Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Låt mig berätta om mitt möte med Sandra Bibi som jag träffade när jag jobbade för Frälsningsarméns projektkontor i Pakistan. Varje morgon möttes jag av hennes tandlösa leende när hon skulle sopa golvet på projektkontoret.

Det fanns en hel armé av städare på Frälsningsarméns högkvarter vilka hade olika uppgifter indelade i en hierarki där man bara fick hålla sig inom sitt område. Sandra var längst ned i den hierarkiska strukturen. Hon sopade och våttorkade golven (det behövs för sandstormar är vanliga och sandkornen letar sig även in i kontor). Det fanns andra som bara torkade borden. Högst upp i städhierarkin var en ”high duster” vilken gick omkring med en stege och torkade av takfläktar. Jag kommer ihåg en period när borden var mycket dammiga under en längre tid. Det berodde på att han som torkade borden var sjuk och ingen annan kunde överväga att ta borden i hans frånvaro. Det var då som jag tog ett initiativ och gjorde detta själv varpå städarna kontaktade mig och berättade att det var en annan persons jobb och undrade om jag skulle ta hans jobb. De ville de inte för han hade många barn att ta hand om och behövde in inkomst.

Nu åter till Sandra. Analfabet och som så många andra kristna pakistanska kvinnor var hon hänvisad till de lägst betalda jobben som städerska, hushållerska eller sanitetsarbetare. Det var framförallt de kastlösa i dåvarande Indien som konverterade till kristendomen en i slutet på 1800-talet. Efter att ha arbetat som städerska större delen av sitt liv kunde hon gå med raka ben och med ryggen böjd som ett U och torka golv för hand. Ganska effektivt om det inte orsakade svåra ryggproblem med kronisk smärta. Jag tyckte att jag hade en bra lösning på detta och köpte en svabb till henne.

Nästa morgon när jag öppnade dörren till projektkontoret och tog ett steg på betonggolvet plaskade det till ordentligt. Hela golvet var täckt med 5 cm vatten och det rann vatten utmed väggarna. Jag hade missat att ge instruktioner. Jag hade inte ens berättat att man bara svabbar golv. Inte väggar.

Sandra tycktes inte gilla denna städmetod och återgick till att torka golvet för hand. Hon bara skakade på huvudet åt moppen. Ett bakslag. Kanske skulle det gå bättre om jag visade själv hur man gör. En morgon längre fram skulle detta ske och Sandra hade tagit med sig alla andra städare på högkvarteret vilka stod uppradade utmed väggarna. De observerade mig noga och verkade vara försiktigt positiva men ändå inte helt övertygade. Jag lät det bero. En morgon långt senare ser jag Sandra med ett stort leende städa golvet med svabben och peka på ryggen och gör tummen upp samt håller upp svabben som en sorts trofé. Tekniken är ännu bristfällig och med yviga drag skjuter hon småsten på projektpersonalens byxben.

Jag vill använda den kanske ytliga historien om svabben som en bild för att visa hur vi vill hjälpa människor och vilka misstag vi kan göra. Det vi egentligen vill göra är att bidra med verktyg så att de att själva kan ta sig ur kronisk fattigdom och bli upprättade och komma närmare visionen om en rättvis och försonad värld. Inte som jag bara bestämma ovanifrån och utan samtal komma med en lösning.

Så som världen ser ut i dag är det inte precis medvind i att nå visionen om en rättvis och försonad värld.  Du och jag är mer än någonsin behövda i det arbetet.

/Christian Lerne

Inga kommentarer

Kommentera

Gabriella heter jag som bloggar idag och för tillfället befinner jag mig i Peru som fältassistent/missionär med Testa Mission. Här får jag dela livet med en fin församling i utkanten av Lima, och jobba med församlingens sociala arbeten i några av de mer ”utsatta” områdena i staden. På lördagarna befinner jag mig i området Valle Sagrado (Den Heliga dalen) i ett av annexen som församlingen har. Annexet ligger uppe bland bergen och varje gång jag kommer dit måste jag bara pausa och kolla på dalen framför mig, ta in allt jag ser. Korten nedan är tagna från samma plats vid annexet, med samma kamera men med några veckors mellanrum. På ena bilden är sikten klar, man ser långt framåt och man ser till och med stigen framåt längst bak i kortet. På den andra bilden är det molnigt, man ser bara några meter framför sig och vi ska inte ens tala om att se den där stigen långt bort i fjärran.14859517_10154083331232058_1642033463_oJag tror att livet är såhär ibland. Jag kan i alla fall känna att mitt liv är så. Ibland är Guds plan för mitt liv som den första bilden, jag ser långt fram på vägen och ser tydligt vad Gud har för plan med mig. Men ibland känns mitt liv mer som den andra bilden, oviss, som att jag går i dimman och inte riktigt ser vart jag ska. När livet känns som den andra bilden skulle jag gärna se att Gud slänger ner en instruktionsbok över mitt liv i huvudet på mig, så att det bara klarnar upp. Den där otåligheten liksom smyger sig på och jag vill gärna bara veta mer, se mer. Det är som att jag ibland glömmer att lita på Gud.

De här molniga perioderna har varit ganska ofta återkommande för mig den senaste tiden. I våras trodde jag att jag hade stigen klar, att jag visste vad jag gjorde. Jag hade bestämt mig för att plugga och vara kvar på ett och samma ställe i en hel del år framöver. Sen blev helt plötsligt mitt liv lite mer molnigt. Jag fick ett erbjudande som skulle ta mig till Peru. Den tiden mellan att erbjudandet kom och innan jag tackade ”ja”, avslutade min tidigare tjänst på Frälsningsarmén, sa hejdå till nära och kära och till sist flyttade till Peru kändes väldigt molnig. Jag har sett de där första metrarna på stigen, men min plan, allt jag tänkt, allt jag varit så säker på, var helt plötsligt annorlunda. Det kändes jobbigt helt enkelt. Jag är en människa som gillar att ha instruktionsboken.

Nu har jag varit i Peru i två månader, dimman börjar lätta. Nån stans tror jag att det ofta handlar om att vi behöver ha frid. Vi behöver ha frid i att Gud vet. Att det är han som får hålla i tyglarna, inte vi. Egentligen är det lite tokigt att vi ibland glömmer bort att lita på Gud, (jag antar att det är fler än jag som ibland gör det) bibeln är ju full av verser som påminner oss om att följa Honom, lita på Honom. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Psalm119:105), ”Jag vet vilka avsikter jag har för er, välgång inte olycka” (Jeremia 29:11), ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Filipperbrevet 4:13) ”Jag ser upp emot bergen, varifrån ska jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren” (Psalm 121:1-2). Gång på gång försäkrar Gud mig om att han har mig i sin hand, att han har planen, att han ger mig stöd och hjälp. Ändå lyckas jag glömma det ganska ofta.

Men, något av det finaste är de stunderna då jag bara kommer ihåg att allting är i Jesu händer och den där friden bara finns. Så nae, jag vet kanske inte riktigt hur stigen ser ut precis framför mig, jag har ingen aning om vad Gud har planerat för nästa år, men jag vet att han kommer låta dimman lätta så jag ser precis så mycket som jag behöver se. Allt jag behöver göra är att lita på att han är med mig.

 

Inga kommentarer

Kommentera

Äntligen har jag skaffat nya glasögon!

De gamla var så repiga. Dessutom hade synen försämrats. Det konstaterade optikern efter en ganska noggrann synkontroll. Lite jobbigt var det när optikern avslutade med att säga: ”Men du kan vänta ett litet tag med att byta, det väljer du själv…”

Det väljer du själv. Behövde jag nya glasögon eller inte? Kan man inte bara få ett rakt besked? Jag insåg att det fanns en del utmaningar med att byta:

1/ Det är så jobbigt att välja modell.

2/ Det tar lite tid att vänja sig vid de nya. Man måste liksom lära sig var skärpan ligger. Så är det med progressiva glasögon.

3/ Det är dyrt att byta.

Nu sitter jag här med nya, progressiva glasögon. Nöjd. Ser omvärlden mycket bättre och klarare. Fin uppfinning det här med glasögon!

Bytet av glasögon fick mig att börja fundera lite. Vad har jag för glasögon på mig i livet? Vilka glasögon jag väljer påverkar helt klart vad jag ser.

Jag tycker mig ana att bibeln, indirekt, beskriver människor som använde olika typer av glasögon när de mötte livet:


Trons glasögon

Josua och Kaleb tycks ha haft trons glasögon på sig när de skickades in i det förlovade landet för att se om det var möjligt att inta det. Alla de andra spanarna kom tillbaka och sa att uppdraget var omöjligt. Kaleb sa frimodigt att han trodde att det skulle gå. (4 Mos 14:17-34)

Trons glasögon gör att våra problem verkar mindre. Trons glasögon hjälper oss att fokusera på lösningar och att rikta in vår blick på Guds kraft och möjligheter.


Barmhärtighetens glasögon

Den barmhärtige samariern som Jesus berättar om i en av sina liknelser hade barmhärtighetens glasögon på sig. Samariern stannade vid vägkanten för att hjälpa den man som låg där hjälplös och sårad. (Luk 10:25-37) Två andra personer gick bara förbi eftersom de hade så mycket annat att tänka på. Barmhärtighetens glasögon ställer in vår synskärpa på andras behov.  Vi får hjälp att se med Jesu ögon på människor som behöver vår hjälp. Vi får ett nytt perspektiv vilket gör att vi slipper ha blicken fäst på oss själva och våra egna behov hela tiden!


Tacksamhetens glasögon

Vid ett tillfälle helade Jesus tio personer som alla var svårt sjuka. Av de tio som blev helade kom en person tillbaka för att tacka Jesus. (Luk 17:11-18) Den person som kom tillbaka för att säga tack hade tacksamhetens glasögon på sig. Han förstod varifrån hjälpen hade kommit. Genom tacksamhetens glasögon ser vi allt det goda vi har och vi ser klarare att vi faktiskt är väldigt välsignade.


Behöver du byta glasögon?

Inga kommentarer

Kommentera