Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Inifrån klassrummet hörs ljud av lärare och elever som har lektion. På trappan utanför sitter Samuel och väntar. Han har suttit här sedan i morse, trots att hans lektioner inte börjar än på några timmar.

Vi befinner oss på en av Frälsningsarméns skolor strax utanför Accra i Ghana. Här finns så många elever inskrivna att de måste delas upp i två grupper: hälften går på förmiddagen, och hälften på eftermiddagen. Det här är den enda skolan i området som inte är privat (d.v.s. med dyra avgifter) och därför kommer många barn hit: det är deras enda möjlighet att gå i skolan alls. Av samma skäl tar skolan också emot barnen, trots att det egentligen inte finns plats. Flera nya klassrum har byggts, men ändå är alla utrymmen proppfulla. Det är minst 50 barn i varje klass. Minst.

Samuel tillhör eftermiddagsgruppen. Han får inte gå till skolan på egen hand, eftersom det kan vara farligt i det här området. Därför skjutsar hans pappa honom på mopeden på väg till jobbet på morgonen och sen väntar han i skolan hela förmiddagen tills hans lektioner börjar efter lunch.

Jag häpnar över hans tålamod. Blir det inte långtråkigt att sitta där så länge varje dag? Han är bara tio år gammal, borde han inte springa omkring och busa istället? Kanske försöka störa så mycket som möjligt för de elever som har lektion på förmiddagen?

Samuel förstår inte frågan. ”Jag får ju gå i skolan!” säger han och lyser som en sol. ”Varenda dag!” Det är stort, och han är stolt över möjligheten. För honom är skolan inte en sliten, överbefolkad betonglåda byggd på en gammal soptipp, utan ett stort privilegium som han ser fram emot varje dag.

Jag tänker tillbaka på min egen skolgång, med mindre klasser, bättre klassrum, gratis skollunch och skolböcker och funderar på hur jag själv skulle reagerat i Samuels situation. Jag hade knappast sett det som ett privilegium att behöva sitta och vänta halva dagen, erkänner jag ödmjukt för mig själv.

Men Samuel klagar inte. Han ser det positiva och är glad för det.

Det finns en läxa där någonstans. En läxa som åtminstone Samuel bokstavligt talat fått lära sig i skolan.

/Lena

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har nog ett av världens sämsta lokalsinnen.   Jag är verkligen helt hopplös. Jag minns inte om jag kom från höger eller vänster i en korsning och jag känner knappt igen de hus eller gator jag passerade alldeles nyss. Om jag går in i en affär och råkar gå ut genom en annan utgång så är jag i princip helt förlorad. Ni som har dåligt lokalsinne kanske ler igenkännande åt min beskrivning. Ni vet precis vad jag menar. Ni som har bra lokalsinne förstår förmodligen inte vad jag pratar om.

Den senaste tiden har jag tänkt på att vi som människor behöver lokalsinne för livet. I vår tid finns så många valmöjligheter. Det kan vara fantastiskt och spännande men också förvirrande och tröttande. Livet är som en resa. Vi måste hela tiden ta beslut om vilket håll vi ska gå. Ska jag vända? Ska jag gå framåt eller borde jag vika av åt höger? Vilka riktmärken finns det som jag kan ta sikte på?  Plötsligt står vi i ett skede där vi märker att ”här känner jag inte igen mig, här har jag aldrig gått förut”.

Jag tror att Gud vill ge oss lokalsinne för livet genom sin helige Ande. Bibeln säger att den helige Ande vill bo inom oss. Den helige Ande kan vägleda oss på många olika sätt. Det kan vara genom att vi upplever något av en inre maning eller en inre röst. Det kan också vara genom att vi påminns om något som står i bibeln precis när vi behöver det som bäst eller genom att en medmänniska säger något till oss som blir avgörande i en viss situation. Ibland leder den helige Ande genom att saker helt enkelt faller på plats.  Den helige Ande ger oss trygghet i våra beslut. Vi upplever på något märkligt sätt att det är hitåt jag måste gå. När jag behöver ta ett viktigt beslut eller ett viktigt steg i mitt liv använder jag mig ofta av en bibelvers. Jag ber och upprepar denna vers inom mig:

Du leder mig på rätta vägar, för ditt namns skull… Ps. 23:3

Står du i ett vägval i ditt liv eller i din familjs liv? Behöver du ta ett avgörande beslut på ditt jobb eller som ledare i något sammanhang? Herren vill ge dig lokalsinne för livet och leda dig på rätta vägar.

Inga kommentarer

Kommentera

Här i Västerås har vi ett gemenskapscenter. Det är en plats där folk får komma och fika och ha gemenskap med varandra, och jag har förmånen att få vara föreståndare. Jag har alltid tyckt om att pyssla om människor, så att bli föreståndare var en fantastisk möjlighet. Just när jag fick erbjudandet gick jag sjukskriven, men hade ändå förväntan på att må bättre genom att träffa människor, och inte sitta hemma ensam.

Jag var bussförare innan, och då fick jag ge förslag till äldre att komma upp till Frälsningsarméns gemenskapscenter. Då blev jag en mellanhand för dem som inte har någon annan. Fortfarande träffar jag på många jag lärde känna som bussförare, och när jag berättar vad jag jobbar med så kommer de upp och fikar. På det sättet skapar man band. Gud har öppnat vägar, och eftersom Gud är kärlek så kan jag ge alla gäster och alla som jobbar här, den kärlek jag får ifrån herren.

Jag står mycket för kärlek – att få sprida Jesu kärlek. Där tycker jag murar rivs ner. För om en gäst kommer och är upprörd, ledsen eller arg, så kan Guds kärlek riva bort det bara genom en enkel kärleksfull blick.

En man kom till centret, och jag hörde från folk som träffat honom tidigare att han alltid var butter. Han kom fram till mig och var alldeles arg i blicken. Han klagade och gnällde på allt och jag såg aggressiviteten växa i hans ansikte när han pratade. Jag blev rädd men började ändå betjäna honom vid bordet, genom att ge honom helt nykokt kaffe och klappa honom på armen, fast jag egentligen inte tyckte om hans humör. Sen kom han veckan därpå, jag frågade hur han mådde och han mumlade litegrann. Han kom varje vecka, och för varje vecka såg han gladare och gladare ut. Han pratade mer och mer, och vi kunde föra en vanlig konversation tillsist. Förra veckan mötte jag honom på stan, och då fick jag tillfälle att ge honom en kram, och han strålade som en sol. Jag tror att det beror på att jag såg honom som person och inte som en butter gubbe.

Detta tror jag sprider sig till besökarna också. Jag har fått se människor som kommer hit ensamma, och sitter ensamma, som efter ett tag blir inbjuden och välkomnad in i gemenskapen hos andra som kommer i grupper till centret. Eller om det kommer en äldre ensam dam, så försöker personalen se till att hon hamnar vi ett bord där det kanske sitter en annan ensam dam. Det blir en kultur som sprider sig, och gemenskapscentret blir en plats av kärlek och gemenskap. Där vi sedan får erbjuda människor frälsning.

Vi bistår inte bara med fika – vi bistår med gemenskap och frälsning.

/Anicka, föreståndare på Gemenskapscentret i Västerås

2 kommentarer

Kommentera

Vid en resa som jag nyligen gjorde till Kenya flög jag via Förenade Arabemiraten. I flygplanets infotainmentsystem spelades ett radioprogram upp som handlade om den ganska nya ministerposten i landets regering som inrättades i februari 2016. Ministerposten för lycka (Minister for state happiness) vilken ansvarar för planer, program och strategier för att samhället skall bli lyckligare.

Intressant tjänst. Skulle vara intressant att se kompetenskraven för sökande till tjänsten.

I radioprogrammet intervjuades ministern Her Excellency Ohoud bint Khalfan Al Roumi som fick tjänsten. Ministern meddelade att “Vi gör detta för att sätta befolkningens lycka högst upp i våra prioriteringar.  Några kanske tycker att detta är löjligt och flummigt, Men vi tar allvarligt på detta och det är ren vetenskap och rör områden som medicin, hälsa och socialvetenskap”.

Intressant att en regering tar sig an något så komplext. Det fick mig att tänka på det här med lycka.

I den här tiden söker människor lycka på många håll: Det finns alla möjliga och omöjliga sätt att förverkliga sig själv och uppleva kortsiktig lycka i dagens samhälle. Det verkar ändå vara svårt att hitta varaktig lycka. Är det inte så att ju mer man jagar den desto svårare är det att fånga den.

Jag tror att Jesu ord i Markusevangeliet kan hjälpa oss att förstå var det är vi skall leta för att finna lycka:

Han säger till lärjungarna:”Om ni vill bli mina efterföljare och gå i mina fotspår så kan ni inte längre tänka på er själva, utan var och en av er måste vara villig att ta sitt kors på sig. För den som klamrar sig fast vid sitt eget liv kommer att förlora det”.

Det är ett bra råd för vår egen lycka men vilket ansvar har vi för andras lycka?

Guds löften till dem som hjälper de fattiga är mycket frikostiga:

I Jesaja 58 10-11 står det: ”Om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag. Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar”.

Fotograf: Lena Wickberg

/Christian

Inga kommentarer

Kommentera

Då jag tog studenten önskade jag mig en diabildsprojektor. Man kan ju undra hur smart det var? Men för mig handlade projektorn om det lilla extra.

Jag har ägnat några semesterdagar åt att scanna gamla diabilder. En perfekt sysselsättning då man inte längre orkar rensa ogräs. Många roliga minnen passerade genom bilderna och där kom också minnet av min första diabildprojektor. En slags apparat som numera finns på antikrundan. Jag fick den i studentpresent. Min mamma trodde inte sina öron. Ville jag inte ha ett snyggt guldarmband istället? Eller en klocka? Nej. Jag ville verkligen ha en diabildsprojektor.

De flesta tonåringar är radikala. Så var det för mig också. Hade jag tagit studenten idag hade jag kanske låtit mig övertalas om det där armbandet, men då jag var 18 år var jag mycket tydlig med vad jag trodde och ville. Projektorn skulle användas i mitt jobb på Frälsningsarmén i Köping. I en pre-YouTube-tid, då diabilder var det snitsigaste man kunde använda för att hotta upp predikningar och tonårssamlingar, satte jag ihop mängder av coola program. Efter intensiv tjänst vid stridslinjen är projektorn nu mera pensionerad, men inte en enda gång ångrade jag min studentpresent.

Projektorn är ingen symbol för min osjälviskhet, se den istället som ett vittnesbörd om ”det lilla extras” betydelse. Vi har alla det vi bör göra. Både i jobb och privatliv finns det sådant som hör till vårt ansvar. Och det måste vi göra. Men det som ger mig den stora glädjen ligger oftast i det där lilla extra. Det ingen krävde eller förväntade, men som satta färg och guldkant på situationen. Det jag får göra för att jag vill andra väl, vill visa uppskattning, omtanke eller omsorg.

Jag står i köket och bakar. Till någon annan. Igen. Det är helt sant att insikten om ”det lilla extras” betydelse gör mig innerligt glad. Jag är uppriktigt förtjust i det och känner sann glädje. Och jag borde antagligen vara totalt osjälvisk och inte kräva någonting tillbaka tänker jag, men visst skulle det vara trevligt om någon ville göra det där extra för min skull någon gång, det kan man inte komma ifrån. När degen jäser hämtar jag in posten som jag glömde då jag kom hem efter jobbet. I brevlådan ligger reklam, tid för bilbesiktning och så ett konstigt stort kuvert. Ett sådant jag sällan får. Ett brev med så mycket godhet och glädje. Ett par hemstickade sockor och en överraskningspresent! Ett brev fyllt av det lilla extra! Det jag inte kan kräva eller förvänta. Knappast ens hoppas på. Vilken lycka! Jag blir rent tårögd av glädje!

I Lukas kapitel 7 kan vi läsa en skildring om en kvinna som gör ”det lilla extra” för Jesus då hon smörjer hans fötter med en dyrbar olja och Jesus kommenterar det med orden: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite.”
Luk 7:47

Förstår du då varför det är så viktigt för mig att få göra ”det lilla extra”, få visa omtanke och vänlighet? Jag som redan fått möta så mycket kärlek och förlåtelse!

Inga kommentarer

Kommentera

Förra veckan gick jag in i en handelsträdgård.
Jag scannade först av pelargonhyllan och sedan de stora gröna växterna som var på rea. Där hittade jag en lite oklar, men mycket fin grön växt till föredömligt pris. Så jag tog den under armen och gick mot kassan.
När jag kom fram till kassan så ser jag honom, en liten pojke i samma ålder som min dotter. Han står lite för sig själv en bit bort från sin familj.
Med stora ögon och allvarsam blick ser jag hur han ser på sin mamma som står framför honom och så säger han: ”förlåt mamma”. Jag reagerade på att han så tydligt sa förlåt så jag tittade instinktivt mot hans mamma med ett leende på läpparna. Jag tror att jag förväntade mig ett litet leende tillbaka och en nick i samstämmighet, mammor emellan (lite fånigt men så var det), över hur fint det var att han sa förlåt.
Men våra blickar möts inte.
Istället säger pojken igen ”förlåt mamma, förlåt. Förlåt att jag slog”. Mamman har inte reagerat på hans förlåt första gången men nu vänder hon sig om, sätter sig ner på huk och tittar på honom.
Än en gång känner jag en värme och en glädje över det fina som jag nu tror jag ska vara med om.
Så öppnar mamman sin mun och säger ganska barskt något i stil med ”Ja, du säger förlåt, för att du slog. Och slåss gör man inte. Lyssna nu på mig: inte en enda gång till vill jag vara med om att du slåss”.
Så ställer hon sig upp igen, lägger upp sina växter på rullbandet och betalar för sina växter.
Jag fick en sån klump i magen för den där lille pojken. Jag ville lägga mig i, och förtydliga att han faktiskt sa förlåt.
Det kändes som att han sjönk ihop, och såg så skamsen och ledsen ut.
Och det mest påtagliga, fortsatt tyngd. För vad mer kunde han göra, än att säga förlåt?

Jag har verkligen inte bakgrundsstoryn i det här specifika fallet jag skriver om. Den här pojken kanske hade levt loppan bland alla perenner, krukor och jord i två timmar, det vet inte jag. Mamman kanske var HELT slut. Det kan man verkligen vara.
Det är egentligen inte min poäng att på nåt vis säga att mamman gjorde ett dåligt jobb i sitt föräldraskap.
Utan min poäng är: förlåtelse.
Vad svårt det är.
Vad viktigt det är.
Vilken otrolig dörröppnare det kan vara.

Pojken bad om förlåtelse för något han gjort fel. Han sträckte ut handen.
Och hans mamma tog den inte.
Det var så påtagligt för mig. En bild för när förlåtelsen inte bryter igenom. Och hur allt stannar då, och liksom inte kommer någon vart. Det förhärdas och skapar lager på lager av skuld, skam och ofrid.
Vad jag önskar att hon istället hade satt sig ner på huk och bara sagt:
Jag förlåter dig. Och gett honom en bamsekram.
Känner ni befrielsen för pojken om det hade hänt?
Vilken lättnad att få höra de orden när man ber om dem. När man känner att man gjort något fel och ångrar sig. Att då få bli sedd och hörd i det, och förlåten. Det är starkt.
Men att inte få höra de orden, att inte blir förlåten, det är riktigt tungt.
För vad ska man göra då?
Vad gör man av sin skuld som man känner? Vad tar förlåtet vägen?

Vi har nog alla varit både i pojkens sits och i mammans och kommer vara framöver i livet.
Jag tänker på de gånger då man själv stått där och behöver vara den som förlåter, och hur svårt det kan vara. Hur hårt det kan sitta att faktiskt förlåta och mena det.
Men hur befriande det är även för den som förlåter, att förlåta.
Ja kanske ännu mer än för den som ber om förlåtelse?
För lika tungt som det är att inte bli förlåten och bära på sin egen skuld, lika tungt är det att bära på andras oförätter mot en.
Att inte släppa taget utan hålla saker mot andra, det är ett heltidsjobb, nästan. Att bära på oförlåtelse, det kan man må riktigt dåligt över.

”Att förlåta någon är att släppa en fånge fri och inse att fången, det var jag”. Så säger ordspråket. Och det ligger något i det.
Att förlåta någon betyder ju inte att man inte är ledsen, sårad eller ärrmärkt av händelsen. Och visst kan det vara nästan omöjligt att ens tänka tanken på att lyckas förlåta, beroende på vad man varit med om och vad det gäller.
Men alternativet, att inte förlåta, det känns än värre.
Att släpa på eländet och inte bli befriad från det fullt ut, det känns otroligt tungt.

Och i ärlighetens namn, att be om förlåtelse (och verkligen mena det), det är inte heller det enklaste. Det vet vi nog alla om vi rannsakar oss själva.
Det var därför jag blev så stolt över den där lille pojken. Han var så modig, och sa förlåt. Han var den större personen och sa: ”vet du var, jag gjorde fel. Jag tar på mig det här och jag vill be om förlåtelse”.
Det är otroligt modigt.
Om fler i vår värld skulle vara som han och ta efter hans exempel, så skulle det vara mindre konflikter och mindre förhärdade hjärtan och relationer. Fler stora personer.

Det är vackert med förlåtelse. Svårt. Och som jag tror, helt nödvändigt för den där fulla friheten, befrielsen, åt båda håll- om du är den som ber om förlåtelse eller den som förlåter.
När det händer:
Kan du förlåta mig?
Jag förlåter dig.
Då, andas det frid och fred.
Dörren till försoning öppnas. Försoning med sig själv eller försoning med varandra.
Och så kan man börja om eller få gå vidare.
Få en ny chans, få nytt hopp.

Jag tänker på den där lille pojken.
Han vet inte om att han blivit mitt föredöme att vara den större personen och be om förlåtelse och förlåta när jag helst av allt bara velat låta stoltheten segra och hjärtat vara stängt.

Jag tänker och ber om en förlåtande värld, ett förlåtande samhälle.
Inte lätt och kanske bitvis provocerande och som en omöjlighet.
Det är otroligt utmanande, men alternativet är än värre.
Därför fortsätter jag drömma och be, och försöker agera utifrån mig själv.
Släpp fångarna fria!

1 kommentar

Kommentera

Jag har precis börjar jobba igen efter en härlig semester och vill dela med mig av ett roligt semesterminne. Vi hade precis åkt på en fantastisk båttur i San Diego tillsammans med den familj vi besökte. Markus, min man, ville bjuda hela gänget på glass och vi hittade snabbt en glasskiosk mitt i hamnen där det vimlade av glada semesterfirare. Markus förklarade att alla fick välja precis vilken glass de ville vilket ökade förväntningarna ytterligare hos våra vänners barn. Hela sällskapet parkerade sig framför de stora fotona med härliga glassvarianter medan Markus ställde sig i kön. När alla i glassgänget valt sina glassar och plötsligt dök upp i den långa glasskön undrade en kvinna som stod bakom oss om alla sju verkligen stod i kön?! Vi erbjöd henne snabbt att gå före oss och efter viss tvekan gjorde hon det.

När det blev vår tur att beställa och Markus tog fram sitt kort för att betala hände det oväntade. Glassförsäljaren viftade med en tio dollars sedel och förklarade glatt att den var till vår glass. Det visade sig att kvinnan vi ”lärt känna” i kön, ville betala en del av vår glass!

I ordspråksboken 22:9 står det:  ”Den som unnar andra gott blir välsignad…”

Sommaren är en perfekt tid att ge dina välsignelser vidare till andra. Vi människor kan välja att vara en välsignelse i vardagen. Gör vi det kommer vi att upptäcka att det som står i bibelordet är sant, vi blir själva välsignade. Vem kan du bjuda på glass i din närhet? Var behövs en välsignad glass idag?

Inga kommentarer

Kommentera

Jag hade en gång en guldfisk som levde ett stilla och lugnt liv. Den simmade varv efter varv i den runda glasskålen och man kan undra: Hur tänker en guldfisk?

Varv ett: Åh så vackert det var här!

Varv två: Vilken fin utsikt…

Varv tre: Här känns väldigt bekant…

Varv fyra: Har jag inte varit här tidigare?

(lägger huvudet på sned och stirrar med sina stora ögon)

Varv fem: Det ser precis likadant ut som sist!

Varv sex: Börjar det inte bli lite tjatigt?

Varv sju: Tänk om man kunde få se något annat nå´n gång…

Varv åtta: Jag längtar efter ett nytt perspektiv…

Varv nio: Jag tror jag ger upp!

Varv tio: Jag vill ut i ett större hav!

Jag tänker att våra egna tankar ibland påminner om guldfiskens. Vi kommer så lätt tillbaka till samma gamla tankar om och om igen. Våra tankar går runt, runt och vi kommer inte vidare. Vi har svårt att tänka om och tänka annorlunda. Vi har svårt att tänka större. Innerst inne längtar många av oss efter nya tankar och perspektiv, något mer utmanande än vår egen lilla glasskål.

Guldfisken behöver hjälp för att ta sig ur sin glasskål. Jag tror att vi behöver hjälp med att förnya våra tankar. Vi kan hjälpa varandra. Be någon som du har förtroende för att hjälpa dig vidare i dina tankar. Be någon komma med nya perspektiv och infallsvinklar för den situation du just nu tänker på. Be  också Gud själv, han som har skapat dig, att hjälpa dig. Han har sagt:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren.  
Nej, så mycket som himlen
är högre än jorden, så mycket är mina vägar
högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.
Jesaja 55:8

När jag vid en samling beskrev guldfisken på samma sätt som jag gjort här kom en vän fram till mig efteråt. Han berättade att han också hade haft en guldfisk i en glasskål men att han blivit så trött på den att han helt enkelt bytt ut den mot några konstgjorda. Två guldfiskar i plast fick hänga i ett osynligt snöre  där i glasskålen. Det funkar lika bra sa han med glimten i ögat. Konstgjorda guldfiskar i plast? Vad händer med oss om vi inte kommer ut ur guldfisktänkandet i glasskålen? Riskerar vi att bli konstgjorda och bara på låtsas? Att hänga och guppa i ett snöre utan att komma någonstans? Om det finns en så´n risk är vi i desperata behov av att tänka nytt, att välkomna nya perspektiv och  våga simma ut i det stora havet!

Inga kommentarer

Kommentera

I Stockholm regnar det ikväll, och det är kallt. För en timma sen snörade jag på mig mina gympaskor och gick målmedvetet ut för att ta en powerwalk i det friska kvällsvädret. Motivationen infinner sig verkligen inte alltid efter läggning av två barn när man trött och mosig kommer ut från barnkammaren, det kan jag villigt erkänna, men ikväll gjorde den det.

Väl ute hinner jag inte längre än femtio meter från min egen port så ser jag honom. Han sitter längs husväggen på en bunt med tidningspapper. En liten väska står bredvid och en ljusblå liten kudde ligger intill honom. Precis när jag ska passera honom ramlar han sittande åt sidan och faller långsamt ner med huvudet i gatan. Jag stannar och ser hur dålig han är. Genomblöt, smutsig, knappt några tänder, påverkad av alkohol och kanske narkotika och han är väldigt medtagen. Kanske också sjuk på andra sätt. Han klarar inte att sitta upp och inte att prata.

Vi är tre stycken som stannar och försöker få kontakt med honom, försöker lägga honom tillrätta på sin kudde och lägga den där tunna  filten runt hans ben och vi blir alla eniga om att här kan han bara inte ligga. Han är alldeles för dålig. Så vi ringer ambulans. Det dröjer länge innan hjälpen kommer. Och det hinner hända mycket på gatan runt om oss. Många människor passerar.  Andra frågar om vi behöver mer hjälp, om det finns något de kan göra. Vissa tackar oss för att vi gör något. Och några, också de påverkade av alkohol och droger är rädda att vi gör honom illa, att vi vill honom illa och vill försöka skydda mannen.

Strax innan ambulansen anländer somnar eller dåsar mannen bort ett tag. Han kurar ihop sig och sluter ögonen. Oförmögen att där och då ta hand om sig själv, så otroligt utsatt och utslagen mitt på gatan. Och mitt hjärta brister. Jag känner inte den här mannen, jag vet ingenting om hans liv eller hans bakgrund. Såklart.

Men jag vet något om honom. Och det är att han är någon. Han är någons son. Jag ser på honom och tänker att en gång var han liten, ett litet barn, en bebis med hela livet framför sig.

Och är det något som små bebisar kan lära en tycker jag, så är det om hur stort, vackert och heligt det är att vara människa. Bebisar, de är ju så alldeles nya. I sin natur är de så vackra, oskyldiga, äkta, nyfikna på livet, godtrogna, öppna och mottagliga. De har så mycket kärlek i sig och förväntar sig kärlek tillbaka, på ett så naturligt och självklart vis. När man ser in i en bebis ögon, så ser man himlen. När man ligger bredvid en sovande trygg bebis känner man så mycket frid och lugn.

Bebisar symboliserar det oändligt vackra i att vara en människa och en människas gränslöst höga värde och helighet går inte att ta miste på när man ser en liten bebis.

Och jag vet inte vad det är, men när jag ser den här mannen ligga där så brister mitt hjärta för jag kan bara tänka att han en gång var den där lilla bebisen med allt vad det innebär. Det är så lätt att passera människor som honom och se honom som hemlös. En hemlös. Att allt det yttre som är ruffigt, skadat och sårat får ett likhetstecken med värdet.  Men det är inte så! Det inte finns några hemlösa. För alla har ett namn, alla är någon. Och det gränslöst höga värdet och heligheten i att vara människa som den här mannen hade när han var liten bebis, det har han fortfarande kvar. Han är fortfarande någon. Han bär ett namn. Hans liv är värt något. Det är ju värt allt. Fortfarande, fast att han nu säkert snart är 60 år, och de yttre omständigheterna ser riktigt tuffa ut, så är värdet detsamma. Han är dyrbar. Han bär ett namn.  Han är någon. Någons son.  Och som jag tror, Han är för alltid ett älskat Guds barn.

Jag vet inte om han vet det, om han tror det, om han behandlar sig själv därefter eller andra behandlar honom därefter. Jag tror kanske inte det, tyvärr. Men som jag önskar det för honom den här kvällen där jag står precis bredvid.

Så ikväll ber jag till Gud, att han får all hjälp han behöver av ambulanspersonalen som hämtade honom, och att han ska få möta människor och omständigheter som starkt ska tala in värde och kärlek i hans liv.

1 kommentar

Kommentera

På mitt skrivbord har jag många souvenirer som jag fått med mig hem från projektresor i olika delar av världen. De flesta är typiska turistsaker: trämasker, ryska dockor, en mugg som det står ”Chile” på, snidade elefanter…

En av dem är annorlunda. Det är en snöglob, en liten glasbubbla med en teddybjörn av plast i.

Glasbubblan är inte ny, och vid första ögonkastet inte direkt vad man skulle vänta sig av ett reseminne. Den lilla nallen som sitter därinne har lossnat från sin plats och tippar omkring litet hur som helst – ofta står den av någon anledning på huvudet – och jag har aldrig lyckats lista ut vad den håller i händerna eftersom vattnet är fullt av obestämbara små partiklar som slitits loss under årens gång.

Jag fick den för nästan tio år sedan när vi kom till en by i Kina som fått stor hjälp av Frälsningsarmén. Toaletter för människorna, stior för grisarna, biogas, energisnåla spisar och kompostering hade alla bidragit till att byn blivit ren och invånarna friskare. Det var första gången jag var där, så jag kunde inte själv jämföra med hur det var tidigare, men i mina ögon var byn ändå otroligt välordnad och, ja, just ren. Till och med luften kändes frisk, eftersom man tack vare biogasen inte behövde elda lika mycket som på många andra ställen. En kvinna visade oss hur den biogasdrivna spisen fungerade, och hon tände och släckte den ensamma glödlampan i taket flera gånger och skrattade, fortfarande fascinerad över hur lätt det var.

”Förut fick jag starta en eld det första jag gjorde på morgonen” sa hon. ”Så att vi kunde se, och så att jag kunde laga frukost. Men nu –” och så tände hon spisens enda gasplatta och log stort. ”Ser ni? Så enkelt! Det är fantastiskt!”

Byborna tyckte att det var väldigt spännande att få besök av utlänningar, och en stor grupp leende barn och vuxna följde med när vi blev visade runt i byn. Jag la speciellt märke till en ung kvinna som höll sig i närheten av oss, och såg ut som om hon gärna ville säga något, men inte riktigt vågade. Till slut tog hon mod till sig och kom fram till mig. Hon stack till mig glasbubblan med nallen samtidigt som hon på försiktig och noggrann engelska sa ”Nice to meet you” och tog mig i hand. Sen försvann hon innan jag hann svara, medan alla jublade över att hon vågat prata utländska!

Senare fick vi veta att hon studerade engelska och hade sett fram emot att få använda sig av det hon lärt sig. Hon hade förmodligen planerat noga vad hon skulle säga och göra. Jag kan mycket väl föreställa mig hur nervös och upprymd hon var och hur glad och stolt hon kände sig efteråt. Hon vågade inte säga något mer, men med litet (eller ganska mycket faktiskt) tjat från de andra visade hon mig sina textböcker, medan hon rodnade och skrattade samtidigt.

Jag tänker mig att hon inte bara ville säga något på engelska, utan att det också var hennes sätt att tacka för hjälpen hennes by fått. Med tanke på hur få personliga ägodelar jag såg i hemmen där i byn tänker jag mig också att glasbubblan måste ha betytt något särskilt för henne.  Kanske fick hon den i present av någon som arbetat i stan. Jag kan nästan se henne för mig som barn, där hon sitter och tittar in i glasbubblan, och då och då skakar den för att se glittret falla mjukt ner över den lilla nallen.

Och sen gav hon den till mig.

Varje gång jag tittar på den blir jag påmind om henne, och vilken förvandling som kan hända i en by eller ett samhälle om vilja och resurser finns. Det är en så liten sak, så enkel och till och med banal. Men av alla de souvenirer jag har fått med mig hem från mina resor är nog den här lilla glasbubblan det finaste jag har, och den står på mitt skrivbord som en tyst symbol för det bästa av mitt arbete.

/Lena

Inga kommentarer

Kommentera