Vardag

Prenumerera på bloggen

Läs vår integritetspolicy

Under Nordstadsveckan i Göteborg i februari delade Frälsningsarmén varje dag ut pris till dagens förebild. Vilken bra idé! Vilket viktigt signalvärde. Det som är gott och livgivande behöver uppmuntras och ges utrymme.

I mitt arbete som lärare för blivande frälsningsofficerare (pastor/präst inom Frälsningsarmén) ansvarar jag för kursen i ledarskap. Det finns nästan hur många principer och teorier som helst kring ledarskap. Det finns hyllmetrar med böcker och ett oräkneligt antal sidor på nätet som berör ämnet. Det kommer och går trender och det forskas på ledarskapets betydelse för organisationer och enskilda. Vad är egentligen viktigast att tänka på som ledare? Jag tror att det som har allra störst betydelse är att vara en bra förebild!

Bra förebilder kan få vad som helst att hända.
Bra förebilder visar vägen och förvandlar världen.
Bra förebilder använder sitt ledarskap till att resa upp nya förebilder som i sin tur reser upp nya förebilder.

Paulus säger:
Kära syskon, ta mig till föredöme och lär er av dem som lever efter det exempel jag och mina medarbetare har gett er. Fil 3:17 Nya levande bibeln

Det är väldigt frimodigt att säga ”ta mig till föredöme”. Bara den som valt att jobba med sig själv kan säga så. Lägg märke till hur Paulus fortsätter. Han menade att människorna skulle titta på de personer som levde efter hans exempel. Genom att se hur han påverkat andra skulle människor se att han levde ett liv värt att följa.
Jag skulle inte vara där jag är idag utan de förebilder jag haft genom livet. När jag tänker på dem känner jag tacksamhet.

Vem är din förebild?

Vem är du en förebild för?

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

Blogg; begreppet har blivit så vanligt att jag nästan glömt att det inte är så länge sedan alltsammans började. Det dök upp så sent som i slutet på 1990-talet. Internet har ju trots allt en förhållandevis kort historia om man jämför med världshistorien i övrigt. Från början användes begreppet ”weblog” som senare förkortades ”blog”, det handlar helt enkelt om en loggbok/dagbok som ligger på webben. Som tonåring hade jag en dagbok som låg låst med ett litet hjärtformart hänglås i min skrivbordslåda. Kanske var det för att mina äldre bröder inte skulle få reda på alla mina hemligheter. Det var privat. Idag delas det mesta offentligt. I alla fall den yta vi väljer att visa upp. Och i andra fall blir det inte alls speciellt personligt utan bloggen handlar mest om råd, tips eller kanske i sämre fall om sponsrade annonser som köpts av en duktig marknadsförare. Eller rent av bakomliggande politiska agendor och maktstrukturer. Men om min blogg skulle vara en slags dagboksanteckning skulle den kunna se ut ungefär så här…

”Kliver in på kontoret 07.06. Roslagsbanan som jag brukar åka med repareras fram till Augusti, så alternativa transportmedel gäller. Oftast är det mörkt och släckt på kontoret, men idag mötte jag vår lokalvårdare som städar i entrén. Det rasslade av småsten i dammsugaren och vi konstaterar båda att det är mycket grus som dras in just nu och att vi längtar efter våren. Loggar in på datorn, kollar mina olika mailboxar, läser och svarar på några brev. Går igenom min ”att göra” lista och skriver ett födelsedagskort till min systerdotters yngsta son. De ska ha födelsedagsparty i helgen. Hinner beta av några andra mindre saker från min lista innan jag går på sammanträde med Frälsningsarméns ledningsråd det vill säga samfundets styrelse. Strax efter 12.00 avslutas mötet och jag tar lunch. Ringer några samtal, förbereder Pionjärdagen i Västerås och laddar för nästa sammanträde med media och bokgruppen. Klockan 17.00 gör jag mig redo för att möta Frälsningsarméns nationella ungdomsråd. Vi börjar med gemensam middag, det är jättetrevligt och vårt samtal blir meningsfullt…”

Redan här inser jag att min weblog/dagbok/blogg inte blir speciellt spännande annat än för mig som var med. Så vad gör en blogg intressant? Ja, vi tycker kanske olika om den saken, men för mig är trovärdigheten viktig. Och att det finns en bra balans mellan att vara personlig men inte utlämnande. Så om jag skulle försöka formulera den ultimata blogghälsningen till dig. Kort men ändå innehållsrikt. Utan klyschor eller reklam som jag får betalt för att förmedla. Vad skulle jag då vilja berätta för dig en tidig onsdagsmorgon? Om jag skulle koka ner alltsammans till en enda viktig mening vad vill jag att du ska få veta? ”Idag lever jag och jag är så fantastiskt glad över det!”  Det får bli veckans blogginlägg. Inget känns viktigare än det. Ingenting är mer angeläget. Ingenting berör mig mer. Ur det djupaste djupet av mitt väsen bryter det fram med sådan obetvinglig lycka. I måndags var jag på återbesök hos läkaren och det får mig på nytt igen inse att livet enbart är det jag kallar Nåd. En gåva som jag aldrig kan förtjäna eller kräva. Inställda turer på Roslagsbanan. Våren som låter vänta på sig. Långa sammanträden. Det är bara Nåd att få uppleva det. Alternativet att inte få göra det, låg snubblande nära. Därför är jag så fantastiskt glad! Också över grus i entrén.

/Eva Kleman

Jag lärde känna Enrique när jag bodde i Puerto Rico i Västindien. Han var i tio-års åldern och bodde tillsammans med sin mamma, sin storasyster och sin styvpappa. Familjen hankade sig fram på tillfälliga jobb och flyttade ungefär en gång i halvåret eftersom de inte kunde betala sin hyra.

En dag skulle Enrique och hans mamma äta lunch på McDonalds, det var bestämt sen länge. I trafikkorsningen vid restaurangen stod en man och tiggde. Han såg sliten och trött ut där han stod i den tropiska värmen. Han stöttade sig på en krycka eftersom han bara hade ett ben.

Enrique sa ivrigt till sin mamma att han ville bjuda mannen på mat. Sagt och gjort. Mannen fick välja meny och tog sedan sin påse för att stapplande ta sig tillbaka till sin plats ute i den gassande solen. Plötsligt utbrast Enrique:

– Nej!  Du ska sitta här vid vårt bord.

Det lilla sällskapet slog sig ner vid ett bord och hade precis huggit in på sin lunch när en av restaurangens personal dök upp och bestämt förklarade att det inte var tillåtet för mannen att vistas i deras lokal.

Enriques mamma svarade lugnt att maten var inköpt i restaurangen och att mannen hade all rätt att äta sin mat vid ett av deras bord. Personalen gjorde ytterligare ett försök att styra upp situationen men alla tre gäster satt kvar. Måltiden fortsatte.

Efter några minuter stormade ett par polismän in i lokalen. De hade fått ett larm och nu skulle mannen avhysas. Enriques mamma ställde sig upp och fortsatte att argumentera för sin ståndpunkt. Tonen i samtalet blev högre och högre och alla gäster på restaurangen väntade spänt på utgången.

Plötsligt reste sig mannen upp, avslutade sin måltid med några snabba tuggor och gjorde sig redo att gå. Då reste sig Enrique också upp.  Allas ögon var nu vända mot pojken och den trasige mannen. Restaurangen verkade hålla andan. Vad skulle hända nu?

Enrique tittade på mannen med ett  varmt leende, sträckte ut sina armar och gav sin nya vän en stor kram.

Jag tror att Guds rike landade på McDonalds den dagen genom den kramen.

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

”Jag vet inte var min dotter är någonstans. Hon försvann. Vi trodde att hon fått ett bra jobb i stan, men…”

Kvinnan i den röda jackan slutar tala och tystnaden sänker sig över oss.

”Jag visste inte ens vad ’människohandel’ är för något”, fortsätter hon tyst.

Vi sitter i ett dragigt hus i en helt vanlig by i en avlägsen del av Kina och huttrar i januarikylan. Jag och min kollega från England är där för att besöka ett projekt vi stöder tillsammans.

I hela området hade människohandlare länge gjort goda affärer. Framförallt unga kvinnor luras med löften om jobb och rikedom, och hamnar istället i prostitution, tvångsäktenskap eller slavarbete. Familjerna vet sällan vad som hänt utan tror att de fått ett bra arbete någonstans.

Projektet vi stöder är en informationskampanj i byarna. Genom den har man fått lära sig vad människohandel är, hur man känner igen en människohandlare och vad man ska göra om man ändå råkar illa ut.

Bredvid kvinnan i den röda jackan sitter en mycket yngre kvinna. Hon heter Zhang Mei, är 29 år, bor i den här fattiga byn och arbetar hårt i jordbruket tillsammans med sina föräldrar. Och hon är så lycklig.

Zhang Mei. Publicerad med tillstånd

Bild på Zhang Mei. Publicerad med tillstånd

För tio år sedan var hon en av dem som lurades att följa med en människohandlare från byn. ”Han sa att han hade ett bra jobb åt mig i stan”, berättar hon. ”Men han ljög.”

Istället för att få ett arbete blev Zhang Mei förd till en by i en helt annan del av landet, där man talade ett språk hon inte förstod. En familj hade köpt henne som brud åt sin son.

Familjen var sträng, och höll henne alltid under uppsikt. Men Zhang Mei gav inte upp. Hon lärde sig språket, var lydig och gjorde sitt bästa. Efterhand började familjen lita på henne, hon fick mer frihet och till och med lite fickpengar.

I nästan tio år planerade hon sin flykt och sparade sina pengar. Under hela den tiden hade hon ingen kontakt med sin riktiga familj, och de visste ingenting om var hon var. Tillslut lyckades hon äntligen smita iväg och ta sig bort från byn och hela vägen hem.

Innan vi lämnar huset ser jag hur kvinnan i den röda jackan varsamt stryker Zhang Mei över handen. Den yngre kvinnan ger hopp till dem alla. För om Zhang Mei kunde komma hem igen – då finns det kanske en chans för alla andra som försvunnit också.

Efter det omtumlande mötet med dessa två kvinnor lämnar vi byn. Men berättelserna om dottern som försvann och dottern som kom tillbaka har dröjt sig kvar hos mig länge.

/Lena Wickberg

3 kommentarer

Kommentera

Slår du in julklapparna snyggt?

Brukar du pynta och piffa lite extra när du ska ge bort den perfekta gåvan?

Spelar innehållet mindre roll om paketet är vackert?

Livet är lite som en ständigt pågående kamp mellan det yttre och det inre. Mellan det som syns och det som inte syns.  De flesta vill nog hävda att insidan är viktigast men trots det så är det ofta utsidan som får störst uppmärksamhet.

När Gud ger den största julgåvan någonsin till oss, sin son Jesus Kristus, är det innehållet som räknas. Var inslagningen vacker?  Ett fattigt ungt par i ett ockuperat land som tvingas övernatta i ett stall och får uppleva dödshot mot sitt nyfödda barns liv. Det är inte direkt vackert.

En änglakör som sjunger.  Den starkast lysande stjärnan på himlen. Människor från olika social och kulturell bakgrund med öppna hjärtan för Guds under. En nybliven mamma som bestämmer sig för att bevara i hjärtat vad som faktiskt skedde den där natten. Det är vackert, i mina ögon.

Gåvans insida är ännu vackrare.

Det är fint att Gud vill ha en relation med dig och mig.

/Ewa-Marie

Inga kommentarer

Kommentera

För några veckor sedan spenderade jag en natt på savannen i sydöstra Kenya tillsammans med Mary, hennes svärdotter, barnbarn, hundar och kycklingar. Det känns avlägset när snön ligger tung på träden här hemma idag, men det är i hushållen i Marys by som jag har min arbetsvardag och mitt hjärta.

Utifrån vår tro är vi övertygade om att alla människors lika värde och rättigheter är givna av Gud och vi i Frälsningsarmén vill därför ansluta oss till kampen för FN:s hållbarhetsmål och kämpar särskilt för säkrad tillgång till mat, rent vatten och sanitet och för hållbara och motståndskraftiga samhällen.

Fattigdom har dock fler dimensioner än de rent materiella. Varje gång jag träffar en människa som inte fått uppleva känslan av att kunna påverka sin tillvaro ser jag fattigdomen i vitögat. Varje försök att bekämpa fattigdom måste bekämpa de orättvisor som gör att utsatta grupper saknar möjlighet att göra sina röster hörda och påverka samhället. En stor del av ett liv bortom fattigdom är att kunna göra egna val för sig själv och för sin familj. Därför är vårt val att enbart stödja idéer och initiativ som uppstår och drivs lokalt så avgörande.

Mary och hennes familj försörjer sig på jordbruk. De deltar i ett projekt där de tillsammans med sina grannar testar nya metoder för att mångdubbla skörden samt säkra tillgången till rent vatten både i hemmet och i barnbarnens skola. Nu vill Frälsningsarmén i Kenya ta nästa steg och hitta sätt att även arbeta förebyggande mot katastrofer såsom torka. Vi vet att i varje människa, i varje samhälle, finns en enorm inneboende kraft och förmåga till anpassning inför svårigheter. Mary är en av de som anmält sig som frivillig att vara med och utforska olika sätt att arbeta vidare och därför fick jag spendera två dagar med henne och hennes grannar för att samtala och lära tillsammans. Vi talade om dåtiden och vad den kan lära oss om framtiden, vilka faktorer som samverkade till att torkan 2007 fick sådana förödande konsekvenser, vad vi kan lära av det och vad vi kan göra för att vi inte ska hamna där igen.

Vetskapen om att kvinnor som Mary kommer att driva detta arbete framåt, tillsammans med Frälsningsarméns kår i byn, ger mig trygghet och förhoppning inför framtiden. De vet vilken inneboende kunskap och förmåga till motståndskraft som vi kan stärka genom vårt arbete. Det är i vardagen det händer.

/Hanna Brandvik

Inga kommentarer

Kommentera

Hej! Jag heter Emmy, är 22 år och sitter med i Frälsningsarméns ungdomsråd. Till vardags så pluggar jag till socionom på Stockholms universitet. Vanligtvis så trivs jag ganska bra med det, jag har en jättego klass, intressanta kurser och vet att varje dag är jag ett steg närmare att få jobba med det jag längtar så efter. Men just nu är det inte speciellt kul. Vi läser två kurser samtidigt vilket innebär att vi i min klass har så mycket att göra för båda kurserna innebär mycket jobb. Livet är riktigt stressigt just nu helt enkelt.

En dag när jag är på väg hem från skolan så tog jag sällskap en bit med en kille i min klass. När vi precis ska skiljas åt vänder han sig mot mig och frågar om jag är kristen. Lite paff svarar jag ja. Då sa han till mig: ”Det måste vara så skönt att ha en tro i sådana här tider.” När jag sedan gick hem så gick jag och tänkte på detta, jo det är så skönt att ha en tro! Även om jag i de mest intensiva perioder tycker att skolan är asjobbig så vet jag varje kväll innan jag ska somna att Gud har koll.

Jag vet inte vad som är tufft eller stressande i ditt liv. Det kan vara jobbet, familjen eller något annat som bara får dig att vila gå i ide och komma tillbaka om ett par månader, den känslan drabbar mig dagligen just nu. Men ovanför mitt skrivbord så har jag satt upp tre bilder med olika motiv, alla kopplade till min tro. Varje gång jag lyfter blicken från skolarbetet ser jag dessa och påminns om att Gud tar hand om allt och jag får luta mig mot honom. Kanske finns det någonstans hemma hos dig som du praktiskt behöver bli påmind om att Gud bär dig i alla lägen.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Lean on me: Come to me, all you who are weary and burdened, and I will give you rest.

Allt har sin tid.

 

Inga kommentarer

Kommentera

Låt mig berätta om mitt möte med Sandra Bibi som jag träffade när jag jobbade för Frälsningsarméns projektkontor i Pakistan. Varje morgon möttes jag av hennes tandlösa leende när hon skulle sopa golvet på projektkontoret.

Det fanns en hel armé av städare på Frälsningsarméns högkvarter vilka hade olika uppgifter indelade i en hierarki där man bara fick hålla sig inom sitt område. Sandra var längst ned i den hierarkiska strukturen. Hon sopade och våttorkade golven (det behövs för sandstormar är vanliga och sandkornen letar sig även in i kontor). Det fanns andra som bara torkade borden. Högst upp i städhierarkin var en ”high duster” vilken gick omkring med en stege och torkade av takfläktar. Jag kommer ihåg en period när borden var mycket dammiga under en längre tid. Det berodde på att han som torkade borden var sjuk och ingen annan kunde överväga att ta borden i hans frånvaro. Det var då som jag tog ett initiativ och gjorde detta själv varpå städarna kontaktade mig och berättade att det var en annan persons jobb och undrade om jag skulle ta hans jobb. De ville de inte för han hade många barn att ta hand om och behövde in inkomst.

Nu åter till Sandra. Analfabet och som så många andra kristna pakistanska kvinnor var hon hänvisad till de lägst betalda jobben som städerska, hushållerska eller sanitetsarbetare. Det var framförallt de kastlösa i dåvarande Indien som konverterade till kristendomen en i slutet på 1800-talet. Efter att ha arbetat som städerska större delen av sitt liv kunde hon gå med raka ben och med ryggen böjd som ett U och torka golv för hand. Ganska effektivt om det inte orsakade svåra ryggproblem med kronisk smärta. Jag tyckte att jag hade en bra lösning på detta och köpte en svabb till henne.

Nästa morgon när jag öppnade dörren till projektkontoret och tog ett steg på betonggolvet plaskade det till ordentligt. Hela golvet var täckt med 5 cm vatten och det rann vatten utmed väggarna. Jag hade missat att ge instruktioner. Jag hade inte ens berättat att man bara svabbar golv. Inte väggar.

Sandra tycktes inte gilla denna städmetod och återgick till att torka golvet för hand. Hon bara skakade på huvudet åt moppen. Ett bakslag. Kanske skulle det gå bättre om jag visade själv hur man gör. En morgon längre fram skulle detta ske och Sandra hade tagit med sig alla andra städare på högkvarteret vilka stod uppradade utmed väggarna. De observerade mig noga och verkade vara försiktigt positiva men ändå inte helt övertygade. Jag lät det bero. En morgon långt senare ser jag Sandra med ett stort leende städa golvet med svabben och peka på ryggen och gör tummen upp samt håller upp svabben som en sorts trofé. Tekniken är ännu bristfällig och med yviga drag skjuter hon småsten på projektpersonalens byxben.

Jag vill använda den kanske ytliga historien om svabben som en bild för att visa hur vi vill hjälpa människor och vilka misstag vi kan göra. Det vi egentligen vill göra är att bidra med verktyg så att de att själva kan ta sig ur kronisk fattigdom och bli upprättade och komma närmare visionen om en rättvis och försonad värld. Inte som jag bara bestämma ovanifrån och utan samtal komma med en lösning.

Så som världen ser ut i dag är det inte precis medvind i att nå visionen om en rättvis och försonad värld.  Du och jag är mer än någonsin behövda i det arbetet.

/Christian Lerne

Inga kommentarer

Kommentera

Gabriella heter jag som bloggar idag och för tillfället befinner jag mig i Peru som fältassistent/missionär med Testa Mission. Här får jag dela livet med en fin församling i utkanten av Lima, och jobba med församlingens sociala arbeten i några av de mer ”utsatta” områdena i staden. På lördagarna befinner jag mig i området Valle Sagrado (Den Heliga dalen) i ett av annexen som församlingen har. Annexet ligger uppe bland bergen och varje gång jag kommer dit måste jag bara pausa och kolla på dalen framför mig, ta in allt jag ser. Korten nedan är tagna från samma plats vid annexet, med samma kamera men med några veckors mellanrum. På ena bilden är sikten klar, man ser långt framåt och man ser till och med stigen framåt längst bak i kortet. På den andra bilden är det molnigt, man ser bara några meter framför sig och vi ska inte ens tala om att se den där stigen långt bort i fjärran.14859517_10154083331232058_1642033463_oJag tror att livet är såhär ibland. Jag kan i alla fall känna att mitt liv är så. Ibland är Guds plan för mitt liv som den första bilden, jag ser långt fram på vägen och ser tydligt vad Gud har för plan med mig. Men ibland känns mitt liv mer som den andra bilden, oviss, som att jag går i dimman och inte riktigt ser vart jag ska. När livet känns som den andra bilden skulle jag gärna se att Gud slänger ner en instruktionsbok över mitt liv i huvudet på mig, så att det bara klarnar upp. Den där otåligheten liksom smyger sig på och jag vill gärna bara veta mer, se mer. Det är som att jag ibland glömmer att lita på Gud.

De här molniga perioderna har varit ganska ofta återkommande för mig den senaste tiden. I våras trodde jag att jag hade stigen klar, att jag visste vad jag gjorde. Jag hade bestämt mig för att plugga och vara kvar på ett och samma ställe i en hel del år framöver. Sen blev helt plötsligt mitt liv lite mer molnigt. Jag fick ett erbjudande som skulle ta mig till Peru. Den tiden mellan att erbjudandet kom och innan jag tackade ”ja”, avslutade min tidigare tjänst på Frälsningsarmén, sa hejdå till nära och kära och till sist flyttade till Peru kändes väldigt molnig. Jag har sett de där första metrarna på stigen, men min plan, allt jag tänkt, allt jag varit så säker på, var helt plötsligt annorlunda. Det kändes jobbigt helt enkelt. Jag är en människa som gillar att ha instruktionsboken.

Nu har jag varit i Peru i två månader, dimman börjar lätta. Nån stans tror jag att det ofta handlar om att vi behöver ha frid. Vi behöver ha frid i att Gud vet. Att det är han som får hålla i tyglarna, inte vi. Egentligen är det lite tokigt att vi ibland glömmer bort att lita på Gud, (jag antar att det är fler än jag som ibland gör det) bibeln är ju full av verser som påminner oss om att följa Honom, lita på Honom. ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Psalm119:105), ”Jag vet vilka avsikter jag har för er, välgång inte olycka” (Jeremia 29:11), ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Filipperbrevet 4:13) ”Jag ser upp emot bergen, varifrån ska jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren” (Psalm 121:1-2). Gång på gång försäkrar Gud mig om att han har mig i sin hand, att han har planen, att han ger mig stöd och hjälp. Ändå lyckas jag glömma det ganska ofta.

Men, något av det finaste är de stunderna då jag bara kommer ihåg att allting är i Jesu händer och den där friden bara finns. Så nae, jag vet kanske inte riktigt hur stigen ser ut precis framför mig, jag har ingen aning om vad Gud har planerat för nästa år, men jag vet att han kommer låta dimman lätta så jag ser precis så mycket som jag behöver se. Allt jag behöver göra är att lita på att han är med mig.

 

Inga kommentarer

Kommentera

Äntligen har jag skaffat nya glasögon!

De gamla var så repiga. Dessutom hade synen försämrats. Det konstaterade optikern efter en ganska noggrann synkontroll. Lite jobbigt var det när optikern avslutade med att säga: ”Men du kan vänta ett litet tag med att byta, det väljer du själv…”

Det väljer du själv. Behövde jag nya glasögon eller inte? Kan man inte bara få ett rakt besked? Jag insåg att det fanns en del utmaningar med att byta:

1/ Det är så jobbigt att välja modell.

2/ Det tar lite tid att vänja sig vid de nya. Man måste liksom lära sig var skärpan ligger. Så är det med progressiva glasögon.

3/ Det är dyrt att byta.

Nu sitter jag här med nya, progressiva glasögon. Nöjd. Ser omvärlden mycket bättre och klarare. Fin uppfinning det här med glasögon!

Bytet av glasögon fick mig att börja fundera lite. Vad har jag för glasögon på mig i livet? Vilka glasögon jag väljer påverkar helt klart vad jag ser.

Jag tycker mig ana att bibeln, indirekt, beskriver människor som använde olika typer av glasögon när de mötte livet:


Trons glasögon

Josua och Kaleb tycks ha haft trons glasögon på sig när de skickades in i det förlovade landet för att se om det var möjligt att inta det. Alla de andra spanarna kom tillbaka och sa att uppdraget var omöjligt. Kaleb sa frimodigt att han trodde att det skulle gå. (4 Mos 14:17-34)

Trons glasögon gör att våra problem verkar mindre. Trons glasögon hjälper oss att fokusera på lösningar och att rikta in vår blick på Guds kraft och möjligheter.


Barmhärtighetens glasögon

Den barmhärtige samariern som Jesus berättar om i en av sina liknelser hade barmhärtighetens glasögon på sig. Samariern stannade vid vägkanten för att hjälpa den man som låg där hjälplös och sårad. (Luk 10:25-37) Två andra personer gick bara förbi eftersom de hade så mycket annat att tänka på. Barmhärtighetens glasögon ställer in vår synskärpa på andras behov.  Vi får hjälp att se med Jesu ögon på människor som behöver vår hjälp. Vi får ett nytt perspektiv vilket gör att vi slipper ha blicken fäst på oss själva och våra egna behov hela tiden!


Tacksamhetens glasögon

Vid ett tillfälle helade Jesus tio personer som alla var svårt sjuka. Av de tio som blev helade kom en person tillbaka för att tacka Jesus. (Luk 17:11-18) Den person som kom tillbaka för att säga tack hade tacksamhetens glasögon på sig. Han förstod varifrån hjälpen hade kommit. Genom tacksamhetens glasögon ser vi allt det goda vi har och vi ser klarare att vi faktiskt är väldigt välsignade.


Behöver du byta glasögon?

Inga kommentarer

Kommentera