Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Livet är som en berättelse. Din vardag är din berättelse och min vardag är min berättelse. Vi delar dem med varandra i fikarummet, på facebook eller instagram.

Våra berättelser har höjdpunkter och dalgångar. Ibland är de spännande och ibland lite halv tråkiga. Vändpunkterna är avgörande.

I Frälsningsarmén älskar vi att höra människors berättelser. Vi är intresserade av hur du har det. Din berättelse är unik och viktig.

Vi tror att den är en del av en mycket större berättelse. En berättelse där Gud själv berättar varför du är så värdefull och älskad, hur allting började och hur allting en gång kommer att sluta. Guds berättelse är en riktig love story. Den har också en avgörande vändpunkt. Så här beskrivs det i bibeln:

”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. ” 1 Joh 4:9-10

Vill du veta hur din berättelse är en del av den stora berättelsen?

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

Jag växte upp med en mamma och pappa, en syster och två bröder. Könsfördelningen i vår familj var alltså total. Ganska länge under min uppväxt trodde jag att hela samhället och världen såg ut så. Att det var jämställt. Min mamma tvättade och pappa dammsög. Mamma körde visserligen aldrig bilen, men å andra sidan var hon en hejare på att måla så jag upplevde aldrig fördelningen som skev. Jag fick tidigt veta att jag kunde bli vad jag ville och att jag, lika väl som mina bröder hade rätt att ta plats och bli hörd. Det var först långt senare jag förstod att för de allra flesta i världen ser verkligheten inte ut på det sättet. Det är min egen privata anledning till att jag strävar efter jämställdhet oavsett kön, etnicitet, social bakgrund eller ålder.

Som kristen utgår jag också från det som beskrivs som Guds plan för människorna. I Bibelns första bok får vi veta att:” Gud skapade människan till sin avbild” 1 Mos 1:27 Redan från början visar Gud alltså att han inte gör någon skillnad på människors värdighet eller betydelse. Texten fortsätter sedan att berätta hur vi skapas till man och kvinna, men fortfarande läggs ingen värdering i könstillhörigheten. Vi är skapade olika, det är sant, men inte med olika värde. Det ger mig min kristna utgångspunkt för synen på jämställdhet.

Att Frälsningsarmén arbetar med frågor som rör människors lika värde, har naturligtvis att göra med vår kristna övertygelse. Det skulle vara helt främmande för oss att inte göra det. Sedan starten 1865 har dessutom kvinnans plats som predikant, ledare, förebild och jämställd med sina manliga kollegor, varit ett kännetecken för Frälsningsarmén. I en historisk tid då kvinnor varken hade rätt att rösta eller fatta egna beslut, uppmuntrade Frälsningsarmén istället kvinnor att utvecklas till självständiga initiativtagare och ledare. Vi har alltså en lång historia att falla tillbaka på och den gör att vi också inser hur angeläget jämställdhetsarbetet är också i vårt moderna samhälle. I vissa sammanhang ser vi en bra utveckling genom åren, men många frågor är tyvärr de samma nu som då och andra har kommit till. Utgångspunkten för vårt arbete är dock den samma. ”Gud skapade människan till sin avbild, till sin avbild skapade han henne.” 1 Mos 1:27

Welcome meeting for Cadets "The Messengers of the Gospel" and installation of Commissioner Johnny Kleman as Territorial Commander and Commissioner Eva Kleman as Territorial President of Women's Ministries of the Sweden and Latvia Territory. From IHQ: COS - Commisioner Brian Peddle, Commisioner Rosalie Peddle.

Eva Kleman
Kommendör

2 kommentarer

Kommentera

Min pappa blev med åren en ganska duktig amatörmålare. Jag älskar hans tavlor och är tacksam för alla minnen de har med sig. Men han såg sig aldrig själv som konstnär och menade nog inte att börja måla. Det hände mer av en tillfällighet. En av mina äldre bröder önskade sig oljefärger i julklapp, men från det att han önskade tills han fick paketet på julafton hade han hunnit ändra sig. Han ville skulptera i lera istället. Pappa tyckte att det var synd att låta färgerna torka ihop och från det började hans konst att ta form. Till yrket var han konstruktör och duktig på ritningar och att kunna överföra en uppfinning eller idé till pappret. Och experimenten med oljefärgerna blev med åren mycket vackra.

Att önska sig något, bestämma sig och veta vad man vill ha är inte alltid det enklaste. När vi väl fått det som vi vill, blir det heller inte alltid som vi önskade. Det vi tror vi vill ha, är inte alltid det bästa för oss. Det sägs att grundaren till Ford Motor Company; Henry Ford lär ha sagt att ”Om jag skulle ha frågat folk vad de vill ha, hade de svarat snabbare hästar”.

När vi ber till Gud ligger det i sakens natur att vi ber om det vi känner till eller i alla fall på något vis kan föreställa oss. Vi ber om det vi tror är det bästa. Vi ber om ”snabbare hästar” eftersom vi inte förstår eller kan tänka oss vad vi annars skulle be om. Vad kan vara bättre?

Då Paulus ber sin förbön för församlingen i Efesierberevet, snuddar han vid något oerhört väsentligt då han säger: ”Han (Kristus) som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan bedja, begära eller tänka.” (Ef 3:20) Han vidrör det som Jesus själv tidigare undervisar om då han i Matteus evangelium hjälper oss att förstå något om vad bön är och hur vi ska be. ”Så ska ni be: Vår far, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.” (Matt 5:9-10)
Guds avsikter är alltså större än vi kan ana. Vi har vårt förstånd och det ska vi naturligtvis vara tacksamma för och använda. Vi ska vara kloka och fokuserade både i vårt arbete och i vår bön. Vi ska ha planer, visioner, önskningar och drömmar. Vi har rätt att be Gud för speciella situationer och böneämnen. Men den universella helheten förblir ändå i ett perspektiv som vi aldrig någonsin kommer att ha förmågan att greppa. Från det att vi önskar oss oljefärger hinner vi tröttna. Från en dag till en annan ändrar vi oss. Vill något annat. Tror något annat är bättre eller roligare. Det är just därför det är så avgörande att vi vågar släppa taget om kontrollen. Vågar lita på att Gud är större. Att han har insikter som jag inte har.

Kanske verkar det helt logiskt och vettigt att du idag ber Gud om en ”snabbare häst”. Stilla dig då för ett ögonblick. Tänk på honom som ”förmår göra långt mer än vi kan bedja, begära eller tänka” och våga ge full frihet åt Gud. ”Ske din vilja”.

/Eva

Inga kommentarer

Kommentera

Under Nordstadsveckan i Göteborg i februari delade Frälsningsarmén varje dag ut pris till dagens förebild. Vilken bra idé! Vilket viktigt signalvärde. Det som är gott och livgivande behöver uppmuntras och ges utrymme.

I mitt arbete som lärare för blivande frälsningsofficerare (pastor/präst inom Frälsningsarmén) ansvarar jag för kursen i ledarskap. Det finns nästan hur många principer och teorier som helst kring ledarskap. Det finns hyllmetrar med böcker och ett oräkneligt antal sidor på nätet som berör ämnet. Det kommer och går trender och det forskas på ledarskapets betydelse för organisationer och enskilda. Vad är egentligen viktigast att tänka på som ledare? Jag tror att det som har allra störst betydelse är att vara en bra förebild!

Bra förebilder kan få vad som helst att hända.
Bra förebilder visar vägen och förvandlar världen.
Bra förebilder använder sitt ledarskap till att resa upp nya förebilder som i sin tur reser upp nya förebilder.

Paulus säger:
Kära syskon, ta mig till föredöme och lär er av dem som lever efter det exempel jag och mina medarbetare har gett er. Fil 3:17 Nya levande bibeln

Det är väldigt frimodigt att säga ”ta mig till föredöme”. Bara den som valt att jobba med sig själv kan säga så. Lägg märke till hur Paulus fortsätter. Han menade att människorna skulle titta på de personer som levde efter hans exempel. Genom att se hur han påverkat andra skulle människor se att han levde ett liv värt att följa.
Jag skulle inte vara där jag är idag utan de förebilder jag haft genom livet. När jag tänker på dem känner jag tacksamhet.

Vem är din förebild?

Vem är du en förebild för?

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

Blogg; begreppet har blivit så vanligt att jag nästan glömt att det inte är så länge sedan alltsammans började. Det dök upp så sent som i slutet på 1990-talet. Internet har ju trots allt en förhållandevis kort historia om man jämför med världshistorien i övrigt. Från början användes begreppet ”weblog” som senare förkortades ”blog”, det handlar helt enkelt om en loggbok/dagbok som ligger på webben. Som tonåring hade jag en dagbok som låg låst med ett litet hjärtformart hänglås i min skrivbordslåda. Kanske var det för att mina äldre bröder inte skulle få reda på alla mina hemligheter. Det var privat. Idag delas det mesta offentligt. I alla fall den yta vi väljer att visa upp. Och i andra fall blir det inte alls speciellt personligt utan bloggen handlar mest om råd, tips eller kanske i sämre fall om sponsrade annonser som köpts av en duktig marknadsförare. Eller rent av bakomliggande politiska agendor och maktstrukturer. Men om min blogg skulle vara en slags dagboksanteckning skulle den kunna se ut ungefär så här…

”Kliver in på kontoret 07.06. Roslagsbanan som jag brukar åka med repareras fram till Augusti, så alternativa transportmedel gäller. Oftast är det mörkt och släckt på kontoret, men idag mötte jag vår lokalvårdare som städar i entrén. Det rasslade av småsten i dammsugaren och vi konstaterar båda att det är mycket grus som dras in just nu och att vi längtar efter våren. Loggar in på datorn, kollar mina olika mailboxar, läser och svarar på några brev. Går igenom min ”att göra” lista och skriver ett födelsedagskort till min systerdotters yngsta son. De ska ha födelsedagsparty i helgen. Hinner beta av några andra mindre saker från min lista innan jag går på sammanträde med Frälsningsarméns ledningsråd det vill säga samfundets styrelse. Strax efter 12.00 avslutas mötet och jag tar lunch. Ringer några samtal, förbereder Pionjärdagen i Västerås och laddar för nästa sammanträde med media och bokgruppen. Klockan 17.00 gör jag mig redo för att möta Frälsningsarméns nationella ungdomsråd. Vi börjar med gemensam middag, det är jättetrevligt och vårt samtal blir meningsfullt…”

Redan här inser jag att min weblog/dagbok/blogg inte blir speciellt spännande annat än för mig som var med. Så vad gör en blogg intressant? Ja, vi tycker kanske olika om den saken, men för mig är trovärdigheten viktig. Och att det finns en bra balans mellan att vara personlig men inte utlämnande. Så om jag skulle försöka formulera den ultimata blogghälsningen till dig. Kort men ändå innehållsrikt. Utan klyschor eller reklam som jag får betalt för att förmedla. Vad skulle jag då vilja berätta för dig en tidig onsdagsmorgon? Om jag skulle koka ner alltsammans till en enda viktig mening vad vill jag att du ska få veta? ”Idag lever jag och jag är så fantastiskt glad över det!”  Det får bli veckans blogginlägg. Inget känns viktigare än det. Ingenting är mer angeläget. Ingenting berör mig mer. Ur det djupaste djupet av mitt väsen bryter det fram med sådan obetvinglig lycka. I måndags var jag på återbesök hos läkaren och det får mig på nytt igen inse att livet enbart är det jag kallar Nåd. En gåva som jag aldrig kan förtjäna eller kräva. Inställda turer på Roslagsbanan. Våren som låter vänta på sig. Långa sammanträden. Det är bara Nåd att få uppleva det. Alternativet att inte få göra det, låg snubblande nära. Därför är jag så fantastiskt glad! Också över grus i entrén.

/Eva Kleman

Jag lärde känna Enrique när jag bodde i Puerto Rico i Västindien. Han var i tio-års åldern och bodde tillsammans med sin mamma, sin storasyster och sin styvpappa. Familjen hankade sig fram på tillfälliga jobb och flyttade ungefär en gång i halvåret eftersom de inte kunde betala sin hyra.

En dag skulle Enrique och hans mamma äta lunch på McDonalds, det var bestämt sen länge. I trafikkorsningen vid restaurangen stod en man och tiggde. Han såg sliten och trött ut där han stod i den tropiska värmen. Han stöttade sig på en krycka eftersom han bara hade ett ben.

Enrique sa ivrigt till sin mamma att han ville bjuda mannen på mat. Sagt och gjort. Mannen fick välja meny och tog sedan sin påse för att stapplande ta sig tillbaka till sin plats ute i den gassande solen. Plötsligt utbrast Enrique:

– Nej!  Du ska sitta här vid vårt bord.

Det lilla sällskapet slog sig ner vid ett bord och hade precis huggit in på sin lunch när en av restaurangens personal dök upp och bestämt förklarade att det inte var tillåtet för mannen att vistas i deras lokal.

Enriques mamma svarade lugnt att maten var inköpt i restaurangen och att mannen hade all rätt att äta sin mat vid ett av deras bord. Personalen gjorde ytterligare ett försök att styra upp situationen men alla tre gäster satt kvar. Måltiden fortsatte.

Efter några minuter stormade ett par polismän in i lokalen. De hade fått ett larm och nu skulle mannen avhysas. Enriques mamma ställde sig upp och fortsatte att argumentera för sin ståndpunkt. Tonen i samtalet blev högre och högre och alla gäster på restaurangen väntade spänt på utgången.

Plötsligt reste sig mannen upp, avslutade sin måltid med några snabba tuggor och gjorde sig redo att gå. Då reste sig Enrique också upp.  Allas ögon var nu vända mot pojken och den trasige mannen. Restaurangen verkade hålla andan. Vad skulle hända nu?

Enrique tittade på mannen med ett  varmt leende, sträckte ut sina armar och gav sin nya vän en stor kram.

Jag tror att Guds rike landade på McDonalds den dagen genom den kramen.

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

”Jag vet inte var min dotter är någonstans. Hon försvann. Vi trodde att hon fått ett bra jobb i stan, men…”

Kvinnan i den röda jackan slutar tala och tystnaden sänker sig över oss.

”Jag visste inte ens vad ’människohandel’ är för något”, fortsätter hon tyst.

Vi sitter i ett dragigt hus i en helt vanlig by i en avlägsen del av Kina och huttrar i januarikylan. Jag och min kollega från England är där för att besöka ett projekt vi stöder tillsammans.

I hela området hade människohandlare länge gjort goda affärer. Framförallt unga kvinnor luras med löften om jobb och rikedom, och hamnar istället i prostitution, tvångsäktenskap eller slavarbete. Familjerna vet sällan vad som hänt utan tror att de fått ett bra arbete någonstans.

Projektet vi stöder är en informationskampanj i byarna. Genom den har man fått lära sig vad människohandel är, hur man känner igen en människohandlare och vad man ska göra om man ändå råkar illa ut.

Bredvid kvinnan i den röda jackan sitter en mycket yngre kvinna. Hon heter Zhang Mei, är 29 år, bor i den här fattiga byn och arbetar hårt i jordbruket tillsammans med sina föräldrar. Och hon är så lycklig.

Zhang Mei. Publicerad med tillstånd

Bild på Zhang Mei. Publicerad med tillstånd

För tio år sedan var hon en av dem som lurades att följa med en människohandlare från byn. ”Han sa att han hade ett bra jobb åt mig i stan”, berättar hon. ”Men han ljög.”

Istället för att få ett arbete blev Zhang Mei förd till en by i en helt annan del av landet, där man talade ett språk hon inte förstod. En familj hade köpt henne som brud åt sin son.

Familjen var sträng, och höll henne alltid under uppsikt. Men Zhang Mei gav inte upp. Hon lärde sig språket, var lydig och gjorde sitt bästa. Efterhand började familjen lita på henne, hon fick mer frihet och till och med lite fickpengar.

I nästan tio år planerade hon sin flykt och sparade sina pengar. Under hela den tiden hade hon ingen kontakt med sin riktiga familj, och de visste ingenting om var hon var. Tillslut lyckades hon äntligen smita iväg och ta sig bort från byn och hela vägen hem.

Innan vi lämnar huset ser jag hur kvinnan i den röda jackan varsamt stryker Zhang Mei över handen. Den yngre kvinnan ger hopp till dem alla. För om Zhang Mei kunde komma hem igen – då finns det kanske en chans för alla andra som försvunnit också.

Efter det omtumlande mötet med dessa två kvinnor lämnar vi byn. Men berättelserna om dottern som försvann och dottern som kom tillbaka har dröjt sig kvar hos mig länge.

/Lena Wickberg

3 kommentarer

Kommentera

Slår du in julklapparna snyggt?

Brukar du pynta och piffa lite extra när du ska ge bort den perfekta gåvan?

Spelar innehållet mindre roll om paketet är vackert?

Livet är lite som en ständigt pågående kamp mellan det yttre och det inre. Mellan det som syns och det som inte syns.  De flesta vill nog hävda att insidan är viktigast men trots det så är det ofta utsidan som får störst uppmärksamhet.

När Gud ger den största julgåvan någonsin till oss, sin son Jesus Kristus, är det innehållet som räknas. Var inslagningen vacker?  Ett fattigt ungt par i ett ockuperat land som tvingas övernatta i ett stall och får uppleva dödshot mot sitt nyfödda barns liv. Det är inte direkt vackert.

En änglakör som sjunger.  Den starkast lysande stjärnan på himlen. Människor från olika social och kulturell bakgrund med öppna hjärtan för Guds under. En nybliven mamma som bestämmer sig för att bevara i hjärtat vad som faktiskt skedde den där natten. Det är vackert, i mina ögon.

Gåvans insida är ännu vackrare.

Det är fint att Gud vill ha en relation med dig och mig.

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

För några veckor sedan spenderade jag en natt på savannen i sydöstra Kenya tillsammans med Mary, hennes svärdotter, barnbarn, hundar och kycklingar. Det känns avlägset när snön ligger tung på träden här hemma idag, men det är i hushållen i Marys by som jag har min arbetsvardag och mitt hjärta.

Utifrån vår tro är vi övertygade om att alla människors lika värde och rättigheter är givna av Gud och vi i Frälsningsarmén vill därför ansluta oss till kampen för FN:s hållbarhetsmål och kämpar särskilt för säkrad tillgång till mat, rent vatten och sanitet och för hållbara och motståndskraftiga samhällen.

Fattigdom har dock fler dimensioner än de rent materiella. Varje gång jag träffar en människa som inte fått uppleva känslan av att kunna påverka sin tillvaro ser jag fattigdomen i vitögat. Varje försök att bekämpa fattigdom måste bekämpa de orättvisor som gör att utsatta grupper saknar möjlighet att göra sina röster hörda och påverka samhället. En stor del av ett liv bortom fattigdom är att kunna göra egna val för sig själv och för sin familj. Därför är vårt val att enbart stödja idéer och initiativ som uppstår och drivs lokalt så avgörande.

Mary och hennes familj försörjer sig på jordbruk. De deltar i ett projekt där de tillsammans med sina grannar testar nya metoder för att mångdubbla skörden samt säkra tillgången till rent vatten både i hemmet och i barnbarnens skola. Nu vill Frälsningsarmén i Kenya ta nästa steg och hitta sätt att även arbeta förebyggande mot katastrofer såsom torka. Vi vet att i varje människa, i varje samhälle, finns en enorm inneboende kraft och förmåga till anpassning inför svårigheter. Mary är en av de som anmält sig som frivillig att vara med och utforska olika sätt att arbeta vidare och därför fick jag spendera två dagar med henne och hennes grannar för att samtala och lära tillsammans. Vi talade om dåtiden och vad den kan lära oss om framtiden, vilka faktorer som samverkade till att torkan 2007 fick sådana förödande konsekvenser, vad vi kan lära av det och vad vi kan göra för att vi inte ska hamna där igen.

Vetskapen om att kvinnor som Mary kommer att driva detta arbete framåt, tillsammans med Frälsningsarméns kår i byn, ger mig trygghet och förhoppning inför framtiden. De vet vilken inneboende kunskap och förmåga till motståndskraft som vi kan stärka genom vårt arbete. Det är i vardagen det händer.

/Hanna Brandvik

Inga kommentarer

Kommentera

Hej! Jag heter Emmy, är 22 år och sitter med i Frälsningsarméns ungdomsråd. Till vardags så pluggar jag till socionom på Stockholms universitet. Vanligtvis så trivs jag ganska bra med det, jag har en jättego klass, intressanta kurser och vet att varje dag är jag ett steg närmare att få jobba med det jag längtar så efter. Men just nu är det inte speciellt kul. Vi läser två kurser samtidigt vilket innebär att vi i min klass har så mycket att göra för båda kurserna innebär mycket jobb. Livet är riktigt stressigt just nu helt enkelt.

En dag när jag är på väg hem från skolan så tog jag sällskap en bit med en kille i min klass. När vi precis ska skiljas åt vänder han sig mot mig och frågar om jag är kristen. Lite paff svarar jag ja. Då sa han till mig: ”Det måste vara så skönt att ha en tro i sådana här tider.” När jag sedan gick hem så gick jag och tänkte på detta, jo det är så skönt att ha en tro! Även om jag i de mest intensiva perioder tycker att skolan är asjobbig så vet jag varje kväll innan jag ska somna att Gud har koll.

Jag vet inte vad som är tufft eller stressande i ditt liv. Det kan vara jobbet, familjen eller något annat som bara får dig att vila gå i ide och komma tillbaka om ett par månader, den känslan drabbar mig dagligen just nu. Men ovanför mitt skrivbord så har jag satt upp tre bilder med olika motiv, alla kopplade till min tro. Varje gång jag lyfter blicken från skolarbetet ser jag dessa och påminns om att Gud tar hand om allt och jag får luta mig mot honom. Kanske finns det någonstans hemma hos dig som du praktiskt behöver bli påmind om att Gud bär dig i alla lägen.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Lean on me: Come to me, all you who are weary and burdened, and I will give you rest.

Allt har sin tid.

 

Inga kommentarer

Kommentera