Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Jag grät nyss en skvätt. Stod i duschen och lyssnade på lovsång. Gud gav mig plötsligt en bild som berörde mig. Vadå ”Gud gav dig en bild” kanske du tänker? Relevant fråga. Gud visade mig en bild, en syn, innanför mina ögonlock. Han kan snacka med oss på olika sätt, bland annat genom bilder. Även genom tankar, drömmar, situationer eller genom andra människor. Bilden föreställde en becksvart gränd där föräldralösa barn satt längs sidorna. Jag kände hur Gud sa: ”Där ska du gå. Du ska vara med och dra barnen in i mitt ljus.”

För några år sedan fick jag en annan bild. En enkel sådan som jag ofta återkommer till i tanken. Synen föreställde mig sittandes på en otroligt hög gunga. Vinden blåste i mitt hår och benen dinglade fritt. Det var under en stressad och pressad period i mitt liv. Den gången tror jag att Gud ville visa mig mer av den frihet som han ger. ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig” Ps 18:20.

Hur reagerar du när jag skriver att Gud kan tala till oss? Har du tänkt den tanken någon gång? Ofta blir våra böner envägskommunikation från oss till Gud. Vi pratar med Gud eller kanske för Gud. Ger vi något utrymme för Gud att tala tillbaka till oss? Förväntar vi oss ens att Gud kan prata med oss? Och om han kan, vill han det?

Det tror jag. Jag tror att Gud kan och vill prata med just dig idag. Gud är inte död, han lever. Han är din kärleksfulla, himmelska Pappa.

Dock är det inte bara Gud som vill snacka med dig idag. Varenda minut slåss massa röster om att få din uppmärksamhet. Tankarna i ditt huvud, rösterna från andra människor, intrycken från mobilen. De kallar på ditt intresse och du påverkas vare sig du vill eller inte utav alla intryck.

Det finns två diken. Antingen kanske vi inte vågar tolka något tilltal som Guds röst. ”Det var nog bara min egen tanke” inbillar vi oss. Eller så tolkar vi kanske allt vi hör och tänker som om det vore från Gud. Hur kan vi då tyda om det är Gud som talar? Här kommer två tips!

  1. Gud talar alltid kärleksfullt. (Gud är kärlek. 1 Joh 4:16)
  2. Gud talar alltid i enhet med sitt eget ord, Bibeln.

Har du hört om Samuel i Gamla testamentet? Gud väckte honom tre gånger samma natt men Samuel fattade inte att det var Gud. Han trodde att det var mannen som han arbetade för, Eli, som hade ropat på honom. Inte så konstigt att han tänkte det, det var nämligen första gången Gud talade med honom. Den natten förändrades Samuels liv – Han började lära sig att identifiera Guds röst. Att i ett virrvarr av andra röster började han kunna urskilja Guds röst. Han blev så småningom känd över hela Israel för att vara Guds budbärare.

Om Gud har skapat dig.
Om Gud har en stor plan för ditt liv.
Om Gud älskar dig högre än någon annan.
Om Gud vill säga något till dig idag.
Kommer du då ta dig tiden att lyssna?

/ Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Att ha en egen, permanent bostad borde vara en mänsklig rättighet i vårt land men tyvärr ser ju verkligheten inte ut så. Jag vet inte varför jag aldrig ställde mig i bostadskö i Stockholm som ung. Och när jag kände behovet av något eget så hade jag ingen fast anställning så jag riktade in mig på att skaffa mig en andrahandslägenhet. Detta, som var i slutet på 90-talet, var inte heller helt lätt men när jag såg en annons om en tvåa nära Globen, så rev jag ut den och lade den åt sidan. Något som bör nämnas i sammanhanget är att jag just hade tagit ett väldigt tufft beslut på ett område i livet. Strax efter det profeterade en tjej som inte visste något om detta över mig med orden: ”Gud är så glad för du har gjort rätt och han kommer att belöna dig och du kommer att få det du ber om.” Ett par av dessa böneämnen var lägenhet och fast anställning.

När jag ringde på annonsen efter några dagar så var jag den första som hörde av sig. Därför fick jag lägenheten med en hyra på 3500 kronor. Senare berättade lägenhetsinnehavaren att det tio minuter efter mitt samtal hade ringt ett företag som erbjöd honom 10 000 kronor i hyra. Han talade då om att bostaden redan var bortlovad. Vi hade inte skrivit på några papper men han höll ändå sitt löfte. Efter ett par månader fick jag även en tillsvidareanställning där jag arbetade, något som verkat omöjligt under en lång tid. Det gjorde att jag bestämde mig för att köpa en bostadsrätt. Jag har lärt mig att man ska vara konkret inför Gud för att man ska vara säker på att man verkligen får det man ber om. På min önskelista stod: En etta i Vasastan, trägolv, högt i tak, spröjsade fönster och gärna litet badrum och kök till förmån för själva boytan. Jag gick på några visningar och var med i någon budgivning som dock stack iväg prismässigt.

En lägenhet jag såg på Hemnet var omöblerad och hade byggställningar utanför. Den såg ut att ha lågt i tak och verkade allmänt omysig. I övrigt tycktes den ha det jag sökte så efter stor tvekan gick jag på visningen och var då ensam intressent. Ettan visade sig vara mycket trevligare än vad bilderna förespeglade och det var tvärtom högt i tak. Jag deltog i budgivningen tillsammans med endast tre andra och ganska snabbt fick jag beskedet att den var min. En oerhörd lycka förstås.

Efter fem år beslutade jag mig för att flytta till Uppsala då jag hade fått jobb där. Jag sålde bostadsrätten men var inte inställd på att köpa igen. Det var inte lätt att få bostad där heller men en kollega bodde då på en gård där de inte hade något vanligt kösystem. Hon kunde rekommendera mig för förvaltaren som bjöd dit mig. ”Vill du ha en etta eller tvåa?”, blev jag tillfrågad. Jag valde ettan då den var ganska stor och dessutom hade en väl tilltagen uteplats i söderläge. Den stod redo att flyttas in i och där kom jag att stortrivas i 4,5 år. Under den tiden övergick lägenheterna på gården till Stockholms bostadskö så det var i grevens tid jag haffade en där.

När det var dags att flytta tillbaka till huvudstaden var det inte heller då aktuellt med en bostadsrätt och fortfarande så stod jag inte i någon bostadskö, dumt nog. Ett andrahandskontrakt var inte heller av intresse för min del. Jag försökte byta bort lägenheten i Uppsala men då den inte låg så centralt (vilket jag gillade) var det ingen som var intresserad. Jag fick då nys om sajten fixakontraktet.nu då man mot en avgift dagligen får mail från hyresvärdar som har ett antal lägenheter med först till kvarn-principen. Även nu hade jag vissa önskemål: Balkong och helkaklat badrum med badkar, och jag sa faktiskt till Gud att jag inte behövde alla 55 kvadrat som jag hade i Uppsala, tio kvadratmeter mindre funkade lika bra.

Under ett års tid kämpade jag med sajten och fick gå på 5-6 visningar men jag ville inte ha någon av lägenheterna, främst på grund av att de låg i ”fel” område. Samtidigt kände jag mig tvungen att tacka ja vid eventuellt erbjudande. Jag fick inte någon av bostäderna och jag var stundtals väldigt förtvivlad.

Då dök det upp en lägenhet på 46 kvadratmeter i Vällingby, nordväst om Stockholm. Jag kom dit på visning och blev kär direkt. Den hade allt jag bett om, var nyrenoverad och jättefräsch. Dessutom känner jag mig hemma i västerort där jag vuxit upp, mina tre syskon bor på samma sida av stan och det är nära till köpcenter och tunnelbanenätet. Jag bad innerligt till Gud om att få just den lyan. Till saken hör att jag för tillfället var utförsäkrad från min långtidssjukskrivning och därmed stod som arbetssökande. Ett par dagar senare ringde telefonen. Kvinnan lät mig veta att valet hade fallit på mig beträffande lägenheten så när kunde jag komma och skriva på kontraktet? Lyckorus igen!

Efter en tid kände jag dock en längtan efter fler rum och jag visste att det fanns 2,5:or i området. Halvan var ett matrum som jag planerade att göra om till en walk in closet. Jag bad Gud om att få en sådan men också om en nära vän/granne i kvarteret att kunna hänga med. Jag annonserade på bytessajter och i trappuppgångar och tre personer hörde av sig. Men jag tvekade då två av lägenheterna låg för nära tunnelbanespåren exempelvis. Jag tackade nej till samtliga då de inte kändes helt rätt. Ingen av dem kändes som ”min” lägenhet.

Då ringde en tjej, Linda, som bodde tvärsöver gården. Hennes gavellägenhet som låg högst upp på tredje våningen var luftig och ljus och hade en stor balkong i söderläge. Den var bokstavligen min drömbostad och hon tyckte detsamma om min. Vi gjorde ett byte och under förberedelserna inför det växte en stark vänskap fram. Vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamma livserfarenheter och intressen. Hon är även troende och idag är hon min allra bästa vän. Hade jag tackat ja till någon av de andra tre lägenheterna så hade jag varken fått den ”perfekta” lägenheten eller vänskapen med Linda.

För att citera Jesus: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matteusevangeliet 7:7-11)

Samtidigt vill jag påpeka att jag är ödmjuk inför det faktum att man alla gånger inte har den ”tur” jag har haft på det här området. Men dessa erfarenheter har styrkt mig i vetskapen om att vår himmelske far bryr sig om alla detaljer i våra liv. Det som verkar omöjligt kan bli möjligt, och inte bara bra utan mycket bättre än förväntat. Detta om vi vågar tro på bönens makt och Guds godhet.

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

”Har du kokat ditt vatten idag?”

Frågan slår emot mig från en affisch så fort jag stiger innanför dörrarna. Skylten skulle kunna finnas var som helst på någon av de platser dit jag och mina kolleger brukar resa för att besöka projekt.

Men inte riktigt: skylten är på svenska, och jag befinner mig i Lidköping. Stadens dricksvatten har drabbats av e-colibakterier och måste kokas innan man kan dricka det.

Frälsningsarmén i Lidköping skulle just den här dagen göra en insamling med anledning av att deras second hand-affär Fyndet firar 25-års jubileum. Insamlingen gjordes till förmån för ett vattenprojekt i Malawi, och jag var där för att berätta om projektet.

Naturligtvis missade man inte chansen att koppla vattensituationen i Malawi till det aktuella läget i sin egen stad.

Att överhuvudtaget stå inför verkligheten att behöva koka sitt vatten är en märklig situation för oss som bor i Sverige i dag. Det är en stor grej, något man måste påminna sig själv om för att inte glömma bort sig och dricka vatten direkt från kranen som vanligt.

För många andra är det annorlunda, till exempel för många av dem som bor i Malawi.

Visste du att bara 18% av invånarna i Malawi har tillgång till vatten i anslutning till sin bostad? Alla andra måste hämta vatten längre ifrån. 25% måste gå upp till 30 minuter till sin närmaste vattenkälla, och ytterligare 28% måste gå i upp till en timme.  Flera gånger varje dag. För en del är det bara jobbigt och tidsödande, för andra rent av farligt p.g.a att de riskerar att överfallas av vilda djur, rånare eller våldtäktsmän.

Många vet inte att när man väl släpat hem vattnet måste man koka det också innan man dricker det. Så de gör inte det, och alla föroreningar och parasiter i vattnet går rakt in i deras kroppar, och gör dem sjuka, ofta med diarré. De som inte vet att man ska koka vattnet vet förmodligen dessutom inte heller att man ska tvätta händerna.

Och så sprids smittan i byarna.

På en av mina projektresor till Ghana bodde jag en gång hemma hos projektofficeren. Varje dag kokade hon en enorm kastrull med vatten på spisen. När det svalnat hällde hon vattnet i ett stort filter, och efter filtrering fyllde hon på flaskor som hon sedan ställde i kylen. Det var rutin, något hon gjorde utan att knappt tänka på det.

Invånarna i Lidköping hade inte den rutinen. De fick hela tiden påminna sig själva om att inte dricka vatten direkt från kranen, och att koka tillräckligt med vatten för hela familjen. Jag kan tänka mig att de flesta tyckte att det hela var ganska besvärligt.

Trots allt är det nog ganska bra att då och då ställas inför en sån situation, som en påminnelse. Det är viktigt att vi aldrig glömmer hur bra vi har det när allting fungerar, och att vara tacksamma när ordningen återställs och vattnet återigen är så rent som vi är vana vid.

I just det här fallet passade påminnelsen också väldigt bra i tid med insamlingen till vattenprojektet. Det var nog många som kunde relatera till situationen i Malawi på ett helt nytt sätt – det blev ju så verkligt när man själv också var tvungen att koka sitt dricksvatten, och att uppskatta hur viktigt rent vatten är.

/ Lena Wickberg

1 kommentar

Kommentera

När jag 1987 flyttade till Stockholm från Avesta för att arbeta som skolevangelist hade jag varken bankkort, mobiltelefon, 30-talet tevekanaler, Internet eller macciato. Ingen Bibel på Ipaden, inga sociala medier.

Hur klarade man sig, kan man undra, vilket också mina barn gör i våra samtal kring köksbordet ibland. ”Hur gjorde ni när ni skulle bestämma var ni skulle ses?” ”Vad gjorde man inne på en bank egentligen?” ”Hur kunde man veta något om man inte kunde surfa?”..

Ja, utvecklingen kommer alltid att förflytta oss längre in i nya tekniska, medicinska, ekonomiska och kulturella landvinningar. Det ingår i att vara människa att vilja framåt. Att ibland förkasta det gamla och börja på nytt.

Hur ska vi då relatera till den urgamla Skrift och de urgamla läror vi som kristna följer? Vad säger vi till dem som tycker att vi tror på ”en gammal bok” som bakbinder utvecklingen?

Frågan är relevant om man menar att bara nya saker har trovärdighet. Nya rön, ny vetenskap. Men ser man på vad som är verkligen är viktigt för människor genom tiderna är det just urgamla företeelser som gemenskap, närhet, bekräftelse, kärlek. Och andlighet. Inget som varken går att köpa för pengar eller forskas fram.

Och det underbara är att vår Gud är ”Igår, idag och i morgon”. Evig. Och att vi dessutom fått en Ande som är levande och verksam och som lovat förklara den gamla boken och annat Gud vill med våra liv, tills att det inte behövs längre. Tills att vi skådar ansikte mot ansikte.

Låt oss möta den nya hösten som stolta kristna och samhällsmedborgare! Låt oss ta vår tro och våra begåvningar ut i en värld som behöver smarta, goda, starka, skickliga och även sårbara Guds barn! Låt oss bidra i samtalen, samhällsdebatten, religionsfrågorna, men också finnas i de livgivande gemenskaperna i församlingen.

Nymodigheter kan komma och gå.

Men Jesus, och syskonkärleken kring honom, består.

/ Carina Tyskbo, skribent på Frälsningsarmén

 

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har ett par gamla sandaler. Jag köpte dem för elva år sedan och har sedan dess använt dem flitigt. De har varit i ständigt bruk hela sommaren, och trogna kompanjoner på alla mina resor. Tillsammans har vi besökt Ghana, Holland, Bermuda, Kina (flera gånger), Schweiz, Malawi, Indien (många gånger!), USA, Bolivia, England och Chile. Vi har gått många mil ihop, mina sandaler och jag, i gassande sol, hällande regn och dammande öken. Vid ett minnesvärt tillfälle pulsade vi genom snön på vägen hem från Arlanda eftersom jag inte iddes byta till vinterskorna efter flygresan.

De har slitits ganska bra genom åren. Jag har bytt ut innersulan åtminstone en gång, och spännena har länge sett ut som om de på väg att falla av. De senaste åren har jag faktiskt kallt räknat med att de när som helst kommer att gå sönder.

Därför köpte jag ett nytt par för ett par år sedan, eftersom jag inte vill stå utan den dagen då en rem på det gamla paret går sönder eller så. I två år (eller är det tre?) har de nya sandalerna tålmodigt legat i sin skokartong på toppen av garderoben och väntat. Och väntat, och väntat litet till. Och de gamla skorna har fortsatt att fungera.

Vid varje resa tänker jag att ”det här är ett bra tillfälle att slita ut sandalerna, så att jag kan slänga dem innan jag åker hem”, men icke. Sandalerna bara håller och håller. Vid det här laget är de nästan som gamla vänner.

Men för några veckor sedan märkte jag att det hade hänt något. Det kändes som om jag gick litet snett med ena foten. När jag tittade efter såg jag att en stor bit av en av sulorna hade lossnat och gick att vika ut från resten av sulan.

Hurra, nu skulle jag ÄNTLIGEN få börja använda de nya sandalerna!

Det gjorde jag också. Och jag blev besviken. De nya skorna var i princip av samma modell som de gamla, och precis samma storlek, men de var litet trånga och litet obekväma, och knep åt om tårna. Jag fick till och med skavsår när jag gick i dem en hel dag.

Då tog jag fram det gamla paret igen, för att låta skavsåret vila. Fötterna kändes sig genast mer hemma, och trots att sulan var trasig var de här sandalerna mycket skönare att gå i. Jag funderar nu som bäst på om jag kan fixa sulan – det kanske räcker med litet lim? – så att de kan fortsätta gå med mig genom livet.

Jag erkänner att de slitna skorna också får mig att fundera över större frågor. Till exempel hur många människor jag mött på mina resor som går omkring med nedslitna flip-flops eller helt utan skor. I Ghana kan många barn inte gå i skolan eftersom de inte har råd med skor. Skor är viktigt. Att kunna köpa nya skor innan de senaste går sönder är ett privilegium.

Men ändå…

Folk säger åt mig att bara slänga sandalerna och använda de nya istället, men jag stretar emot. Dels är det på ren envishet, men jag är också nyfiken: hur länge kan de hålla ihop egentligen? Klarar de den här sommaren? Jag ska åka till Kina i höst, fixar de den resan också? Kanske till med en sommarsäsong till efter det? Det börjar kännas som TV-serie som jag bara måste fortsätta följa till slutet för att se hur det går.

Naturligtvis är det inte så jag förklarar det för folk. Istället pratar jag om miljön, lappa-och-laga istället för slit-och-släng, och att man faktiskt sparar pengar på att använda saker så länge man bara kan.

Men egentligen är jag nog bara envis. Och nyfiken. Och det är väl inte det sämsta man kan vara?

/ Lena Wickberg

 

Inga kommentarer

Kommentera

Det var redan mörkt när jag gick hemifrån. Jag var oerhört upprymd. Senast jag känt det så var på min bröllopsdag, fyra år tidigare.

Det fanns några likheter mellan dessa två speciella ögonblick i livet. Båda var erfarenheter jag såg fram emot med stor glädje, otålighet och iver. Det handlade vid båda tillfällena om sådant jag aldrig gjort tidigare, det gällde viktiga val i livet, val som skulle påverka min framtid.

Jag var tvungen att använda karta för att hitta vägen, Global Satellite Systems, GPS, skulle lanseras endast ett år senare! Till slut hittade jag platsen, en skola i en del av Oslo som jag inte kunde minnas att jag besökt tidigare. Mitt hjärta bultade när jag följde skyltarna och gick mot dörren som ledde in till skolans aula.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig… Jag tror att jag hade romantiserat ögonblicket i min fantasi och tänkte att jag skulle komma in i en atmosfär med feststämning, spänning och massor av människor som firade, helt enkelt en något blekare version av vad jag sett på TV tidigare. Vad jag verkligen vet, är att jag blev djupt besviken när jag öppnade dörren.  Aulan var tom förutom tre tjänstemän som satt där. De log artigt men jag kunde se att de var trötta efter en lång dag. Där rådde verkligen ingen partyatmosfär.

Jag lämnade fram mitt pass för att legitimera mig, tog emot nödvändiga dokument och gick till den anvisade platsen. När jag stod där, ensam i aulan, överväldigades jag av känslan inför stundens allvar. Jag var 37 år och, för första gången i mitt liv, skulle jag göra ett sådant viktigt val. Jag valde att göra något jag aldrig haft en chans att göra tidigare. Jag valde att rösta i Sydafrikas allra första fria val. Jag tänkte på dem som hade slitit hårt, kämpat och dött för att möjliggöra för mig att kunna stå där i röstningsbåset.

Det valet hade jag aldrig kunnat göra tidigare. Rätten till det hade tagits ifrån mig innan jag föddes, av ett politiskt parti som kommit till makten 9 år innan min födelse. Ett politiskt parti hade kommit till makten med ett budskap om söndring, fruktan och hat, med ett program som favoriserade de egna och förnekade de mest självklara rättigheter för alla som var annorlunda. Allt detta medförde oförutsägbart elände för miljontals människor därför att det grundades i själviskhet och syndiga värderingar som gällde segregation, exkludering och exploatering, en slags vi-och-dom-uppdelning och de slags värderingar som förnekade vad det betyder att vara mänsklig och, än mindre, att vara kristen.

Milliontals av mina landsmän gjorde samma val som jag och den stora majoriteten röstade för att sätta stopp för det omänskliga apartheidsystemet. Det flesta av dem, liksom jag, röstade för första gången, och det stora flertalet av de röstande valde Rolihlanhla Mandela till den förste presidenten i det nya, fria Sydafrika.

Det slutade med att jag gjorde två val den dagen. Först och främst valde jag att utöva min demokratiska rätt, nyförvärvad och säkrad av blod och offer för alltför många av mina landsmän. För det andra valde jag att rösta mot intolerans och hyckleri, hat, uppdelningar och exploatering.

På söndag går svenska folket till valurnorna. Förutom för dem som röstar för första gången, är detta att rösta i allmänna val något helt vanligt i Sverige. Kanske är det så vanligt att några av er inte ens tänker bry er om att rösta. Jag hoppas att det jag berättat här, kan få dig att ändra dig när du förstår värdet av den vackra gåva du har i den demokratiska process det innebär att delta i allmänna val. Jag hoppas att ni alla väljer att rösta och att ni, när ni röstar, ert val baseras på de värden som gjorde Sverige till den storslagna nation det är.

Välj att använda det vanliga för att göra något utöver det vanliga!

/ Clive Adams

2 kommentarer

Kommentera

När jag var 11 år bad jag mamma och pappa om att själv få ta hand om mitt barnbidrag och göra alla inköp. Ganska tidigt kan tyckas men mina godtrogna föräldrar gick med på det. Månadens 950 kronor gick till allt möjligt; godis, nöjen, benskydd, skolväska, bussbiljetter, tidningar, klippning och skor men framför allt kläder. Mycket kläder. I alla stilar. Allt från rosaglittriga prasselbyxor (som jag råkade smälta när jag skulle stryka dem) till svarta stuprörsjeans.

Klädshoppandet har fortsatt sedan dess. Ett intresse liksom. Medan vissa helst skyndar igenom shoppingrundan tycker jag att en strosande dag på Mall of Scandinavia är bästa tänkbara då jag är ledig. Min ekonomiska ådra har aldrig tillåtit mig att köpa dyra plagg, det har blivit en hel del second hand, men begäret har gjort att det blivit många. I somras behövde jag inhandla min tredje klädställning till min lägenhet. Blommiga klänningar och vita blusar hänger om vartannat på dem totalt 150 galgarna. Finklänningarna väntar på en bröllopsinbjudan eller nyårsmiddag så de äntligen ska få användas.

I min tjänst inom Frälsningsarmén möter jag dagligen ungdomar som bara verkar ha en handfull tröjor. Slitna. Smutsiga. Skänkta. När jag tänker på mitt otroliga klädutbud i jämförelse med deras mår jag illa. Det går liksom inte ihop. Det rimmar illa och framför allt känns det inte bra. Kontrasterna är så stora trots att vi sitter i samma båt, är med på samma kår. Jag har lätt att irritera mig på andras levnadsval som jag anser egoistiska men jag behöver börja med mig själv. Ofta är det så. Se över mitt eget liv och hur jag förvaltar mina pengar (som egentligen är Guds pengar).

Därför har jag bestämt att mellan den 1 aug och 31 dec blir det shoppingstopp! Inga fler plagg och jag kommer även vara betydligt mer restriktiv vad gäller andra inköp. Det är dags att börja nöta på det jag har och ge bort det som bara hänger. Använda mina pengar på ett visare sätt. En fjuttig förändring kan tyckas men ett steg åt rätt håll för mig. Små steg är bättre än att stå stilla. För mig är ”live what you preach” ett viktigt uttryck och det är häftigt hur Gud successivt pekar på olika delar i livet där jag behöver bli mer lik Jesus.

Det känns lite läskigt att publicera det här inlägget för det betyder att köpstoppet verkligen blir på riktigt fram till årsskiftet. Om ni ser mig dregla utanför något skyltfönster i höst får ni påminna mig om allt jag skrivit i det här inlägget. Nu kör vi.

Vad kan du avstå från i höst för att välsigna någon annan? Be Gud att han visar dig!

Vad behöver du förminska i ditt liv så att Gud kan få ta större plats?

/ Julia Adolfsson

2 kommentarer

Kommentera

Jag jobbar med internationella utvecklingsprojekt. Det innebär att jag som en del av mitt arbete handlägger den svenska delen av projekten och stöttar den personal som implementerar verksamheten på plats ute i världen. Jag besöker också projekten med jämna mellanrum för att se hur det går för dem.

Projekten finns i verklighetens vardag, och handlar ofta om matsäkerhet eller tillgång till rent vatten. När jag kommer på besök är det däremot långt ifrån vardag för människorna som jag besöker. Arbetet avstannar, och alla vill vara med och visa runt gästen från landet långt bort när hon vandrar runt i byn.

Ibland blir det fest på riktigt: flaggor, dansuppvisning, barn som sjunger, finklädda människor i traditionella dräkter, festlig mat – hela paketet. För många är det en riktigt stor grej att få ett internationellt besök, och det är också en chans för dem att visa sin uppskattning för att vi stöder deras projekt. Genom att erbjuda mig en stor upplevelse får de på sätt och vis en möjlighet att ge något tillbaka, att visa att de har något att erbjuda och inte bara tar emot.

Jag förstår det, och accepterar gesten med det i åtanke. För visst är det kul med fest och färg och musik! Att få se det bästa de har, och få chansen att vara med om lokala traditioner.

Det gäller speciellt de projekt som ligger så avlägset att det tar flera dagar att komma dit, vilket gör att de inte får så många besök. Det kan också gälla projekt där barn är inblandade, till exempel fadderprojekt. Besöker man ett dagcenter är det nästan mer regel än undantag att barnen gör en uppvisning av något slag, även om besöket är helt spontant, ännu mer om det är planerat.

När jag besökte ett skolhem i Indien en gång, sjöng pojkarna en sång om mig, med mitt namn i texten. Den var på det lokala språket telugu, så jag har ingen aning om vad den betydde, men de log i alla fallåt mig medan de sjöng, vilket jag tog som ett gott tecken.

Andra gånger har centret nästan exploderat av färg när det dekorerats från topp till tå inför mitt besök. Dikter läses upp, sånger sjungs, danser dansas och bord dukas upp med buller och bång.

Jag har varit med om att hela byn följer med mig när jag går runt och förevisas vattenkranar, biogastoaletter och svinstior. I Malawi blir man som gäst bemött med sång vart man än kommer. Jag har varit med om att få så många blomsterkransar runt halsen att jag knappt kan se över dem, och en gång möttes jag redan på flygplatsen av två festklädda barn som gav mig en blomma och en kram.

Men projekten som jag är där för att besöka sker som sagt i vardagen. Det är där man får veta hur verksamheten fungerar, vad som är bra, vad som behöver ändras, hur projektet påverkar människors liv.

Och hur kan jag se detta om jag liksom har festen med mig vart jag kommer?

För att komma förbi problemet kan man till exempel ta till knep som att hälsa på projektet oftare eller att göra oanmälda besök. Men såna metoder går inte riktigt på djupet.

Vad som verkligen gör susen är att ha nära kontakt med personalen på plats, även när jag sitter i Stockholm och de är i en liten by någonstans i Afrika. Att lyssna, diskutera, berätta om lösningar man sett i liknande projekt på andra håll, hjälpa till att hitta vägar framåt och tillsammans glädjas över framgångar.

Om projektledningen på allvar ser mig som en del av teamet förmedlar de även det till deltagarna på lokal nivå. När jag sen besöker projektet blir jag i bästa fall en familjemedlem som välkomnas hem istället för en högt ärad dignitär som inte ska besväras med att få höra om eventuella problem.

Det är ett högt ideal, som jag inte riktigt vet om jag någonsin varit med om fullt ut – men man ska ju sikta mot stjärnorna!

För jag vill inte vara ett festföremål, en exotisk besökare från fjärran land. Jag vill vara en del av vardagen, någon som tillsammans med folket på plats jobbar för att projektet ska bli så bra som möjligt. Jag vill vara en av dem. Det är först då jag kan göra nytta på allvar.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
Ordspråksboken 4:23

Gud uppmanar oss att ta hand om vårt hjärta för att må bra. Jag har funderat över det här bibelordet ett tag. Hur bevarar man egentligen sitt hjärta? När jag söker på synonymer till ”bevara” hittar jag till exempel ”slå vakt om” och ”värna”. Idag vill jag nämna tre sätt som jag tror kan bidra till ett välmående hjärta.

  1. Min mamma lärde mig som liten att alltid reda ut bråk innan läggdags. Inte låta ilskan och irritationen slå rot utan att istället prata om händelsen, förlåta varandra och få somna i frid. När jag blev äldre hittade jag samma princip i bibeln; Låt inte solen gå ner över er vrede (Efe 4:26). Under mina funderingar kring vad det innebär att värna om sitt hjärta har jag i alla fall kommit fram till att detta är en god metod. Red ut missförstånd och konflikter, stora som små, så fort du kan. Låt din stolthet förvandlas till ödmjukhet.
  2. Jag är en person som har nära till mitt hjärta. Det står typ vidöppet hela tiden. Det kanske låter vackert men det kan också vara riktigt utmanande. Ord som jag får höra åker liksom inte in genom det ena örat och ut i det andra, utan sätter sig direkt på hjärtat. Redo att ältas. Därför har en av mina största böner under de senaste åren varit: Gud, ge mig en hård panna och ett mjukt hjärta. Alltså en bön om att allt det som inte bör ältas, landa och bygga bo bara kan få studsa mot pannan och bort ut i rymden så att hjärtat kan få skydd. Kanske kan detta vara en passande bön för dig också?
  3. Det står i bibeln att munnen kommer tala om det som hjärtat är fullt av. Vad har din mun pratat om idag? Vart har dina tankar vandrat? Jag tycker det är bra att checka av detta dagligen. Det är så lätt att fylla upp hjärtat med allt annat än Jesus men faktum är att det är han vi behöver. Jag tror att vi är skapade med ett tomrum som bara Jesus kan fylla. Det är nära honom vi mår som bäst. Det är när vi fyller oss med Jesus som såren blir helade, hjärtat börjar bubbla av liv igen och vi orkar älska oss själva och andra fullt ut. Den bästa medicinen för att värna om ditt hjärta heter inte Facebook, yoga, nya prylar, finare adress, högre lön eller andra människors bekräftelse. Håll dig nära Jesus. Ta tid med honom i sommar. Du behöver inte pressa fram massa vackra böner i solstolen – bara var inför Jesus kärleksfulla ansikte. Känn hur mycket han älskar dig. Jättemycket.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Kan du tvätta händerna? Jag menar, på riktigt?

Visste du till exempel att man ska gnugga händerna i tjugo sekunder? Ett hett tips är att vissla Happy Birthday två gånger, det brukar bli lagom. Visste du också att finns en hel rutin för hur man ska göra?

Det är sånt (bland annat) som deltagarna får lära sig genom WASH-projekten i Malawi och Kenya, både skolbarn och de kringboende vuxna.

”Men vänta nu”, säger du, ”alla vet väl hur man tvättar händerna? Alla vet väl ATT man ska tvätta händerna?”

På det svarar jag: låt mig berätta om Alice.

Alice (det är inte hennes riktiga namn) bor i en by i Malawi, och hon var mycket olycklig. Hennes lilla dotter mådde inte bra. Det spelade ingen roll hur mycket mat dottern fick, hon var ändå alltid magsjuk och hängig. Alice visste inte vad hon skulle ta sig till. I sin desperation anklagade hon sina grannar för att ha lagt en förbannelse över dottern. Det fanns ju ingen annan orsak hon kunde se till att flickan alltid var sjuk – vad skulle hon tro?

Sen kom vattenprojektet till byn. Alla fick lära sig om farorna med smutsigt vatten, varför man ska koka och filtrera det innan man dricker det, och hur viktigt det är att alltid, alltid tvätta händerna ordentligt.

När Alice började med de nya rutinerna dröjde det inte länge förrän hennes dotter mådde bra igen. När hon nu ser tillbaka på hur det var innan kan hon bara skaka på huvudet. ”Jag hade inte mycket koll på den tiden”, säger Alice. ”Tänk att jag inte ens visste att man ska tvätta händerna!”

Så, nej, hygienutbildning som börjar från de allra första grunderna är inte alls något onödigt eller en formalitet. För många är det blodigt allvar. För oss är det självklart att tvätta händerna och hålla oss rena, och något vi präntar in i våra barn från en tidig ålder. Det är svårt att riktigt förstå att det finns människor som inte vet om att det ens är något att fundera över. Men om ingen berättar det för en, hur ska man då veta om det? Då fortsätter man förstås med de vanor man alltid haft.

WASH (Water, Sanitation and Hygiene) är en vanlig, och mycket passande, förkortning för verksamhet som handlar om just vatten, sanitet och hygien. Även Frälsningsarmén använder den i samband med projekt som har den inriktningen. Från Sverige stöder vi såna projekt i Kenya och Malawi. Projekten förser skolor och privata hem med vattentankar som fylls upp av regnet, och anlägger toaletter – med tvättmöjligheter – i skolor och byar. Men en stor och viktig del är också hygienutbildning. Alla ska lära sig hur man tvättar händerna på bästa sätt, ingen ska behöva bli magsjuk i onödan, som Alice dotter.

Du som har läst så här långt kanske nu sitter och är litet orolig för att du inte har riktig koll på det där med hur man tvättar händerna. Tänk om du gör fel? Tänk om du blivit litet lat med åren och inte är så noga längre? Lugn, bara lugn! Här är en video från National Health Service i England, som visar precis hur man ska göra.

Så nu kan du bli lika kunnig som skolbarnen i Kenya och Malawi!

/ Lena Wickberg

PS. Alice har bett sina grannar om ursäkt för att hon anklagade dem för häxkonst, och nu är de sams igen. (Och alla tvättar händerna regelbundet!)

Inga kommentarer

Kommentera