Ung

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Tänk att komma tillbaka till skolan efter ett helt sommarlov och inte ha en enda rolig sak att berätta för sina kompisar eller att tycka det är jobbigt med skolavslutning för att oron över vad som väntar hemma är ständigt närvarande. Tyvärr är detta inget ovanligt. Detta är vardag för så många barn i vårt land. Det finns så många barn som inte får den kärlek, värme och det stöd de behöver och som bara längtar efter att få blir sedda, älskade och bekräftade.

Under fyra somrar hade jag förmånen att få jobba på Frälsningsarméns kollon och möta dessa barn. Underbart fina, härliga och i alla fall på ytan glada barn som oftast såg så mycket fram emot en eller kanske flera kolloveckor med lek, bus och annat roligt. Barnen sprang ut ur bussen, kramades, ställde in sin väska på rummet och började leka. På ytan såg det som oftast väldigt bra ut. Men så gick dagarna och vi som ledare fick chans att lära känna barnen mer och mer. På insidan var flera rädda och oroliga, ledsna och bekymrade. I stunden kände jag mig ganska liten och hjälplös. Kunde jag ens göra något för att hjälpa de här barnen? Där och då fick jag mest lita på att jag och de andra ledarna gjorde någon form av skillnad genom att i alla fall försöka ge dem en rolig sommar med spännande aktiviteter. Även att jag såklart tyckte det var fantastiskt roligt och på många sätt betydelsefullt att vara där tänkte jag innerst inne att detta nog bara var en tillfällig lösning på ett annars mycket större problem och att vi egentligen inte gjorde så stor skillnad.

Åren gick och jag tänkte på kollona som fyra betydelsefulla år, men kanske främst för min egen del, och inte så mycket för barnens del (de skulle ju ändå komma hem till sin verklighet igen). Men så en dag för något år sedan stötte jag på en av tjejerna som hade tillbringat hela tre somrar på Frälsningsarméns kollon och där jag hade vart ledare på samtliga. Till en början blev jag mest glad för att bara se henne och få prata lite, men så kände jag samtidigt vilken otrolig glädje hon utstrålade. Hon, som nu var 17 (!!!) år, trivdes i skolan, mådde bra och hade massor av kompisar. Hon berättade med ett stort leende för mig om hur mycket kollona betydde för henne och hur de gjorde att hon fick växa och lära sig nya saker. Hon berättade om alla nya vänner hon fick, både bland de andra barnen och oss ledare och sa just orden ”sen hade jag ju något att berätta om när jag kom tillbaka till skolan och något att se fram emot till nästa sommar”.

Där och då förstod jag på riktigt att kollona nog inte bara är en tillfällig lösning. Tack vare Frälsningsarméns kollon kan vi få sprida ljus, hopp och kärlek till de här barnen. Vi kan berätta för dem att de är älskade, vi kan se och bekräfta, vi kan skratta och busa och ge dem så många fina minnen som de får bära med sig. Jag är otroligt tacksam och stolt över att tillhöra en kyrka som bryr sig om de minsta och som vill berätta för dem att det finns en framtid och ett hopp för alla, tack vare ljuset själv- Jesus!

/ Lina Melkersson, nationell barn- och ungdomskonsulent på Frälsningsarmén

För mer information om Frälsningsarméns kollon, klicka här.

Inga kommentarer

Kommentera

Barnens rättigheter, yttrandefrihet, rätten till hälsa och utbildning, mat och tak över huvudet. Det vi kallar mänskliga rättigheter berör oss på många olika plan. Det handlar om att säkerställa ett drägligt, människovärdigt liv. Men är julen en mänsklig rättighet? Ja, det skulle jag vilja hävda!

Julen är glädje. Otålig väntan. Önskelistor. Gemenskap. Pirr i magen och julklappar under en mysig julgran. Det finns så mycket fin julstämning. Men för många är julen är också en tid av besvikelse. Ensamhet. Ångest. För mycket sprit och en kyla som är både fysisk och psykisk.

Naturligtvis är Julfrid inget vi kan köpa. Glädje uppstår inte automatiskt bara för att jag får en julklapp eller en skinksmörgås, men det vi skulle kunna kalla för julens inramning av trivsel och glädje är ändå något vi kan hjälpa till att möjliggöra för varandra. Vi kan öppna upp familjebjudningen och inkludera andra. Vi kan dela med oss av mys, glädje, fest och omtanke på många olika sätt. Vi kan om vi vill. Frälsningsarmén gör det, genom sin julinsamling och ”Julgrytorna” ute på stan. Alla givare och inte minst alla hundratals volontärer är med och gör sitt yttersta för att skapa en god och människovärdig jul för dem som annars varit utan det mesta av det vi kallar julglädje. Det är sant, Julfrid går inte att köpa, men vi kan skapa goda förutsättningar för den genom att se och inkludera varandra. Tack alla ni som är med och bidrar på olika vis för att ge utrymme för mer godhet, omtanke och kärlek i vår värld. Och tack alla ni som väljer att göra det i och genom Frälsningsarmén.

Julfrid kan som sagt inte köpas. Den ges istället helt gratis till alla som vill ha. Han som hela julen handlar om; Jesus, säger själv ”Min frid ger jag er” (Johannes evangelium kapitel 14 i bibeln) Tillförsiken, hoppet, möjligheten, friden och den djupa glädjen, allt det julen vill förmedla, får vi av honom utan att på något sätt behöva förtjäna det. Bibeln är till och med så drastisk och tydlig att den talar om att julen är en mänsklig rättighet! Ja, det stämmer. Julen är en mänsklig rättighet. Johannes skriver att ”Åt dem som tog emot honom, gav han rätten att bli Guds barn” Julens evangelium; att Gud vill finnas nära mig i min vardag och min livssituation, ger mig rättigheten till julens djupaste frid!

Jag önskar dig en jul då du får chansen att uppmuntra andra och själv uppleva glädjen av julens största rättighet; att få vara Guds barn!

/ Eva

Inga kommentarer

Kommentera

Under hösten har vi tre Js-helger i Frälsningsarmén. En helg hade vi i Umeå, en i Malmö och den tredje i Stockholm. Js-helg betyder jättesuperrolig helg och är som ett miniläger för barn i åldern 7-12 år. Temat för höstens Js-helger är ALLTID. Vi vill visa barnen att de alltid är älskade av Gud. Vi vill också förklara att Jesus alltid är med oss, hur vi än känner oss och vad vi än gör.

På Js-helgerna har vi lekt, löst olika uppdrag, sjungit lovsång, haft en härlig middag, pysslat, haft bönevandring, samtalat i smågrupper, ätit godis, sett på film och lärt oss saker ur bibeln. Vi har också lärt oss ett bibelord utantill. Vi lärde oss det med rörelser till. Det som ”sitter i kroppen” kommer man oftast ihåg bättre.  Bibelordet var en barnvänlig version av 1 Thess 5:16-18:

Alltid, alltid, alltid, alltid

Var alltid glada

Be alltid

Tacka alltid Gud

Vad som än händer

Alltid, alltid, alltid, alltid

Någon gång mellan första och andra Js-helgen hade jag en riktigt utmanande morgon. Det hände flera saker som jag inte hade räknat med samtidigt som jag hade många uppgifter som jag var tvungen att lösa under dagen. Jag började känna mig stressad, trött och ganska modlös. Jag satte mig ner på en pall några ögonblick och funderade över hur allting skulle gå ihop under dagen och hur situationen som uppstått skulle kunna lösas. Plötsligt hörde jag dessa ord inom mig:

Alltid, alltid, alltid, alltid

Var alltid glada

Be alltid

Tacka alltid Gud

Vad som än händer

Alltid, alltid, alltid, alltid

Det  jag för några veckor sedan undervisat barnen om blev plötsligt så tydligt för mig själv. Gud är alltid med mig, även dåliga dagar! Jag kan alltid vara glad över att jag är älskad av Jesus. Jag kan alltid be till Herren om hjälp. För barnen hade jag berättat att ”be alltid” innebär att hela tiden veta om att Herren är nära och att Han är med oss. Precis som vi andas hela tiden så kan vi vara i bön hela tiden. Vi kan leva i Hans närvaro.

Tacka alltid Gud. Hur kan vi tacka Gud när vi möter svårigheter? Vi kan tacka Gud för att oavsett vad som händer så är vi i Hans hand. Vi kan tacka Gud för att han sänder människor som hjälper oss och för att han ger oss kraft att klara av olika utmaningar.

Orden från bibeln som jag lärt mig utantill tillsammans med barnen gav mig nytt hopp och ny frid den morgonen. Det hoppas jag att de ger till dig också.  Alltid. Du är alltid älskad av Gud. Jesus är alltid med dig.

Inga kommentarer

Kommentera

”Tvätta händerna när du har varit på toa!”

Självklart, eller hur?

Inte för alla.

Inte för Christina från Malawi, till exempel. Hon hade ingen aning om att det var viktigt att tvätta händerna. Hon visste inte heller att hon och de andra i byn riskerade att förorena dricksvattnet genom att de använde naturen som toalett. De flesta hade ändå inget val, eftersom det knappt fanns några riktiga toaletter i byn.

Christinas lilla dotter var alltid sjuk och såg undernärd ut, trots att hon fick så bra mat Christina kunde ge henne. Flickan var magsjuk hela tiden, och föräldrarna var ständigt oroliga. De fick åka till doktorn om och om igen, för diarrén gick helt enkelt inte över.

Eftersom Christina inte förstod varför flickan aldrig blev frisk, antog hon till slut att det måste vara häxkraft. Någon av hennes grannar hade uppenbarligen förhäxat dottern! En ganska desperat slutsats, men det var den enda förklaring hon kunde komma på.

Sen startade Frälsningsarmén ett vattenprojekt i byn. Toaletter byggdes, och byborna fick undervisning om hygien och sanitet. Vikten av handtvätt betonades särskilt. Både barn och vuxna fick lära sig hur man ska göra för att tvätta händerna ordentligt, och instruktionerna sattes upp på väggen vid toaletterna i byn, och i skolorna. ”Sambani m’manja”, uppmanar affischerna. ”Så här kan du tvätta händerna så att du håller dig ren.”

Christina och hennes familj lärde sig vad man ska göra och vad man ska undvika, och varför, och började följa de nya hygienrutinerna.

Resultaten lät inte vänta på sig. Ett år senare var dottern och de andra barnen i byn friska, den ständiga magsjukan hade försvunnit. Familjen mådde mycket bättre, vilket ledde till flera saker: barnen orkade med skolarbetet bättre, föräldrarna orkade arbeta mer, och de sparade både tid och pengar på att inte behöva åka till doktorn så ofta.

Och Christinas relation till grannarna blev bättre.

”Tänk att jag trodde att de var häxor!” säger hon och skakar på huvudet när hon tänker tillbaka på hur det var förut. ”Vi levde farligt då, när vi inte ens visste att så enkla saker som att tvätta händerna med tvål efter toalettbesöken kunde rädda liv.”

Ibland får projekt lite oväntade följder. Bättre hälsa och hygien var de planerade resultaten av just det här projektet – bättre grannsämja kom med på köpet.

/ Lena

Inga kommentarer

Kommentera

När jag var 16 år blev jag ungdomsledare på Frälsningsarmén i den stad där jag bodde. Sen dess har jag mött många barn och ungdomar som varit med i olika aktiviteter på de kårer jag varit ledare för. Att vara ledare för barn och ungdomar är ett oerhört viktigt förebyggande socialt arbete. Det finns så stora möjligheter i att vara med och påverka barn och ungdomar till bra och sunda val redan i starten av livet. De värderingar som grundläggs när vi är barn eller unga kommer i stor utsträckning att påverka våra beslut och prioriteringar senare i livet.

Jag arbetar som metodstöd för barn och ungdom i Frälsningsarmén i Sverige vilket innebär ett nationellt ansvar för vår verksamhet för barn och ungdom. Jag tror på allvar att om vi ska se ett förvandlat land måste vi börja med den unga generationen och därför vill jag uppmuntra alla er som i olika sammanhang engagerar er som ledare för barn och ungdomar. Tänk om vi tillsammans kunde lyfta blicken och se vilket stort och viktigt uppdrag vi har. Jag brukar uttrycka det så här: Vi håller inte på med barn- och ungdomsverksamhet, vi håller på att förvandla världen!

När vi möter barn och ungdomar så möter vi framtidens ledare. Kanske finns i just den grupp eller verksamhet som du leder en blivande rektor för stadens närmsta skola eller en framtida entreprenör som kommer att skapa många arbetstillfällen på din ort. Kanske finns i ditt sammanhang nästa statsminister eller varför inte en forskare som får ett genombrott i kampen mot aids? Vilken värdegrund dessa personer bygger sina liv på kommer inte bara att påverka dem själva utan också många människor runt omkring dem… kanske en hel nation!

Nästa gång du som är barn eller ungdomsledare håller på att förbereda fikat, pysslet, sången eller leken inför barn- eller ungdomsgruppen och någon kommer förbi och frågar dig: Vad håller du på med då?  Då hoppas jag att du frimodigt och övertygande svarar: Jag håller på att förvandla världen!

Inga kommentarer

Kommentera

Inifrån klassrummet hörs ljud av lärare och elever som har lektion. På trappan utanför sitter Samuel och väntar. Han har suttit här sedan i morse, trots att hans lektioner inte börjar än på några timmar.

Vi befinner oss på en av Frälsningsarméns skolor strax utanför Accra i Ghana. Här finns så många elever inskrivna att de måste delas upp i två grupper: hälften går på förmiddagen, och hälften på eftermiddagen. Det här är den enda skolan i området som inte är privat (d.v.s. med dyra avgifter) och därför kommer många barn hit: det är deras enda möjlighet att gå i skolan alls. Av samma skäl tar skolan också emot barnen, trots att det egentligen inte finns plats. Flera nya klassrum har byggts, men ändå är alla utrymmen proppfulla. Det är minst 50 barn i varje klass. Minst.

Samuel tillhör eftermiddagsgruppen. Han får inte gå till skolan på egen hand, eftersom det kan vara farligt i det här området. Därför skjutsar hans pappa honom på mopeden på väg till jobbet på morgonen och sen väntar han i skolan hela förmiddagen tills hans lektioner börjar efter lunch.

Jag häpnar över hans tålamod. Blir det inte långtråkigt att sitta där så länge varje dag? Han är bara tio år gammal, borde han inte springa omkring och busa istället? Kanske försöka störa så mycket som möjligt för de elever som har lektion på förmiddagen?

Samuel förstår inte frågan. ”Jag får ju gå i skolan!” säger han och lyser som en sol. ”Varenda dag!” Det är stort, och han är stolt över möjligheten. För honom är skolan inte en sliten, överbefolkad betonglåda byggd på en gammal soptipp, utan ett stort privilegium som han ser fram emot varje dag.

Jag tänker tillbaka på min egen skolgång, med mindre klasser, bättre klassrum, gratis skollunch och skolböcker och funderar på hur jag själv skulle reagerat i Samuels situation. Jag hade knappast sett det som ett privilegium att behöva sitta och vänta halva dagen, erkänner jag ödmjukt för mig själv.

Men Samuel klagar inte. Han ser det positiva och är glad för det.

Det finns en läxa där någonstans. En läxa som åtminstone Samuel bokstavligt talat fått lära sig i skolan.

/Lena

Inga kommentarer

Kommentera

Vi hade sommarlovsaktiviteter i bostadsområdet precis nära kåren. Temat var pirater och många barn kom för att vara med. Vi ledare var naturligtvis utklädda till pirater när vi ledde barnen i allt från skattjakt och hinderbana till tävlingar och korvgrillning.  Jag tror att vi höll på i två veckor. Varje dag kom en liten pojke i två-års åldern och tittade på tillsammans med sina föräldrar. Han var egentligen för liten för att vara med men han stod där och tittade. Efter några dagar frågade föräldrarna om det var okej att de var med tillsammans med sin son. Han tyckte att detta med piraterna var jättespännande!

Jag tänker att det var den sommaren, på den lekplatsen, som den pojken och hans föräldrar fick en första glimt av evangeliet.  En aning om vad berättelsen om Jesus handlar om. Den kontakt som skapades de där sommardagarna ledde så småningom till att både pojken och föräldrarna blev frälsta. De tog emot Jesus i sina hjärtan. Pojken är idag tonåring och både han och föräldrarna tillhör kåren på platsen.

Barnen har en alldeles speciell beredskap att ta emot evangeliet i sina hjärtan och därför är det angeläget att barnen får höra om Jesus medan de fortfarande är barn. Detta visste Jesus, det var ju han som sa: den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Det betyder inte att det är kört för den som inte är barn längre, men det betyder att barnen är mer öppna för evangeliet och att vi som vuxna behöver ha barnens nyfikenhet och tro för att kunna se Guds rike.

Jag har precis börjat nytt jobb och arbetar nu som metodstöd för barn och ungdom i Frälsningsarmén i Sverige. När jag förberett mig inför den nya tjänsten har jag bett till Herren och försökt att förstå vad han har på sitt hjärta. Någonstans, djupt inom mig, tyckte jag mig höra dessa ord: Varje barn och ungdom i Sverige behöver få en glimt av evangeliet under sin uppväxt.

Varje ny generation i vårt land måste få ta emot berättelsen om Jesus på nytt. De behöver få höra Jesus berättelsen så som den står skriven i bibeln, men också så som den står skriven i våra hjärtan. Vi vet att många barn växer upp i sammanhang och miljöer där det aldrig talas om Jesus. Hur kan vi ta nya initiativ som gör att barn och ungdomar får en chans att höra att de är värdefulla och älskade och att det finns en Gud som vill ha kontakt med dem? Evangeliet, de glada nyheterna, har en inneboende kraft att förvandla människors liv. En enda glimt kan bryta in i mörkret och förvandla hopplöshet till hopp.

Inga kommentarer

Kommentera

På sociala medier florerar nu ett filmklipp från ett fotbollslags presskonferens. Fotbollstränaren får en fråga av en reporter angående att en viktig spelare lämnat laget inför en viktig semifinal, för att han skulle kunna vara med vid sitt barns födelse. Tränaren frågar reportern om han har några barn själv, sedan förklarar han att inga semifinaler någonsin, hur viktiga de än må vara kan mäta sig med att få se sitt barn födas, det är det största man kan uppleva om människa.

Under kristi himmelfärdshelgen inträffade Re:think, en konferens för alla åldrar, och jag var med de två sista dagarna. På lördagen diskuterade vi hur vi ska bryta ny mark och hur vi kan vara kyrka på olika sätt. På söndagsmorgonen innan gudstjänsten så var det ett panelsamtal där vi fick lyfta och diskutera olika frågor kring frälsningsarmén. Inför gudstjänsten var jag upp över öronen laddad med åsikter och idéer. Men under gudstjänsten så fick ett par människor vittna, och flera berättade om när de hade mött Jesus, att de varit nyktra i ett par år och hittat in i kårens gemenskap. Och med det så rämnade allt.

Som en riktig sportälskare så förstår jag att en semifinal är något viktigt, något jättestort att vara med om som idrottare och lag. Som soldat i frälsningsarmén och ledare på min kår så tycker jag att verksamheter och hur vi ska vara som kyrka är viktigt, och det är viktigt att lyfta och diskutera dessa frågor. Men under helgen så insåg jag att det största är väl ändå människors pånyttfödelse, mötet med Jesus som förändrar varje liten del av vårt liv. Vi som har fått möta Jesus vet hur stort det är, ändå så är det så lätt att det försvinner i allt annat som pågår på kåren. Jag sitter med i frälsis nationella ungdomsråd, och vet att det är så lätt att fastna i evenemang, och hur ska vi göra det här osv. Men kanske är vår utmaning att fortsätta utveckla och fixa med grejer, men ha fokus på det absolut viktigaste vi vill uppnå, att ungdomar ska få möta Jesus. Kanske har du också saker på din kår, semifinaler som tar för mycket plats och fokus.

Låt oss fortsätta diskutera lovsång, gudstjänsttider, verksamheter och hur lokalen ska se ut. Men min bön är att det ska få hamna i skuggan av människors livsomvandlande möten med Jesus.

/ Emmy

1 kommentar

Kommentera

Under totalt fyra somrar jobbade jag på Frälsningsarméns kollon. Varje sommar var det en glädje att se ett 40-tal barn springa ut ur bussen för en, två eller kanske tre kolloveckor. Flera gånger fick jag återse barn jag hade fått fin kontakt med året innan, och många av dem sprang med utsträckta armar för att sedan slänga sig upp i min famn. Så mycket kärlek.

Tyvärr är detta inte hela bilden. Ut ur bussen kom också flera trasiga barn, kanske inte alltid på utsidan, men barn som på olika sätt kanske inte fått den kärlek och omsorg de behövt. Barn med stökiga och dysfunktionella hem. De här barnen kom oftast ut ur bussen, precis som barn ofta gör, med ett stort leende på läpparna, taggade och peppade och med en energinivå som inte går att jämföra med någon annan. Men ju mer tiden gick så fick vi ledare se, höra och förstå hur de här barnen hade kämpat sig fram i livet.

Att ha kollon för dessa barn är så otroligt viktigt. Att de här barnen, som kanske aldrig tidigare varit på någon semester, faktiskt denna gång kunde få berätta för klassen vad man gjort på sommarlovet. Att få komma ifrån en kanske otrygg hemmamiljö för att bada, leka, busa och bara vara barn under en tid. Att få skratta, få kärlek, omsorg och kramar. Det betyder så mycket!

Under tre av mina år som kolloledare var det en tjej som gjorde ett speciellt intryck i mig. Det var en tjej med ADHD och andra bokstavskombinationer, en tjej som fått växa upp utan några vuxna förebilder och som under hela sitt då 11-åriga liv hela tiden fått kämpa sig fram. Den här tjejen kunde till en början verka hård och aggressiv, humörsvängningar utan dess like och envis som bara den. Men det dröjde inte många timmar innan jag insåg hur fantastisk och otroligt fin denna tjej var, hon visste bara inte alltid hur hon skulle få fram det, för vem skulle hon lärt sig det av? Efter bara några dagar på kollo fick hon vänner, flera stycken, som såg henne som den fina, lite busiga, kloka och härliga tjej hon var, hon fick träffa ledare som uppmuntrade och som stod upp för henne. I takt med detta var det som att all ilska och aggression som fanns inom henne bara försvann. Hon skrattade, skämtade, var med och lekte och allt annat som ett barn bör göra. Åren därpå kom hon tillbaka, och för varje gång tog det kortare och kortare tid för henne att bli den här glada och fina tjejen. Jag vet inte vart hon är i livet nu, det är flera år sedan jag träffade henne, och om jag räknat rätt är hon inte längre ett litet barn utan i 16-årsåldern. Jag bara ber och hoppas att hon har det bra, och att kollona på något sätt har fått hjälpa henne även senare i livet. Sista året hon var med viskade hon i mitt öra: ”Vet du, jag har vart på massa kollon men det här är det bästa jag någonsin varit på. Här har jag både vänner och en häst” (hon fick rida på min rygg ibland).

Det här är bara ett exempel på flera hundra barn som fått komma till Frälsningsarméns kollon. Kollon behövs i Sverige idag, och det är verkligen ett bra sätt att använda sig av för att rädda dem från sorgliga sommarlov.

/Lina

Inga kommentarer

Kommentera

Igår var det en internationell böndag för barn och unga i Frälsningsarmén. Runt om i hela världen tog man tid i gudstjänsterna för att specifikt be för just barn och unga, och jag hade förmånen att få leda denna stund på den Frälsningsarmékår jag jobbar i.
Jag hade förberett ett par bönestationer vi skulle använda oss av, och ett par minuter innan mötet börjar blir jag även tillfrågad om jag kan läsa bibelordet i 1 Tim 4:12-16.

Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, tro och renhet. Fortsätt att högläsa ut Skriften och att förmana och undervisa tills jag kommer. Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord när de äldste lade händerna på dig. Tänk på detta, lev i detta så att alla kan se dina framsteg. Var noga med dig själv och din undervisning och håll troget ut med detta. När du gör det frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig.

Mötet börjar och jag får en spännande tanke inom mig kring detta, nämligen att man kan se denna texten från två håll. Dels den vanliga vinkeln som en text till unga att stå upp för sig själv, men även som en text till äldre i församlingen. Jag tänker då att det blir ungefär såhär:

Förakta inte någon för att den är ung, utan peppa den att vara ett bra föredöme för andra troende. Lyssna på dennes undervisning och uppmuntra den att fortsätta. Lägg händerna på och profetera över den unga, och hjälp den komma in i de uppdrag Gud har tänkt ut för den. Gläd dig när du ser att den gör framsteg. Fortsätt undervisa den unga och håll troget ut med detta. När du som äldre gör detta kommer både den unga bli frälst och även de som lyssnar till honom eller henne.

Jag tror att detta pekar på något viktigt. Det är de unga som är vår framtid, men det är även de som är vårt nu. Oavsett om de jobbar i kyrkan, utanför kyrkan, eller går i skolan, så är det de som spenderar varje dag ute på ”krigsfältet”. Det är de som får ta de hårdaste smällarna när det kommer till att vara kristna i denna tid, de som måste vara starkast i att stå upp för det de tror på. Men det är så viktigt att det finns äldre också. Sånna som kan stötta och uppmuntra de unga när de kommer tillbaka hem till kyrkan för återhämtning. Äldre som fått livserfarenhet och vet hur svårt det kan vara där ute – för de har själv stått där. Äldre som backar upp i bön, undervisning, och som tror på de unga. Äldre som på riktigt tror att de unga är nyckeln som kommer få vara med och frälsa sin generation människor i vår stad och vårt land – och som vill göra vad de kan för att se det hända. Det tror jag var det som Gud ville peka på i vår församling igår. Alla behövs. Unga + äldre = SANT.

/Evangelina
Ungdomsledare i Skillingaryd

1 kommentar

Kommentera