Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Jag blev utmanad av denna fråga häromdagen: Är du på riktigt?

En officer i Frälsningsarmén berättade om ett samtal hon hade haft några dagar innan. Varje dag möter hon människor som har stora svårigheter och en kvinna, som hade uthärdat mycket, berättade om de svåra problemen i sitt liv för officeren. Hon talade om de människor hon litat på, som alla hade svikit henne. Och sedan, med en desperat och utmanande blick på officeren, frågade hon: ”Och du då? Ska du också svika mig… eller är du på riktigt?

Är du på riktigt? Det används ibland för att uttrycka glad överraskning… som när din makas gåva tar dig med på en resa halvvägs över hela världen för att titta på ditt favoritidrottslag. (Detta hände faktiskt mig, och jag sa något liknande som ”Är du verkligen?” när min generösa fru berättade för mig vad min 60-årsdags-gåva skulle bli – en flygbiljett till Kapstaden för att se Sydafrika spela cricket under fem dagar, mot Sri Lanka!)

Är du på riktigt? Det används ofta för att uttrycka nervös förväntan… som när du hoppas att din pappa inte skojar med dig den här gången när han erbjuder dig nycklarna till sin bil för en utflykt med dina kompisar.

Är du på riktigt? Tyvärr används uttrycket mest så som kvinnan använde det för att utmana frälsningsofficeren. Det är ett uttryck för tvivel, ofta orsakat av bitter besvikelse… ”Kommer du också att svika mig… eller är du på riktigt?”  Det är ett desperat rop av förtvivlan från någon som har tappat hopp och tro:

“Kan jag lita på dig?
Riskerar jag något när jag tror på dig?
Är det tryggt för mig att lita på dig?
Är du på riktigt?”

Vi lever i en tid då att vara på riktigt – att vara pålitlig, hederlig och tillförlitlig – inte är något vi kan ta för givet. Under tiden jag skriver den här texten blir USA: s president ställd inför rätta. Han anklagas för att inte uppträda som en president borde… han kallas till rättegång för att inte vara på riktigt. Tyvärr är det inte ovanligt att människor världen över är skeptiska till politiker… det är knappast en överraskning i vår tid när en politiker avslöjas med en lögn eller bryter ett löfte.  Och det är inte bara politiska ledare vi saknar tillit för utan för personer i alla delar av vårt samhälle… till och med i kyrkan! 

Jesus fick också den här frågan. Johannes Döparen var så säker på Jesus identitet och uppdrag i början av Jesus tjänst att Johannes kallade honom ”Guds lamm som tar bort världens synd”.  Strax därefter arresterades och fängslades Johannes Döparen. När månaderna i fängelset och hans lidande där fortsatte, började Johannes tvivla på Jesus. Han skickade sina lärjungar för att ställa Jesus frågan: ”Är du den vi har väntat på … är du Messias som ska rädda Israel … eller ska vi leta efter någon annan?” Johannes hjärta fylldes av tvivel. Kan jag lita på Jesus? Var Jesus på riktigt?

Är du på riktigt?  Jag utmanas fortfarande av denna fråga. Jag utmanas när jag tänker på mitt eget liv, jag utmanas när jag tänker på Frälsningsarmén… och faktiskt hela kyrkan. Jesus svar på Johannes fråga var betydande, för han presenterade inte ett välordnat uttalande som skulle bevisa hans identitet. Han uppmuntrade helt enkelt Johannes lärjungar att se sig omkring… för att se frukten i hans liv: ”Berätta vad du ser…” sa han, medan han pekade på bevisen för att Guds rike hade kommit till dem som Jesus hade berört.  Med andra ord var Jesus svar till Johannes: ”Vill du veta om jag är på riktigt? Titta på dessa förvandlade liv!”

Är du på riktigt? Jag tror att kyrkan får den frågan från en värld som är skeptisk… människor som är besvikna, som har tappat sin tro på oss eftersom de känner att vi inte har uppfyllt förväntningarna de har på oss. Och tyvärr måste vi acceptera att de har en poäng… vi har inte alltid varit vad vi borde vara, eller gjort vad vi borde ha gjort.

Låt oss vara mer som Jesus… låt oss vara på riktigt… äkta – för Guds skull… och för en desillusionerad världs skull!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Jag är en person som älskar att åka skidor. Egentligen älskar jag allt som har med vinter att göra, men just denna ”vinter”säsongen så har längdskidor blivit något som jag lagt väldigt mycket tid på. Jag älskar att glida fram på snö, trötta ut kroppen tills jag är helt slut, känna kylan slå mot mitt ansikte och då få mer energi till att orka lite till. Jag älskar det helt enkelt, så mycket att jag ler när jag skriver detta.

Men samtidigt har en annan tanke slagit sig in i mitt huvud den senaste tiden – hur kan det vara så att jag har så enkelt för att gå upp tidigare på morgonen för att åka iväg till skidspåret, men helt omöjligt att göra det för att spendera tid med Gud?

Bibelställen som: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” och ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” spelas upp i mitt inre. Jag är frälsningsofficer, jag kan dessa bibelställen utan och innan, jag har predikat dem för andra, men ändå är det så svårt att ta till sig själv och leva efter.

Jag åker skidor oavsett före, hur tidigt det än är, hur tungt det än är, och tänker de gångerna att det ger extra bra träning till när underlaget kommer vara bra istället. Men så fort det blir tungt att läsa Bibeln, eller jag känner mig för trött, så drar jag ner på det?

Jag tror inte att jag är ensam om detta. Eftersom det är annat än kött och blod vi kämpar emot, och det finns någon som vill ta varje chans han får att dra oss längre ifrån Gud, så tror jag att detta är ganska vanligt. Det börjar med att vi hoppar över en morgon- eller kvällsandakt för att vi är för trötta. Sen gör vi det en gång till, och en gång till, och till slut vet vi inte ens när vi senaste läste Bibeln eller spenderade tid med Gud, eller gick till kyrkan, eller vad det än kan vara.

Men det här året önskar jag skulle vara annorlunda, jag vill än en gång prioritera Gud framför allt annat. Det är ett beslut jag kommer behöva fatta varje dag, både när det känns enkelt och när det känns svårt. Men kan jag göra det med skidor, så kan jag definitivt göra det med Gud också. Det är Han värd.

/Evangelina Bergh

Inga kommentarer

Kommentera

“I shop therefore I am”

Så står det på konstnären Barbara Krugers ikoniska silkscreentryck från 1987. Påståendet är en ironisk provokation som vi troligtvis inte förväntas hålla med om. Istället vill den uppmärksamma den stora plats som konsumtion och materiellt ägande har i vår tid.

Konstverkets text har sedan dess använts i flera syften, exempelvis har den med dubbel ironi uppmanat till shopping i en stor klädkedjas reklamkampanj. Om vi bortser från ironin och provokationen och bara ser till påståendets bokstavliga mening så är den falsk, för nej – konsumtion definierar inte en människa eller hennes värde. Men om vi istället vänder på orden får vi ett annat mera rimligt påstående: I am therefore I shop. 

Vi måste konsumera. Alla behöver vi mat, kläder och husrum. Och när vi konsumerar tenderar vi att jämföra och värdera för att göra så bra affärer som möjligt. När jag ska handla klementiner avgör jag med syn och känsel vilka frukter som är bäst, resten sållar jag bort. Jag ser på det här jämförandet av konsumtionsvaror som en självklar del av jordelivet. Men vad händer när ett medfött beteende tappar proportionerna och påverkar allt fler av livets områden?

Sociala medieplattformar både exploaterar och spär på vår inneboende konsumtionsflit. Förmågan att värdera, bedöma och konsumera är Facebooks och Instagrams svarta guld som raffineras tills det blir hyperaktivt. Konsumtionen har flyttat från livsmedelsbutiken till likes-ekonomin, från förbrukningsvaror till facebookprofiler.

Det beklagliga är att det har konsekvenser för vårt sociala liv och kanske också för vår människosyn. För istället för att mötas som människor med ande, själ och kropp värderar vi nu varandras jag-framställningar; min kroppslösa avatar trycker like (eller låter bli att göra det) på din kroppslösa avatar. Sedan skrollar jag flitigt vidare i ett oändligt flöde.

Ibland blir min blick hjärtligt trött på att värdera, jämföra och konsumera. Under julhelgen vill jag lägga undan mobilen och omhulda de stunder som friläggs. Jag vill möta andras blickar, samtala och skoja, vila och låta tanken flyga. Om jag blundar, redan nu i skrivande stund, ser jag er fira jul (jo, jag menar faktiskt just dig och några till). Ni sitter runt ett bord med papper och färgpennor och ritar av varandra. Det blir kanske inga mästerverk av teckningarna, men ni ser varandra på riktigt, för det måste man när man ska rita av någon. Det är en vacker syn. Med det önskar jag oss alla en god jul.

/Maria Kapari

Inga kommentarer

Kommentera

Snart julhelg. Härligt! Då ska det umgås, ätas god mat, utbytas gåvor och vilas ikapp efter en något tungrodd och mörk höst. Men i många fall överskuggas högtidsmyset ofta som bekant av stress, måsten och ett konto som står på minus.

Varje svensk lägger i snitt omkring 7000 kronor på mat och julklappar men även 500 kronor på presenter till sig själv. De tio senaste åren har inköpen under december månad ständigt ökat, med undantag för år 2012. Även i år har det spåtts bli rekord då summan förväntas bli omkring 80 miljarder kronor.  

Sedan år 1988 siar företaget HUI, som ägs av Svensk Handel, om vad som kommer bli årets julklapp. Kriterierna för denna är att produkten är en nyhet eller har fått ett nyväckt intresse för året, att den svarar för ett högt försäljningsvärde eller säljs i stort antal och att den representerar den tid vi lever i. Listan domineras av elektronikprylar, såsom bakmaskin, surfplatta, dataspel, CD-skiva, hörlurar och en platt tv.

Förra året stack ut då det återvunna plagget ansågs bli den ultimata julklappen. Återvinning, miljötänk och uppror mot slit och släng-beteende men kanske även en revolt mot den köphets och det pengaspenderande som julen ofta innefattar, tänker jag.

En klok person och kollega som jobbar inom det sociala arbetet i Frälsningsarmén sa häromdagen att egentligen borde nog inte december vara en mer kostsam månad än övriga. Julmaten exempelvis behöver inte vara dyrare än den vi konsumerar till vardags. I själva verket är det kanske snarare föreställningen om hur julen och nyåshelgen ”ska” vara som stressar oss och tunnar ut vår plånbok. Dessa ”måsten” som alltför sällan ifrågasätts.

Årets julklapp, mobillådan, kom väl delvis som en överraskning och den har blivit ganska ifrågasatt. Vem vill ha eller ge bort en sådan?, frågar sig vissa. Ett skämt rentav, tycker en del. Klart man kan tycka det eftersom den är så billig och då man även kan tillverka den själv, alternativt återanvända något man redan har hemma. Samtidigt så är den just därför en symbol för motståndet mot överkonsumtion och retar kanske den som är anhängare av den köphysteri som färgar julen.

Men det allra största symbolvärdet är naturligtvis hinten om att vi borde umgås mer med varandra istället för med våra smartphones och sociala medier. Och den inställningen skämtar man inte bort, som jag ser det. Men för en del klingar den där bedövande ensamheten extra högt just under dessa dagar om man inte har någon att fira tillsammans med.

Enligt en undersökning av teknikföretaget WSP gjord i mars i år så känner sig 59 procent av Sveriges befolkning ensamma ofta eller ibland. Av dessa ser nästan en tredjedel detta som ett problem. Var tionde svensk uppger att den inte har en enda nära vän. Ofrivillig ensamhet påverkar vår hälsa negativt på flera sätt och anses farligare än alkoholism, rökning och utebliven fysisk träning. På grund av stress och högt blodtryck kan vi drabbas av hjärt- kärlsjukdomar, stroke och demens men även av ångest och depression. Samvaro och fysisk kontakt ger däremot lugn och dämpar smärta, även kraftig sådan.

Julen för som sagt med sig avigsidor men här vill Frälsningsarmén kliva in och göra skillnad. Sedan starten i England på slutet av 1800-talet, och inte långt senare i Sverige, har Frälsningsarmén varit en kyrka och organisation med stort fokus på att stötta de som lever i olika typer av utsatthet. Speciellt kring julen finns dessa människor med i tankarna.

Det finns omkring 85 kårer/församlingar runtom i vårt land och på många av dem bedrivs socialt arbete. Den som har det knapert ekonomiskt kan ofta delta i julfirande på någon kår eller i någon verksamhet. Det kan röra sig om barnfamiljer, ensamstående föräldrar, den som är arbetslös eller långtidssjukskriven, de som är nya i vårt land eller äldre med låg pension och/eller som inte har många vänner kvar i livet.

Då bjuds det på traditionsenlig julmat och ofta klappar till barnen, ibland även till vuxna, i synnerhet i de verksamheter som är speciellt inriktade på dem som lever i hemlöshet och missbruk. Dessa tillfällen erbjuder samtidigt gemenskap, möjligheten att vara delaktig i ett sammanhang. Det blir umgänge och kanske lekar och julmusik. Angående förra årets julklapp så kan Frälsningsarméns second handkedja Myrorna finnas med i bilden när någon har behov av kläder eller möbler. Dit kan man ibland få en rekvisition.

Så när du ser representanter från Frälsningsarmén skramla med bössor vid den välkända julgrytan på stan så är det den nämnda målgruppen som får del av den slant du skänker. Och numera kan man också swisha JUL till 9004805 som ett alternativ för den som vill ge en gåva, eller via Frälsningsarméns gåvoshop.

Jag har själv stått och samlat in pengar på detta sätt i egenskap av civilanställd och har märkt att det är ett välkommet inslag hos en del som berättar att de brukar skänka till julhjälpen varje år. Som journalist får jag också möta dem som tack vare denna insamling kan delta i firandet, de som får se glädjen i sina barns ögon när de öppnar de paket man själv inte hade råd att köpa, och de som får mätta sina magar med det goda som hör julen till vid ett redan dukat bord.

Tack för att du ger en gåva som också ger mig och mina kollegor tillfälle att rapportera om hur väl den kom till pass!

Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

Detta skrivs dagen efter att tacksägelsedagen firades i USA. Tacksägelsedagen är en stark tradition som omfattas av alla amerikaner, oavsett skillnader gällande ekonomi, hudfärg, religion eller politik.  För många är tacksägelsedagen mer betydande som familjehögtid än julen. Det är underbart att en hel nation gör paus för att vara tacksamma!

När amerikanerna förberedde sig för att fira, reste jag hem tillsammans med en kollega efter att ha varit på officersmöten. Det var mörkt och regnigt och sikten var mycket dålig. Tacksägelsedagen och den mörka vägen påminde mig om en upplevelse jag gjorde för länge sedan.

Jag deltog i en konferens ute på landsbygden i västra Norge. Tidigt på morgonen gick jag upp för att ta en kort promenad före frukost. Det var så mörkt det bara kan vara ute på landet och det blev ännu värre av virvlande dimma. Olyckligtvis hade jag glömt att ta med min pannlampa hemifrån och, så snart jag gick ut förstod jag att jag skulle få svårt att hitta. Sikten begränsades till tio meter.

Jag bestämde mig för att följa de vita linjer som målats vid vägkanten för att se om jag kunde hitta till en plats ungefär två kilometer längre bort. Jag insåg att linjerna var som ett ramverk, en slags vägledning som förhindrade mig från att hamna utanför vägkanten och som också hindrade mig att gå in i något onämnbart, fuktigt och otrevligt eller till och med bryta ett ben eller två!

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig!”, tänkte jag, plötsligt tacksam för både de vita strecken på vägbanan och Ordet som lyste upp min livsväg.

När de vita linjerna försvann, upptäckte jag att jag rörde mig in mot mitten av vägen. Jag kunde knappt reda ut vägens konturer i mörkret. Jag tänkte på vikten av att söka sig in mot mitten av vägen när ytterkanterna är så otydliga. Så tänkte jag på hur ofta vi befinner oss på platser där vägkanterna inte låter sig definieras så enkelt och där det kan vara lätt att ta ett felaktigt steg eller till och med gå in på en felaktig väg, där det är säkrast men kanske inte mest spännande att gå i mitten av vägen.

”Mitten av vägen” syftar på den grundläggande tro och övertygelse som formar våra liv därför att den liksom blivit ett med oss. Ibland har det blivit så i mitt eget liv, att när ”de vita linjerna” försvinner, kan det vara spännande att ”gå ute på kanten”, men det är nästan alltid farligt och definitivt inte lika tryggt som att vara mitt på vägen i mörkret!

Jag fann att jag var tacksam att jag, tack vare min uppfostran och alla dem som påverkat mig, hade fått ett ”mitten av vägen” att röra mig in mot när jag börjat förlora spåret.

Jag kom till en trädallé och inne i den var det till och med ännu mörkare än det varit tidigare. Jag kunde inte se vägen och därför kunde jag inte heller se mitten av vägen.

Jag tvingades använda lampan på min mobiltelefon för att komma genom den mörka tunneln av träd.

Det slog mig att ibland blir det allt för mörkt, när våra omständigheter är svåra och desperata. Då försöker vi hitta vägen med kontgjort ljus. Mobiltelefonens lampa fungerade bra, den lyste bra, mycket klarare än det ljus som jag haft tillgång till tidigare och det hjälpte mig att ta mig igenom den mörka tunneln av träd.

Men mina ögon hade påverkats av det konstgjorda ljuset, vilket gjorde det omöjligt för mig att se ”normalt”. Jag kunde inte se verkligheten på grund av det konstgjorda ljuset. Det tog fler långa sekunder innan ögonen vande sig vid ”det normala mörkret” och jag kunde börja gå igen.

Det finns mycket ”konstgjort ljus” längs vår väg, för det mesta underbart och klart (som de officersmöten jag var på nyss, kongresser, söndagsgudstjänster med mera), men oftast föranleder sådana ögonblick av strålande upplysning oss att behöva ta några ögonblick för att vänja oss vid ”normalt” ljus igen, därför att det är i det normala ljuset som vi behöver ”gå vår promenad”!

Jag fann mig själv tacksam, för ögonblicken av konstgjort ljus men också för att jag har fått en definierad väg för mitt liv, Guds väg för mig. Oavsett om det är dag eller natt, ljus eller mörker, har jag alltid de andliga resurser som behövs för att hitta vägen.

Jag var tacksam att jag tryggt tog mig tillbaka till centret.

Det kan vara ensamt att vandra i mörkret men samtidigt ganska upplysande och jag var tacksam för de andliga insikter jag fick på min vandring!

Det är tacksägelsedagen i USA. Det är mycket mörkt i november i Sverige. Men om vi fortsätter vara förenade med Världens ljus, Jesus Kristus, vars kommande till denna mörka värld snart ska firas under julen, är det underbart och fullt möjligt för oss att hitta vägen utan att snubbla. Jag är djupt tacksam för detta!

/Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

”Vi ses i jul”

Jag hör den vaga hälsningen från en kvinna i päls i kvartetet där jag bor när hon rusar förbi mannen som skjuter sin kundvagn uppför kyrkbacken. Hon med kassarna fullproppade med mat och han med kassarna fullproppade av allt han äger och har.

Själv är jag ny i kvarteren, men känner igen mannen då jag sett honom några kvällar när jag tittat ut genom fönstret. Runt 20-snåret kommer han och lägger sig på bänken alldeles utanför kyrkporten. Så går det upp för mig att detta ju ibland är hans ’hem’ för natten. Mötet mellan den rusande kvinnan och den hemlöse mannen får mig att tänka till på hur vi firar jul och på julens egentliga budskap.

Vi ses i jul, en fras som för många framkallar värme och gemenskap. En ledig tid med nära och kära, men för alltför många innebär det kyla och ensamhet.

Det som jag senare förstod var att kvinnan med kassarna var en av dem som stod värd för kyrkans jul i gemenskap och att hon hoppades på att få se mannen där. Det var alltså inte en vag hälsning, det var en kär hälsning fylld med förväntan.

Mer sådant vill jag se, höra och vara del av. Att byta ut frusna relationer, till levande och förväntansfulla sådana. Vi behöver fräscha upp julens budskap för att passa in i en tid som vår. Att våga se varandra igen. Sverige är känt för att vara ett land präglat av individualism. Det håller inte längre, inte så som vårt land i dag ser ut.

Min förhoppning inför denna jul är att vi på allvar vågar omsätta vår människosyn i praktiken. Att vi bjuder in och bjuder till och bryter isolering av ensamhet och utanförskap. Att vi utmanar varandra i fler mänskliga möten. För visst finns det allt rum för fler?

Jesusbarnet föddes ju i ett stall just för att alla hotell var fulla men tack vare att någon tillslut bjöd in. Nu undrar jag; vad blir din och min möjlighet att bejaka en medmänniskas behov och önskan för att bli inbjuden och inkluderad?

/Madeleine Sundell

Inga kommentarer

Kommentera

Akeesha väntar otåligt på att det ska bli mörkt, så hon kan ge sig ut i skogen och kissa. Hon vill inte göra det i dagsljus, för någon kan ju se henne. Familjen har ingen toalett, och den gemensamma toan nere i byn är så smutsig och stinkande att hon inte vill gå dit. Där brukar också ett gäng män hänga för att titta på kvinnorna som kommer dit, och det tycker Akeesha är väldigt obehagligt. När skymningen äntligen faller skyndar hon sig iväg in bland träden bakom huset. Äntligen!

Mellan palmernas stammar skymtar hon skuggor som rör sig. På sistone har flera kvinnor i byn blivit överfallna i skogen, men Akeesha vänder bort huvudet från skuggan och hoppas på det bästa. Hon försöker hitta en bra plats att huka sig, där marken är lagom jämn och saknar vassa stenar och där det inte finns några spindlar, skorpioner eller ormar som kan bita henne.

Efter en stund kan hon återvända hem. Hon känner sig inte helt säker förrän hon kommit in i huset och stängt dörren efter sig, men då vet hon att hon inte behöver gå ut igen förrän strax innan gryningen. Inga överfall, inga skador, inga djurangrepp – det har varit en bra dag!

Akeesha är visserligen påhittad, men det finns många som liknar henne i olika delar av världen. Människor som inte har tillgång till en toalett som fungerar. Kvinnor som blir överfallna och våldtagna när de bara ska uträtta sina behov. Och kvinnor som inte vill visa att de ens har de behoven och bara smiter ut på natten så att ingen ser dem.

Visste du att 4,2 miljarder människor lever utan säkra, fungerande toaletter? Det är mer än halva jordens befolkning.  

673 miljoner människor har inte tillgång ens till en dålig toalett. De är tvungna att söka sig någon annanstans, varsomhelst där det finns något man kan gömma sig bakom: ett träd, en sten eller en buske. I vissa områden föredrar folk att sätta sig vid stranden, så att de lätt kan tvätta av sig när de är klara.

Och hur blir det när en hel by gör på samma sätt? Bortsett från det uppenbara (att det är en riktigt bra idé att se sig för varje gång man ska sätta ner foten på marken), så finns det en mycket värre följd: avföringen kan hitta vägen till närmaste vattenkälla. Om det händer så kommer magsjukan som ett brev på posten.

Två miljarder människor dricker varje dag vatten som är smittat av fekalier, som en direkt följd av avsaknad av toaletter och ordentliga sanitetssystem. Två miljarder, det är som ett och ett halv Kina, eller tre Europa. Var femte människa i världen.

Låt mig upprepa det där: var femte invånare på vår jord har bara smittat vatten att dricka.

Med allt det här i bakhuvudet är det inte svårt att förstå varför toaletter är så viktiga.

Här i Sverige har vi i princip alltid tillgång till en toalett på något sätt. Hemma, på jobbet, på tåget och ute på stan. Naturligtvis förväntar vi oss att de ska fungera perfekt, vara rena, ha en dörr att låsa och ett handfat att tvätta händerna i efteråt. För att inte tala om toapapper. Vi kanske måste betala för att komma in. Kanske tvingas vi köpa en kaffe på kaféet för att få använda deras toa. Då muttrar vi litet och känner oss illa behandlade.

Akeesha skulle baxna.

Men ibland händer det även för oss att vi har svårt att hitta en toalett när vi behöver den. När den enda man kan hitta är ur funktion, eller toan hemma plötsligt inte går att spola.

Det är först då vi riktigt kan förstå hur det är för den där halvan av jordens befolkning vars toalett aldrig går att spola ens i normala fall, eller inte har en dörr man kan stänga om sig – om de ens har en toalett alls.

Och det är för dem vi firar Världstoalettdagen idag, den 19 november.

Du kan lära dig mer om toaletter och Världstoalettdagen på World Toilet Organisation, som startade det hela för nästan 20 år sedan. På deras hemsida finns mycket bra information på engelska.

Och om du undrar hur priviligierad du faktiskt är kan du testa det, och se hur andra har det, i den här virtuella ”tävlingen”.

Vi har verkligen mycket att vara tacksamma över: tillgång till toaletter vart man vänder sig, rent vatten att dricka, minimal risk att smittas på grund av dålig sanitet.

Och naturligtvis ska vi vara glada och tacksamma för allt det. Men det ska helst inte stanna där. Därför jobbar Frälsningsarmén aktivt med att se till att så många som möjligt kan få tillgång till bra toaletter. I både Kenya och Malawi har vi under flera år haft stora WASH-projekt i skolor och samhällen som bygger toaletter, ordnar rent dricksvatten och handtvättsmöjligheter, och också utbildar barn och vuxna om hygien och sanitet.

På bilden nedan ser du hur en skoltoalett kan se ut före och efter insatsen.

Kom ihåg den bilden nästa gång du står och svär över att det kostar en tia att använda toaletten på busstationen. Även i Sverige är det viktigt med bra toaletter. Det kostar att hålla dem i gott skick – men tro mig: det är värt det!

/Lena Wickberg, Internationell utveckling

PS: Vill du stödja arbetet med toaletter i Kenya och Malawi? Ge en gåva till vårt 90-konto 90 04 80-5 och märk inbetalningen WASH. Tack!

Inga kommentarer

Kommentera

Under något år av mitt liv rörde jag mig i ett sammanhang som ”bjöd på” en hel del ovälkomna inslag som innefattade lögner, ekonomiskt utnyttjande/lurendrejeri, härskartekniker/översitteri, hot, svek och falsk vänskap. Detta väckte besvikelse, sorg och ilska inom mig, något som ingen mår bra av och det föder heller ingenting gott.

Känslor som dessa, i synnerhet om de inte bearbetas på rätt sätt, kan få negativa följder både psykiskt och fysiskt. Några exempel är en höjning av stresshormoner, blodtryck och puls, problem med hjärta och mage, värk i huvud, muskler och leder, samt sömnproblem, depression och ångest.

Samtidigt så är det inte bra för hälsan att trycka undan aggressioner. Man bör acceptera känslorna som kommer men lära sig att hantera dem på ett så sunt sätt som möjligt. Bibeln säger: ”Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede…Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er”. (Ef 4:26, 31-32)

Jag gissar att du, precis som jag, inte tycker att det är helt enkelt att totalt släppa en del oönskade händelser/bemötanden. Men för egen del har jag insett att det har känts lättare när jag har försökt se saker och ting ur Guds perspektiv. Typ såhär:

Fråga: Har Gud skapat den här personen?

Svar: Ja, det har han.

  • ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem…Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott…” (1 Mos 1:27, 31)

Fråga: Älskar Gud honom/henne?

Svar: Det gör han faktiskt.

  • ”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet…” (Brevet till Titus 3:4-5)
  • ”…varken något som nu är eller något som skall komma…skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38-39)

Fråga: Och detta trots att han/hon har gjort fel/syndat?

Svar: Så är det ju.

  • ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8)

Fråga: För vem och varför dog Jesus på korset?

Svar: För mig och alla andra och för att vi ska få förlåtelse för våra brister.

  • ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.” (Jes 53:5-6)
  • ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Fråga: Har jag själv aldrig gjort fel eller sårat/svikit någon medvetet/omedvetet?

Svar: Eh, jo det har jag.

  • ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” (Rom 3:23)
  • ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” (1 Joh brev 1:8)

Fråga: Betyder det med andra ord att Jesu död var nödvändig för både X OCH för mig?

Svar: Jo… jag har mycket att få förlåtelse för, både gällande det förflutna och framtiden.

  • ”Men vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus…om rättfärdigheten kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves” (Gal 2:16, 21)
  • ”Ty av nåden är ni frälsta (räddade) genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det…” (Ef 2:8)

Fråga: Vad säger Bibeln om att döma andra människor?

Svar: Motigt att erkänna ibland men:

  • ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Fördöm inte, så blir ni inte fördömda… Varför ser du flisan i din broders öga, men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga.” (Luk 6:37, 41-42)

Fråga: Hur ska vi enligt Bibeln bemöta våra fiender?

Svar: Inte alltid det lättaste men det står ju:

  • ”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förolämpar er…Nej, älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor, och ni ska bli den Högstes barn…” (Luk 6:27-28, 35)

Fråga: Vad gäller beträffande förlåtelse?

Svar: Det är något vi ska ge för att vi själva ska få det.

  • ”Om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske fader förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er himmelske fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)
  • ”…Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger? Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” (Matt 18:21-22)

Fråga: Hur uppmanas vi att bemöta onda gärningar?

Svar: Inte med ondska, tvärtom:

  • ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:21)

Fråga: Vad säger Gud om hämnd?

Svar: Det är inget vi ska ägna oss åt utan överlämna åt Gud:

  • ”Hämnas inte, mina älskade…Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren.” (Rom 12:19)
  • ”Ja så säger Herren:…Jag skall strida mot dina motståndare…” (Jes 49:25)

Fråga: Vad lovar Gud gällande det som tagits ifrån oss och det vi behöver?

Svar: En hel del:

  • ”Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.Ja, godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar…” (Ps 23:5-6)
  • ”Så ska min Gud efter sin rikedom på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt ni behöver. (Fil 4:19)
  • ”Och Herren återupprättade Job…Herren gav Job dubbelt så mycket som han hade haft förut…Och Herren välsignade slutet av Jobs liv mer än dess början.” (Job 42:10, 12)

Slutsats:

Den här personen ljög för, lurade och svek mig och gjorde mig väldigt illa berörd. Men även jag har gjort/kommer göra mig skyldig till saker som jag behövt/kommer behöva få förlåtelse för. Vi ska älska vår nästa, tillochmed våra fiender, trots deras brister och fel. Dessutom är det inte min uppgift att döma någon, den biten tar Gud hand om. Han kommer också att se till att jag har det jag behöver, även om jag rentav har blivit bestulen, och jag/vi kan lita på att saker och ting löser sig i slutändan: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.” (Rom 8:28)

/Teresia Jansson

Inga kommentarer

Kommentera

”Där”, säger major Henry och pekar upp mot berget bakom kåren. ”Däruppe bor de, de flesta av våra medlemmar.”

Jag kisar mot solgasset och ser en brant klippvägg, tätt bebyggd med hus hela vägen upp till toppen. Tomma fönster utan glas stirrar tillbaka från betonggrå väggar, och vi förstår utan vidare vilket slags område det är.

Mapasingue

Vi befinner oss vid kusten i Ecuador, i en förort till staden Guayaquil. Det är juni och vädret är fuktigt och varmt trots att det tekniskt sett är vinter här just nu. Ekvatorn är bara 25 mil norrut, och skillnaden mellan sommar och vinter är inte så stor. 

Vi står på en dammig fotbollsplan mitt emellan en kårlokal och ett litet område av vildvuxen sankmark med banan- och kaffeplantor här och där i allt det gröna. Det lilla området översvämmas ofta under regnperioden, får vi veta, och eftersom avloppsledningarna i närheten brukar översvämmas samtidigt, rinner allting därifrån också ner hit.

Torrperioden har bara just börjat, och det är fortfarande fuktigt därinne bland träden, både i luften och på marken. Insekterna surrar omkring oss, och jag är glad att komma tillbaka till den torra fotbollsplanen igen.

Husen uppe på berget som major Henry pekade ut för oss utgör bostadsområdet Mapasingue, där fattigdomen är utbredd. Den som hamnar där har inte många valmöjligheter kvar. Dessutom måste man vara frisk och stark för att orka ta sig både upp och ner via de långa trapporna. Någon samhällsservice finns knappt alls däruppe, och de flesta saknar rinnande vatten.

Området är en fälla, berättar major Henry. Folk blir äldre, och till slut kommer det en dag när man helt enkelt inte kan ta sig ner från berget. Då är man fast däruppe. Det är vanligt att familjerna låser in sina äldre medlemmar hemma för att de inte ska gå ut och slå sig fördärvade på ojämna gator och branta trappor.

Kåren ligger alldeles vid bergets fot, omgiven av palmträd, hibiskus och andra prunkande växter. Tanken på paradiset är nära, samtidigt som den är oändligt långt bort med tanke på hur livet ser ut för dem som bor här.

Men i allt det svåra vill kåren arbeta för att hjälpa folket i Mapasingue, både dem som är medlemmar och alla andra. Man driver till exempel ett dagcenter som tar emot skolbarn två dagar i veckan. Barnen får mat, hjälp med läxorna och en trygg plats att vara på istället för att driva omkring på gatorna. En läkare kommer till centret med jämna mellanrum och håller koll på barnens hälsa, och hon tar även emot deras familjer vid behov. Man säljer också dricksvatten till självkostnadspris, något som är särskilt uppskattat, eftersom vatten i vanliga fall är dyrt.

Kårens pengar räcker inte så långt, men man funderar alltid över vad man kan göra mer. Just nu känner man en kallelse att ta hand om ungdomar, de som slutat skolan nyligen och inte kan hitta något jobb. Arbetslösheten är stor, och det drabbar självklart de unga också. Ett vanligt yrke är gatuförsäljare. Det är tungt och farligt, då man måste bära sina varor, ofta frukt, långa vägar och säljer dem genom att springa omkring bland bilar som står i kö vid rödljus, men för många är det det livet som väntar.

Ett alternativ som kåren funderar på är att ordna yrkesskola för yngre tonåringar, de som är i 14-15-årsåldern och inte har något som helst hopp om högre utbildning efter att ha gått ut grundskolan. Rörmokare, hårfrisörer, snickare och andra behövs alltid. Kanske kan man också samordna elevernas praktiktjänst med att hjälpa folket i Mapasingue, där man sällan har råd att köpa in såna tjänster.

När jag är på kåren är centret stängt, tyst och tomt. Det passar kårens katt, som ligger och sover i det stora köket. I skafferiet intill står de stora vattendunkarna i högar för vidare försäljning. Utanför öser solen ljus och hetta över byggnaden, och även i skuggan inomhus är det obekvämt varmt.

Kårkatten passar på att njuta av stillheten i köket när centret är stängt och barnen är i skolan

Centret kallas Nueva Esperanza, det nya hoppet. Kåren har länge varit ett hopp för barnen i Mapasingue och deras familjer, och det vill man fortsätta vara. Ett nytt hopp för dem som bor i ett paradis utan paradiskänsla.

/Lena Wickberg, Internationell Utveckling

Inga kommentarer

Kommentera

”Show grace to people in process. You’re one of them.”
Carlos A. Rodríguez

Vi befinner oss alltid i någon typ av process och våra resor är individuella. Det som jag lär mig om mig själv idag har du kanske aldrig behövt jobba med i din personliga utveckling och det område där du gör framsteg just nu kanske blir en process för mig först om 10 år. Vi är alla på en vandring liksom och den pågår livet ut. Vissa utvecklingskurvor går vi igenom med glädje för att vi så gärna vill i mål, medan andra processer är en ren strid. Somliga saker jobbar vi aktivt med och andra områden i livet utvecklas medan vi knappt själva märker det.

Jag är otroligt glad för att jag är en annan person idag än vad jag till exempel var för fem år sedan. Inte för att jag skäms för personen jag var då, men det är skönt att jag formats till någon som ännu mer liknar Jesus.

Anledningen till utvecklingen är till stor del att jag lärt mig av mina misstag. Låter kanske drastiskt men det handlar faktiskt om mindre saker. Kanske hur det känts inombords efter olika typer av handlingar. När något jag gjort känts fel efteråt, har jag helt enkelt lärt mig av den ”osköna” känslan och inte velat göra om det. Exempel kan vara hur jag talat om andra människor som inte varit i samma rum. Eller hur jag betett mig mot andra när jag varit stressad. Eller hur jag velat föra över min skam på någon annan. Eller hur jag självsäkert undervisat andra om något jag inte greppat själv, lite falskt liksom.

Citatet som jag inleder med påminner mig om att vara nådefull, mild och förstående mot andras process liksom jag önskar att de har överseende med min. För vissa utav oss är detta inget problem, då vi kanske är mer förlåtande mot andras tabbar än våra egna. Då måste vi istället jobba på att vara snälla mot oss själva.

Jag har en T-shirt med citatet ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind, always.” Så är det verkligen. Jag ser bara toppen av ett isberg när jag möter en medmänniska. Det gömmer sig så mycket under ytan som jag inte ser. Jag skulle vilja påstå att det är så även när jag möter någon som står mig nära. Jag kan gå till mig själv; trots att jag är en öppen person som har lätt att berätta hur jag mår så bär jag på massor av grejer som bara jag och Gud vet. Det gör nog du också.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmuntra oss till att våga dela med oss av våra processer i högre grad. Det blir enklare så. Då förstår vi varandra bättre och kan hjälpa varandra i rätt riktning. Trots att processen ofta är personlig är det skönt att inte känna sig ensam på resan.

/Julia Adolfsson

Inga kommentarer

Kommentera