Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Jag läste nyligen ett Facebook-inlägg som handlade om fru Ellis, en frälsningssoldat, som bodde i London under andra världskriget. Med hänvisning till de tunga bombningarna över London, citeras fru Ellis:

”Vi bara fortsatte; vi tog skydd under plattformen och sjöng högre!”

Jag är säker på att dagens säkerhetsföreskrifter inte skulle tillåta detta att hända idag, och jag ler när jag läser det nu, decennier senare. Jag försöker föreställa mig dem, hoptryckta under plattformsbrädorna, sjungandes för full hals … lungor som nästan spricker och öronen ringande av ljudet från den kraftfulla sången inne och den destruktiva bombningen utanför! Men för dessa frälsningssoldater var det inget att skratta åt. Det var en seriös, kraftfull demonstration av deras tro.

Fru Ellis och hennes krigare mötte livsfaror från en långvarig bombning med explosiva vapen. Det verkade inte ha något slut – natt efter natt fortsatte bomberna att falla, och så småningom även på dagtid. De mötte bombningarna med mod; de gjorde det med förnuft; de gjorde det med kreativitet.

En obeveklig anda av mod, tillsammans med en stor dos av kreativt sunt förnuft (de tog trots allt skydd under plattformen), är vad som behövs när vi står inför vårt eget bombardemang under dessa osäkra dagar. Och det är inte bara det verkliga hälsohotet som viruset medför, även om det är tillräckligt allvarligt. Vi bombarderas också med information – i vissa fall hjälpsam, i vissa spekulativ, och i andra rent missvisande. Det finns tydliga tecken på att rädsla, förvirring och ångest har börjat få fäste. Vi har sett de tomma hyllorna i våra butiker eftersom människor har gett efter för den panik de känner.

I tider med nationella och internationella kriser, krig och katastrofer har kyrkan varit en plats för tillflykt och hopp. Mitt i en kris, när människor känner sig hjälplösa och hopplösa, vilket får dem att tappa greppet, ser de sig efter något – eller någon – för att få hjälp att skapa stabilitet i sina liv igen. Något att hålla fast vid, någon som kan ge dem hopp. De vänder sig ofta till kyrkan i sådana desperata tider.

Vi kristna baserar våra liv på något mycket mer omfattande och varaktigt än de flyktiga saker som människor tenderar att bygga sina liv på … saker som börjar smulas sönder vid den sortens kris som detta coronavirus har skapat i vår värld. Låt oss, liksom fru Ellis och hennes medkrigare, vara modiga; låt oss vara förnuftiga; låt oss vara kreativa i de sätt som vi delar hopp och sprider hopp.

Den kristna kyrkan behöver låta denna tid av nödläge för mänskligheten bli en möjlighet att visa på Guds hopp in i hopplösheten och att sprida ljus i mörkret. Det är inspirerande att höra och läsa och se de bra och kreativa saker som görs i denna kris. Fortsätt med detta! Under hela denna kris, och därefter, uppmuntrar jag kyrkan – oavsett om det är Frälsningsarmén eller andra samfund – att fortsätta vara tillgängliga. När skakade och desperata människor kommer till hoppets plats, låt dem mötas av hoppets folk. Jag uppmuntrar er att fortsätta ha öppna hjärtan – att sprida frid; att flytta fokus från det som skapar oro till att peka på Världens Hopp; att nå ut till de desperata och ensamma. Med hjärtan som alltid är öppna uppmuntrar jag er att även hålla dörrar öppna när det är praktiskt möjligt. Och när det inte är praktiskt möjligt kan kanske andra dörrar öppnas med lite kreativitet och omtanke.  Kanske i den digitala världen, kanske genom att hjälpa kolleger i närheten som fortfarande har sina dörrar öppna.  

Låt Anden som inspirerade fru Ellis att sjunga högre, inspirera oss också!

Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.
1 Petrusbrev 3:15

Gud välsigne dig

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Covid-19, Corona. Inget annat ämne maler väl mer i tankarna bland jordens befolkning just nu och människor i Sverige befinner sig på olika ställen längs orosskalan. Vissa nöjer sig med diverse justeringar beträffande vanor och ovanor medan andra tycks leva i skräck och panik och har isolerat sig långt före sådana riktlinjer utfärdades. Oavsett så är det klart att en ökad medvetenhet är viktig i nuläget.

Kritiska röster hörs angående myndigheters hantering av situationen i vårt land, att större försiktighetsåtgärder borde ha satts in tidigare. Jag instämmer delvis och när jag i tidigt skede hörde sägas att det förmodligen skulle finnas många hundratals fall i vårt land i höst så tänkte jag att det har vi väl snarare om några veckor. Mycket riktigt.

Men oavsett vad som är ”rätt” och ”fel” i detta så vinner vi samtidigt ingenting på att paralyseras av rädslor och Bibeln är tydlig med att vi aldrig ska behöva göra det heller. Rädslor kommer inte från Gud: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.” (2 Timoteusbrevet 1:7)

Bibeln lär oss att bemöta oro med tro och bön: ”Var inte rädd, tro endast!” (Markusevangeliet 5:36). ”Oroa er inte för någonting, utan be och vädja alltid till Gud.” (Filipperbrevet 4:6) Femte Mosebok 31:8 deklarerar: ”Herren går själv framför dig och han skall vara med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad. ”

Detta är betryggande ord till Guds folk, till dem som är frälsta och som därmed får ta del av alla hans löften som Bibeln är proppfull av. Romarbrevet 10:9 talar om vad som gäller för att få tillhöra Guds familj: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.”  ”Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” (vers 13)

Enligt Bibeln innefattas vi genom vår gudstillhörighet av ett beskydd: ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger till Herren: ”Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på.”  Han ska rädda dig från…och den härjande pesten…Du ska inte frukta nattens fasor…inte pesten som smyger i mörkret eller sjukdomen som härjar mitt på dagen.” (Psaltaren 91:1-3, 5-6)

Det finns de som säger att fruktan i detta fall sprider sig snabbare och gör mer skada än själva coronaviruset. Kanske det. Många får inte särskilt allvarliga symtom och de allra flesta tillfrisknar av sig själva efter en tid och blir eventuellt även immuna. Men skulle vi insjukna finns betryggande ord i Bibeln för det med: “…han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar…” (Psaltaren 103:3) Vidare: ”…Han tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han.” (Matteusevangeliet 8:17)

Det är givetvis väldigt tragiskt att Covid-19 trots allt får en del människor att lämna jordelivet tidigare än planerat men i Psaltaren 23:4 står det: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig…” Vi kan även bära med oss hoppet om att få leva vidare där ”Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (Uppenbarelseboken 21:3-4)

Visst kan man mänskligt sett också rationalisera bort saker och ting och lära sig att tänka positivt men Jesus själv erbjuder en frid som inte är av denna värld: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” (Johannesevangeliet 14:27) ”Då ska Guds frid, som är djupare än vi någonsin kan förstå, skydda era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” (Filipperbrevet 4:7)

Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

På vår kår har vi detta året tagit orden ”Växa Vidare” som våra ord för året. Vissa kanske tycker att det är lite konstigt eftersom att Örnsköldsviks kår har vuxit otroligt mycket de senaste åtta åren. Och ja, om man tänker antalsmässigt så är det ju lite konstigt att just vi har växa vidare, räcker det inte snart? 

Nja, antalsmässigt kanske det kommer att stanna upp lite, men vår önskan är att vi istället ska få växa vidare på djupet. Växa vidare i bibelkunskap, växa vidare i personlig mognad, växa vidare i församlingsgemenskap, för att sedan kunna växa vidare i antal.

Ibland är det så lätt att man bara fokuserar på siffror, sånt som ser bra ut i statistiken. Men jobbet som ledare för en kår, ledare för människor, handlar om så mycket mer än bara hur många medlemmar vi har, eller hur många som blir frälsta varje år.

Missförstå mig inte nu, det är fantastiskt när folk vill bli medlemmar hos oss, och det är ännu mer fantastiskt när folk vill bli frälsta. Men min fundering har alltid varit: vad gör vi med dem sen? När de har blivit kristna, är med i församlingen, och har en grundläggande förståelse för vad det betyder att vara kristen. Släpper vi dem då och tänker att de klarar resten själva? Eller hjälper vi dem att växa vidare i sitt lärjungaskap? Växa på djupet.

När vi hade nationell bönedag hos oss, kom detta upp från flera kårer. Vi var ett gäng från olika ställen som hade fått just detta med att växa vidare på våra hjärtan. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag att detta sträcker sig längre än bara Örnsköldsvik och några kårer i norrland. Jag tror att detta är något vi alla borde fokusera på. Detta med att växa på djupet. 

Det ser definitivt olika ut på olika ställen och jag vet inte vart just du befinner dig i din vandring med Gud, men det fantastiska med Gud är att det alltid finns mer att upptäcka. Oavsett hur länge du varit frälst, hur många gånger du läst bibeln, hur många gudstjänster du har suttit på, eller hur många predikningar du än har haft, så finns det alltid mer att upptäcka. Och när vi inser det så blir livet med Gud världens äventyr!

Vi kan alltid få fortsätta lära oss, alltid får känna glädjen av att upptäcka något nytt, och aldrig behöva känna att man sitter fast. Gud vill ge definitivt ge mer av sig själv till oss, om vi bara är villiga att växa vidare.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

Det är måndagsmorgon och jag sitter framför en tom skärm… en skärm som snart skall fyllas med ord. Det finns mycket man kan skriva om – från den politiska opinionens svängning åt höger i västra Europa (inklusive Sverige), till det ökande våldet i europeiska städer (inklusive Sverige), till kyrkans minskande inflytande i det sekulariserade Sverige.

Under helgen fann jag mig själv titta på en dokumentärfilm om hur Adolf Hitler kom till makten. Jag funderade igen på det häpnadsväckande faktum att miljontals vanliga, goda människor drogs in i en så förskräcklig ondska. Jag såg hur deras tystnad utvecklades till acceptans, och sedan hur deras acceptans blev stöd, först muntligt och sedan ett aktivt stöd.  Jag såg hur sanningen avrättades på relativismens och bekvämlighetens estrad.

När jag lyssnade till de uttalanden Hitler och hans hantlangare gjorde, märkte jag att samma slags retorik som fängslade människor över hela Centraleuropa på 1930- och 40-talen börjar framföras från politiska plattformar och i sociala medier idag. Jag lämnades med en känsla som störde mig av de starka paralleller mellan västerländsk civilisation under tidigt 1900-tal och västerländsk civilisation idag och deras respektive problem med att tala sanning.

Ja, mycket av min oro gäller sanningen. Igen, det tycks mig som om vi lever i en tid när ”sanningen finns i betraktarens öga”… Så, beroende av ens bakgrund, ens tro och ens fördomar, kan ens ”sanning” variera signifikant från någon annans ”sanning”, eller, vilket är ännu mer alarmerande, från den sanning man omfattade i går, eller förra veckan, eller förra året!

I en värld där sanning har bevisats vara något undanglidande, är det viktigt att upptäcka att, bara för att någon uttrycker något behöver det inte vara sant, oavsett hur många gånger det sägs! Det finns många delar av livet där jag får disciplinera mig själv så att jag lyssnar noga och kritiskt på sådant som gäller för att vara sant. Det kan gälla politik, religion och etik för att bara nämna några – och då är jag medveten om att jag också riskerar att vilja förvränga sanningen så att den ska passa mig själv!

Ett av de mest störande aktuella exemplen på detta fenomen i Sverige återspeglas i Sveriges Kristna Råds nyligen publicerade rapport om religiös förföljelse. Rapporten avslöjar allvarliga ”sanningsfrågor”. Först avslöjar den myten att Sverige är en filosofiskt neutral stat. (Jag har skrivit om denna samhälleliga osanning i en tidningsartikel som du kan finna här.) 

Det svenska samhället är INTE neutralt, inte heller staten! Det finns en marknadsföring av en ateistisk/agnostisk humanistisk inställning till livet som avgjort inte är filosofiskt neutral. För det andra lyfter SKR-rapporten fram det faktum att en oundviklig konsekvens av denna så kallade neutralitet (som inte är neutral!) är att religion avvisas som irrelevant och även ointelligent. Den porträtteras som en känslomässig/psykologisk/andlig krycka som de svaga använder för att stötta sig själva i en värld där de starka (det vill säga de ”normala”) inte behöver någon hjälp utifrån (läs ”existentiell”) för att leva.

Rubriken till min artikel riktar fokus mot en av de allvarliga konsekvenser av denna osanning som marknadsförs i det svenska samhället. Många unga människor lider på grund av att denna lögn om neuralitet förknippas med sanning. Många lider för att de har blivit tillsagda att de inte behöver något existentiellt fokus för sina liv. Och när de konfronteras med verkligheten, med sanningen, så slutar det med att många får problem med sin mentala hälsa.

SKR-rapporten beskriver hur unga människors börda blir tyngre, för när de tar till sig sanningen genom att vända sig till religionen, och särskilt kristendomen, blir de hånade och mobbade av sina kamrater, men än värre, av de statsstödda agenterna för neutralitet, deras lärare! Det är skamligt att en stat uppmuntrar detta slags beteende!

Här är sanningen: De stora existentiella frågorna om livets mening och mål kan inte delges via neutralitet sponsrad av staten, inte ens om den neutraliteten vore sanning (vilket den inte är!). Svaren på de stora livsfrågorna finner man när man söker sanningen utanför sig själv. För den troende kristne är sanningen personifierad i Jesu Kristi person, Guds son, Frälsare och Herre, han som förklarade att han själv var Vägen, Sanningen och Livet. Varför inte bryta med det moderna i det svenska samhället och själv söka sanningen?!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Den kände rapartisten Kanye West släppte förra året albumet ”Jesus is king”, med låttitlar som ”Follow God”, ”On God”, ”Everything we need”, ”Jesus is Lord”, ”Closed on Sunday” och ”Use this gospel”. Med det som anledning har det här inläggets ämne blivit högaktuellt och diskuterats flitigt i alla tänkbara mediekanaler. Det handlar om vissa kristnas ”bedömning” av andra bekännande kristnas grad av frälsning.

Kanye har ju inte precis gjort någon hemlighet av sitt tidigare vilda leverne men i samband med en psykisk kollaps, som jag har förstått det, hände någonting inom honom. Han började söka Gud och kallar sig numera kristen och har till och med startat en egen kyrka. Händelsen är naturligtvis sprängstoff för media som redan innan bevakat vart enda steg Kanye tagit sedan han blev någon på Hollywoods stjärnhimmel. Inget konstigt givetvis men sorgligt däremot att en alldeles för stor andel så kallade kristna, istället för att glädjas, jubla och prisa Gud över detta, väljer att dissekera, granska under lupp, misstänkliggöra och ifrågasätta Kanyes omvändelse. Så i USA och vi ska tydligen bete oss likadant här i Sverige.

I en artikel i en svensk kristen tidning står att läsa: ”Kanye West var superstjärnan som ibland kallade sig för Gud. Nu hävdar han att han blivit frälst – men kan man lita på en person med storhetsvansinne orsakad av psykisk sjukdom?” Vänta lite nu. Om man tar tidigare felsteg, egenheter och annat som en invändning mot trovärdigheten i en persons omvändelse är man så fel ute man bara kan bli anser jag. Grundkurs, nivå 1, i kristendom: Du och jag är inte de som avgör vem som har rätt att kalla sig frälst, lika lite som vi är dem som kommer döma beträffande vilka som får spendera evigheten med Jesus. Du och jag har inte rätt att själva försöka axla den rollen här på jorden. Vem var det nu som spelade Gud…?

Romarbrevets tionde kapitel deklarerar klart och tydligt: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst… Skriften säger: Ingen som tror på honom ska stå där med skam…Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” (Vers 9,11 och 13)    

Högre än så är alltså inte ”kraven” för att få ta sig rätten att kalla sig frälst.

Kanye har kritiserats för att inte komma med tillräckligt bra svar i intervjuer och att skratta bort kritiska frågor kring det hela. Men ärligt talat tror jag att de flesta kristna känner sig halvt svarslösa ibland även om sättet att agera i en sådan situation kan te sig olika. Själv brukar jag ödmjukt erkänna att jag inte förstår precis allt i Bibeln eller den kristna läran. Detta trots ett års bibelskolestudier och nästan ett helt liv med erfarenheter av frikyrkligheten. Och så brukar jag övergå till att berätta om de fantastiska ting Gud har gjort i mitt eget och andras liv istället.

Vidare anklagas Kanye och hans låttexter för att förespråka framgångsteologi och att vara dömande. Nåväl, han tackar Gud för sin framgång samtidigt som han säger att han förr levde för den men att det idag är Gud som kommer först. Intressant dock att just det faktum framkommer i hans låtar att han själv blir dömd och ifrågasatt, och då i synnerhet från kristet håll. Att vi kristna är experter på att döma varandra är väl hyfsat känt och någonting vi storligen bör skämmas över som jag ser det. Då var vi tillbaka i det träsket igen.

En liten påminnelse från Matteusevangeliet 7: ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!..” (Vers 1-3, 5).

Kritiken har också riktats mot de runtomkring Kanye som inte borde ha ”släppt fram” honom så snabbt med att vittna om sin tro innan han blivit ”färdig”. Men VEM i hela världen blir någonsin ”färdig” i sin vandring med Jesus? Relationen med honom är ständigt under utveckling och fördjupas alltmer om man tar sig tiden och har viljan och hjärtats rätta inställning. Ett större problem hos en troende är väl snarare rädslan för att öppet bekänna sig till Jesus och därmed riskera att bli betraktad som en knäppis. Och den feghet som hindrar oss från att tala och vittna om honom eller att vara tillgängliga redskap för honom kommer från rakt motsatt håll än från Gud själv.

Ett oerhört klokt uttalande kommer från en pastor/lärare när jag gick bibelskola för en massa år sedan. Det var just på temat att vi i vår rädsla över att inte vara ”kristna och goda nog” inte tror oss kunna bli använda av Gud. Detta samtidigt som världen håller på att gå under i brist på kännedomen om Jesus. Läraren/pastorn sa någonting i stil med: ”Människor håller på att drunkna men det är ingen som bryr sig om ifall du har ett hål i din baddräkt. Du måste hoppa i vattnet och rädda dem!” Så sant!

Istället för att kritisera och slå ner på exempelvis Kanye West beträffande hans påbörjade resa med Jesus, låt oss:

  • Tacka Gud för att Kanye har tagit emot Jesus i sitt hjärta och blivit frälst.
  • Be att Gud ska leda Kanye och omge honom med rätt personer så att han på bästa sätt kan få vara ett skarpt redskap för Gud i sin position och utifrån den plattform han har.
  • Och framför allt: Be om beskydd för Kanye, hela hans familj och hela hans verksamhet. För om det är någonting som kommer som ett brev på posten i ett sammanhang som detta så är det attacker. Det kan gälla sjukdom, olika former av motgång och misslyckanden men också frestelser av diverse slag. Allt som på ett eller annat sätt kan förminska eller förstöra det stora som håller på att hända i och med att Kanye har vänt sig till Jesus.

Kommer Kanye nu att bevaras i sin gudstillhörighet? Givetvis finns det inga garantier för det, varken för honom eller för någon annan. Kan det hända att han då och då trampar snett, faller för frestelser eller säger och gör något knäppt eller olämpligt? Absolut, precis som vi alla gör när vi balanserar på ”den smala vägen” med Jesus och en kristen är fortfarande en människa med brister, fel och svagheter. Men sälla dig då inte, för allt i världen, till den skara som nästan skadeglatt lutar sig tillbaka med armarna i kors och triumferande utbrister: ”Vad var det jag sa?!”

Vad som för övrigt händer mellan Kanye och Gud i deras tvåvägskommunikation vet inte du och jag, eftersom vi inte är med vid deras egna ”sammankomster” på kammaren. Men TACKA, BE för och VÄLSIGNA Kanye och hans familj och arbete! Precis som du förhoppningsvis gör beträffande alla andra ”vanliga/dödliga” människor som tar sina första stapplande steg hand i hand med Jesus.

/Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Artificiell intelligens (AI), maskininlärning och robotar – överallt hör jag talas om det. Men hur ser förhållandet ut mellan teknikens under och människosynen?

Sedan 1900-talets mitt har datorers prestanda fördubblats i snitt vartannat år. Just nu pågår utvecklingen av kvantdatorerna som väntas klara avancerade beräkningar på en nivå som är helt överlägsen dagens superdatorer. En annan häpnadsväckande teknisk nyhet kommer från University of Vermont som nyligen presenterade en programmerbar levande organism som alltså varken är robot eller djur, utan en ny livsform däremellan. Tanken svindlar!

Medan datorer och AI hjälper oss med allt från rättstavning och googling till att spåra kommande virusepidemier och ta fram nya mediciner, så finns det en mörk baksida. För det är precis samma teknik som möjliggör hemskheter som integritetskränkande ansiktsigenkänning och ödeläggande drönarattacker.

Lite orolig blir jag också av att AI används i allt fler funktioner i arbetslivet – allt från chatbotten hos barnrättsorganisationen BRIS till beslutsstödet hos Försäkringskassan. Det riskerar att skapa en ny arbetslöshet och dra ner på antalet möten ansikte mot ansikte med vårdgivare och servicepersonal.

En annan sak värd att uppmärksamma är hur tillämpningen av AI kan påverka vår syn på oss själva och varandra som människor. Vi människor är ju så fumliga, komplicerade och underliga, inte alls sådär klockrent rationella och funktionella som AI, så tänk om det nya människoidealet blir att vara mer och mer lik en robot istället för att vara lik en sann människa. Jag tycker mig se en sådan förändring i människosynen redan nu, en människosyn i vilken det mätbara premieras framför det komplexa.

Men jag fascineras också. Det som fascinerar är själva förebilden för AI, nämligen vår egen gudagivna intelligens. Tänk att det är den här intelligensen man försöker kartlägga och simulera! Men frågan är om man verkligen kan simulera själva erfarenheten av känslor, självreflektion eller andlighet – kan man simulera ett medvetande? Det kan man, svarar en del kognitionsforskare.

Utifrån en kristen människosyn blir svaret ett annat. Här betraktas varje enskild människa som ande, själ och kropp, och som unikt skapad av Gud. Så hur långt vi än kommer i simulerandet av en människas nervsystem, och hur till synes kreativa och empatiska våra robotar än blir, kommer de inte att bli närvarande, självreflekterande och existentiella varelser, för de består inte av ande, själ och kropp och är inte skapade till Guds avbild.

Paradoxalt nog kan tillämpningen av AI påminna oss om allt det som definitivt särskiljer människan från maskinen. För medan maskiner är skapade för att fylla en given funktion, så är vi människor meningsfulla bara genom att existera, helt oavsett våra funktioner och resultat.

Låt oss använda AI där det behövs. Och låt oss samtidigt uppmärksamma, uppvärdera och hylla det som är sant mänskligt i våra medmänniskor och i oss själva, till exempel närvaro, empati, självreflektion, njutning och existens.

/Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera

Jag borde läsa artiklarna om hur man bäst städar och får ordning hemma. De brukar dyka upp så här års. I vårt hem bor två som varken är särskilt ordningssamma el­ler det motsatta men nu ska det i alla fall ske. Förrådsutrym­mena ska gås igenom. Ibland tycks det som om saker som förvaras där, ofta år ut och år in, liksom förmeras. Jag kän­ner visserligen igen allt som finns men det har blivit onödigt mycket mer.

Nu ska det rensas, röjas, slängas, kollas, plockas fram, noga tittas igenom och inte sparas så mycket. Att ”det kan vara bra att ha sedan”, är inte sant. Myrorna eller någon annan second hand-butik ska kontaktas och sedan blir det en tur eller två till återvinningscentralen.

Det är en befrielse att få göra sig av med ett och annat. Böcker är nästan svårast. Det finns många som aldrig mer kommer att läsas och bara står där och tar plats men det gör det inte lättare att göra sig av med dem. Det blir skönt när processen är igång.

I Predikarens bok i Gamla testamentet hittar jag litet uppmuntran för att sätta igång. Där står att allt har sin tid och att det finns en tid för allt som sker under himlen. Säkert finns det en tid att röja och rensa också. ”Det finns en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta”, står det bland annat.

Inte tänker jag väl precis på bibeltexten när rensandet påbörjats men jag funderar hur det ska gå till med det röjningsarbete som är ändå viktigare. Hur ser det ut i skrymslena i mitt inre? Hur upptäcker jag över huvud taget sådant som bara legat där och skräpat till ingen nytta alldeles för länge? Har det vuxit någon frukt på det träd som heter Mitt liv?

Jag samtalar med Jesus om det och gnolar på en gammal sång som handlar om att han kan hjälpa mig att bli den jag bör bli, uppfylla mig med sin kärlek och rena mig. Det blir en mer omärklig proce­dur än den i förrådet men nog så viktig.

/Karin Larsson, frälsningsofficer

2 kommentarer

Kommentera

Nytt år och nya möjligheter! Det är uttryck som vi ofta slänger oss med och känner igen när det är dags för ett nytt år. Nytt år innebär för många att byta ut sin nuvarande almanacka mot en ny, men nytt år representerar också för många en ny tid för nytt. En ny tid som kommer när det gamla är förbi, en ny tid som kommer med nya möjligheter och förändringar i vardagen.

Vid ett nytt år ger vi ofta löften till vår familj och våra vänner, med innehåll för alla möjliga delar av livet.

”Detta år ska min hälsa bli bättre och det innebär träning!”

”I år så ska jag se till att prioritera min tid för familjen och vännerna.”

”Nu är det dags för mig att ta nya tag med jobbet och satsa på karriären, vem vet vad som kan hända i år!”

Vårt liv går i säsonger som ser olika ut från år till år, vilket leder till att flera varianter av nyårslöften uttalas i vårt avlånga land under januari månad, där alla har en längtan och hopp om en nystart.

Ordet nystart får mig att tänka på ett stycke i Bibeln, där Jesus ger löftet ”Se jag gör allting nytt” (Upp 21:5). I mitt liv så har min tro på Jesus haft stor betydelse då jag ska ta nya beslut. Tron har varit en hjälp i stunder då jag önskar förändring och vägledning, då jag står inför nya möjligheter.

Vid en nystart kan saker som schemaomläggning vara det mest relevanta, eller att byte av matvanor kommer i fokus. Men för dem som önskar en nystart i hjärtat – hur ser det ut?

Hjärtesorg efter skilsmässa, eller psykisk ohälsa från skolan, är exempel på händelser som kan följa med från det gamla året in i det nya. Upplevelser som vi inte vill bära med oss men som inte verkar lämna oss trots att tiden går.

Även i de stunderna, vid de nyårsönskningarna, erbjuder Jesus en nystart. Han vill vara din hjälpare då nya beslut ska tas, och din vägvisare då du står inför nya möjligheter.

Nytt år och nystart är något som kan ske för alla. Hur kommer din nystart se ut?

/Simon Hurtig – ungdomskonsulent, Frälsningsarmén

Inga kommentarer

Kommentera

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag är en person som älskar att åka skidor. Egentligen älskar jag allt som har med vinter att göra, men just denna ”vinter”säsongen så har längdskidor blivit något som jag lagt väldigt mycket tid på. Jag älskar att glida fram på snö, trötta ut kroppen tills jag är helt slut, känna kylan slå mot mitt ansikte och då få mer energi till att orka lite till. Jag älskar det helt enkelt, så mycket att jag ler när jag skriver detta.

Men samtidigt har en annan tanke slagit sig in i mitt huvud den senaste tiden – hur kan det vara så att jag har så enkelt för att gå upp tidigare på morgonen för att åka iväg till skidspåret, men helt omöjligt att göra det för att spendera tid med Gud?

Bibelställen som: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” och ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” spelas upp i mitt inre. Jag är frälsningsofficer, jag kan dessa bibelställen utan och innan, jag har predikat dem för andra, men ändå är det så svårt att ta till sig själv och leva efter.

Jag åker skidor oavsett före, hur tidigt det än är, hur tungt det än är, och tänker de gångerna att det ger extra bra träning till när underlaget kommer vara bra istället. Men så fort det blir tungt att läsa Bibeln, eller jag känner mig för trött, så drar jag ner på det?

Jag tror inte att jag är ensam om detta. Eftersom det är annat än kött och blod vi kämpar emot, och det finns någon som vill ta varje chans han får att dra oss längre ifrån Gud, så tror jag att detta är ganska vanligt. Det börjar med att vi hoppar över en morgon- eller kvällsandakt för att vi är för trötta. Sen gör vi det en gång till, och en gång till, och till slut vet vi inte ens när vi senaste läste Bibeln eller spenderade tid med Gud, eller gick till kyrkan, eller vad det än kan vara.

Men det här året önskar jag skulle vara annorlunda, jag vill än en gång prioritera Gud framför allt annat. Det är ett beslut jag kommer behöva fatta varje dag, både när det känns enkelt och när det känns svårt. Men kan jag göra det med skidor, så kan jag definitivt göra det med Gud också. Det är Han värd.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera