon är i livet nu, det är flera år sedan jag träffade henne, och om jag räknat rätt är hon inte längre ett litet barn utan i 16-årsåldern. Jag bara ber och hoppas att hon har det bra, och att kollona på något sätt har fått hjälpa henne även senare i livet. Sista året hon var med viskade hon i mitt öra: ”Vet du, jag har vart på massa kollon men det här är det bästa jag någonsin varit på. Här har jag både vänner och en häst” (hon fick rida på min rygg ibland).

Det här är bara ett exempel på flera hundra barn som fått komma till Frälsningsarméns kollon. Kollon behövs i Sverige idag, och det är verkligen ett bra sätt att använda sig av för att rädda dem från sorgliga sommarlov.

/Lina

Inga kommentarer

Kommentera

Igår var det en internationell böndag för barn och unga i Frälsningsarmén. Runt om i hela världen tog man tid i gudstjänsterna för att specifikt be för just barn och unga, och jag hade förmånen att få leda denna stund på den Frälsningsarmékår jag jobbar i.
Jag hade förberett ett par bönestationer vi skulle använda oss av, och ett par minuter innan mötet börjar blir jag även tillfrågad om jag kan läsa bibelordet i 1 Tim 4:12-16.

Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, tro och renhet. Fortsätt att högläsa ut Skriften och att förmana och undervisa tills jag kommer. Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord när de äldste lade händerna på dig. Tänk på detta, lev i detta så att alla kan se dina framsteg. Var noga med dig själv och din undervisning och håll troget ut med detta. När du gör det frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig.

Mötet börjar och jag får en spännande tanke inom mig kring detta, nämligen att man kan se denna texten från två håll. Dels den vanliga vinkeln som en text till unga att stå upp för sig själv, men även som en text till äldre i församlingen. Jag tänker då att det blir ungefär såhär:

Förakta inte någon för att den är ung, utan peppa den att vara ett bra föredöme för andra troende. Lyssna på dennes undervisning och uppmuntra den att fortsätta. Lägg händerna på och profetera över den unga, och hjälp den komma in i de uppdrag Gud har tänkt ut för den. Gläd dig när du ser att den gör framsteg. Fortsätt undervisa den unga och håll troget ut med detta. När du som äldre gör detta kommer både den unga bli frälst och även de som lyssnar till honom eller henne.

Jag tror att detta pekar på något viktigt. Det är de unga som är vår framtid, men det är även de som är vårt nu. Oavsett om de jobbar i kyrkan, utanför kyrkan, eller går i skolan, så är det de som spenderar varje dag ute på ”krigsfältet”. Det är de som får ta de hårdaste smällarna när det kommer till att vara kristna i denna tid, de som måste vara starkast i att stå upp för det de tror på. Men det är så viktigt att det finns äldre också. Sånna som kan stötta och uppmuntra de unga när de kommer tillbaka hem till kyrkan för återhämtning. Äldre som fått livserfarenhet och vet hur svårt det kan vara där ute – för de har själv stått där. Äldre som backar upp i bön, undervisning, och som tror på de unga. Äldre som på riktigt tror att de unga är nyckeln som kommer få vara med och frälsa sin generation människor i vår stad och vårt land – och som vill göra vad de kan för att se det hända. Det tror jag var det som Gud ville peka på i vår församling igår. Alla behövs. Unga + äldre = SANT.

/Evangelina
Ungdomsledare i Skillingaryd

1 kommentar

Kommentera