Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

När jag ser på mitt liv från det att jag var tonåring och fram till idag så kan jag tydligt se att jag i vissa perioder varit inne i tillväxtperioder. Perioder då jag på ett märkbart sätt vuxit och utvecklas som människa eller då jag på ett särskilt sätt vuxit i min tro och i mitt lärjungaskap. Jag vet att jag under dessa perioder har haft bra förebilder på nära håll att se upp till. Tillväxten har också skett när jag själv vågat ta nya steg, ofta ut i det okända, eller i perioder då jag bestämt mig för att på allvar ge min tro den näring den behöver för att växa.

Tillväxtperiod är ett ord jag stötte på när våra söner var små och vi regelbundet gick till barnavårdscentralen för att mäta och väga dem. Sjuksköterskan fyllde i deras kurva och där kunde man tydligt se att det fanns vissa perioder då de vuxit mer, dessa perioder kallades för tillväxtperioder. Under dessa perioder ville barnen äta mer, det var som att de aldrig blev nöjda, de ville bara ha mer och mer. Jag fick veta att om de var hungriga oftare skulle de få äta oftare, de skulle alltid få äta sig mätta. På så vis växte de naturligtvis ännu mer! Det är en ganska bra bild av våra liv som människor. Kanske framförallt när det gäller vår tillväxt i tro. Ju hungrigare vi är, desto mer behöver vi äta och desto mer växer vi. När vi är inne i dessa tillväxtperioder i vår tro är det viktigt att vi ser till att vi får äta oss mätta. Vår inre, andliga hunger kan bara mättas av Guds eget ord. När vi upplever en hunger efter Guds ord och regelbundet börjar äta av det så ger det en ännu större hunger. Ju mer vi växer desto mer behöver vi för att bli mättade. Det är vårt eget ansvar att se till detta behov.

Är du just nu hungrig på mer av Gud? Längtar du efter en ny tillväxtperiod i ditt liv? Kanske behöver du kliva ut ur det invanda och ta nya steg i tron. Kanske ska du söka en bibelskola där du kan få den andliga mat du hungrar efter. För att växa som människa behöver du kanske byta jobb, gå en utbildning eller varför inte flytta till en annan stad?

Kan det vara för sent för en tillväxtperiod i livet?  Jag tror inte det. Jag vill berätta om en kvinna som är en verklig förebild för oss i att fortsätta att växa och utvecklas som människor hela livet. Jag lärde känna henne när jag jobbade som kårledare. Vid ett tillfälle när jag var på hembesök hos henne berättade hon för mig att hon skulle flytta. Kvinnan var vid den här tiden drygt 80 år gammal och jag undrade vad hon nu hade för planer. Hon berättade frimodigt att hon skulle börja studera på folkhögskola. Hon tyckte att det var dags att lära sig lite mer engelska och datakunskap och därför hade hon ansökt till seniorernas folkhögskola och fått besked om att hon blivit antagen. Hon längtade uppenbarligen efter en ny tillväxtperiod i sitt liv.  När jag hade hämtat mig från denna nyhet lovade hon mig glatt, med glimten i ögat, att komma hem på besök under höstlovet! 

Inga kommentarer

Kommentera

Tillåt mig ge dig en liten glimt av mitt liv just nu.
Min 5-månaders bebis ligger i sin vagn i hallen, redo för promenad. Han är lite svettig och mössan har halkat ned över ögonen. Att vara svettig är ingenting han uppskattar, och inte heller mössans placering som skymmer hans utsikt, så han gör vad bebisar gör när de protesterar- skriker.
Min 4-åring försöker samtidigt med stor målmedvetenhet ta på sig sina ytterkläder. Men, när dragkedjan inte samarbetar exakt lika snabbt som hon önskar, så gör också hon sig själv påmind milt uttryckt.
Själv, så hittar jag samtidigt som allt detta utspelar sig, ingenting. Nycklar är borta, plånboken lyser med sin frånvaro och skohornet ligger inte där det ska det heller.
Jag är genomsvettig.
Väl ute på gatan känns allt bättre. Känslan av att vara igenom på andra sidan breder ut sig. Jag tar ett djupt andetag och vi går till parken.
Bebisen sover, min stora tjej gungar förnöjt.
Slutet gott allting gott. Jag sitter på en parkbänk och njuter av lugnet som visserligen närsomhelst kan bytas ut mot akut törst, kissnödighet, amning eller platt fall från gungan.

Men just nu är det lugnt, och det gör att mina tankar vandrar iväg lite längre än bara i mitt eget här och nu.
Tankarna vandrar till en tid och plats som gör att perspektiven sköljer över mig med stor kraft.
Jag tänker tillbaka på mitt tidigare jobb.
För några år sedan, innan jag själv fick barn, arbetade jag som kurator på Frälsningsarméns boende för kvinnor och barn som varit utsatta för våld på olika sätt.
Och när jag sitter där på bänken så ser jag alla de kvinnor framför mig, som tillsammans med sina barn bodde på det här boendet under tiden jag arbetade där.
Kvinnor som blivit utsatta av våld av män, barn som många gånger bevittnat.
Kvinnor som hals över huvud flytt med barn under armen, eller i magen.
Kvinnor som fött sina barn ensamma. Kvinnor som lidit av trauman och posttraumatisk stress, och ändå på något outgrundligt sätt orkat gå upp på morgonen.

Nu när jag själv har barn och vet hur tufft det kan vara, känner jag mig väldigt ödmjuk inför alla dessa kvinnor.
Jag har mött överlevare av rang. Sådana kämpar, som så hårt kämpat för att bygga upp det som raserats, och skapa ett nytt, bättre liv för sig själva och sina barn.
Som kämpat med att tolka blanketter, förstå system, passa tider och leka med sina barn. Orka ställa fram frukost och klä på. Vakna tidigt och stiga upp.
Orka söka bostad och jobb och försöka tänka tanken på en flytt.
Allt detta samtidigt som man försöker överleva ett trauma.
Samtidigt som man försöker förstå och lära sig på nytt att man är värd något. Att det finns hopp och tro för en bättre tid, något nytt och vackrare än det som varit.
Jag beundrar styrkan och många gånger modet hos de kvinnor jag mött.
Vilken otrolig kamp.
Nu några år senare vet jag inte hur det gått för dem alla.
Men jag hann se upprättelse och glädje i endel kvinnor och barns liv när jag arbetade. De tänker jag på just nu och ler inombords.
Jag har fått se mammor och barn som klivit ut ur mörkret och in i ljuset, som har fått ett bättre liv.
Som har fått jobb, och utbildning, förskoleplats, firat födelsedagar och sett sina barn skratta och blåsa ljus på tårtan. Som har fått upprättelse i sina liv. Inre upprättelse.
Det är en stark och hoppfull berättelse att bära med sig. Krigarkvinnor verkligen.

Så hur ska jag sammanfatta det här nu då där jag sitter på min parkbänk?
Jag känner att jag bara i ödmjukhet och stor beundran vill ge en stor shout out till alla kämpande föräldrar där ute- som trots ensamhet, stress, trauman, oro och trötthet- försöker och kämpar och gör allt för att komma vidare och skapa en bättre tillvaro för sig och sina barn.
Ni är helt otroliga. Jag beundrar er, och jag ber för er just nu.
Och jag vet, för det har jag sett, att det finns hopp om en ljusare framtid.

Inga kommentarer

Kommentera

Brukar du powerwalka?

Jag läser följande:

Powerwalk innebär att man aktivt rör på armarna när man går. De är böjda och används på liknande sätt som när man springer. Tempot är rejält högt. När armarna används aktivt ökar kaloriförbrukningen mer.  (www. personligatranaren.mabra.com)

För mig har ordet en annan betydelse och ett annat innehåll. Jag powerwalkade i går. På med joggingskorna och i med hörlurarna.  Satte på en låt som betyder mycket för mig:

Christ is enough for me, Christ is enough for me.  Everything I need is in You, everything I need. Christ is all in all, my joy and my salvation. And this hope will never fail. Heaven is our home . (by Hillsong worship)

Jag bestämde mig för att släppa allt annat som jag egentligen behövde göra. Att få stänga av allt runt omkring och bara prata med Gud, det är powerwalk för mig. Bara låta Herren fylla mig med sin kraft och kärlek. Jag talar om för honom vad han betyder för mig, hur jag mår och vad jag behöver hjälp med. Ibland går jag omkring och bara är med Gud. För mig är detta friskvård! Jag kan rekommendera det för dig som behöver friskvård för insidan.

Igår blev det en ganska lång runda. När jag egentligen var framme ville jag liksom inte avsluta min powerwalk. Det var inte för att jag så gärna ville röra på mig, utan för att jag kände att Herren var med mig. Det var som om jag inte ville gå ut ur den omsorg och den närvaro som jag upplevde när jag gick där med skaparen på promenad. Jag sträckte mina armar uppåt som för att visa att det är Honom jag vill vara med. Jag sträckte mina armar utåt, som för att visa att jag vill ge ut av den kärlek Gud gett mig, till andra. Jag tittade mig omkring och tänkte att folk som såg mig nog tänkte att jag stod där och stretchade:)

Jag hoppas att du får chans att ta en powerwalk under påsken. Den power du kan få del av när du går med Gud är verkligen värd att prova!  Påsken har väldigt mycket med Guds kraft att göra och den kraften finns för oss. I bibeln står det:

”…hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda.” Ef 1:19-20

Inga kommentarer

Kommentera

Ibland önskar jag att jag nöjde mig. Att jag kunde luta mig tillbaka och känna mig tillfreds utan att kräva mer. Mer kärlek, mer fred, mer frid, mer glädje, mer mening, mer sanning, mer rättvisa mer… – ja listan kan göras lång. Jag önskar att jag någon gång kunde blicka ut över mina sammanhang, det samhälle jag lever i och den värld som jag är en del av och känna mig nöjd, känna att ”det är okej såhär, jag kräver inget mer”. Men jag kan inte. Och jag tror att du delar känslan med mig – den som skaver lite.

Frälsningsarmén har lärosatser – elva satser som beskriver vad vi tror på, och som definierar vad vår tro innebär och innehåller. I den femte lärosatsen står det beskrivet om att vi människor skapades av Gud i ett tillstånd av oskuld, alltså att vi skapades oskyldiga. Likaså var världen runt omkring oss fullkomligt perfekt, skapad av Gud själv – du känner säkert till Edens lustgård, paradiset som de första människorna levde i. Sedan kommer ju synd in i människans liv när hon väljer att gå emot Gud och själv ta makten över sitt liv. Mörker kommer då in i världen – de såg det då och vi ser det nu. Vi behöver egentligen bara titta på nyheterna i Aftonbladets app i våra smartphones eller ta en sväng på stan så kommer ofullkomligheten nå oss.
På min kår har vi gått igenom lärosatserna varje söndag förmiddag och när det var dags för femte lärosatsen så grep budskapet tag i mig. Det var som att bitarna föll på plats. Någon vecka innan hade jag diskuterat och reflekterat tillsammans med någon över hur det kommer sig att vi har så svårt att nöja oss – och också landat i att vi helt enkelt inte är människor som nöjer oss, men utan att riktigt förstå den bakomliggande orsaken till det. Men den söndagsförmiddagen så gick det upp ett ljus för mig. Vi är skapade i ett tillstånd av oskuld, skapade och designade för en värld som då var i fullständig harmoni – ett paradis om man så vill. Det är i den miljön vi designades att leva, älska och vara till. Sedan hände något. Vårt naturliga förhållande till Gud bröts och med den förändrades också vår naturliga levnadsmiljö– och vi blev vilse, det började skava.

Men jag är övertygad om att Gud i sin nåd låter oss få se glimtar av det där som faktiskt är vår naturliga levnadsmiljö och naturliga sätt att relatera till både honom och till varandra – och det är därför det skaver. Det är därför du och jag har så oerhört svårt att nöja oss, att vänja oss vid läget så som det är idag – vi är helt enkelt inte skapade för det. Predikanten, den där söndagsförmiddagen på kåren, uttryckte det ungefär såhär; ”…för att vi har blickat mot en horisont som talar om en annan värld, om Guds värld”. Min teori under det senaste året i mitt liv har varit att det är på grund av att man ser potentialen i vad som kunde varit som man är frustrerad över det som är. Alltså, om jag inte hade sett skönheten i det rike som Gud längtar efter att få sprida HÄR och NU – inte då och sen – så skulle jag nöja mig. Jag skulle känna mig tillfreds. Det skulle inte skava. Men jag är inte designad för oro, krig, ångest, orättvisa, svält, självskadebeteenden, hårda ord, osanning, maktspel eller terror – jag är designad för frid, tålamod, kärlek, trofasthet, skönhet, rättvisa, liv, glädje och en hel massa annat som den här världen som vi lever i nu har svårt att upprätthålla och erbjuda oss människor. Men Gud kan erbjuda det, och Gud vill erbjuda det – i och genom oss.

Det är därför han ger dig och mig glimtar av ett rike där de värdena är de som råder. Det är därför du och jag blir så själaglada när unga och äldre från olika kulturer möts över middagsbordet och skrattar tillsammans, när någon som inte förtjänat förlåtelse ändå blir förlåten, när vi står och blickar ut över perfekta solnedgångar på vår favoritplats på jorden, när fred utropas och hungriga barnmagar blir mättade igen, när en mor får återförenas med en son som varit på flykt eller när en trasig själ får bli hel igen. Det är glimtar av när Guds värld bryter fram i det mörker som skaver i dig och mig. Och för de ljusglimtarna av himmel är det värt att kämpa.

Så jag vill säga; nöj dig aldrig. Låt det skava. För vi har ju blickat mot en horisont som talar om en annan värld, om Guds värld. Det finns ett heligt kliande som du kan tacka Gud för. För att det talar om att du har en uppgift, att det finns ett syfte för ditt liv, ett uppdrag större än du själv – givet av den som har all makt att breda ut sitt rike just här, just nu. Så det finns faktiskt en djup, vacker anledning till att du och jag inte är nöjda. Det paradis vi skapades för är inte vår nuvarande levnadsmiljö, men i din och min kamp för att aldrig nöja oss så kan vi återta Guds paradis för oss människor bit för bit och det kommer skava. Men det är värt det.

/Hanna Smedjegård
Metodstöd barn och ungdom

Inga kommentarer

Kommentera

Just nu kan vi konstatera att det finns stora hål i det svenska välfärdssystemet. Det är inte värdigt ett land som Sverige att inte kunna erbjuda människor en bostad, inte minst i ljuset av det OECD skriver i sin senaste rapport om den svenska ekonomins utveckling. (för rapporten, se fotnot)

Vi människor är olika. Vi har skiftande behov och vi har varierande tankar om hur vi vill leva våra liv. Både unga, medelålders och äldre människor lever i hemlöshet, kortare eller längre perioder. Dessa perioder kan för vissa människor handla om många år.

Jag vet att det är många människor som uppfattar situationen som besvärande, med personer som sitter och ber om pengar utanför bland annat COOP och ICA. Det höjs röster för att sådana aktiviteter lagregleras. Vi är ett rikt land och vi borde kunna erbjuda värdiga lösningar för alla människor i Sverige.

Frälsningsarmén genomförde en hearing i Uppsala den 17 februari i år. Där lyfte vi fram hemlöshetsproblematiken, och vi pekade bland annat på att hemlösheten förändras över tid. Det vi kan se i den mindre kartläggning vi gjorde och som föregick hearingen är att:

  • Antalet yngre personer i akut hemlöshet ökar.
  • Antalet hjälpsökande som har blandmissbruk och psykisk ohälsa ökar.
  • Andel utlandsfödda som söker till våra akut- och stödboenden ökar.
  • Under 2015 genomfördes vräkningar av familjer där 276 barn utsattes för att bli utan bostad.

Till detta kan sägas att det totala antalet hjälpinsatser under 2015 ökade med 62339 i jämförelse med 2014!
Det är naturligtvis långt ifrån tillfredsställande att civilsamhället skall behöva ta ett sådant stort ansvar för att människor inte far illa i välfärdens Sverige 2017!

Antalet unga vuxna lever också i högre grad i hemlöshet, då en del inte kommer in på bostadsmarknaden när de blivit tillräckligt gamla att flytta hemifrån.
Det byggs mycket bostäder i Sverige idag, dock är det så att det som byggs inte är till för de målgrupper vi möter, då produktionskostnaden är för hög. Det går att bygga bostäder till lägre kostnad och det behövs också klara direktiv till branschen att jobba för att få ned kostnaderna, så det är möjligt för människor att bo.

Vi står med stora utmaningar att inkludera människor i sammanhang som lyfter dem ur brustenhet och utanförskap, hemlöshet och olika former av ohälsa!
Ingen vill i grunden vara hemlös och utan någonstans att vara. Men i dagens Sverige är det många som bor i tillfälliga boendelösningar, och det är många som lever i Sverige som just i denna stund funderar över var de skall sova den kommande natten. Det är fullständigt oacceptabelt att vi inte kan erbjuda alla människor någonstans att bo i dagens samhälle!
Runt om i Sverige har Frälsningsarmén många församlingar och verksamheter för människor i olika livssituationer, och vårt uppdrag är mycket tydligt som kristen kyrka att ge ut budskapet om Jesus och utan åtskillnad möta mänskliga behov i hans namn!

/Per-Uno Åslund
Metodstöd för hemlöshet och missbruk

Fotnot:
Regeringens pressmeddelande:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/02/sverige-far-berom-i-ny-oecd-rapport/
Rapporten i sin helhet på engelska:
http://www.oecd.org/eco/surveys/economic-survey-sweden.htm
Foto: Shutterstock

Inga kommentarer

Kommentera

Livet är som en berättelse. Din vardag är din berättelse och min vardag är min berättelse. Vi delar dem med varandra i fikarummet, på facebook eller instagram.

Våra berättelser har höjdpunkter och dalgångar. Ibland är de spännande och ibland lite halv tråkiga. Vändpunkterna är avgörande.

I Frälsningsarmén älskar vi att höra människors berättelser. Vi är intresserade av hur du har det. Din berättelse är unik och viktig.

Vi tror att den är en del av en mycket större berättelse. En berättelse där Gud själv berättar varför du är så värdefull och älskad, hur allting började och hur allting en gång kommer att sluta. Guds berättelse är en riktig love story. Den har också en avgörande vändpunkt. Så här beskrivs det i bibeln:

”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. ” 1 Joh 4:9-10

Vill du veta hur din berättelse är en del av den stora berättelsen?

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

Jag växte upp med en mamma och pappa, en syster och två bröder. Könsfördelningen i vår familj var alltså total. Ganska länge under min uppväxt trodde jag att hela samhället och världen såg ut så. Att det var jämställt. Min mamma tvättade och pappa dammsög. Mamma körde visserligen aldrig bilen, men å andra sidan var hon en hejare på att måla så jag upplevde aldrig fördelningen som skev. Jag fick tidigt veta att jag kunde bli vad jag ville och att jag, lika väl som mina bröder hade rätt att ta plats och bli hörd. Det var först långt senare jag förstod att för de allra flesta i världen ser verkligheten inte ut på det sättet. Det är min egen privata anledning till att jag strävar efter jämställdhet oavsett kön, etnicitet, social bakgrund eller ålder.

Som kristen utgår jag också från det som beskrivs som Guds plan för människorna. I Bibelns första bok får vi veta att:” Gud skapade människan till sin avbild” 1 Mos 1:27 Redan från början visar Gud alltså att han inte gör någon skillnad på människors värdighet eller betydelse. Texten fortsätter sedan att berätta hur vi skapas till man och kvinna, men fortfarande läggs ingen värdering i könstillhörigheten. Vi är skapade olika, det är sant, men inte med olika värde. Det ger mig min kristna utgångspunkt för synen på jämställdhet.

Att Frälsningsarmén arbetar med frågor som rör människors lika värde, har naturligtvis att göra med vår kristna övertygelse. Det skulle vara helt främmande för oss att inte göra det. Sedan starten 1865 har dessutom kvinnans plats som predikant, ledare, förebild och jämställd med sina manliga kollegor, varit ett kännetecken för Frälsningsarmén. I en historisk tid då kvinnor varken hade rätt att rösta eller fatta egna beslut, uppmuntrade Frälsningsarmén istället kvinnor att utvecklas till självständiga initiativtagare och ledare. Vi har alltså en lång historia att falla tillbaka på och den gör att vi också inser hur angeläget jämställdhetsarbetet är också i vårt moderna samhälle. I vissa sammanhang ser vi en bra utveckling genom åren, men många frågor är tyvärr de samma nu som då och andra har kommit till. Utgångspunkten för vårt arbete är dock den samma. ”Gud skapade människan till sin avbild, till sin avbild skapade han henne.” 1 Mos 1:27

Welcome meeting for Cadets "The Messengers of the Gospel" and installation of Commissioner Johnny Kleman as Territorial Commander and Commissioner Eva Kleman as Territorial President of Women's Ministries of the Sweden and Latvia Territory. From IHQ: COS - Commisioner Brian Peddle, Commisioner Rosalie Peddle.

Eva Kleman
Kommendör

2 kommentarer

Kommentera

Min pappa blev med åren en ganska duktig amatörmålare. Jag älskar hans tavlor och är tacksam för alla minnen de har med sig. Men han såg sig aldrig själv som konstnär och menade nog inte att börja måla. Det hände mer av en tillfällighet. En av mina äldre bröder önskade sig oljefärger i julklapp, men från det att han önskade tills han fick paketet på julafton hade han hunnit ändra sig. Han ville skulptera i lera istället. Pappa tyckte att det var synd att låta färgerna torka ihop och från det började hans konst att ta form. Till yrket var han konstruktör och duktig på ritningar och att kunna överföra en uppfinning eller idé till pappret. Och experimenten med oljefärgerna blev med åren mycket vackra.

Att önska sig något, bestämma sig och veta vad man vill ha är inte alltid det enklaste. När vi väl fått det som vi vill, blir det heller inte alltid som vi önskade. Det vi tror vi vill ha, är inte alltid det bästa för oss. Det sägs att grundaren till Ford Motor Company; Henry Ford lär ha sagt att ”Om jag skulle ha frågat folk vad de vill ha, hade de svarat snabbare hästar”.

När vi ber till Gud ligger det i sakens natur att vi ber om det vi känner till eller i alla fall på något vis kan föreställa oss. Vi ber om det vi tror är det bästa. Vi ber om ”snabbare hästar” eftersom vi inte förstår eller kan tänka oss vad vi annars skulle be om. Vad kan vara bättre?

Då Paulus ber sin förbön för församlingen i Efesierberevet, snuddar han vid något oerhört väsentligt då han säger: ”Han (Kristus) som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan bedja, begära eller tänka.” (Ef 3:20) Han vidrör det som Jesus själv tidigare undervisar om då han i Matteus evangelium hjälper oss att förstå något om vad bön är och hur vi ska be. ”Så ska ni be: Vår far, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.” (Matt 5:9-10)
Guds avsikter är alltså större än vi kan ana. Vi har vårt förstånd och det ska vi naturligtvis vara tacksamma för och använda. Vi ska vara kloka och fokuserade både i vårt arbete och i vår bön. Vi ska ha planer, visioner, önskningar och drömmar. Vi har rätt att be Gud för speciella situationer och böneämnen. Men den universella helheten förblir ändå i ett perspektiv som vi aldrig någonsin kommer att ha förmågan att greppa. Från det att vi önskar oss oljefärger hinner vi tröttna. Från en dag till en annan ändrar vi oss. Vill något annat. Tror något annat är bättre eller roligare. Det är just därför det är så avgörande att vi vågar släppa taget om kontrollen. Vågar lita på att Gud är större. Att han har insikter som jag inte har.

Kanske verkar det helt logiskt och vettigt att du idag ber Gud om en ”snabbare häst”. Stilla dig då för ett ögonblick. Tänk på honom som ”förmår göra långt mer än vi kan bedja, begära eller tänka” och våga ge full frihet åt Gud. ”Ske din vilja”.

/Eva

Inga kommentarer

Kommentera

Under Nordstadsveckan i Göteborg i februari delade Frälsningsarmén varje dag ut pris till dagens förebild. Vilken bra idé! Vilket viktigt signalvärde. Det som är gott och livgivande behöver uppmuntras och ges utrymme.

I mitt arbete som lärare för blivande frälsningsofficerare (pastor/präst inom Frälsningsarmén) ansvarar jag för kursen i ledarskap. Det finns nästan hur många principer och teorier som helst kring ledarskap. Det finns hyllmetrar med böcker och ett oräkneligt antal sidor på nätet som berör ämnet. Det kommer och går trender och det forskas på ledarskapets betydelse för organisationer och enskilda. Vad är egentligen viktigast att tänka på som ledare? Jag tror att det som har allra störst betydelse är att vara en bra förebild!

Bra förebilder kan få vad som helst att hända.
Bra förebilder visar vägen och förvandlar världen.
Bra förebilder använder sitt ledarskap till att resa upp nya förebilder som i sin tur reser upp nya förebilder.

Paulus säger:
Kära syskon, ta mig till föredöme och lär er av dem som lever efter det exempel jag och mina medarbetare har gett er. Fil 3:17 Nya levande bibeln

Det är väldigt frimodigt att säga ”ta mig till föredöme”. Bara den som valt att jobba med sig själv kan säga så. Lägg märke till hur Paulus fortsätter. Han menade att människorna skulle titta på de personer som levde efter hans exempel. Genom att se hur han påverkat andra skulle människor se att han levde ett liv värt att följa.
Jag skulle inte vara där jag är idag utan de förebilder jag haft genom livet. När jag tänker på dem känner jag tacksamhet.

Vem är din förebild?

Vem är du en förebild för?

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

Blogg; begreppet har blivit så vanligt att jag nästan glömt att det inte är så länge sedan alltsammans började. Det dök upp så sent som i slutet på 1990-talet. Internet har ju trots allt en förhållandevis kort historia om man jämför med världshistorien i övrigt. Från början användes begreppet ”weblog” som senare förkortades ”blog”, det handlar helt enkelt om en loggbok/dagbok som ligger på webben. Som tonåring hade jag en dagbok som låg låst med ett litet hjärtformart hänglås i min skrivbordslåda. Kanske var det för att mina äldre bröder inte skulle få reda på alla mina hemligheter. Det var privat. Idag delas det mesta offentligt. I alla fall den yta vi väljer att visa upp. Och i andra fall blir det inte alls speciellt personligt utan bloggen handlar mest om råd, tips eller kanske i sämre fall om sponsrade annonser som köpts av en duktig marknadsförare. Eller rent av bakomliggande politiska agendor och maktstrukturer. Men om min blogg skulle vara en slags dagboksanteckning skulle den kunna se ut ungefär så här…

”Kliver in på kontoret 07.06. Roslagsbanan som jag brukar åka med repareras fram till Augusti, så alternativa transportmedel gäller. Oftast är det mörkt och släckt på kontoret, men idag mötte jag vår lokalvårdare som städar i entrén. Det rasslade av småsten i dammsugaren och vi konstaterar båda att det är mycket grus som dras in just nu och att vi längtar efter våren. Loggar in på datorn, kollar mina olika mailboxar, läser och svarar på några brev. Går igenom min ”att göra” lista och skriver ett födelsedagskort till min systerdotters yngsta son. De ska ha födelsedagsparty i helgen. Hinner beta av några andra mindre saker från min lista innan jag går på sammanträde med Frälsningsarméns ledningsråd det vill säga samfundets styrelse. Strax efter 12.00 avslutas mötet och jag tar lunch. Ringer några samtal, förbereder Pionjärdagen i Västerås och laddar för nästa sammanträde med media och bokgruppen. Klockan 17.00 gör jag mig redo för att möta Frälsningsarméns nationella ungdomsråd. Vi börjar med gemensam middag, det är jättetrevligt och vårt samtal blir meningsfullt…”

Redan här inser jag att min weblog/dagbok/blogg inte blir speciellt spännande annat än för mig som var med. Så vad gör en blogg intressant? Ja, vi tycker kanske olika om den saken, men för mig är trovärdigheten viktig. Och att det finns en bra balans mellan att vara personlig men inte utlämnande. Så om jag skulle försöka formulera den ultimata blogghälsningen till dig. Kort men ändå innehållsrikt. Utan klyschor eller reklam som jag får betalt för att förmedla. Vad skulle jag då vilja berätta för dig en tidig onsdagsmorgon? Om jag skulle koka ner alltsammans till en enda viktig mening vad vill jag att du ska få veta? ”Idag lever jag och jag är så fantastiskt glad över det!”  Det får bli veckans blogginlägg. Inget känns viktigare än det. Ingenting är mer angeläget. Ingenting berör mig mer. Ur det djupaste djupet av mitt väsen bryter det fram med sådan obetvinglig lycka. I måndags var jag på återbesök hos läkaren och det får mig på nytt igen inse att livet enbart är det jag kallar Nåd. En gåva som jag aldrig kan förtjäna eller kräva. Inställda turer på Roslagsbanan. Våren som låter vänta på sig. Långa sammanträden. Det är bara Nåd att få uppleva det. Alternativet att inte få göra det, låg snubblande nära. Därför är jag så fantastiskt glad! Också över grus i entrén.

/Eva Kleman