Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

”Där”, säger major Henry och pekar upp mot berget bakom kåren. ”Däruppe bor de, de flesta av våra medlemmar.”

Jag kisar mot solgasset och ser en brant klippvägg, tätt bebyggd med hus hela vägen upp till toppen. Tomma fönster utan glas stirrar tillbaka från betonggrå väggar, och vi förstår utan vidare vilket slags område det är.

Mapasingue

Vi befinner oss vid kusten i Ecuador, i en förort till staden Guayaquil. Det är juni och vädret är fuktigt och varmt trots att det tekniskt sett är vinter här just nu. Ekvatorn är bara 25 mil norrut, och skillnaden mellan sommar och vinter är inte så stor. 

Vi står på en dammig fotbollsplan mitt emellan en kårlokal och ett litet område av vildvuxen sankmark med banan- och kaffeplantor här och där i allt det gröna. Det lilla området översvämmas ofta under regnperioden, får vi veta, och eftersom avloppsledningarna i närheten brukar översvämmas samtidigt, rinner allting därifrån också ner hit.

Torrperioden har bara just börjat, och det är fortfarande fuktigt därinne bland träden, både i luften och på marken. Insekterna surrar omkring oss, och jag är glad att komma tillbaka till den torra fotbollsplanen igen.

Husen uppe på berget som major Henry pekade ut för oss utgör bostadsområdet Mapasingue, där fattigdomen är utbredd. Den som hamnar där har inte många valmöjligheter kvar. Dessutom måste man vara frisk och stark för att orka ta sig både upp och ner via de långa trapporna. Någon samhällsservice finns knappt alls däruppe, och de flesta saknar rinnande vatten.

Området är en fälla, berättar major Henry. Folk blir äldre, och till slut kommer det en dag när man helt enkelt inte kan ta sig ner från berget. Då är man fast däruppe. Det är vanligt att familjerna låser in sina äldre medlemmar hemma för att de inte ska gå ut och slå sig fördärvade på ojämna gator och branta trappor.

Kåren ligger alldeles vid bergets fot, omgiven av palmträd, hibiskus och andra prunkande växter. Tanken på paradiset är nära, samtidigt som den är oändligt långt bort med tanke på hur livet ser ut för dem som bor här.

Men i allt det svåra vill kåren arbeta för att hjälpa folket i Mapasingue, både dem som är medlemmar och alla andra. Man driver till exempel ett dagcenter som tar emot skolbarn två dagar i veckan. Barnen får mat, hjälp med läxorna och en trygg plats att vara på istället för att driva omkring på gatorna. En läkare kommer till centret med jämna mellanrum och håller koll på barnens hälsa, och hon tar även emot deras familjer vid behov. Man säljer också dricksvatten till självkostnadspris, något som är särskilt uppskattat, eftersom vatten i vanliga fall är dyrt.

Kårens pengar räcker inte så långt, men man funderar alltid över vad man kan göra mer. Just nu känner man en kallelse att ta hand om ungdomar, de som slutat skolan nyligen och inte kan hitta något jobb. Arbetslösheten är stor, och det drabbar självklart de unga också. Ett vanligt yrke är gatuförsäljare. Det är tungt och farligt, då man måste bära sina varor, ofta frukt, långa vägar och säljer dem genom att springa omkring bland bilar som står i kö vid rödljus, men för många är det det livet som väntar.

Ett alternativ som kåren funderar på är att ordna yrkesskola för yngre tonåringar, de som är i 14-15-årsåldern och inte har något som helst hopp om högre utbildning efter att ha gått ut grundskolan. Rörmokare, hårfrisörer, snickare och andra behövs alltid. Kanske kan man också samordna elevernas praktiktjänst med att hjälpa folket i Mapasingue, där man sällan har råd att köpa in såna tjänster.

När jag är på kåren är centret stängt, tyst och tomt. Det passar kårens katt, som ligger och sover i det stora köket. I skafferiet intill står de stora vattendunkarna i högar för vidare försäljning. Utanför öser solen ljus och hetta över byggnaden, och även i skuggan inomhus är det obekvämt varmt.

Kårkatten passar på att njuta av stillheten i köket när centret är stängt och barnen är i skolan

Centret kallas Nueva Esperanza, det nya hoppet. Kåren har länge varit ett hopp för barnen i Mapasingue och deras familjer, och det vill man fortsätta vara. Ett nytt hopp för dem som bor i ett paradis utan paradiskänsla.

/Lena Wickberg, Internationell Utveckling

Inga kommentarer

Kommentera

”Show grace to people in process. You’re one of them.”
Carlos A. Rodríguez

Vi befinner oss alltid i någon typ av process och våra resor är individuella. Det som jag lär mig om mig själv idag har du kanske aldrig behövt jobba med i din personliga utveckling och det område där du gör framsteg just nu kanske blir en process för mig först om 10 år. Vi är alla på en vandring liksom och den pågår livet ut. Vissa utvecklingskurvor går vi igenom med glädje för att vi så gärna vill i mål, medan andra processer är en ren strid. Somliga saker jobbar vi aktivt med och andra områden i livet utvecklas medan vi knappt själva märker det.

Jag är otroligt glad för att jag är en annan person idag än vad jag till exempel var för fem år sedan. Inte för att jag skäms för personen jag var då, men det är skönt att jag formats till någon som ännu mer liknar Jesus.

Anledningen till utvecklingen är till stor del att jag lärt mig av mina misstag. Låter kanske drastiskt men det handlar faktiskt om mindre saker. Kanske hur det känts inombords efter olika typer av handlingar. När något jag gjort känts fel efteråt, har jag helt enkelt lärt mig av den ”osköna” känslan och inte velat göra om det. Exempel kan vara hur jag talat om andra människor som inte varit i samma rum. Eller hur jag betett mig mot andra när jag varit stressad. Eller hur jag velat föra över min skam på någon annan. Eller hur jag självsäkert undervisat andra om något jag inte greppat själv, lite falskt liksom.

Citatet som jag inleder med påminner mig om att vara nådefull, mild och förstående mot andras process liksom jag önskar att de har överseende med min. För vissa utav oss är detta inget problem, då vi kanske är mer förlåtande mot andras tabbar än våra egna. Då måste vi istället jobba på att vara snälla mot oss själva.

Jag har en T-shirt med citatet ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind, always.” Så är det verkligen. Jag ser bara toppen av ett isberg när jag möter en medmänniska. Det gömmer sig så mycket under ytan som jag inte ser. Jag skulle vilja påstå att det är så även när jag möter någon som står mig nära. Jag kan gå till mig själv; trots att jag är en öppen person som har lätt att berätta hur jag mår så bär jag på massor av grejer som bara jag och Gud vet. Det gör nog du också.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmuntra oss till att våga dela med oss av våra processer i högre grad. Det blir enklare så. Då förstår vi varandra bättre och kan hjälpa varandra i rätt riktning. Trots att processen ofta är personlig är det skönt att inte känna sig ensam på resan.

/Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera

Jag fick möjligheten att tillbringa en dag med mina barn efter att ha deltagit på en konferens i närheten av Oslo, där de bor. Vi hade kommit överens om att träffas någonstans i staden för en måltid och en film, och, som har blivit normen i vår familj, var föräldern utesluten från att fatta beslut om var vi skulle äta och vilken film vi skulle se. (I rättvisans namn måste det sägas att jag fick välja själv från menyn, och jag fick betala för måltiden.)

Jag stönade när jag hörde vilken film som valts.  Jag hade sett förhandsvisningar av ”Joker”, som handlar om Arthur, en man som av samhället möts av grymhet och förakt, innehåller en hel del våld, och jag hade inte gillat det jag såg. Men tack vare min sons val befann jag mig i en väldigt bekväm fåtölj i biosalongen och förberedde mig på att behöva härda ut, snarare än att bli underhållen.

Och så visade det sig vara. ”Joker” är inte underhållande . Den är inte tänkt att roa, den är avsedd att störa, och den gör det! 

Den stör eftersom den inte får mig att fly från den verkliga världen, som ofta är fallet när man besöker biografen. 

Den stör för att ”Joker” hanterar mycket mörka teman – psykisk ohälsa, övergrepp mot barn, mobbning, social isolering, misslyckandet med cyniska och opersonliga regeringssystem, fattigdom, ekonomisk ojämlikhet, grafiskt våld och social oro – och sättet på vilket dessa frågor behandlas i filmen är både uttrycksfulla och chockerande. 

Den stör eftersom den konfronterar publiken med de mest extrema konsekvenser  som kan ske på grund av vårt bräckliga samhälle. 

”Joker” stör eftersom den tar en med på en logisk utveckling genom kaoset.

Jag kunde förstå varför antihjälten, Arthur Fleck, uppförde sig och reagerade som han gjorde. Jag insåg att jag inte kunde sympatisera med honom på grund av de förfärliga ting han gjorde.  På samma sätt kunde jag inte sympatisera med folkmassorna som protesterade våldsamt mot orättvisa och dåliga politiska system. Men jag förstod varför de uppförde sig som de gjorde. Deras handlingar och reaktioner var oundvikliga. Jag förstod vad som låg bakom deras frustration och ilska. Jag såg hjälplöshet och hopplöshet som logiska resultat av deras svåra upplevelser. Jag kände mig nedtyngd av alla deras svårigheter. Jag kände att vi i stället för att fly från den verkliga världen hade dragits ännu djupare in i den.  ”Joker” var inte ett skämt … den störde!

När jag efter filmen kom tillbaka till lägenheten såg jag på nyheterna och fick bevittna scener som nästan var identiska med några av scenerna i filmen.  Jag såg de allvarliga incidenterna av våldsam oro i Libanon och Barcelona – scener som kunde ha tagits direkt från filmen, visades på dagliga nyheter.  När jag såg dessa våldsamma scener i nyhetsrapporten kom jag att tänka på en dokumentär jag hade sett kvällen innan, där den extrema fattigdom och det nästan omänskliga lidandet i mitt hemland Sydafrika hade drivit  människor till extremt våld.  ”Joker” visar sig här i den verkliga världen.  Och den världen är inte längre långt borta – för ofta, i dag, rapporteras det om våld även på svenska gator.

Så det här är inget skämt – vi lever i en störd värld.

Och ändå…

Louis “Satchmo” Armstrong sjöng om att denna värld är underbar.  Alla ting han beskrev i sången som gör världen underbar kan fortfarande hittas i vår värld idag; gröna träd och röda rosor, blå himmel och vita moln, gråtande barn och vänskapsband.  Det är inte en annan värld än nyheternas värld – det är samma värld.

Vi kan därför konstatera att vi lever i en komplex värld – en värld fylld av kontraster; det är en värld full av glädje och skratt, men också av sorg och tårar, en värld full av skönhet och förundran, men också av gräslighet och förfäran,  en värld full av nöje, men också av lidande,  det är en värld fylld med ”Satchmos” underbara ting, men också, ”Jokers” ondska. Och kyrkan kallas, inte att dra sig ur den världen utan,  eftersom vi är salt och ljus, att vara i den världen – att engagera oss i den … att påverka den med Gudsrikets sätt att leva … att göra en skillnad …

 Och det är inget skämt!

/Clive Adams

1 kommentar

Kommentera

Om jag säger ”gul regnkappa och en lång fläta” – vem tänker ni på?
Just det – Greta Thunberg, stockholmsflickan som på ett år gått från en okänd skolelev med en skylt sittande ensam utanför Riksdagen, till en flicka som bokstavligen förändrar världen. 16−åriga Greta har i skrivande stund 6 miljoner följare på Instagram, och igår fanns 46 702 kommentarer under hennes senaste inlägg. Demonstrationerna som föddes utifrån hennes enda plakat är nu enligt senaste rapporter världshistoriens största och mest omfattande.

Det är inget annat än hisnande.

Hur har Greta Thunberg lyckats med detta?

Hela PR-byråer med många anställda skulle behöva jobba dygnet runt under månader för att bygga ett sådant varumärke som Gretas. Stora företag och multinationella bolag skulle offra sin högra hand och många miljarder för att nå så många, påverka så intensivt och skapa sådana svallvågor och följarkretsar. På ett år.

Jag tror att det hänger samman med att Greta är:

  • Sann mot sig själv – den fråga hon brinner för är den som hon agerar utifrån. Ingen annan.
  • Relevant för målgruppen – de unga började identifiera sig och glöden från dem har spridit sig. Klimatet angår alla oss som bor på jorden.
  • Konsekvent – hon hänvisar gång på gång till forskningen, talar aldrig i egen sak.
  • Uthållig  − varje fredag året om skolstrejkar Greta med ungdomar i hela världen, var hon än befinner sig.
  • Opåverkad av motgång – belackarnas attacker plockas isär, dementeras och läggs åt sidan. Allt under lugn och värdighet.
  • I dialog – hon möter följares, kritikers och det globala medias intresse på samma sätt, intresserat och metodiskt och med klarspråk. Har ingen hemlig agenda.
  • Under ständig utveckling  − hon lär sig mer, läser på och växer. ”Nu behövs jag i USA”, sa hon. Och seglade dit.
  • I kontakt med sina känslor – hon ser ingen skam i att gråta, vara arg eller glad. Och känslor tänder andras känslor. Det blir på riktigt.
  • Tillfreds med att hon är udda – Asbergerdiagnosen som tidigare gjort henne ensam, är nu en ”superkraft” som hjälper henne fokusera på det viktigaste. Och utöver klimatfrågan blir hon en röst för hundratusentals med samma diagnos.

Alldeles oavsett hur vi ska lösa de svåra klimatproblemen kan vi fråga oss vad vi i kyrkan kan lära av Greta. Vi om några har ju världens absolut bästa varumärke! En älskande, offrande Gud på ett kors och ett grav som är tom. När vi är sanna, relevanta, konsekventa, uthålliga, opåverkade av motgång, i ständig dialog, utvecklar oss, har tillgång till känslor och bejakar att vi är lite udda, kan vi förflytta berg. Och vi har ännu mer än det att komma med. Kärlek, inte minst.

För där Greta talar om hopplöshet – kan vi komma med hopp.

Där hon gråter av ilska och förtvivlan – kan vi tala om glädje som flödar över och om strömmar av levande vatten.

Där hon säger att det är kört − säger vi att det inte är ute med någon enda av oss.

Där hon talar om skapelsens krasch – vet vi att Skaparen håller.

Där hon säger: Ni har stulit barnens drömmar – berättar vi om honom som sade: ”Låt barnen komma till mig. Guds rike tillhör sådana som de”. Och när Greta ryter: Vi har bara en jord! Får vi säga: Vi har också en himmel. Det är inte slut här.

Förstå mig rätt, jag välkomnar och applåderar flickan med flätan. Den jord vi fått har på många håll kastats åt rovdjuren, som sliter i planetens resurser från alla håll. Kortsiktiga vinstintressen äter upp möjligheterna till ett gott liv för de allra svagaste och många fler. Det vet Greta och det är makalöst att en så ung person förstår och vill göra något åt det.

Låt oss kroka arm med de ungas eld och kamp! För det är inte kört.

Men låt oss aldrig någonsin släppa det kristna hoppet.

Vi lever i skapelsen, men tillber Skaparen. Det är en viktig skillnad.

Romarbrevet 8: 20-22, 24

”Allt ska­pat har lagts un­der tom­he­tens välde, in­te av egen vil­ja ut­an på grund av ho­nom som vålla­de det, men med hopp om att också ska­pel­sen skall be­fri­as ur sitt sla­ve­ri un­der förgäng­el­sen och nå den fri­het som Guds barn får när de förhärli­gas. Vi vet att he­la ska­pel­sen ännu ro­par som i föds­lovåndor (..) Men i hoppet är vi räddade.”

Bön:

Gud tack för att du under alla omständigheter är Skaparen. Av himmel och jord och av oss människor. Tack för att du ger oss ett hopp som slår igenom alla tider och omständigheter: ner i havens djup, upp emot den stjärnbeströdda himlen, ut över isar, genom skogar, upp på berg och in i de myllrande städerna. Hur jorden än mår. Var med alla unga, tack för deras eld och glöd! Men beskydda dem från apokalypsstämningar som stjäl deras hopp och skapar förtvivlan. Unga behöver inte mer ångest. De behöver dig, som ville deras liv. Och hjälp oss gode Gud att minnas: när allt vissnar, lever vi ändå hos dig.

I Jesus namn, amen.

/ Carina Tyskbo

Greta Thunbergs Instagram-profil.

Inga kommentarer

Kommentera

Vi människor har en massa personliga erfarenheter som vi delar med varandra. Kanske är den särskilda erfarenhet jag just nu tänker på ännu inte gemensam för oss, men den kommer att vara det längre fram. Jag tänker nämligen på erfarenheten av att en närstående blir allvarligt sjuk.

Plötsligt står jag mitt i den erfarenheten. Min längtan är stark tillbaka till tiden före hennes insjuknande, den tiden som var alldeles nyss. När jag ser tillbaka så himlar jag med ögonen åt hur små mina bekymmer var jämfört med den här nya, större oron. Och när jag ser framåt drömmer jag om en framtid där sjukdomen övervunnits. Det är ju i den framtiden jag vill vara, så snälla ta mig dit! 

Hur jag än blickar framåt och bakåt, så präglas nuet av sjukdomen, ovissheten och ett slags akut sinnesnärvaro. I det oklara och kaotiska uppstår ett förstärkt behov att söka den enda som känner varenda samband och förveckling. Gud är den enda som känner allas hjärtan, den enda som vet varför saker och ting blir som de blir. 

Jag vill be till Gud och jag vill be om hjälp. Men vilka böner ska vi be i en situation vars förutsättningar och gränser vi inte känner? Vilka ord ska vi använda? Visst kan vi be om ett fullständigt helande. Eller så kan vi vara mer detaljerade och be om styrka till den sjukdomsdrabbade, vishet till vårdpersonalen och tålamod till oss anhöriga. Eller så lägger vi allt i Guds händer och ber att vi ska få vårt dagliga bröd och icke inledas i frestelse. Det finns så många ord.

Ibland är mina böner brinnande, andra gånger stelbenta och trevande. Inför den överväldigande situation jag vill be för känns de allt som oftast fattiga, begränsade och liksom otillräckliga. Jag påminns om avsnittet i Bibeln där Paulus berättar för församlingen i Rom om att

Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Romarbrevet 8:26-27)

Jag tror att sökandet efter egna ord för våra böner är viktigt. Det kan stärka vår gudsrelation och hjälpa oss förstå oss själva, varandra och prövningarna vi möter. Men vad gör vi när orden inte räcker till? Som tur är finns det andra sätt att uttrycka sig, exempelvis genom musik. Lyssna på den låt du älskar och låt ditt hjärta innerligt få sjunga med, ge utrymme åt din ordlösa bön. Gud som vet allt och känner allas hjärtan hör och förstår våra böner, även när vi själva inte gör det.

/ Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera

”Our assignment isn’t to show others how good we are.

Our assignment is to show others how good God is.” – Craig Groeschel

Under min uppväxt var jag ofta titulerad som den ”duktiga tjejen”. Mönstereleven som skrev bra på proven, höll sig vän med lärarna, alltid kom i tid och aldrig blev tillsagd. När jag dessutom blev kristen uppfattades jag nog som ännu duktigare då jag var den enda som inte drack mig full på festerna, berättade att jag inte skulle ha sex innan jag gift mig och åkte på missionsresor på skolloven.

Trots att andra ofta påpekade att jag var duktig så förstod jag tidigt att Guds kärlek för mig inte beror på hur bra jag själv är. Församlingen där jag lärde känna Jesus var väldigt bra på att predika om att det är tack vare Guds nåd som vi får tillhöra Honom och inte på grund av våra goda gärningar. Värderingarna jag fick av min tro handlade inte om att försöka förtjäna Guds kärlek, utan om att Gud förvandlat mitt hjärta till att vilja leva mitt liv efter Hans vilja.

Okej, men om jag visste att jag inte behövde vara duktig inför Gud, varför var det ändå något i mig som strävade efter att verka så exemplarisk?

Jo, för att samla poäng hos människor. Guldstjärnor i kanten. Både inför lärare, ledare och familjemedlemmar försökte jag glänsa. Förtjäna kärlek, tid och cred. Ett stort behov av uppmärksamhet kombinerat med en rejäl tävlingsinstinkt gjorde att det inte räckte för mig att vara bra, jag ville vara bäst. Att ständigt försöka vara bäst orsakar såklart stora prestationskrav.

Det är skönt att bli äldre och bry sig mindre och mindre om hur ”bra” andra människor uppfattar en. Ju djupare jag förstått Guds kärlek för mig desto mindre har jag sökt människors bekräftelse. Jag har också förstått att människor i min närhet uppskattar min äkthet och sårbarhet mer än perfektionism. Men med en så tydlig duktig-stämpel genom livet skulle jag ljuga om jag sa att prestation inte är en kamp än idag.

Citatet som jag inleder med säger att ”Vårt uppdrag är inte att visa andra hur duktiga vi själva är, utan att visa hur god Gud är”. Människor utanför kyrkan har ofta en förutfattad mening om att vi kristna är så utomordentliga och nästintill felfria. Inte konstigt att många tror att de inte platsar i Guds hus.

Jag tror inte rätt strategi är att vi skulle låtsas vara ”big failures” och fula fiskar, det är faktiskt inte vår identitet då Bibeln beskriver oss som nya skapelser när vi tar emot Jesus i våra liv. Andens frukt är bland annat godhet, vänlighet och kärlek så visst är det härligt om vi uppfattas goda, vänliga och kärleksfulla.

Rätt strategi tror jag däremot är att peka mer på Guds storhet, godhet och kärlek än på min egen. Det är nog få som medvetet går och skryter om sin egen godhet, men det är lätt att göra lite smått förklätt. Att till exempel ta äran själv istället för att ge den till Gud. Att vara så mån om att själv få glänsa att Gud inte får plats. Att tala, sjunga eller skriva om Gud men egentligen ha som mål att själv vara den som blir upphöjd, ihågkommen och känd. Eller det kanske inte ens var målet, men det blev så.

När människor på riktigt får höra hur fantastiskt god Gud är förstår de att Han är lika mycket deras far, frälsare och vän som min. Om det är målet behöver jag medvetet ”show others how good God is” framför att ”show others how good I am.” Låt oss ge Gud vad Han förtjänar – all ära!

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Jag är nyss hemkommen från en tvåårig vistelse i Japan där jag ägnat mig åt studier. Att bege sig från det individualistiska, organisatoriskt platta Sverige till kollektivistiska, hierarkiska Japan var aningen chockartat. Men att återvända hem innebar även det en stor omställning. Efter att ha befunnit mig i en annan kultur ett tag ser jag på Sverige med lite nya ögon. De svenska seder och bruk som jag vuxit upp med är inte längre lika självklara.

En av de saker som gjort störst intryck på mig under min tid i Japan är vilken stor vikt invånarna där lägger vid att följa procedurer. Det är viktigt att göra rätt och att följa regler och speciella ordningar. Bara att leva i det landet är i sig att infoga sig i en långtgående process. Traditionellt sätt så får en aspirerande sushi-kock spendera hela sitt första lärlingsår med att endast koka ris. Först därefter får denne stegvis övergå till andra uppgifter.

En del japaner viger sina liv åt att göra en enda sak så bra som möjligt. Bonsai-mästaren söker perfektion i skötseln av sina träd. Ramenkocken vill skapa den godaste nudelsoppan.  Man går in i detaljerna och följer minutiöst processen för att långsamt bemästra den. Genom bemästrandet av processen och sin konst bemästrar man även sig själv. Bara genom att avgränsa sig till ett litet område kan man fullt ut bemästra det. I det avskilda finner man fulländning.

De flesta av oss kommer aldrig att dedicera våra liv åt en enda sak. Mitt i vardagen med familj och jobb fyller vi vår vardag med olika saker. På svenska säger vi: ”Du blir vad du äter”. Men du blir även vad du gör.  De saker du gör varje dag blir du till slut mästare på, på både gott och ont. Om jag slötittar på tv varje dag blir jag långsamt slöare. Tränar jag lite varje dag blir jag sakta men säkert starkare och uthålligare. Regelbundenheten trumfar både infall och stagnation. Det är viktigt vad vi väljer att fylla vår vardag med, för det formar hur vår framtid blir. Idag planterar vi de träd som vi vill skörda frukten av imorgon.

/ Mikael Karhunen

Inga kommentarer

Kommentera

”Det här är 2019 – du kan inte bara köpa ett land… ett folk!” 

Det var måndag morgon på SVT1:s nyhetsprogram som en expert gav sin ganska upprörda reaktion på ett av president Donald Trumps senaste projekt: Att köpa Grönland från Danmark för att göra det till en del av USA.

”Det här är 2019”…

Jag hörde på reaktionen med både hopp och bekymran! Det är ju positivt att experten menar att vi nu lever i en tid då det inte är acceptabelt att köpa ett land… att köpa människan.  Hennes upprördhet berodde på att vi har utvecklats i vår förståelse av vad det betyder att vara mänsklig; att våra värderingar och anständighetsstandarder har ändrats till det bättre. Vår värld borde skilja sig från världen på 1400- och 1500-talet, när Spanien och Portugal delade upp världen mellan dem, eller när Louisiana (med flera områden) såldes 1803 av fransmän till USA, eller när Alaska 1867 köptes av USA från ryssarna, eller när Filippinerna såldes av Spanien till USA 1898, bara för att USA skulle ge landet sin frihet 1934… Alla dessa historiska ”fastighetsavtal” avtalades mellan parter som inte hade något moraliskt ägande av fastigheten efter att ha gjort anspråk med våld. Avtalen blev överenskommelser med ingen hänvisning till, eller väldigt lite hänsyn till, människorna som bodde på dessa platser – oavsett om de var ursprungsbefolkningen eller invandrare. På den tiden kunde man köpa ett land om man hade tillräckligt med pengar och vapen… man kunde helt enkelt gå ut och köpa människor. Men inte i 2019!

Jag uppmuntras när jag ser att de allra flesta människor – inklusive majoriteten av amerikanerna – tycker att förslaget att köpa Grönland är löjligt… ”absurt” är hur Danmarks statsminister, Mette Frederiksen, beskrev det. Jag uppmuntras när vi kommer till en punkt i vår utveckling som människor då det som var orättvist men ok från förr inte är acceptabelt länge. Det här är 2019… vi tar inte över ett land och styrning av ett folk ty en rikedom av resurser – det är absurt att tänka så! Människor är värda mycket mer än det!

Ändå är jag djupt bekymrad. Det berör mig att trots utvecklingen i vårt tänkande om människovärde:

– Att någon ville faktiskt köpa Grönland i år 2019

– Att flera försvarade det som en bra idé

– Att också i år 2019, människor som flyr från fruktansvärd fara och död beskrivs som inträngande när de söker tillflykt från dem som invaderade dem i en förtid då vapen och pengar var av större värde än mänskliga rättigheter

– Att för bara några få dagar sedan, väntade 356 personer i 13 dagar för att få inträde i kontinenten som i en förtid, delade upp sitt land med vapen och pengar

– Att idag, som alla andra dagar, utnyttjas människor, och tvingas sälja sina resurser och produkter till slaviska priser så att västra marknaden kan blomstra

– Att idag, som alla andra dagar, säljs människor i slaveri – som billig arbetskraft eller sexslavar – till de som hellre sparar pengar än att betala för ett annat människovärde

Det här är 2019 – du kan inte bara köpa en människa… eller hur?!

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Zlatan, Sarah Sjöström, Måns Zelmerlöw och Mikael Persbrandt. Listan fortsätter med kändisar som ”säljer” sina namn för att hjälpa spelbolag att i sin tur håva in storkovan. Detta till priset av att människor som sitter fast i missbruk blir skuldsatta och kanske tillochmed förlorar hus och hem. Ett extra magstarkt exempel tycker jag är att komikern och sociala medier-stjärnan Carl Déman, som själv satt fast i spelmissbruk, erbjöds av en sajt att göra reklam för dem. Han valde att tacka nej och istället gå ut med sanningen om sitt problem på området.

Gruppen med dem som lider av allvarligt spelmissbruk har, enligt Folkhälsomyndigheten, ökat med 45 procent i vårt land, från 31 000 till 45 000 mellan år 2015 och 2018. Ämnet har diskuterats flitigt i media på sistone och nyligen hajade jag personligen till lite extra. Det har att göra med en specifik detalj som satte igång tankar och reflektioner hos mig. Att ett av dessa företag, som profiterar på andra människors svaghet, har en guldtjur som symbol är nämligen aningen osmakligt i mina ögon. I Bibeln är den, eller guldkalven, den mest kända symbolen för en avgud. Guldkalven var en av de avgudar som Israels folk vände sig till i trots: Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron.Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: ”Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” (2 Mosebok 32:3-4)

Folkets verkliga Gud hade gett en tydlig befallning om att hålla sig borta från sådana – avgudar. Som det allra första budordet säger: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” (2 Mosebok 20:3). Än mer utförligt kan vi i 3 Mosebok 26:1 läsa: ”Ni skall inte göra er några avgudar och inte resa upp åt er någon avbild eller stod och inte heller i ert land sätta upp några stenar med inhuggna bilder för att tillbe dem. Ty jag är Herren, er Gud.” Så detta var ingenting Gud såg med blida ögon på: ”Då sade Herren till Mose: Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig.De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” (2 Mosebok 32:7-8).

Det finns naturligtvis flera anledningar till att Gud är emot avguderi. I 2 Mosebok 34:14 står det: ”Du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren heter Nitälskare. En nitälskande Gud är han.” Nitälskan har synonymer som brinnande iver, flit, energi, månhet, omsorg och kärlek. Älskar man någon (oss) så pass mycket vill man givetvis ha den kärleken tillbaka och odelad dessutom. Gud skapade oss för att dela gemenskap med honom och Bibeln, hans ord, är full av verser som försäkrar hans enorma kärlek till oss. Och månhet och omsorg innebär att man vill sin kärestas bästa. I Johannesevangeliet 14:6-7 säger Jesus: ”…Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern förutom genom mig.Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader…” (Johannesevangeliet 15:1) Med andra ord finns det faktiskt bara EN väg, EN sanning och ETT liv och därmed endast EN himmelsk far/Gud som vi bör tillbe.

Betydelsen av ordet Gud är; den högste, försynen, den allsmäktige, den väldige, skaparen, världens skapare, Herre, den evige, övernaturligt väsen, andligt väsen, gudom, gudomlighet, gudaväsen och högre makt. Det klingar positivt i åtminstone mina öron men så är jag också en bekännande kristen. Vad är då en avgud? En sökning på nätet ger träffar som; hjälte, favorit, stjärna, ideal, förebild, ikon, idol, dyrkad/avgudad person. Det kanske inte låter jätteilla men googlar man vidare hittas även tolkningar som; förbjuden/falsk/hednisk/främmande gud, dyrkade eller beskyddande föremål, såsom gudaskulptur/bildstod/amulett/talisman.

Här fastnar jag särskilt vid just orden förbjuden och falsk. Kopior/falska märkesvaror exempelvis är både förbjudna att tillverka och sälja och är som bekant av sämre kvalitet än den produkt som den avser föreställa. Ett exempel var när jag köpte en märkesväska, trodde jag, i en second hand-butik. Redan under första dagen, av min knappt två veckor långa utlandsvistelse, började den flagna här och där och vid hemresan hade den nästan fullkomligt vittrat sönder.

Förutom spel och givetvis alkohol/droger, så kan dagens avgudar gälla områden som pornografi, kost, fysisk träning, skönhet, shopping, sociala medier, arbete eller tillochmed tjänsten för Gud. Jag tror faktiskt att alla kämpar med saker och ting som tar alltför stor plats i ens liv. Dessa skapar obalans och slukar mer tankar, tid, känslor och energi, och ofta även pengar, än vad som är sunt. Där går inte heller jag fri och jag ser texter som dessa som ett sätt att predika även till mig själv. En följd av en överdriven fixering kring någonting är att annat i livet åsidosätts, sådant som man skulle ha ägnat sig mer åt om den där vanan/ovanan inte existerade, ofta någonting mer uppbyggligt. Exempelvis tid med nära/kära, en rolig/hälsosam hobby eller äventyrlig resa och andra positiva erfarenheter livet har att erbjuda. För oss som kallar oss kristna är kanske förlusten av tid med Gud, såväl kvantitativ som kvalitetsmässig den värsta boven här.

Tillber du en falsk gud så kommer du inte att få något gott tillbaka av det. Avgudar ger ingen mättnadskänsla, de göder ett begär som gör att man bara vill ha mer och aldrig får nog. Därmed bidrar de inte till en äkta och bestående lycka och tillfredsställelse. Detta till skillnad mot om du håller dig till den enda sanna guden och hans uppmaningar. Som Jesus har sagt: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.” (Johannesevangeliet 15:10-11)

Spelbolagen målar upp en bild av en guldkantad tillvaro, högre social status och makt, ett flott liv med lyxiga resor och dyrbara ägodelar som kan bli dina om du satsar dina pengar på ett specifikt casino/lotteri eller liknande. Det är en falsk bild som ytterst få personer får se bli till verklighet. För hur stor chans är det egentligen att vinna en så pass hög summa pengar på spel? Om det var vanligt skulle det inte finnas ett så stort utbud eller intresse av att starta bettingbolag eftersom det inte skulle vara en särskilt lönsam business. Framgången bygger ju just på att folk spelar, och INTE vinner. I 1 Samuelsboken 12:21 står det: ”Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hjälpa eller befria, för de är bara tomhet.” I vers 24 fortsätter Samuel: ”Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er.”

Jag har träffat både de som suttit fast i allvarligt spelmissbruk men också de som hjälpt dem att komma ur det. Det är ingen vacker tillvaro de har att dela med sig av och den innehåller knappast lycka, glitter och glamour. Det är, för de allra flesta, en ouppnåelig utopi som utmålas av bolagen på området: En chans till ett bättre liv om man hänger sig åt denna avgud, eller ”speldjävul” som inte sällan används i sammanhanget. Där kommer dyrkan av guldkalven in, den falska guden. Bibeln berättar om att när folket vände sig till avgudar så gick det dem inte väl. De drabbades av diverse lidanden, olyckor, förluster och tillochmed död, något som inte är särskilt orealistiskt om man ägnar sig åt nutida former av avguderi. Bilden på guldtjuren (kalven) i spelreklamen borde därmed verka avskräckande istället för lockande.

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Nyligen dök det upp en artikel i mitt Facebook-flöde där en manlig vän till mig berättade om hur han planlagt sitt självmord i detalj efter sin andra skilsmässa. Repet låg i bilen och bron där det hela skulle ske var utsedd. Vi är någorlunda nära vänner och hade haft sporadisk kontakt efter hans uppbrott men jag blev ändå smått chockad över det jag läste. Visst hade jag förstått att han inte mått toppen vid den rådande tidpunkten, men att det var SÅ illa hade jag ingen aning om. Via sociala medier har jag också kunnat följa tragedin och försöken att bearbeta sorgen och smärtan hos en barndomsvän, vars make som löpte linan ut och tog livet av sig för några år sedan. ”Jag önskar att han vetat att Självmordslinjen fanns innan han gjorde det”, skrev hon en gång. I efterhand hittade hon ett antal avskedsbrev. Men då var det ju redan försent.

När jag tänker på dem jag känner till som valt att själva avsluta sina liv så är övervägande delen av dem män. Enligt Folkhälsomyndigheten avled år 2017 totalt 1 182 personer i åldern 15 år eller äldre till följd av suicid i Sverige. Av dem var nästan två tredjedelar män. Men detta gäller fastställda självmord och det kan naturligtvis finnas ett mörkertal. Det sägs att män har svårare för att be om hjälp, tala om känslor och att visa sin svaghet/bräcklighet utåt. Och sen att de tenderar att vara mer impulsiva och våldsbenägna. Saker som dessa skulle kunna vara anledningar till att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Sverige ligger i topp när det gäller ensamhushåll i jämförelse med övriga världens länder. Och i sådana kan det passera en väldig massa tankar och känslor utan att omgivningen reagerar eller agerar på dem. Ensamhetsforskaren och författaren Peter Strang är professor och överläkare på institutionen för patologi och onkologi vid Karolinska institutet i Stockholm. Han menar att förutom högre förekomst av stress, oro och ångest, så ökar ofrivillig ensamhet risken för hjärt- och kärlsjukdomar, demenssjukdomar och cancer. Men också risken att dö i förtid.

Vi är också ett land där den psykiska ohälsan har ökat stadigt under senare år och då är inte sällan själmordstankar ett inslag. I en rapport från Folkhälsomyndigheten framkommer det att 14 procent av vår befolkning har haft just det. Självmordstankar. Tankar. Och att gå från tanke till handling blir kanske en enkel genväg om man slipper passera hållplatsen PRAT. Vi måste PRATA om vissa tankar innan det är försent att göra något åt dem. När jag diskuterade den ovan nämnda procentsatsen med bekanta så var vi överrens om att den faktiskt kändes låg. Vi upplevde statistiken som missvisande med tanke på vad vi och andra omkring oss har eller har haft det.

Jag har själv erfarenhet av psykisk ohälsa i form av framförallt utmattningsdepression men också en och annan livskris. När jag nu tar upp ämnet bör jag ju också föregå med ”gott” exempel. Så ”Ja”, tankar på självmord har funnits hos mig. Men bara tankar, fast inom dessa rymdes även tillvägagångssättet. Det var jag helt klar över, för det skulle vara så smidigt och smärtfritt som möjligt. Men som Ann Heberleins boktitel deklarerar: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.” (En för övrigt mycket läsvärd och välskriven bok, enligt mig) Det var väl ungefär så jag också kände det. Att livslusten inte fanns, även om inte heller döden var särskilt lockande.

Men jag tog all hjälp jag kunde få; terapi i flera omgångar, av olika slag och i olika konstellationer, antidepressiv medicin och insomningstabletter vid behov samt sjukskrivning. Men just att prata om det som gjorde ont var en nyckel för mig. Jag valde att vara öppen med min utbrändhet eftersom det kändes enklast så, på ett sätt. Jag orkade inte spela teater. Dock fick jag erfara att alla inte vill ta del av den typen av information, något som kunde resultera i obekväm stämning, ibland till och med gliringar och hån. Ja, faktiskt, hur elakt det än kan låta.

Nu vill jag inte uppmana till att basunera ut sina problem till allt och alla. Ändå vill jag hävda att det är bättre att säga för mycket än för lite om det nu råkar vara så att man bär på självmordstankar. Just dessa, som i mitt fall inte var så väldigt framträdande, valde jag däremot att dela med en ytterst snäv krets, och det kan räcka. Men jag pratade om dem i alla fall. Jag satte ord på dem och jag skrev av mig i diktform. Tillslut såg jag ändå ljuset i tunneln och jag kom till en punkt där jag kände mig förvissad om att jag ville fortsätta leva. Idag har jag alldeles för mycket/för många att leva för, så att avvika i förtid från den här planeten är inte ett alternativ längre. Tack gode Gud för det!

Ett citat som brukar cirkulera på nätet är ”Be kind, for everyone you meet is fighting a battle you know nothing about.” Precis så. Du vet inte vad din medmänniska går igenom. Såvida han/hon inte talar om det för dig. Så där, då har i alla fall jag gjort det. Eller sagt det, även om jag talar i imperfekt, eller preteritum som man även kan benämna det numera. Då är det din tur, eller ”tur och tur” men lova mig det, du som läser det här och har TÄNKT tanken på att göra DET. PRATA med någon först! Lätta ditt hjärta, oavsett om det är för en nära vän/anhörig, själavårdare, psykolog eller i ett chattforum (men då inte i något som ger näring till de tankarna utan i ett sammanhang där folk vill stötta varandra i att fortsätta leva).

För egen del lämpar jag även av mina bördor på pappa Gud och hämtar kraft i hans närhet och i hans ord. Det var faktiskt just han som hindrade min tidigare nämnda vän att omvandla självmordstankarna till handling. Ett bibelställe som jag aldrig hade lagt märke till tidigare men som studsade rakt emot mig just under min utmattningsperiod var Psaltaren 73:26. Den meningen bestämde jag mig genast för att föreviga på insidan av min vänstra arm, som en slags påminnelse kan man säga: ”Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”

/ Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera