Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

När jag 1987 flyttade till Stockholm från Avesta för att arbeta som skolevangelist hade jag varken bankkort, mobiltelefon, 30-talet tevekanaler, Internet eller macciato. Ingen Bibel på Ipaden, inga sociala medier.

Hur klarade man sig, kan man undra, vilket också mina barn gör i våra samtal kring köksbordet ibland. ”Hur gjorde ni när ni skulle bestämma var ni skulle ses?” ”Vad gjorde man inne på en bank egentligen?” ”Hur kunde man veta något om man inte kunde surfa?”..

Ja, utvecklingen kommer alltid att förflytta oss längre in i nya tekniska, medicinska, ekonomiska och kulturella landvinningar. Det ingår i att vara människa att vilja framåt. Att ibland förkasta det gamla och börja på nytt.

Hur ska vi då relatera till den urgamla Skrift och de urgamla läror vi som kristna följer? Vad säger vi till dem som tycker att vi tror på ”en gammal bok” som bakbinder utvecklingen?

Frågan är relevant om man menar att bara nya saker har trovärdighet. Nya rön, ny vetenskap. Men ser man på vad som är verkligen är viktigt för människor genom tiderna är det just urgamla företeelser som gemenskap, närhet, bekräftelse, kärlek. Och andlighet. Inget som varken går att köpa för pengar eller forskas fram.

Och det underbara är att vår Gud är ”Igår, idag och i morgon”. Evig. Och att vi dessutom fått en Ande som är levande och verksam och som lovat förklara den gamla boken och annat Gud vill med våra liv, tills att det inte behövs längre. Tills att vi skådar ansikte mot ansikte.

Låt oss möta den nya hösten som stolta kristna och samhällsmedborgare! Låt oss ta vår tro och våra begåvningar ut i en värld som behöver smarta, goda, starka, skickliga och även sårbara Guds barn! Låt oss bidra i samtalen, samhällsdebatten, religionsfrågorna, men också finnas i de livgivande gemenskaperna i församlingen.

Nymodigheter kan komma och gå.

Men Jesus, och syskonkärleken kring honom, består.

/ Carina Tyskbo, skribent på Frälsningsarmén

 

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har ett par gamla sandaler. Jag köpte dem för elva år sedan och har sedan dess använt dem flitigt. De har varit i ständigt bruk hela sommaren, och trogna kompanjoner på alla mina resor. Tillsammans har vi besökt Ghana, Holland, Bermuda, Kina (flera gånger), Schweiz, Malawi, Indien (många gånger!), USA, Bolivia, England och Chile. Vi har gått många mil ihop, mina sandaler och jag, i gassande sol, hällande regn och dammande öken. Vid ett minnesvärt tillfälle pulsade vi genom snön på vägen hem från Arlanda eftersom jag inte iddes byta till vinterskorna efter flygresan.

De har slitits ganska bra genom åren. Jag har bytt ut innersulan åtminstone en gång, och spännena har länge sett ut som om de på väg att falla av. De senaste åren har jag faktiskt kallt räknat med att de när som helst kommer att gå sönder.

Därför köpte jag ett nytt par för ett par år sedan, eftersom jag inte vill stå utan den dagen då en rem på det gamla paret går sönder eller så. I två år (eller är det tre?) har de nya sandalerna tålmodigt legat i sin skokartong på toppen av garderoben och väntat. Och väntat, och väntat litet till. Och de gamla skorna har fortsatt att fungera.

Vid varje resa tänker jag att ”det här är ett bra tillfälle att slita ut sandalerna, så att jag kan slänga dem innan jag åker hem”, men icke. Sandalerna bara håller och håller. Vid det här laget är de nästan som gamla vänner.

Men för några veckor sedan märkte jag att det hade hänt något. Det kändes som om jag gick litet snett med ena foten. När jag tittade efter såg jag att en stor bit av en av sulorna hade lossnat och gick att vika ut från resten av sulan.

Hurra, nu skulle jag ÄNTLIGEN få börja använda de nya sandalerna!

Det gjorde jag också. Och jag blev besviken. De nya skorna var i princip av samma modell som de gamla, och precis samma storlek, men de var litet trånga och litet obekväma, och knep åt om tårna. Jag fick till och med skavsår när jag gick i dem en hel dag.

Då tog jag fram det gamla paret igen, för att låta skavsåret vila. Fötterna kändes sig genast mer hemma, och trots att sulan var trasig var de här sandalerna mycket skönare att gå i. Jag funderar nu som bäst på om jag kan fixa sulan – det kanske räcker med litet lim? – så att de kan fortsätta gå med mig genom livet.

Jag erkänner att de slitna skorna också får mig att fundera över större frågor. Till exempel hur många människor jag mött på mina resor som går omkring med nedslitna flip-flops eller helt utan skor. I Ghana kan många barn inte gå i skolan eftersom de inte har råd med skor. Skor är viktigt. Att kunna köpa nya skor innan de senaste går sönder är ett privilegium.

Men ändå…

Folk säger åt mig att bara slänga sandalerna och använda de nya istället, men jag stretar emot. Dels är det på ren envishet, men jag är också nyfiken: hur länge kan de hålla ihop egentligen? Klarar de den här sommaren? Jag ska åka till Kina i höst, fixar de den resan också? Kanske till med en sommarsäsong till efter det? Det börjar kännas som TV-serie som jag bara måste fortsätta följa till slutet för att se hur det går.

Naturligtvis är det inte så jag förklarar det för folk. Istället pratar jag om miljön, lappa-och-laga istället för slit-och-släng, och att man faktiskt sparar pengar på att använda saker så länge man bara kan.

Men egentligen är jag nog bara envis. Och nyfiken. Och det är väl inte det sämsta man kan vara?

/ Lena Wickberg

 

Inga kommentarer

Kommentera

Det var redan mörkt när jag gick hemifrån. Jag var oerhört upprymd. Senast jag känt det så var på min bröllopsdag, fyra år tidigare.

Det fanns några likheter mellan dessa två speciella ögonblick i livet. Båda var erfarenheter jag såg fram emot med stor glädje, otålighet och iver. Det handlade vid båda tillfällena om sådant jag aldrig gjort tidigare, det gällde viktiga val i livet, val som skulle påverka min framtid.

Jag var tvungen att använda karta för att hitta vägen, Global Satellite Systems, GPS, skulle lanseras endast ett år senare! Till slut hittade jag platsen, en skola i en del av Oslo som jag inte kunde minnas att jag besökt tidigare. Mitt hjärta bultade när jag följde skyltarna och gick mot dörren som ledde in till skolans aula.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig… Jag tror att jag hade romantiserat ögonblicket i min fantasi och tänkte att jag skulle komma in i en atmosfär med feststämning, spänning och massor av människor som firade, helt enkelt en något blekare version av vad jag sett på TV tidigare. Vad jag verkligen vet, är att jag blev djupt besviken när jag öppnade dörren.  Aulan var tom förutom tre tjänstemän som satt där. De log artigt men jag kunde se att de var trötta efter en lång dag. Där rådde verkligen ingen partyatmosfär.

Jag lämnade fram mitt pass för att legitimera mig, tog emot nödvändiga dokument och gick till den anvisade platsen. När jag stod där, ensam i aulan, överväldigades jag av känslan inför stundens allvar. Jag var 37 år och, för första gången i mitt liv, skulle jag göra ett sådant viktigt val. Jag valde att göra något jag aldrig haft en chans att göra tidigare. Jag valde att rösta i Sydafrikas allra första fria val. Jag tänkte på dem som hade slitit hårt, kämpat och dött för att möjliggöra för mig att kunna stå där i röstningsbåset.

Det valet hade jag aldrig kunnat göra tidigare. Rätten till det hade tagits ifrån mig innan jag föddes, av ett politiskt parti som kommit till makten 9 år innan min födelse. Ett politiskt parti hade kommit till makten med ett budskap om söndring, fruktan och hat, med ett program som favoriserade de egna och förnekade de mest självklara rättigheter för alla som var annorlunda. Allt detta medförde oförutsägbart elände för miljontals människor därför att det grundades i själviskhet och syndiga värderingar som gällde segregation, exkludering och exploatering, en slags vi-och-dom-uppdelning och de slags värderingar som förnekade vad det betyder att vara mänsklig och, än mindre, att vara kristen.

Milliontals av mina landsmän gjorde samma val som jag och den stora majoriteten röstade för att sätta stopp för det omänskliga apartheidsystemet. Det flesta av dem, liksom jag, röstade för första gången, och det stora flertalet av de röstande valde Rolihlanhla Mandela till den förste presidenten i det nya, fria Sydafrika.

Det slutade med att jag gjorde två val den dagen. Först och främst valde jag att utöva min demokratiska rätt, nyförvärvad och säkrad av blod och offer för alltför många av mina landsmän. För det andra valde jag att rösta mot intolerans och hyckleri, hat, uppdelningar och exploatering.

På söndag går svenska folket till valurnorna. Förutom för dem som röstar för första gången, är detta att rösta i allmänna val något helt vanligt i Sverige. Kanske är det så vanligt att några av er inte ens tänker bry er om att rösta. Jag hoppas att det jag berättat här, kan få dig att ändra dig när du förstår värdet av den vackra gåva du har i den demokratiska process det innebär att delta i allmänna val. Jag hoppas att ni alla väljer att rösta och att ni, när ni röstar, ert val baseras på de värden som gjorde Sverige till den storslagna nation det är.

Välj att använda det vanliga för att göra något utöver det vanliga!

/ Clive Adams

2 kommentarer

Kommentera

När jag var 11 år bad jag mamma och pappa om att själv få ta hand om mitt barnbidrag och göra alla inköp. Ganska tidigt kan tyckas men mina godtrogna föräldrar gick med på det. Månadens 950 kronor gick till allt möjligt; godis, nöjen, benskydd, skolväska, bussbiljetter, tidningar, klippning och skor men framför allt kläder. Mycket kläder. I alla stilar. Allt från rosaglittriga prasselbyxor (som jag råkade smälta när jag skulle stryka dem) till svarta stuprörsjeans.

Klädshoppandet har fortsatt sedan dess. Ett intresse liksom. Medan vissa helst skyndar igenom shoppingrundan tycker jag att en strosande dag på Mall of Scandinavia är bästa tänkbara då jag är ledig. Min ekonomiska ådra har aldrig tillåtit mig att köpa dyra plagg, det har blivit en hel del second hand, men begäret har gjort att det blivit många. I somras behövde jag inhandla min tredje klädställning till min lägenhet. Blommiga klänningar och vita blusar hänger om vartannat på dem totalt 150 galgarna. Finklänningarna väntar på en bröllopsinbjudan eller nyårsmiddag så de äntligen ska få användas.

I min tjänst inom Frälsningsarmén möter jag dagligen ungdomar som bara verkar ha en handfull tröjor. Slitna. Smutsiga. Skänkta. När jag tänker på mitt otroliga klädutbud i jämförelse med deras mår jag illa. Det går liksom inte ihop. Det rimmar illa och framför allt känns det inte bra. Kontrasterna är så stora trots att vi sitter i samma båt, är med på samma kår. Jag har lätt att irritera mig på andras levnadsval som jag anser egoistiska men jag behöver börja med mig själv. Ofta är det så. Se över mitt eget liv och hur jag förvaltar mina pengar (som egentligen är Guds pengar).

Därför har jag bestämt att mellan den 1 aug och 31 dec blir det shoppingstopp! Inga fler plagg och jag kommer även vara betydligt mer restriktiv vad gäller andra inköp. Det är dags att börja nöta på det jag har och ge bort det som bara hänger. Använda mina pengar på ett visare sätt. En fjuttig förändring kan tyckas men ett steg åt rätt håll för mig. Små steg är bättre än att stå stilla. För mig är ”live what you preach” ett viktigt uttryck och det är häftigt hur Gud successivt pekar på olika delar i livet där jag behöver bli mer lik Jesus.

Det känns lite läskigt att publicera det här inlägget för det betyder att köpstoppet verkligen blir på riktigt fram till årsskiftet. Om ni ser mig dregla utanför något skyltfönster i höst får ni påminna mig om allt jag skrivit i det här inlägget. Nu kör vi.

Vad kan du avstå från i höst för att välsigna någon annan? Be Gud att han visar dig!

Vad behöver du förminska i ditt liv så att Gud kan få ta större plats?

/ Julia Adolfsson

2 kommentarer

Kommentera

Jag jobbar med internationella utvecklingsprojekt. Det innebär att jag som en del av mitt arbete handlägger den svenska delen av projekten och stöttar den personal som implementerar verksamheten på plats ute i världen. Jag besöker också projekten med jämna mellanrum för att se hur det går för dem.

Projekten finns i verklighetens vardag, och handlar ofta om matsäkerhet eller tillgång till rent vatten. När jag kommer på besök är det däremot långt ifrån vardag för människorna som jag besöker. Arbetet avstannar, och alla vill vara med och visa runt gästen från landet långt bort när hon vandrar runt i byn.

Ibland blir det fest på riktigt: flaggor, dansuppvisning, barn som sjunger, finklädda människor i traditionella dräkter, festlig mat – hela paketet. För många är det en riktigt stor grej att få ett internationellt besök, och det är också en chans för dem att visa sin uppskattning för att vi stöder deras projekt. Genom att erbjuda mig en stor upplevelse får de på sätt och vis en möjlighet att ge något tillbaka, att visa att de har något att erbjuda och inte bara tar emot.

Jag förstår det, och accepterar gesten med det i åtanke. För visst är det kul med fest och färg och musik! Att få se det bästa de har, och få chansen att vara med om lokala traditioner.

Det gäller speciellt de projekt som ligger så avlägset att det tar flera dagar att komma dit, vilket gör att de inte får så många besök. Det kan också gälla projekt där barn är inblandade, till exempel fadderprojekt. Besöker man ett dagcenter är det nästan mer regel än undantag att barnen gör en uppvisning av något slag, även om besöket är helt spontant, ännu mer om det är planerat.

När jag besökte ett skolhem i Indien en gång, sjöng pojkarna en sång om mig, med mitt namn i texten. Den var på det lokala språket telugu, så jag har ingen aning om vad den betydde, men de log i alla fallåt mig medan de sjöng, vilket jag tog som ett gott tecken.

Andra gånger har centret nästan exploderat av färg när det dekorerats från topp till tå inför mitt besök. Dikter läses upp, sånger sjungs, danser dansas och bord dukas upp med buller och bång.

Jag har varit med om att hela byn följer med mig när jag går runt och förevisas vattenkranar, biogastoaletter och svinstior. I Malawi blir man som gäst bemött med sång vart man än kommer. Jag har varit med om att få så många blomsterkransar runt halsen att jag knappt kan se över dem, och en gång möttes jag redan på flygplatsen av två festklädda barn som gav mig en blomma och en kram.

Men projekten som jag är där för att besöka sker som sagt i vardagen. Det är där man får veta hur verksamheten fungerar, vad som är bra, vad som behöver ändras, hur projektet påverkar människors liv.

Och hur kan jag se detta om jag liksom har festen med mig vart jag kommer?

För att komma förbi problemet kan man till exempel ta till knep som att hälsa på projektet oftare eller att göra oanmälda besök. Men såna metoder går inte riktigt på djupet.

Vad som verkligen gör susen är att ha nära kontakt med personalen på plats, även när jag sitter i Stockholm och de är i en liten by någonstans i Afrika. Att lyssna, diskutera, berätta om lösningar man sett i liknande projekt på andra håll, hjälpa till att hitta vägar framåt och tillsammans glädjas över framgångar.

Om projektledningen på allvar ser mig som en del av teamet förmedlar de även det till deltagarna på lokal nivå. När jag sen besöker projektet blir jag i bästa fall en familjemedlem som välkomnas hem istället för en högt ärad dignitär som inte ska besväras med att få höra om eventuella problem.

Det är ett högt ideal, som jag inte riktigt vet om jag någonsin varit med om fullt ut – men man ska ju sikta mot stjärnorna!

För jag vill inte vara ett festföremål, en exotisk besökare från fjärran land. Jag vill vara en del av vardagen, någon som tillsammans med folket på plats jobbar för att projektet ska bli så bra som möjligt. Jag vill vara en av dem. Det är först då jag kan göra nytta på allvar.

/ Lena Wickberg

Inga kommentarer

Kommentera

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
Ordspråksboken 4:23

Gud uppmanar oss att ta hand om vårt hjärta för att må bra. Jag har funderat över det här bibelordet ett tag. Hur bevarar man egentligen sitt hjärta? När jag söker på synonymer till ”bevara” hittar jag till exempel ”slå vakt om” och ”värna”. Idag vill jag nämna tre sätt som jag tror kan bidra till ett välmående hjärta.

  1. Min mamma lärde mig som liten att alltid reda ut bråk innan läggdags. Inte låta ilskan och irritationen slå rot utan att istället prata om händelsen, förlåta varandra och få somna i frid. När jag blev äldre hittade jag samma princip i bibeln; Låt inte solen gå ner över er vrede (Efe 4:26). Under mina funderingar kring vad det innebär att värna om sitt hjärta har jag i alla fall kommit fram till att detta är en god metod. Red ut missförstånd och konflikter, stora som små, så fort du kan. Låt din stolthet förvandlas till ödmjukhet.
  2. Jag är en person som har nära till mitt hjärta. Det står typ vidöppet hela tiden. Det kanske låter vackert men det kan också vara riktigt utmanande. Ord som jag får höra åker liksom inte in genom det ena örat och ut i det andra, utan sätter sig direkt på hjärtat. Redo att ältas. Därför har en av mina största böner under de senaste åren varit: Gud, ge mig en hård panna och ett mjukt hjärta. Alltså en bön om att allt det som inte bör ältas, landa och bygga bo bara kan få studsa mot pannan och bort ut i rymden så att hjärtat kan få skydd. Kanske kan detta vara en passande bön för dig också?
  3. Det står i bibeln att munnen kommer tala om det som hjärtat är fullt av. Vad har din mun pratat om idag? Vart har dina tankar vandrat? Jag tycker det är bra att checka av detta dagligen. Det är så lätt att fylla upp hjärtat med allt annat än Jesus men faktum är att det är han vi behöver. Jag tror att vi är skapade med ett tomrum som bara Jesus kan fylla. Det är nära honom vi mår som bäst. Det är när vi fyller oss med Jesus som såren blir helade, hjärtat börjar bubbla av liv igen och vi orkar älska oss själva och andra fullt ut. Den bästa medicinen för att värna om ditt hjärta heter inte Facebook, yoga, nya prylar, finare adress, högre lön eller andra människors bekräftelse. Håll dig nära Jesus. Ta tid med honom i sommar. Du behöver inte pressa fram massa vackra böner i solstolen – bara var inför Jesus kärleksfulla ansikte. Känn hur mycket han älskar dig. Jättemycket.

/ Julia Adolfsson

1 kommentar

Kommentera

Kan du tvätta händerna? Jag menar, på riktigt?

Visste du till exempel att man ska gnugga händerna i tjugo sekunder? Ett hett tips är att vissla Happy Birthday två gånger, det brukar bli lagom. Visste du också att finns en hel rutin för hur man ska göra?

Det är sånt (bland annat) som deltagarna får lära sig genom WASH-projekten i Malawi och Kenya, både skolbarn och de kringboende vuxna.

”Men vänta nu”, säger du, ”alla vet väl hur man tvättar händerna? Alla vet väl ATT man ska tvätta händerna?”

På det svarar jag: låt mig berätta om Alice.

Alice (det är inte hennes riktiga namn) bor i en by i Malawi, och hon var mycket olycklig. Hennes lilla dotter mådde inte bra. Det spelade ingen roll hur mycket mat dottern fick, hon var ändå alltid magsjuk och hängig. Alice visste inte vad hon skulle ta sig till. I sin desperation anklagade hon sina grannar för att ha lagt en förbannelse över dottern. Det fanns ju ingen annan orsak hon kunde se till att flickan alltid var sjuk – vad skulle hon tro?

Sen kom vattenprojektet till byn. Alla fick lära sig om farorna med smutsigt vatten, varför man ska koka och filtrera det innan man dricker det, och hur viktigt det är att alltid, alltid tvätta händerna ordentligt.

När Alice började med de nya rutinerna dröjde det inte länge förrän hennes dotter mådde bra igen. När hon nu ser tillbaka på hur det var innan kan hon bara skaka på huvudet. ”Jag hade inte mycket koll på den tiden”, säger Alice. ”Tänk att jag inte ens visste att man ska tvätta händerna!”

Så, nej, hygienutbildning som börjar från de allra första grunderna är inte alls något onödigt eller en formalitet. För många är det blodigt allvar. För oss är det självklart att tvätta händerna och hålla oss rena, och något vi präntar in i våra barn från en tidig ålder. Det är svårt att riktigt förstå att det finns människor som inte vet om att det ens är något att fundera över. Men om ingen berättar det för en, hur ska man då veta om det? Då fortsätter man förstås med de vanor man alltid haft.

WASH (Water, Sanitation and Hygiene) är en vanlig, och mycket passande, förkortning för verksamhet som handlar om just vatten, sanitet och hygien. Även Frälsningsarmén använder den i samband med projekt som har den inriktningen. Från Sverige stöder vi såna projekt i Kenya och Malawi. Projekten förser skolor och privata hem med vattentankar som fylls upp av regnet, och anlägger toaletter – med tvättmöjligheter – i skolor och byar. Men en stor och viktig del är också hygienutbildning. Alla ska lära sig hur man tvättar händerna på bästa sätt, ingen ska behöva bli magsjuk i onödan, som Alice dotter.

Du som har läst så här långt kanske nu sitter och är litet orolig för att du inte har riktig koll på det där med hur man tvättar händerna. Tänk om du gör fel? Tänk om du blivit litet lat med åren och inte är så noga längre? Lugn, bara lugn! Här är en video från National Health Service i England, som visar precis hur man ska göra.

Så nu kan du bli lika kunnig som skolbarnen i Kenya och Malawi!

/ Lena Wickberg

PS. Alice har bett sina grannar om ursäkt för att hon anklagade dem för häxkonst, och nu är de sams igen. (Och alla tvättar händerna regelbundet!)

Inga kommentarer

Kommentera

När man ännu en gång kommit fram till det faktum att varken ens hemland, Sydafrika eller ens ”adoptivhemland”, Norge lyckats kvalificera sig till en stor internationell fotbollsturnering, den här gången fotbolls-VM 2018 som just nu äger rum i Ryssland, kan man närma sig turneringen med den sanne sportkännarens objektiva distans.

Trots detta har jag sett match efter match med det trivsamma lugn som kommer ur neutralitet och som förmår en att objektivt lika väl uppskatta det briljanta som det dåliga.

Men när Sverige spelade mot Tyskland för några veckor sedan, upptäckte jag att jag, långt ifrån att fortsätta vara icke passionerat neutral, blev helt engagerad i spelet som en nyomvänd sverigesupporter! Jag blev så subjektiv i min support att jag fann mig själv oförmögen att lyssna till de engelska kommentatorerna och jag  upplevde att jag var partisk för Sverige mot Tyskland, så helhjärtat att jag bytte till den svenska TV-kanalen! (Naturligtvis var kommentatorerna där också partiska, men till förmån för Sverige!)

Efter matchen försökte jag analysera mitt oväntade men inte ovälkomna stöd för det svenska landslaget. Jag vet att det inte beror på att jag plötsligt blivit imponerad av deras spelstil. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter, De svenska spelare jag känner till: Ibrahimović, Larsson, Brolin, Andersson, Ravelli, Dahlin, Blomqvist, har alla dragit sig tillbaka! Jag tror att mitt stöd till Sverige är större än min kärlek till fotbollen. Jag fann mig själv heja på Sverige för att jag bor här nu och har kommit att uppskatta Sverige och älska människorna här. Det  har ju inget att göra med fotboll men det har allt att göra med goda relationer. Så jag kommer att heja på Sverige när vi spelar mot Mexico och jag hoppas att vi spelar tillräckligt bra för att komma vidare i turneringen. (I skrivande stund har matchen ännu inte spelats).

Det är underbart att ha så positiva känslor för en plats och ett folk. Jag kom att upptäcka den känslan, patriotism är ett bra ord att beskriva den med, beträffande Sydafrika efter apartheid och har utvecklat den gentemot Norge under åren.

Så i själva verket är jag inte bara en person av blandad ras, jag är också en person av blandad nationalitet! Jag kan se patriotism i smickrande hejarop från tusentals supportrar när jag tittar på matcherna i fotbolls-VM. Det är en god och positiv känsla i den nationella identitet som tar sig uttryck i rolig snarare än ond interaktion med andra. Fokus ligger på stolthet över nationernas framgångar men aldrig i negativ eller överlägsen jämförelse med andra. Patriotism är ett positivt uttryck för vår känsla av nationell identitet!

I mina reflektioner fann jag mig jämföra det positiva hos dessa patriotiska glada fotbollssupporters med andra stora nyheter under förra veckan. Det kan gälla människor som direkt skulle kalla sig själva patrioter när de applåderar sin president lika entusiastiskt som vilken fotbollssupporter som helst applåderar när deras lag samlar poäng!

Men vad som visade sig i USA var inte den positiva patriotismens skönhet utan den negativa nationalismens fula ansikte! Man applåderade en president som stolt ”bevisade sin kärlek till sitt land” genom att skilja barn från deras föräldrar och sedan stänga in barnen i burar. *

Man hade glömt att USA är en nation med immigranter vars mångfald varit en av landets största styrkor!

Denna slags nationalism sveper genom västra Europa lika tydligt som den svept över slätter och genom städer i USA under senare år. Det är det okritiska idealiserandet av en nation som får ett folk att betrakta sig som förmer än någon annan nation. Den betonar skillnader för att argumentera för samförstånd bara för att kunna utesluta människor som är olika. Sådana attityder resulterar nästan alltid i en oerhört nedåtgående spiral av rasism och främlingsfientlighet och kommer att leda till att vanliga medborgare applåderar en president som sätter barn i burar, en regering som vägrar ensamkommande minderåriga inresa i landet eller ett system som avsiktligt är partiskt i undersökningen av invandrare som konverterat.

Den betydande skillnad i attityder som dessa två former av nationalism utvecklar är en av huvudorsakerna till de nuvarande utmaningar som västvärlden står inför när det gäller invandrings- och flyktingfrågor. Och Sverige, det land jag har börjat stödja i fotbolls-VM, är inget undantag. Den negativa nationalismens fula tryne har visat sig även här!

Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som svarar med tacksamhet med tanke  på den egna historien där emigranter reste till länder där förutsättningen för att kunna leva ett bättre liv var större. Jag vill tillhöra ett svenskt samhälle som omfattar de värderingar som uppmanade det att öppna sina gränser och sina hem för norska flyktingar för mer än 70 år sedan. Jag vill vara en del av ett svenskt samhälle som är stolt över sina rika traditioner av öppenhet, värme, frihet, demokrati och broderskap.

Heja Sverige! Ja, jag vill att ni ska vinna över Mexico, men jag vill verkligen att ni ska vinna något viktigare än en fotbollsmatch. Jag vill att ni ska vinna slaget om er nationella själ så att negativ nationalism inte tillåts florera, men att Sverige i stället ska fortsätta vara den nation det var tänkt att den skulle vara, inkluderande, stående sida vid sida med resten av världen i stolt grannsämja.

(*Efter flera dagar av intensiv kritik böjde USA: s president sig för pressen och ändrade politiken – men tyvärr inte nödvändigtvis utövandet av den).

/ Clive Adams

Inga kommentarer

Kommentera

Sommarminnen

Jag blundar och tänker

Jag ser en skogsstig med solljus i gläntan

Jag känner doften av smultron och skogshallon jag plockar

Jag hör hur vågorna kluckar när vi tillbringar långa varma dagar vid Vänern

Bad både morgon, middag och kväll

Sommarminnen

Jag kan känna smaken av gräddglassen vi köper i kiosken på vägen till sommarstugan

Jag hör ljudet av spikandet när vi bygger ännu en kaninbur

Jag känner vinden när jag rider med en kompis genom sommarfälten

Jag hör bullret av karuseller från en av alla utflykter till Liseberg

En sommartradition, hela familjen tillsammans

Läger

Jag tänker på roliga och spännande läger

Jag kan inte ens komma ihåg alla

Sova i tält på någon vacker lägerplats eller på golvet i en skolsal

Uppdrag och äventyr

Nya vänner. Ledare som gav av sig själva och sin semester för vår skull

Jag älskade läger och den speciella atmosfären

Jag kände att Gud var på riktigt och att Jesus var min vän

Sommarminnen

Jag minns nog bara de soliga dagarna

Jag tackar Jesus för dem

Jag ber att många barn ska få härliga sommarminnen denna sommar

/ Ewa-Marie Kihlagård

Inga kommentarer

Kommentera

För varje dag som går inser jag hur bräckliga människan är. Att vi lever i en fallen värld. Av någon anledning har jag ändå fått för mig att en dag, när jag är vuxen och vet allt, kommer ingenting att vara ett problem längre. En sorts vuxen utopi.

Men livet har inte varit en stadig uppgång till ett perfekt tillstånd utan det är mer nyanserat. Som att med och -motgångar samexisterar.

Jag har kommit på detta dels på grund av mina egna brister men också genom att höra andras ocensurerade verklighet. För parallellt med examen, nya jobb, insikter om Gud och nyfödda syskonbarn kommer det man stångas med. Allt ifrån praktiska delar i livet som saknas, till hälsan eller dåliga beteenden som bara inte går att bryta. Denna mångfacetterade verklighet förändras inte. Bilden är nyanserad. Samtidigt som det växer försommarblommor kommer ogräset upp.

Faktumet att vi har flera olika nyanser och att verkligheten är så pass komplex, sporrar mig att vara så ärlig och transparent som möjligt. Jag vill inte lura någon att tro att allt alltid är ok för mig utan ge en hel bild, både med och -motgångar. Samtidigt uppmuntra andra att våga vara så ärliga de bara kan. För det finns inget värde att visa en fasad. Livet är viktigt för att inte vara helhjärtad.

Att prata om nätporr och sexualitet drar denna ambition till sin spets. För det är särskilt privat att prata om sin sexualitet och nätporr påverkar denna i allra högsta grad. Så det är en riktig utmaning att uppmuntra till öppenhet i just detta.

För den som konsumerar nätporr kan uppleva att deras sexualitet påverkas. Allt ifrån förväntningar på relationer och sex till objektifiering och självbild. Effekterna sträcker sig ofta längre och påverka relationen till Gud och får konsumenten att känna sig isolerad, eller bortvänd från Honom.

Jag vet att vissa val jag gör kan ha liknande effekt. Det kan vända mig bort ifrån Gud eller såra min självbild men jag tror att jag skulle kunna prata om det. På så sätt delar jag mina bördor och får stöd av gemenskapen, klarhet om vad jag behöver och kanske får råd från människor runt omkring mig.

Jag är inte lika säker på att den som jobbar med sin konsumtion av nätporr eller har frågor om sin sexualitet har lika lätt att hitta någon att prata med. Vad händer med oss då? När de bördorna måste bäras själva. Vad händer med vår självbild? Vår relation till Gud?

Ogräs har lätt att växa om man inte rotar upp det emellanåt, de har en förmåga att växa sabbare än annat grönt om de står ostört. Gud är inte chokad över att vi har ogräs eller vilket sorts ogräs vi har. Han vill bara ta på sig handskar och stövlar för att jobba med dig. Vi som församling borde se på Jesus och plocka fram våra egna skitna stövlar för att ingå i trädgårdsteamet. Rensa ogräs ihop.

För att göra samtalet om nätporr så enkelt som möjligt har vi börjat att prata om det på nätet. På www.startaom.se vill vi skapa en fördomsfri zon för de som vill börja prata om det som är så privat. Visa att det är ok att inte vara ok. För Jesus ger oss utrymme till det. Att börja vandra med honom från precis den platsen du är på, du behöver inte putsa upp verkligheten utan det är bara att släppa in honom i din trädgård.

/ Lovisa Landälv,  socialkonsulent vid Frälsningsarmén i Sala och kontaktperson för startaom.se

Inga kommentarer

Kommentera