Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Vi hade precis packat upp på bordet – kaffe, te, smörgåsar, bullar – när han kom fram. ”Och vad gör ni här? Vilka är ni? Varför gör ni detta?”

Vi pratade, berättade, svarade. Han tog en kopp kaffe, visade på plastkassen i handen – två öl till kvällen.

Han var ung, säkert skulle han vidare med vänner som snart skulle dyka upp. Han dröjde kvar vid oss innan han satte sig ner på bänken en liten bit ifrån.

”Får vi ta bulle också?!” frågade det unga paret efter att de noga lindat in smörgåsarna i servetten. Självklart fick de det. De slog sig också ner en lite bit ifrån. Hungriga. Frusna.

”Har ni några vantar?” frågade den äldre damen, och någon av oss hade ett par extra i fickan.

Så höll det på, som alla de kvällar vi står på Medborgarplatsen. Människor kommer fram, några tar en kopp kaffe och går snabbt vidare, några stannar upp för att få prata, några för att söka svar på sina frågor om tro och liv. Några är ute på en kvällspromenad, några är ute och festar med vännerna, några går planlöst omkring och söker efter värme, efter något att stilla hungern med, någonstans att sova för natten.

Några av de jag haft förmånen att få möta där på torget har etsat sig fast i mitt minne. Hur gick det för ….? Det var länge sedan jag såg ….

Den unge mannen är en av dessa. Det kom aldrig några vänner. Han satt där, en bit ifrån, kom och fyllde på kaffe, och pratade. Jag tror, att den kvällen, var det vi som var hans vänner. Jag förstod att han var rätt ensam och nu hade han gått ut för att träffa folk. Så fastade han hos oss!

När vi hade packat ihop och jag åkte hem tänkte jag på hur lätt det är att vara osynlig. Om du är blyg, lite tillbakadragen, inte den som själv gör dig sedd eller hörd… Vi kan t o m gå in i en tunnelbanevagn som är full utan att bli sedda!

Vi behöver se varandra! Jag behöver bli sedd och bekräftad – och alldeles säkert du också!

Vi pratade, berättade, svarade – och såg.

Därför finns vi där, på ”Medis” – Att se den som kanske inte är sedd. Lyssna på den som kanske inte blir hörd. Värma den som är kall. Mätta den som är hungrig. Och dela med oss av den erfarenhet och det hopp som vi bär – att vi alla är sedda, älskade och värdefulla i Guds ögon.

/ Helena Andersson, kårledare med ansvar för socialt arbete och familjearbetet på Kår 393

 

 

Inga kommentarer

Kommentera

Jag såg henne på håll där jag satt på en parkbänk och åt min lunch. Hon hade en tjock svart kofta och sitt gråa hår samlat i ett hårband. Hon gick lite illa och när hon kom närmre såg jag att hon inte hade några tänder i sin mun. Hon såg ut som att hon haft ett lite tufft liv på något vis. Hon fäste sin blick på mig och jag förstod att hon tänkte komma och prata.

Först pratade vi om väder och vind. Om parken där jag satt, hur fin den är. Hur hon brukar möta några vänner ibland och sitta just på den parkbänken där jag satt. Hur människor i den där stadsdelen där vi befann oss har blivit så märkvärdiga med åren. Och hur annorlunda allt var när hon var ung. Hur hennes barn var vuxna nu och hade sitt, att hon var glad för det.

Sen sa hon och nickade bortåt grusvägen i parken:

”Där kommer han, min kompis. Honom brukar jag heja på. Vi pratar ju inte samma språk förstås men jag tycker det känns viktigt att hälsa, att säga hej. Han behöver ju pengar för att försörja sin familj. Jag har inte så mycket pengar själv. Men heja kan jag. Och bre mackor och ta med mig, det gör jag ibland. För du vet, om man inte har så mycket kan man i alla fall vara snäll, det tycker jag”.

Sen sa hon, och såg mig djupt in i ögonen: ”Du vet, det är många här som vill förbjuda tiggeri. Har du hört det? Det är det dummaste jag hört. Man kan väl inte förbjuda någon att vara fattig? De här människorna som tigger har ju levt utanför i flera generationer också. Och de har ju aldrig riktigt fått möjligheten att vara med. Det är väl inte så konstigt då att man inte vet hur man kan vara med. Om man inte får från första början menar jag”.

Hon sa det på ett så självklart och ödmjukt sätt. Och jag blev alldeles berörd av att det var en person som hon som sa det. En äldre dam, som uppenbarligen inte hade det alls enkelt ställt själv. Hon sa sådana viktiga, stora sanningar med så stor kärlek.

Och det vackraste av allt var, att hon gav av det hon hade med så stor kärlek. Närvaro, hon såg människor. Och ibland tog hon av sitt bröd och delade med sig. Det fanns ingenting i henne som verkade tänka egoistiskt. Utan fylld av empati för andra var hon och också en önskan om att bjuda in snarare än att visa bort. Det är så stort och osjälviskt.

Tiggeri, det har blivit ett stort samtal i den offentliga debatten inte sant? Vi kan alla prata och tycka mycket om tiggeriets förekomst, och det gör vi också. Vi dividerar om vem som bär ansvaret och vad som bör göras. Vi pratar länders ansvar, pratar politiska beslut. I de sammanhangen jag finns i pratar vi kyrkans roll och vad som är rätt eller fel att göra.

Men i min värld så är det den äldre damen som sitter på en otrolig nyckel i hela debatten. Att det börjar med mig och det börjar med dig och vår människosyn. Där börjar hela debatten tycker jag. Hur ser jag på min nästa?

Damen jag mötte- hon väljer stor medmänsklighet och empati. Hon väljer att göra små saker med stor kärlek. Helt osjälviskt. Fokus på en medmänniska istället för sig själv. Hon tar ansvar i det lilla utan att synas eller få något diplom eller lön för det hon gör. Hon öppnar upp och bjuder in istället för att stänga ute och skjuta bort vare sig människor eller ansvar.

Så otroligt viktigt egentligen. Och erkänn att om vi alla tog rygg på damen och gjorde likadant så vore världen en mindre skrämmande och mer begriplig plats att leva på. För vi skulle se på vår nästa med kärlek, solidaritet, medmänsklighet och känna ansvar för varandra. Det skulle påverka den stora debatten, jag är helt övertygad om det.

Och kanske vi skulle våga utmana oss själva i vårt sätt att se och bemöta människor i utsatthet.

 

Inga kommentarer

Kommentera

Hemlöshet har alltid funnit i vårt samhälle, i större eller mindre utsträckning. Frälsningsarmén har ända sedan starten i England 1865, och i Sverige 1882, mött människor som befunnit sig i hemlöshet.

Idag skriver vi 2017 och vi kan inte säga att hemlösheten har minskat som ett led i att välfärdssamhället utvecklats.

Vid Socialstyrelsens senaste mätning som gjordes 2011, uppskattades antalet personer som levde i hemlöshet till ca 34000. Undersökningen återkommer i sexårscykler, och den 30 november presenteras årets kartläggningen som har gjorts under en vecka i april i år. I årets, och även i tidigare kartläggningar har inte flyktingar, eu-migranter och papperslösa räknats med. Det gör ju att antalet personer i hemlöshet är avsevärt högre än det redovisade. Målgruppen hemlösa uppskattar vi har ökat de senaste åren, och inte minst att vi ser nya grupper, inte minst personer med psykisk ohälsa, och även personer i samsjuklighet, vilket betyder att den hemlöshet lider både av psykisk ohälsa och någon form av missbruk. Alla som sover mer ute än inne, far mycket illa och är mer utsatta än personer som inte är utsatta för hemlöshet.

En annan grupp som vi ser far mycket illa är de barn, vars familj blir vräkta, av en rad anledningar. Insatser görs från samhällets sida, för att inte hot om vräkningar skall få verkställighet, ändå är det 188 barn under första halvåret 2017, som har fått lämnat sina hem. Boendesituationen löses högst temporärt för dessa, men det är naturligtvis långt från tillfredsställande att vi överhuvudtaget har barnfamiljer som vräks i Sverige 2017. Frälsningsarmén jobbar runt om i Sverige med att stödja familjer i riskzonen för vräkning, men vi har inte resurser att möta alla behov, och vi jobbar förebyggande med familjer på flera platser.

Hemlöshet är ingen isolerad storstadsföreteelse, utan hemlösheten finns runt om oss i varierande omfattning. Sverige har resurser och vi har både plats och möjligheter till att eliminera hemlösheten, men då krävs det naturligtvis politisk vilja och krafttag i form att bygga bostäder som människor har råd att bo i.

Genom den varumärkeskampanj vi just nu har vill vi sätta punkt för hemlösheten. Det är mycket kvar att göra, men tillsammans kan vi se till att jobba för ett samhällsklimat som inbjuder, inte avvisar.

I inledningen beskrev jag hur Frälsningsarmén redan i slutet på 1800-talet mötte utsatta människor. Vi vill fortsätta det arbetet på bred front, inte minst genom visa på alla människors lika värde, och att Guds omsorg finns för alla!

/ Per-Uno Åslund, metodstödjare för sociala institutioner och förskolor

Inga kommentarer

Kommentera

När jag var 16 år blev jag ungdomsledare på Frälsningsarmén i den stad där jag bodde. Sen dess har jag mött många barn och ungdomar som varit med i olika aktiviteter på de kårer jag varit ledare för. Att vara ledare för barn och ungdomar är ett oerhört viktigt förebyggande socialt arbete. Det finns så stora möjligheter i att vara med och påverka barn och ungdomar till bra och sunda val redan i starten av livet. De värderingar som grundläggs när vi är barn eller unga kommer i stor utsträckning att påverka våra beslut och prioriteringar senare i livet.

Jag arbetar som metodstöd för barn och ungdom i Frälsningsarmén i Sverige vilket innebär ett nationellt ansvar för vår verksamhet för barn och ungdom. Jag tror på allvar att om vi ska se ett förvandlat land måste vi börja med den unga generationen och därför vill jag uppmuntra alla er som i olika sammanhang engagerar er som ledare för barn och ungdomar. Tänk om vi tillsammans kunde lyfta blicken och se vilket stort och viktigt uppdrag vi har. Jag brukar uttrycka det så här: Vi håller inte på med barn- och ungdomsverksamhet, vi håller på att förvandla världen!

När vi möter barn och ungdomar så möter vi framtidens ledare. Kanske finns i just den grupp eller verksamhet som du leder en blivande rektor för stadens närmsta skola eller en framtida entreprenör som kommer att skapa många arbetstillfällen på din ort. Kanske finns i ditt sammanhang nästa statsminister eller varför inte en forskare som får ett genombrott i kampen mot aids? Vilken värdegrund dessa personer bygger sina liv på kommer inte bara att påverka dem själva utan också många människor runt omkring dem… kanske en hel nation!

Nästa gång du som är barn eller ungdomsledare håller på att förbereda fikat, pysslet, sången eller leken inför barn- eller ungdomsgruppen och någon kommer förbi och frågar dig: Vad håller du på med då?  Då hoppas jag att du frimodigt och övertygande svarar: Jag håller på att förvandla världen!

Inga kommentarer

Kommentera

Inifrån klassrummet hörs ljud av lärare och elever som har lektion. På trappan utanför sitter Samuel och väntar. Han har suttit här sedan i morse, trots att hans lektioner inte börjar än på några timmar.

Vi befinner oss på en av Frälsningsarméns skolor strax utanför Accra i Ghana. Här finns så många elever inskrivna att de måste delas upp i två grupper: hälften går på förmiddagen, och hälften på eftermiddagen. Det här är den enda skolan i området som inte är privat (d.v.s. med dyra avgifter) och därför kommer många barn hit: det är deras enda möjlighet att gå i skolan alls. Av samma skäl tar skolan också emot barnen, trots att det egentligen inte finns plats. Flera nya klassrum har byggts, men ändå är alla utrymmen proppfulla. Det är minst 50 barn i varje klass. Minst.

Samuel tillhör eftermiddagsgruppen. Han får inte gå till skolan på egen hand, eftersom det kan vara farligt i det här området. Därför skjutsar hans pappa honom på mopeden på väg till jobbet på morgonen och sen väntar han i skolan hela förmiddagen tills hans lektioner börjar efter lunch.

Jag häpnar över hans tålamod. Blir det inte långtråkigt att sitta där så länge varje dag? Han är bara tio år gammal, borde han inte springa omkring och busa istället? Kanske försöka störa så mycket som möjligt för de elever som har lektion på förmiddagen?

Samuel förstår inte frågan. ”Jag får ju gå i skolan!” säger han och lyser som en sol. ”Varenda dag!” Det är stort, och han är stolt över möjligheten. För honom är skolan inte en sliten, överbefolkad betonglåda byggd på en gammal soptipp, utan ett stort privilegium som han ser fram emot varje dag.

Jag tänker tillbaka på min egen skolgång, med mindre klasser, bättre klassrum, gratis skollunch och skolböcker och funderar på hur jag själv skulle reagerat i Samuels situation. Jag hade knappast sett det som ett privilegium att behöva sitta och vänta halva dagen, erkänner jag ödmjukt för mig själv.

Men Samuel klagar inte. Han ser det positiva och är glad för det.

Det finns en läxa där någonstans. En läxa som åtminstone Samuel bokstavligt talat fått lära sig i skolan.

/Lena

Inga kommentarer

Kommentera

Jag har nog ett av världens sämsta lokalsinnen.   Jag är verkligen helt hopplös. Jag minns inte om jag kom från höger eller vänster i en korsning och jag känner knappt igen de hus eller gator jag passerade alldeles nyss. Om jag går in i en affär och råkar gå ut genom en annan utgång så är jag i princip helt förlorad. Ni som har dåligt lokalsinne kanske ler igenkännande åt min beskrivning. Ni vet precis vad jag menar. Ni som har bra lokalsinne förstår förmodligen inte vad jag pratar om.

Den senaste tiden har jag tänkt på att vi som människor behöver lokalsinne för livet. I vår tid finns så många valmöjligheter. Det kan vara fantastiskt och spännande men också förvirrande och tröttande. Livet är som en resa. Vi måste hela tiden ta beslut om vilket håll vi ska gå. Ska jag vända? Ska jag gå framåt eller borde jag vika av åt höger? Vilka riktmärken finns det som jag kan ta sikte på?  Plötsligt står vi i ett skede där vi märker att ”här känner jag inte igen mig, här har jag aldrig gått förut”.

Jag tror att Gud vill ge oss lokalsinne för livet genom sin helige Ande. Bibeln säger att den helige Ande vill bo inom oss. Den helige Ande kan vägleda oss på många olika sätt. Det kan vara genom att vi upplever något av en inre maning eller en inre röst. Det kan också vara genom att vi påminns om något som står i bibeln precis när vi behöver det som bäst eller genom att en medmänniska säger något till oss som blir avgörande i en viss situation. Ibland leder den helige Ande genom att saker helt enkelt faller på plats.  Den helige Ande ger oss trygghet i våra beslut. Vi upplever på något märkligt sätt att det är hitåt jag måste gå. När jag behöver ta ett viktigt beslut eller ett viktigt steg i mitt liv använder jag mig ofta av en bibelvers. Jag ber och upprepar denna vers inom mig:

Du leder mig på rätta vägar, för ditt namns skull… Ps. 23:3

Står du i ett vägval i ditt liv eller i din familjs liv? Behöver du ta ett avgörande beslut på ditt jobb eller som ledare i något sammanhang? Herren vill ge dig lokalsinne för livet och leda dig på rätta vägar.

Inga kommentarer

Kommentera

Här i Västerås har vi ett gemenskapscenter. Det är en plats där folk får komma och fika och ha gemenskap med varandra, och jag har förmånen att få vara föreståndare. Jag har alltid tyckt om att pyssla om människor, så att bli föreståndare var en fantastisk möjlighet. Just när jag fick erbjudandet gick jag sjukskriven, men hade ändå förväntan på att må bättre genom att träffa människor, och inte sitta hemma ensam.

Jag var bussförare innan, och då fick jag ge förslag till äldre att komma upp till Frälsningsarméns gemenskapscenter. Då blev jag en mellanhand för dem som inte har någon annan. Fortfarande träffar jag på många jag lärde känna som bussförare, och när jag berättar vad jag jobbar med så kommer de upp och fikar. På det sättet skapar man band. Gud har öppnat vägar, och eftersom Gud är kärlek så kan jag ge alla gäster och alla som jobbar här, den kärlek jag får ifrån herren.

Jag står mycket för kärlek – att få sprida Jesu kärlek. Där tycker jag murar rivs ner. För om en gäst kommer och är upprörd, ledsen eller arg, så kan Guds kärlek riva bort det bara genom en enkel kärleksfull blick.

En man kom till centret, och jag hörde från folk som träffat honom tidigare att han alltid var butter. Han kom fram till mig och var alldeles arg i blicken. Han klagade och gnällde på allt och jag såg aggressiviteten växa i hans ansikte när han pratade. Jag blev rädd men började ändå betjäna honom vid bordet, genom att ge honom helt nykokt kaffe och klappa honom på armen, fast jag egentligen inte tyckte om hans humör. Sen kom han veckan därpå, jag frågade hur han mådde och han mumlade litegrann. Han kom varje vecka, och för varje vecka såg han gladare och gladare ut. Han pratade mer och mer, och vi kunde föra en vanlig konversation tillsist. Förra veckan mötte jag honom på stan, och då fick jag tillfälle att ge honom en kram, och han strålade som en sol. Jag tror att det beror på att jag såg honom som person och inte som en butter gubbe.

Detta tror jag sprider sig till besökarna också. Jag har fått se människor som kommer hit ensamma, och sitter ensamma, som efter ett tag blir inbjuden och välkomnad in i gemenskapen hos andra som kommer i grupper till centret. Eller om det kommer en äldre ensam dam, så försöker personalen se till att hon hamnar vi ett bord där det kanske sitter en annan ensam dam. Det blir en kultur som sprider sig, och gemenskapscentret blir en plats av kärlek och gemenskap. Där vi sedan får erbjuda människor frälsning.

Vi bistår inte bara med fika – vi bistår med gemenskap och frälsning.

/Anicka, föreståndare på Gemenskapscentret i Västerås

2 kommentarer

Kommentera

Vid en resa som jag nyligen gjorde till Kenya flög jag via Förenade Arabemiraten. I flygplanets infotainmentsystem spelades ett radioprogram upp som handlade om den ganska nya ministerposten i landets regering som inrättades i februari 2016. Ministerposten för lycka (Minister for state happiness) vilken ansvarar för planer, program och strategier för att samhället skall bli lyckligare.

Intressant tjänst. Skulle vara intressant att se kompetenskraven för sökande till tjänsten.

I radioprogrammet intervjuades ministern Her Excellency Ohoud bint Khalfan Al Roumi som fick tjänsten. Ministern meddelade att “Vi gör detta för att sätta befolkningens lycka högst upp i våra prioriteringar.  Några kanske tycker att detta är löjligt och flummigt, Men vi tar allvarligt på detta och det är ren vetenskap och rör områden som medicin, hälsa och socialvetenskap”.

Intressant att en regering tar sig an något så komplext. Det fick mig att tänka på det här med lycka.

I den här tiden söker människor lycka på många håll: Det finns alla möjliga och omöjliga sätt att förverkliga sig själv och uppleva kortsiktig lycka i dagens samhälle. Det verkar ändå vara svårt att hitta varaktig lycka. Är det inte så att ju mer man jagar den desto svårare är det att fånga den.

Jag tror att Jesu ord i Markusevangeliet kan hjälpa oss att förstå var det är vi skall leta för att finna lycka:

Han säger till lärjungarna:”Om ni vill bli mina efterföljare och gå i mina fotspår så kan ni inte längre tänka på er själva, utan var och en av er måste vara villig att ta sitt kors på sig. För den som klamrar sig fast vid sitt eget liv kommer att förlora det”.

Det är ett bra råd för vår egen lycka men vilket ansvar har vi för andras lycka?

Guds löften till dem som hjälper de fattiga är mycket frikostiga:

I Jesaja 58 10-11 står det: ”Om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag. Herren skall alltid leda dig, han mättar dig i ödemarken och ger styrka åt benen i din kropp. Du skall bli som en vattenrik trädgård, en oas där vattnet aldrig sinar”.

Fotograf: Lena Wickberg

/Christian

Inga kommentarer

Kommentera

Då jag tog studenten önskade jag mig en diabildsprojektor. Man kan ju undra hur smart det var? Men för mig handlade projektorn om det lilla extra.

Jag har ägnat några semesterdagar åt att scanna gamla diabilder. En perfekt sysselsättning då man inte längre orkar rensa ogräs. Många roliga minnen passerade genom bilderna och där kom också minnet av min första diabildprojektor. En slags apparat som numera finns på antikrundan. Jag fick den i studentpresent. Min mamma trodde inte sina öron. Ville jag inte ha ett snyggt guldarmband istället? Eller en klocka? Nej. Jag ville verkligen ha en diabildsprojektor.

De flesta tonåringar är radikala. Så var det för mig också. Hade jag tagit studenten idag hade jag kanske låtit mig övertalas om det där armbandet, men då jag var 18 år var jag mycket tydlig med vad jag trodde och ville. Projektorn skulle användas i mitt jobb på Frälsningsarmén i Köping. I en pre-YouTube-tid, då diabilder var det snitsigaste man kunde använda för att hotta upp predikningar och tonårssamlingar, satte jag ihop mängder av coola program. Efter intensiv tjänst vid stridslinjen är projektorn nu mera pensionerad, men inte en enda gång ångrade jag min studentpresent.

Projektorn är ingen symbol för min osjälviskhet, se den istället som ett vittnesbörd om ”det lilla extras” betydelse. Vi har alla det vi bör göra. Både i jobb och privatliv finns det sådant som hör till vårt ansvar. Och det måste vi göra. Men det som ger mig den stora glädjen ligger oftast i det där lilla extra. Det ingen krävde eller förväntade, men som satta färg och guldkant på situationen. Det jag får göra för att jag vill andra väl, vill visa uppskattning, omtanke eller omsorg.

Jag står i köket och bakar. Till någon annan. Igen. Det är helt sant att insikten om ”det lilla extras” betydelse gör mig innerligt glad. Jag är uppriktigt förtjust i det och känner sann glädje. Och jag borde antagligen vara totalt osjälvisk och inte kräva någonting tillbaka tänker jag, men visst skulle det vara trevligt om någon ville göra det där extra för min skull någon gång, det kan man inte komma ifrån. När degen jäser hämtar jag in posten som jag glömde då jag kom hem efter jobbet. I brevlådan ligger reklam, tid för bilbesiktning och så ett konstigt stort kuvert. Ett sådant jag sällan får. Ett brev med så mycket godhet och glädje. Ett par hemstickade sockor och en överraskningspresent! Ett brev fyllt av det lilla extra! Det jag inte kan kräva eller förvänta. Knappast ens hoppas på. Vilken lycka! Jag blir rent tårögd av glädje!

I Lukas kapitel 7 kan vi läsa en skildring om en kvinna som gör ”det lilla extra” för Jesus då hon smörjer hans fötter med en dyrbar olja och Jesus kommenterar det med orden: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite.”
Luk 7:47

Förstår du då varför det är så viktigt för mig att få göra ”det lilla extra”, få visa omtanke och vänlighet? Jag som redan fått möta så mycket kärlek och förlåtelse!

Inga kommentarer

Kommentera

Förra veckan gick jag in i en handelsträdgård.
Jag scannade först av pelargonhyllan och sedan de stora gröna växterna som var på rea. Där hittade jag en lite oklar, men mycket fin grön växt till föredömligt pris. Så jag tog den under armen och gick mot kassan.
När jag kom fram till kassan så ser jag honom, en liten pojke i samma ålder som min dotter. Han står lite för sig själv en bit bort från sin familj.
Med stora ögon och allvarsam blick ser jag hur han ser på sin mamma som står framför honom och så säger han: ”förlåt mamma”. Jag reagerade på att han så tydligt sa förlåt så jag tittade instinktivt mot hans mamma med ett leende på läpparna. Jag tror att jag förväntade mig ett litet leende tillbaka och en nick i samstämmighet, mammor emellan (lite fånigt men så var det), över hur fint det var att han sa förlåt.
Men våra blickar möts inte.
Istället säger pojken igen ”förlåt mamma, förlåt. Förlåt att jag slog”. Mamman har inte reagerat på hans förlåt första gången men nu vänder hon sig om, sätter sig ner på huk och tittar på honom.
Än en gång känner jag en värme och en glädje över det fina som jag nu tror jag ska vara med om.
Så öppnar mamman sin mun och säger ganska barskt något i stil med ”Ja, du säger förlåt, för att du slog. Och slåss gör man inte. Lyssna nu på mig: inte en enda gång till vill jag vara med om att du slåss”.
Så ställer hon sig upp igen, lägger upp sina växter på rullbandet och betalar för sina växter.
Jag fick en sån klump i magen för den där lille pojken. Jag ville lägga mig i, och förtydliga att han faktiskt sa förlåt.
Det kändes som att han sjönk ihop, och såg så skamsen och ledsen ut.
Och det mest påtagliga, fortsatt tyngd. För vad mer kunde han göra, än att säga förlåt?

Jag har verkligen inte bakgrundsstoryn i det här specifika fallet jag skriver om. Den här pojken kanske hade levt loppan bland alla perenner, krukor och jord i två timmar, det vet inte jag. Mamman kanske var HELT slut. Det kan man verkligen vara.
Det är egentligen inte min poäng att på nåt vis säga att mamman gjorde ett dåligt jobb i sitt föräldraskap.
Utan min poäng är: förlåtelse.
Vad svårt det är.
Vad viktigt det är.
Vilken otrolig dörröppnare det kan vara.

Pojken bad om förlåtelse för något han gjort fel. Han sträckte ut handen.
Och hans mamma tog den inte.
Det var så påtagligt för mig. En bild för när förlåtelsen inte bryter igenom. Och hur allt stannar då, och liksom inte kommer någon vart. Det förhärdas och skapar lager på lager av skuld, skam och ofrid.
Vad jag önskar att hon istället hade satt sig ner på huk och bara sagt:
Jag förlåter dig. Och gett honom en bamsekram.
Känner ni befrielsen för pojken om det hade hänt?
Vilken lättnad att få höra de orden när man ber om dem. När man känner att man gjort något fel och ångrar sig. Att då få bli sedd och hörd i det, och förlåten. Det är starkt.
Men att inte få höra de orden, att inte blir förlåten, det är riktigt tungt.
För vad ska man göra då?
Vad gör man av sin skuld som man känner? Vad tar förlåtet vägen?

Vi har nog alla varit både i pojkens sits och i mammans och kommer vara framöver i livet.
Jag tänker på de gånger då man själv stått där och behöver vara den som förlåter, och hur svårt det kan vara. Hur hårt det kan sitta att faktiskt förlåta och mena det.
Men hur befriande det är även för den som förlåter, att förlåta.
Ja kanske ännu mer än för den som ber om förlåtelse?
För lika tungt som det är att inte bli förlåten och bära på sin egen skuld, lika tungt är det att bära på andras oförätter mot en.
Att inte släppa taget utan hålla saker mot andra, det är ett heltidsjobb, nästan. Att bära på oförlåtelse, det kan man må riktigt dåligt över.

”Att förlåta någon är att släppa en fånge fri och inse att fången, det var jag”. Så säger ordspråket. Och det ligger något i det.
Att förlåta någon betyder ju inte att man inte är ledsen, sårad eller ärrmärkt av händelsen. Och visst kan det vara nästan omöjligt att ens tänka tanken på att lyckas förlåta, beroende på vad man varit med om och vad det gäller.
Men alternativet, att inte förlåta, det känns än värre.
Att släpa på eländet och inte bli befriad från det fullt ut, det känns otroligt tungt.

Och i ärlighetens namn, att be om förlåtelse (och verkligen mena det), det är inte heller det enklaste. Det vet vi nog alla om vi rannsakar oss själva.
Det var därför jag blev så stolt över den där lille pojken. Han var så modig, och sa förlåt. Han var den större personen och sa: ”vet du var, jag gjorde fel. Jag tar på mig det här och jag vill be om förlåtelse”.
Det är otroligt modigt.
Om fler i vår värld skulle vara som han och ta efter hans exempel, så skulle det vara mindre konflikter och mindre förhärdade hjärtan och relationer. Fler stora personer.

Det är vackert med förlåtelse. Svårt. Och som jag tror, helt nödvändigt för den där fulla friheten, befrielsen, åt båda håll- om du är den som ber om förlåtelse eller den som förlåter.
När det händer:
Kan du förlåta mig?
Jag förlåter dig.
Då, andas det frid och fred.
Dörren till försoning öppnas. Försoning med sig själv eller försoning med varandra.
Och så kan man börja om eller få gå vidare.
Få en ny chans, få nytt hopp.

Jag tänker på den där lille pojken.
Han vet inte om att han blivit mitt föredöme att vara den större personen och be om förlåtelse och förlåta när jag helst av allt bara velat låta stoltheten segra och hjärtat vara stängt.

Jag tänker och ber om en förlåtande värld, ett förlåtande samhälle.
Inte lätt och kanske bitvis provocerande och som en omöjlighet.
Det är otroligt utmanande, men alternativet är än värre.
Därför fortsätter jag drömma och be, och försöker agera utifrån mig själv.
Släpp fångarna fria!

1 kommentar

Kommentera